Ett institut för mänskliga rättigheter

Anf. 127 Karin Enström (M)

Fru talman! I betänkande KU33 Ett institut för mänskliga rättigheter behandlar vi regeringens proposition om att inrätta en ny myndighet, Institutet för mänskliga rättigheter. Enligt regeringens förslag ska den nya myndigheten inrättas för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter.

Moderaterna har sedan länge varit tydliga med att en ny myndighet inte är lösningen för att skydda individens fri- och rättigheter, och vi säger därför nej till regeringens förslag. Ett effektivt skydd för individens fri- och rättigheter menar vi kräver andra åtgärder än det förslag som regeringen nu lägger fram.

Fru talman! För Moderaterna är ett starkt skydd for varje individs grundläggande fri- och rättigheter av största vikt. Det är mot den bakgrunden Moderaterna har varit och är pådrivande för att skyddet för mänskliga fri- och rättigheter ska stärkas ytterligare.

Vi menar att det mest effektiva sättet att skydda individens fri- och rättigheter är att stärka de enskilda rättigheterna i grundlagen, att förbättra möjligheterna till domstolsprövning, bland annat genom att införa rätt till skadestånd när staten har överträtt en enskilds fri- och rättigheter, och att ändra kostnadsreglerna i rättegångsbalken. Det innebär att staten tar ett större ansvar för rättegångskostnaderna även i fall då staten vinner mål mot enskilda.

Fru talman! Även om arbetet med att stärka de mänskliga rättigheterna i första hand bör ske genom de åtgärder som jag precis nämnde utesluter det naturligtvis inte andra initiativ som innebär att genomslaget för rättigheter stärks.

I grunden delar vi självklart regeringens inställning att Sverige ska uppfylla kraven i de så kallade Parisprinciperna, men jag vill samtidigt påpeka att Parisprinciperna faktiskt går att leva upp till utan inrättandet av en ny myndighet.

Vi ser flera brister i det förslag som regeringen nu har lagt fram. Att inrätta en helt ny myndighet för att säkerställa mänskliga rättigheter kan enligt Moderaternas uppfattning inte anses vara den mest effektiva lösningen för att hantera den här frågan. Detta är något vi påtalade redan i höstas i vår budgetmotion.

Flera remissinstanser delar vår bedömning och pekar på att behovet av en ny myndighet inte motsvaras av kostnaderna samt att samma resultat skulle kunna uppnås genom ett uppdrag till befintliga myndigheter.

Andra remissinstanser menar att det inte behövs ytterligare en myndighet som tolkar mänskliga rättigheter. De menar att medvetenheten och kunskapen redan är hög i Sverige, bland annat genom ombudsmannasystemet och Diskrimineringsombudsmannen. Några remissinstanser anser till och med att inrättandet av en ny myndighet riskerar att utarma annars väl fungerande verksamhet. Det här är allvarliga invändningar.

I budgetpropositionen för 2021 avsattes 125 miljoner kronor de kommande tre åren för inrättandet av myndigheten. En ny myndighet skulle alltså innebära kostnader för staten, samtidigt som det är oklart vilket mervärde en ny myndighet kommer att skapa då det redan finns myndigheter som arbetar med frågorna. Innan man är säker på detta bör inte förslaget genomföras.

Vi moderater anser att en institution snarare bör inrättas inom en av de befintliga myndigheter som redan har uppgifter som knyter an till fri- och rättighetsfrågor. Regeringen bör därför överväga ett mer genomarbetat förslag där en institution för mänskliga rättigheter som uppfyller intentionerna i Parisprinciperna i så fall inrättas inom befintlig myndighetsstruktur, där de remissynpunkter som framförts också omhändertas.

Jag vill även passa på att nämna Moderaternas förslag om en myndighetsöversyn av samtliga myndigheter i Sverige. Denna fråga kan med fördel övervägas inom ramen för en sådan myndighetsöversyn i syfte att undersöka vilken myndighet som i så fall är bäst lämpad att leda arbetet för att säkerställa att Sverige lever upp till Parisprinciperna.

Fru talman! Vi anser heller inte att institutet bör få i uppgift att föreslå att Sverige utvidgar sina folkrättsliga åtaganden. Institutets uppdrag bör avgränsas till att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige med utgångspunkt i våra grundlagar, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga.

Vår uppfattning är att ett nytt institut för mänskliga rättigheter måste vara ändamålsenligt, fylla sitt syfte och skapa ett tydligt mervärde. Den utformning som regeringen nu vill ge institutet bedömer vi dessvärre inte uppfyller nämnda kriterier.

För Moderaterna är ett starkt skydd för varje individs grundläggande fri- och rättigheter av största vikt. Men ett effektivt skydd för individens fri- och rättigheter kräver, som jag tidigare beskrivit, också andra slags åtgärder än det förslag som regeringen nu lägger fram.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 1, det vill säga avslag på propositionen.

Anf. 128 Thomas Hammarberg (S)

Fru talman! En debatt om ett särskilt, oberoende institut för mänskliga rättigheter kunde ha förts redan för cirka 20 år sedan. Det var nämligen vid den tidpunkten som Förenta nationerna beslöt att uppmana sina medlemsstater att hemma introducera ett särskilt, oberoende institut för mänskliga rättigheter. Det är det vi nu diskuterar.

Att detta diskuterades i FN så många år tillbaka kanske också betyder att vi inte riktigt var medvetna om att det fanns behov när det gällde mänskliga rättigheter också i vårt eget land. Vi tyckte kanske att de råd som kom från FN och andra internationella organisationer egentligen riktade sig till andra länder men inte till Sverige.

Den här attityden har förändrats. Jag tror att barnkonventionen har spelat en viktig roll i det sammanhanget, liksom konventioner om kvinnors rättigheter och om rättigheter för minoriteter. Allt detta har gjort oss medvetna om att vi också måste granska situationen i vårt eget land för att se om vi verkligen lever upp till de förväntningar vi har på oss själva.

Jag tror också att vi har påverkats av det faktum att våra nordiska grannländer sedan flera år har precis den här typen av organisationer. Dessa har också haft framgångar i Norge, Finland och Danmark.

Avsikten med institutet är att vi ska säkerställa mänskliga rättigheter i vårt eget land. Det är det viktiga. Jag tror dock att det också är viktigt att slå fast vilka uppgifter ett sådant här institut inte ska ha. Det ska inte ta sig an enskilda fall. Vi har redan institutioner som sköter det arbetet, inte minst ombudsmännen. Det nya institutet ska inte gå in på det området. Inte heller ska det driva kampanjer mot myndigheter eller politiska partier. Det ska stå ovanför den typen av diskussioner. Här spelar förstås civilsamhället, de frivilliga organisationerna, en viktig roll, vilket vi naturligtvis respekterar och tycker är viktigt.

Även om detta institut inte tar på sig de roller jag nu nämnt finns det ändå starka skäl att ha en sådan här organisation, vilket jag ska försöka argumentera för i det här sammanhanget.

Om vi verkligen tar på allvar att frågan om mänskliga rättigheter faktiskt inte är löst vare sig i Sverige eller internationellt finns det faktiskt en roll för den här organisationen i framtiden - en viktig roll om vi värdesätter betydelsen av mänskliga rättigheter i vårt samhälle. Organisationen kommer, om den får starta, att bli en viktig kunskapskälla i samhället. Den skulle kunna spela en väldigt viktig roll när det gäller undervisningen i mänskliga rättigheter, också i de vanliga skolorna. Här finns det mer att göra, enligt vår uppfattning.

Den skulle kunna spela en viktig roll när det gäller forskningen om vilka metoder i arbetet för mänskliga rättigheter som faktiskt fungerar. Ett sådant här institut kommer att vara viktigt för universiteten i deras arbete på området.

Som expertorgan kommer institutet också att bli en viktig remissinstans i alla frågor som berör mänskliga rättigheter. Institutet ska naturligtvis vara, och blir, tillgängligt för både regering och riksdag när det gäller att analysera problem inom området. Det har självfallet också enligt konventionen i uppgift att självt försöka hitta områden att analysera för förbättringar av de mänskliga rättigheterna.

Institutet ska också utarbeta en årlig rapport om läget vad gäller mänskliga rättigheter. Det är viktigt att en sådan rapport verkligen är objektiv, inte präglad av sidoblickar eller politiska ambitioner utan faktiskt en objektiv beskrivning av situationen i vårt land när det gäller mänskliga rättigheter.

Institutet bör relatera till Förenta nationerna, EU, Europarådet och domstolen där för att komma fram till vilka metoder som bäst fungerar när det gäller bevarandet av de mänskliga rättigheterna. Hur ska det göras effektivt?

Jag noterade att en del ledamöter under diskussionen i KU - vi fick en belysning av detta alldeles nyss - uttryckte en oro för att institutet skulle ha rätt att uttrycka åsikter om folkrättsliga aspekter. Det har tyvärr påverkat konstitutionsutskottets betänkande på en punkt där vi från socialdemokratisk sida anser att vi inte kan hålla med om det som beslutades. Vi har alltså en reservation på den punkten.

Vi tror att detta är en viktig punkt. Självklart ska all makt när det gäller beslut om våra ställningstaganden till folkrätten ligga hos riksdag och regering, och det framgår också väldigt tydligt i propositionen. Men att ett sådant här institut, när det skapas, inte skulle kunna analysera folkrättsliga aspekter vore enligt vår mening en meningslös munkavle och egentligen direkt olyckligt.

En sådan begränsning skulle till exempel kunna tolkas som att institutet inte skulle kunna följa utvecklingen av arbetet för att säkerställa att FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder utvecklas effektivt och får genomslag. Detta är en väldigt viktig punkt och en som betonas starkt i propositionen.

Redan det faktum att detta har kommit ut har i funktionshindersrörelsen väckt en viss förhoppning. När man nu tillsätter detta oberoende institut för att bevaka mänskliga rättigheter och för att hjälpa till att säkerställa att det blir en saklig diskussion om de frågor det gäller vore det väldigt olyckligt om vissa problem som faktiskt finns, till exempel när det gäller rättigheter för personer med funktionshinder, inte skulle kunna vara ett ämne för institutet att ta upp.

Här hoppas jag att det kan ske en genomgång från de personer som stod bakom att detta blev någonting där man måste lägga fram reservationer och att vi så långt möjligt kan fatta beslutet om detta enligt min mening mycket viktiga institut tillsammans, med en bred majoritet bakom beslutet. Det skulle stärka de mänskliga rättigheterna i vårt samhälle. Det skulle vara ett stöd för de organisationer som är specialister på exempelvis enskilda fall. Det skulle också vara en stimulans när det gäller utbildning och forskning på det här området. Det skulle professionalisera vårt arbete när det gäller mänskliga rättigheter i en tid då det finns tveksamheter vad gäller om vi verkligen tycker att frågan om mänskliga rättigheter är en viktig fråga.

Anf. 129 Mikael Strandman (SD)

Fru talman! Svenska medborgare och andra som uppehåller sig i Sverige har ett gott rättsligt skydd, främst genom regeringsformens andra kapitel som handlar om de grundläggande fri- och rättigheterna men också genom den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Dessa viktiga rättigheter förverkligas bland annat genom bindande regler för svenska myndigheter men också genom allmänhetens möjlighet att fritt granska svenska makthavare och myndigheter genom handlingsoffentlighet och yttrande- och pressfrihet.

Svenskarna har dessutom genom bland annat Justitieombudsmannen och andra myndigheter tillgång till effektiva rättsmedel för att få sin röst hörd eller sin sak prövad.

Allt som är bra kan emellertid såklart göras bättre. Arbetet med att inte bara efterleva de mänskliga rättigheterna utan att också upplysa och förankra dem i medborgarnas medvetande är viktigt. Genom den nu föreslagna lagen kommer ett institut för mänskliga rättigheter att införas. Föregående talare har redan förklarat något om processen som lett hit och varför Sverige behöver ett sådant institut. Jag avser därför i stället att säga något om hur institutet skulle kunna göras bättre.

En sak har en majoritet i utskottet redan enats om, och det är att institutet inte, som regeringen har föreslagit, ska ha en lagstadgad rätt att föreslå för regeringen att Sveriges folkrättsliga åtaganden ska utvidgas inom området mänskliga rättigheter. Enligt svensk rättsordning tillkommer nämligen den rättigheten regeringen eller möjligen riksdagen.

Institutet kommer självklart ändå att vara oförhindrat att uppmärksamma regeringen på frågor som rör skyddet av mänskliga rättigheter. Några frågor har tyvärr inte gått den väg som Sverigedemokraterna hade önskat. För att en sådan här typ av institut ska kunna fungera på bästa sätt är det viktigt att det betraktas av allmänheten som oberoende.

Enligt regeringens förslag ska institutets rådgivande organ vara en av nomineringsinstanserna som regeringen tillfrågar när det är dags att utse ledamöter till institutets styrelse. Detta riskerar att leda till att ovidkommande lojalitetshänsyn tas i nomineringsarbetet.

Ett annat problem är att det i förslaget inte finns något uttryckligt förbud mot att nominera en person som är tjänstgörande riksdagsledamot, statsråd eller anställd inom Regeringskansliet. Detta riskerar tyvärr att leda till att institutet börjar ägna sig åt partipolitiskt färgad opinionsbildning i stället för att ägna sig åt att informera och bidra till ökad medvetenhet om Sveriges åtaganden inom området för mänskliga rättigheter. Detta ställer sig Sverigedemokraterna inte bakom.

Slutligen vill jag framföra att institutets oberoende roll hade kunnat bli än mer påtaglig om det hade tydliggjorts att den som sitter i institutets styrelse inte samtidigt kan tillhöra styrelsen för eller vara anställd i en civilsamhällesorganisation som har frågor om mänskliga rättigheter som sitt bevakningsområde. Ett oberoende institut bör som sagt inte kunna misstänkas gå privata organisationers enskilda ärenden.

Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att säga att allt som är bra kan göras bättre, och jag är säker på att detta inte är sista gången som detta institut är föremål för kammarens behandling.

Anf. 130 Jessica Wetterling (V)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2.

Sverige har ofta en ganska hög svansföring i frågor om mänskliga rättigheter. Vi vill gärna se och tro att vi är bäst i klassen. Vi kommer gärna med välmenande tips och råd men också ibland pekpinnar till andra länder som vi inte tycker har kommit lika långt. Det är ibland som att vi har stora skygglappar när det gäller vår egen historia.

Faktum är att en del av vårt kulturarv är rasbiologi, tvångssteriliseringar och diskriminering mot dem som på något sätt har stuckit ut från det som då uppfattades vara normen. Det är övergrepp och kränkningar, och i dag pågår ett arbete med flera olika sanningskommissioner för att kunna göra upp med denna historia. Det är bra.

Men det är inte enbart i dåtid som Sverige har misslyckats med att respektera de mänskliga rättigheterna. Även i nutid har Sverige fått och får återkommande kritik från exempelvis FN. Vi misslyckas helt enkelt med att leva upp till det som vi har lovat att som land följa.

Fru talman! De mänskliga rättigheterna gäller alla människor. Det är statens ansvar och skyldighet att respektera och skydda de mänskliga rättigheterna men också att se till att alla får ta del av de rättigheter som finns att åtnjuta.

Vänsterpartiet har höga ambitioner för arbetet med frågor om mänskliga rättigheter. Det är viktigt för att garantera respekten för alla människors lika värde. Vi vet dessutom att ett samhälle som är tillgängligt, jämlikt och där ingen diskrimineras på grund av hur hen är eller vem hen tror på är ett bättre samhälle för alla.

Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag om ett institut för mänskliga rättigheter. Men det är bara början. Ett institut i sig kommer inte att kunna lösa allt. Det krävs mycket mer. Det krävs inte bara politisk vilja utan även resurser och medveten politik för att Sverige ska nå de åtaganden som vi har lovat att vi ska leva upp till.

Redan i dag finns liknande instanser i andra länder som har gett ett positivt resultat. Det kommer också att göra att vi kommer kunna leva upp till Parisprinciperna, som redan har nämnts tidigare, som säger att det organ man inrättar ska vara oberoende och ha ett brett uppdrag. Det är också därför som vi anser att detta MR-institut bör inrättas som en ny, egen myndighet under regeringen. Dessutom föreslår utskottet vissa särlösningar, bland annat när det gäller institutets ledning, för att garantera oberoendet fullt ut.

Fru talman! Som jag sa tidigare kommer detta inte att vara en snabb lösning. Det ska bli väldigt spännande att se hur denna nya och oberoende myndighet kommer att forma sitt uppdrag, och det kommer säkerligen att förändras över tid.

Det finns hos vissa partier en del farhågor om att detta institut kommer att ta sig en alltför stor roll och gå utöver det som är uppdraget. Man är också orolig för att de som hamnar i institutets ledning ska vara exempelvis riksdagsledamöter. Jag vill dock klargöra att även om jag inte har samma farhågor delar jag och majoriteten i utskottet samma åsikt som regeringen när det gäller att det är angeläget att styrelseledamöter inte uppfattas som att de representerar olika intressen. Därför bör inte heller utsedda styrelseledamöter vara partipolitiskt aktiva.

Jag vill också understryka att institutet, precis som alla andra myndigheter ska kunna lägga fram förslag till regeringen. Men oavsett vilka förslag som ges är det regeringen som bereder om internationella åtaganden bör utvidgas. Det är dessutom så att riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår vissa internationella överenskommelser. Jag delar därför inte denna farhåga som finns hos vissa partier.

Jag vill också i kammaren klargöra en sak med anledning av att ledamoten Mikael Strandman tidigare sa att utskottet ställer sig bakom punkten i Liberalernas reservation som handlar om folkrättsliga engagemang. Det blir lite tekniskt krångligt att prata om falsk majoritet, som vi ibland slarvigt säger i vissa sammanhang. Det är trots allt så att förhållandena i utskotten när det gäller ledamöter inte alltid överensstämmer med hur kammarens majoritet ser ut. Det kan vara bra att veta att det finns en majoritet i riksdagens kammare för reservation 2, som jag yrkade bifall till tidigare.

Jag upplever också att det finns ett stort och brett engagemang i utskottet för arbetet med mänskliga rättigheter. Jag känner själv att ju mer man arbetar med frågorna, desto mer ser man att det finns att arbeta med. Det är något som kanske aldrig kommer att ta slut. Jag är alltså övertygad om att det här institutet inte kommer att vara sysslolöst.

Anf. 131 Tina Acketoft (L)

Fru talman! Man känner sig numera som en kirurg på väg till operation när man med munskydd på går upp i talarstolen för att debattera. Men så blodigt ska det väl ändå inte bli.

Fru talman! Liberalerna välkomnar att det äntligen finns ett förslag för att Sverige i likhet med andra länder ska få en oberoende nationell institution för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i landet. Det var faktiskt min liberala kollega, dåvarande statsrådet Ullenhag, som redan under alliansregeringens tid lade fram förslaget. Så länge har vi vänt på alla stenar och diskuterat och debatterat denna fråga.

Det lagförslag som nu ligger på riksdagens bord är dock inte helt invändningsfritt. Därför pekar Liberalerna på de brister som återstår att justera. Men notera att vi är väldigt glada över att vi har kommit hit.

Det viktigaste, som vi ser det, är att säkerställa institutets oberoende. Inom mediepolitiken har det tagits viktiga steg för att säkerställa att personer som har ledande politiska uppdrag inte samtidigt ska sitta på beslutspositioner där de kan utöva ägarstyrning över public service-medierna eller bevilja statligt ekonomiskt stöd till enskilda privata bolag. Till exempel kan inte aktiva politiker sitta i ägarstiftelsen för public service-medierna. Likaså har nomineringsprinciperna för mediestödsnämnden ändrats så att aktiva riksdagsledamöter inte kan ingå där.

Motsvarande principer anser Liberalerna bör gälla också för institutets styrelse och råd. Det bör alltså i lagtexten finnas ett uttryckligt hinder mot att vara styrelseledamot eller ledamot i rådet samtidigt som man är tjänstgörande riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet - allt för att understryka oberoendet.

Till institutet ska knytas ett råd med representanter från det civila samhället. För att ännu en gång tydliggöra institutets oberoende bör det även tydliggöras att den som sitter i institutets styrelse inte samtidigt kan tillhöra styrelsen för eller vara anställd i en civilsamhällesorganisation som har just MR-frågor som sitt bevakningsområde - igen för oberoendets skull.

Enligt lagförslaget ska rådet utses av institutets styrelse. Rådet ska i sin tur vara en av de obligatoriska nomineringsinstanser som regeringen ska tillfråga när det är dags att utse ledamöter i styrelsen. Därmed menar vi att det bildas en olycklig cirkelmekanism där sammansättningen av rådet påverkar styrelsens sammansättning, som i sin tur är direkt styrande för vilka som får sitta i rådet. Detta är onekligen en mindre lyckad konstruktion som riskerar att bygga in lojalitetshänsyn i nomineringsarbetet.

Det enklaste sättet att förebygga detta menar vi är att ta bort rådet från listan över instanser som ska tillfrågas inför beslut om nya styrelseledamöter. Inget hindrar givetvis att de organisationer som är representerade i rådet på egen hand kan ge regeringen namnförslag.

Fru talman! För att människor ska kunna tillvarata sina individuella fri- och rättigheter krävs kunskap. Det är också nödvändigt för att det offentliga ska leva upp till sina folkrättsliga åtaganden på området mänskliga rättigheter. Liberalerna delar därför regeringens bedömning att institutet, inom ramen för sitt uppdrag, bland annat ska främja utbildning, forskning, kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.

Arbetet för att övertyga och försvara de mänskliga rättigheterna måste hela tiden fortsätta. Vi vet tydligt att varje ny generation behöver vinnas i fråga om dessa värderingar. Det är inget som vi får med modersmjölken. Det måste ständigt nötas in. Detta sker i det offentliga samtalet. I det arbetet har politiska partier liksom delar av civilsamhället och vem som helst som vi möter på gatan en viktig roll att fylla. Det är allas vår roll att fylla.

Vi säger att myndigheter ska informera om och bidra till ökad medvetenhet om Sveriges åtaganden inom området mänskliga rättigheter. Däremot ska det inte vara ett myndighetsuppdrag att bedriva ren opinionsbildning.

Fru talman! Den kanske mest springande punkten i Liberalernas reservationer är att regeringen föreslår att det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att institutet får föreslå för regeringen att Sveriges folkrättsliga åtaganden utvidgas inom MR-området. I likhet med flera remissinstanser delar Liberalerna inte denna bedömning.

Som framgår av den föreslagna lagens portalparagraf ska institutet ha till uppgift att främja säkerställandet av de folkrättsliga åtaganden som Sverige de facto redan har ingått inom detta område. Vilka nya åtaganden Sverige skulle kunna ingå är en politisk fråga som bör bedömas på samma sätt som alltid vid eventuella anslutningar till nya folkrättsliga instrument, det vill säga genom en samlad beredning inom ramen för regeringens och riksdagens arbete. Att ge en myndighet, låt vara i institutsform, ett uttalat ansvar att väcka sådana förslag är principiellt olämpligt, anser Liberalerna.

Notera att vi inte föreslår att institutet ska förbjudas att föreslå ny lagstiftning om det skulle behövas. Det hade varit ett märkligt och ganska ovanligt strängt krav på en myndighet som också ska granska och analysera eventuella brister i regeringens hantering av de mänskliga rättigheterna om myndigheten inte fick lyfta upp eventuella konventioner som skulle kunna komplettera svensk lagstiftning. Vår kritik gäller att det är olämpligt att en myndighet ska ha i uppdrag att föreslå konkret lagtext utanför rådgivande syfte. Det är mer förenligt med svensk lag och Parisprinciperna att tillåta men inte kräva att myndigheten vid behov får föreslå ny lagstiftning i linje med övriga myndigheters befogenheter.

En majoritet av utskottet - låt oss se vad som händer i kammaren - anser inte heller att regeringen på ett övertygande sätt har redovisat skäl som gör det nödvändigt att gå fram med det förslag som regeringen lägger fram, enligt Parisprinciperna. En majoritet i utskottet menar därför att denna del av regeringens förslag bör avslås.

I övrigt yrkar jag bifall till reservation 3 och 4.

Anf. 132 Camilla Hansén (MP)

Fru talman! "Varje människas grundläggande rättigheter ska respekteras. I det internationella arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhet är det avgörande att värna rättsstatens principer. Mäns våld mot kvinnor, sexuella trakasserier och hedersförtryck ska bekämpas i Sverige och globalt. Rasism, främlingsfientlighet och hatbrott är oacceptabelt var det än uppstår. Du ska ha samma chans till ett bra liv oavsett funktionsförmåga, könsidentitet och könsuttryck, sexuell läggning, trosuppfattning, var du bor eller varifrån du kommer. Nationella minoriteters och urfolks rättigheter ska skyddas." Det gäller i Sverige och överallt i världen.

Det här är från Miljöpartiets valmanifest. Efter den generella beskrivningen av hur vi ser på de frågorna har vi också ett vallöfte om att inrätta "en oberoende institution för mänskliga rättigheter". Det är verkligen på tiden.

Fru talman! Jag tror att det krävs två saker: att lyssna på omvärlden och att ha en gnutta mod. Jag kan lägga till en tredje. Det krävs också tålamod.

Att lyssna på omvärlden handlar om att följa det internationella samfundets rekommendationer och ta till oss av kritiken mot att vi inte har haft ett oberoende institut för mänskliga rättigheter. Redan 1993 uppmanade FN:s generalförsamling medlemsländerna att inrätta institut för mänskliga rättigheter, och Sverige har återkommande fått rekommendationer om att vi bör göra det. År 2015 accepterade Sverige sådana rekommendationer inom ramen för FN:s allmänna råd för mänskliga rättigheter. Med inrättandet kan Sverige ansluta sig till sina grannländer Norge, Danmark och Finland som i dag har MR-institut i enlighet med Parisprinciperna.

Det handlar också om en gnutta mod, för den som darrar på manschetten vågar inte rigga ett system som på riktigt utför en oberoende granskning av det arbete som man själv, ens parti eller en regering som det egna partiet är en del av utför. Det kräver mod att öppna upp för oberoende granskning.

Moderaterna avslår hela förslaget, eftersom de inte vill ha institutet i en ny myndighet. Det är lite som att kasta ut barnet med badvattnet. Det är svårt att förstå hur oberoendet ska kunna garanteras om institutet ingår i en annan myndighet. Risken är att ett institut under en annan myndighet inte skulle godkännas av Ganhri, som är det ackrediteringsinstitut som bedömer vilken status ett svenskt MR-institut får.

De organ som anses uppfylla Parisprinciperna fullt ut tilldelas A-status. Det betyder att man har rösträtt i Ganhri. En institution med A-status får också tillgång till FN-systemet, vilket innebär att den kan delta och uttala sig vid granskningar som genomförs av FN:s råd för mänskliga rättigheter och delta i möten med FN:s olika konventionsorgan. Så i princip säger Moderaterna nej till den här oberoende granskningen av hur en svensk regering lever upp till sina åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter och riskerar att Sverige, av alla länder, inte når den högsta statusen för sitt institut för mänskliga rättigheter. Den risken är Miljöpartiet inte villigt att ta.

Liberalerna, Centern och Sverigedemokraterna oroar sig för att institutet ska vara opinionsbildande och att frågorna politiseras. Om man menar att det blir en partipolitisk påverkan faller ansvaret tungt på oss politiker, bland annat oss här i riksdagen. Det är jätteviktigt att det inte blir partipolitik av det här. Men att sprida information och öka kunskap om mänskliga rättigheter är något man inte kan göra för mycket av.

För oss i Miljöpartiet har det varit viktigt att institutet ska bli oberoende och tillräckligt slagkraftigt. De möjligheterna finns nu för institutet eftersom regeringens förslag utgår från Parisprinciperna, som beskriver vilka minimikrav som ska gälla för ett institut som detta.

Det vi nu inrättar är en tung, faktabaserad myndighet med bred förankring i det civila samhället och med de politiska partierna på behörigt avstånd. Det regleras i lag att styrelsens ledamöter ska ha sakkunskap inom området mänskliga rättigheter och erfarenhet av kvalificerat arbete inom följande verksamhetsområden: det civila samhället, rättsväsen och advokatverksamhet samt forskning och högskoleutbildning.

Syftet med institutet är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige, som vi har åtagit oss att följa. Det handlar till exempel om våra grundlagar, Europakonventionen och andra konventioner på området mänskliga rättigheter. Det är sådant som redan gäller i Sverige i dag, men institutet ska bidra till att rättigheterna verkligen säkerställs. Det gäller exempelvis funktionsrättskonventionen.

Det är därför viktigt att institutet, både i sak och för dess status, har den uttalade möjligheten att föreslå för regeringen att Sveriges folkrättsliga åtaganden utvidgas inom området mänskliga rättigheter. Det här motsätter sig en del av konstitutionsutskottet.

Utskottet menar att även utan en sådan uttrycklig bestämmelse som föreslås i lagen skulle institutet vara oförhindrat att uppmärksamma regeringen på frågor som rör skyddet av mänskliga rättigheter. Jag tolkar KU-språket som att det här innebär att man tycker att institutet ändå ska kunna lägga fram dessa förslag men att det inte ska stå tydligt i lagstiftningen. Det här handlar dock inte bara om sakfrågan utan också om institutets status i andras ögon. Det ska uppfylla kriterierna för att erhålla den högsta statusen. Då är bedömningen att det krävs att institutets möjligheter att göra det uttryckligen är inskrivna, trots att alla myndigheter, i enlighet med vår förvaltningsmodell, kan lämna förslag inom sina områden. Precis som flera före mig har påpekat är det regering och riksdag som hanterar besluten om sådana åtaganden, i helt korrekt konstitutionell ordning.

Fru talman! Det verkar ibland finnas en föreställning om att mänskliga rättigheter är något neutralt. Det är det inte. Det ska inte politiseras; det är av yttersta vikt att institutet är politiskt oberoende. Varje regering ska, oavsett färg, granskas lika noggrant. Det här får inte vara en partipolitisk fråga, och det kommer inte att bli det om de politiska partierna respekterar den oberoende granskningen.

Mänskliga rättigheter däremot är i allra högsta grad en politisk fråga. Att stå upp för alla människors lika och okränkbara rättigheter är inte neutralt. Demokrati är heller inte neutralt. Det finns de som gör andra antaganden och som vill att världen ska se ut på ett annat sätt. Att stå för demokrati och mänskliga rättigheter är kraftiga ställningstaganden för den värld vi vill se, och det är en tydlig markering mot vad vi inte vill se.

Med det här yrkar jag bifall till reservation 2, och jag ser fram emot att se Sveriges institut för mänskliga rättigheter etableras.

Anf. 133 Tuve Skånberg (KD)

Fru talman! Såvitt jag förstår är jag den siste talaren i ärendet KU33. Kristdemokraterna står ensamt bakom hela betänkandet. Därav blir det en uppgift för mig att försöka samla ihop det hela och stå för en majoritetsuppfattning. Om den sedan håller i voteringen vet vi inte, men det här är åtminstone majoritetsuppfattningen i KU. Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet, sådant det föreligger.

Denna fråga har en lång historia, och den har stötts och blötts men inte därför att de olika partierna har olika mening om att de mänskliga rättigheterna är mycket viktiga. Konstitutionsutskottets uppdrag är att värna de mänskliga rättigheterna. Det är vårt gemensamma uppdrag. Men hur skulle ett oberoende institut se ut och hur skulle det utformas? Detta har vi stött och blött i flera år.

Nu har dock KU gjort en beställning till regeringen, och efter laga tid har regeringen nu kommit med ett förslag i form av en proposition. Denna har KU tittat på, och med något undantag ställer sig alla partier bakom idén om ett oberoende institut. Men vi är mer eller mindre oroliga för att det skulle kunna politiseras. Därför välkomnar jag det som nu har framförts från, tror jag, alla partiers KU-ledamöter, det vill säga att det inte ska politiseras utan vara helt oberoende.

Bakgrunden är naturligtvis att vi alla vill uppfylla kraven för Parisprinciperna, och vi finner att detta institut är en viktig väg dit. Vi vill att Sverige ska ha A-status och tycker att något annat inte tillkommer Sverige. Det här är en väg för att söka detta.

Vilken är den majoritetsuppfattning som KU lägger på riksdagens bord att avgöra? Regeringen förslår i propositionen att en ny oberoende myndighet, Institutet för mänskliga rättigheter, inrättas. Förslaget i den nya lagen, lagen om Institutet för mänskliga rättigheter, omfattar bestämmelser om institutets uppgifter, institutets ledning och hur den ska utses samt institutets organisation i övrigt. KU välkomnar att en institution inrättas med uppdraget att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige. KU ställer sig bakom förslaget om vilka källor som ska tjäna som utgångspunkt vid utförandet av uppdraget, bland annat folkrättsligt bindande förpliktelser inom området mänskliga rättigheter.

Det finns skäl att upprepa utskottets tidigare uttalande om att en utgångspunkt för att värna mänskliga rättigheter i Sverige är att detta ska ske inom ramen för den svenska konstitutionella ordningen. Det är de svenska lagarna - och de kan innehålla normer från internationella konventioner och överenskommelser - som ska tillämpas och tolkas.

Om internationella konventioner eller politiska överenskommelser tillämpas direkt kringgås de nationella demokratiska processerna. KU anser att detta på sikt kan försvaga riksdagens ställning på de aktuella områdena och leda till att såväl nationella som internationella normers långsiktiga legitimitet äventyras. Det vill vi inte.

Regeringen föreslår nu att institutet inrättas som en ny myndighet under regeringen. För att säkerställa att institutet får en oberoende ställning i förhållande till regeringen bör, som regeringen föreslår, institutets uppgifter och ledning samt vissa grundläggande frågor om institutets organisation och arbetssätt regleras i lag. Lagregleringen innebär att regeringen inte har möjlighet att styra institutets uppgifter och arbete i den utsträckning som normalt gäller för myndigheter under regeringen.

Institutet ska ledas av en styrelse. Vid institutet ska det också finnas ett rådgivande organ - ett råd - som utses av styrelsen.

Utskottet anser att det är av avgörande betydelse för myndighetens trovärdighet att den är, och uppfattas vara, oberoende. Verksamheten ska styras och bedrivas utifrån ett allmänt intresse. Det är angeläget att styrelseledamöterna uppfyller högt ställda krav på oberoende och integritet samt att de inte representerar, eller uppfattas representera, några särintressen.

KU delar regeringens uppfattning att styrelseledamöterna inte bör utses bland personer som är partipolitiskt aktiva. Detta innebär till exempel att riksdagsledamöter, statsråd och statssekreterare inte kommer att utses till styrelseledamöter.

För att stärka institutets oberoende bör styrelsen, som regeringen framhåller, ha en bred sammansättning med erfarenhet från skilda verksamhetsområden. I styrelsen ska det finnas ledamöter med sakkunskap inom området mänskliga rättigheter och erfarenhet av kvalificerat arbete inom tre verksamhetsområden: det civila samhället, rättsväsendet och advokatverksamheten samt forskningen och högskoleutbildningen.

När det gäller själva nomineringsförfarandet föreslår regeringen att förslagen till styrelseledamöter ska hämtas in från aktörer som har en fristående roll i förhållande till regeringen och som har ett stort förtroende i samhället. Dessa aktörer bör ha en god kännedom om de verksamhetsområden som har betydelse för institutets verksamhet.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att förslag ska inhämtas från institutets råd, Sveriges advokatsamfund samt universiteten och högskolorna.

Här noterar KU att regeringen inte är bunden av nomineringsförslagen och att även andra aktörer kan lämna förslag på ledamöter. KU delar dock regeringens uppfattning att styrelseledamöterna normalt bör hämtas från kretsen av de nominerade. Styrelsens oberoende är nära förknippat med att regeringen i första hand utser nominerade ledamöter.

Under alla förhållanden är det emellertid angeläget att styrelseledamöterna uppfyller högt ställda krav på oberoende och integritet. Samma krav på sakkunskap inom området mänskliga rättigheter och erfarenhet av kvalificerat arbete inom något av de tre verksamhetsområden som jag nämnde bör gälla även om det utses en styrelseledamot som inte har nominerats av de utpekade aktörerna.

För att stärka institutets oberoende föreslås vidare att styrelsen får besluta om anställningen som chef för myndigheten. Anställningstiden bör dessutom preciseras i lag. Den som varit ledamot i styrelsen eller anställd som direktör får inte utses till ledamot eller chef för myndigheten tidigare än fem år efter att uppdraget eller anställningen upphört.

Det är KU:s mening att även rådet bör ha en bred sammansättning och att formerna för rådets arbete bör bestämmas av styrelsen. Rådets ledamöter bör, som framhålls i propositionen, utses på grund av att de har relevanta kunskaper och erfarenheter.

Ett institut för mänsk-liga rättigheter

För att enskilda ska kunna reagera vid brister i rättighetsskyddet och utkräva sina rättigheter måste de ha kunskap om de mänskliga rättigheterna. I institutets uppdrag ska därför ingå att främja utbildning, forskning, kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter.

KU vill i detta sammanhang påminna om att det för all offentlig verksamhet finns krav på att iaktta opartiskhet och saklighet i verksamheten, och dessa krav kommer även att gälla för institutet. Informationen till allmänheten måste således alltid vara saklig och opartisk.

KU har tidigare påpekat detta och framhållit att det är av största vikt att myndigheternas information präglas av god förvaltningssed. Det innebär bland annat att en försiktighetsprincip bör iakttas vid valet av form för opinionsbildande verksamhet. Kravet på denna form kan innebära att vissa uttryck som vid informationsgivning skulle ha varit önskvärda från ett rent kommunikationsperspektiv får träda tillbaka för kravet på en allsidig belysning av en fråga som motsvarar dess komplexitet.

Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)