Anf. 48 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! En annan värld är möjlig, en värld där ingen människa behöver svälta, en värld där inga krig längre råder, en värld där mänskliga rättigheter är något mer än papperet de är skrivna på, en värld där kvinnor och män har jämställda förutsättningar, en värld där de ekonomiska klyftorna har utraderats, en värld där den du föds av eller det land du föds i inte avgör din framtid. En annan värld är möjlig, fru talman, men det förutsätter mycket.
Det förutsätter mycket av oss människor. Det förutsätter att vi samarbetar med varandra. Det förutsätter att vi träffas och möts. Det förutsätter att vi engagerar oss och bygger den här världen tillsammans. De stora demokratiska framsteg som gjorts under de gångna århundradena bygger just på människors organisering, samarbete och verksamhet. Det måste fortsätta också i vårt århundrade. Fackförbund måste samarbeta över nationsgränserna. Folkrörelser måste fortsätta byggas. Föreningsliv måste stärkas i lokalsamhället. Människor måste ges plats att bygga en framtid, och jag deltar gärna i alla debatter som handlar om hur detta ska ske, fru talman.
Fru talman! Låt mig ta ett citat. "Denna storslagna kontinent, som i stort sett omfattar jordens skönaste nejder, där kulturen nått sin höjdpunkt, och som kan glädja sig åt ett tempererat och jämnt klimat, är hemvist för alla den västerländska världens stora ursprungliga folk. Det är den kristna trons och etikens vagga. Det är grogrunden för det mesta av såväl äldre tiders som våra dagars kultur, konst, filosofi och vetenskap." Så lät det, fru talman, när Winston Churchill 1946 erbjöds att hålla ett anförande vid universitetet i Zürich om den kontinent som vid tiden låg i ruiner efter nazismens härjningar. Churchill höll sitt anförande i ett Europa i förändring. Det var inte bara det att kriget var över - kolonialismen var på väg att nå sitt slut, nationalismen var på tillbakagång, och några decennier senare skulle de sista europeiska fascistdiktaturerna falla. Hans tal kom också att utgöra startskottet för en väldigt viktig organisation i kampen för de mänskliga rättigheterna, Europarådet.
Men vi kan nu fundera på om den brittiske statsmannen blickade framåt eller bakåt. Han hade förlorat sin premiärministerpost, och som oppositionspolitiker vände han sig till dem som ville bevara det stora imperiet och behålla de brittiska kolonierna. Att döma av sitt anförande hade han inte blivit ett med en värld där Europa var en av flera aktörer, där FN gavs globalt våldsmonopol och där krigets lärdomar fick jordens ledare att ansluta sig till de krav som vi nu uppfattar som självklara. Ännu var för honom Europa kulturernas höjdpunkt, etikens vagga och till och med grogrunden för all kultur. Dessutom hade vi ett gott klimat och den skönaste av alla nejder.
I den där schweiziska seminariesalen kan vi tänka oss att världens övriga delar framstod som rätt ointressanta. Asiens, Afrikas och Latinamerikas lott var att fungera som koloniala tjänare, Nordamerika var den europeiska civilisationens utpost i väster, Australien detsamma i öster. Att krutet uppfanns i Kina, alfabetet och siffersystemet kom från Mellanöstern och att muslimer och judar använde sig av kommersiell bokföring långt före de europeiska köpmännen - ja, på något sätt tror jag inte att Winston Churchill nämnde det, där i Zürich 1946. Han ville se sin världsdel lämna kriget bakom sig för att gå en ny, heroisk tid till mötes i linje med upptäcktsresandenas, härförarnas och de stora statsmännens bedrifter. Jag tror också att han glömde nämna att när Vasco da Gama en gång i tiden rundade Godahoppsudden så upprepade han bara vad perser, etiopier, javaneser, indier och kineser gjort före honom.
Storbritanniens förre ledare var fortfarande en del av den koloniala historieskrivning som omfattades av Europa under flera sekel. Den nationalistiska hyllningen till en kontinent sargad av krig går självklart inte att fördöma ett halvt sekel senare, och det ska heller inte göras. Kolonialism och nationalism var de drömmar som hade färgat och fångat européerna länge. Det var den verklighetsbeskrivning som hade rått och som rådde. Så här lät de flesta tal på den tiden.
Fru talman! När Carl Bildt 2003 skulle författa en argumentationsbok för EMU inledde han med det upplästa citatet av Winston Churchill. Det är inte en varning om nationalismens faror, även om Carl Bildt är en man som i mycket högre grad än de flesta av oss har sett dem. Det är inte heller ironi. Det är en bild av Europa som den främsta av världsdelar, en Euronationalism, om man så får uttrycka det, och det är en del av en trend.
Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman är en av dem som följer samma trend, fast från vänster. I sin bok
Europa - ett oavslutat äventyr
utropar han att det är Europa som kan rädda världen från kapitalets makt att spela ut länder och människor mot varandra: "Bara här finns den erfarenhet av konfliktlösning, mångfald och välfärdsbygge som kan ligga till grund för ett Alternativ", säger han. Bara här. Bara i Europa - ingen annanstans finns lösningen för framtiden. Här är frälsningen, här är framtiden, ropas det.
Tillåt mig problematisera, fru talman. Om vi ser ut över Europa i dag så ser vi ett Warszawa där det gröna partiets lokal i lördags utrymdes sedan den blivit hemvist för landets HBT-rörelse och radikala konstnärer, ett Vilnius där Prideparaden i somras förbjöds, ett Lissabon där kvinnor som utför abort fortfarande kan fängslas, ett Malta där skilsmässor är förbjudna, ett Paris där den som fick näst flest röster i förra presidentvalet var en person som förnekar Förintelsen och ett Köpenhamn och ett Wien där högerpopulistiska partier har fått mängder av röster.
Jag tror att det är för mycket att säga att Europa är det enda alternativet för framtiden. Jag tror att vi européer behöver lära oss att ha ett visst mått av självkritik när vi formulerar vår världsbild. Vi måste lära oss det av kolonialismen och de andra farsoter som plågat vår världsdel.
Jag ser ett annat alternativ, fru talman. Det alternativet bygger på den grundläggande idén om att världen bara förändras när människor sluter upp tillsammans och när människor gör saker tillsammans, och att makten därför ska ligga på så låg nivå som över huvud taget är möjligt. När jag i dag kämpar för ett miljöbättre samhälle vill inte jag att ett torskfiskestopp ska kunna stoppas av EG-domstolen. När jag i dag kämpar för att vi ska bygga upp ett samhälle där vi i Sverige är generösa mot den fattiga världen så vill inte jag att det ska stoppas av att EU skaffar sig en gemensam flyktingpolitik eller förbjuder länder att momsbefria rättvisemärkta varor. När jag i dag kämpar för en gemensam välfärdspolitik och för att bevara den skandinaviska modellen så vill inte jag vara rädd för att EG-domstolen hindrar det. Mitt alternativ bygger på det som i konventet så fint beskrevs med orden "förenade i mångfald", mångfalden i att människor sluter sig samman, gör saker tillsammans, jobbar tillsammans, driver folkrörelser och agerar tillsammans.
Denna lägsta möjliga nivån för beslutsfattande är sällan Europa, men ibland är den betydligt högre än nationalstaten.
Jag värnar FN. Jag tycker att det är lite tragiskt att vi i Europa är så väldigt fokuserade vid den europeiska utvecklingen och EU:s utveckling, samtidigt som reformarbetet i FN springer så snabbt. Vi kan glädja oss åt att äntligen ha fått en internationell brottmålsdomstol. Vi kan glädja oss åt att Sveriges nye utrikesminister leder ett reformarbete inom FN där till och med gamla heliga kor som vetorätten äntligen börjar ifrågasättas. Här har vi ett organ för att skydda de värden som måste slås fast för övernationell nivå - grundläggande mänskliga rättigheter och gränsöverskridande miljöproblem.
Fru talman! Konstitutionen föll. Ingen som respekterar de regler som det har fattats beslutat om enligt gällande regler kan hävda någonting annat när två länder i demokratiska folkomröstningar röstade nej. Konstitutionen, som arbetades fram av många duktiga personer varav vi har några här i kammaren, föll. Nu har vi en möjlighet att fundera på vilken typ av samarbete vi vill ha.
Det ska vi göra på europeisk nivå. Inom EU tycker jag att frågan bör ställas om det inte är dags för ett nytt konvent där man arbetar fram en kompetenskatalog som kraftigt begränsar EU:s uppgifter till bara de sant gränsöverskridande, kanske ett direktvalt sådant. Det vore nog rimligt om man vill vinna folkets förtroende för det.
På nationell nivå kan vi återigen ställa oss frågan vilken typ av förhållande vi vill ha till EU. Jag vill se en ny folkomröstning om EU-medlemskapet. Jag tycker att vi nu kan konstatera att det EU som svenskarna röstade om 1994 inte längre existerar. Till detta EU har nya fördrag som Nicefördraget och Amsterdamfördraget lagts till. Nya regler har arbetats fram. EU har fått mer makt. Svenskarna borde återigen få frågan om de vill vara med i detta EU.
I den folkomröstningen kommer jag att rösta ja. Jag kommer att rösta ja till ett svenskt utträde ur EU. Jag tror nämligen att Sverige utanför EU skulle kunna ha större makt att påverka världen - genom exemplets makt, genom att gå före på miljöområdet, genom att agera för rättvisa över världen, genom att återigen avskaffa de tullmurar som återinfördes när Sverige gick in i EU och genom en generös och human flyktingpolitik. Jag kommer att rösta ja därför att jag tror på internationellt samarbete och tror att världen är större än EU, inte tvärtom.