Anf. 32 Juno Blom (L)
Herr talman! Jag inser att jag och ledamoten Gudrun Nordborg från Vänsterpartiet båda känner oro men för helt olika saker.
Jag känner en djup oro för att det är vår och att det sitter barn i olika klassrum runt om i Sverige med en klump i magen. Barnet kanske har haft en relation eller så misstänker familjen att barnet har haft en relation - något som är helt otänkbart då oskuldskontrollen är central i hederskulturen. Man har hört telefonen gå varm och har märkt att något är på gång. Man känner sig inte trygg med att gå till läraren eller elevhälsan och berätta. När kusinen gjorde det kontaktade skolan nämligen familjen, och i stället för att skydda barnet påskyndades processen med att föra barnet ut ur landet.
Barn förs till miljöer varifrån föräldrarna flytt efter att ha levt i ett land där alla barn ska ha friheten att forma sitt liv, äga sin sexualitet, göra sina livsval och förverkliga sina drömmar.
Runt om i vårt land finns personal på våra myndigheter som tänker som ledamoten Gudrun Nordborg. De är rädda för att det ska vara diskriminerande att ta upp dessa frågor. De är rädda för att peka ut, så i stället tvingas barnen bli kvar i utsatthet, ensamhet och maktlöshet. Det oroar mig.
Jag oroar mig för alla de barn jag mött som könsstympades i hemlandet innan de kom till Sverige och som har svårt att kissa och enorma smärtor under menstruationen och som i samband med könsstympningen fick lära sig att hålla tyst om ingreppet. Det är ett annat sätt att kontrollera kravet på flickors oskuld.
Jag oroar mig för att dessa barn lider i ensamhet och inte har någon som ställer frågor. I vissa lägen söker dessa barn vård. När barn bryter armen i skolan körs de till sjukhus och får utan tvekan armen gipsad. Men när barn söker vård för att de lider av konsekvenser av könsstympning, såsom var och blod i buken, ges de inte den vård de behöver och har rätt till utan ombeds gå hem och prata med mamma och pappa om det. Det här beror på att det finns en enorm rädsla i vårt land för att verkligen stå på utsatta barns sida.
Det finns människor som är ännu värre, reaktionära krafter som tagit sig in på skolor, socialkontor och myndigheter och kämpar för att upprätthålla dessa normer och värderingar. När vi tar upp dessa frågor är de snabba på att påpeka att det är en rasistisk diskurs.
I Sverige är vi rädda. Vi står upp för barns, kvinnors och hbtq-personers rättigheter så länge ingen ifrågasätter dessa rättigheter. Men när de ifrågasätts börjar vi vackla och backar i stället för att ta ett steg fram.
Sedan en tid drivs det kampanjer mot socialtjänsten där man för att vilseleda människor säger att socialtjänsten kidnappar barn. I själva verket har många barn under lång tid försökt förmedla sin utsatthet utan att samhället reagerar. Det är så många barn som borde omhändertas på grundval av att familjen kräver lydnad och kontroll. Så fort dessa barn försöker åtnjuta sina grundläggande fri- och rättigheter utsätts de för systematiskt våld, förs ut ur landet, tvingas in i äktenskap och fråntas rätten till sitt liv. Detta oroar mig.
Jag oroar mig för att vi i Sverige betraktar, bedömer och behandlar barn med olika måttstockar för att vi är så rädda för att ta ställning i de mest grundläggande frågorna.
Jag oroar mig för att vi har en extremt stark föräldrarätt där barn behöver bevisa så otroligt mycket innan de blir tagna på allvar. Vi måste våga utmana denna föräldrarätt och börja prata om föräldrars skyldigheter och ansvar. Vi måste ha tidiga insatser där vi tydligt markerar vad barn har rätt till och vad barn ska skyddas från enligt vår lagstiftning.
Barn ska få information om sina rättigheter, och vi ska se till att vårdnadshavare behärskar svenska språket så att fruktansvärda kampanjer inte påverkar dem. De ska själva kunna ta till sig information och veta att i Sverige är socialtjänsten till för att skydda och stödja och att det är dit man vänder sig om man har behov av insatser. Socialtjänsten kidnappar inte barn.
Jag oroar mig också för att vi under en tid har haft en politisk korrekthet i vårt land där vi har gått ifrån att uttrycka att det finns de här olika bilderna. Därför tackar jag ledamoten Gudrun Nordborg, som åter sätter ljuset på att vi tänker och ser olika på detta. Men under tiden vi gör det och i vår iver att älska lika lider barn, och det är fruktansvärt fel. Det innebär inte att man ska gradera.
Inom sjukvården måste man ta reda på om en person har en hjärntumör eller en hjärnblödning. Båda är lika allvarliga men måste behandlas på olika sätt för att personen ska återfå sitt liv och sin frihet. Likadant är det med en våldsutsatt person.
Jag tänker att det enklaste vi i kammaren kan göra är att stifta lagar; det svåraste är att se till att de efterlevs.
Vi har under den här perioden fått till ett barnäktenskapsbrott, möjligheten att utfärda utreseförbud och att hedersmotiv ska vara en straffskärpningsgrund. Vi lägger i dag fram förslag om ett hedersbrott där upprepade handlingar som kränker individens integritet och självkänsla ska kunna ge ett högre straffvärde.
Men vi ser inte till att använda lagstiftningen. Det beror på att det saknas kunskap. Jag vill tänka väl. Det måste vara så att Vänsterpartiet saknar kunskap och förståelse om det sammanhang som offren lever i. Annars skulle man inte uttrycka sig på det här viset. Så länge vi inte har kunskap och förståelse spelar det inte så stor roll vilka lagar vi stiftar. Vi måste våga ta ställning.
Det handlar definitivt om att socialsekreterare måste få stöd. När kampanjen pågår måste vi se till hur vi från nationellt håll kan organisera och strukturera det på ett annat sätt när socialsekreterare är i behov av det. Det kommunala självstyret råder självklart.
Min oro är att det just nu finns många barn som lider och är i behov av modiga personer. Min oro är, som ledamoten från Socialdemokraterna Maria Strömkvist sa, att det har gått ut uppdrag till nationella myndigheter. Det är bra, men även där saknas det kunskap.
Det är ungefär som att man skulle utveckla en medicin mot en allvarlig sjukdom. Sedan ger man det uppdraget till en forskare som inte har en aning om vad den håller på med. Vi måste inse att kunskapsnivån generellt sett i vårt land är för låg. Det gäller i synnerhet kunskapsnivån om vad det faktiskt innebär.
Jag kommer aldrig att ge mig. Jag är med på alla förändringar. Jag är glad för att vi har kommit ett steg på vägen. Jag ställer mig bakom våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 7.
Det är otroligt viktigt att förstå att skälet till att människor hamnar i en fruktansvärd miljö är att de vill åtnjuta sina rättigheter. Kontrollen räckte inte. Menar vi allvar med att vi ska stödja barn måste också insatserna börja mycket tidigare.