Ett system för individuell kompetensutveckling

Fru talman! Det var trevligt att se statsrådet Mona Sahlin här i kammaren. Det är inte ofta statsråden är med på våra arbetsmarknadspolitiska debatter. Det händer, men det var trevligt att se statsrådet här. Jag kan inledningsvis konstatera att Näringsde- partementet och regeringsmajoriteten återigen har visat sin stora impotens. Och mot beslutsimpotens hjälper inte ens Viagra. För mer än fyra år sedan, i april 1988, tillsatte re- geringen en arbetsgrupp med uppgift att främja kom- petensutvecklingen i arbetslivet. I december 1999 tillkallades en särskild utredare för att lämna ett för- slag till hur ett generellt system för individuell kom- petensutveckling skulle kunna utformas. Efter ett år, alltså i december 2000, överlämnades det till rege- ringen. I dag, år 2002 - ett och ett halvt år efter överläm- nandet - diskuterar vi riktlinjer för ett system för stimulans av individuell kompetensutveckling, inte något förslag till lagstiftning. Det är tänkt att komma till hösten. Det är egentligen bedrövligt att vi ska behöva ta upp kammarens tid med att stå här i dag och debattera några sorts riktlinjer till kompetenssparande. Det hade varit betydligt rejälare om vi fått diskutera rege- ringens förslag med sammanhängande lagstiftning i ett sammanhang. Men vi får väl göra det bästa av situationen och i dag försöka få ett resonemang om ett bättre system än det som regeringen har föreslagit riktlinjer för. De fyra borgerliga partierna har lagt fram ett ut- kast till ett sådant. Min avsikt är att redogöra för idéerna i det. Medreservanterna kommer härefter säkert att fylla på med kloka synpunkter. Fru talman! Det finns i Sveriges riksdag en bred uppfattning om nyttan av att vuxna människor konti- nuerligt skaffar sig nya kunskaper. Jag ser tre avgö- rande skäl till kompetensutveckling. Det första skälet är att utbildningsväsendet i dag inte håller tillräckligt hög kvalitet. I länder där utbild- ningen släpar efter kommer också den ekonomiska utvecklingen och människors levnadsstandard att göra det. Vi kan i dag se att Sveriges ledande position i världens välståndsliga i början av 70-talet har för- bytts i en kontinuerligt sjunkande position. I dag ligger vi på en mindre hedrande ungefärlig sjuttonde- plats. Det blir alltmer tydligt att många företag har pro- blem att rekrytera kunnig och utbildad arbetskraft. Det gäller såväl yngre akademiker som utbildad ar- betskraft inom praktiska och tekniska yrken. Det andra skälet är att de svenska skatterna på ut- bildning och kunskap sänder ut fel signaler. Det lönar sig helt enkelt inte i tillräcklig utsträckning att utbilda sig. En rapport från Föreningssparbanken för några år sedan visade att de akademikeryrken man undersökte hade en lägre ekonomisk standard än industriarbeta- ren hade när skatt, nödvändiga fasta utgifter och stu- dielån betalats. Trots relativt höga arbetskraftskostnader betalar sig med andra ord långa studier dåligt i Sverige. Den högsta marginalskatten sänks i många länder, medan Sverige fortfarande har bland de högsta skatterna i världen. Det tredje skälet är att det brister i förutsättning- arna för många människor att på egen hand kunna finansiera sin vidareutbildning. Många människor har inte de ekonomiska förutsättningarna att regelbundet kunna avsätta medel för att betala nödvändig fort- bildning. Fru talman! Med detta som bakgrund finner vi moderater det i dag vara värt att pröva ett system för individuellt kompetenskonto, ett system som ska gälla alla arbetstagare och egna företagare. Vi vill ha ett system som är anpassat till den enskilde individen och som är frivilligt. Detta är viktigt då vi vill skilja på verksamhetsre- laterad och individrelaterad utbildning. Med verk- samhetsrelaterad utbildning menar vi att det i det enskilda företaget ska vara ett naturligt led i vardagen att ge de anställda en kontinuerlig utbildning relaterad till arbetet. Detta borde vara en självklarhet då det har en avgörande betydelse för företagens överlevnad. Den individuella kompetensutvecklingen ska vara en möjlighet för den enskilda människan att kunna fortbilda sig och eventuellt kunna finansiera nya karriärmöjligheter. Fru talman! Det system som vi förordar är i grova drag uppbyggt på följande sätt: - Den enskilde individen ansvarar för och avgör när sparandet används. - Alla får möjlighet att göra avdrag vid inkomstbe- skattning upp till ett prisbasbelopp per år. - Banker, fondbolag och andra finansiella institut som finns på den svenska marknaden bör förvalta sparandet. - Avkastningen beskattas med 15 % avkastnings- skatt. - Arbetsgivarens medverkan är viktig, därför bör rätt till avdrag införas för de sociala avgifterna vid avsättning till den anställdes kompetenssparkonto. - När medlen tas ut betalas inkomstskatt. - För låginkomsttagare bör någon form av extra skattekredit eller bidrag tillföras. I utgången av 2002 finns avsatt 3,65 miljarder kronor. Därefter är beslutat att avsätta 1,15 miljarder kronor årli- gen. - Om sparmedlen inte använts vid arbetslivets slut bör de kunna användas för att förstärka pensionen. Fru talman! Den kritik jag har mot regeringens förslag kan sammanfattas med följande: · Insättning på kontot med max 25 % av ett in- komstbasbelopp per år är helt otillräckligt som stimulans för reformens syfte. · Skattelättnad med en nedsättning av 10 procen- tenheter av arbetsgivaravgifterna är alltför litet för att motivera arbetsgivarna att medverka till av- sättningar. · Sparandet bör inte ske hos en statlig myndighet. Det genererar bara stora kostnader när det redan finns befintlig infrastruktur för sparandet och ger inte valfrihet för denna sparform. · Sparandet bör inte heller beskattas fullt ut som kapitalinkomst med 30 %. Det bör i stället lik- ställas med vad som gäller för det individuella pensionssparandet. · Kompetenspremien är alltför låg och krångligt uppbyggd. Den stimulerar inte till avsättning på konton. · Sparandet bör kunna övergå till pensionssparande och inte kringgärdas av de spärrar som regeringen föreslår. Fru talman! Det finns alltså anledning att inte bara kritisera handläggningen av ärendet utan även i allra högsta grad innehållet. Eftersom vi ändå ska åter- uppta diskussionerna i höst vore det bra om partierna som står bakom betänkandet tog till sig vad SACO:s ordförande Anna Ekström och TCO:s ordförande Sture Nordh uttryckte tidigare i våras. "Det finns all anledning för de miljöpartistiska, vänsterpartistiska och socialdemokratiska ledamöter- na i arbetsmarknadsutskottet att mycket noggrant läsa den borgerliga motionen om individuellt kompetens- sparande. Den är klart bättre än den proposition rege- ringen har lagt. Det vore bra med en stabil blocköver- skridande uppgörelse om kompetenssparandet." Individuellt kompetenssparande skulle kunna vara en bra tillväxtmotor, men då ska den också fylla sin funktion. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till den ge- mensamma reservationen.

Fru talman! Arbetslivet förändras i snabb takt. Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir allt vanligare med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling mellan utbildning och arbete, företag som expanderar och som avvecklar. Utbildning blir alltmer en färskvara. Många gamla yrken är på tillbakagång, och nya yrken tillkommer i en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den internationella konkurrensen måste anpassa sina ut- bildningssystem till denna utveckling. De länder som inte förmår detta hänvisas till hög arbetslöshet och till att konkurrera om låglönejobb. Om Sverige ska vara en nation som kämpar om att ligga bland de främsta i välfärdsligan - vilket vi kristdemokrater ser som ett viktigt mål - krävs att vi understöder det livslånga lärandet och ökar männi- skors möjligheter att förkovras och utvecklas. Ubild- ning och kompetens är nyckelorden för framtidens arbetsmarknad. Ett system med individuellt kompetenssparande skulle främja våra möjligheter att utbilda oss vidare. När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på arbetsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kompetenssparande är därför en viktig komponent i en strategi för långsiktig tillväxt i Sverige. Här skulle jag vilja understryka särskilt noggrant att om vi kan stärka individernas ställning på arbets- marknaden ökar vi också individernas möjligheter att påverka sina egna liv, öka rörligheten mellan olika yrken och mellan olika geografiska områden, vilket är oerhört väsentligt för att få en mer flexibel arbets- marknad och därmed mer tillväxt. Kompetenskontomodellen är positiv inte bara ur ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed till att be- gränsa arbetslösheten. Den förstärker landets förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi råd med mer kompetensutveckling, men då finns inte tiden. Under lågkonjunktur finns det tid, men då har vi inte råd. Fru talman! År 2000 förelåg ett färdigt utred- ningsförslag om ett system för kompetenssparande. Men regeringen bråkade både inbördes med olika departement och med sina samarbetspartier, samtidigt som LO krånglade och bromsade. Trots att riksdagen under flera år har anslagit budgetmedel hände ingen- ting. Först i april 2002 kom ett förslag som bara inne- höll riktlinjer. Det är det vi ska diskutera. Först efter valet i höst kommer den riktiga propositionen, och ikraftträdandet blir i bästa fall den 1 juli 2003. Trots att kompetensutvecklingen är en fråga som har strategisk betydelse har regeringen misskött frå- gan under en längre tid. Därmed har en viktig reform om införandet av kompetenssparande ännu en gång skjutits på en osäker framtid. Om regeringen agerat så att ett system med individuellt kompetenssparande hade kunnat införas under 2002 hade förutsättningar för att en väsentlig del av de 36 miljarder kronor som under året återbetalas från SPP till svenska företag funnits för att, via lokala överenskommelser, avsättas till kompetenssparande. Här fanns en möjlighet att få en rivstart för ett system med kompetenssparande, men den möjligheten sumpade regeringen bort med sin förhalning av frågan. Därför förtjänar regeringen stark kritik för hela handläggningen av frågan. Fru talman! Kristdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet har presenterat alterna- tiva riktlinjer för ett system med kompetenssparande. Det är förslag som skiljer sig från regeringens i den meningen att våra riktlinjer är mer flexibla och har en betydligt mer positiv grundsyn till individens möjlig- heter att själv utforma sin kompetensutveckling. Re- geringens förslag avviker i flera avseenden från ut- redningsförslaget och har fått stark kritik från TCO och SACO. Patrik Norinder citerade ur ett pressmeddelande som SACO och TCO skickade ut när regeringen hade lagt fram sitt förslag. Där uppmanade man till en blocköverskridande överenskommelse. Vi från den borgerliga sidan i arbetsmarknadsutskottet sade att vi är beredda att diskutera dessa saker och hitta en ge- mensam samsyn, men detta avvisades av utskottss- majoriteten. I dag har SACO och TCO skrivit ett nytt brev till riksdagsledamöterna för Socialdemokraterna, Väns- terpartiet och Miljöpartiet. Där uppmanar man till en återremiss och ny beredning i syfte att hitta en bred överenskommelse över blockgränserna om ett starka- re kompetenskontosystem. Det är förvånande att socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister så frankt avfärdar TCO:s och SACO:s synpunkter. Fru talman! De riktlinjer vi har skissat på handlar om ett individuellt och frivilligt system. Arbetstagarens sparande på kompetenskontot ska vara befriat från skatt, dvs. avdragsgillt, upp till för- slagsvis ett basbelopp. För statens del handlar det om att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man i dag ger en skattekredit för sparande i pensionsför- säkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kom- petensutveckling betalas inkomstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna investering genom högre skat- teintäkter och lägre arbetslöshet. Men de föreslagna reglerna, som innebär att man får spara bara drygt 9 000 kr per år, innebär att en medelinkomsttagare måste spara upp till 30 år för att kunna studera ett år med bibehållen inkomst. Är det rimligt? Arbetsgivarna ska uppmuntras att bidra till kom- petenssparandet och uppbyggnaden av kapitalet i kompetenskontona genom avdragsrätt för insättning- ar. Individen ska förfoga över de medel som finns på det egna kompetenskontot. Någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar spara i kompetenskonto ska införas. Förutom att den enskilde och arbetsgivaren på eg- na initiativ och i individuella avtal kan göra insätt- ningar på kompetenskontot kan också insättningar på kompetenskontona vara en ytterligare komponent att förhandla om i lokala löneförhandlingar. När det gäller uttag bör inte större uttag än det som motsvarar den tidigare tjänsteinkomsten få göras vid ledighet för studier. Eventuella medel som inte använts för studier och kompetensutveckling bör vid arbetslivets slut kunna användas till att förstärka pensionen. Här avvi- sar regeringen kategoriskt sådana tankar. Arbetstagaren ska kunna ta med sig sitt kompe- tenskonto om han eller hon byter arbetsgivare eller startar eget. Systemet med kompetenskonton bör också vara öppet för egenföretagare genom särskilda regler. Arbetstagare och arbetsgivare ska fritt kunna välja vem som ska administrera deras konton. Försäkrings- bolagen har administrativa system uppbyggda för försäkringar. Arbetstagare och arbetsgivare är väl bekanta med de rutiner som gäller för administratio- nen av gruppförsäkringar. Nu påstår regeringen att det går snabbare att byg- ga upp ett statligt system, vilket alla som har följt utvecklingen av Premiepensionsmyndigheten lätt betvivlar. Men framför allt gör regeringen och ut- skottsmajoriteten ett tankefel här; man tror att man inte får någon mereffekt av att ett antal olika privata aktörer skulle delta i systemet. Kontona måste mark- nadsföras gentemot arbetsgivare och löntagare. Här finns ett egenvärde hos en rad olika aktörer att jobba med marknadsföring, information och rådgivning. Man går helt miste om denna effekt om detta görs till ett statligt system. På punkt efter punkt finns en ogin, oflexibel in- ställning från regeringens och utskottsmajoritetens sida. Det märks att det har varit ett kompromissande och kattrakande mellan olika intressen som har gjort att förslaget har tappat mycket av det goda innehåll som fanns i utredningsförslaget. Det är beklagligt att förslaget har försenats och att innehållet har försäm- rats jämfört med hur tankegångarna såg ut från bör- jan. Jag yrkar bifall till reservationen i betänkande AU10.

Fru talman! Först av allt ska jag säga att jag upp- skattar att statsrådet Mona Sahlin deltar i dagens debatt. Jag vill i den sista debatten med utskottet för den- na mandatperiod tacka för gott samarbete. Det gäller personalen i utskottet, som sett till att våra betänkan- den och reservationer till dem kommit i tid och varit korrekta, kammarkansliets personal och talmännen, för att arbetet i kammaren har löpt smidigt, och sist men inte minst kollegerna i utskottet. Det har bränt till i debatten - och så ska det vara - men efteråt har vi kunnat träffas och prata som vanligt. Det har varit bra med en sådan stämning i utskottet. Det ska inte minst mina kolleger i presidiet ha all heder av. Denna sista debatt handlar om ett ämne som jag personligen har engagerat mig mycket djupt i. Det handlar om både ett jämställdhets- och ett åldersdis- krimineringsperspektiv. Att kunna skaffa sig kunskaper så att man kan va- ra kvar i arbetslivet ända till pensioneringen är något som inte får missunnas någon människa. Som det ser ut i dag är det många som passerat 45 år och därmed är utan möjligheter att vidareutveckla sig i arbetslivet om man inte blir arbetslös. Det finns i stort sett inga möjligheter att finansiera studier efter den åldern. Detta drabbar i stor utsträckning kvinnor som kanske varit hemma och tagit hand om barnen eller inte satsat på kompetensutveckling även om man arbetat under tiden man haft små barn. När man då vill komma tillbaka och kanske höja sin kompetens eller skaffa en ny, därför att man inte ser några ut- vecklingsmöjligheter i det gamla jobbet, är alla dörrar stängda. Bara den som har en fet plånbok, blir ar- betslös eller har en arbetsgivare som vill satsa på ens utveckling kan förändra sin situation. Vad blev det av alla vackra ord om ett livslångt lärande och att man ska ha möjlighet att sadla om mitt i livet? För många kvinnor blev det avsittning i stället. Fru talman! Jag har ett exempel som tydligt visar på detta. Det är en kvinna som har jobbat heltid i hela sitt liv. Hon har fått barn sent i livet och har därför inte kunnat vidareutbilda sig före 45 års ålder. Nu håller hon på med en utbildning som hennes arbetsgi- vare är positiv till och delvis stöttar, men försörjning- en måste hon klara på egen hand. Det innebär att hon jobbar ungefär 150 %, och det klarar ingen i längden. Studierna är på halvfart, och hon kan gå ned till 75 % på arbetet till hösten. Det innebär ekonomiska på- frestningar, men alternativet är att hon inte orkar fullfölja utbildningen. Det vore ännu värre, anser hon. Ett individuellt kompetenssparande, som hade gjort det möjligt för henne att sätta av en del av sin lön under hela arbetslivet, hade gjort det möjligt för henne att klara sin ekonomiska situation på ett myck- et bättre sätt. Hon hade kunnat gå ned i arbetstid och ändå känt att ekonomin klarar sig. Hon hade sluppit oron för pengarna och kunnat ägna all kraft åt sina studier, som hon upplever som mycket viktiga. Fru talman! Centerpartiet har i flera år drivit frå- gan om individuell kompetensutveckling. När bud- geten för år 2000 kom upplevde vi att det skulle kun- na bli en utveckling åt det håll vi strävade. Regering- en satte t.o.m. av pengar för att kunna förverkliga förslaget. Efter detta har ingenting skett. Eftersom det inte heller kom något förslag i budgetpropositionen för 2002 tröttnade vi i oppositionspartierna på att vänta. Vårt förslag, som nu finns som motion A9 till proposition 2001/02:175, tog form strax efter jul och verkar ha haft delvis avsedd effekt. Regeringskansliet vaknade till liv och tog tag i frågan. Tyvärr har finan- sen tydligen haft ett alldeles för stort inflytande på skrivningarna. Förslaget kännetecknas av en rigiditet, för att inte säga stupiditet, som är häpnadsväckande. Man lägger ett förslag som enbart är kosmetiskt och för att inte få ännu ett misslyckande där en riksdags- majoritet går emot regeringen. Jag är besviken både på regeringen, som inte kun- de prestera bättre, och på Miljöpartiet, som inte står fast vid sina egna tidigare förslag. Barbro Feltzing! Jag tycker att du har sålt din själ för en vattvälling. Fru talman! Med det förslag som regeringen läg- ger i propositionen och som majoriteten ställer sig bakom lyckas man sänka alla förhoppningar om för- bättringar för den som inte längre är ung men som fortfarande har 15-20 år kvar på arbetsmarknaden. Förslaget är byråkratiskt, snålt och otillräckligt. TCO-utredaren Lena Orpana säger i TCO- tidningen att det kommer att ta mellan sju och tio år för en genomsnittlig tjänsteman eller kvinna att kunna avsätta pengar till kontot så mycket att man kan stu- dera en termin utan att riskera inkomstbortfall. Ar- betsgivarnas intresse för att fylla på arbetstagarnas konton riskerar också att försvinna, eftersom sparti- derna blir så orimligt långa. Oppositionens gemensamma förslag till avdrags- rätt med ett basbelopp gör de här tiderna rimligare. Det gör det också möjligt att spara ihop pengar så att man kan skaffa sig en helt ny eller betydligt längre utbildning jämfört med regeringens förslag. Ett kvarts basbelopp känns som ett hån mot alla som vill höja sin kompetens för att kunna vara kvar i arbetslivet tills man blir pensionär. Fru talman! Att tillsätta en ny myndighet som ska förvalta sparpengarna är också en onödig utgift. Det finns redan aktörer på marknaden som dessutom har intresse av att sparformen blir känd för arbetsgivare och arbetstagare. Staten kan spara informationspengar genom att använda de här kanalerna. En annan brist i förslaget är att företagare inte om- fattas av samma regler. Vi föreslår också någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar kompetensspara. Sänkta skatter för i första hand låg- och medelinkomsttagare skulle ytterligare öka deras självbestämmande. Det ökade ekonomiska utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett riktat sparande, såsom kompetenskontosparande. För vår del i Centerpartiet är det viktigt att alla behandlas lika i ekonomiska frågor. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio- nen.

Fru talman! I dessa sista skälvande timmar blan- das vänligheter och möjligen ett sista försök att göra en heroisk insats i vår svenska riksdag. Därför bjuder också plikten - en kär sådan - att jag säger tack till alla goda riksdagskolleger, närvarande och andra, för många goda år i det svenska parlamentet: 13 år vid Sergels torg och 19 år här på Helgeandsholmen. Jag har tidigare sagt, och jag upprepar det, ett tack till utskottskolleger och utskottskansli. Jag vill tillägga ett tack till närvarande statsråd. Jag hade äran att sitta i samma presidium som Mona Sahlin i arbetsmark- nadsutskottet. Min förhoppning i den här delen är att vår demokrati ska kunna utvecklas i den meningen att fler medborgare engageras och att sakfrågorna lyfts fram starkare. Det tror jag vore en god politisk gär- ning. Fru talman! Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om såväl breda som specialiserade kun- skaper och färdigheter, men kanske framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren änd- ras. Det gör de ju; tekniken utvecklas oerhört snabbt. Det finns redan i dag behov av återkommande fort- och vidareutbildning, och det behovet tror jag kom- mer att öka. Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och ska ses som en investering för framtiden. Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidi- gare inriktad på att förse de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det framväxande kunskapssamhället är att kraven i dag ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter, och det vi ibland kallar kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Ar- betsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram. Den snabba teknologiska utvecklingen och nya förutsättningar på de internationella marknaderna etc. gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingar- na i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade. Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är en mycket viktig fråga, och vi har tidigare föreslagit att man rentav skulle kunna ta ut ett "friår" mitt i livet för att fortbilda sig. I dag har vi att ta ställning till regeringsförslag vad gäller individuell kompetensut- veckling, och grundtankarna i detta system ställer vi oss bakom. Länge var det oklart om regeringen över huvud taget skulle orka med att åstadkomma ett förslag i frågan. Till sist kom visserligen propositionen, men den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändi- ga riktlinjer för den viktiga reform som därmed än en gång skjuts på en osäker framtid. Betecknande är att flera tunga fackliga organisationer haft invändningar mot regeringens förslag. Individuellt kompetenssparande, fru talman, främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på ar- betsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kom- petenssparande är därför en viktig komponent i en strategi för långsiktig tillväxt i vårt land. Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed begränsa arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi råd med mer kompetensutveckling, men då finns kanske ingen tid för det. Under lågkonjunktur finns det tid, men då tycker sig många inte ha råd. Medlen på kompetenssparkontot är individens eg- na och ska kunna användas för den kompetensut- veckling som den enskilde själv bestämmer sig för. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompe- tensutveckling är det vår uppfattning att de vid ar- betslivets slut rentav skulle kunna användas för att förstärka pensionen. Från de fyra oppositionspartierna har vi föreslagit en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år. För statens del handlar det alltså inte om att ge bi- drag. Snarare handlar det om att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man i dag ger skattekredit för sparande i pensionsförsäkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kompetensutveckling betalas in- komstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna in- vestering genom de högre skatteintäkter och den lägre arbetslöshet som denna modell skulle kunna bidra till. Det har, fru talman, tidigare i debatten refererats till att två av våra tre största fackförbund djupt bekla- gar den hantering som frågan fått. Man har refererat innehållet av kritiken. Det är egentligen mycket star- ka skrivningar som har nått t.ex. riksdagsmajoriteten. Både TCO och SACO tycker att vad de kallar återre- miss vore rimligare. De säger att det är angeläget att vi skapar ett sys- tem där varje individ kan öka sin kunskap, utbilda sig och få en starkare position på arbetsmarknaden. Deras önskan är att riksdagsförslaget mer ska återspegla vad IKS-utredningen föreslog. De säger att förslaget i många avseenden måste förbättras om man ska kunna nå de mål som jag i och för sig tror att det finns en grundläggande enighet kring. Också utredningen var tillskyndare av dessa mål. Fru talman! Regeringens förslag har också brister vad gäller hur mycket pengar som får avsättas. Det ska endast röra sig om ett fjärdedels basbelopp, och förslaget ska ha ett slags låginkomsttagarprofil. Jag tycker att låginkomsttagares mer begränsade hand- lingsutrymme inte ska föranleda beloppsgränser som gör att hela reformen nu riskerar att bli ganska me- ningslös. I stället har vi förordat andra vägar, t.ex. sänkta skatter för i första hand låg- och medelin- komsttagare. Det skulle öka låginkomsttagares själv- bestämmande att disponera en större del av det egna inkomstutrymmet. Det ökade ekonomiska utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett riktat spa- rande, såsom kompetenskontosparande. Jag tror till sist, fru talman, att det är angeläget att också få arbetsgivarnas medverkan i ett system för individuell kompetensutveckling, bl.a. därför att ka- pitalet i ett sådant systemet då kan byggas upp i en snabbare takt. Redan i dag tar företagen ett betydande ansvar för de anställdas kompetensutveckling. Här är det emellertid fråga om mer direkt verksamhetsrelate- rad personalutbildning, där företaget också har ett avgörande inflytande. Det är inte lika självklart med en aktiv arbetsgivarmedverkan i ett kompetensspa- rande där medlen helt disponeras av den enskilde. För att stimulera arbetsgivare att bidra till den an- ställdes eget utbildningssparande anser vi därför att det bör införas en rätt till avdrag för sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes kompetenskonto. Detta kan jämföras med de villkor som gäller för arbetsgivares avsättningar till pensionssparande för anställda. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servationen.

Fru talman! Förra året diskuterade riksdagen en rad motioner om kompetensutveckling och individu- ellt kompetenssparande. Då handlade inläggen myck- et om behovet av kompetensutveckling i samhället. Det handlade om framtida brist på arbetskraft inom vissa yrken. Det handlade om flaskhalsproblem, och det handlade om arbetsmarknadsutbildning. Inläggen handlade också om arbetarrörelsens kamp för allas rätt till utbildning och behovet av ett livslångt läran- de. Eftersom sommarkvällen är vacker, trots lite regntunga moln, och eftersom statsrådet Mona Sahlin ska tala senare kommer jag att uppehålla mig vid det individuella kompetenssparandet och hur det är upp- byggt. Det ska inte på något sätt uppfattas som att jag tycker att kompetensutvecklingen är mindre viktig och inte heller som att jag tycker att rättvisan har blivit större när det gäller vem som får mest utbild- ning i jobbet. Det är fortfarande så att en LO-medlem bara får hälften så mycket fortbildning som en SACO- medlem. Anställda vid stora företag får dubbelt eller t.o.m. tre gånger så mycket utbildning som anställda vid små företag. Fortfarande får redan välutbildade mer vidareutbildning än lågutbildade. Ställningstagandet i den borgerliga reservationen i dagens betänkande inleds med dessa ord: "Kompetensutveckling är en fråga som har strategisk betydelse. Trots detta har regeringen misskött frågan under en längre tid." Det låter som om de anser att kompetensutveckling står och faller med ett skatte- subventionerat sparande. Så är det ingalunda. Vi socialdemokrater har lagt fram en mängd för- slag som ger ännu större möjligheter för vuxna att utveckla sig vidare. Jag kan nämna några. Det gäller Kunskapslyftet, som har nått över 800 000 vuxna, ett nytt och reformerat studiemedelssystem och över 100 000 nya platser på högskolan. Det är de generella reformerna som ger de stora möjligheterna för lågut- bildade och lågavlönade att utbilda sig som vuxna. Det individuella kompetenssparandet kan aldrig bli mer än en extra stimulans bredvid existerande system, men kan trots det få stor betydelse för många männi- skor när det handlar om att våga prova något nytt. Det är glädjande att kunna konstatera att det råder stor samstämmighet i utskottet om ett individuellt kompetenssparande för anställda och om att den kompetensutveckling som systemet stimulerar ska ges en vid definition. Men när det gäller hur reglerna för sparandet ska utformas har vi inte längre mycket gemensamt. Regeringens förslag om det individuella kompe- tenssparandet innebär att man varje år kan spara upp till 25 % av ett inkomstbasbelopp och att man får göra avdrag för det beloppet vid inkomstbeskattning- en. Vi socialdemokrater vill ha ett system som sti- mulerar och premierar själva komptensutvecklingen och inte enbart sparandet. Därför föreslås en kompe- tenspremie som innebär att man, när man tar ut peng- ar från sitt konto och använder dem för kompetensut- veckling, får ett fast belopp på 1 000 kr och därutöver en premie som beror på utbildningens längd men som är lika för alla. Vi socialdemokrater är angelägna om att det ska bli en bred uppslutning bakom systemet och att många individer ska vilja spara en del av sina pengar för att senare i livet kunna öka sin kompetens. Därför föreslår vi också att arbetsgivaravgifterna för den arbetsgivare som sätter in pengar på den anställdes kompetenskonto ska sänkas med 10 %. En sådan sänkning skulle kunna förbättra förutsättningarna för arbetsmarknadens parter att träffa avtal om kompe- tensutveckling. Vi anser också att systemet inte ska låsa in peng- arna på kontot. Möjligheten att spara pengar och flytta fram beskattningen av det sparade beloppet kommer säkert att bli attraktiv för många, men om pengarna bara får användas till kompetensutveckling finns det risk för att många skulle dra sig för att börja spara. Det är svårt att veta vad framtiden bär med sig, och för många människor - kanske speciellt för män- niskor med låga inkomster - kan det kännas otryggt att binda upp sina sparade pengar. Därför är förslaget att det ska vara ett öppet spa- rande med samma beskattning av avkastningen som andra sparformer. Individen äger själv sitt konto och får använda pengarna när hon vill och till vad hon själv vill. Ett undantag finns: Pengarna måste beskat- tas och kontot måste avslutas senast det år du fyller 64 år, så kontot kan inte användas för att kringgå bestämmelserna om pensionssparande. Riksdagen beslutade för ett antal år sedan att be- gränsa avdragsrätten vid pensionssparande till 5 % av inkomsten, dock högst ett basbelopp och upp till ett halvt basbelopp oavsett inkomst. Om det nu föreslag- na sparandet också skulle kunna föras till pensions- sparandet - som de borgerliga vill - skulle det vara ett sätt att ändra riksdagens tidigare beslut, och det har vi socialdemokrater inte för avsikt att göra. Vi har strävat efter att hitta ett system som givet- vis håller sig inom de finansiella ramar som riksdagen har beslutat om. Men vi har också försökt att hitta en modell som inte blir alltför utmanande ur fördel- ningssynpunkt. Det är svårt - för att inte säga nästin- till omöjligt - att ett system som bygger på individu- ellt sparande blir bra ur fördelningspolitisk synpunkt så länge som vi har olika löner här i landet. Det klarar det reguljära utbildningssystemet bättre där vi alla bidrar genom skatter och där alla får samma möjlig- het till utbildning, oberoende av sin egen, eller för den delen föräldrarnas, ekonomi. Ett sätt att minska de oönskade effekterna är gi- vetvis att begränsa avdragsrätten som regeringen har föreslagit. En högre avdragsrätt på sparandet, som de borgerliga partierna föreslår, gynnar mest individer med goda inkomster. Ytterligare ett sätt är att kompetenspremien utgår från utbildningens längd och inte utifrån hur mycket du har sparat. Premien utgår också i form av skattere- duktion som blir lika för alla. Vad de borgerliga par- tierna anser om detta vet jag ingenting om, annat än att jag hörde att Patrik Norinder tyckte att det var för lite. Ett tredje sätt är att pengarna ska tas ut för be- skattning innan pensioneringen. En utökad möjlighet till pensionssparande skulle naturligtvis gynna den som har kunnat spara mest. Fru talman! De borgerliga partierna i utskottet har klagat på att regeringen bara har lagt fram ett förslag till riktlinjer för individuellt kompetenssparande och inte hela lagstiftningen på en gång. Det kommer tro- ligen statsrådet att gå närmare in på, men jag vill framhålla att det här kan tyckas vara en enkel fråga, men när man börjar att fördjupa sig i konsekvenserna för annan lagstiftning blir det ganska komplicerat. Det är en mängd olika lagar som måste ändras som konsekvens av ett nytt sparsystem. Det handlar om skatter. Avdragsrätten kanske inte är så komplicerad och inte heller kompetenspremien som en skattereduktion, men hur ska skattejämkning- en utformas så att individen verkligen får nytta av premien under studietiden och inte året efter? Det handlar om kopplingar till inkomstprövade bidrag. Ska uttag från kontot betraktas som inkomst vid beräkning av bostadsbidrag? Ska behållningen på kontot räknas som en tillgång vid behov av försörj- ningsstöd? Ska uttag på kontot räknas in i det belopp som man får ha som inkomst utan att studiemedlen påverkas? Det handlar sist men inte minst om var sparandet ska ske. Ska det vara fritt att spara varsomhelst inom EU, och hur ska då skatten hanteras vid uttag från kontot? Är det möjligt att begränsa sparandet till svenska institutioner eller är det bäst om en myndighet får ta hand om sparandet? Fru talman! Med de föreslagna riktlinjerna som grund kan vi få ett individuellt kompetenssparande som ytterligare förstärker varje individs möjlighet till det livslånga lärandet. Därför vill jag yrka bifall till utskottets förslag. Även jag vill passa på att tacka för den gångna mandatperioden. Det gäller naturligtvis talmännen, vårt utskottskansli och mina utskottskamrater. Tack!

Fru talman! Jag vill också vid denna arbetsut- skottets sista debatt under detta riksmöte tacka Laila Bjurling, som representant för utskottsmajoriteten, för ett gott samarbete, trots de meningsskiljaktigheter som alltid hör till politikens väsen. Jag har några funderingar och frågor om vad Laila Bjurling har sagt om regeringens förslag till individu- ellt kompetenssparande. Förslaget är försenat. Jag tycker att det är snålt, krångligt och att det har mycket av monopoltänkande i sig. Som Laila Bjurling själv sade finns det en samsyn om att det behövs ett system av den här karaktären. Därför vore det intressant att få veta varför Laila Bjurling och utskottsmajoriteten inte följde uppma- ningen från SACO och TCO om att man skulle försö- ka att uppnå en samsyn i utskottet. Dessa propåer avfärdades i stället kategoriskt från utskottsmajorite- ten. Var det för att denna fråga har processats så länge och så intensivt mellan olika departement, mellan LO och Regeringskansliet, mellan samar- betspartierna att kompromissen blev så tillkrånglad och så skör att den inte tål ytterligare diskussioner? Visst är det krånglig materia, som Laila Bjurling sade, men det beror framför allt på att ni har haft svårt för att komma överens. Vet man vad man vill är det ofta lättare att lösa de tekniska problemen. Min fråga är alltså: Varför avfärdade ni TCO:s och SACO:s uppmaning att försöka att komma över- ens? De tyckte också att de borgerliga riktlinjerna var bättre än regeringens.

Fru talman! Det är ju ingen nyhet vare sig för riksdagen eller för utskottet att TCO och SACO vill ha ett högre belopp än det som vi nu föreslår. Det var inget som vi fick reda på precis när brevet kom för några dagar sedan. SACO och TCO har alltid förordat ett högre avdragsbelopp. Vi har begränsat beloppet av två skäl. Det ena skälet är att pengar inte räcker till mera. Det ekono- miska utrymme som riksdagen har avsatt för det här kontot räcker inte till ett större avdrag än 25 % av basbeloppet. Det andra skälet är fördelningspolitiska avvägan- den, som jag nämnde i mitt anförande. Vi var inte nöjda med de fördelningspolitiska effekterna i utred- ningens förslag. Det är också en av orsakerna till att det har tagit så lång tid att få fram det hela. Vi har försökt att hitta en annan modell. Det vore intressant att få veta varifrån Stefan At- tefall och övriga borgerliga representanter tänker ta pengarna till det system som ni föreslår. Några såda- na pengar har i alla fall inte riksdagen avsatt.

Fru talman! Laila Bjurling ser individens sparande som ett problem som man måste kringgärda med en massa regler för att kunna ha kontroll över sparandet. Om individen sparar mera och använder en del av överskottet på sitt sparande till sin egen pension är det ett problem för Laila Bjurling, men jag ser inte det som ett problem. Att stärka individens ställning på arbetsmarknaden genom ett sparande som gör att man kan välja hur mycket man vill arbeta, hur man ska förlägga sitt arbete, hur man ska utveckla sitt eget kompetenssparande och att eventuellt kunna göra pensionsavsättningar är inte något problem. Det är klart att om man ser sparandet som ett pro- blem måste man ha en massa regler för att få männi- skor att bete sig exakt som staten önskar. Där finns den stora ideologiska klyftan. Det finns en ogin in- ställning till individens möjlighet att påverka sitt eget liv. Det är en viktig förklaring till Laila Bjurlings argumentation. Men vad TCO och SACO säger är att normala in- komsttagare ska ha chans att spara och avsätta ett år till komptensutveckling. I alla andra frågor, t.ex. när det gäller att höja ersättningsnivåer och ersättningstak i sjukförsäkring och föräldraförsäkring, vill Social- demokraterna att dessa höjningar ska omfatta alla. Men i det här systemet får tjänstemannagrupper plötsligt inte uppleva att det här systemet är till för dem. Det är därför som TCO och SACO så ihärdigt säger: Sök en bredare uppgörelse, titta på de borgerli- ga riktlinjerna. Men det avfärdar Laila Bjurling tvärt.

Fru talman! Det är inget problem för oss social- demokrater och för mig att individer vill spara peng- ar. Man får spara precis hur mycket pengar man vill. Man får också göra insättningar upp till ett visst be- lopp i det individuella pensionssparandet utan att jag känner mig orolig eller ligger vaken på nätterna för den skull. Men det vi pratar om här, Stefan Attefall, är faktiskt ett skattesubventionerat sparande. Övriga pengar får man sätta in precis hur mycket man vill på vilken bank man vill och i vilka aktiefonder man vill. Det har vi ingen som helst synpunkt på. Men om det ska skattesubventioneras så att alla andra, även de som inte sparar, ska vara med och betala det hela, ja, då vill vi ha gränser för hur mycket vi vill tillåta att en skattesubvention ska få kosta samhället. Det är den stora skillnaden mellan oss. Att vi inte har kunnat hitta något samråd med Ste- fan Attefalls parti och övriga borgerliga partier är därför att vi har helt olika syn på fördelningspoliti- ken. Det är ganska enkelt. Vi ser det inte på samma sätt som ni. Dessutom har vi en hög ambition att hålla ordning på statens pengar. Vi vill inte föreslå ett system som inte ryms inom ramen för det som står till förfogande. Och jag fick inget svar på frågan var Stefan Attefall får pengarna ifrån, men det kanske jag får från någon av de andra borgerliga företrädarna så småningom.

Fru talman! Jag hade en fundering och en undran i mitt anförande om hur Socialdemokraterna och Laila Bjurling löser problemen för dem som är över 45 år. I dag finns det tyvärr inget system som gör att man kan studera på heltid eller ens på deltid egentligen och få någon form av samhällelig subvention eller något bidrag, utan man får försöka hitta andra lösningar. Då är det ju bra om man har kunnat spara. Ska samhället då inte ta något ansvar för dem som inte är arbetslösa och inte har kunnat spara pengar, men som behöver ha en vidareutbildning därför att de har 10, 15 eller 20 år kvar i arbetslivet? Laila Bjurling och jag klarar oss säkert om vi skulle bli utkastade ur riksdagen, för vi har en hygglig pension. Men hur ska våra kolleger som inte har kommit in i riksdagen, som går kvar på de jobb som vi hade innan vi kom in här, bära sig åt om de vill skaffa sig en bättre utbildning? Det finns inga pengar. Jag hade hoppats att det här systemet skulle vara ett sätt, men jag tycker inte att det har lyckats.

Fru talman! Jag håller helt med Margareta An- dersson om att det här inte löser problemet att 45- åringar och äldre inte kan kompetensutvecklas med studiemedel. Det var inte ens en ambition att försöka lösa problemet med det här systemet, utan ambitionen var att stimulera den individuella kompetensutveck- lingen genom ett individuellt sparande. Man kan naturligtvis säga att på lite sikt kan 45- åringar ha sparat pengar under en längre tid så att de kan använda de individuella kompetenskontona efter att de fyllt 45 år. Men det här är ju inget som på kort sikt löser bekymret, utan vi måste titta på andra sys- tem i den generella välfärdspolitiken. I dag finns ju ett system för dem som är eller riskerar att bli arbets- lösa. Men när det gäller de som på eget bevåg utbil- dar sig efter 45 år är det fortfarande en brist i system- et. Jag är villig att erkänna att jag också tycker att det är ett problem i mångt och mycket. Men pengarna räcker inte till allt på en gång, utan man får ta små steg på det här sättet. Vad gäller mig själv är jag förskollärare. Och det är ju fortfarande en brist på förskollärare har jag hört, så med lite uppfräschade kunskaper kanske jag har chans att få ett jobb utan vidareutbildning.

Fru talman! Jag tror säkert att Laila Bjurling kan få ett jobb som förskollärare, men om Laila Bjurling vill fräscha upp kunskaperna och göra lite mer blir det lite knepigt. Jag har träffat på några stycken av den kategorin just i 45-årsåldern som har jobbat 20 år som förskollärare och som vill gå vidare. Det är bl.a. det exemplet jag har tagit här. De har alltså väldigt små möjligheter. Har Socialdemokraterna inte funderat vidare på hur vi löser arbetskraftsproblematiken? Människor kanske inte orkar jobba vidare med de jobb de har och behöver alltså hitta en annan möjlighet att för- sörja sig. Vi som i dag är 55 år har tio eller kanske tolv tretton år kvar till pensionen. För oss är det oint- ressant, för vi hinner aldrig spara så mycket. Man behöver snabbt hitta lösningar på de här pro- blemen. Man hade kunnat göra det genom att satsa ordentligt. Varför gör man inte någonting åt proble- men?

Fru talman! Svaret på den frågan är naturligtvis precis det som jag svarade tidigare, att pengarna inte räcker till en större subvention än den som har före- slagits. Riksdagen har avsatt en summa pengar, och den har vi att hantera. Det vill vi socialdemokrater inte kringgå. Vi vill inte riskera att hamna i en situa- tion med galopperande underskott, som vi har sett förskräckande exempel på under 90-talet, utan vi håller oss till de pengar som finns i det föreslagna systemet. Jag antog att Margareta Andersson hade någon idé om var pengarna kunde tas ifrån, men inte heller av henne fick jag något svar på den frågan. Men vad jag förstår är det ju två stycken kvar, Elver Jonsson och Patrik Norinder, och någon av dem kanske kan svara på hur ni har tänkt finansiera det borgerliga förslaget.

Fru talman! Laila Bjurling inledde med att tala om värdet av arbetsmarknadsutbildningen och betydelsen av det livslånga lärandet. Om den välsignelsen tror jag ändå att vi är ense. Sedan kom det något lyriska att nu har vi de ljusa sommarkvällarna, men sedan var det mörka moln. Jag lyckades inte riktigt fånga vad Laila Bjurling syftade på. Det kan väl inte vara regeringsförslaget, även om det innehåller nog så mörka, i alla fall högst oklara, inslag. Sedan säger utskottsföreträdaren plötsligt att det här är så komplicerat och tycks ha glömt att IKS- förslaget ändå är en ganska rejäl genomlysning. Som flera här har sagt skulle det inte varit omöjligt att vi i utskottet skulle kunnat komma betydligt längre för att därmed kunna komma i gång raskare. Min fråga är egentligen ganska enkel: Vad är den största orsaken till att Socialdemokraterna har övergi- vit IKS-utredningen?

Fru talman! Jag tror att statsrådet kanske är mer skickad att svara på frågan varför man har gått ifrån IKS-utredningen. Men i den del som jag har varit med i har det framför allt handlat om kritik mot för- delningspolitiken och dessutom om att förslaget inte skulle rymmas inom de finansiella ramar som finns. Återigen kan jag passa på att upprepa frågan, nu till Elver Jonsson: Hur har ni i Folkpartiet tänkt fi- nansiera det borgerliga förslaget i reservationen och i motionen?

Fru talman! Laila Bjurling glider över i ett fördel- ningspolitiskt resonemang, och det finns anledning att ha en särskild överläggning om det. Men jag vill ändå påstå att man har misskött frågan genom att inte komma loss i densamma. Att klara fördelningspolitiken och utjämna är na- turligtvis en betydligt större fråga. Vi har många gånger aktualiserat att låg- och medelinkomsttagare skulle få en mildare beskattning. Laila Bjurling är naturligtvis inte okunnig om att vi har Europas högsta skatter när det gäller t.ex. ensamstående förvärvsar- betande mödrar. Det är i så fall en punkt som vi borde ge oss på om vi nu ska klara hem alltsammans. Om man tar in alla frågor i en sådan här delfråga, som i och för sig är väldigt angelägen att driva och lösa, är det klart att man snart spärrar sig själv. Jag tror för min del, fru talman, att det är mer det komplicerade systemet som vi har i samhället i stort, t.ex. ett högt skattetryck och ett byråkratiskt regel- system, som gör att man inte kommer loss i en fråga som det är oerhört angeläget att snabbt komma i gång med.

Fru talman! Vi är också angelägna om att få i gång möjligheten att komplettera de befintliga sys- temen med ytterligare ett system för individuellt kompetenssparande, men inte på bekostnad av en ordentlig beredning. Vi tyckte inte att den utredning som gjordes kunde ligga till grund för ett förslag till riksdagen, utan vi har jobbat vidare med det här och vi har jobbat hårt med det. Det är säkert flera talare här som kan intyga att det har lagts ned väldigt mycket tid på att hitta ett system som både ryms inom de finansiella ramarna och som inte är alltför utmanande ur fördelningspoli- tisk synpunkt. Vi löser naturligtvis inte alla problem ur fördelningssynpunkt genom ett individuellt kom- petenssparande, och det har givetvis inte heller varit vår ambition. Men vi vill se till att varje förslag som vi lägger fram är rättvist, jämlikt och så solidariskt som det någonsin är möjligt.

Fru talman! När jag lyssnade på Laila Bjurlings anförande fick jag intrycket att hon över huvud taget inte var särskilt förtjust i det här systemet. Det talades mycket om hinder och annat, och Laila Bjurling sade inte särskilt mycket om fördelarna med det. Det ver- kar som om hon inte har insett att vi snabbt måste komma i gång med ett system för att höja den sam- manlagda utbildningsnivån i Sverige. Det är ju det som är vitsen med det individuella kompetenssparan- det: att vi genom skattesubventioner får i gång en kompetenshöjning som kommer oss alla till del i en ökad tillväxt. Vi har halkat efter i internationella sammanhang. Det vet Laila Bjurling. Och för att vi nu ska försöka ta igen lite av vad andra länder satsar på skulle det här kunna vara en bra metod. Men Laila Bjurling verkar inte särskilt villig att över huvud taget diskute- ra hur man kan få ett fungerande system. Jag tror inte att det system som Laila Bjurling och regeringen lägger fram får någon större effekt. Det är för svagt och för urvattnat. Det skiljer sig mycket från det förslag IKS-utredningen lade fram. Vi har utrett det år ut och år in, och det har förhandlats hit och dit. Så kommer man med ett rätt bedrövligt förslag. Jag hade hoppats att Laila Bjurling under debatten i dag skulle försöka ta till sig en del av våra syn- punkter och vi skulle kunna diskutera dem, men det verkar inte som om Laila Bjurling och Socialdemo- kraterna över huvud taget är villiga att lyssna på det örat. Laila Bjurling har flera gånger tjatat om hur vi ska finansiera vårt förslag. Jag kan redan nu säga att Laila Bjurling får reda på det när vi lägger fram vår propo- sition i höst.

Fru talman! Jag tror att vi i en enda fråga, Patrik Norinder, har samma uppfattning. Det är att vi vill satsa på ökad kompetens i vårt samhälle. Där är vi helt överens. Sedan skiljer vi oss åt när det gäller hur vi vill öka kompetensen. Vi socialdemokrater har under den tid som vi har varit i regeringsställning haft chans att lägga fram en mängd olika förslag. Vi satsar på ökad kompetens främst genom det reguljära utbildningssystemet. Det handlar om att ge människor studiefinansiella möjlig- heter att komma tillbaka som vuxna och ta igen de brister de sedan tidigare har i sin utbildning. Vi satsar väldigt mycket pengar på arbetsmark- nadsutbildning för dem som riskerar att bli arbetslösa eller har blivit arbetslösa. Vi har satsat mängder med pengar på Kunskapslyftet, som har blivit en succé. 800 000 individer har deltagit i ett kunskapslyft för vuxna. Vi har satsat så att vi har skapat mer än 100 000 nya platser på högskolan. Jag vet att Patrik Norinder och Moderaterna inte gillar att de regionala högskolorna har kommit till, men det har gett stora möjligheter för svenska folket, de vuxna människor- na, att öka sin kompetens och få en kompetensut- veckling. Det individuella kompetenssparandet blir lite grädde på moset, men det blir inte på något sätt avgö- rande för Sveriges kompetensutveckling i framtiden. Det är min uppfattning.

Fru talman! Det är sällan jag brukar säga det, men nu måste det sägas. Laila Bjurling står och pratar en massa strunt och lägger orden i munnen på mig. Jag är mycket nöjd med den regionala högskola som vi har i Gävle-Sandviken. Jag har alltid lovordat den. Men det är inte det detta handlar om. Laila Bjurling förstärkte det intryck som jag har fått. Laila Bjurling är inte särskilt förtjust i att göra ett individuellt kompetenssparande. Om man nu gör så mycket andra satsningar, var- för lägger man då ned? Som det är nu har det satsats närmare 4 miljarder kronor. Det är en ansenlig mängd pengar, Laila Bjurling! Om man nu avsätter pengar, varför försöker man då inte få ett system som ska fungera, som folk kommer att ansluta sig till och som gör att det snabbt kommer i gång? Laila Bjurling är nog riksdagen skyldig att tala om huruvida hon vill ha ett bra, fungerande system.

Fru talman! Svaret är enkelt: Ja, det vill jag. Och jag tror att detta kan bli ett bra, fungerande system med de förutsättningar som vi har fått från riksdagen för att ordna ett bra system.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till ut- skottets förslag. Laila Bjurling har redan beskrivit förslaget och betänkandets huvudsakliga resonemang. Jag vill bara instämma i det. Dock vill jag säga lite grann om bakgrunden. Vänsterpartiet har varit pådrivande sedan 1993, när vi väckte motioner om arbetslivsförankrad kompe- tensutveckling. Man drev fram en situation där par- terna under Regeringskansliets ledning - det var förresten förre statssekreteraren Sture Nordh - under förra mandatperioden konstruerade en utgångspunkt, en plattform för att gå vidare med kollektivavtal, statliga subventioner i form av reducerade arbetsgi- varavgifter o.d. Staten visade inte tillräckligt intresse för detta. Arbetsgivarna har väl inte riktigt, visat det intresse man kunde begära, tycker jag. Det har inte facken heller. Parterna har lite grann svikit denna jätteuppgift som handlar om utbildning. Låt mig säga att SIF är ett undantag och ett gott exempel. Hösten 1999 drev vi i budgetförhandlingarna fram att man inom ramen för skatteväxlingen med höjda energiskatter skulle utnyttja skattesänkningen för stimulans av kompetensutveckling i arbetslivet. Vänsterpartiet ville prioritera fördelningspolitiska satsningar på dem som var i störst behov av att få utbildning subventionerad, helst med stöd av kollek- tivavtal. Regeringen ville ha en individuell sparsti- mulans. Vi förhandlade om direktiven. Vi kom överens om direktiven. Vi i Vänsterpartiet hade också följt IKS-utredningen och delvis påverkat dess utfall, men vi hade inte tagit ställning till den. Den var ute på remiss och det var hearingar. Därefter inleddes - och det kan jag vitsorda - en vacklan inom Regerings- kansliet. Vänsterpartiet, men också Miljöpartiet, väckte frågan gång på gång och menade att vi måste komma till skott. I förhandling efter förhandling var det uppe. I vårpropositionen 2001 skrev vi in ett ganska tydligt uppdrag som vi skärpte i budgetpropositionen för i år - den som vi antog i höstas. Vi sade att vi skulle ha ett system år 2003. Det var fortfarande viss handlingsförlamning. Det blev många förhandlingar. Det kanske man inte ska rota i, för det finns också stora svårigheter. Laila Bjurling har varit inne på en del av detta. Samarbetspartierna har också varit med i proces- sen. Vi har förhandlat. Vi har lyssnat på facken. Det finns inte bara LO, TCO och SACO. Det finns många. Vi har också lyssnat på arbesgivarparterna. Vi har prövat andra modeller, byggda på kollekti- vavtal, som påminner om vad man tidigare hade tagit fram bland parterna. Nu föreslås en modifierad vari- ant av det förslag som lades fram av IKS- utredningen. Utbildning är nyckeln till utveckling och konkur- renskraft. Det gäller ekonomin i stort, och det gäller den enskilde. Det handlar om volymen i samhället, kvaliteten, tillgängligheten, fördelningen. Det finns stora system för detta: förskolan, skolan, högskolan, kvalificerad yrkesutbildning, vuxenutbildning, Kun- skapslyftet och, inte att förglömma, arbetsmarknads- utbildning, som drar stora belopp. Men det finns också personalutbildning i företag och på myndighe- ter. Vad vi i dag ser är en stark social snedfördelning och en ojämlik utbildningssatsning på olika grupper av människor beroende på deras ekonomiska ställ- ning, ställning i jobbet, vilken kontraktstyp de har - om de jobbar deltid, korttid eller heltid - om de är män eller kvinnor och om det är små eller stora före- tag. Men det beror naturligtvis också på social tillhö- righet och studievana. Det är statens uppgift att se till att vi får en jämlik utbildningssatsning. Detta är nyckeln till framgång i framtiden. Fru talman! Det borde vara till var och en efter behov, men det är mera mer åt den som redan har. Vem har ansvaret för kompetensutvecklingen? Vem har ansvaret för den s.k. anställbarheten? Är det staten, arbetsgivaren eller individen? Vårt svar är att alla dessa har ett ansvar. Men det grundläggande ansvaret har staten som har ansvar att erbjuda utbild- ningsmöjligheter, förstå omställningsprocesser och både i storstad och i glesbygd över olika svenska regioner se till att det erbjuds alternativ för människor som redan är inne i ett arbetsliv. Men parterna har ett stort ansvar, och arbetsgivaren har ett direkt ansvar att se till att personalen är välutbildad och inställd på det som komma ska. Och individen har naturligtvis sitt ansvar att ta till vara möjligheterna, utnyttja sys- temen och också förstå vikten av utbildning på en arbetsmarknad som hela tiden förändras och ställs om. Utbildning ska vara en rättighet inom ramen för det generella välfärdssystemet. Det ska gälla alla. Det här systemet gäller alla på arbetsmarknaden. Stefan Attefall hade fått för sig att det inte gällde TCO-are. Det är alldeles fel. Man kan säga att fokus ligger på TCO:s inkomstlägen. Där ligger den största satsningen, vare sig jag räknar i pengar eller i antal utbildningsveckor som detta ger upphov till efter realistiska sparantaganden. Ett individuellt system för kompetensutveckling kan bara vara ett komplement, som Laila Bjurling sade, till de reguljära insatserna i vuxenutbildningen i en strategi för det livslånga lärandet. Då kan det fun- gera som en frihetsreform. Arbetade timmar utlöser en generell rätt till en subventionerad utbildning. Det är bra. Men i detta fall är det faktiskt beroende av mina egna ekonomiska möjligheter att spara, att sätta av eventuella överskottspengar. Det kan bli fråga om en social rättighet som ges till den som har råd. Det är inte så sociala rättigheter ska se ut. Därför måste systemet begränsas, och därför måste det ges en för- delningsprofil som stimulerar lågavlönade, deltidsar- betande och lågutbildade att verkligen delta. Om alla tjänade bra och huvudsakligen lika mycket, t.ex. som ledamöterna här i riksdagen, vore det väl inga pro- blem alls. Då handlade det ju bara om att med en statlig subvention stimulera en önskvärd och samhäll- snyttig konsumtion, nämligen utbildning. Men i det klassamhälle som vi lever i måste vi gå försiktigt fram. En frihetsreform - ja, men med en förnuftig rättvisegrund. Överdriv inte reformen. Jag håller med Laila Bjurling att det är jätteinsatser som måste göras i det reguljära utbildningssystemet, finansiering för att förbättra studieledighetslagarna, inte minst för människor över 45 år. Det är stora kostnadskrävande reformer. Men kom ihåg att på detta område är Sveri- ge först. Vi är pionjärer. Jag ska ta upp några ingredienser och effekter på de offentliga finanserna. Ja, detta finansieras faktiskt genom skatteväxling, Patrik Norinder, med höjda energiskatter. Har Patrik Norinder varit med om det? Nej, han åkte gratis och tycker att man väl då kan göra av med pengarna. Hur mycket pengar då? Ja, vad kostar Patrik Norinders förslag? Jag har räknat på det. Det bygger på att man balanserar efter ett antal år, på 1,15 miljarder som vi hittills har avsatt. Ni föreslår ett basbelopp. Jag skulle vilja höra era beräk- ningar. Jag ska tala om för er ungefär var det landar efter en tioårsperiod när jag har börjat både spara och ta ut. Det ska bli skojigt att höra vad ni svarar. Är det 2 miljarder, är det 4 miljarder, är det 6 miljarder eller är det 8 miljarder? Tippa så ska vi se vad det blir. Varför ska ni låta det övergå i pensionssparande? Vad är det för kompetensutveckling i det? Är inte det bara ett missbruk? Är inte det bara en stimulans för dem som kan spara pengar och spara till någonting annat? Sedan kallar man det för kompetensutveck- lingssystem och individuellt kompetensutvecklings- sparande. Det är ju att missbruka orden. Jag ska säga något om fördelningseffekter. Detta har fokus på dem som tjänar ungefär 20 000 kr. Det trappas av vid 25 000 kr. Det är lika högt vid 15 000 kr som vid 25 000 kr och trappas sedan drastiskt av. Och det är väl riktigt? Vi gör huvudinsatsen för låg- inkomsttagare och medelinkomsttagare. Det är väl riktigt när vi inte har hur mycket pengar som helst? Hur kan ni ha så mycket mer pengar? Har ni andra sätt att redovisa offentliga finanser? Jag kan i alla fall inte ta ansvar för detta med min erfarenhet av de budgetproblem som ni borde vara bekanta med efter er session i Regeringskansliet. När det gäller subventionens effektivitet, träffsä- kerhet, fördelningseffekter och effekter på offentligt sparande kan jag inte se att ni över huvud taget har tänkt. Men däremot har ni gått på IKS-utredningens förslag. Ja, jag har följt den också. Jag kan den, jag förstår den, men jag förstår inte hur ni får plats med den. Och jag tycker inte att den med de pengar som vi har till förfogande är fördelningspolitiskt rimlig. Däremot tycker jag att systemet kan utvecklas och förstärkas både volymmässigt och fördelningsmäs- sigt. Och jag skulle gärna höra om Mona Sahlin är beredd att diskutera det med oss som faktiskt kan ta ansvar för en budget i framtiden. Facken vill ha mer - ja visst. Det vill de när det gäller a-kassan, det vill de när det gäller varenda fråga som ni inte lyssnar på. Självklart vill de ha mer. Och jag har haft en dialog med samtliga dessa fackli- ga organisationer. Men man kan inte lämna den största centralorganisationen utanför som organiserar dem som har sämst utbildning och lägst inkomster och som skulle råka illa ut mest av alla i en SACO- lösning. Det må väl också ni förstå. Slutligen vill jag säga att detta är min sista debatt i kammaren, och jag vill tacka mina utskottskamrater. Jag vill tacka majoritetskamraterna för samarbetet. Jag vill tacka minoritetskamraterna för ert fruktlösa motstånd. Jag vill tacka statsrådet som är här i dag och som jag ofta väntar på, inte bara personligen utan också när det gäller alla de förslag som vi har beställt och krävt men som inte riktigt har kommit i tid. Och nu får jag inte vara med om när de kommer. Jag vill tacka det storartade utskottskansliet liksom kammar- kansliet som tillsammans har gjort min vistelse här i riksdagen mycket trygg. Tack också till talmännen som med fasthet ger den mentala infrastruktur som behövs. I dessa tider med mediesoffor och folkom- röstningskrav är det värt att försvara beredningspro- cessen och ansvaret i riksdagens arbete. Den oväldige talmannen är att betrakta som en programledare i den allra högsta elitserien, om det nu skulle kunna vara ett högt betyg i dessa mediala tider. Jag tackar för det och önskar en trevlig sommar.

Fru talman! Även jag vill tacka kamrat Hans An- dersson för gott samarbete i arbetsmarknadsutskottet. När Hans Andersson nu lämnar riksdagen för andra uppgifter förlorar riksdagen och arbetsmarknadsut- skottet en både kunnig och engagerad ledamot. Och jag vet att det är fler än jag som beklagar. Men lycka till i framtiden. Jag måste också få kommentera något av det som Hans Andersson sade. Jag förstod länge och väl inte riktigt om Hans Andersson är glad och nöjd med det förslag som vi diskuterar i dag eller om han egentli- gen inte riktigt gillar det. Den vacklande attityden som Hans Andersson hade till detta sken igenom så att jag knappt visste om han var för eller emot det som han pläderade för. Hans Andersson erkände också att det tydligen har varit oerhört segt i Regeringskansliet. T.o.m. Hans Andersson har fått vara den som har sparkat på för att det ska komma fram något regeringsförslag. Det bevisar ju vad vi har kritiserat regeringen för. Det har varit svårigheter att komma överens internt i rege- ringen och svårigheter att komma överens mellan samarbetspartierna, och därför har vi ibland förlorat mycket tid när det gäller detta förslag. Sedan kritiserade Hans Andersson starkt TCO och SACO för att de skulle strunta i alla låginkomsttagare och bara tänka på höginkomsttagare. Det är en något märklig syn på TCO och SACO som Hans Andersson visar. Vi har i vårt förslag t.ex. tydligt markerat att vi vill ha ett särskilt stöd för låg- och medelinkomsttaga- re. Det finns i grunden ingen skillnad där i fråga om den fördelningspolitiska profilen. Men vad det hand- lar om är att det ska vara ett system som ger så myck- et frihet och öppenhet som möjligt för individen för att stärka individen och inte styra individen så mycket som möjligt som Hans Andersson ändå verkar ge uttryck för. Frågan är då: Varför avfärdar Hans An- dersson så kategoriskt SACO:s och TCO:s förslag till en blocköverskridande lösning?

Fru talman! Jag avvisar inte alls av principskäl, utan jag avvisar av bestämda skäl. Det är inte SA- CO:s uppgift att hålla reda på statsfinanserna, utan det är en uppgift för riksdagen. Det finns inte pengar till detta - det är inte anvisat någon finansiering. Jag vill återigen fråga Attefall: Vad tror ni att det kostar att genomföra ert förslag - på ett ungefär, i runda slängar i miljarder? Det svaret borde man kun- na kräva. Jag vill inte styra individen. Det här förslaget in- nebär inte det, utan det innebär en mycket stor frihet. Det kommer förslaget i höst att tala om. Det får dock inte vara precis vad som helst, utan vi börjar med det som är grundande för statligt studiestöd. Sedan, har vi sagt, går vi vidare därför att det här ska kunna inne- fatta praktik och ha en oerhörd bredd vad gäller den utbildning och den personliga utveckling som ska kunna komma i fråga. Jag är för detta. Är jag glad eller ledsen? Nej, jag tycker att komp- romissen är rimlig. Stefan Attefall anar inte vilka förslag jag har sett och synat vad gäller de förslag som legat på bordet i förhandlingsverksamheten. Jag tycker att det här är rimligt. Det har med en hel del av det bästa i utredningen, men det har satts mycket bestämda gränser i första hand när det gäller fördel- ningsfrågor och i andra hand när det gäller att få en utbildningspolitisk träffsäkerhet. Det tycker jag är bra. Jag kan tänka mig att man sedan kan utveckla och utvidga detta. Där skulle jag vilja ha med parterna på ett helt annat sätt. Kom ihåg att det är möjligt att kombinera det här systemet med andra system - med andra studiesystem och andra system som kan upp- komma på arbetsmarknaden. Jag tror att detta egentligen blir början till vad jag nämnde, nämligen en stor frihetsreform. Men det gäller att gå fram försiktigt och att se till att vi har med de sämst ställda, de som verkligen mest behöver utbildning. Det gäller då stora kostnader och utbild- ningsreformer.

Fru talman! Diskussionen är lite märklig. Det hela är mycket försenat. Enligt Hans Anderssons vittnes- börd får vi riktlinjer efter mycket turbulens, bråk och oenighet inom Regeringskansliet mellan samar- betspartierna. Sedan ska vi svara om alla detaljer när det gäller hur vi ska ha det. Vi har ju också presenterat riktlinjer som motför- slag, men vi har grundat våra resonemang. Huvudde- len av våra kostnader ligger på en uppskjuten skatte- kredit som över tid inte kostar mycket, men som kan kosta mycket under enskilda år - särskilt i början. Vi grundar våra resonemang på IKS-utredningen och har i mångt och mycket dess antaganden i botten för detta. Men självklart beror kostnaden på hur många man tror deltar i systemet första året, andra året och tredje året. Sådant kan man självklart inte begära att oppositionspartier ska presentera. Ni har ju också bara presenterat riktlinjer. Själv- klart kommer vi i detalj att ta ställning till exakta gränser och summor när vi i höst får chansen att lägga fram en proposition, alternativt lägga fram ett motför- slag till det regeringsförslag som finns. När man ser det här systemet som ett sätt att stär- ka individen, att verkligen stärka löntagaren på ar- betsmarknaden, rusar Hans Andersson, Mona Sahlin och Laila Bjurling ut och omgärdar detta med så mycket regler som möjligt. Hans Andersson säger nu att det ska bli öppnare till hösten när vi får det färdiga förslaget. Men varför komma med en proposition nu när ni inte ens här har preciserat vad ni egentligen tänker? Hur ska opposi- tionspartierna kunna opponera mot en politik som inte ens majoritetsföreträdarna riktigt står för - åt- minstone vet man inte ännu fullt ut vad den innebär? Det är en något märklig ordning. Dessutom är detta - som sagt - försenat, vilket jag djupt beklagar. Jag beklagar att Hans Andersson, som brukar vara en skärpt kille, har gått med på detta.

Fru talman! Förseningen kan jag beklaga, och jag har tidigare offentligt beklagat den. Nu blir det ett halvår senare än vi sade i budgetpropositionen. Kan- ske kunde det ha kommit ett system säg ett år tidigare om det hela hade gått jättebra alltifrån utredningen och framåt. Men underskatta inte problemen! Det hela är förenat med stora skattemässiga pro- blem om man inte vill öppna för skatteplanering. Det finns en mängd tekniska detaljproblem som handlar om att man har flera olika arbetsgivare och om vad man då gör med sina konton. Det vimlar av problem. Dessutom finns det EU-rättsliga problem i samman- hanget. Jag begär inte att ni ska komma med detaljer. Det är inte för detaljerna jag angriper er, utan jag angriper er i tre fundamentala frågor som gäller uppbyggnaden av ett system. Det handlar då om fördelningspoliti- ken. Exempelvis får den som tjänar 60 000 kr med ert förslag 20 gånger mer än den som tjänar 10 000 kr. Den som tjänar 60 0000 får tio gånger mer än den som tjänar 15 000 kr. Så är det inte med vårt förslag. Vårt förslag är uppbyggt efter måttet av hur många dagar jag kan studera efter en given sparperiod med realistiska sparantaganden. Då når jag maximum på just en genomsnittlig TCO:ares nivå. Sedan trap- pas det ned, och vi får med stora LO-grupper, inklu- sive deltidsarbetande. Det är en stark fördelningspo- litisk profil. Det är också viktigt att ha klart för sig den offent- ligt finansiella belastningen. Ni säger inte ett ord om den saken, utan ni är likgiltiga för detta. Då får vi naturligtvis en väldigt obalanserad diskussion. När det gäller utbildningspolitisk frihet, förvalt- ningsmässighet och framtida marknadslösningar tror jag att vi kommer att finna varandra. Det kommer nog inte att vara ett stort problem. Om detta går vägen kan det bli ett starkare system - om ni orkar vara med om skatteväxlingsprocesser, om höjda energiskatter och om sänkningar på det här området och om kollekti- vavtalen från parternas sida kan komplettera lite grann. Om alltså oppositionen och parterna ställer upp, då tror jag på den frihetsreform som jag har talat om.

Fru talman! Den individuella kompetensutveck- ling som nu presenteras i regeringens riktlinjepropo- sition härrör, som vi tidigare hört här, från en över- enskommelse mellan s, v och mp om en grön skatte- växling. Pengar är avsatta för att införa kompetenskonton för individens egen kompetensutveckling som indivi- den själv skulle bestämma över. Det livslånga läran- det är en viktig del av att utvecklas i arbetslivet och för möjligheterna att gå vidare, kanske t.o.m. till ett nytt yrke. Utredningen Individuellt kompetenssparande, IKS - med start år 2002, som vi också var med om och följde, kom i december 2000. Miljöpartiet har sedan dess tryckt på regeringen för att denna ska komma med en proposition. Under våren har ett arbete bedrivits för att upp- fylla det här trycket på regeringen. Vissa skillnader i utredningens förslag har där behandlats. Jag måste få lov att säga att Miljöpartiet har tyckt att utredningens förslag från början var bra. De änd- ringar som regeringen lagt fram grundas, som vi tidigare hört, bl.a. på ekonomiska förutsättningar. Vid utgången av år 2001 fanns det 2,5 miljarder kronor tillgängliga på kontot för IKS. Pengarna har, som sagts, avsatts från en grön miljöpartistisk skatte- växling med höjda energiskatter. Vi ser det som viktigt att systemet med individu- ellt kompetenssparande startar så snart som möjligt eftersom det finns ett behov. Till en början har vi fått bita i det sura äpplet och inse att en fjärdedels basbe- lopp som sparande per år är bättre än att inte alls kunna sjösätta systemet. Jag tycker också, fru talman, att det är lite - vilket jag också har deklarerat - men enligt regeringens beräkningar är det detta som bör gälla inom den eko- nomiska ram som vi nu har. Att det till en början blir en statlig myndighet som förvaltar kontosparandet är kanske en övergångslös- ning där det senare kan öppnas för andra aktörer. De problem som här har identifierats gäller EG-rätten, och det är vad som nu analyseras. Utbildningsanordnare är till en början de offentli- ga institutionerna under statlig översyn. För övriga utbildningsanordnare på marknaden kommer förslag att utarbetas inför höstens proposition med de lagför- slag som ska läggas fram vad gäller kompetensspa- randet. Jag hoppas mycket på fortsatta förhandlingar. Många förslag har redan vridits i utredningens rikt- ning, något som jag tycker är positivt. Men det gäller att också se till förutsättningarna och till vad som går att genomföra, liksom till alla de problem som vi här hört om vad gäller skatter och all hänsyn som måste tas till alla lagar. Viktigt för oss i Miljöpartiet har varit individens frihet att själv välja hur det egna sparandet och kom- petenspremien ska disponeras. Arbetsgivarnas med- verkan har också varit en viktig ingrediens för oss liksom avdrag på de sociala avgifterna för arbetsgiva- ren och även för egenföretagare. Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkande AU10. Också jag vill avsluta med att tacka fru talmannen och kammarpersonalen och likaledes mina kamrater i arbetsmarknadsutskottet, vår ordförande och kansli- personalen i dag representerad här av Gunilla Up- mark. Det är den sista debatten för oss under denna mandatperiod. Det känns, som alltid, lite vemodigt - vi vet ju inte hur det går i höstens val.

Fru talman! Skatteväxling är någonting som vi har arbetat med även i Centerpartiet. Jag tycker att det är ett bra sätt att hantera de här frågorna. Vad jag inte riktigt kan förstå är varför Barbro Feltzing inte har funderat särskilt mycket över vad som händer när människor i stället för att skaffa sig en utbildning tvingas till arbetslöshet eller sjukskrivning. Jag tycker att det är synd att Barbro Feltzing inte har stått på sig mera i förhandlingarna utan har fallit till föga. Kostnaderna för sjukskrivningarna och arbetslös- het är betydligt större än de tal som Hans Andersson har redovisat. Det är ytterligare någon nolla i de mil- jarduppgifter som kom. Varför, Barbro Feltzing, har Miljöpartiet fallit till föga?

Fru talman! Först vill jag säga att under förra mandatperioden var Centerpartiet i majoritet med Socialdemokraterna och regeringen. Varför kunde inte Margareta Andersson, som då drev den här frå- gan, pressa på mycket tidigare så att vi kunde ha kommit fram? Jag tycker att jag inte lagt mig, utan jag har sagt att utredningens förslag är bra. Nu kommer vi att starta ett kompetenssparande - det är inte så att det inte kommer att bli någonting - men med kanske andra förutsättningar. Jag har verkligen medverkat till att Miljöpartiet har finansierat förslaget genom den gröna skatteväx- lingen. Jag får väl upprepa det som Laila Bjurling och Hans Andersson har sagt: Hur finansierar man från den borgerliga sidan det här förslaget? Inte tror jag att de går med på den gröna skatteväxlingen, möjligen Centerpartiet. Men att de övriga borgerliga skulle gå med på en skatteväxling med höjda energiskatter tror jag inte.

Fru talman! Får jag börja med att instämma i allt det som Laila Bjurling har sagt och det mesta av vad Hans Andersson och Barbro Feltzing har sagt. Jag vill inledningsvis säga, som många har varit inne på, att det i grunden finns, vilket gläder mig, en stor sam- stämmighet i synen på behovet av kompetensutveck- ling och behovet av ett system för individuellt kom- petenssparande. Det vi diskuterar i dag skulle jag vilja beskriva, utan att överdriva eller att underskatta, som en ny pusselbit till det mycket stora arbetet med att bygga ut möjligheterna till det livslånga lärandet för alla, inte bara för några. Det är en mycket spännande pus- selbit och också allt viktigare, som många har varit inne på. Skälen behöver jag inte upprepa, bara kort nämna: globaliseringen som påverkar teknikutveck- ling och därmed det ständiga behovet att vara uppda- terad; möjligheten att orka och vilja jobba längre under sitt liv; möjligheten att plugga, inte bara för att öka sin egen kompetens i det jobb man har utan fak- tiskt också för att kunna byta arbete; det fantastiska i att få läsa något bara därför att man tycker att det är så himla roligt. Vi vet att kunskap är någonting som vi inte bara får i ungdomsskolan. Vi vet alla här att alltfler av oss måste lära oss allt oftare också i vuxen ålder. Vi vet att detta gäller i arbetslivet men också i väldigt hög grad i livet för övrigt. För allt detta, fru talman, har vi Kunskapslyftet, den kommunala vuxenutbildningen, högskolan, KY, den kvalificerade yrkesutbildningen, arbetsmarknads- utbildningen. Det här har förändrats radikalt, skulle jag vilja påstå, under de senaste årtiondena. För 20 år sedan var det 32 % av de anställda som hade treårig gymnasieutbildning. För 10 år sedan var det 39 % som hade det. I dag är det 52 % som har det. För 20 år sedan var det 21 % av de anställda som hade efter- gymnasial utbildning. För 10 år sedan var det 27 %, i dag är det 33 %. Den allmänna utbildningen kommer alltjämt att vara den absolut viktigaste beståndsdelen i det livslånga lärandet och också i kompetensutveck- lingen. Det vi diskuterar i dag är en ny beståndsdel, indi- viduell kompetensutveckling med individuellt kom- petenssparande, som verkligen bygger på den egna individens lust att förkovra sig men också statens ansvar att hjälpa till att ge fler de förutsättningarna. Det handlar om individens pengar, som Laila Bjurling har betonat. Man väljer själv, man tar med sig det man har sparat och man har makten över vilken ut- bildning som man vill skaffa sig och vilken möjlighet man har att lära sig något nytt och spännande som man gått och drömt om. Många har fått frågan om det här är ett system man är glad och stolt över. Jag vill säga från början: Jag är jätteglad, jag är stolt, jag tycker att det här är en spännande form och också en modern och bra reform. Men jag vill säga till Hans Andersson att vi absolut kan se det här som en mycket viktig början, se det som ett system som man kan utveckla. Det hoppas jag att vi gemensamt kan återkomma till. Jag vet att förutsättningarna för att kombinera en indivi- duell kompetensutveckling med andra system på t.ex. avtalssidan är stora. Det är jag övertygad om att vi kommer att se. Det här är en spännande form, en bra reform men också en början på ett utvecklingsbart system. Som inte minst Laila Bjurling och Hans Anders- son påpekade många gånger är statens resurser i det här systemet begränsade. Vi och våra samarbetsparti- er tar ansvar för statens finanser, har alltid gjort och kommer att fortsätta att göra. Det är viktigt att det finns en rimlig fördelning i systemet där också de som har små inkomster får större möjligheter än i dag och enligt utredningens förslag att vara med. Det är hos dem som de riktigt stora behoven av kompe- tensutveckling finns. För den här förändringen av Kompetensutred- ningens förslag får vi nu kritik. Det är klart att den förändringen har fördröjt systemet. Jag tar gärna den kritiken, för jag tycker att det har varit riktiga och viktiga förändringar. Som många har varit inne på är det ett svårt system. Det har varit viktigt att arbeta igenom systemet ordentligt efter remissomgången. Det är ett nytt system som har väckt ibland ganska oväntade och komplicerade frågor som pockar på sin lösning. Det är detta och inte någon oginhet eller allmänt bråk och slagsmål, som Stefan Attefall be- skrev det som, som har varit orsaken till det man nu kallar en försening. Jag tycker att det är viktigt att betona, vilket jag inte tycker att de borgerliga kritikerna här i dag har gjort, att detta system inte ska ersätta arbetsgivarens ansvar för att ge kompetensutveckling till de anställda i deras arbete. Det ansvaret har arbetsgivarna redan i dag. Jag utgår från att fler tar det ansvaret än vad som är faktum i dag. Argumentationen från de borgerliga i dag är att IKS i första hand ska användas för att bli bättre på det jobb man har. Det är så argumentationen har varit i talarstolen. Det är fel. Det tycker jag fak- tiskt är att kidnappa systemet för någonting som ar- betsgivarna redan i dag måste ge sina anställda. Vi socialdemokrater och samarbetspartierna är så måna om skattebetalarnas pengar att vi vill försäkra oss om att det är till annat som det individuella kompetens- sparandets skattesummor går till. Arbetsgivarna i dag måste ge sina anställda en starkare kompetensutveck- ling. För att upprätthålla sin egen kompetenskraft, för att klara sin egen tillväxtmöjlighet i framtiden och inte minst, som Margareta Andersson var inne på, för att klara bristen på arbetskraft måste man vårda sina anställda även när de är över 45 år och se till deras behov av kompetensutveckling under ett långt yrkes- liv. Det ansvaret ligger på arbetsgivarna. Det vi talar om nu är någonting helt annat. Det är det individuella, frihetsreformen, ett nytt sätt att be- skriva och premiera kunskap i sig, förkovran i sig, som är individens både ansvar och möjlighet. Det tycker inte jag är någon vattvälling utan en spännande start som, när det har utvecklats under några år, kan bli en ny och spännande beståndsdel i kompetensutvecklingen. Men man måste minnas att detta inte ersätter det allmänna utbildningssystemets kompetensförutsättningar, för det är där som de stora möjligheterna finns. Och det får absolut inte ersätta arbetsgivarnas och parternas ansvar för att bygga in en större del av kompetensutvecklingen i arbetet om Sverige ska klara sina tillväxtmöjligheter. Jag vill också, fru talman, avsluta med att framfö- ra ett tack. Det har tackats väldigt mycket här, och jag vill bara instämma i tacken till utskottet som helhet och till kammaren som helhet men kanske framför allt till Elver Jonsson och till Hans Andersson som lämnar riksdagen. Elver Jonsson har jag haft ett mycket gott samarbete med, och jag har haft många debatter med honom genom åren. Jag kommer att sakna dem. Det har varit interpellationsdebatter om hushållsnära tjänster m.m. Men det finns säkert någon som tar upp den manteln från Elver Jonsson till hös- ten. Jag vill också tacka Hans Andersson för ett mycket gott samarbete och för många debatter men också för många förhandlingar under de senaste åren. Jag har uppskattat dem. Jag önskar er lycka till och en glad sommar.

Fru talman! Jag är glad över att någon företrädare för majoriteten är odelat positiv till individuellt kom- petenssparande. Jag är glad åt att Mona Sahlin ut- tryckte det så tydligt. Problemet har väl varit att det inte riktigt har varit samma glädje i alla delar av Re- geringskansliet när det gäller det här förslaget och kanske inte heller i samtal med andra partier. Det här blev ju, som Hans Andersson sade, ett år försenat. Därför har vi bl.a. missat möjligheten att använda de 36 miljarder som SPP delade ut till företag i år - återbetalning av premier. Det är en summa som kommer lite oväntat, som i lokala förhandlingar hade kunnat bli ett mycket välkommet startskott för upp- byggnaden av individuellt kompetenssparande. Detta är ju konsekvenserna av den försening som har blivit av systemet. Sedan måste jag också säga att det här med indi- viduellt kompetenssparande självklart bara är en del av kompetensutvecklingen. Det är en viktig del och en, tror jag, för framtiden växande del, men det är inte hela kompetensutvecklingen, och det är heller ingen som har påstått det. Ibland får man intrycket, av talarna på majoritetssidan, att vi skulle vara emot alla andra satsningar på kompetensutveckling. När det gäller fördelningsprofilen förstår jag inte varför man ordar så mycket om att ert förslag är så mycket bättre. Det är sant att vi inte i detalj har gått in exakt på hur man ska utforma sakerna. Men vi har markerat tydligt att det ska finnas en extra skattekre- dit eller en subvention för låg- och medelinkomstta- gare. Men varför skulle det vara så fel att använda inkomstbortfallsprincipen i det här systemet, liksom vi gör när det gäller sjukförsäkring och föräldraför- säkring? En normal tjänsteman ska alltså inom rimlig tid kunna spara det här och kunna vara borta ett halv- år eller ett helt år från ett arbete för att kompetensut- vecklas med bibehållen inkomstnivå. Det är därför som TCO och SACO tycker att regeringens förslag är ofullständigt och otillräckligt. Det är därför som TCO och SACO säger: Lyssna på de borgerligas förslag! Försök att bli överens i utskottet! Men Mona Sahlins kolleger avfärdar detta. Frågan är varför Mona Sahlin avfärdar TCO:s och SACO:s uppmaning.

Fru talman! Jag blir egentligen djupt bekymrad när jag hör Stefan Attefall men också lite mer klar över varför det vore så illa med en borgerlig regering till hösten, om det nu skulle bli så. Den stora kritiken nu handlar om att det är ett år för sent. Jag skulle kunna vända på det och säga att jag förstår de borgerliga regeringarnas problem med budgetarna, under de år som man har fått chansen att pröva att vara regering, om man hellre jobbar fram saker fort än genomtänkt. Det går inte att nonchalera att detta inte beror på oginhet utan på en uppriktig vilja att undan för undan lösa de problem och svårig- heter, som ibland har varit oväntade och faktiskt svåra att lösa, som har dykt upp under denna bered- ningstid. Det är faktiskt svaret på frågan om varför det är en försening på ett år, som Stefan Attefall ut- tryckte det. Sedan säger Stefan Attefall något som jag tycker är ganska avslöjande, att han inte förstår detta med fördelningsprofil och fördelningsargument. À la bon- ne heure, det är väl ärligt att han som kristdemokrat säger att han inte alls förstår varför man tänker in fördelningspolitik i detta. Detta har varit och är vik- tigt för oss och samarbetspartierna, därför att vi pratar inte om ett evigt utrymme. Vi pratar om x utrymme som har uppstått i skatteväxlingen, som både Barbro Feltzing och Hans Andersson så riktigt har betonat. Det är skattepengar. Det är inte förbjudet för någon att spara så mycket man kan, så mycket man vill och till vilka ändamål man vill, också till utbildning. Men nu pratar vi om ett utrymme som är begränsat, som är skattesubven- tionerat. Då blir det väldigt viktigt att de som har svårast att avstå och har en mindre lön också ska få ett större utbyte av ett system som bygger på ett indi- viduellt kompetenssparande. Det är det som är för- delningsargumenten, och det är detta som har varit viktigt för oss att utveckla och förändra i det förslag som utredningen lämnade.

Fru talman! För det första står Mona Sahlin här och vilseleder riksdagens kammare och påstår att det bara har varit tekniska problem som har orsakat den här förseningen när det är väl känt att det har varit stora interna motsättningar i Regeringskansliet och också i diskussionerna med samarbetspartierna. Om Mona Sahlin påstår att det bara har varit tekniska problem som har försenat propositionen tycker jag att Mona Sahlin ska upprepa detta. I så fall kommer många att kunna intyga att det är en ren lögn. För det andra verkar Mona Sahlin höra med nå- gonting annat än öronen. Jag har inte sagt att det är fel med fördelningspolitik. Jag har sagt att jag inte förstår kritiken mot vårt förslag. Vi har också påtalat vikten av att ha en särskild stimulans och ett stöd till låg- och medelinkomsttagare. Där finns det ingen skillnad i grundinställningen mellan det borgerliga förslaget och regeringens förslag. Däremot tycker vi att regeringen har alltför krångliga regler kring hela systemet. Vi har kritik på flera olika punkter kring regelutformningen. Orsaken till att vi tycker att man ska kunna avsätta en större andel än bara en fjärdedels basbelopp är att vanliga tjänstemannagrupper ska kunna få ett in- komstbortfallsskydd. TCO och SACO påstår ju att det kanske tar upp till 30 år för många av deras medlem- mar att få ett rimligt inkomstbortfallsskydd, om de skulle ta ledigt ett år för studier och kompetensut- veckling. Det handlar om den här ogina attityden till stora grupper och till de fackliga organisationerna TCO och SACO. Jag frågar: Varför har Mona Sahlin den ogina attityden? Jag tycker också att det är viktigt med fördel- ningspolitik. Det handlar om att stötta underifrån och om att stötta människor, så att de kan utbilda sig, men det handlar inte om att stoppa andra grupper. Jag ser ett värde i att man med statliga pengar stimulerar en bred kompetensutveckling i hela samhället. Där är IKS-systemet en viktig beståndsdel, och jag tycker att det ska omfatta breda grupper. Och om jag har 20 000 kr i inkomst per månad ska jag självklart kun- na ha 20 000 också när jag studerar. Har jag 30 000 kanske jag kan ha nära det, och har jag 10 000 kanske jag kan ha 10 000. Det är inkomstbortfallsprincipen som Mona Sahlin hyllar i andra sammanhang men inte här. Varför?

Fru talman! Får jag börja med att betona att jag inte känner till något annat organ som man kan lyssna med än öronen. Det är dem som jag lyssnar med här i kammaren, också till Stefan Attefall, och jag hör vad han säger, mycket klart och tydligt. Jag menade verkligen inte - och det vill jag beto- na - att det bara skulle ha varit tekniska svårigheter som har orsakat förseningen. Det har jag inte påstått. Det vore inte sant. Jag sade bara att de tekniska svå- righeterna också har funnits där. De var inte tillräck- ligt belysta i utredningens förslag. Det stora skälet till att detta har tagit tid, Stefan Attefall, handlar om hur vi med vetskap om att de ekonomiska förutsättningarna är begränsade skulle få fram ett system som hade en bättre fördelningspoli- tisk effekt än vad utredningens förslag hade. Det är detta som har prövats, diskuterats, blötts och för- handlats tills vi var säkra på att vi hade en bra början och en viktig start på den individuella kompetensut- vecklingen. Stefan Attefall upprepar att det handlar om att vi skulle ha varit ogina. Han frågar varför jag är så ogin. Det är inte oginhet. Det är omsorg om statens budget. Fortfarande är Stefan Attefall och andra svaret skyl- diga, för det är ingen tvekan om att ert system kostar mer än det som vi har gjort upp om - och skatteväxlat - med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Var finns de pengarna? Oginhet och omsorg om fördelningspolitik och budgetutrymme är inte samma sak, inte för oss tre partier i alla fall.

Fru talman! Det är många frågor i vilka regering- en ska komma tillbaka. Det finns en punkt i proposi- tionen under avsnitt 6.9 som jag är bekymrad över och har varit bekymrad över under samtal med Rege- ringskansliet, men regeringen kommer ju tillbaka. Det handlar om hur man ska se på sparandet på kompe- tenssparkontot som en tillgång i förhållande till pröv- ningen av socialbidrag och bostadsbidrag. På ett sätt är det ett vanligt sparande. Jag kan an- vända det till vad som helst. Men det är också någon- ting som bygger upp min möjlighet att studera, vilket kan vara det bästa som jag kan göra för att ta mig upp i inkomstligan. Att det stör den sociala rättigheten är jag mycket bekymrad över. Man har väl ansett att det är en princip som ska genomföras, men den blir kontraproduktiv, tycker jag, med tanke på de syften vi har. Jag skulle vilja få en kommentar. Finns det någon tankeverksamhet redan nu angående fortsättningen? Mona Sahlin säger att de kanske är beredda att gå vidare med reformen. I vilken riktning i så fall? Handlar det om kollektivavtalsstimulanser för att få i gång den verksamheten? Handlar det om att skärpa fördelningsprofilen ytterligare? Många menar ju att om jag är riktigt lågavlönad orkar jag inte spara och få del av systemet. Eller handlar det om att spä på volymen? Finns det tankar redan nu om budgetprio- riteringarna i detta avseende? Jag räknar inte med att få ett avslöjande om de riktiga budgetprioriteringarna, men jag skulle vilja veta åt vilket håll tankarna går i dessa frågor.

Fru talman! Den första frågan om hur man ska se på sparandet i denna form i förhållande till socialbi- dragen t.ex. är svår och mycket berättigad. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket om jag säger att det finns flera frågeställningar som gör att jag hoppas att regeringen kan återkomma mer samlat vid ett tillfälle under hösten. Det finns andra insatser inom andra politikområden som också ska träffa individen och innebära en ekonomisk förstärkning för att man ska kunna ta sig ur en långvarig arbetslöshet eller ett bidragsberoende. Det slår väldigt hårt om det kortsik- tigt drabbar individernas möjlighet att försörja sig. Jag blir Hans Andersson svaret skyldig i dag, men försäkrar att frågeställningen är viktig och inte har fått ett tillfredsställande svar så här långt. Jag tycker förstås det är för tidigt att säga något om hur fortsättningen på systemet skulle kunna se ut. Jag kan inte gå in i detalj på det. Det som är mest intressant för mig och som jag hoppas vi tidigast kan utveckla är just kombinationen av individuellt kom- petenssparande och avtal mellan parterna. Där tror jag att de riktigt stora utvecklingsmöjligheterna finns. Man skulle på ett väldigt tydligt sätt kunna kombinera arbetsgivarens ansvar och intresse för sin egen perso- nals utveckling med individens möjlighet och lust att förkovra sig och skaffa sig en annan utbildning. Jag tror det är inom det området de snabbaste utveck- lingsmöjligheterna finns.

Fru talman! Jag är glad för svaret på den första frågan. Jag tycker själv att det är en svår fråga. Det är två principer som strider mot varandra, kan man säga. Jag är rädd för en situation där man direkt missgynnar de ekonomiskt och kanske utbildningsmässigt sämst ställda. Det är möjligt att det kan lösas på ett annat sätt och att man kan ha kvar de principer som man brukar ha när det gäller sparande och bedömning av bidra- gen. Det är skälet till att vi, med de skrivningar som nu finns att regeringen ska återkomma, har släppt frågan. Men jag vill markera att det är en mycket viktig fråga för Vänsterpartiet. Jag är glad för svaret. Jag är också glad för svaret på den andra frågan. Jag tror i och för sig att man kanske behöver göra mer av fördelningspolitiska skäl. Den tusenlapp som nu ligger har en fördelningspolitisk profil, men man kanske skulle skärpa denna om man skulle utveckla systemet. Jag tror också att det är i hävstångseffekten det verkliga ligger. Det var det jag försökte säga i mitt inledningsanförande. Att få med parterna på riktigt stort allvar och kombinera det individuella systemet med ett partssystem som genererar mer pengar tror jag är framtidslösningen. Jag är glad över att samtala med en person som också vet att inkomstbortfallsprincipen är idén om att man ska få ut rättigheter i förhållande till vad man har betalat in och inte att man ska få ut särskilda rättig- heter för att man hade mycket pengar att spara på sitt eget konto. Det är inte alla som har dessa insikter vill jag säga till statsrådet.

Fru talman! Jag konstaterar att Hans Andersson var glad över svaret. Då är jag glad över reaktionen och lämnar inga ytterligare kommentarer.

Fru talman! Jag kan egentligen hålla med om allt som Elver Jonsson sade utom det lilla på slutet. Det är viktigt att betona, vilket jag tycker att många de- battörer har gjort, att det gäller att se helheten i det som Utbildnings-Sverige kan erbjuda individen. Man måste se på det den allmänna skolan kan och ger, vad vuxenutbildningen i stort ger, vad folkbildningen kan erbjuda för möjligheter, vad arbetsgivarens personal- utbildning borde kunna ge och vad denna nya be- ståndsdel med kompetenssparandet lägger till. Ibland tycker jag att det i debatten har beskrivits som om detta skulle ersätta det ansvar som samhället har för utbildningsnivån, vilket det självfallet inte ska göra. Jag tycker att det här i kammaren i grunden finns en väldig samstämmighet som också har kommit till uttryck i dag. Det vi diskuterar tycker jag i första hand är hur mycket de pengar som är avsatta räcker till och hur fördelningsprofilen ska se ut på den skat- tesubventionen.

Fru talman! Samstämmigheten finns förvisso, men jag tror inte att vi får bortse ifrån att det återstår att ge svaret angående behovet av det individuella kompetenssparandet. Statsrådet använde själv ut- trycket tidigare: Jag blir svaret skyldig. Jag kommer inte att sova riktigt lugnt i natt. Efter debatten blir det som dröjer kvar och ringer i öronen: Var god dröj. Det här är inte färdigt. När stödpartiernas företrädare som Miljöpartiet säger att de tryckt på och som Vänsterpartiet säger att det är en olycklig försening och man dessutom är ängslig för de sämst ställda tyder det på att hela frå- gan är försummad och inte tillräckligt långt framme. Jag skulle önska att statsrådet i sitt sista inlägg skulle säga: Vi har inte jobbat fram det som vi borde. Vi kommer att sätta högsta fart. På en punkt hoppas jag vi ska bli ense i den här debatten, nämligen att det är oerhört angeläget att få fram reformen. Grunden finns onekligen i IKS- kommitténs förslag. De detaljer som det talats om borde kunna komma fram med hyggligt god hastig- het. Behovet av detta är stort, och hela frågan bråds- kar som jag ser det oerhört mycket.

Fru talman! Jag kan gå så långt, Elver Jonsson, att jag också beklagar förseningen. Jag tycker dock att det finns goda skäl till att det har tagit längre tid, både i form av debatter och diskussioner och i form av de, som vi bedömde, nödvändiga förändringarna i utred- ningens förslag. Jag kan bara understryka att man jobbar för högvarv och har gjort så länge. Framför allt gör man det nu inför den proposition som ska lämnas till riksdagen så att systemet kan träda i kraft under andra halvåret nästa år. Jag hoppas att inte det klingar i öronen längre än till de ord jag sade nu. Någon allmän oro för om systemet någonsin ska komma på plats behövs inte. Det gör det. Det kom- mer nästa år. Jag hoppas att det blir via en proposition från en socialdemokratisk regering, och jag hoppas att det blir ett system vi kan bygga ut tillsammans med parterna på arbetsmarknaden så att det kan omfatta ännu fler och handla om ännu större belopp.

Fru talman! Vi får väl se vilken regering som läg- ger fram förslag i höst. Det återstår att se. Att vi står här i dag och debatterar ett skattesub- ventionerat system för kompetensutveckling har egentligen sin grund i att det finns brister i det poli- tiska systemet. Det känns lite som att lappa och laga. Vi har inte ett utbildningssystem som fungerar till- fredsställande. Sverige halkar efter omvärlden. Många länder är betydligt mer kompetenta än vi är nu. Vi har varit en ledande nation men är inte det längre. Vi har också ett skattesystem som gör att det inte lönar sig att utbilda sig. Det är väl dessa grunder som gör att vi nu måste hitta på extraordinära insatser för att få i gång en vettig utbildning, en kompetensutveckling på en bred allmänhet som gör att vi kan komma tillbaka i världsledande ställning igen. De skattesubventioner vi lägger ned, vad det nu kan vara för någonting, ser vi ju som en investering. Det är en investering i framtiden för att vi ska kunna öka välståndet i Sverige. Det är så vi ser detta. Jag skulle aldrig ha gått med på skattesubventionering om jag inte trott att jag skulle kunna få tillbaka pengarna. Vi kommer att få tillbaka dem, och det är bråttom att få i gång detta så att vi inte halkar efter omvärlden ännu mer. Naturligtvis skulle jag helst sett att vi förändrade hela vårt skattesystem så att vi inte behövde den här typen av subventioneringar. Jag är dock så pass mycket realist att jag inte tror att vi klarar detta på kort tid. Därför behövs ett sådant här system, och det måste gå fort.

Fru talman! Jag har en helt annan utgångspunkt i diskussionen om det individuella kompetenssparandet än den Patrik Norinder nu gav uttryck för. Patrik Norinder sade att vi för den här diskussionen därför att "det finns brister i det politiska systemet". Det håller jag absolut inte med om, varken beskrivningen eller att det skulle vara skälet till den debatt vi har i dag och det förslag vi diskuterar. Jag påstår att detta beror på någonting helt annat, nämligen att det fanns många som vågade ha en dröm om ett helt nytt system, en helt ny idé som inte finns prövad någon annanstans på detta sätt, nämligen att staten och individen skulle dela på ett ansvar för kompetensutvecklingen, den lust att lära, lust att gå och plugga och lära sig någonting nytt som individen kände för sin alldeles egen skull. Det ansvaret skulle inte vara bara individens, utan också vi andra skatte- betalare skulle säga: Ja, hela samhället skulle tjäna på att fler hade inte bara lust utan också möjlighet att förkovra sig. Därför för vi debatten i dag - inte därför att vårt utbildningssystem skulle vara strunt och skräp och dåligt och att vi halkar efter överallt, vilket är den vanliga rutschbanefilosofi som Moderaterna ägnar sig åt. Det är inte därför. Det förvånar mig inte att Moderaterna inte ens i dag har förstått kärnan i ord som frihet, lust att lära och gemensamt ansvar mellan individ och stat som de flesta av oss andra har gjort. Moderaterna gör en sådan här spännande reform till en som vanligt gans- ka trist debatt om skatter och skattesystem. Det är typiskt, men det är ganska gammalmodigt och trött- samt.

Fru talman! Det är ju just det: Vi har inte friheten. Vi har inte möjligheten att få utlopp för lusten att lära på grund av de stora skatter som tas ut av medborgar- na. Vi får inget över. Speciellt låg- och medelin- komsttagarna har inte möjligheter. Det är ju det som är det stora problemet. Man kan inte avsätta pengar för att hitta andra vägar. Att statsrådet inte håller med om bristerna i vårt politiska system är inte så konstigt. Det vore nästan konstigt om statsrådet hade hållit med. Vi ser olika på hur vi vill ha de politiska systemen. Vårt system byg- ger mycket på valfrihet och individens möjligheter att utveckla sig. Statsrådets system bygger på den poli- tiska styrningen och hur man genom skattesubventio- ner och med de höga skatterna ska kunna styra män- niskor. Vi har olika system. Hade man kunnat avsätta pengar för att utbilda sig tror jag att fler skulle ha gjort det. Det verkar inte som om vi kommer närmare var- andra. Det är synd, för jag tror att det hade varit bra om vi hade kunnat finna någon form för att vidga den här dialogen och nå en större förståelse. Det verkar dock som om positionerna är alltför låsta för det. Vi får väl lägga fram våra olika förslag, och sedan får vi se vem som får majoritet. Vi tror på vårt system, och statsrådet tror naturligtvis på sitt system. Men det vi är ense om är att vi snabbt måste komma fram med någonting så att vi får i gång en kompetensutveckling i Sverige.

Fru talman! Jag inskränker mig till att instämma i det Patrik Norinder sade på slutet: Jag tror på det system vi nu har lagt fram. Patrik Norinder tror på ett annat system. Låt oss se vad valrörelsen innebär och vilken regeringen som sitter. Dock är jag övertygad om att vi kommer att fortsätta debatten med att ha väldigt olika syn på vad ord som frihet, jämlikhet och fördelningspolitik egentligen handlar om - men ock- så, fru talman, vad ansvaret för Sveriges budget handlar om. Ingen av kritikerna har ju hittills svarat på frågan: Var finns pengarna? Var finns de många miljarder som era tankar kostar mer än det som vi har en överenskommelse om att växla i skattesystemet med? Men låt oss ta den debatten både här, senare i höst och under valrörelsen och vara överens om att kom- petensutveckling har kommit för att stanna. Den kommer att behövas i ännu högre grad i framtiden, det är vi överens om.

Fru talman! Debatten har utvecklat sig lite annor- lunda än jag trodde. Det jag känner som mest be- drövligt är att förslaget ger så lite till dem som har det allra största behovet. Jag tycker att förslaget begrän- sar för dem som har de verkligt låga inkomsterna, de som inte har så stora möjligheter att spara frivilligt i bank eller någon annanstans. Vi som har lite högre inkomster klarar av det. Även medelinkomsttagarna i TCO klarar av detta. Men för de allra sämst betalda, de som kanske inte ens jobbar heltid, kommer det här att innebära väldigt lite. Jag uppfattar förslaget som en medelklassreform. Hur får vi med oss de människor, förhoppningsvis inte så hemskt många, men alltför många, som i dag har låga inkomster och som inte kommer att bli hjälpta av det här förslaget? Vårt förslag har en större fördelningsprofil eftersom vi bidrar med en högre andel till dem med de allra lägsta inkomsterna. En annan grupp som inte finns med är t.ex. egen- företagare. Varför finns inte de med i det här försla- get?

Fru talman! Jag förstår inte alls Margareta An- derssons resonemang om fördelningsprofilen. Det system som skattebetalarna gemensamt ska bekosta genom det förslag som regeringen och samarbetspar- tierna har lagt fram - som vi har finansierat klart och tydligt - tar större hänsyn till att stor tonvikt läggs på dem som har små inkomster. Hur Margareta Anders- son kan få det till att det är vi som inte stöttar dem med låga inkomster utan att det i stället görs i den borgerliga reservationen får inte jag att gå ihop, Mar- gareta Andersson, vare sig argumentationsmässigt eller framför allt finansieringsmässigt. Sedan gör Margareta Andersson en analys som jag skulle vilja be henne utveckla. Beskrivningen av kompetenskontosystemet låter i Margareta Anders- sons mun som det enda halmstrå som lågutbildade individer har för att få en starkare ställning på ar- betsmarknaden. Jag tycker att det är farligt att lägga den tonvikten på det här systemet som är en ny pus- selbit som kan komplettera. Också i framtiden, Mar- gareta Andersson, kommer det att handla om vår förmåga att se till att det är i vuxenutbildningen, per- sonalutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen, Kun- skapslyftet och högskolan som det riktiga stora lyftet ligger för dem med små ekonomiska förutsättningar med stort utbildningsbehov. Till det kan vi lägga den diskussion vi måste ta med parterna, både arbetsgivare och fack, om hur de kan komma längre med att ge den barnsköterska som Margareta Andersson själv hade som exempel möj- lighet att på arbetstid och med en del av sin lön kvar möjlighet att utvecklas i sitt jobb, så att offentlig sektor och vård kan få någon arbetskraft i framtiden. Det är där de stora utmaningarna för den breda kom- petensutvecklingen ligger, inte i det system vi disku- terar i dag som handlar om individens egen lust och möjlighet.

Fru talman! Jag upplever fortfarande att det här systemet kommer att vara åldersdiskriminerande. Det kommer att ge ganska lite pengar till dem som har de lägsta inkomsterna. Man kommer alltså att ha väldigt svårt att över huvud taget utnyttja systemet. Den som dessutom är över 45 år kan möjligen som arbetslös eller vid risk att bli arbetslös få läsa på a-kassa upp till gymnasienivå som det ser ut i dag. Det är möjligt att man kan utveckla det systemet. Men när jag gick in i diskussionen om ett individuellt kompetenssparande var det för att man skulle ha en reell möjlighet att ändra inriktning på sin yrkesbana även efter att man har fyllt 45 år. Som förslaget ser ut i dag kommer man inte att kunna göra det, definitiv inte om man har haft ett låginkomstjobb. Den person jag talade om var förskollärare. Hon hörde inte till dem med de allra lägsta lönerna. Det finns de som har betydligt lägre löner, t.ex. vårdbiträ- den inom sjukvården. Samtidigt finns det hos de arbetsgivarna i dag väldigt lite utrymme, eftersom man tyvärr har stora behov av att se till att personalen arbetar snarare än att de kan få en kompetensutveck- ling. Mycket görs, men mycket mer behöver göras. Det här är också ett sätt att få de enskilda indivi- derna att ta ett större ansvar för sitt eget liv. Men det tycks ha försvunnit någonstans i den här diskussio- nen. Jag upplever hela projektet som ett medelin- komsttagarprojekt, som så många andra förslag som har kommit från den här regeringen under den här mandatperioden.

Fru talman! Jag vill fortfarande beskriva det vi talar om som ansvaret för att förändra i ett system så att en begränsad summa pengar, som är finansierad och klar, kommer fler låginkomsttagare till del än som låg i utredningens ursprungliga förslag. Det är det, Margareta Andersson, som vi diskuterar. Hade Margareta Andersson så stora förhoppningar på att detta begränsade system skulle lösa alla pro- blem som jag håller med om finns för de äldre när det gäller att skaffa sig utbildning för att kunna vara kvar på arbetsmarknaden? Jag håller med om att det finns en brist i stora delar av de system vi har i dag. Men var detta verkligen det man såg framför sig att det individuella kompetenssparandet, med den begränsa- de summa pengar vi talar om, skulle lösa? Jag tycker fortfarande att det är en fara om man beskriver detta system på det sättet. Behovet av och ansvaret för att utveckla den personal man har för att få den att stanna, t.ex. inom vård och omsorg, måste arbetsgivaren ta med kompetensutveckling i arbetet. Det är farligt om man lastar över arbetsgivarens an- svar på individen och säger: Nu får du spara ihop själv till den utbildning som du behöver för att du ska kunna jobba kvar inom vården. Det ansvaret är ar- betsgivarens, Margareta Andersson. Låt oss se det här som en delseger och se hur ar- betsgivarnas och parternas avtal kan komplettera möjligheten för den förskollärare som Margareta Andersson diskuterade. Den frågeställningen är mycket relevant.