EU:s framtidsfrågor

KUUs betänkande 2001/02:KUU2

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 4 juni 2002

Beslut

EU:s framtidsfrågor (KUU2)

Riksdagen lade till handlingarna regeringens skrivelse om EU:s framtidsfrågor. Regeringen lämnar i skrivelsen information om det konvent som ska förbereda EU:s nästa regeringskonferens år 2004 och den pågående debatten om EU:s framtid, baserat på Nice- och Laekenförklaringarna. Den svenska inställningen i debatten om EU:s allmänna inriktning bör enligt riksdagen vägledas av tre principer: en pragmatisk grundhållning snarare än ett politiskt slutmål, en därav följande nedtoning av terminologibegreppsfrågorna samt stöd för den rådande ordningen för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs i regeringens skrivelse.

Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Hela betänkandet

Betänkande 2001/02:KUU2 (doc, 564 kB) Betänkande 2001/02:KUU2 (pdf, 1 MB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

24 motioner, 1 skr

Från regeringen

regeringsskrivelse 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

Motioner från ledamöterna

EU:s närhetsprincip Motion 2000/01:K274 av Margit Gennser (M)
Indirekta val till EU-parlamentet Motion 2000/01:K333 av Laila Bjurling och Sonja Fransson (S)
Liberal europapolitik Motion 2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (FP)
Utträdesparagraf i EU Motion 2000/01:U507 av Yvonne Ruwaida m.fl. (MP)
Ett smalare och effektivare EU Motion 2000/01:U510 av Marianne Andersson m.fl. (C)
Grön syn på EU Motion 2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida m.fl. (MP)
med anledning av prop. 2001/02:8 Nicefördraget Motion 2001/02:K2 av Margit Gennser (M)
EU-regleringar Motion 2001/02:K213 av Rolf Gunnarsson (M)
En frihetens författning Motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (M)
Program för EU:s framtid Motion 2001/02:K268 av Lars Ohly m.fl. (V)
med anledning av prop. 2001/02:8 Nicefördraget Motion 2001/02:K3 av Alf Svensson m.fl. (KD)
Samarbete i Europa Motion 2001/02:K369 av Sven Bergström m.fl. (C)
Europas framtidsfrågor Motion 2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (KD)
EU:s framtid Motion 2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (V)
Grön syn på EU:s framtid Motion 2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl. (MP)
med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet Motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl. (FP)
med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor Motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson m.fl. (KD)
med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor Motion 2001/02:K86 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (FP)
med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor Motion 2001/02:K87 av Per Unckel m.fl. (M)
med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor Motion 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida (MP)
Liberal flyktingpolitik Motion 2001/02:Sf216 av Lars Leijonborg m.fl. (FP)
Liberal europapolitik Motion 2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl. (FP)
EU:s framtidsfrågor Motion 2001/02:U302 av Agne Hansson m.fl. (C)
Sverige i Europa Motion 2001/02:U303 av Bo Lundgren m.fl. (M)

Beredning

Beredning i utskottet: 2002-05-16
Justering: 2002-05-21
Trycklov: 2002-05-24

Reservationer 21
Betänkande 2001/02:KUU2

Alla beredningar i utskottet

2002-04-18, 2002-04-23, 2002-05-14, 2002-05-16

EU:s framtidsfrågor (KUU2)

Det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet föreslår att riksdagen lägger till handlingarna regeringens skrivelse om EU:s framtidsfrågor. Regeringen lämnar i skrivelsen information om det konvent som ska förbereda EU:s nästa regeringskonferens år 2004 och den pågående debatten om EU:s framtid, baserat på Nice- och Laekenförklaringarna. Den svenska inställningen i debatten om EU:s allmänna inriktning bör enligt utskottet vägledas av tre principer: en pragmatisk grundhållning snarare än ett politiskt slutmål, en därav följande nedtoning av terminologibegreppsfrågorna samt stöd för den rådande ordningen för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs i regeringens skrivelse.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2002-06-04

Webb-tv Debatt om förslag: EU:s framtidsfrågor

31 oktober 2022
Debatt om förslag 2001/02:KUU2

Dokument från debatten

2002-06-04

Protokoll för debatten

Per Unckel (M)

Anf. 1 Per Unckel (M)

Fru talman! Det är en spännande tid för den euro- peiska unionen. Det är en spännande tid, därför att unionen står inför sitt sannolikt största utvidgnings- projekt sedan den startade. Slutförhandlingar förs nu med upp till tio nya medlemsstater, som inom en förutsebar framtid kan komma att bli nya deltagare i unionens arbete. Men det är också spännande därför att det sanno- likt är första gången som vi på allvar sedan Romför- draget slöts i grunden startar en diskussion om EU:s uppgifter och om EU:s sätt att arbeta. Det behövs då och då i varje organisation, men naturligtvis särskilt i en organisation med så förpliktande inslag som den europeiska unionen innehåller. Det spännande i den diskussion som nu förestår blir inte mindre av att förutsättningar dessutom ska- pats för att föra debatten i en form som den europeis- ka unionen aldrig någonsin tidigare har prövat. Med ett brett deltagande från regeringar och parlament ska nu ett antal ledamöter i det europeiska konventet försöka finna sådana lösningar som senare kan ac- cepteras av en sedvanlig regeringskonferens. Det här är också, fru talman, ett excellent tillfälle att bredda och fördjupa debatten också i Sverige om vår relation till det alltmer samarbetande Europa och att ställa oss själva frågan vad vi vill använda vårt medlemskap i den europeiska unionen till, och inom parentes lägga bakom oss diskussionen om huruvida vi faktiskt ska vara med eller inte. Dessutom bör vi ställa oss frågan hur vi på bästa sätt konstruktivt blir en aktiv del i arbetet med och inom unionen. Det är vår uppgift, liksom alla andra medlemsstaters uppgift, att aktivt påverka unionens sätt att fungera och att ta till vara de intressen som är Sveriges inom ramen för unionens arbete. Låt mig säga, fru talman, redan inledningsvis, att man får mera inflytande i organisationer där man fullt ut är beredd att ta ansvar för besluten. I denna mening är Sveriges utanförskap i förhållande till EMU ett bekymmer, inte bara därför att vi inte får tillgång till de gemensamma pengar som ett helt europeiskt folk redan använder, utan därför att det lätt skickar signa- len till våra samarbetspartner att Sverige inte fullt ut är berett att acceptera och delta i sådant som för unio- nen och dess övriga medlemsländer framstår som varande av central betydelse. Den debatt som riksdagen nu avhåller och det be- tänkande som det gemensamma konstitutions- och utrikesutskottet har avlåtit är baserade på dels en regeringsskrivelse inför konventets arbete och Sveri- ges hållning till detta, dels ett antal omfattande och insiktsfulla motioner från riksdagens partier. Det är emellertid värt att understryka att trots regeringsskri- velse och trots motioner finns ingen ambition för riksdagen att instruera vare sig riksdagens egna leda- möter i konventet eller än mindre den representant som regeringen utsett att företräda sig. Låt mig, fru talman, säga ett par ord om ett par av de frågor som det här betänkandet innehåller och framför allt koncentrera mig på det som brukar kallas för de institutionella spörsmålen. Senare kommer Göran Lennmarker för Moderaterna att mera diskute- ra frågeställningen vad EU ska göra snarare än hur det ska göras. Låt mig redan nu emellertid säga att vi följer en lika enkel som förpliktande princip när det gäller att avgöra hur EU-arbetet ska gestalta sig i institutionellt hänseende, nämligen att det ska vara svårt att tilldela EU nya befogenheter, men när väl befogenheterna är tilldelade ska det vara enkelt och rationellt för den europeiska unionen att fullfölja de förpliktelser som fördragen har lagt på den. Får jag också till detta lägga att EU inte får vara eller ska vara en tummel- plats för allehanda eljest nationella frågeställningar, som bättre hanteras av nationella parlament eller lokala kommuner. EU får inte bli en plats som uppre- par allt det som finns någon annanstans, utan ska vara en institution som handhar sådant som inte bättre sköts av någon annan. EU är, fru talman, ingen stat, men det är heller ingen vilken internationell organisation som helst. Denna dubbelhet - inte stat, men inte en internatio- nell organisation vilken som helst - gör att de nor- mala förhållningsregler eller rättesnören vi har från det nationella politiska arbetet respektive övriga in- ternationella organisationer inte riktigt passar in. EU är inte heller bara en mellanstatlig organisation eller en överstatlig, utan en kombination av båda. När man ser till EU:s institutioner är det av vikt att slå vakt om det som alltsedan första början har varit EU:s institutionella grundidé, nämligen starka och sinsemellan hyggligt oberoende institutioner som balanserar varandra: parlamentet, som genom åren har fått mera inflytande, rådet, som representant för regeringarnas strävanden och kommissionen, som representant för hela det europeiska intresset. Låt mig säga att denna maktdelning inte minst tjänar de intressen som Sverige som liten nation står för utomordentligt väl. Låt mig i detta sammanhang varna för den vurm som man stundtals märker, också i det nuvarande regeringspartiet, för tron att ett annat förhållningssätt mellan och inom institutionerna än det som har värkt fram genom åren skulle vara mera gagneligt för oss. Den tanke av mellanstatlig karaktär som tilldelar rådet, i synnerhet Europeiska rådet med dess sammansättning av stats- och regeringscheferna, ett avgörande inflytande finns det skäl att varna för med hög stämma. Det är en organisations- och infly- tandemodell som säkerligen passar utmärkt för stora nationer som redan från början har mycket inflytande. Men den passar inte de små nationer som hellre har att ty sig till de fasta institutionernas spelregler, de klara överenskommelserna och fullföljandet av dessa. Med den utgångspunkten finns det skäl att under- stryka att alla utvecklingar i riktning mot att beskära den europeiska kommissionens avgörande inflytande inte ligger i Sveriges intresse. Det ligger inte i vårt intresse att gradvis överflytta den europeiska kom- missionens inflytande till t.ex. det europeiska rådet. Därmed skulle Sverige tappa några av sina viktigaste landvinningar som liten nation som har vunnits under EU:s tillblivelse. Alltså: Slå vakt om maktbalansen mellan institu- tionerna och om den lilla nationens alldeles speciella företrädare i detta sammanhang. Fru talman! Det jag nu säger innebär inte att rådet inte behöver genomgå betydande reformering. Det behöver det göra. Men det behöver inte genomgå reformeringar i akt och mening att ta makt från någon annan av de i dag balanserande institutionerna men väl för att främja en ökad öppenhet i rådets arbete. Att låta rådet utveckla sig till en lagstiftande eller dellagstiftande institution som sköter detta arbete i full öppenhet - det skulle ligga i Sveriges intresse. Det skulle ligga i deras intresse som främjar öppenhet och transparens också i det europeiska arbetet. Fru talman! Till slut: Ett EU som är starkt måste vara ett EU som är folkligt förankrat. Människor måste förstå idén bakom EU men också kunna kon- trollera det som EU gör och ställa dem till svars som har makten och inflytandet över unionens beslut. Det kräver att det finns en förankring för EU:s uppgifter i sak hos folket i allmänhet men också en förståelse för de strukturer inom vilka arbetet sker. Det är ett av de viktigaste skälen till att ett av syftena med det kon- vent som nu har börjat sitt arbete måste vara att göra fördragen enkla, begripliga och tydliga. Det måste kunna ses också av vanligt folk vem det är som tar besluten och helst också varför de har gjort det. Fru talman! Låt oss se dagens riksdagsdebatt icke som avslutningen på någon månad av utskottsarbete utan som inledningen av en bred debatt här i Sveriges riksdag och bland svenska folket för att ledsaga det arbete som det europeiska konventet och sedermera de europeiska regeringarna har att genomföra under de kommande åren. Jag ber att med detta få yrka bifall till utskottets hemställan på de punkter där den inte motsvaras av moderata reservationer. Jag yrkar särskilt bifall till den moderata reservationen nr 1.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 2 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! I en debatt som den här om EU:s framtid, som ju handlar om framväxten av ett nytt fördrag mellan en stor del av Europas stater, ett för- modligen utvidgat EU - dock inte alla Europas stater, det är viktigt att påpeka - kommer skilda meningar fram och kontrasteras för att sedan, om det är möjligt, sammansmälta. Där det inte är möjligt ger det ut- rymme för framtida idémässig och politisk kraftmät- ning. Innan jag kommer in på det som skiljer - efter att ha hört Per Unckel måste jag säga att det är en hel del - är det viktigt att slå fast vissa saker där det åtmins- tone mellan de politiska partierna i Sverige finns en hygglig enighet. Det framgår av betänkandet KUU2. Jag hinner inte nu konkret kommentera och förhålla mig till det Per Unckel har sagt. Den enkla bilden är att det alltid ska finnas stora skillnader mellan oss som är EU-kritiska och de par- tier som är EU-positiva. I grunden ligger det en san- ning i det. Men det finns också många gemensamma ståndpunkter. Vi är t.ex. ense om sådana viktiga saker som att medlemsstaterna ska vara fördragens herrar och att nationalstaterna ska bestå - de är ju en förutsättning men som vi vet långt ifrån tillräcklig förutsättning för demokratins utveckling. Vi vill att de nationella par- lamentens roll och därmed förhoppningsvis väljarnas inflytande i EU-samarbetet ska förstärkas, även om vi kanske skiljer oss åt i konkreta frågor i det fallet. Vi är överens om att EU ska inordnas i den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna. Vi är också för att EU:s institutioner och beslutande arbete ska präglas av offentlighetsprincip och öppenhet. Om vi säger att det på dessa och kanske andra viktiga områden finns en betydande enighet är det en god grund för att kunna samtala om framtidsfrågorna utan att de präglas av sterila låsningar. I debatten om hur EU-fördragen ska omvandlas drar olika krafter åt olika håll. Det tillhör i och för sig den demokratiska processen. Märkbart är dock att kommissionen, som kan liknas vid en sorts tjänste- mannaministär inom EU, och många företrädare för EU-parlamentet företräder positioner som innebär mera makt koncentrerad till kommissionen, den euro- peiska centralbanken och domstolen - de organ som är mest avlägsna från väljarnas inflytande och kon- troll. När kommissionen vill lägga under sig en inter- nationell talesman för EU och därmed i praktiken en daglig ledning för en, som de hoppas, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik eller då kommissionen vill skaffa sig ett större inflytande över den ekono- miska politiken i medlemsstaterna, går den in för att göra EU till en än mäktigare byråkrati med minskad åtkomlighet för väljarnas ansvarsutkrävande. Fru talman! Frågan om EU:s framtid gäller om vi ska få ett Europa lett av en stark central apparat eller om vi ska finna former för ett samarbete med en stark och levande demokrati. Demokratin har i dag stora problem. Många män- niskor upplever sig marginaliserade. Politiken har tendenser till elitisering. Klasskillnader som nu också får tydliga etniska dimensioner förändrar villkoren liksom en globaliserad ekonomi med stora kapitalrö- relser över gränserna momentant och snabbt. EU är självfallet inte upphovet till de tendenserna. Men dess svårgenomträngliga beslutsstruktur, dess överstatlighet även i sådana frågor och på sådana områden som folken i olika länder själva vill styra, påverka och se formade utifrån sina förhållanden och traditioner bidrar till den marginalisering av männi- skorna inför politiken som existerar. EU - men inte bara EU - bär på en tendens till politikens elitisering som EU måste göra upp med om EU någonsin ska kunna bli något som liknar en fol- kens union. Det är säkert så att när människor tvivlar på att den politiska processen tar hänsyn till dem, eller att deras röster spelar någon roll, vänder de lätt politiken och demokratin ryggen. Om t.ex. nationella parla- ment som riksdagen inte längre verkar styra huvud- delen av politiken så minskar sannolikt valdeltagan- det och intresset för den politiska debatten. Och om väljarna upplever att deras röster ändå väger så lätt som de faktiskt gör i EU-sammanhanget så får inte EU, och bör kanske inte heller få, legitimitet bland väljarna - åtminstone inte som uttryck för deras vilja. Ett mera överstatligt EU, som kommissionen och starka krafter inom EU-parlamentet vill ha, avlägsnar unionen än mer från väljarnas inflytande och ökar deras marginalisering. När kommissionen lägger förslag som ska ge den direkt makt över utrikespolitik och ekonomisk politik, som jag nämnde tidigare, ja, då är det verkligen att bidra till att förstärka det främ- lingskap inför politik och demokrati som många medborgare upplever. Det är att bidra till politikens elitisering. Även om man skulle krydda detta genom att över- föra en del frågor till regional eller lokal nivå är det ändå de stora frågorna som styr de små. De stora besluten styr i allmänhet de små. Lösningen på problemet måste i stället vara att EU byter utvecklingsbana och ges en mera uttalad mellanstatlig inriktning. Inom de institutionella för- hållandena skulle det innebära att till centralism och överstatlighet strävande institutioner, som kommis- sionen och EU-parlamentet, kunde ombildas. Kom- missionen borde då göras om till ett medlemsstater- nas ministerråds gemensamma sekretariat och EU- parlamentet till ett organ som, utsett av och således med rötter i de nationella parlamenten, därmed är mera folkförankrat. EU måste inom ramen för detta kunna utveckla ett mer flexibelt samarbete som ger ordet flexibilitet i EU-sammanhanget en helt annan innebörd än det som det nu har, nämligen att några stater ska vara spjut- spetsar på vägen mot en europeisk superstat. I stället kan ett samarbete utvecklas där medlems- staterna demokratiskt inser att gemensamma tag och lösningar är till allas fördel, och när detta behov för- ändras kan också samarbetet förändras. Formerna för samarbetet ska kunna växla; de ska kunna vara både tätare och glesare. Vi ska kunna få ett EU som mera accepterar olikheter och som kännetecknas av mindre centralism och byråkrati. Utvecklingen måste föras över på en bana så att människorna märker att den politiken och EU:s för- ändring går i takt med deras behov och intressen. Det är därför enligt vår mening nödvändigt att Sverige i arbetet starkt markerar mot tankarna på en centralise- rad överstatlighet och bildande av ny superstat i Eu- ropa. Det är nödvändigt att vi för till torgs stånd- punkter som blir en röst för en utveckling som stärker det folkliga inflytandet via organ som folken känner att de kan påverka och som de har möjlighet att på- verka och utkräva ansvar av. Sveriges talesman bör därför i EU-debatten inte närma sig de elitistiska strävandena från vissa organi- sationer och grupperingar med en överslätande prag- matism i begreppsliga frågor eller i de institutionella frågorna. Även om man kan dela uppfattningen i utskottsbetänkandet att inga slutmål bör sättas upp för politiken så måste man i så fall ge det innebörden att ett mål måste man ha, nämligen att öka demokratin och att minska de ekonomiska, sociala och därmed demokratiska och kulturella klyftorna. Bara så kan vi förhindra att dagens demokratiproblem förvärras genom en centralisering av EU med ett ytterst oöns- kat resultat. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servationerna 2, 8 och 12 i KUU2, men jag står givet- vis fast vid de uppfattningar som i detta betänkande kommit till uttryck i övriga reservationer från Väns- terpartiet.

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 3 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! I mitten på 80-talet funderade jag nå- got djupare kring mångfaldsbegreppet. Mångfald kan ju upplevas både negativt och positivt. Det negativa är något som åtskiljer, separerar och isolerar. Ibland kan det också teoretiseras kring mångfalden - man kan hylla mångfalden i teorin men i praktiken leva efter enfalden. Nu ska vi inte hysa fördomar mot svenskar, men ibland kan man få känslan att i den svenska debatten får det bara rymmas en åsikt i taget. Är det så, då är det enfaldigt. När jag funderade kring mångfaldsbegreppet sökte jag en positiv bild - helheten i mångfalden. Jag fann en sådan bild i mosaiken, kanske främst i den glasmosaik som finns i många av våra kulturbyggna- der. Den består av en sammanhållande yttre ram och ett inre kitt samt glasstenar som var för sig kanske inte ser så märkvärdiga ut men tillsammans bildar ett vackert mönster. Mångfalden sedd som en mosaik. Fru talman! I våras fick jag vid något tillfälle frå- gan hur min bild, min vision, är av den europeiska unionen. Då erinrade jag mig denna bild av mångfal- dens mosaik, dvs. EU som en mosaik. Som den yttre sammanhållande ramen kan man se den unika rättsliga konstruktion inom vars gränser unionens medlemsstater återfinns. Kittet är den vär- degemenskap som finns i den europeiska kulturen. EU som idé skapades just utifrån ett värdetänkan- de. Människosynen, människovärdet, ledde fram till att det Europa som förblött i så många inomeuropeis- ka krig måste sträva efter en metod att bygga freden - fred mellan människor och nationer. Idén blev att sammanfläta ekonomierna och därmed skapa ett öm- sesidigt beroende som i praktiken skulle omöjliggöra krigen. Den idén har successivt vunnit ökad anslut- ning. I dag blir vi så lätt fokuserade på ekonomin och de olika praktiska detaljerna i samarbetet att vi glömmer bort att kittet i den europeiska unionen är värdegemenskapen - den fredliga samlevnaden mel- lan människor baserad på respekten för de grundläg- gande mänskliga fri- och rättigheterna. Ett EU som inte är en europeisk värdegemenskap kommer snart att falla i bitar. Fru talman! Vi står nu inför en gigantisk utmaning då tolv tretton europeiska länder vill förena sig med EU. Det kommer att ställa stora krav på unionens funktionalitet. Men det är klart att det går att hitta praktiska lösningar om bara viljan finns. I Nice påbörjade man det arbete som inom kort ska fullföljas för att bereda marken för denna utvidg- ning. Nice och Laeken har lämnat ett antal frågor efter sig till det konvent som nyligen har inlett sitt arbete. En fråga gäller avgränsningen av makt mellan unionen och medlemsstaterna, en annan synen på hur de mänskliga rättigheterna ska ges en starkare ställ- ning i unionen, en fokuserar kring förenkling av för- dragen och ytterligare en tar upp de nationella parla- mentens roll. Fru talman! I grunden står EU inför en legitimi- tetskris. Ibland när det fattas positiva och framåtsyf- tande beslut, där samarbetet inom EU egentligen är den drivande kraften, kan detta på det nationella pla- net upplevas som en nationell handlingskraft. Om det handlar om tyngre och svårare beslut kan det lätt bli så att de nationella politikerna så att säga skyller på Bryssel. Det finns en stor fara i detta. Den lagstiftning som antas av ministerrådet - ibland med medinflytande för Europaparlamentet - kan också i vissa fall bli alltför detaljerad eller dåligt anpassad till lokala förhållanden och erfarenheter. EU-kommissionen har klart för sig denna risk och försöker för sin del analysera om det finns andra vägar som kan beträdas utan att rättvisan i spelregler- na sätts åt sidan. Kanske kan direktiven göras mer generella och tillämpningarna mer lokala så att det grundläggande syftet ändå uppnås. En sådan utveck- ling skulle förstärka EU:s legitimitet hos vanligt folk. Fru talman! Det finns också en risk i att minister- rådet och Europeiska rådet tillskansat sig för stor makt över den politiska agendan. Risken är att kort- siktiga politiska särintressen tar över. Riskerna finns att det långsiktiga syftet och helhetstänkandet får stryka på foten. Vi kristdemokrater hyllar den s.k. gemenskaps- metoden. Den kombinerar respekten för olikheter med förmåga att fatta beslut. Alla medlemsstater, från de största till de minsta, behandlas lika enligt denna metod. Gemenskapsmetoden är ett sätt att balansera olika intressen genom att låta dem passera genom två filter: det gemensamma intresset ska tillgodoses av kommissionen och den demokratiska legitimiteten genom ministerrådet och EU-parlamentet - de senare är lagstiftare utifrån de befogenheter som medlems- staterna tilldelat unionen. Om gemenskapsmetoden ska fungera bra förut- sätter det en stark kommission och att Europaparla- mentet fungerar med medbestämmande. Denna metod bygger i huvudsak på att majoritetsbeslut - dvs. kva- lificerad majoritet - ska vara regel i ministerrådet för att garantera effektiviteten i beslutet. Fru talman! Det finns en tendens i både den in- hemska debatten och den inom EU att nedvärdera Europaparlamentet. Men det är faktiskt den enda direkt folkvalda institutionen inom EU och som sådan bör den åtnjuta uppskattning. Jag tror att två problem måste åtgärdas för att ge Europaparlamentet den folkliga legitimitet det borde ha. För det första måste parlamentarikerna i EU-parlamentet inse att de inte ska ägna sig åt att uttala sig om allt mellan himmel och jord utan hålla sig strikt till den kompetens som är tilldelad. För det andra är det viktigt att det direkt- valda parlamentet får se sitt inflytande över besluten stärkt. Vi kristdemokrater förordar att i de fall minis- terrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet bör Europaparlamentet ges medbestämmande. Fru talman! Gemenskapsmetoden bygger visserli- gen på att EU:s befogenheter tilldelas suveränt av medlemsstaternas parlament men är mer än ett mel- lanstatligt samarbete. Det är vår övertygelse om att en stark kommission måste vara en garanti för unionens helhet. Det måste finnas en institution som låter prin- cipen om alla staters likhet inför regelverket vara i centrum för verksamheten. I dag tycks det, som sagt, ha tippat över för mycket på rådets sida. Fru talman! Ibland går det troll i begreppen och orden. Frågan om de mänskliga fri- och rättigheterna hör dit. För inte så länge sedan i den svenska debatten betraktades Europadomstolen i Strasbourg som "Petréns lekstuga" och Europakonventionen som flummig naturrätt. Det är glädjande att en omsväng- ning skett på den punkten i Sverige. Riksdagen var sedan inte förtjust över att det blev ett konvent om de mänskliga rättigheterna inom unionen. Rädslan fanns där på grund av risken för dubbla system - ett inom EU och ett inom det område som Europakonventio- nen omfattar. När det sedan blev ett dokument var man angelägen om att det bara skulle ha politisk - inte rättslig - status. Och nu är man rädd för att stad- gan ska få en rättslig status och därmed förhindra EU:s anslutning till Europarådets konvention. Fru talman! Det är förstås inte lyckat om den nu- varande stadgan direkt införlivades i fördragen, för det är den för lik Europakonventionen. Men att bygga in ett fri- och rättighetskapitel i ett konstitutionellt fördrag eller över huvud taget i fördraget är egentli- gen inte så komplicerat. Fru talman! När Europakonventionen införlivades i svensk lagstiftning 1995 fanns ju sedan länge ett rättighetskapitel i regeringsformen. Inte utgjorde det något problem vid införlivandet av Europakonventio- nen. Fru talman! Ambitionen måste självfallet vara att i förhållande till unionens institutioner måste medbor- garen ha rätt att hävda sina rättigheter. En anslutning till Europakonventionen för hela EU är viktig så att en enda högsta domstol i Strasbourg kan garantera rättslikhet för medborgarna, ju fortare, desto bättre. Det hindrar inte att vi dessförinnan stärker rättighets- skyddet inom unionen. Fru talman! I betänkandet förs resonemang kring förenkling av fördragen och behovet av en konstitu- tion eller ett konstitutionellt fördrag. Det är klart att öppenheten och tydligheten skulle må bra av om medborgaren enklare skulle kunna få en överblick över unionens befogenheter. Öppenhet och tydlighet är en god grund för en verklig legitimitet för unionen. Fru talman! EU, eller egentligen EG, är en unik rättslig skapelse. Riksdagen kan ju som bekant dele- gera makt. Vi delegerar makt till kommuner och landsting och till regeringen och dess underlydande statliga myndigheter. Men vi kan när som helst ändra denna delegering om vi vill. Det gör vi också ibland. Men när vi delegerat makt till EG/EU så har vi inte riktigt samma möjligheter till att förändra delegatio- nen. Ett återtagande av maktdelegationen förutsätter ju att samtliga medlemsstater accepterar detta - och det är ingen särskilt enkel process. Vi kan förstås alltid utträda ur unionen, men att återta delegerad makt är alltså särskilt svårt. Därför är det oerhört viktigt att försöka inse alla tänkbara konsekvenser när man överlåter befogenheter. Därför är det också vik- tigt med den allmänna diskussion om vilken kompe- tens EG/EU egentligen ska ha. En sak måste dock vara klar: EG/EU kan aldrig få en autonom rättslig kompetens, det vi ibland här i riksdagen kallar för kompetenskompetens. Den kompetens EU ska ha bygger på en tilldelad kompetens, och tilldelarna är de nationella parlamenten i medlemsstaterna. Fru talman! Till slut vill jag bara något kommen- tera de s.k. öppna samordningsmetoden. Den är bra om den används rätt. Den är ett sätt att uppmuntra samarbetet, utbyta erfarenheter och komma överens om gemensamma mål och riktlinjer. Men det är vik- tigt att den inte skadar de gemensamma målen i för- dragen eller EU-institutionernas politiska ansvar. Den bör därför inte användas där det finns utrymme för gemenskapsmetoden, och det är förstås viktigt att den inte utövas på ett sådant sätt så att den äventyrar de nationella parlamentens kompetens och inflytande. Där har vi som nationella parlamentariker ett stort ansvar som vakthållare. Med detta ber jag att få yrka bifall till reservation 3. Sedan skulle jag något vilja kommentera det sär- skilda yttrandet som finns på s. 97 i betänkandet. Av det kan man få intrycket att Kristdemokraterna inkor- porerat Moderaterna, men det har vi inte. I slutskedet instämde Moderaterna i detta särskilda yttranden, men i brödtexten ändrades inte "Kristdemokraterna anser" utan det står fortfarande kvar.

Marianne Andersson (C)

Anf. 4 Marianne Andersson (C)

Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall till reservation nr 1 i UU10 och reservation nr 4 i KUU2, för att det ska vara gjort. Fru talman! Det är naturligtvis en utmaning att diskutera EU:s framtid och delvis historien, bl.a. ordförandeskapet, på tio minuter. Först vill jag säga att det finns en bred övergripande majoritet i större delen av frågorna. Det gäller t.ex. de frågor som har nämnts här om maktbalansen och att slå vakt om de små ländernas inflytande. Jag tänker beröra de reser- vationer vi har, inte alla men några, för att visa var vi vill gå längre eller där vi har en annan uppfattning. Jag börjar med att mycket kort kommentera UU10, där vår motion om riksdagens arbete med EU- frågor fått glädjande stöd av Moderaterna, Kristde- mokraterna och Folkpartiet. Den har också fått ett mycket kraftfullt stöd av Daniel Tarschys i dagens DN. Han ger där ganska svidande kritik mot hur rege- ringen hanterar EU-besluten. Riksdagens utskott måste komma in mycket tidi- gare i EU-arbetet. Det handlar om beredningen av vitböcker och grönböcker, att få upp aktuella frågor i den allmänna debatten, större öppenhet och att mins- ka misstron mot EU. I dag sker alltför mycket arbete på tjänstemannanivå, dolt för svenska parlamentari- ker. Vi tycker att regeringen borde lägga ökad vikt vid den tidiga förankringsprocessen, diskussioner med berörda utskott om vitböcker och samråd om tjänste- männens arbete i olika grupper så att fackutskotten har tidigt inflytande i utformningen av de nationella positionerna. Det har vi talat om många gånger. Fru talman! Centerpartiets politiska grundsyn ut- går från idéerna om livskraft, självbestämmande och livskvalitet. Vi tror på människors förmåga att själva skapa bara de får rätt förutsättningar och människors möjligheter att ta ansvar enskilt och tillsammans. Det ligger också till grund för vår syn på EU och EU:s framtid och den diskussion som pågår i konventet inför nästa regeringskonferens och som finns redovi- sad i vår reservation om övergripande frågor om EU:s allmänna inriktning. EU är ett projekt i rörelse, ett projekt som saknar slutmål. Att EU:s allmänna inriktning vägleds av en pragmatisk grundhållning är bra, men bara i kombi- nation med en tydlig viljeinriktning. Vi tycker att det saknas i majoritetens skrivning. Vi vill ha visioner för vad vi vill med den europeiska unionen. Annars blir det som när Alice i Underlandet frågade efter vägen och inte visste vart hon ville gå. Hon fick förstås svaret: Då spelar det ingen roll vilken väg du tar. Jag och Centerpartiet har en vision om ett smala- re, men effektivare, EU, där makten byggs underifrån och delegeras uppåt. Var besluten ska fattas måste avgöras av närheten till dem som berörs, men också av om det går att fatta beslutet på just den nivån. Vi vill utveckla EU för att möta Europas framtidsfrågor och de stora utmaningarna: utvidgningen, mil- jöproblemen, utvecklingen av utrikes- och säkerhets- politiken, den bristande folkliga förankringen samt den ökande högerpopulismen, som nu sätter sina tydliga spår i flyktingpolitiken. Just på det området måste Sverige vara en bromskloss i utvecklingen och stå på barrikaderna för humanitet. Målet måste vara ett EU i fred och säkerhet, hu- manism och demokrati omfattande hela Europa, dvs. nuvarande ansökarländer, inklusive Turkiet, men också länderna på Balkan. Vägen dit är lång. När det gäller Turkiet går utvecklingen beträffande mänskliga rättigheter nu snarast i motsatt riktning. Men målet måste stå fast, och vår utrikespolitik inriktas på detta liksom på att EU ska visa ökad solidaritet med om- världen och vara en stark kraft när det gäller global fattigdomsutrotning och hållbar utveckling. Vi tycker att EU:s huvudsakliga ämnesområden ska vara frågor som inte kan hanteras lokalt, regionalt eller nationellt. Utskottsbetänkandet har enligt min mening en alltför försiktig inställning till en öppen, bred och ifrågasättande debatt om hur det framtida EU ska se ut. Jag hade gärna sett mer resonemang om hur vi kan säkra legitimiteten genom att bygga makten under- ifrån och delegera uppåt. I vår reservation för vi också ett resonemang om federalism, som jag gärna vill citera. "Tanken om en författning byggd underifrån ut- trycks ofta i termer av federalism. Frågan om federa- lism handlar ytterst om huruvida samarbetet i huvud- sak ska vara mellanstatligt eller överstatligt. EU upp- visar i dag en natur där båda formerna för beslut blandas. Mellanstatlighet kan uppfattas som den mer demokratiska samarbetsformen, med vetorätt hos varje deltagande part. Detta kan leda till, vilket sker ofta, att förhandlingar förs i slutna rum. Mycket talar för att inslag av överstatlighet bidrar till ökad öppen- het och underlättar delaktighet. Det är beklagligt att begreppet federalism används på olika sätt i debat- ten." Vi förespråkar en fortsatt blandform mellan dessa beslutsformer. Vår vision är också ett medborgarnas Europa, vilket måste innebära att fler av unionens medborgare har möjlighet att läsa, förstå och ge syn- punkter på unionens grundläggande dokument. Det måste innebära att beslutsfattare är möjliga att identi- fiera och utkräva ansvar av. En konstitution för den europeiska unionen skulle bidra till detta. En klarare och tydligare maktfördelning mellan institutionerna skulle också bidra till en bättre förståelse bland med- borgarna. EU-kommissionen ska vara fördragens väktare, den verkställande kraften och en tjänsteman- naorganisation. Vi tycker att både ministerråd och parlament ska ha initiativrätt. Fru talman! En levande demokrati förutsätter för- utom öppenhet och insyn också levande debatt och att människor känner samhörighet med varandra. Bristen på arenor för människor att mötas, debattera och samverka på är ett problem. Det är farligt att fri- koppla de politiska institutionerna från gräsnotsnivån, så som fallet riskerar bli med europeiska institutioner som inte motsvaras av gränsöverskridande nätverk bland medborgarna. Det folkliga motstånd som vi har sett bl.a. i Göteborg visar oss att människor känner sig fjärmade från den politik som förs inom EU. Det ökade stödet för högerpopulism som vi har sett i ett flertal länder i Europa är ytterligare ett tecken på att klyftan mellan beslut och medborgare ökar. För att inte dessa åsikter ska öka behöver vi överbrygga denna klyfta och göra det möjligt för människor att identifiera sig med EU. Vi måste bjuda in dem på politikens arenor. När fördragen blir oöverskådliga och det är svårt att avgöra vad EU beslutar och inte beslutar om blir unionen svag också inom de områden där det finns behov av kraftfullt gemensamt agerande. Ett tydligt ställningstagande för en kompetenskatalog hade varit en fördel. En sådan katalog bör vara uppdelad i tre avdelningar: en om exklusiva EU-kompetenser, en om delade kompetenser samt en om frågor där EU används som mellanstatligt samarbetsforum. Vi bör inte låsa oss vid hur dessa kompetenser bör fördelas. Jag skulle snarare vilja föra en debatt om hur man den vägen kan förtydliga kompetensfrågorna utan att på förhand försöka definiera hur de bör fördelas. Till sist, fru talman, vill jag önska dem som deltar i konventet framgång i sitt arbete. Eftersom detta är min sista riksdagsdebatt vill jag tacka alla kamrater i riksdagen för gott samarbete, för gott kamratskap och för många roliga upplevelser. Det gäller förstås utrikesutskottets ledamöter och kansli. Jag har jobbat i sammanlagt sex olika utskott under mina 17 år i riksdagen, och det har varit myck- et intressant och lärorikt. Men utrikesutskottet är utan tvekan pricken över i och det som har intresserat mig mest av alla utskott. Jag vill också tacka all annan personal som har ställt upp i olika sammanhang, t.ex. växeln, vakterna, informationsdisken, lokalvården, kanslierna i de ut- skott där jag har jobbat tiderna, Nordiska rådet, inter- nationella kansliet, kammarkansliet och alla andra. Jag tackar alla ledamöter som jag har samarbetat med i olika konstellationer och grupper i riksdagen, på resor och i utredningar. Jag tackar naturligtvis också fru talman och de vice talmännen. Tack för allt gott samarbete! Jag kanske inte kommer att sakna själva jobbet så mycket, men ett vet jag alldeles säkert: Jag kommer att sakna väldigt många människor. Det gäller också kontakterna med Regeringskansliet och tjänstemän på UD, på Utbildningsdepartementet och Kulturdepar- tementet och, sist men inte minst, utrikes- och bi- ståndsministern för alla konstruktiva diskussioner som vi har fört och det goda samarbetet. Det gäller även vice statsministern i hennes olika roller under årens lopp. Tack så mycket för det!

Kenneth Kvist (V)

Anf. 5 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Efter Marianne Anderssons tack till alla känns det lite svårt att komma med en replik. Marianne Andersson tillhör de kolleger inom riksda- gen som det alltid är trevligt att utväxla åsikter med. Det går att föra en mycket bra diskussion med henne. Detta kan hon ta med sig till sitt fortsatta liv. Jag önskar henne allt gott i framtiden. Jag vill ändå ta upp en fråga där vi kan kontrastera våra åsikter lite grann mot varandra, vilket kan vara intressant. Som jag förstod det pratade Marianne Andersson om överstatlighet nedifrån, och problemet var att överstatlighet skulle föra till större öppenhet. Proble- met med överstatlighet är ju att en majoritet av stater, i det här fallet inom EU, kan påtvinga andra stater en vilja som de demokratiska institutionerna i det landet inte har. Därmed kan folken i de länder som kommer i minoritet påtvingas en politik som inte har stöd i folkmajoriteten. Därmed spänner också överstatlighet mot demokratin, där den nationella suveräniteten fortfarande är den form eller det rum i vilket demo- kratin bäst utnyttjas. Det är denna problematik som måste lösas. Innan den är löst kan i varje fall inte jag plädera för mer överstatlighet, utan för att samarbetet måste baseras främst på mellanstatlig grund.

Marianne Andersson (C)

Anf. 6 Marianne Andersson (C)

Fru talman! Kenneth Kvist kanske noterade att jag förespråkade en blandform mellan mellanstatlighet och överstatlighet. Vi förespråkar inte någon form av överstatlighet utan att man har beslutat om ett visst område. Det är ett viktigt ställningstagande. Ibland finns det ju också fördelar med överstatlighet just efter det att man har fattat de besluten. Mellanstatlighet medför ju även, som jag sade ti- digare, att förhandlingarna förs i slutna rum. Det blir inte alls den öppenhet som man kanske tror. Det finns alltså för- och nackdelar med båda formerna. Därför tycker vi också att det är viktigt att man bibehåller den blandform som vi har i dag. Det är ju lite olika beroende på vilka beslut det gäller.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 7 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag noterade att Marianne Andersson inte bara var för överstatlighet utan ville ha en bland- form. Men hon talade om en överstatlighet nerifrån och att det skulle ges större öppenhet. Då måste jag säga att det inte finns särskilda regler för öppenhet när råden diskuterar sådant som ska leda till överstat- liga beslut. Det är samma procedur, den är lika sluten oavsett om den är mellanstatlig eller överstatlig där- för att diskussionerna förs mellan regeringarna. Det kan diskuteras hur man ska formera en kon- kret större öppenhet, det är ett angeläget problem och där är vi överens. Men jag tror att överstatligheten måste vara väldigt strikt begränsad. Det är möjligt att den ska finnas. Den finns egentligen i våra krav på att alla länder ska följa de mänskliga rättigheterna. Jag kan nog tänka mig att den ska finnas i gränsöverskri- dande verksamhet som viss miljöförstörande verk- samhet osv. Där kan man acceptera överstatlighet, men den ska vara ytterligt begränsad. Grundformen ska framför allt vara mellanstatlighet. Bara så försäk- rar vi att politiken går i takt med folkviljan i alla medlemsstater.

Marianne Andersson (C)

Anf. 8 Marianne Andersson (C)

Fru talman! Det är ganska intressant att höra Ken- neth Kvist. Nu säger han själv att det kan finnas vissa områden där det faktiskt kan vara bra med överstat- lighet. Vi är egentligen ganska överens om att innan överstatlighet införs på något område ska det föregås av en bred och djup debatt så att man vet vad det handlar om, att man är medveten om vilka konsek- venser just det beslutet får, och också om att det finns områden där överstatlighet kan vara en fördel. Egent- ligen är inte skillnaderna så jättestora som Kenneth Kvist vill göra gällande.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 9 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! Den europeiska gemenskapen och det europeiska arbetet för fred har pågått i drygt ett halvt sekel i olika hastighet. Ibland har hela projektet som sådant verkligen darrat, och man har undrat om det finns en väg framåt. Jag kan bara påminna om hur de Gaulle en gång slog igen dörren för Storbritannien för att komma in i samarbetet. Då trodde man att det var en spik i kistan. Men så har det inte blivit, utan arbe- tet har gått vidare envist och enträget. Nu står vi inför nya utmaningar. De som en gång startade det här spännande pro- jektet, fredsprojektet, var visionärer. Det är viktigt att vi är det också, försöker vara det, och inte bara ser till hur det ska se ut nästa år eller året därpå utan har en långsiktig strategi för hur vi vill se den europeiska gemenskapen och EU:s arbete utvecklas. Som jag ser står vi nu inför någon sorts brytpunkt. Det kan man tycka att man gör i olika skeden, men onekligen är det nog så i fråga om EU:s arbete. Då är det två stora utmaningar: utvidgningen av antalet stater, nya stater, in i gemenskapen och den demo- kratiska förankringen. Inte minst det sista är otroligt viktigt. Om vi missar den demokratiska förankringen i arbetet har vi gjort det mycket besvärligt för den fortsatta utvecklingen. Ska EU klara den så viktiga östutvidgningen och återfå medborgarnas förtroende krävs omfattande reformer av unionens beslutsformer och funktionssätt. Det råder i dag inga som helst tvivel om att Euro- pas medborgare, politiker och regeringar är medvetna om detta. Men jag måste säga att den svenska rege- ringen tassar något. Det framgår av den skrivelse som ligger till grund för den här debatten, skrivelse 115. Regeringen tassar lite försiktigt fram och fortsätter att sätta sig något på tvären i debatten, tycker jag, inte tillräckligt visionärt. Statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh talar allt oftare och allt- mer om att allt är bra som det är. Man ska inte rubba för mycket för då kanske man skulle skada mer är temat. Det är olyckligt att Sverige ska vara det land som försöker bromsa de nödvändiga förändringarna för att EU verkligen ska bli en medborgarnas union. Utvidgningen fordrar förändringar för att man ska klara ett EU med 25-talet medlemsländer. Det handlar om sådant som öppenheten, maktbalansen mellan EU:s institutioner och kompetensfördelning mellan EU och medlemsstaterna. Fokus i diskussionen måste ligga på hur en omfattande utvidgning ska kunna kombineras med fortsatt effektivitet och förbättra den demokratiska legitimiteten i EU:s beslutsfattande. Det ska handla om hur vi kan se till att göra be- slutsfattandet mer öppet för insyn och öppet för de- mokratisk kontroll liksom hur vi i fortsättningen ska kunna tillgodose små länders intressen i lika hög grad som stora länders intressen i unionen. Den demokra- tiska förankringen fordrar en öppen konstruktiv idédebatt, och jag hoppas verkligen att det är det vi ska få se de närmaste åren fram till 2004 som är en viktig milstolpe. Då gäller det att vi presenterar tydli- ga alternativ och för fram dem i debatten. Diskussio- nen här i dag och reservationerna visar att det finns tydliga alternativ. Vi har hört här hur Vänsterpartiets inställning är. När jag lyssnar på Kenneth Kvist måste jag säga att det är mycket konstruktivt utifrån hans utgångspunk- ter. Vi vet att Vänsterpartiet egentligen inte ville vara med i samarbetet, men nu när man är med försöker man hitta lösningar. Men från vår utgångspunkt är det något bakåtsträvande och inte riktigt med den inrikt- ning som vi vill ha. Jag kanske inte ska säga att det är bakåtsträvande utan säga att det är en annan inrikt- ning på EU:s utveckling än vad vi vill ha. Vi vill gå åt ett annat håll. Det gör att vi får mellan våra partier, och även med Miljöpartiet som vill lämna unionen totalt, en spännande debatt. Det är bra att tydliga alternativ lyfts fram. Utan klara alternativ är det stor risk att debatten tystnar, och det för inte utvecklingen vidare. Regeringen sitter något nöjd och ger sitt stöd åt den rådande ordningen, och det är knappast någonting spännande. Regeringen förespråkar mellanstatlighe- ten. Det ger Göran Persson och hans kolleger mycket makt i det här sammanhanget. De träffas och diskute- rar i slutna rum, så kommer de ut och säger att nu har vi kommit överens. Då har man inte den öppenhet som vi vill se från Folkpartiet liberalernas sida. För- handlingar sker alltså ofta inför lykta dörrar, och det är olyckligt. Man måste kunna utkräva det politiska ansvaret för de beslut som fattas. Det handlar om för medborgarna tydliga beslutsprocesser och en demo- kratisk kontroll. Sammanfattningsvis vill jag ta upp några punkter om vad vi anser att EU ska koncentrera sig på. I de stora gränsöverskridande frågorna måste man kunna ha en överstatlighet. Folkpartiet liberalerna ryggar inte för att diskutera överstatlighet och någon form av ett federalt system där vissa beslut fattas överstatligt medan andra beslut fattas av länderna själva. Det bör upprättas en kompetenskatalog som anger var ansvaret för besluten ska ligga. Vi har i all anspråkslöshet försökt att ta fram nå- gon form av författning, ett slags konstitution som ska göra det tydligt för medborgarna vad det handlar om. I dag är det ibland nästan ogenomträngligt även för oss parlamentariker som jobbar med dessa frågor att förstå hur beslutsgångarna är. Vi har gjort en liten sammanställning av en för- fattning för den europeiska unionen som visar på en väg som man kan gå. Den är inte alls på något sätt färdigarbetad. Det finns mycket som man kan disku- tera, men det är ändå ett bidrag till debatten. Jag och Folkpartiet tror att det är viktigt att man har klara riktlinjer på pränt så att det hela är förståeligt för medborgarna. EU ska inte syssla med allting. Det finns frågor som löses bäst av medlemsländerna själva. Det kan röra finanspolitik, skolfrågor, sådana sociala frågor som barnbidrag, dagisavgifter, föräldraledigheter osv. Detta är nära frågor som EU inte ska lägga sig i, utan det är i de stora ödesfrågorna som man ska fatta be- slut på överstatlig nivå, fredsfrågorna, miljöfrågorna etc. Jag vill använda de sista 30 sekunderna av min utmätta talartid till att tacka för mina 17 år i riksda- gen. Det här är min sista debatt, och jag tycker att det är intressant att jag får ha den i en så viktigt fråga som EU:s framtid. Det har varit spännande år. Jag har suttit med i ut- rikesutskottet sedan 1988 och sett en fantastisk ut- veckling. På den tiden var det apartheid i Sydafrika, Sovjetunionen existerade och det fanns en stor mur i Berlin. Sverige stod utanför EU. Det har alltså hänt väldigt mycket. Jag vill också tacka kamraterna i utskottet, i riks- dagen, tjänstemännen och talmannen för dessa år. Jag hoppas inte att detta ska förhindra att någon önskar begära replik på mig. Jag vill också yrka bifall till reservation nr 5 i be- tänkandet KUU2.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 10 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag tänkte förlänga K-G Biörsmarks tid i talarstolen några ögonblick, och jag vill återgälda det tack som han framförde till riksdagen. Vi har haft en del goda och trevliga duster. Det har varit ett gott kamratskap trots skilda principiella uppfattningar. En skild principiell uppfattning har vi just i frågan om överstatlighet, som jag än en gång vill återkomma till. K-G Biörsmark säger att problemet med mellan- statlighet är - som han uttrycker det - att Göran Pers- son och hans motsvarigheter får för mycket makt därför att förhandlingarna sker bakom lyckta dörrar. Det är inte det som är problemet med mellanstatlig- het, utan det ger de nationella folkvalda parlamenten en möjlighet att kontrollera sina regeringar, möjlighet till inflytande och möjlighet att utkräva ansvar av regeringarna. Det är lite annorlunda med överstatlighet. K-G Biörsmark och Folkpartiet har tydligen för sig att det är lättare att utkräva ansvar vid överstatlighet. Men så är det ju inte. Om ett beslut har en överstatlig karaktär gentemot vårt land tvingas vi som minoritet att foga oss i ett sådant beslut. Vi kan ju inte utkräva ansvar av Tysklands förbundskansler eller Frankrikes premi- ärminister för att de har kört över Sveriges regering. Vi kan utkräva ansvar av Sveriges regering. Vid överstatlighet blir således möjligheterna till an- svarsutkrävande mycket sämre. Överstatlighet innebär att de beslutsfattare som man kan utkräva ansvar av kan vara överkörda i en situation där de är i minoritet. Därför försämrar alltså överstatligheten ansvarsutkrävandet.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 11 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! Kenneth Kvist har ett något statiskt tänkande här. Jag ser framför mig ett ökat inflytande från parlamentet och parlamentarikerna och en ökat kraft hos Europaparlamentet. Det gäller framför allt sådana frågor som vi är beroende av och som är så viktiga för oss alla, t.ex. miljöfrågorna eller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är klart att vi från en synpunkt frånhänder oss en viss makt. Men å andra sidan vinner vi möjligheter att gå fram kraftfullare, t.ex. på miljöområdet. Samma resonemang som Kenneth Kvist för kan man ju föra inom Sverige. Det finns många kommu- ner och landsting som tycker att staten har alldeles för stor makt över deras beslutsområden. De skulle vilja att staten inte lade sig i så mycket. Den övergripande delen av besluten som påverkar den kommunala de- mokratin och länsdemokratin fattas här i riksdagen. Det kan bli likadant med EU, att vi vinner vissa saker därför att det blir mer kraft bakom besluten. Då är överstatlighet en metod att genomföra detta.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 12 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Den här jämförelsen haltar. Den för- utsätter att EU är en stat, men EU är ingen stat. Möj- ligen med undantag av Folkpartiet är det inget parti i Sveriges riksdag som vill att EU ska vara någon form av stat. Man ska kanske inte argumentera om politikens former med politikens innehåll, som K-G Biörsmark gör. Han säger att med överstatlighet vinner vi möj- lighet att gå fram mera kraftfullt på miljöområdet. Men det kan vara precis tvärtom, att överstatlighet tvingar fram mycket sämre miljöåtgärder än dem som en folkmajoritet i vårt land vill se vidtagna. Vi hind- ras då från det med tanke på att vi ska vara den ge- mensamma marknaden till lags. Det visar ju inte på någon kraftfullhet i besluten. Det grundläggande problemet med ett överstatligt beslut där alla inte är eniga - om det är enhälligt kan det lika gärna vara mellanstatligt - är att demokratis- ka parlamentariska stater tvingas att vidta åtgärder mot folkets genom val uttryckta vilja. Detta är över- statlighetens grundläggande problem. Därför ska det vara utomordentligt lite av överstatlighet. Samarbetet ska i stället baseras på mellanstatliga principer. Där skiljer vi oss åt, och jag tror att det är nyttigt för debatten att vi kan kontrastera dessa uppfattning- ar.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 13 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! Det sista som Kenneth Kvist sade var väldigt intressant. Han uteslöt inte att det ska finnas överstatlighet, men det skulle vara väldigt lite av det. Kenneth Kvist har ett problem med sin utgångs- punkt, om det inte skulle finnas någon överstatlighet alls, och det är att den som vill gå fram långsammast eller inte vill gå fram alls t.ex. på miljöområdet sätter dagordningen med sitt veto, och då händer ingenting. Kenneth Kvist måste svara på hur man kommer ur det dilemmat. När vi vill ta kraftfulla tag på ett politiskt område med de ödesfrågor som vi har framför oss, inte minst miljöfrågorna men även fredsfrågorna, utrikespolitiken och säkerhetspolitiken och det då är ett land som sätter ned klackarna i golvet och säger nej, då går ju inte utvecklingen framåt. Jag menar, och Folkpartiet menar, att just på så- dana områden där det är så viktigt att det fattas kraft- fulla beslut ska det finnas möjlighet till överstatlighet. Då talar man om att detta blir en superstat. Men det behöver inte alls bli någon superstat i den bemärkel- sen att det blir någon sorts nytt land, utan det är det som är fastlagt i en författning i en konstitution som talar om vilka områden det rör sig om, och det är dessa och inget annat. Sedan finns det beslutsfattare på olika nivåer. Då är vår politik så nära människorna som möjligt. Besluten ska fattas nära de människor som berörs av de här frågorna. Det finns ingen önskan i sig att föra över en massa nya beslut till denna överstatlighet, inte alls, bara vissa frågor. Jag förstod av Kenneth Kvists sista re- plik att han inte uteslöt detta helt och hållet.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 14 Marianne Samuelsson (Mp)

Fru talman! Det som vi nu debatterar är EU:s framtidsfrågor. Det är väldigt bra att vi har en sådan debatt. Det är särskilt angeläget om vi ska få en de- batt ute i samhället kring EU:s framtidsfrågor att vi också för debatten här i parlamentet för att över hu- vud taget lyfta de frågor som sedan ofta behandlas i slutna rum. Det är ju många som ifrågasätter demo- krati- och inflytandemöjligheterna. Därför är det oerhört viktigt att man får i gång debatten kring de här frågorna i samhället. När vi bläddrar lite grann i vårt betänkande kan vi se att det i riksdagen finns lite olika uppfattningar och syn på EU:s framtid och hur man vill forma den. Ute i samhället lär det väl finnas minst lika många uppfattningar om det. EU:s framtidsfrågor - ja, i grunden tycker jag att det är handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Det är en fråga om hur demokrati och delaktighet ska funge- ra, och det är en fråga om hur utanförskapet ska be- kämpas. De hot som vi står inför är, tycker jag, väldigt mycket bristande demokrati och delaktighet. Det gör att stora grupper av människor marginaliseras. Mark- naden gör människor till en handelsvara. Alla männi- skor har inte lika värde, utan man värderas utifrån om man kan delta som arbetskraft eller om man hamnar i reservgruppen som över huvud taget aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Det här är frågor som berör människor och som väldigt många människor ser i dag i både Sverige och övriga Europa. De frågor som framtiden naturligtvis handlar om är hur vi ska få ett samhälle där alla män- niskor kan känna delaktighet, där vi får en ökad de- mokratisering och ett ökat inflytande för människor. Inför toppmötet i Göteborg var det tusentals män- niskor som förberedde sig för att kunna vara med och påverka genom att förbereda seminarier och olika arbetsformer, just för att man ville vara med. Man ville vara delaktig i samhällsdebatten. Tyvärr spårade det helt ur. Några få demonstranter som inte klarade att demonstrera demokratiskt och en alltför nervös polisstyrka tog över den demokratiska processen på ett sätt som gjorde oerhört många människor besvik- na. Jag tror att det till stor del bidrog till att många känner att det inte ens är någon idé att försöka vara med och påverka. Min förhoppning är att den diskussion som ska vara om framtidsfrågorna kommer att ge människor i vårt land nytt hopp och nya möjligheter att vara med och påverka, för det är ändå det som är grunden för demokratin. Det viktiga i en demokrati är att alla människor kan vara med och känna delaktighet. Det är där som väldigt mycket av bristerna finns inom EU i dag och naturligtvis också där de stora framtida utmaningarna ligger. Per Unckel sade att vi skulle lägga bakom oss dis- kussionen om vi ska vara med eller inte och att utan- förskapet i EMU skickar signaler om att vi inte fullt ut vill delta. Jag trodde att konventarbetet var till för att skicka signaler om att vi vill vara med och påverka hur vår framtid ska se ut, hur EU ska utformas och att även de som i dag är kritiska till ett EU-medlemskap skulle kunna delta i den debatten och diskussionen. Jag trodde inte att rädslan för att EU inte gillar att vi är kritiska var det viktiga i det här sammanhanget. I denna kammare är det Miljöpartiet och Vänstern som vågar vara kritiska, som vågar skicka signaler om att det finns människor som inte tycker att ett överstatligt EU-system är det vi vill ha. Jag tror att det är en viktig del i den demokratiska processen att också de människor som tycker som Miljöpartiet och Vänstern, vilka är betydligt fler än de som i dag röstar på oss tyvärr, får en röst i de här sammanhangen. Alla vi människor är nog för ett samarbete. Vi vill att vi ska kunna samarbeta över gränser. Men vi vill ha beslutsformer och processer som gör att vi kan vara delaktiga och också känner att vi kan påverka. Lena Hjelm-Wallén skrev på DN Debatt om fyra viktiga punkter inför framtidsdebatten. Det var jord- bruket, asyl- och migrationsfrågorna, det rättsliga samarbetet och öppenheten som hon tog upp som viktiga frågor att debattera. Jag tycker också att det är viktiga frågor, inte minst utifrån samarbetet i världen i övrigt, för EU är en del av världen precis som Sve- rige är en del av världen. De stora globala problem vi står inför är fattigdomen och de stora miljöproble- men. Då är det viktigt att EU inte bygger system som gör att man stänger ute resten av världen. Jordbruket är en av de frågor där vi tydligt kan se att man har strävat efter att ha en jordbrukspolitik som gynnar det egna jordbruket men som missgynnar framför allt tredje världen. På asyl- och migrationssidan ser jag med fasa hur vi i dag hanterar människor som är på flykt, hur barn far illa när de kommer till vårt land och hur de för- modligen far ännu mer illa i många andra länder, hur dåliga vi är på att ta hand om människor som av olika skäl behöver fly. När det gäller det rättsliga samarbetet måste vi naturligtvis bekämpa terrorism, knark och andra brott som förekommer, men det måste också bygga på en grund som gör att individens rättssäkerhet tryggas. De förändringar vi har sett under den senaste pe- rioden tycker jag är ganska skrämmande när det gäl- ler individens rättssäkerhet. Öppenheten är naturligt- vis oerhört viktig. Om man inte har en öppenhet och en möjlighet att granska och komma åt de beslut som fattas är det ju omöjligt att vara delaktig i samhället. EU har långt kvar att gå innan vi kan få den öppenhet som jag tycker att vi från svensk sida bör värna. Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till re- servation 6, där vi till en viss del beskriver vår syn på EU:s framtidsfrågor. Vi har flera reservationer, som vi naturligtvis stöder, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 6.

Marianne Andersson (C)

Anf. 15 Marianne Andersson (C)

Fru talman! I en av Miljöpartiets reservationer står det att Miljöpartiet anser att Sverige ska driva att utrikes- och säkerhetspolitiken helt ska avföras från EU:s kompetensområde. Då har jag noterat att Miljö- partiet i väldigt många avseenden är mycket kritiskt till USA och USA:s agerande på flera områden. Det kan man vara. Det är jag också. Jag kan delvis in- stämma i den kritiken. Men i dag är det ingen som egentligen kan utmana USA. Jag tycker att det är väldigt viktigt att det finns en balans, att det finns någon som ändå kan balansera deras politik. Ibland kan den sammanfalla men ibland skiljer sig också EU:s utrikespolitik från USA:s. Det är bara en del av argumentationen för att ha en utri- kespolitik, tycker jag. Jag undrar hur Miljöpartiet ser på Sveriges möjligheter. Om vi själva t.ex. skulle kritisera USA eller utmana USA i någon fråga - hur skulle det gå till? Jag ser att EU är ett väldigt viktigt verktyg i hela det globala samarbetet när man samarbetar om t.ex. mänskliga rättigheter.

Marianne Andersson (C)

Anf. 17 Marianne Andersson (C)

Fru talman! Min fråga gällde ju utrikespolitiken, som Miljöpartiet vill ta bort från EU:s kompetens. När det gäller den fråga som Marianne Samuelsson tar upp här handlar det ju inte om ett eget försvar utan om krishantering och om att EU ska kunna medverka till fred och säkerhet i världen. Jag tycker att det är väldigt viktigt att EU-länderna går samman. Sedan vet jag att Miljöpartiet också skriver att man är kritisk mot planerna på ett samarbete för att främja vapenexport utanför EU, som det står. Då kan det vara intressant att erinra sig historien. Många länder i EU har haft en mycket generös politik när det gäller vapenexport. I det samarbete som nu sker är inriktningen betydligt striktare, vilket ju i stället är en framgång för Sveriges politik och det inflytande som vi kan ha. Skulle man släppa Frankrike fritt, med tanke på hur de har agerat tidigare, skulle resultatet bli betydligt sämre än vad det här samarbetet har inneburit.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 18 Marianne Samuelsson (Mp)

Fru talman! Jag har inte riktigt samma uppfattning som Marianne Andersson, förstår jag, i de här frågor- na. Min uppfattning är nog att Sverige var betydligt mer aktivt när det gäller freds- och nedrustningsfrå- gorna i ett internationellt perspektiv innan vi gick med i EU än vad vi är i dag. Sveriges röst i världen har blivit betydligt tystare - just för att man anpassar sig och är rädd att stöta sig med övriga EU-länder, och i viss mån också med USA i dagsläget. Där tycker jag faktiskt att det har blivit en tydlig förändring och försämring av den svenska utrikespo- litiken. Sedan finns det naturligtvis möjligheter att även inom EU påverka och jobba, men vi är väldigt kritiska till att EU alltid ska tala med en röst. Det står ju så, att även i internationella sammanhang som t.ex. FN ska inte något av EU-länderna kunna tycka något annat än vad den gemensamma EU-gruppen gör. Det är naturligtvis så, inte minst när man har kärnvapen- länder med i EU, att det förändrar Sveriges möjlig- heter att aktivt arbeta i de här frågorna på ett interna- tionellt plan.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 19 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! I reservation 6, som Marianne Samu- elsson just har yrkat bifall till, skriver Marianne Sa- muelsson och Miljöpartiet bl.a. så här: "Tyvärr har den före detta ja-sidan i svensk EU-debatt inte velat ta upp diskussionen om EU:s långsiktiga utveckling." Jag känner mig i varje fall inte träffad av detta, och Folkpartiet gör det inte heller. Vi har verkligen försökt ta upp diskussionen om den långsiktiga ut- vecklingen och också lagt fram material på olika områden för att stimulera denna debatt. Men det var egentligen inte det viktigaste som stod i den reservationen, utan det är en annan formu- lering. Marianne Samuelsson skriver att redan själva grundtanken med EU är fel. Hon fortsätter med att säga att Sverige bör lämna EU. Då är min fråga: Om vi nu skulle tänka oss det scenariot att vi går ur EU, vilka metoder ser Marianne Samuelsson då som möj- liga framöver t.ex. för att, som vi har varit inne på tidigare, skärpa miljölagstiftningen och för att i ett samarbete med andra länder få lite klös i miljöpoliti- ken? Vilka är alternativen?

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 20 Marianne Samuelsson (Mp)

Fru talman! Först vill jag ta upp detta med att lämna EU. Vi och vårt parti har röstat emot EU- medlemskapet, och vi står fast vid ståndpunkten att vi tycker att det vore bättre om Sverige var kvar utanför EU, som Norge har valt att vara. Vi ser inte att Nor- ges röst i världen har tystnat eller att Norge inte har haft möjlighet att arbeta med viktiga frågor på ett internationellt plan. Därför tycker vi också att det är viktigt att det finns en utträdesparagraf i EU:s konstitution. Det är förvånande, tycker jag, att Karl-Göran Biörsmark tycker att en utträdesparagraf skulle något slags hot mot EU-gemenskapen. Det borde vara självklart att det finns ett regelsystem för de demokratier, de län- der, som skulle vilja rösta och välja något annat, t.ex. om något av de länder som i dag är medlemmar skulle få en majoritet som röstar för att lämna EU. Då borde det vara en självklarhet att det finns en utträ- desparagraf. Det förvånar mig mycket att K-G Bi- örsmark inte tycker att det behövs en sådan.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 21 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! Nu tog Marianne Samuelsson till det klassiska debattknepet att tala om något annat än det som jag ställde frågan om. Jag ställde nämligen frå- gan om vilket alternativ Marianne Samuelsson och Miljöpartiet har om man nu vill gå ur EU och inte vara med i det samarbetet för att få lite kraft bakom politiken och inte vara en ensamseglare. Vi kan naturligtvis höja rösten som enskilt land, men är vi i ett större sammanhang och kan påverka det kan det få helt andra effekter, bl.a. på miljöområ- det. Det var det min fråga gällde. När nu Miljöpartiet vill lämna den här gemenska- pen, vilka kraftfulla åtgärder och kraftfulla samar- betsmöjligheter ser då Miljöpartiet och Marianne Samuelsson för att t.ex. öka kraften i miljöpolitiken och få en bättre utveckling på det området?

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 22 Marianne Samuelsson (Mp)

Fru talman! Först och främst, K-G Biörsmark, har EU inte varit särskilt kraftfullt på miljöområdet. Sve- rige har snarare fått backa från flera miljökrav som man tidigare har haft. Vi hade en debatt om EU:s regelsystem när det gäller företagsflytt. Det visade sig att EU när man gick in med en massa bidrag för att flytta tillverkningen - i det här fallet handlade det om däcktillverkning - inte ens hade ett system som gjor- de det möjligt att ställa krav på fabriken att man skulle bibehålla den miljövänligare produktion man hade i Sverige, utan det var upp till företaget att be- stämma. Man kunde genom EU-stöd flytta en fabrik och alltså växla ned miljökraven. Det visar att EU inte alls är den miljökraft som K-G Biörsmark anser att EU är. Naturligtvis finns det andra vägar att lyfta fram miljöfrågorna. Jag förutsätter, och det är vårt mål i den här dis- kussionen, att så länge vi är med måste EU ha en öppnare attityd gentemot omvärlden. Då bör man aktivt kunna delta i den globala och internationella debatten och skapa regelsystem som gör att man inte isolerar sig i en omvärldsdiskussion. Vi får faktiskt se till att tillsammans värna den globala solidariteten. Det bör vara en självklarhet att vi från svenskt håll driver denna fråga.

Sören Lekberg (S)

Anf. 23 Sören Lekberg (S)

Fru talman! Flera talare har redan efterlyst en bred och förutsättningslös debatt om Europeiska unionen och dess framtid. Därför är det glädjande att konstate- ra att Sveriges riksdag under loppet av ett år har haft flera sådana breda debatter. För snart ett år sedan hade vi en debatt med an- ledning av det dåvarande gemensamma utskottets betänkande om EU:s framtid. Det var det första steget i den här debatten, och det var en bred diskussion vi förde offentligt här i Sveriges riksdag och i dess kammare. Förra året hade vi på hösten en debatt om Nicefördraget, och vi godkände Nicefördraget. Det var också en debatt som handlade om EU:s framtid. Vi vet ju att Nicefördraget är synnerligen viktigt för utvidgningen av unionen. Misslyckas ratifikations- processen i medlemsländerna finns det en stor risk för att utvidgningen försenas. Vi har nu den här debatten i dag i kammaren, och det kommer naturligtvis flera debatter framöver. Utgångspunkten i dag är regeringens skrivelse som baserar sig på det som har hänt i Nice och Laeken och att det nu har tillsatts ett konvent. I samband med det anger regeringen i skrivelsen vissa allmänna stånd- punkter inför det fortsatta arbetet. Det som är viktigt att konstatera och som också påpekas i vårt betänkande är att det nu finns ett brett sammansatt konvent där också kandidatländerna är med. Det hälsar vi med stor tillfredsställelse. Det är unikt i EU:s historia att det är på det sättet. När kon- ventet är färdigt ska det följas av en tid av reflexion, då medlemsstaterna får möjlighet att tänka igenom de resultat som konventet har kommit fram till. Då får naturligtvis också riksdagen möjlighet att gå igenom resultatet av konventet. Därefter startar den egentliga regeringskonferensen. När vi läser betänkandet, och framför allt när vi lyssnar på debatten, bör vi också hålla i minnet att det finns en skala av åsikter om hur Europeiska unionen ska utvecklas. Som jag ser det har vi å ena sidan en grupp under ledning av Folkpartiet, men där även Kristdemokraterna är med, som vill gå väldigt långt åt det ena hållet. Det är den väg som många i Europa- parlamentet vurmar för och som kanske också kom- missionen vill följa. Å andra sidan har vi Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vill gå en helt annan väg. Mellan dessa poler har vi partier med en mer prag- matisk inställning. Bortser man från de nyanser som förekommit i debatten kan man konstatera att det finns en bred uppslutning kring och ett stöd för den rådande ord- ningen när det gäller hur EU:s grundvalar ska funge- ra. Det är en pragmatisk hållning som utvecklas i betänkandet om hur EU ska utvecklas. Det är viktigt att slå fast det som flera redan har varit inne på, nämligen att det är medlemsstaterna som ger Europeiska unionen dess befogenheter. Det är medlemsstaterna som via sina parlament ska ratifi- cera förändringar, och det är alltså medlemsstaterna som är fördragens herrar. EU bygger på en maktba- lans mellan olika institutioner. Det är ingen parla- mentarisk demokrati, utan den bygger på den här uppdelningen. Vi i majoriteten är positiva till att förenkla för- dragen och ser ett värde i det, men vi inser samtidigt de praktiska svårigheter som kan föreligga. Vi är inte negativa till att använda begrepp som "konstitutionellt fördrag". Det är inte den typen av etiketter vi ska syssla med och koncentrera oss på. Det viktiga är att de nationella parlamenten i med- lemsstaterna ratificerar förändringar i fördragen, och vi är därför mycket tveksamma till om det går att hitta någon form för en annan, förenklad förändringspro- cess. Vi är däremot tveksamma till en kompetenskata- log. Det är många som talat för detta. Vi tror inte att det är en så god tanke, även om man kan förstå moti- vet. Det är nämligen svårt att fastställa en exakt kom- petenskatalog. Hittills har EU-samarbetet gått framåt och varit progressivt på grund av att det har innehållit ett mått av flexibilitet. Med en kompetenskatalog skulle det finnas en risk för att denna flexibilitet för- svinner. Det viktiga är naturligtvis att hela tiden ta fasta på subsidiaritetsprincipen och att den verkligen prövas inför varje beslut som ska fattas. Herr talman! EU-samarbetet har under året visat sig ha en oerhörd kraft. Det har befrämjat demokratin, tillväxten och utvecklingen. Jag tycker att vi ska hålla det i minnet när vi diskuterar framtidsfrågorna, sär- skilt utvidgningen av unionen. Jag läste en gång Willy Brandts memoarer. Där beskriver han ingående hur man diskuterade i mitten på 1970-talet då det gällde att få in de gamla diktatu- rerna i ett demokratiskt tänkande. Det handlade då om Spanien, Portugal och Grekland. Dåvarande EG, eller EEC, som det hette, bestämde sig för att ta med dessa länder. De var fattiga, underutvecklade osv., men tog man med dem skulle de "vaccineras" mot diktatur och för alltid bli demokratier. Historien visar nu hur rätt detta var. På samma sätt ska vi naturligtvis hantera framtiden, den nära framtiden då vi ska ta med länderna i Öst- och Centraleuropa. När vi nu diskuterar den framtida processen får vi inte heller bli fartblinda, vilket jag tror en del lätt kan bli, att man vill gå på i ullstrumporna och utveckla överstatligheten osv. Jag hade tillfälle att vara med på en konferens där en välrenommerad statsvetare från Storbritannien deltog. Hennes namn är Helen Wallace. Hon sade att om man tittar på Europas historia så har de senaste 10-15 åren varit de mest omvälvande någonsin. Det är en verklig revolution som har ägt rum i Europa på kort tid. Det för mig in på att jag för egen del vill tacka för åren här i riksdagen. I början av 80-talet när jag kom in i riksdagen såg Europa helt annorlunda ut än i dag. Det var före enhetsakten. Tidningen The Economist funderade på att lägga ned sin redaktion i Bryssel eftersom man tyckte att EU var ett tråkigt projekt. Det var bara tullunion, tariffer och ingenting mer. Sedan kom enhetsakten, Maastricht, de nya medlemsländer- na Spanien, Portugal och Grekland som jag talade om tidigare, järnridån försvann, muren revs, Sverige, Österrike och Finland har kommit med som med- lemmar, och det har skett en enorm utveckling under dessa år. Det ska vi inte glömma bort. Därför ska man också vara försiktig när man nu ska gå vidare. Man ska konsolidera det som man har uppnått, och man ska gå framåt steg för steg. Jag tror att det är en god linje att steg för steg se till att EU kan utvecklas or- ganiskt. Jag vill beröra en fråga som jag tror är oerhört viktig för samarbetet inom unionen. Vi hade i förra veckan en liten informell överläggning med Margot Wallström, vår EU-kommissionär. Hon sade då nå- gonting som är intressant. Jag tänkte närmast på det som nämndes förut i debatten om Sveriges röst i världen. Vi talar ju väldigt mycket om det. Sverige ska höras i världen, Sverige ska höras i FN osv. Men hon sade att Sveriges röst måste också höras inom Europeiska unionen. Vi är ju medlemmar där. Vi ska naturligtvis inte krypa omkring och inte säga vår mening. Det är ju vår plattform. Det är ju här som vi har möjlighet att påverka besluten. Därför är det ock- så väldigt viktigt att medlemsstaterna tar sitt ansvar, att de nationella parlamenten gör det. De nationella parlamenten får inte abdikera från den europeiska debatten. De nationella parlamenten måste vara med och forma politiken för framtiden, ta initiativ och sedan kanalisera dessa initiativ via sina regeringar. Vi lever ju i parlamentariska demokratier, och där for- mar man politiken, och man kanaliserar den via rege- ringarna. Därmed kan man alltså föra EU-frågorna vidare. Jag är mycket glad för att riksdagen i Sverige ti- digt insåg detta och därmed har sett till att riksdagen har skapat en organisation för att hantera EU- frågorna. Och jämför man oss med andra så ligger vi i framkant. Jag har lite svårt att förstå de kritiker som dyker upp emellanåt både här i kammaren och även utanför huset och som torgför sig på debattsidor. Det verkar som om de inte riktigt har följt med i utveck- lingen och kanske inte heller är medvetna om de verktyg som faktiskt ligger på bordet i riksdagen och i riksdagens utskott då det gäller att hantera framtids- frågor. Vi kan naturligtvis bli bättre på detta och ska hela tiden se över verksamheten, och vi ska naturligt- vis också se till att vi kan hitta nya samarbetsformer tillsammans med våra kolleger i de andra nationella parlamenten. Jag tror att det är viktigt för framtiden för att på det sättet gemensamt föra EU-projektet framåt. Herr talman! Slutligen sägs det i betänkandet att vi som har förmånen att vara med i konventet har ett personligt mandat. Det är naturligtvis bra. Vi ska inte binda riksdagen eller på något sätt ställa till bekym- mer som gör att riksdagens handlingsfrihet begränsas. Men jag tror nog att det betänkande som vi så små- ningom i dag ska besluta om här i riksdagen är nå- gonting som vi ska föra med oss och delge konventet. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Per Unckel (M)

Anf. 24 Per Unckel (M)

Herr talman! Sören Lekberg får ursäkta mig om jag får intrycket av att han driver principen om prag- matismen in till gränsen där den övergår i kökken- mödding. Jag har en kommentar och en fråga med den ut- gångspunkten. Kommentaren är att när Sören Lek- berg tar avstånd från eller är starkt tveksam till idén om en kompetenskatalog säger han att vi inte ska göra klart för oss vad det är som EU ska göra och vad det är som nationalstaterna ska göra. Jag tror att detta är en farlig ståndpunkt därför att den riskerar att leda till att sådant som nationalstaterna borde ägna sig åt glider vidare till EU, medan EU däremot inte får det gjort som nationalstaterna inte klarar av. Min fråga i denna otydlighetsavdelning hänger samman med socialdemokratin och mellanstatlighe- ten. Jag skulle vilja be Sören Lekberg reda ut hur Socialdemokraterna faktiskt ser på detta och dess- utom försöka reda ut hur tesen, som många hävdar, om mellanstatlighet skulle vara något slags skydd för de mindre ländernas möjligheter till påverkan. Många inklusive jag själv hävdar ju snarast raka motsatsen, nämligen att det mellanstatliga samarbetet möjligen är ett samarbete där alla kan säga nej - så långt är jag med - men där de som driver på när det gäller inne- hållet i det som man säger ja till är de länder som har de största musklerna. Och per definition är Sverige inte riktigt ett land som har möjlighet att tävla i den genren.

Sören Lekberg (S)

Anf. 25 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Jag tror att man måste vara lite mer nyanserad än Per Unckel just nu är. De små länderna kan faktiskt göra sig gällande i EU-samarbetet. Vi har sett det under de år som vi har varit medlemmar. Jag tänker närmast på Amsterdamförhandlingarna. Där rådde det mellanstatlighet. Men trots det lyckades vi tillsammans med andra övertyga samtliga om att det var viktigt att i fördraget skriva in offentlighet, kon- sumentskydd, etc. Vi fick även med ett kapitel om sysselsättningen. Det var en stor framgång. Jag vet att partivänner till Per Unckel på den tiden sade att detta var en omöjlig uppgift. Men det lyckades även för ett, jag vill inte säga litet men, mellanstort land som Sve- rige att tillsammans med andra gå den vägen. Det låter väldigt tilltalande med en kompetenska- talog. Men fördragen i dag talar ju faktiskt om vad EU ska göra. Och vi vet också att i fråga om varje beslut som ska tas vare sig det gäller en förordning eller ett direktiv ska det finnas en rättslig grund för detta som klart och tydligt ska anges. Om man inte är belåten med det har man möjlighet att få det överprö- vat. Att man ska gå så långt som att sätta upp en ka- talog i stenskrift tror jag inte på, och det finns en risk att flexibiliteten då äventyras.

Sören Lekberg (S)

Anf. 25 Sören Lekberg (S)

Per Unckel (M)

Anf. 26 Per Unckel (M)

Herr talman! Det är nog risk för att medlemssta- ternas regeringar blir lite mer bundna av en kompe- tenskatalog. Men det är faktiskt själva poängen, inte minst om man, som både Sören Lekberg och jag, är ledamot av ett nationellt parlament genom att säga: Dessa uppgifter avser vi faktiskt att behålla här hem- ma, medan följande huvuduppgifter bättre hanteras av Europeiska unionen. Bekymret med Sören Lekbergs attityd från demo- kratiska utgångspunkter eller för den delen från sub- sidiaritetsutgångspunkter är att avsaknad av kompe- tensuppdelningen leder till att regeringarna inom EU får ett mycket vitt handlingsutrymme. Som jag sade i mitt huvudanförande tycker jag att regeln ska vara att det ska vara svårt att ge EU ny kompetens. Däremot ska det vara lätt för EU att an- vända den kompetens som man har fått. Låt oss ta diskussionen om det mellanstatliga ett steg till. Ett uttryck för den här mellanstatliga håll- ningen är ju Tony Blairs förslag om att ha en rådspre- sident som sitter i fem år. Såvitt jag förstår har Sören Lekbergs eget partis statsminister sagt att det där borde man nog fundera över. Men innebörden i detta är i så fall att rådet blir mycket starkare - det säger sig självt - och då är det per definition någon annan som blir svagare. Ser inte Sören Lekberg en risk i att en sådan utveckling först och främst gynnar de länder som för fram denna typ av förslag, nämligen de stora länderna - på de små ländernas bekostnad?

Sören Lekberg (S)

Anf. 27 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Detta med bl.a. rådspresident är så- dant som far omkring i luften. Personligen har jag svårt att se någon vits med detta. Jag har sett att Gö- ran Persson när han har varit positiv uttalat sig om ett längre ordförandeskap som kan delas av flera länder, och det är något helt annat. När det gäller rådet osv. ska vi inte komma ifrån det faktum, Per Unckel, att det finns ett klart samband mellan rådet och de nationella parlamenten. Det är via rådet som de nationella parlamenten för fram sina uppfattningar - det är ju den vägen man går i en par- lamentarisk demokrati. Jag är medveten om att det i vissa länder kanske inte fungerar på bästa sätt, att regeringarna så att säga är allenarådande. Men i t.ex. Sverige är det en nära samverkan, och det tycker jag är bra. Det är bra för demokratin, och det stärker också de små länderna. Slutligen vill jag i fråga om kompetenskatalogen säga att det nog lätt kan bli en diskussion som mer är semantisk. Vad det handlar om är att fördragen - eller ett konstitutionellt fördrag, om vi får ett sådant någon gång i framtiden - ska tala om vad EU ska göra. Där- för behövs det ingen katalog vid sidan av detta. Av fördragen ska det alltså framgå vad EU ska göra. Dessutom är det inte - jag återkommer till detta efter- som jag tycker att det är det principiellt viktiga - någon katalog eller domstol som bestämmer detta förhållande, utan medlemsstaterna själva fattar be- slutet om att ge EU befogenheter eller inte.

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 28 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Sören Lekberg säger att vi kristde- mokrater går för långt, men EU styrs inte som en parlamentaristisk stat eller med traditionell maktdel- ning. Däremot handlar det om en maktbalans mellan de olika institutionerna. I valet mellan dynamiken och det statiska, i valet mellan motorerna och släpvagns- modellen, väljer vi så klart dynamiken och motorer- na. Sören Lekberg verkar - i sällskap med moderater och centerpartister, som nyss sades - nöja sig med pragmatismen. När det gäller vad vi vill gå långt i och som vi pe- kar på som en viktig substans på området med utöka- de majoritetsbeslut handlar det om effektivitet, inte minst med tanke på att vi ska ha en stor utvidgning. Vidare gäller det inflytandet för Europaparlamentet och medbestämmandet. Där är det också en fråga om det ska vara en diskussionsklubb eller ett beslutande parlament. Detta är en bra frågeställning. Anser Sören Lekberg att gemenskapsmetoden i dag fungerar på ett tillfredsställande sätt? Är det en riktig balans mellan rådet, kommissionen och Euro- paparlamentet? Apropå dynamiken skulle jag gärna vilja ställa en fråga. Såvitt jag erinrar mig har vi kristdemokrater tidigare varit ensamma om att tala om en europeisk åklagarmyndighet. Rätta mig gärna om jag har fel på den punkten! Hur ser Sören Lekberg på detta? EU- kommissionen gjorde ju ett inspel till konventet just med den här frågeställningen.

Sören Lekberg (S)

Anf. 29 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Liknelsen med dynamiken och släp- vagnen var rolig. Men jag tror att vi, med den ordning som vi har i dag, har en väldig dynamik i verksam- heten. Jag pekade på det som har hänt under de se- naste åren. Vi får inte, Ingvar Svensson, bli fartblinda och bara lyssna på vad vissa inom det europeiska samarbetet tycker och tänker, utan vi måste också se upp. Vi måste se till att vi går i takt med medborgar- na, att opinionen är med oss och att beslutsprocessen är förankrad. Vi har redan talat mycket om demokratin, om hur viktig den är. Från svenska utgångspunkter vet vi att man måste ta sig tid med att förankra besluten. Där delar jag uppfattningen att vi, när vi kommer överens om att befogenheter ska överföras och att det finns goda skäl för att göra det, också ska göra det. Vi ger då det gemensamma de befogenheter som behövs för att genomföra det hela. I debatten, Ingvar Svensson, där det lite slarvigt talas om mellanstatlighet och detta med gemen- skapsmetoden, glömmer man faktiskt bort att när Nicefördraget - förhoppningsvis - blir ratificerat i samtliga medlemsländer kommer, tror jag, 73 % eller 75 % av besluten att fattas med kvalificerad majoritet. Kvar finns då en kärna av frågor som ligger väldigt nära varje medlemsstats hjärta. Där gäller fortfarande detta med att det ska vara enhälliga beslut. Det ska vi inte glömma bort. När jag lyssnar på Ingvar Svensson och andra här får jag lätt intrycket att det i dag i princip är bara enhällighet som råder, men så är det inte.

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 30 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Sören Lekberg modifierade något det här med att gå lite långt. Om det är 73 % som kommer att gälla för majoritetsbeslut och man vill öka ytterligare något är det kanske inte särskilt långt- gående. Det är säkert så att det i vissa sammanhang finns ett behov av att bevara enhällighet på vissa områden, i synnerhet på sådana områden som ligger staternas suveränitet väldigt nära; det har jag förstått. Däremot förstår jag inte detta med fartblindheten. Jag får en känsla av att Sören Lekberg och hans parti gärna vill släpa sig in i utvecklingen i den europeiska unionen. Slutligen: Frågan om den europeiska åklagarmyn- digheten fick jag inget svar på.

Sören Lekberg (S)

Anf. 31 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Jag har inte funderat särskilt mycket på detta med åklagarmyndigheten. När det gäller det rättsliga området, den s.k. tredje pelaren, har vi upp- fattningen att man faktiskt får överväga om mer be- slut ska överföras till det gemensamma. Som framgår av betänkandet skriver vi väldigt positivt om det - man bör nu överväga att sakfrågor inom den s.k. tredje pelaren ska kunna gå över till och bli föremål för beslut med kvalificerad majoritet. Jag vet inte om detta är ett konkret svar på Ingvar Svenssons fråga. Det betyder i alla fall att du har fått ett någorlunda positivt svar. Återigen vill jag varna för fartblindheten, Ingvar Svensson! Det är viktigt att EU konsoliderar sig - att man inte springer vidare och att man inte tror, som jag hör många säga, att saker och ting, om man stöter på problem från folkopinionen osv., uppifrån ska kommenderas fram. Man ska informera mer osv. Men det är inte så lätt som att institutionerna i Bryssel ska informera, utan jag tror att man måste förankra be- sluten djupare. Därför tror jag att en pragmatisk håll- ning är väldigt viktigt för framtiden.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 32 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Herr talman! Jag har lite grann samma tema som i föregående frågor till Sören Lekberg. Det gäller det här med det pragmatiska. Det låter ju bra. I ett demo- kratiskt system kan man inte alls kommendera upp- ifrån, utan det hela måste förankras. Det håller jag helt med om. Men samtidigt får det inte bli liksom på stället marsch. Med tanke på de förslag som läggs fram från Folkpartiet när det gäller det framtida EU och ut- vecklingen under decennierna framöver vill jag säga att det är tur att det finns partier som vågar ha en lite visionär syn - liksom de gjorde som för ett halvt sekel sedan startade hela projektet. Jag tror att det är viktigt att man ser framåt och har en vision av hur det ska vara. Den ska naturligtvis sedan hanteras. Jag har en konkret fråga, och den gäller just den demokratiska förankringen. Det finns i dag kritik när det gäller bristen på öppenhet vad beträffar minister- rådet, som har överläggningar i slutna rum. Ett av Folkpartiets förslag gäller införande av någon form av tvåkammarsystem, där ministerrådet skulle kunna vara den ena kammaren. Då blir det en öppen kam- mare, där man kan följa debatten speciellt när det gäller sådant som har med lagstiftning att göra. Hur ser Sören Lekberg på detta? Försök vara lite visionär i stället för pragmatisk. Se inte enbart till 2002, utan se till 2010, t.ex.

Sören Lekberg (S)

Anf. 33 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Vi är inte förespråkare för "på stället marsch". Om vi ser tillbaka ser vi att det har varit en enorm utveckling de senaste åren. Det handlar inte alls om att hålla tillbaka eller vara släpvagn. Det förekommer naturligtvis visionärt tänkande, men man får inte springa så långt före i debatter och ställa sig så långt vid sidan av att ingen lyssnar på en. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi förankrar frå- gorna - att vi diskuterar med kollegerna i andra na- tionella parlament, osv. När det gäller frågan om tvåkammarsystemet kan jag säga att utskottet är skeptiskt till det. Det beror på att vi redan i dag har ett tvåkammarsystem. Vi har rådet, som faktiskt är den lagstiftande församlingen. Vi har ett parlament vars uppgift från början var, och fortfarande är, att kontrollera den mäktiga kommis- sionen men som under senare år har fått möjlighet till medinflytande då det gäller lagstiftningsfrågor. Jag tycker också att rådet måste öppna sig mer. Jag tycker inte om kritiken om slutna rum. Därför tycker jag att det ligger i rådets eget intresse att öppna sig de gånger man fattar lagstiftningsbeslut. Det fram- förs också i vårt betänkande.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 34 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Herr talman! Sören Lekberg säger att vi inte kan springa före i debatten. Men det är precis vad jag tycker att vi ska göra. Vi ska ligga långt framme i debatten för att få genomslag för våra tankar, idéer och visioner. De kan inte komma som ketchupen ur flaskan helt plötsligt, utan det måste vara en process. Jag menar att det är viktigt att vara tydlig och klar i sina program och ställningstaganden för att uppmunt- ra denna debatt. Det ger bättre grogrund för en demo- kratiskt förankring, och man får lättare med sig män- niskor på idéerna och tankarna. Risken är att man stryper debatten på grund av att man vill vara pragmatisk. Man vågar inte ta de visio- nära idéerna. Jag tror att hela EU vinner på denna öppenhet, och det blir bättre i framtiden. Det är bra att vi är på samma linje när det gäller att öppna rådet. Jag tror att mycket av den kritik som finns härstammar just från att man upplever att det är lite slutet och att rådet bara talar om vad man har kommit överens om. Detta förfaringssätt väcker lätt en berättigad ilska.

Sören Lekberg (S)

Anf. 35 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Jag är inte emot visionärt tänkande eller breda debatter. Tvärtom har jag i mitt inlägg understrukit hur värdefullt det är. Karl-Göran Bi- örsmark försöker tillämpa ett knep. Bara för att man inte delar hans uppfattningar skulle man vara emot det visionära tänkandet. Jag är för den breda debatten. Jag tycker att det är väldigt bra att den förs. Jag är för offentligheten. Vi har drivit de frågorna hårt i Sverige. Vi har sett till att den svenska riksdagen har fått större inflytande, osv. Men det är skillnad mellan det och att helt och hållet ansluta sig till Folkpartiets idéer. Det är Folkpartiets idéer som jag inte tror är gångbara - som jag inte tror på. Det är någonting helt annat. Vi vet att flertalet svenskar inte vill gå den vägen. Därför måste man, om man ska föra utvecklingen framåt, stå med bägge fötterna på jorden. Man måste också se till att man har opinionen med sig. Det är skillnaden mellan mig och Karl-Göran Biörsmark.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 36 Kenneth Kvist (V)

Herr talman! Mycket har handlat om en pragma- tisk inställning. Sören Lekberg återkommer till det. Också jag vill uppehålla mig lite vid det. Jag tycker i och för sig att ett visst mått av pragmatism är heder- värt. Man ska vara odogmatisk och kunna ta ställning till frågorna vartefter de kommer. Jag vill gå tillbaka och ta lite lärdomshistoria. Vad beträffar Sören Lekbergs och Socialdemokraternas inställning vill jag alludera på Eduard Bernsteins klassiska uttryck "Rörelsen är allt, målet intet". När det gäller EU säger man nu att rörelsen ska vara pragmatisk och inte snabb och att målet ska vara suddigt. Jag tror att man ska vara pragmatisk, men att man ska ha en tydlig utgångspunkt. Själva rörelseriktning- en är också väldigt viktig. Jag kan nog dela uppfattningen att man inte ska sätta upp några absoluta slutmål för politisk verksam- het, för historien känner nog inga absoluta slutmål. Men jag tror att rörelseriktningen är viktig. Därför känner jag sympati när Sören Lekberg talar om att man inte ska vara fartblind. Men det är inte bara far- ten man ska varna för, utan det är själva rörelsen. Det har i EU skett en rörelse mot ökad överstatlighet - mot ökade inslag av kvalificerat beslutsfattande - vilket i medlemsstaterna har begränsat de nationella parlamentens betydelse. Det försvårar för människors utövande av det demokratiska inflytande de vill kun- na utöva. Där finns en problematik.

Sören Lekberg (S)

Anf. 37 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Kenneth Kvist tar upp ett filosofiskt resonemang. Jag är naturligtvis intresserad av att försöka gå in på det spåret. Vi delar inte uppfattningen att det ska finnas nå- got slags slutmål för EU-samarbetet. Så är det inte. Jag talar om pragmatismen. EU förändras hela tiden, men samtidigt förändras det politiska landskap som EU verkar i. Det är väldigt svårt att säga vad som kommer att ske om fem eller tio år. Det finns något som är viktigt att göra klart för sig, som jag har sagt flera gånger. EU-samarbetet är någonting annat än sedvanligt internationellt samar- bete i mellanstatlig form. Här har medlemsstaterna kommit överens om att överlämna vissa befogenheter till det gemensamma. Man beslutar gemensamt om hur de befogenheterna ska utnyttjas. Det är någonting helt annat än vanligt mellanstatligt samarbete. Men det är fortfarande medlemsstaterna som avgör hur fort man ska springa och vilka mål man ska inrikta sig mot. Låt mig gå tillbaka till hur det såg ut under de första årtiondena. Samarbetet gick sakta och höll på att stanna av. Så plötsligt blev det dynamik i det. Jag tror att vi kommer att se samma sak i framtiden. Det blir dynamiska skeden. Sedan blir det stagnation eller stillastående, och så tar det fart igen. Det viktiga är att det är medlemsstaterna som i demokratisk ordning ger befogenheterna.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 38 Kenneth Kvist (V)

Herr talman! Vi är överens om att det är med- lemsstaterna som ska ge EU dess befogenheter och som ska ge begränsade befogenheter till institutioner som inte styrs direkt av medlemsstaterna. Jag håller också till en del med om Sörens beskrivning av rörel- seriktningen, herr talman. Det går ibland snabbt, ibland långsammare, och det sker en förändring. Men det avgörande är att vi måste vara med och kraftfullt försöka påverka riktningen på denna rörelse och den- na förändring. I Sören Lekbergs huvudanförande ligger egentligen en del principer som i alla fall till en del går åt det håll som jag tycker är bra. Man betonar nämligen överstatlighet och de nationella parlamen- tens roll osv. Varför inte försöka göra detta till en klar princip, till en klar rörelseriktning som man vill eftersträva? Jag tycker inte att man bara ska ha en inställning när det gäller detta som att vi, bara det är pragmatism, kan förhålla oss till utvecklingen vartåt den än går. Man måste nog, för att kunna ha en bra pragmatism, ha en principiell hållning, och jag menar att denna principiella hållning bör vara att vi utvecklar ett sam- arbete som har mellanstatligheten som grund och bärande princip.

Sören Lekberg (S)

Anf. 39 Sören Lekberg (S)

Herr talman! EU-samarbetet är ju mellanstatligt, och i mellanstatlig form har man gett det gemensam- ma vissa befogenheter. Jag håller med Kenneth Kvist om att detta till sin grund är mellanstatligt. Sedan - om vi ska sätta upp mål - handlar det naturligtvis om att fördjupa samarbetet på det sättet att medlemsstaterna och deras nationella parlament måste ta ett större ansvar för att förankra processerna men också för att vara aktiva partner i samarbetet. De ska ta initiativ och via sina regeringar föra fram frå- gor och inte passivt åse processen. Det tror jag är ett viktigt mål för framtiden.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 40 Marianne Samuelsson (Mp)

Herr talman! Sören Lekberg nämnde i sitt anfö- rande frågan om Sveriges röst i världen och Sveriges röst i EU och citerade Margot Wallström, som är EU- kommissionär på miljöområdet. Det handlade om att Sveriges röst i EU måste höras. Det får mig att funde- ra. När toppmötet var i Sverige hade regeringen valt miljöfrågan som en av de viktiga frågorna. Sedan har det kanske inte hänt så särskilt mycket kring miljön och miljökraven. Har regeringen en agenda för hem- mapubliken, där man driver och pratar om miljöfrå- gor, och en annan när man kommer till EU, då man blir tämligen tyst? Det måste ju vara så om kommis- sionären tycker att Sveriges röst är tyst inom EU.

Sören Lekberg (S)

Anf. 41 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Det var en märklig sammanfattning av mitt inlägg. Jag försökte använda det som Margot Wallström sade till att understryka detta med att de nationella parlamenten måste ta för sig och att vi som medlem- mar i Europeiska unionen måste synas och höras. Vi kan inte överlåta till diplomater i Bryssel, EU- parlamentariker eller kommissionärer att sköta det. Vi måste själva se till att det väcks debatt, att idéer föds och att idéer utvecklas och blir till förslag. Det var det som jag tänkte på och som jag försökte framhålla. Jag tycker att vi glömmer bort det här. Vi talar väldigt mycket om att Sveriges röst inte hörs numera på den internationella arenan. Det tycker jag är non- sens. Sveriges röst hörs mer än någonsin, och vi har större inflytande än någonsin, men vi måste också höras ljudligt i EU-samarbetet. Det var min utgångs- punkt, och jag vill definitivt dementera påståendet om att det skulle finnas dubbla agendor från regeringens sida.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 42 Marianne Samuelsson (Mp)

Herr talman! Det är ju bra om det inte finns dubbla agendor utan att rösten är lika kraftfull när man kommer ned till EU som den ibland är inför hemmapubliken, inte minst när det gäller miljösidan. Men uttalandet och citatet kom onekligen från en som borde vara insatt i hur pass mycket Sveriges röst hörs, eftersom kommissionären på miljösidan finns med på mötena. Så det finns ändå anledning att fundera över om vi inte hörs tillräckligt ens i EU i dag. Om det är så borde regeringen ta till sig att man måste höras kraftfullare både internationellt och inom EU.

Sören Lekberg (S)

Anf. 43 Sören Lekberg (S)

Herr talman! Det var inte miljöfrågor som vi då diskuterade med Margot Wallström. Jag måste än en gång påpeka att det handlade om EU-debatten, EU- frågorna och EU-processen i allmänhet. Detta kan vi inte överlåta till regeringen att svara för, utan det måste ankomma på oss alla att föra den debatten och se till att vi hörs och att Sveriges riksdag hörs. Det var det som det handlade om, att Sverige faktiskt ska höras även i EU-samarbetet, men vi kan inte säga att det bara är regeringens uppgift. Vi har alla ett ansvar att ta. Det var det som jag försökte säga.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 44 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande om EU:s framtidsfrågor är ett mycket läsvärt betänkande. Det ger en god bild av den aktu- ella diskussionen, och det bidrar med många värde- fulla synpunkter i det fortsatta arbetet. Riksdagen ska ratificera eventuella förändringar av EU:s fördrag, och det är därför en självklarhet för regeringen att förankra de svenska positionerna i de här frågorna hos riksdagen. Betänkandet är därför mycket viktigt. Den allt överskuggande frågan för EU just nu är naturligtvis utvidgningen. Som jag ser det är det den viktigaste frågan för dagens politiker i Europa. Ut- vidgningen tryggar freden i Europa genom att knyta länderna till varandra i ett ömsesidigt samarbete. Den befäster demokratins princip över hela vår kontinent och tryggar rättsstatens principer. Den möjliggör förbättrad ekonomisk och social utveckling i alla medlemsländer, både nya och gamla, och jag vet att den svenska riksdagen står bakom synen på att ut- vidgningen är den viktigaste framtidsfrågan för EU. Genom Nicefördraget, som riksdagen godkände förra året, gjordes de nödvändiga institutionella för- ändringarna för att möjliggöra en anslutning av nya medlemmar, och de förhandlingar som under de se- naste två åren har förts med totalt tolv ansökarländer har varit intensiva och hittills i grunden mycket fram- gångsrika. Förhandlingarna är nu i ett avgörande skede. Såväl nuvarande som kommande EU-länder måste just det här året lägga ned stor kraft på att föra förhandlingarna i hamn. Sverige deltar aktivt och konstruktivt i det här arbetet, och det är av stor vikt för regeringen att vi har riksdagens helhjärtade stöd i den här processen. Herr talman! Diskussionen om EU:s framtidsfrå- gor har nu börjat på allvar. Bakgrunden är förstås utvidgningen men lika mycket insikten om att det finns en omfattande demokratisk utmaning för EU. Många människor anser att mycket i EU är obegrip- ligt, att alltför mycket avhandlas ovanför människor- nas huvuden och att det brister i den demokratiska kontrollen. Framtidsfrågorna är därför angelägna, och diskus- sionen behöver ta tid. Nya förslag måste vara väl förankrade i samtliga medlemsländer och inte minst i parlamenten. Det ska finnas gott om tid för en bred debatt i samhället. Allmänheten måste kunna få läm- na in sina synpunkter. Det konvent som EU:s stats- och regeringschefer beslutade att inkalla för att diskutera en rad frågor inför nästa regeringskonferens är nu i gång. Konven- tets diskussioner är helt öppna för allmänheten. I min roll som den svenska regeringens represen- tant vill jag medverka till att hitta breda lösningar i de frågor som konventet diskuterar. Samtidigt är det viktigt att framhålla att konventet också kan presente- ra ett antal olika alternativ ifall enighet inte kan upp- nås. Konventet är bara det första steget i en längre pro- cess som ska leda fram till ett nytt fördrag. Men det är ett viktigt steg. Medlemsstaterna är fördragets herrar. Därför måste alla förändringar av fördragen framför- handlas i en kommande regeringskonferens och sedan ratificeras av de nationella parlamenten. Utgångspunkten för konventets arbete bör vara att diskutera vad vi vill att EU ska ägna sig åt. Vi bör först peka på vad vi vill uppnå inom enskilda politis- ka områden för att därefter hitta de institutionella lösningar som möjliggör det vi önskar. Vi låter alltså sakfrågorna bestämma var och hur besluten ska tas. Gör vi det sätter vi medborgarnas intressen i centrum. Regeringens utgångspunkt är att vi inom EU ge- mensamt bör kunna fatta beslut i genuint gränsöver- skridande frågor och i frågor där nyttan av det ge- mensamma beslutsfattandet klart överskrider nyttan av att fatta besluten i varje medlemsland. I de inledande diskussionerna i konventet har jag pekat ut några områden där EU behöver förstärkt kompetens för att bättre svara upp mot våra grund- läggande politiska målsättningar. Det handlar t.ex. om asyl- och migrationspolitiken och det rättsliga samarbetet. Därtill har betydelsen av EU:s utrikespolitiska agerande ökat kraftigt. Regeringen anser därför att frågor som rör EU:s förbindelser med andra länder bör samlas i ett särskilt råd för externa relationer. Samtidigt växer behovet av samordning inför Euro- peiska rådet. Det s.k. Allmänna rådet bör därför om- vandlas till ett råd som verkligen ansvarar för den allmänna politiska samordningen inom EU:s minis- terråd. Detta är naturligtvis förändringar som rådet självt kan fatta beslut om, men det är bra att vi har en diskussion om det. Vidare bör de politiska målsättningarna på vissa områden i fördraget moderniseras. Inte minst gäller detta jordbrukspolitiken, där dagens ganska ensidiga producentperspektiv behöver kompletteras med ett konsument- och miljöperspektiv. Öppenheten måste ytterligare förstärkas på flera sätt. Handlingsoffentligheten måste utvidgas till att gälla alla institutioner och EU-organ. Fördraget bör slå fast tjänstemännens rätt till yttrandefrihet. Vi bör också slå fast värdet av en god förvaltning. Därtill behöver rådets sammanträden vara öppna när rådet agerar lagstiftare. De huvudsakliga frågorna för konventet rör na- turligtvis kompetensfördelning och maktbalans. Be- träffande kompetensfördelning råder det ganska stor enighet i konventet. Det är inte många som föreslår särskilt radikala förändringar. Därför blir jag lite förvånad när jag läser betänkandet. Majoriteten är tveksam till en strikt kompe- tenskatalog. Det är också jag. Men i konventet är det så att de som vill begränsa unionens makt är de som förespråkar en kompetenskatalog. I riksdagen tycks det vara tvärtom. Här är det Vänsterpartiet och Miljö- partiet som motsätter sig en katalog medan Folkparti- et och Centerpartiet är mera positiva. Detta visar möjligen att kompetenskatalogen kan tolkas olika beroende på vad man fyller den med. En viktig fråga är närhetsprincipen, subsidiaritets- principen i beslutsfattandet. Prövningen av att EU inte tar på sig beslut som lika bra eller bättre kan fattas nationellt sker, enligt min uppfattning, bäst som en naturlig del i det vanliga beslutsfattandet. Regler för subsidiaritetsprövningen finns redan. Vad som behövs är att tillämpa reglerna bättre och mer kon- sekvent. Jag är tveksam till nya organ för att klara just detta. Maktbalansen har inte kommit upp i konventet än för en genomgripande diskussion. Regeringens stånd- punkt är att nuvarande balans i huvudsak ska behål- las. De nationella regeringarna och därmed de natio- nella parlamenten måste ha en central roll i EU- arbetet. Samtidigt finns det naturligtvis behov av en mycket stark kommission som ska ha initiativrätt och en starkt övervakande roll på de områden där EU har givits kompetens av medlemsländerna. Till detta kommer också EU-parlamentets viktiga roll. Att utgå från sakfrågorna tycker jag är det vikti- gaste också när man tittar på institutionerna. Ansvar- sområdena blir lite olika. Det gäller också fördelning- en mellan gemenskapsmetoden och det mellanstatliga samarbetet. Gemenskapsmetoden är den bästa för harmonisering av lagstiftning, kontroll av icke- diskriminering osv. Men på andra områden, exempel- vis för insatser mot arbetslösheten, är det inte framför allt övernationell lagstiftning som krävs. Där sker samarbetet bättre genom mellanstatlighet och den öppna samarbetsmetoden. När den svenska regeringen talar om mer mellan- statlighet handlar det alltså inte om att föra över det som i dag hanteras överstatligt till mellanstatligt be- slutsfattande. Det handlar om att vi ser möjligheter på nya områden för EU-samarbete där man huvudsakli- gen ska använda ett mellanstatligt samarbete. Jag tänker på områden som kamp mot arbetslöshet, de- mografiska frågor, tillväxt osv. Herr talman! Framtidsdebatten pågår väl inte så väldigt intensivt än, inte i vårt land och inte heller i så många andra länder. Men jag tror att den kommer att öka kraftigt under året. Det är klart att det kommer att finnas olika åsikter - detta handlar ju om politik - vilket detta betänkande visar. Vi har här i dag framför allt talat om sådant som ska avhandlas inom EU:s framtidskonvent. Det betyder att en del mycket angelägna framtidsfrågor, t.ex. miljön Marianne Samuelsson, inte riktigt passar in. Där handlar det inte i första hand om att det be- hövs fördragsförändringar. Det handlar mycket mera om politisk vilja och politisk handlingskraft. Andra områden behöver dock fördragsförändring- ar för att underlätta vad vi politiskt önskar. Det är också de som blir föremål för konventsbehandling. Diskussionen om EU:s framtidsfrågor är alltså mer än det som avspeglas i debatten i konventet och sedan i regeringskonferensen. Men det är ändå så att det är just nu som den nya europeiska unionen formas i konstruktiv dialog mellan nuvarande EU-länder och dagens kandidatländer. Det är självklart att vi i Sveri- ge ska delta i diskussionen om framtidsfrågorna och om hur vi bäst ska samarbeta i Europa för att lösa dem.

Per Unckel (M)

Anf. 45 Per Unckel (M)

Herr talman! Jag ska försöka se om det går att få en något tydligare bild av vad regeringen tycker när det gäller det Lena Hjelm-Wallén säger om att rege- ringen vill behålla den nuvarande maktbalansen. Det som har inträffat under de senaste åren är ju att rådet har tagit sig ökat inflytande, inte minst i konstellatio- nen stats- och regeringscheferna, och dessutom ett mycket formlöst inflytande. Samtidigt har kommis- sionen enligt alla vittnesbörd tappat inflytande. Ty följande har en överskiftning skett till förmån för mellanstatlighet och regeringar och bort från kom- missionsinflytande. Då har jag tre frågor med den utgångspunkten. 1. Vilken balans är det egentligen som ska behål- las? Är det den balans som har uppnåtts nu, med en svagare kommission och ett starkare råd, el- ler den balans som gällde för ett antal år sedan? 2. Vad tycker Lena Hjelm-Wallén om Europeiska rådets sätt att verka? Är detta en bra form för beslutsfattande i avgörande framtidsfrågor? De av oss som har begränsad insyn i detta sätter väl ett och annat frågetecken för hur effektivt, de- mokratiskt och transparent detta beslutsfattande egentligen är. 3. Finlands regering har gjort sig känd som den som gått i spetsen för de små staternas rättighe- ter och ty följande slagits för en stark kommis- sion. Min undran är: Vore det inte dags för den svenska regeringen att sluta upp på den finska regeringens sida?

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 46 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Jag ger Per Unckel rätt i analysen. Det europeiska rådet har förvisso stärkt sin ställning, och samtidigt kan vi se att kommissionen inte är lika stark som tidigare. Detta har alltså ingenting med fördragsförändringar att göra, utan det är så det har utvecklats. Det beror på individerna i väldigt hög grad. Sverige är för en stark kommission - dock inte i första hand på grund av att, som det ofta sägs, kom- missionen är de små staternas bästa vän. Det kanske är så, men det är nog inte detta det i första hand har handlat om för oss. Däremot är det kommissionen som ska stå för det övergripande EU-intresset, och det är viktigt att det finns någon som tydligt gör det. Man kan hoppas att kommissionen via sina initiativ osv. ser till att stärka sin egen roll. Det går alltså att göra inom nuvarande maktbalans såsom den visas av fördragen. Det besvarar egentligen Per Unckels första och tredje fråga. Sedan är jag, precis som nästan alla som har del- tagit i Europeiska rådets sammanträden, ganska kri- tisk mot hur det fungerar. Det är alldeles för lösligt för att vara ett så viktigt organ. Det är också därför vår statsminister och andra har lagt fram förslag till hur det ska bli mer stadga i de europeiska rådens sammanträden. Det handlar om mer långsiktighet i arbetsplaneringen, vilka frågor som ska komma upp osv. Det handlar också om hur ordförandeskapet ska kunna hantera detta med lite större framförhållning.

Per Unckel (M)

Anf. 47 Per Unckel (M)

Herr talman! Jag väljer att tills vidare ta Lena Hjelm-Wallén på orden när det gäller hennes uttalan- de om att regeringen vill ha en stark kommission och att detta också ska ses som ett svar på min fråga om Sveriges regerings förhållande till den finska rege- ringens propåer. Låt mig till detta bara göra ett komplement. Jag håller med Lena Hjelm-Wallén om att den förskjut- ning vi har sett från kommission till råd, enkelt ut- tryckt, i allt väsentligt har ägt rum utan fördragsför- ändringar. Men - och det är ett viktigt men - när Lena Hjelm-Wallén understryker att detta har att göra med personer representerar hon ju själv en krets med människor som i allra högsta grad är inflytelserika i fråga om hur den här processen ska drivas vidare. Om man har ambitionen att kommissionen ska stärka sitt inflytande och spela den aktiva roll som både Lena Hjelm-Wallén och jag uppenbarligen vill se ankom- mer det också på regeringen att säkerställa att man hanterar sitt arbete i rådet på ett sätt som gör att kommissionen får utrymme att spela den rollen. Jag är inte riktigt säker på att regeringarna överlag har övertygelsen att det också ligger i deras intresse att arbeta i rådet på ett sätt som gör att kommissionen får den nödvändiga ställningen.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 48 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Det beror kanske på vilka områden vi talar om. På många områden är det ju så att kom- missionen har initiativrätt. Det finns väldigt stor an- ledning för ministrarna i de ministerråden att arbeta mycket nära kommissionärerna, annars kommer man ingen vart alls. Sedan finns det andra områden där det är delad kompetens eller där det väldigt tydligt är de nationella företrädarna som håller i styråran. Där är naturligtvis kommissionens roll mycket svagare, och man känner inte heller samma behov av att samverka med kommissionen. Även där kan det dock väldigt ofta behövas. Det här är ett område man får förhålla sig till på ett ganska praktiskt sätt, men med respekt för varandras roller. Att de nationella företrädarnas, huvudsakligen statsministrarnas, roll har ökat tror jag beror på att vi har en ganska ifrågasättande debatt om EU. Den demokratiska legitimiteten ligger väldigt mycket mer hos stats- och regeringschefer än inom det mer diffu- sa organ som är EU-kommissionen.

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 49 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Eftersom gemenskapsmetoden varit föremål för debatt i det föregående replikskiftet ska jag inte fördjupa mig i den. Under ämnet förstärkt kompetens talade Lena Hjelm-Wallén om en moderniserad jordbrukspolitik där inte bara producentansvaret utan även konsument och miljö måste komma in i bilden. Det kan vi väl vara överens om. Jag vet också att Lena Hjelm- Wallén anser sig missförstådd när det gäller detta och konventets arbete. Men jag skulle gärna vilja veta på vilket sätt konventet ska komma in på de här frågor- na. Lena Hjelm-Wallén var tidigare inne på de insti- tutionella lösningarna. Vilken är den institutionella lösningen på jordbrukspolitiken? Vad jag förstår är det alltså inte de praktiska besluten i de samman- hangen. Sedan skulle jag vilja ge en liten rekommenda- tion. Lena Hjelm-Wallén använde begreppet närhets- principen som en synonym till subsidiaritetsprinci- pen, och det är ju egentligen ett missförstånd. Jag vore tacksam om vi slapp se den typen av skrivningar eller uttryck från Regeringskansliet.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 50 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Det är svårt, detta med subsidiari- tetsprincipen. När man ska tala om den och dess prövning försöker man gärna göra det lite enklare. Jag är medveten om att det inte är fullt jämförbart. EU har tyvärr många sådana här mycket knepiga ord som gör att människor känner sig ganska främmande för vad vi talar om. Det tycker jag är rätt bekymmer- samt. Jordbrukspolitiken är för mig ett exempel på ett område där det inte handlar om institutionella föränd- ringar utan om frågan: Vad står det egentligen i för- draget? Har man en regeringskonferens tittar man definitivt på om det är någonting man vill ändra i fördraget. Då är det inte bara maktbalansen det handlar om, utan det kan också gälla frågan om för- draget någonstans på ett viktigt politikområde ut- trycker sig på ett mycket gammaldags sätt. Så är det vad gäller jordbrukspolitiken. Jag menar inte att konventet ska syssla med några jordbruksreformer, inte på något sätt. Däremot är det viktigt att titta på texten i den målsättning som finns kring jordbrukspolitiken när vi går igenom fördragets olika delar i konventet.

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 51 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Jag kan förstå de här synpunkterna om jordbrukspolitiken, fördraget osv. Jag har inga invändningar på den punkten. Men jag har väldigt svårt att se just hur man ska fasa in den här fråge- ställningen i konventets arbete. Det vore intressant att höra om Lena Hjelm-Wallén har någon idé om hur det ska gå till.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 52 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Vad det handlar om är om det också kommer att öppnas möjligheter att här och där göra textförändringar av fördragets målsättningsparagrafer. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om inte detta kommer. Det är alltså i ett sådant sammanhang som jag ämnar ta upp jordbrukspolitiken.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 53 Kenneth Kvist (V)

Herr talman! Vice statsministern noterar vår in- ställning till kompetenskatalog. Jag vill bara säga att det beror på att vi anser att skriver man fast en kom- petenskatalog är det också svårt att återföra be- slutsmakt, att alltså bryta kompetenskatalogen. Då behöver man en speciell procedur för att ändra den. Därför tycker jag att det är logiskt av oss som är kri- tiska till att utvidga EU:s kompetens att vara tvek- samma till den. Men i den frågan tycks vi trots allt ha en gemensam ståndpunkt. Däremot talar vice statsministern litet rundhänt, skulle jag vilja säga, om möjligheterna för EU på nya områden. Utan att nu ange någon kompetenskatalog måste jag säga att det inte kan vara så att EU- samarbetet, även om det ska vara mellanstatligt på många områden, kan gå hur långt som helst eller omfatta vad som helst. Några gränser måste det väl finnas också för den svenska regeringen för hur mycket EU-samarbete man vill ha. Jag tycker att det är intressant att höra diskussio- nen om kommissionen, där Lena Hjelm-Wallén säger att någon ju ska försvara det övergripande EU- intresset. Men vad är detta? EU kan väl inte ha ett eget intresse som står över huvudet på medlemssta- terna och medlemsstaternas folk. Jag skulle kunna säga att det just är att människor i en del medlems- stater upplever att EU tror sig ha ett sådant intresse över huvudet på folken som utgör en del av det de- mokratiska problemet med EU. Jag skulle också vilja fråga vad vice statsministern tycker om vår idé att avskaffa EU-parlamentet som direktvald institution och förankra det i de nationella parlamenten. Statsministern har vid något tillfälle varit inne på en sådan tankegång.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 54 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Jag tror att EU-parlamentet ska få fortsätta att väljas direkt, i alla fall inom överskådlig tid. Vi ser inte någon bättre lösning på det just nu. Däremot är det alldeles rätt att vi i den här makt- balansen starkt vill värna de nationella parlamenten. Det vill vi göra av rent demokratiska legitimitetsskäl. Vi tror att det som sker där är mer begripligt för män- niskor, de nationella parlamentarikerna är närmare människorna. Vi tycker att det är en viktig del också i EU:s utveckling. I EU kan man inte ta in hur många frågor som helst, säger Kenneth Kvist. Det beror lite grann på hur man gör det. För några år sedan var det ingen som kunde tro att vi skulle tala om arbetslöshetsfrågor inom EU. Nu gör vi det, men inte därför att EU har fått beslutsrätt på det området utan därför att EU- länderna, regeringarna och parlamenten finner att det är bra att vi samråder om de frågorna, sätter upp vissa målsättningar, rekommendationer och gör jämförelser för att på det sättet utveckla de olika nationella poli- tiska initiativen. Jag tror att det är ett mycket bra sätt. Men då passade inte det traditionella EU- beslutsfattandet. Det är därför man talar om att det är ett tydligt mellanstatligt samarbete och att det är en helt annan metod man använder, nämligen den öppna samarbetsmetoden.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 55 Kenneth Kvist (V)

Herr talman! Den öppna samarbetsmetoden har inte utvärderats ordentligt än. Det bör man väl göra. I den ligger kanske också en risk för en väldig press från kommissionens sida. Men jag är väldigt nöjd med inställningen till de nationella parlamenten som regeringen genom Lena Hjelm-Wallén uttalar, herr talman. Det är viktigt att de är positiva. Men jag tycker nog att man måste ifrågasätta just en institution som EU-parlamentet i dess nuvarande form. Det är ju det som får EU att likna någon sorts embryo till en statsbildning. Sedan frågan om en stark kommission. Jag kan ju förstå att vi får argumentera ett tag innan vi får en bred uppslutning kring vår ståndpunkt att omvandla kommissionen till ett sekretariat åt rådet. Men ett första steg borde väl vara att förstärka de nationella parlamenten genom att ge dem också initiativmöjlig- heter, något som saknas med kommissionens initia- tivmonopol. Jag skulle vilja att vice statsministern reflekterade lite kring detta. Jag vill också säga att jag tycker att det Lena Hjelm-Wallén har sagt i sitt inlägg och även i någon replik, om jag inte minns fel, om hur sakfrågorna ska avgöras är en något väl pragmatisk hållning i förhål- lande till sådana konstitutionella frågor som vi nu diskuterar. Man måste nog ändå försöka sätta en demokratisk princip i botten för hur beslutsfattandet ska ske. Om man sedan på ett okonventionellt sätt som inte binder staterna har diskussioner och erfaren- hetsutbyte på breda områden har vi såvitt jag kan förstå inga delade meningar om det.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 56 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Jag tror inte att vi ska tillskapa fler organ, och talar man om att nationella parlament också skulle ha initiativrätt tycker jag att man liksom kommer in på ett sidospår. Där tror jag att vi i det informella samarbete som finns får hålla oss till den organisation som kallas COSAC. Sedan får de natio- nella parlamenten agera genom sina nationella före- trädare, och det är ju regeringsföreträdarna. Jag tycker nog att EU-parlamentet från att ha varit ganska vildvuxet ändå har börjat leta sig fram till en form där man mer sysslar med de frågor som faktiskt är parlamentets. Det vore bra om den utvecklingen kunde fortsätta. Om EU-parlamentet sysslar med allehanda frågor man inte har någon beslutsrätt över men det är det som framkommer i medierna blir det naturligtvis en väldigt underlig bild som människor får av EU-parlamentet. Att man koncentrerar sig mer där man ska vara medbestämmande, exempelvis i lagstiftningsfrågor, vore någonting att önska, tycker jag.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 57 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Herr talman! Vice statsminister Lena Hjelm- Wallén hade samma anslag som jag när det gäller utmaningarna här, nämligen utvidgningen, det demo- kratiska underskottet samt var och hur besluten ska fattas. Det är de som är de spännande frågorna fram- över. När det gäller kompetenskatalogen sade Lena Hjelm-Wallén ungefär att kompetenskatalogen tydli- gen kan se olika ut beroende på vad man fyller den med. Så är det naturligtvis. Vi kan ha lite olika syn på vad vi vill ha in i denna kompetenskatalog och hur den ska se ut. Det är inget konstigt i detta. Vi menar från vårt håll att det ger en tydlighet för medborgarna och ger dem en annan demokratisk möjlighet att följa arbetet om man får en sådan kompetenskatalog. Det för mig över till frågan hur vi ska få en tyd- lighet i EU:s uppbyggnad. Där menar vi att vi skulle försöka komma fram till någon form av författning för EU där man på ett enkelt och tydligt sätt klarar ut de här frågorna och där också kompetensområdena ligger fast. Det betyder inte att detta är skrivet i sten för alltid, det kan naturligtvis förändras. Min fråga är: Anser Lena Hjelm-Wallén att det vore bra om vi fick fram en författning som tydliggör detta för medborgarna?

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 58 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Presidenten för konventet fångade mycket skickligt upp detta. Han sade att vi har ett fördrag och att vi nu också ska se till att vi får ett konstitutionellt fördrag. Vad det kallas - författning, konstitution eller fördrag - spelar för mig ingen större roll. I det här måste tydliggöras vilken kompetens EU ska ha. Jag talar då om att göra det i ganska grova drag. Om det blir för detaljerat försvinner mycket av dynamiken inom EU. När Romfördraget skrevs fanns inte ett ord med om miljövård. Skrivs något in om kompetens vid ett tillfälle, i stenskrift, blir man sedan låst - såsom vi är i dag av t.ex. jordbrukspolitikens målformuleringar. De har legat kvar sedan 50-talet. Det blir svårt att ändra i fördraget. Det kan förhindra en dynamisk utveckling av EU. Det är av det skälet jag är tveksam till en kompetenskatalog. Däremot ska vi så tydligt som möjligt beskriva områdena.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 59 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Herr talman! Jag tackar för det svaret. Jag tolkar det som en öppning gentemot den här idén. Jag är inte bunden vid namnet som sådant - konstitutionellt fördrag, eller hur man nu vill formulera det. Det viktiga är att vi får en tydlighet. I dag är det svårt att leta sig fram i irrgångarna i de olika bestäm- melser som finns. Det skulle vara pedagogiskt bra om man fick fram någon form av fördrag som ger den tydligheten. Det skulle vara lättare att informera och diskutera. Personligen tror jag att det är bra att ta fram någon form av kompetenskatalog. Det betyder inte att den ska vara för evigt. Den ska naturligtvis justeras under resans gång. Den har också då implikationer på hur andra beslutsområden ska formuleras. Den fortsatta debatten får visa hur vi ska komma fram till att ändra i denna kompetenskatalog. Jag uppfattar det ändå som en positiv signal från vice statsministern att detta är en önskvärd väg att gå.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 60 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Jag tror att det ibland går lite troll i orden. Blir det fråga om den strikta kompetenskatalo- gen blir det en kraftig låsning av EU:s möjligheter till att dynamiskt utveckla sig. Det är så deltagarna i konventet beskriver det hela, dvs. de som gärna vill ha en strikt kompetenskatalog. De menar att det är ett sätt att sätta grimma på EU, dvs. att EU inte utvecklas mer än nödvändigt. Jag förstår att Karl-Göran Biörsmark har en mot- satt åsikt om vad han vill ha katalogen till. Därför tror jag att diskussionen om detta kan tas först när vi ser vad katalogen skulle komma att innehålla.

Marianne Andersson (C)

Anf. 61 Marianne Andersson (C)

Herr talman! Självklart står jag bakom de reser- vationer jag inte yrkade bifall till. Jag glömde att säga det i mitt anförande. Det är intressant att lyssna på Lena Hjelm-Wallén och alla de frågor som har varit i luften hela förmid- dagen. Jag delar uppfattningen att man ska vara pragmatisk, men det är viktigt att man har någorlunda tydliga mål så att man vet vartåt man jobbar. Det fattas i betänkandet och i skrivelsen. Lena Hjelm-Wallén säger i fråga om kompe- tenskatalogen att vi ska diskutera vad EU ska ägna sig åt och därefter hur besluten ska fattas. Det har lite bäring på kompetenskatalogen - eller vad vi nu ska kalla den för - som vi diskuterar i vår reservation. Vi är inte heller för en strikt kompetenskatalog skriven i stenskrift - som Lena Hjelm-Wallén säger. Vi vill ha en tydligare diskussion. Vi har sagt att katalogen kan vara uppdelad i tre avdelningar, en om den exklusiva EU-kompetensen, en om delade kom- petenser samt en om frågor där EU används som en mellanstatlig samarbetsform. Vi vill ha en mer fyllig debatt om detta. Jag hoppas att konventet kommer att ägna sig åt det. Jag har en fråga som gäller det andra betänkandet vi pratar om i dag men som vice statsministern kan- ske inte är så inblandad i. Hur ska riksdagen komma in tidigare i arbetet med de olika frågorna? Det är vitböcker, grönböcker, arbetsgrupper osv. I stor ut- sträckning handlar det om hur fackutskotten ska få kännedom och kunskaper. Det framgår också i dagens artikel som Daniel Tarschys har skrivit. Där finns stöd för den reservationen. Det är en viktig fråga som vi ofta diskuterar. Har vice statsministern några fun- deringar om hur detta ska åstadkommas? Det borde vara möjligt.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 62 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Mycket i EU-sammanhang när det ska fattas beslut är ganska komplicerat. Det är det också mellan regeringen och riksdagen. Naturligtvis är Marianne Andersson inne på något riktigt, nämli- gen att komma in i det hela tidigare. Det är ofta tjänstemän som förhandlar. De vet hur resonemangen går. Det gäller också de fackutskott i riksdagen som har hand om frågorna. Det är viktigt. Jag ska avslöja en hemlighet! Ibland säger man i riksdagen att man inte vet vad tjänstemännen gör. Det är likadant för oss statsråd. Det pågår så vansinnigt mycket. Vi såg ju hur många arbetsgrupper som fanns när Sverige var ordförande. Man håller inte koll på allting. Vi måste också förvänta oss att de många ämbetsmän som sitter här agerar i andan av den fastslagna nationella politiken. Jag vet hur det är i riksdagen, nämligen att man alltid är rädd att komma efter. Men det finns i Rege- ringskansliet en mycket god vilja att informera även om - tyvärr - den informationen då och då kommer sent. Jag är medveten om det. Ibland får också vi handlingarna sent, dessutom ibland på andra språk än vi förstår. Det är komplicerat. Jag kan försäkra att det finns en god vilja. Vi kan naturligtvis alltid klä visioner i vackra ord. Vad jag inte accepterar - och jag tror inte heller att det var Marianne Anderssons mening - är en vision om att gå kraftigt i federativ riktning. Ibland låter det så, framför allt i diskussionerna i Bryssel. Det accep- terar inte jag.

Marianne Andersson (C)

Anf. 63 Marianne Andersson (C)

Fru talman! Målen kan vara åt det ena eller det andra hållet, men det är viktigt att ha den vision man tycker är riktig för framtiden. Det är tydligare än att bara vara pragmatisk. Vi vet alla hur arbetstyngda alla är och hur myck- et detaljer det kan vara. Men det är kanske inte me- ningen att varje fackutskott ska vara med i varje liten detalj som diskuteras i alla arbetsgrupper. Det blir ohållbart. Men nog går det att se när det är en större fråga och fackutskotten behöver komma in. Det kun- de vara ett uppdrag till de tjänstemän som sitter i arbetsgrupperna att ta upp en diskussion och ge in- formation så att utskotten känner att de är med från början. Det är naturligtvis också ett stöd för den svenska regeringens inflytande när fackutskotten är med. Det är inte så lätt att sitta i en arbetsgrupp. Det är svåra frågor. Att få med ett så brett deltagande och infly- tande som möjligt måste vara en fördel för alla. Jag hoppas att det kan bli bättre och att det går att få till stånd en rutin i arbetsgrupperna.

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 64 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! Den stora arbetsuppgiften just nu som verkligen är visionär - även om den samtidigt är mycket vardagsaktig - är att få Europa och EU att ha samma gränser, dvs. utvidgningen av EU. Det fredli- ga samarbetets Europa ska skapas. Det är den största uppgiften just nu. Nog är den visionär. Samtidigt måste vi fråga oss om vi går i denna riktning och vilka frågor som är viktiga. Visst går det att vara pragmatisk. Jag har pratat lite grann om att vi kanske måste konsolidera EU, inte precis där EU är nu men några steg framåt - men inte jättekliven. Vi har ändå en situation där det finns ett stort gap mellan den politiska eliten, etablissemanget, och allmänhe- ten, inte bara i Sverige utan i de flesta EU-länder. Jag menar att vår stora uppgift i konventet och re- geringskonferensen, i parlament och regeringar, är att göra EU begripligt för människor och att syssla med det folk vill att vi ska syssla med, så att det blir re- sultat och vi därmed kan vinna människor för EU. Det är det viktiga. Visst kommer vi i Regeringskansliet successivt att bli bättre också på kontakterna med parlamentet. Det är inte så många år vi har arbetat på det här sättet, och det blir en rutin och en vana också i Regeringskansli- et att även i mindre frågor och mitt i förhandlingarna räkna in fackutskotten också. Jag är övertygad om det. Men förvisso behöver det påpekas, och vi tackar för det.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 65 Marianne Samuelsson (Mp)

Herr talman! När vi talar om EU:s framtidsfrågor är det klart att de politiska visionerna och de politiska målen för vilket samhälle vi vill ha måste vara ganska avgörande för EU:s framtid. Om vi inte har någorlun- da lika syn på hur vi vill forma samhället måste det vara oerhört svårt att tro att man ska kunna göra det i form av konventionstexter. Det är intressant att miljöfrågorna tydligen inte alls finns med i det här skedet, eftersom det inte rör sig om några ändringar i fördragen. Men miljöfrågor- na är övergripande och viktiga för ett bra samhälle. Vi är ju alla beroende av en god miljö, och vi kan i dag se att det sker ganska stora förändringar i miljön som påverkar människors hälsa, djur och natur osv. Den delen måste in. Om vi ska göra det här be- gripligt måste vi ha de politiska målen med i diskus- sionen. Annars tror jag att den blir totalt ointressant för vanliga människor. Just själva formen för kon- ventionstexter får man inte alltid så stort engagemang för, men man måste tydliggöra det. Jag tror att det är oerhört viktigt för oss som politiker att våga ta dis- kussionen om vilken framtid och vilket samhälle vi vill se. Om jag sedan går in på vad det är som ni ska åstadkomma här, tycker jag att det är lite intressant med frågan om asyl- och migrationspolitiken. Vad vill regeringen i det fallet? Hur vill man forma den? Det gäller också frågan om det rättsliga samarbetet. Det har varit mycket diskussion kring polissamarbetet och den gränsöverskridande polismyndigheten. Var står regeringen i de frågorna i dag?

Vice statsminister Lena (S)

Anf. 66 Vice statsminister Lena (S)

Herr talman! När det gäller asylfrågorna är det viktigt att EU fortsätter att uppträda som den klubb av demokratier som står upp för mänskliga rättigheter och rätten att söka och få asyl om man har skyddsbe- hov. Det ska gälla alla EU-länder. Vi vill ju ha ett större samarbete på det området, för att vi gemensamt ska ta ansvaret för de flyktingströmmar som kommer. Just nu förs diskussionen på ett negativt sätt i flyktingfrågan. Men jag tror att det kommer att stagas upp. Jag hoppas att det är bara under en kortare tid som vi har drabbats av den här väldigt negativa dis- kussionen. Vad gäller samarbetet runt gränserna är det så att vi nu har gemensamma gränser. Då måste man också se till att gränserna säkras. Det kommer att vara så att vi ger varandra information, att det blir mer av sam- arbete, utbildning tillsammans osv. Men jag tror inte på en gemensam gränsmyndighet, gemensam gräns- polis eller någonting sådant. Det hör till den natio- nella suveräniteten att man själv svarar för detta.

Birgitta Ahlqvist (S)

Anf. 67 Birgitta Ahlqvist (S)

Herr talman! I betänkande UU10 behandlas dels regeringens berättelse om verksamheten inom EU under 2001, dels en redogörelse för det svenska ord- förandeskapet i EU:s ministerråd första halvåret 2001. Dessutom behandlas ett antal motioner som rör både samarbetet och regeringens redogörelse. Som vanligt i utrikesutskottet är samstämmighe- ten stor, men det finns ju när det gäller EU-frågorna en del principiella bitar som skiljer oss åt, som vi alla har hört i den här debatten. Kenneth Kvist redogjorde också mycket tydligt för detta i sitt inlägg tidigare. Verksamheten i EU präglades under 2001 för Sve- rige till stor del av det svenska ordförandeskapet. De frågor som vi i Sverige prioriterade var utvidgningen, miljösamarbetet och sysselsättningen. Men vi har också under 2001 bl.a. uppmärksammat frågor som rör EU:s civila och militära krishanteringsförmåga, öppenhetsfrågor och skuldavskrivningar. Jag tänkte försöka hinna beröra alla de här bitarna i mitt inlägg. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets för- slag till beslut när det gäller båda de betänkanden som vi behandlar och avslag på alla reservationer. Herr talman! Utvidgningsprocessen är nu oåter- kallelig, och EU:s målsättning är att förhandlingarna med några kandidatländer ska vara klara före utgång- en av detta år. De länder som är redo ska kunna delta som medlemmar i valet till Europaparlamentet 2004. Dessa beslut tog vi under vårt ordförandeskap i Göte- borg. Det blev, kan man säga, genombrottet i utvidg- ningsprocessen. I Köpenhamn 1993 fastställdes kriterierna för be- dömningen av länder som önskar bli medlemmar i EU. Dessa innebär bl.a. att de stater som ska bli medlemmar ska ha rättsstatens karakteristiska kän- netecken, dvs. demokrati, respekt för lagar och de mänskliga rättigheterna samt skydd och respekt för minoriteters rättigheter, fungerande marknadsekono- mi och förmåga att hantera konkurrens och mark- nadskrafter inom unionen. Dessutom ska de natur- ligtvis ha en lagstiftning som följer EU:s fördrag. Utvidgningen innebär alltså unika möjligheter att stärka frihet och demokrati, fred och stabilitet, välfärd och sysselsättning på den europeiska kontinenten. Demokratiska samhällssystem är viktiga för stabilitet, säkerhet och utveckling. Utvidgningen är en mycket viktig process för alla länder, både nya och gamla medlemmar i unionen. Miljöområdet var också ett av de prioriterade om- rådena, och även där uppnåddes viktiga framsteg. EU är en viktig partner i det internationella miljösamar- betet, och miljöfrågorna måste lösas globalt om vi ska lyckas. EU:s medborgare är av regeringscheferna i unionen garanterade en ren och hälsosam miljö. För att nå detta ska alla nya viktiga förslag inom större politikområden bedömas inte bara utifrån ekonomiska och sociala effekter utan också utifrån miljömässiga effekter. När det gäller en hållbar utveckling prioriteras fy- ra områden, nämligen att motverka klimatförändring- ar, att säkerställa hållbara transporter, att undanröja hot mot folkhälsan samt att förvalta naturresurser på ett mer ansvarsfullt sätt. Varje år ska regeringschefer- na följa upp unionens arbete, se hur det fungerar och se om det går framåt. Det sjätte miljöhandlingsprogrammet, som mi- nisterrådet och EU-parlamentet beslutat om, ska bidra till att miljöhänsyn integreras i alla politikområden. Miljön ska "mainstreamas" på ungefär samma sätt som jämställdheten. Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande har sysselsättningsarbetet fått en allt större plats i EU:s arbete. Regeringscheferna har enats om full syssel- sättning och om att göra unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsberoende union, som det står i texten. Samordningen av syssel- sättningspolitiken sker på grundval av gemensamma riktlinjer för sysselsättning, nationella handlingspla- ner, en årlig gemensam rapport från kommissionen och rådet, en möjlighet för rådet att avge kommenta- rer till enskilda medlemsstater och utbyte av goda erfarenheter mellan medlemsstaterna. När Sverige blev medlem i unionen 1995 pratade man aldrig om vikten av hög sysselsättning. Det handlade enbart om den ekonomiska tillväxten. Men när vi kom med drev vi sysselsättningspolitiken i olika sammanhang, och det gav så småningom resul- tat. Eftersom jag själv satt i EU-parlamentet då minns jag mycket tydligt det intensiva arbete som svenskar- na lade ned för att lyfta fram sysselsättningspolitiken. Även om sysselsättningsfrämjande åtgärder i stor utsträckning ligger på medlemsländernas bord, för det gör de, betyder det ändå oerhört mycket för folket i unionen att det finns ett tryck och en uppföljning från kommissionen att medlemsländerna ska uppnå full sysselsättning. EU har också en roll som fredsfrämjare. Den ge- mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken framgår av artikel 23 i fördraget. Grunden för den är enhällig- het. När man ska verkställa de beslut man fattat till- lämpar man kvalificerad majoritet. Men länder som inte vill delta, och som inte heller vill stoppa övriga länder från att delta, kan alltså avstå från röstning. Sverige har valt att vara militärt alliansfritt. Det har bidragit till stabilitet i vår del av Europa. Det har också gjort det möjligt för Sverige att ta självständig ställning i nedrustningsfrågor, inte minst inom kärn- vapenområdet. Det är vi folkvalda i Sveriges riksdag som fattar beslut om Sveriges agerande i kriser och krig. Vår militärt alliansfria politik har ett starkt folk- ligt stöd. Men detta sätter inga hinder för att vi i Sve- rige allsidigt och aktivt ska kunna delta i internatio- nella säkerhetssamarbeten. Därför deltar vi bl.a. i den civila och militära kris- hanteringsstyrkan i EU. Vid toppmötet i Laeken i december 2001 förklarades EU:s nya krishanterings- styrka som operativ. EU har på mycket kort tid byggt upp en organisation för planering och ledning av krishanteringsinsatser. Dessa ligger i andra pelaren i det mellanstatliga utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. Det är viktigt att både den civila och den militära hanteringen ligger där eftersom dessa beslut fattas av de nationella parlamenten på mellanstatlig nivå. I dag finns en viss kapacitet när det gäller den civila krishanteringsinsatsen i första pelaren. Det gäller polisutbildning, gränsövervakning och minröj- ning. EU:s krishantering innebär inga ömsesidiga för- svarsförpliktelser eller bildandet av en Europaarmé, som har varit uppe här i diskussionen tidigare. EU är ingen försvarsunion. Samarbetet står dessutom öppet för deltagande också från länder som ligger utanför EU. Herr talman! Tyvärr ser jag att jag har förbrukat min tid. Därför stannar jag här.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 68 Marianne Samuelsson (Mp)

Herr talman! Den gemensamma utrikes- och sä- kerhetspolitiken är ju en del av det som Birgitta Ahlqvist tar upp här. Jag tycker att det var lite intres- sant att hon hamnade i att det över huvud taget inte ska vara någon armé eller någon gemensam försvars- samverkan och vi i Sverige får göra som vi vill. Rik- tigt så tolkar inte jag texterna. Det är lite intressant med dessa 60 000 personer. Vad ska man egentligen ha dem till enligt Birgitta Ahlqvist?

Birgitta Ahlqvist (S)

Anf. 69 Birgitta Ahlqvist (S)

Herr talman! När det gäller både den civila och den militära krishanteringsstyrkan beslutar vi i Sveri- ge själva om vi ska vara med eller inte. Vi har alltså ett veto som vi kan lägga in. Vi kan dessutom använ- da oss av det så att inget EU-medlemsland kan agera i den här speciella frågan. Vi kan också avstå, och i och med det deltar inte Sverige, men övriga länder som vill delta kan göra detta. Vi vet också sedan tidigare att vi i Europa har haft oroshärdar, t.ex. på Balkan, som har inneburit att vi har behövt en militär styrka för att klara upp situatio- nen. Men detta är ingen Europaarmé, och det är ingen försvarsunion.

Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 70 Marianne Samuelsson (Mp)

Herr talman! Birgitta Ahlqvist säger att övriga länder kan delta om Sverige avstår. Jag tycker att det är detta som är problemet i de här frågorna. Vi befin- ner oss på ett litet sluttande plan när det gäller vart EU är på väg och vad som händer med den svenska alliansfriheten. Det blir oerhört svårt för omvärlden att förstå var Sverige befinner sig när det gäller alli- ansfriheten om man avstår från att delta genom att säga nej till det, samtidigt som vi har denna insats- styrka som förmodligen ska skickas ut och delta ak- tivt. Kommer inte de personer som finns i insatsstyr- kan att delta i denna aktion?

Birgitta Ahlqvist (S)

Anf. 71 Birgitta Ahlqvist (S)

Herr talman! Sverige kan avgöra detta självt. Vi kan avstå om vi anser att andra länder ska genomföra detta. Men vi kan också lägga in vårt veto och där- med stoppa hela aktionen. Det är alltså inte någon försvarsunion. Vi är inte med i någon militär allians utan det här är ett sätt att hantera kriser, och vi har sett att olika sådana kan växa upp även i Europa.

Göran Lennmarker (M)

Anf. 72 Göran Lennmarker (M)

Herr talman! När man ska titta framåt kan det vara klokt att börja med att titta bakåt. När man ser på 50 års erfarenheter av europeisk integration kan man konstatera att detta har varit ett oerhört framgångsrikt projekt. Man får väl säga att den tid när denna integ- ration har fungerat har varit den bästa perioden i Västeuropa. Andra områden i världen som har försökt att integrera sig på motsvarande sätt har inte alls i samma utsträckning lyckats: Latinamerika, Afrika, arabvärlden och Asien, för att inte tala om östra Eu- ropa. I det perspektivet har faktiskt den europeiska in- tegrationen varit oerhört lyckad. Dessutom är de nya demokratier och självständiga länder som vi ser i Central- och Östeuropa mycket ivriga att komma med. Det skulle man inte vara om det inte vore ett attraktivt projekt. Jag tror att det är viktigt att ha det här i minnet när vi ska se framåt. Vi kan fundera något över varför man har varit så framgångsrik jämfört med vad som varit fallet i många andra försök. Jag tror att en orsak är att man har byggt på en rättsgemenskap med starka institutioner, inklusive en domstol. Det har varit ord- ning och reda i samarbetet, som varit starkt institutio- naliserat. Det är nog en av förklaringarna till att det har gått så väl i Europa jämfört med på många andra håll. Man har vidare särskilt fokuserat på de kanske viktigaste sakerna i det internationella samarbetet: den fria rörligheten för människor, en gemensam marknad och - visserligen sent men ändå - en ge- mensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det har kanske varit lika viktigt att man inte har överlastat unionen. Man har inte försökt göra allting utan fokuserat på det väsentliga. Väldigt stora delar av det politiska området har unionen inte gått in på, dem som vi reserverar för inrikespolitik. Jag tänker på skatter, transfereringar av olika slag, sociala system, utbildningssystem etc. Man har i dessa sammanhang tagit upp de mer gräns- överskridande aspekterna. Jag har nu sett bakåt. Ser vi framåt finner vi en union som går från att vara västeuropeisk till att nu bli alleuropeisk. Det är ju ett oerhört stort steg i Eu- ropas historia att den europeiska unionen faktiskt kommer att bli alleuropeisk. I ett första skede, för- hoppningsvis genom beslut i december, ska det bli 25 medlemmar i unionen, och perspektivet är längre än så, kanske 30-35 medlemmar, osäkert när i tiden. Detta innebär att den framtida union som vi nu bygger är ett gemensamt projekt mellan de 15 med- lemsländerna i dag och de tillkommande medlem- marna. Det är vårt gemensamma framtida Europa som vi bygger, inte för dagens till 15 länder begrän- sade medlemskrets utan för hela denna ländergrupp. Jag tror att två utgångspunkter är centrala i detta. Den ena är det dynamiska Europa, det Europa som faktiskt kan växa och utvecklas, och den andra är det öppna Europa. Vi får inte bygga ett Europa som är slutet mot omvärlden och som på något sätt blir sig selv nok, vilket kan vara en frestelse om man är stor och samlar många länder. Jag tänker här eftersom Per Unckel tidigare uppe- höll sig vid de institutionella frågorna från moderat håll mer fokusera på den andra delen i en liten gylle- ne regel som vi har, nämligen att vara noggrann och försiktig när det gäller att ge EU kompetens men att EU sedan det har fått kompetens ska kunna agera. Vad är det då för kompetens som vi vill ge EU? Vi har angett sex huvudområden som vi menar att EU ska vara verksamt i under den period som vi nu ser framför oss. Det skulle föra för långt att gå in på allt som rör detta, och en del är ganska allmänt känt. Det första är det som rör den inre marknaden, där vi vill se förstärkningar på många områden. Det andra är förstärkningar av möjligheterna att förhindra gränsöverskridande miljöproblem. Det tredje området är den fria rörligheten för per- soner, där det är naturligt att EU får en gemensam invandrings- och flyktingpolitik. Det ligger i detta. Det kommer att ta tid eftersom det spretar väldigt mycket vad gäller i vilken riktning man vill gå. Att få en anständig sådan politik kommer att ta tid. Jag tänkte här också gå in på ett fjärde område, som jag nu tror ligger i konventet och som konventets energi i mycket bör fokusera på. Det gäller bekämp- ningen av den grova internationella brottsligheten. Jag tror att en del av missnöjet med EU ibland inte är att EU gör för mycket utan att EU gör för lite. Jag misstänker att många av Europas invånare säger att EU borde göra mycket mer för att bekämpa den grova internationella brottsligheten, terrorismen, narkotika- handeln och den fruktansvärda människohandeln. Här tror jag att det behöver göras en hel del. Det är ett svårt område, och det är inte tu tal om att hu- vuddelen av all brottsbekämpning även i fortsättning- en kommer att ske nationellt och lokalt. Men vi måste få en större kapacitet att göra detta också på europe- isk nivå eftersom våra medlemsländer när det gäller delar av den här brottsbekämpningen är för svaga för att klara den själva. Vi måste bygga upp mekanismer som kan klara detta inom den europeiska unionen. Erfarenheterna har hittills kanske inte alltid varit de bästa. Vi menar från moderat håll att det mellan- statliga samarbetet, den tredje pelaren, kanske har lett till att vi lite grann har slarvat i den här byggenska- pen. Vi tycker inte att rättstryggheten har fått exakt den plats som den borde har fått. Det har varit moti- vet för vår tveksamhet i delar av det här. Framför allt efter den 11 september gick det plötsligt mycket fort. Det var som med ketchupflas- kan: Först hände ingenting, och efter den 11 septem- ber skulle det gå jättefort med att komma någon vart på det här området. Vi tror att man måste ändra me- kaniken i samarbetet och få in det mer i de traditio- nella fårorna, där Europaparlamentet spelar en roll. Europaparlamentet gjorde faktiskt viktiga insatser för rättssäkerheten i det här arbetet. Vi menar att det är naturligt att den tredje pelaren upphör som specialkonstruktion och att man bör få mer av normalt samarbete som vi har i övrigt inom EU på det rättsliga området. Det kommer likväl att vara svårt, för subisidiariteten är här viktig, och dess- utom är området omgärdat med långa traditioner av lagstiftning, från tiden från Storbritanniens Magna Charta och våra landskapslagar och framåt, vilket gör att det här blir trassligt att genomföra. Likväl är det nödvändigt. Jag tror att en av orsakerna till att det ibland före- kommer en irritation över EU är att vi inte har kom- mit längre, inte att EU har tagit på sig för mycket utan att EU faktiskt har gjort för lite. Det femte området i min uppräkning som jag tror att det är viktigt att konventet tar hand om är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. En stark plusfaktor i det sammanhanget är att det finns en i betydande mån gemensam syn mellan medlems- länderna och även kandidatländerna. Jämfört med vad jag trodde i folkomröstningskampanjen 1994 är jag överraskad över den betydande samsyn som finns mellan EU:s medlemsländer. Vi har en sådan även i besvärliga frågor, som i Mellanösternpolitiken men även på andra områden. Däremot har vi ett problem med att vi har trasslat till det organisatoriskt. Vi har tre poler för utrikespo- litiken. Det är först kommissionen, som vi kan kalla Patton, om vi ska sätta ett namn på den. Vi har vidare rådssekretariatet, Solana, och för ögonblicket det spanska ordförandeskapets utrikesdepartement i Mad- rid. Den spanske utrikesministern får väl symbolisera den polen. Jag tror inte att vi kan ha det så här, om vi ska ha en gemensam och effektiv utrikes- och säkerhetspoli- tik. Vi måste faktiskt samla den på ett ställe för att få en gemensam beredning och en kontinuitet, på sam- ma sätt som ett lands utrikespolitik faktiskt kräver en kontinuitet och en institutionell kompetens. Jag tror att vi i unionen måste komma fram till att samla ihop detta, och jag tror att det möjligen ändå måste vara kommissionen som på något sätt blir den naturliga samlingspunkten. Jag kan vara öppen för olika lösningar här, men jag tror att vi måste få en mer väl fungerande utrikes- och säkerhetspolitik. Vi behöver dessutom ha bättre resurser till förfogande för fredsbevarande och freds- skapande områden, men det är mera nationella an- svarsområden, och då är det mera riksdagen som bär ansvaret och inte så mycket EU. Det tredje området, som jag tror möjligtvis är ett embryo till en höger-vänster-diskussion inom kon- ventet är frågan om den ekonomiska samordningen och samordningspolitiken. En del vill ta euron till intäkt för att gå mycket långt på det här området. Man säger att om vi har en monetär union så måste vi också därmed ha en ekonomisk politik som är mycket enhetlig. Det talas ibland om den europeiska sociala modellen, och man vill använda detta som ett motiv till varför man ska gå långt i det här avseendet. Här tror jag att det finns en stor risk, om man inte håller tungan rätt i mun. Vi får nu ett EU som kom- mer att vara mycket heterogent med mycket stora skillnader i produktivitet i de nya medlemsstater som kommer in från Central- och Östeuropa. Det handlar om våldsamt stora skillnader. Då måste det vara flexibilitet som är förutsättningen. Om vi har en ge- mensam makroekonomisk politik så måste mikropo- litiken vara mycket flexibel. De nya medlemsländer- na måste kunna växa 6-8 % under en generation för att komma ikapp, och det kräver att vi inte i unionen får en sådan ekonomisk politik och arbetsmarknads- politik att vi låser fast deras utveckling och att de stagnerar eller växer för långsamt. Då riskerar vi att bryta sönder unionen om tio år, när de upptäcker att de fortfarande ligger långt efter Västeuropa. Här tror jag möjligtvis att en av de mer intressanta diskussio- nerna kommer att vara under konventet. Och här gäller just återhållsamhetens princip: att veta vad det är som är viktigt att vi faktiskt gör gemensamt på det europeiska området, och vad vi inte ska göra, för att bibehålla flexibiliteten. Det är ju faktiskt Europas styrka: Vi är en kontinent som håller samman men också bygger mycket på flexibilitet mellan de olika medlemsländerna.

Lars Ohly (V)

Anf. 73 Lars Ohly (V)

Herr talman! Det är lite av favorit i repris över den här debatten. Vi har fört den förut. Det är väl kända ståndpunkter, men det gör den inte mindre angelägen. Utvecklingen av den europeiska unionen går i en riktning som leder till bildandet av en europeisk su- perstat om den får fortgå. Den monetära unionen är en viktig del av det, likaså den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken likaväl som säkerhets- och försvarspolitikens samordning, upprättandet av en militär styrka - snabbinsatsstyrkan inom EU - ökad användning av kvalificerad majoritet i beslutsfattan- det i så gott som alla fördragsändringar hittills och förslag om långtgående institutionella förändringar som inrättandet av en president, mer makt till EU- parlamentet och att alltmer makt flyttas från med- lemsstaternas nationella parlament till EU:s institu- tioner. EMU-medlemskapet, som vi hoppas kunna för- hindra för svensk del, innebär en ekonomisk politik inskriven i fördrag. Dessa fördrag är överställda svensk lagstiftning, t.o.m. svensk grundlag. Med ett EMU-medlemskap kommer rösträtten att ytterligare devalveras och urholkas, därför att då blir det grund- lagsvidrigt, fördragsvidrigt, att företräda en ekono- misk politik som står i strid med den ekonomiska politik som EMU-medlemskapet kräver. Militariseringen av EU har inneburit att EU nu samlar sig för att skaffa muskler för att på den inter- nationella arenan kunna tvinga världssamfundet att agera i enlighet med unionens intressen. Det är en stormakt som formerar sig. Det är en stormakt som ska samarbeta mycket intimt med USA, men samti- digt ska kunna ta sig egna rättigheter och egna befo- genheter och kunna använda en militär styrka för att uppnå dessa. Den svenska alliansfriheten blir alltmer av en po- temkinkuliss. Det visar sig inte minst av att Modera- terna numera alltmer öppet talar om nödvändigheten av ett framtida svenskt Natomedlemskap, trots att det är ett av de partier som står bakom den nya säker- hetspolitiska doktrinen som av regeringen tolkas som att Sverige fortsatt kommer att vara militärt allians- fritt. Sedan Sveriges medlemskap i EU har alltså många steg tagits där makt har överförts från de na- tionella parlamenten till överstatligt beslutsfattande inom EU. Därmed ökar avståndet mellan väljare och beslutsfattare ytterligare, och den demokratiska legi- timiteten urholkas. Däremot går det inte att finna ett enda exempel på att makt har flyttats andra vägen. Trots alla diskus- sioner om demokratiskt underskott och bristande demokratisk legitimitet inom EU finns det inte ett enda exempel på att man har återfört makt till de nationella parlamenten och därigenom ökat väljarnas möjlighet att faktiskt utkräva ansvar av beslutsfattar- na. Den här utvecklingen har ju inget entusiastiskt stöd hos majoriteten av medborgarna i EU:s med- lemsländer. Snarare förstärks intrycket av maktlöshet, vilket leder till passivitet och uppgivenhet. Deltagan- det i EU-parlamentsvalen, eller snarare det bristande deltagandet i dessa val, visar på avståndet och gör också EU-parlamentet till en institution med svår- överträffat låg legitimitet ur demokratisk synvinkel för att vara en folkvald institution. Vid ett studium av vilka som är mest kritiska mot unionens utveckling kan man konstatera att kvinnor i Sverige är mer kritiska än män, och det är inte så underligt. EU:s ekonomiska politik och ett eventuellt EMU-medlemskap kommer att leda till förstärkta krav på lägre skatter och minskad offentlig verksam- het, och därmed hotas kvinnors kamp för jämställd- het. Lågavlönade och arbetslösa är väsentligt mer EU-kritiska än direktörer och högavlönade. Den ge- nomsnittlige EU-entusiasten är en högavlönad man med borgerliga sympatier. Medan den här utvecklingen pågår är den svenska regeringen relativt tyst. Allt är i stort sett bra som det är, och om det förändras så är nog det bra, det också. Pragmatism tycks vara att gilla läget i alla situationer, vilket leder till att den svenska regeringen traskar patrull efter de krafter som ser superstatsbygget som önskvärt och som drömmer federalistiska drömmar om ett Europas förenta stater. Man använder också maktspråk mot folk och medborgare som vågar sätta sig upp mot den ödesbe- stämda utvecklingen. När det irländska folket för ett år sedan sade nej till Nicefördraget i en demokratiskt genomförd folkomröstning, ja, då var det plötsligt inte fördragen som gällde. Då var det plötsligt inte så att Nice-fördraget föll, vilket det skulle ha gjort om man hade följt EU:s egna bestämmelser. Nej, i stället sade EU:s ledare, däribland Göran Persson, att detta var ett problem för den irländska regeringen som nu minsann får övertyga det irländska folket om att man ska rösta en gång till, och då ska man rösta rätt. Det här är ju en demokratisyn som är fasaväckande. Det finns alltså mycket som går i fel riktning, men det finns också delar i det betänkande jag framför allt pratar om, nämligen utrikesutskottets betänkande nr 10, som är bra. Det gäller t.ex. skrivningarna om den blockad som pågår mot Armenien, och som Tur- kiet och Azerbajdzjan står för. Det är ett exempel på att Turkiet fortsätter på en historisk väg, som också visar sig i förtrycket av olika nationella minoriteter i landet, men som den här gången har sitt ursprung i konflikten om Nagorno-Karabach. Den här blockaden har inneburit svåra lidanden för det armeniska folket, och den är dessutom folkrättsvidrig. Blockad av ett land får endast förekomma om en sådan har sanktio- nerats av Förenta nationerna. Men Turkiets och Azer- bajdzjans blockad är inte sanktionerad av FN, utan helt och hållet en turkisk-azerisk uppfinning. Därför är det utmärkt att utrikesutskottet så klart har tagit ställning mot denna rättsstridiga och omänskliga blockad. Det är också bra att utrikesutskottet så starkt betonar att konflikten mellan Armenien och Azer- bajdzjan måste lösas på ett fredligt sätt. Turkiet har också ockuperat en del av den själv- ständiga staten Cypern. Genom sina krigshandlingar har man drivit människor på flykt från en del av Cy- pern och därefter genomfört folkomflyttningar, en sorts bosättningspolitik med mönster från Israels bosättningar på palestinskt territorium. Turkiska medborgare har skeppats från det turkis- ka fastlandet till de ockuperade delarna av Cypern vilket också är ett mycket tydligt folkrättsbrott. Vi kan inte tolerera sådana vare sig i Turkiet eller i Pa- lestina. I betänkandet behandlas också en motion som handlar om övervakningssystemet Echelon. För många är det fortfarande okänt vad Echelon står för. Det är ett signalspaningssystem som används för att övervaka såväl privatpersoner som organisationer och företag. Det finns alltfler och allt tydligare bevis för det. Det är naturligtvis riskfyllt när man vet att den kommunikation som man har som privatperson t.ex. med e-post kan övervakas. Det kan ställa till än större problem för företag som kan avlyssnas och därige- nom förlora viktiga order. Det är en form av företags- spionage som det måste vara oerhört väsentligt för oss att komma till rätta med. Det är en organiserad avlyssning som naturligtvis är illegal på flera plan. Att avlyssna och kontrollera privatpersoners korrespondens är ett brott mot såväl den europeiska konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som FN:s konvention om mänsk- liga rättigheter. Trots detta fortsätter intrången. Det borde vara rimligt att en majoritet i Sveriges riksdag lyfte fram förekomsten av Echelon och vikten av att den svenska regeringen tar initiativ i EU:s mi- nisterråd för att utarbeta ett internationellt regelverk för att beivra företagsspionage genom denna typ av signalspaningssystem. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 25 i utrikesutskottets betänkande 10. Jag står naturligtvis bakom våra ståndpunkter i övriga reservationer. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till dem. Slutligen: Det har varit en parad av ledamöter från framför allt utrikesutskottet som har hållit sina sista anföranden här i dag. Jag vill gärna tacka alla de som valt att frivilligt avgå ur riksdagen i höst. Jag vill tacka för ett gott samarbete och en del minnesvärda stunder. Framför allt vill jag rikta mig till den person i utrikesutskottet som jag sannolikt har minst gemen- samt med, åtminstone i EU-frågor, nämligen K-G Björsmark. Vi ses i Idrottsparken den 29 juli! Tack också till utrikesutskottets kansli.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 74 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! Det stämmer att Vänsterpartiet och Folkpartiet, Lars Ohly och jag är de som har minst gemensamt när det gäller mycket inom utrikespoliti- ken. Jag har också fått det bekräftat nu när jag har lyssnat till Lars Ohly. Jag lyssnade också mycket intresserat på vad Göran Lennmarker sade tidigare. Jag gjorde den reflexionen att det var ett visionärt tal som pekar framåt, på möjligheter. När jag lyssnar på Lars Ohly är det precis tvärtom: Det är bara elände, elände och elände med Europeiska unionen. Hur kommer det sig att denna eländiga organisa- tion ändå har resulterat i en fredlig utveckling i Euro- pa som är historiskt unik? Vi har inte haft krig mellan länder i Europa på ett halvt sekel, vilket är unikt. Det kan inte bara vara elände med den europeiska unio- nen, Lars Ohly. Jag är den förste att skriva under på att det finns tillkortakommanden. Dem ska vi rätta till. Men själva tanken är ändå rätt tänkt, att samar- betet ska leda till en fredligare värld. Varför inte bidra till att göra det bättre i stället för att försöka lämna detta fredsprojekt? Det finns ett område där vi däremot har haft en del gemensamt, och det är biståndspolitiken. Jag har alltid uppfattat Vänsterpartiet som en draghjälp när det gäller de frågorna. Det är det fina med demokra- tin, att man kan skilja på sak och person. Vi kan ha en hård debatt här men också glädjas åt den tjusiga fot- bollskampen i Norrköping.

Lars Ohly (V)

Anf. 75 Lars Ohly (V)

Fru talman! Visioner går inte bara i en riktning. Visionär är man inte enbart om man företräder mer makt till den europeiska unionen, att unionen ska syssla med fler frågor eller att EU ska bli en starkare aktör på världsscenen. Visionär kan man också vara i den meningen att man företräder en syn som innebär mer av demokrati och folkligt inflytande. Visionär kan man vara genom att företräda en syn som innebär att man ifrågasätter EU:s institutioner och deras folk- liga legitimitet och i stället förespråkar att den demo- krati som bygger på ansvarsutkrävande från väljarna faktiskt förstärks i stället för att försvagas. Visst har vi haft en utveckling av fred under lång tid, åtminstone i delar av Europa. Men K-G Bi- örsmark menar säkert inte på allvar att krigsrisken skulle ha ökat om Sverige skulle ha stått utanför den europeiska unionen genom ett beslut i folkomröst- ningen 1994. Eller menar K-G Biörsmark det på allvar? Menar K-G Biörsmark kanske t.o.m. att om Sverige står utanför EMU, vilket sannolikt blir före- mål för en ny folkomröstning så småningom, så kommer krigsrisken i Europa att öka? Nej, jag tror inte det. Därför är inte heller det ett bra argument för att övertyga dem som ser den europeiska unionens brister varje dag och som riskerar att bli offer för passivitet och uppgivenhet i stället för demokratiskt engagemang för förändringar.

Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Anf. 76 Karl-Göran Biörsmark (Fp)

Fru talman! Nej, Lars Ohly, naturligtvis hade inte krigsrisken i Europa ökat om Sverige hade stått utan- för. För det är andra som har krattat manegen, det är andra som har gått i förväg. Det är andra som har gjort jobbet när vi har suttit på läktarplats och tittat på. Jag hade önskat att vi skulle varit med långt tidi- gare och satt axeln till för att driva detta arbete, med vår kunskap och vår erfarenhet. Men det gjorde vi inte, utan vi satt på åskådarläktaren och följde ut- vecklingen. När det passade oss vände vi på klacken och sade: Nu vill vi vara med. Credit till dem som gjorde jobbet! Jag har tagit upp den demokratiska förankringen här i dag. Det är ett problem, jag håller med om det. Men det finns kanske andra vägar att gå än den som Lars Ohly företräder här, nämligen att ge EU- parlamentet större makt så att man kan utkräva ansvar för dem som är valda. Det är en väg att gå. Vi har också skrivit det i ett förslag till den författning som vi skulle kunna tänka oss att den europeiska unionen kunde arbeta efter. Jag kommer att överlämna försla- get, så att Lars Ohly kan studera det. Sedan kan vi fortsätta diskussionen vid ett annat tillfälle. Jag tackar så hjärtligt för alla goda debatter under årens lopp.

Lars Ohly (V)

Anf. 77 Lars Ohly (V)

Fru talman! Vad ökar då risken för krig, om nu inte det att Sverige eventuellt står utanför EMU gör det? Det finns ett antal faktorer som är oroväckande. Ökad vapenexport leder garanterat till att risken för krig ökar. Nya militära stormakter som försöker posi- tionera sig på världsscenen och skapa sig ett utrymme för att dominera över territorier och områden som inte hör till deras egna är definitivt en sådan risk. Ökade klyftor i världen är den kanske största risken för kon- flikter framöver. Vi har en europeisk union som subventionerar egen produktion och har ganska höga tullar gentemot tredje världens produktion av framför allt livsmedel och jordbruksprodukter. Vi kan se att den europeiska unionen bygger murar mot omvärlden. Det finns t.o.m. förslag om att man ska skicka krigsfartyg för att borda flyktingbåtar. Vi ser en europeisk union som bygger upp en egen militär styrka som inte alltid ska användas efter beslut i FN:s säkerhetsråd utan kanske även av EU efter eget gottfinnande. Vi ser en union som förstärker samarbetet för va- penproduktion och vapenexport. Tyvärr är själva unionen i dag ett exempel på ökad krigsrisk. Unio- nens politik leder till att riskerna för konflikter i värl- den ökar. Det kan naturligtvis endast åtgärdas genom att unionen byter inriktning, blir en demokratiskt förankrad union som sysslar med det som den ska syssla med och tar avstånd från alla federala visioner om ett stormaktsbygge i Europa.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 78 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! Vi debatterar i dag två betänkanden, KUU2 och UU10. Man kan säga att vi tittar tillbaka på 2001 samtidigt som vi har synpunkter på och tan- kar kring det som ligger framför oss i EU-arbetet. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 i UU10 från Kristdemokraterna. Den avser 2001 års arbete inom EU. Jag måste säga att det är oerhört intressant att lyssna till Lars Ohly när har ger en beskrivning av EU. Jag tror att ingen svensk medborgare känner igen sig när han beskriver en superstat med alla de be- kymmer som han tycker sig kunna måla in i detta bygge. Men det kanske inte är så svårt att förstå när nu EU har lyckats trycka tillbaka den politik som Ohly starkt sympatiserade med. Det var en politik där minsann inte demokratin och öppenheten var särskilt stor och där gränserna var slutna för omvärlden. EU har lyckats pressa tillbaka detta och besvikel- sen är naturligtvis stor. Därför målar man upp EU på det sätt som sker. Jag kan inte så någon annan anled- ning till det eftersom det ju saknar all kontakt med den verklighet som vi svenskar i dagsläget upplever. Runtom i Europa pågår en intensiv debatt om hur unionen ska utvecklas framöver. Den debatten bör vi delta i. Konventet om EU:s framtid har fått en när- mast flygande start. Den svenska regeringen förefal- ler nästan unik i sin uppfattning att det mesta är bra som det är, att status quo ska bevaras. Det har sagts många gånger i dag och behöver kanske sägas igen. Det pågår en enorm dynamik i Europa. Det är en utveckling som medför att EU måste reformeras för att klara sina uppgifter även om målen för samarbetet är desamma som tidigare. Därför är det oroväckande att regeringen är så ovillig att diskutera institutionella reformer. Sören Lekberg talade tidigare om att bevara rå- dande ordning och att vara pragmatisk inför framti- den. Jag är övertygad om att Sverige behöver en rege- ring som deltar med entusiasm i Europasamarbetet, en entusiasm som inte begränsas till de tillfällen då statsminister Göran Persson själv kan stå i centrum, utan en ärlig entusiasm inför hela EU-samarbetet. Unionen kommer inom en snar framtid att bestå av 27 medlemsländer. Det är inte svårt att förstå vilka svårigheter det kommer att medföra i själva be- slutsprocessen om enhällighet ska krävas på lika många områden som i dag. Det är det arbetet vi ska ta ansvar för. Hur ska man i EU exempelvis få en mo- dern och hållbar politik om varje land har möjlighet att stoppa förslag som skulle innebära vissa nackdelar för den egna befolkningen? Om vi ska ha det på det sättet kommer utvecklingen att stoppas. Man kommer nämligen alltid att kunna finna den typen av nackde- lar. Slutsatsen måste vara att användandet av kvalifi- cerad majoritet måste öka. Exempel på viktiga områ- den där majoritetsbeslut krävs är handel, asylpolitik, miljöstyrande avgifter och regionalpolitiken. Men det finns även andra områden. Det behövs alltså en reform av EU syftande till stärkt demokrati, öppenhet och effektivitet. Fördragen bör därför delas upp i två delar, där de viktigaste bestämmelserna om beslutsfattande och kompetens- fördelning samlas ihop till en del, alltså till ett kon- stitutionellt fördrag som får en särskild status. Det skulle ge ökad tydlighet för medborgarna om vad EU är och hur unionen fungerar. Jag tror att vi är många även i denna kammare som skulle behöva få stöd i de funderingarna. Fru talman! På många områden var 2001 ett framgångsrikt år för EU. Man fick enighet i målet att de första nya länderna ska tas in i unionen år 2004. Betydelsen av detta, och den upptrappade förhand- lingstakt som Sverige drev fram, är stor. Ett annat område som gick framåt var det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. EU är på god väg att få en gemensam krishanteringsförmåga, både militärt och civilt. Eftersom kriser och katastrofer ofta är gränsöverskridande fenomen anser Kristdemokra- terna att detta EU-samarbete är mycket positivt. Eu- ropas säkerhet är odelbar, och oroligheter i andra delar av kontinenten påverkar oss. Det är viktigt att Europa inte är helt beroende av USA när det gäller att hantera kriser av större omfattning. Samtidigt driver de politiska ledarna i unionen på för att så snabbt som möjligt deklarera att krishante- ringsstyrkan är "operativ". En varning är på sin plats så att EU inte låter sina höga ambitioner springa före vår faktiska förmåga. Det kanske inte är så klokt. Man ska nog ha tillgång till sakerna innan man säger att man kan använda dem. Det behövs ett europeiskt samarbete för ekono- misk tillväxt. Många av EU-länderna dras med eko- nomiska problem. Det handlar om sviktande statliga finanser, långtidsarbetslöshet, för lite företagande, för lite resurser för investeringar och för lite satsningar på konkurrenskraftig forskning. Det är inga nyheter, men det talas i Sverige ganska tyst om dessa grund- problem. Behovet av ekonomiska reformer är uppenbart. Därför välkomnar vi kristdemokrater EU-samarbetet kring tillväxtfrågor. Det sker framför allt genom s.k. öppen samordning, som baseras på jämförelser mel- lan medlemsländerna. Med EMU-projektet i hamn och en alltmer integrerad inre marknad måste en samordning av ländernas politik ske för att nå den ekonomiska tillväxten. Hittills har samarbetet gett ganska små resultat. De offentliga finanserna sviktar under trycket av ett expanderande välfärdssystem. Stora hinder kvarstår beroende på bl.a. höga skatter och krångliga regler. Bristande konkurrens på den inre marknaden innebär högre priser och färre jobb i varje medlemsland. Problemet är att många av regeringarna är ytterst angelägna om att ta till sig beröm, men de undviker kritiken. Det gäller inte minst Sverige, som svarat med ord i stället för med handling på de rekommen- dationer som kommissionen har gett. De kritiska punkterna handlar för Sveriges del inte minst om bristande konkurrens inom flera branscher med priser som ligger 20-25 % över genomsnittet, det högsta skattetrycket i Europa samt ett bidragssystem som inte uppmuntrar till arbete. Den samlade effekten av detta, konstaterar kommissionen, är en lägre ekono- misk tillväxt och lägre välfärd för svenska folket. De rekommendationer som getts till Sverige handlar om att sänka skattetrycket på arbete, förbättra skatte- och bidragsincitamenten för att arbeta, minska obalansen mellan könen på arbetsmarknaden samt förbättra de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effek- tivitet. Rekommendationerna är långt ifrån några nyheter, och de har till stor del upprepats från tidigare år. Rekommendationerna kommer alltså år för år från kommissionen till Sverige. Det är frapperande hur lite den svenska regeringen känt sig kallad att agera för att undanröja dessa pro- blem. Man måste fråga sig om regeringen verkligen stöder den öppna samordningsmetoden. Fru talman! Låt mig avsluta med miljöpolitiken i EU. Vid Europeiska rådet i Göteborg antogs en s.k. strategi för hållbar utveckling. Det låter storslaget, men innehållet var i själva verket ganska magert och en stor besvikelse för den som läst kommissionens ursprungliga förslag till strategi. Många av de ambitiösa förslag som kommissio- nen arbetat fram ströks i en handvändning när försla- gen kom upp på ministerrådets bord. Många konkreta mål och åtgärder togs bort. Allvarligast är att klimat- frågan ströks från dagordningen och därmed sköts på framtiden. Betydelsen av hållbar utveckling understryks ofta i EU:s olika rapporter och skrivelser, men i praktisk handling lyser detta perspektiv med sin frånvaro. Låt mig t.ex. nämna det beslut som ministerrådet väntas fatta denna vecka om fortsatt stöd till stenkolsindust- rin i Europa. Det är ett fenomen i flera av EU:s s.k. strategier att orden flödar över men handlingen lyser med sin frånvaro. Både när det gäller integreringen, hållbar utveck- ling, och samarbetet för ekonomisk tillväxt finns en tendens att låta orden skyla bristen på reformvilja. Eller som vår egen regering uttrycker sig ibland: Det är mycket ord, men lite verkstad. Den öppna samordningen är ofta bra. Men EU kan inte bara bygga på att varje land plockar russinen ur kakan. Grunden måste vara den s.k. gemenskapsme- toden, alltså ett samarbete baserat på gemensamma regelverk som gynnar helheten, kontrollerade av starka institutioner med fastlagda befogenheter. Kommissionens och parlamentets roll behöver värnas och stärkas, för öppenhetens och effektivitetens skull.

Bertil Persson (M)

Anf. 79 Bertil Persson (M)

Fru talman! Få frågor är viktigare än EU:s fram- tidsfrågor. När Sverige nu med EU-medlemskapet har klivit ur kommentatorsbåset i världspolitiken och klivit ut på spelplanen är framtidsfrågorna inom EU en verklig nyckelfråga. I det gemensamma utskottets betänkande KUU2 finns en bra redovisning för de ståndpunkter som är gemensamma för riksdagens partier men också i reservationerna redovisningar för hur de olika parti- erna ställer sig inför konventsfrågorna. Från vår sida framhåller vi särskilt att det ska vara svårt att tilldela EU nya funktioner, men sedan ska det fungera. Det ska kunna fullgöra sina nya uppgif- ter. Det är också väldigt viktigt att vi fullt ut deltar i EU:s arbete och då även EMU. I UU10, som är utrikesutskottets bidrag till detta, finns det en del specifika frågor som vi särskilt vill understryka. Det första är att riksdagens roll behöver stärkas. Arbetet sker nu väldigt ofta i tjänstemanna- samarbete eller vitböcker. Det behövs en mycket tidigare förankring av de nya frågorna i riksdagens arbete. Riksdagens utskott behöver engageras på ett helt annat sätt. Därför vill jag redan nu yrka bifall till reservation nr 1 i UU10. Som Holger Gustafsson sade är sysselsättnings- frågorna viktiga och angelägna. Det är viktigt att följa rekommendationerna från ministerrådet och kommis- sionen när det gäller ett minskat skattetryck på arbete, att reformera skatte- och bidragssystem och att mot- verka könssegregeringen på arbetsmarknaden. En annan fråga som är väldigt angelägen för oss är att stödja de baltiska staterna. Vi tycker att det är viktigt att stödja deras möjligheter att bli Natomed- lemmar. Stabila och säkra gränser skapar lugn på båda sidor om gränserna. Tomrum skapar bara oro och spänningar. Det är också viktigt att vi stöder dem fullt ut när det gäller marknadstillträde till EU:s marknader redan nu innan gemenskapsförhandlingar- na är genomförda. Ett annat område som är angeläget för oss är na- turligtvis EU:s utvecklingssamarbete. Det har varit utsatt för väldigt mycket kritik. Reservationerna är magnifika i EU. Det är i realiteten relativt lite pengar som betalas från EU för de insatser som EU ska göra och borde ha gjort på detta område. Det är väldigt viktigt att man får igång utvecklingssamarbetet på ett helt annat sätt. Från vår sida vill vi som alltid driva skuldavskriv- ningsfrågorna. Vi vill att Sverige ska ta det initiativ som vi har krävt till en total skuldavskrivning för HIPC-länderna, dvs. de högt skuldsatta fattiga län- derna, år 2004 och engagera hela EU i det arbetet. Jag tror också att det är viktigt att EU tar en ledar- roll när det gäller inte bara EU:s samarbete utan ock- så försöker samordna det bilaterala samarbetet, dvs. medlemsländernas biståndssamarbeten. Jag tror att effekterna kan bli väsentligt större om man arbetar tätt tillsammans. En fråga som vi mycket ofta har drivit i dessa sammanhang är MR-frågorna. MR-frågorna måste bli allt viktigare inte bara i biståndssamarbetet utan ock- så när det gäller EU:s medelhavspolitik. EU:s regionalpolitik är också en viktig fråga. Den måste reformeras. Strukturfondsstödet måste reduce- ras för de nuvarande medlemsländerna. Men på det området har riksdagen redan på näringsutskottets initiativ i NU2 givit ett tillkännagivande till regering- en, så där behövs inget nytt ställningstagande från riksdagens sida i dag. Fru talman! Som så många andra i utrikesutskottet vill även jag tacka utskotts- och riksdagskamrater för ett gott samarbete och ett gott kamratskap under en spännande epok. Tack!

Christina Axelsson (S)

Anf. 80 Christina Axelsson (S)

Fru talman! Det är viktigt att vi diskuterar fram- tidsfrågorna inom Europeiska unionen på flera sätt och lyfter fram visioner om EU. Det gör vi genom att diskutera frågorna i konventet men också genom att lyfta fram frågor som är engagerande. Vi brukar säga att Sverige är fantastiskt. Så säger man säkert också om sina egna länder i övriga med- lems- och ansökarländer. Men jag tror nog att alla kan hålla med om att Sverige har ett speciellt läge. Vi kan ses som en ö mot resten av Europa. Vi har visserligen fast landförbindelse längst upp och numera också i söder. Men fortfarande är sjöfarten en mycket viktig länk till både EU och resten av världen. Vi kan också se oss som speciella därför att vi är ett nordligt land i EU:s utkant med gles befolkning och stora avstånd. Just därför är transportpolitiken en speciellt viktig framtidsfråga för oss och något som också engagerar många. När vi talar om EU:s framtid är det angeläget att också tala om goda transporter så att vi enkelt kan nu andra medlems- och ansökarländer och ha god till- gång till den inre marknaden. Vikten av ett modernt, dvs. effektivt och hållbart, transportsystem kan inte nog poängteras. Trafikutskottet har engagerat sig i EU- kommissionens vitbok Den framtida transportpoliti- ken, vägval för framtiden och avgett ett yttrande till EU-nämnden som lämnats vidare för beaktande till regeringen. Vi har i vårt yttrande poängterat såväl vikten av hållbara transporter för miljöns skull som vikten av enhetliga regler för att motverka illojal konkurrens och social dumpning. Alla former av diskriminerande särregler behöver avvecklas på det här området. Vi har också tryckt på angelägenheten av en hög ambition för trafiksäkerhetsarbete men också trans- portforskning och ökad säkerhet för barn i trafik. Fru talman! Sverige är ett öppet och föreningsrikt land, vilket nog också är speciellt. Genom vår före- nings- och folkrörelsekultur har medborgarna kunnat påverka samhället. Det arbetssättet behöver också lyftas in i EU, och i framtidsdebatten bör man ta upp hur förutsättningar för medborgarna att genom ideella organisationer kunna delta i EU:s föreningsliv ska kunna utvecklas. De projektpengar som finns att söka i dag kräver ofta stora egeninsatser. Våra ideella organisationer, som i regel lever på medlemsavgifter, har svårt att få sina resurser att räcka till för att även klara av arbetet med EU-frågor. En del av detta engagemang innebär att organisationerna behöver kunna delta i möten som hålls i andra länder än Sverige. Det är dyrt att resa, även om det går snabbare och enklare än förr. EU inbjuder också ofta NGO:er, dvs. icke-statliga frivil- ligorganisationer, till seminarier och möten etc. Vi har föreningar som kan företräda Sverige i olika sammanhang, exempelvis miljö- och konsumentorga- nisationer. Då bör de också ges förutsättningar att kunna ta sitt ansvar. I morgon ska vi debattera regeringens skrivelse om mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. Jag får då anledning att åter- komma just till denna fråga. Fru talman! Det finns många organisationer som vill vara med och påverka frågor inom EU. Bl.a. vill jag nämna problem som kommer att uppstå när typ- godkännandedirektivet om två- och trehjuliga fordon helt träder i kraft den 17 juni 2003. Denna fråga en- gagerar i dag många fordonsentusiaster och deras organisationer. Fru talman! I förra veckan gav en enig riksdag re- geringen till känna vad som anfördes i trafikutskottets betänkande TU13 om regler för att underlätta verk- samheten med amatörbyggda och ombyggda fordon. Regeringen har glädjande nog redan hörsammat vår hemställan i en proposition genom att föreslå änd- ringar i lagen om vägtrafikregister. Men nu väntar vi på förslag om möjligheter till regler för ombyggnad av två- och trehjuliga motorcyklar och hur de ska kunna säljas vidare trots EU-direktiv. Det är många i Sverige som är entusiaster kring sina fordon, inte minst motorcyklar. De vill även i framtiden kunna odla sitt intresse. Fru talman! EU:s framtid handlar inte bara om formalia, utan också om frågor som engagerar. Jag har pekat på vikten av goda transporter och enskilda medborgares möjligheter att påverka också EU- direktiv.

Berit Andnor (S)

Anf. 81 Berit Andnor (S)

Fru talman! Det är en oerhört viktig debatt som vi för i dag. Den handlar om vår gemensamma framtid - om Europas framtid och om den europeiska unionens framtid. Likväl som vi snart drar i gång en valrörelse där vi kommer att diskutera Sveriges framtid måste vi också brett diskutera EU:s framtid. Det finns natur- ligtvis olika idéer och olika grunder beroende på varifrån vi formar våra ståndpunkter. Det har synts i debatten i dag. Men vi deltar i debatten, och det viktiga, som jag ser det, är att vi får fler att delta i debatten. Det är ju det som är det stora problemet - vi har ett begränsat antal deltagare i debatten om Europas framtid. Ofta upplevs de s.k. institutionella frågorna, som kommer att bli föremål för den regeringskonferens som startar 2004, som oerhört abstrakta och som mycket svåra och komplicerade. Det är de också. Detta är ingenting som man sitter hemma och disku- terar, utan det är komplicerat och svårt. Detta är ett problem, för vi måste ha i gång en debatt. För att i någon mån skapa förutsättningar för en bredare debatt har regeringen utsett en parlamentarisk kommitté, EU 2004-kommittén, som har i uppdrag att skapa förutsättningar för en bred, öppen och förut- sättningslös debatt. Kommittén består av åtta perso- ner - en från varje parti - och så jag som är ordföran- de. Det säger sig självt att vi inte kan skapa en bred, öppen och förutsättningslös debatt själva. Den insik- ten har vi. Det gäller särskilt ett så svårt ämne som detta är. Vår utgångspunkt har varit att vi måste arbeta till- sammans med andra. Vi gör det på två sätt. Det ena är att vi delar ut bidrag till föreningar och organisationer som har intresse och vill göra någonting. Det kan vara lite olika saker. Det spelar egentligen ingen roll vad det är, utan det kan vara olika typer av aktiviteter. Det viktiga är att man diskuterar EU:s framtidsfrågor. Vi har 15 miljoner kronor till detta, och intresset har varit fantastiskt stort. Vi hade vår första bidragsge- nomgång i början på året. Det var över 200 organisa- tioner som sökte bidrag på 63 miljoner kronor, så det kändes faktiskt lite futtigt att bara kunna dela ut tre och en halv miljon. Nästa omgång blir i slutet av detta år. Detta är ett sätt att försöka stödja olika orga- nisationer och föreningar som vill delta i debatten. Ett annat sätt är naturligtvis att vi själva, också då i samverkan, som kommitté drar i gång verksamheter över landet. Nu i augusti drar vi i gång det som vi kallar för Länsstafetten. Det innebär att vi i län efter län, över hela landet, kommer att anordna debatter och seminarier och även skapa en mötesplats för de olika föreningar och organisationer som har fått bi- drag av oss att visa upp sig på. Så kan vi också skapa förutsättningar för en tydligare debatt. Länsstafetten kommer att fortsätta under tiden fram till dess att regeringskonferensen påbörjas. Vi kommer också att ge ut en del skrifter och bro- schyrer. En av dem är den som jag visar här. Ni kommer som riksdagsledamöter att få del av den. Det är en s.k. liten aptitretare som heter Sluta strunta i EU! Vi har vår webbsida, som bygger på ett material som innebär att man mycket lätt ska kunna skaffa sig en djupare kunskap. Den ska först skapa ett intresse och sedan ge förutsättningar för ett djupare engage- mang och djupare kunskap. Vi har också ett särskilt skolprojekt på gång till- sammans med Skolverket, som innebär att vi via vår webbsida kommer att skapa en bank av olika projek- tidéer dit gymnasieungdomarna kan vända sig. Vi kommer även att skapa en särskild fil åt lärarna så att de också ska kunna använda detta som ett bra hjälp- medel. Vi har en framtidspanel som arbetar och som kommer att kunna vara en motor på vår hemsida och i det debattforum som vi vill skapa där. Vi har också många andra idéer och projekt i gång. Det viktiga är att vi också får ett brett engage- mang bland de politiska partierna. De har också ett stort ansvar, och även ni som riksdagskolleger. Vi måste gemensamt se till att vi skapar en förutsättning för att fler ska delta i debatten. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att detta enbart sker bland en mycket liten elit i vårt samhälle. Så får det inte vara! Det undergräver hela det EU-projekt som vi har i gång. Det undergräver legitimiteten i hela projektet. Oavsett vad man tycker och tänker och oavsett vilka idéer och synpunkter man har så är alla väl- komna att delta i debatten. Det viktiga är att man deltar, och i det arbetet hoppas jag att vi gemensamt deltar.

Camilla Sköld Jansson (V)

Anf. 82 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Som ledamot i EU 2004-kommittén har jag haft anledning att fundera över villkoren och formerna för den folkliga debatten om EU:s framtids- frågor. Det är ingen enkel process, avståndet mellan det som händer i unionen och kvinnan och mannen på gatan är stort, och gång på gång blir vi påminda om det faktum att EU brister i legitimitet och att där finns stora demokratiunderskott att hantera. Enbart det faktum att det finns ett behov av att förankra samarbetet talar sitt tydliga språk. EU är inget projekt som har vuxit fram underifrån, ur ett folkligt engagemang, utan det är ett ovanifrånprojekt, ett eliternas projekt. Med det följer att unionens kon- struktion inte heller stämmer överens med de demo- kratiska strukturer som byggts upp underifrån och som utgår från nationalstatens ram. Sedan samarbetet inleddes har mer och mer makt överförts från de nationella parlamenten till EU:s olika institutioner. Mönstret är tydligt, och vid varje fördragsändring ser vi samma sak hända, att det mer och mer handlar om integration och samordning än om samarbete mellan självständiga parter. Det här är en process som svenska folket självfallet måste få tycka till om, och inte bara tycka till om utan också de facto kunna vara med och påverka. A och O för att skapa en bred debatt med ett verkligt inflytande är att den är konkret och att det finns något tydligt substantiellt att förhålla sig till. Här har de politiska partierna i riksdagen och också sittande regering ett stort ansvar. Om inte exempelvis regeringspartiet går ut och deklarerar en klar uppfatt- ning kommer det att hämma debatten, och risken finns att misstroendet mot EU ökar ytterligare. Redan nu finns det stämningar och uppfattningar om att EU- processen är något förutbestämt och att det inte spelar någon roll vad folket egentligen tycker. Men det måste få spela roll! Ett sätt att bidra till en bra debatt vore att riksdagen formulerade en svensk ståndpunkt om hur vi ska se på EU:s utveck- ling. Det skulle både bidra till en kvalitativt bra debatt på vägen fram till ett ställningstagande, och också ställningstagandena i sig vore ett viktigt bidrag. Då kunde den s.k. EU-stafetten, som Berit Andnor talade om, skulle kunna samlas runt något konkret att för- hålla sig till. Tyvärr har vi inte fått något stöd för vårt förslag om att riksdagen ska besluta om en svensk strategi, och tyvärr är inte heller alla företrädare så tydliga i sina ställningstaganden som man skulle önska. Det har den här debatten visat, och det kan man också se i de betänkanden vi diskuterar. Vi kan t.ex. läsa oss till en samstämmighet om att enkla fördrag är en viktig demokratifråga. Å andra sidan säger regeringen att det inte är fördragens kon- struktion, om de är enkla eller inte, som är det vikti- ga. Det viktiga är att utgå från de sakfrågor som EU ska hantera och att utifrån det, från fall till fall, avgö- ra vilken beslutsordning som är lämplig. Det säger sig självt att resultatet av ett sådant förhållningssätt inte leder till någon förenkling eller transparens i för- dragen! Det är ju inte heller syftet. Vi kan också ta del av en beskrivning av debatten. Den beskrivs som splittrad och att den förs utifrån av olika utgångspunkter. En liknande diskussion har också förts från den här talarstolen när man beskrivit de olika åsikter som finns här i kammaren. Man säger att några av deltagarna har en tydlig bild av hur man vill organisera samarbetet, där en inriktning går mot mera av federation och där en annan uttalad inrikt- ning förespråkar ett rent mellanstatligt samarbete. Däremellan, säger man, återfinns de som är pragma- tiska, och denna pragmatism skulle då vara något neutralt, något mitt-emellan-altenativ. Som om vi kan undvika att ta ställning, som om EU:s utveckling inte kan kategoriseras, som om inte politiken i övrigt styrs av bilder och uppfattningar om hur EU:s utveckling kommer att se ut framöver. Parallellt med denna "neutrala pragmatism" vidtas politiska mått och steg som utgår från att man har en bestämd uppfattning om vad som kommer att hända härnäst och en bestämd uppfattning om karaktären på det framtida samarbetet. Det är t.ex. därför den här kammaren nästa vecka kommer att behandla en proposition där regeringen redan nu vill förbereda grundlagen inför nästa för- dragsändring. Där deklarerar regeringen sin syn på EU och EU:s närmaste framtid. Det handlar om att EU ska få mera makt, både när det gäller vilka poli- tiska områden som EU ska fatta beslut om och också när det gäller stärkt makt genom val av beslutsformer där det i vissa fall kan handla om överstatlighet och majoritetsbeslut. Det är möjligt att detta kan kallas "pragmatisk", men mer träffande är att beskriva det som att rege- ringen medvetet arbetar för en utveckling där de överstatliga inslagen ökar och där de nationella par- lamenten sakta men säkert förlorar i makt. I den breda folkliga framtidsdebatt vi säger oss vilja ha har svenska folket rätt att förvänta sig att dess företrädare är öppna med sina visioner och med sina bilder över hur man vill se det framtida samarbetet. Där har regering och riksdag ett särskilt ansvar. Vi har föreslagit att vi i riksdagen gemensamt ska fatta beslut om en strategi. I dag har det från flera håll efterlysts ställningstagande från den socialdemokra- tiska regeringen. Det är genom att själva vara tydliga som vi kan visa vår respekt för framtidsdebatten. Genom att själva vara tydliga gör vi det möjligt även för andra, utanför parlament och riksdag, att lämna konkreta bidrag till debatten. Då finns det något att förhålla sig till. Dagens debatt visar att det finns brister i tydlighet på sina håll. Förhoppningsvis kommer de att rättas till. Precis som Berit Andnor säger kan varken kon- ventet eller EU 2004-kommittén få i gång framtids- debatten. Vi ser fram emot att den socialdemokratiska regeringen lämnar sitt bidrag.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 83 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Jag har anmält mig till talarlistan i sista minuten därför att jag vill lyfta fram en kom- mittémotion som Kristdemokraterna har skrivit och som delvis behandlas i betänkandet. Det är motion nr 350. Den motionen vill ge en bild av den svåra situa- tion som många länder på Balkan fortfarande befin- ner sig i samt västra Balkans behov av EU, både multilaterala och bilaterala kontakter. Men i motionen vill vi även peka på vägar att komma ur den svåra situationen. Vid mina kontakter med politiska representanter av olika valörer från en del av länderna i det område som vi diskuterar har ofta framkommit att de oerhört starkt önskar att få ytterligare och mer nära samarbete med Europa. Många har drastiskt uttalat en önskan om att få riva gränserna och på så sätt få förenas med Europa, som de anser att de tillhör. Jag anser att vi genom vår, och då menar jag hela Europa, mer eller mindre tydliga passivitet och lång- samhet att komma till handling inför det som hände på Balkan när problemen där var som störst har där- för ett speciellt ansvar att på olika sätt medverka till att de länder som vi diskuterar så fort som möjligt kommer på fötter igen. I den motion som jag tidigare nämnde behandlas tre yrkanden, nämligen att regeringen ska verka för att EU erbjuder · inrättandet av ett särskilt program för tvärveten- skapliga Balkanstudier · inrättandet av ett särskilt program för förvalt- ningsutbildning på Balkan · inrättandet av ett särskilt rådgivar- eller men- torprogram inriktat mot departement och central förvaltning på Balkan. Fru talman! Jag tycker att utskottet har behandlat de angivna punkterna mycket välvilligt och berättar också i texten att regeringen avser, om man inte redan håller på, att göra väldigt mycket av det som tas upp i motionen. Det är bra. Det är oerhört viktigt att västra Balkan får stabilitet och att alla olika folkgrupper så långt det är möjligt får förståelse för varandra och för varandras problem. Det är också oerhört viktigt för Europas och för vår gemensamma framtid och kan ses som ett första steg i den som jag hoppas påbörjade framtidsprocessen. Men att söka försoning och få och ge förståelse och att genomföra detta i praktiken är en stor process och kan ta tid. Därför är det bra att så mycket enligt utskottet re- dan görs och att kanske ännu mer planeras. Men alla goda önskningar och planer måste ju också leda till konkreta handlingar. Det gäller såväl de planerade aktiviteterna som att målsättningen med aktiviteterna uppfylls. Det är ju inte meningen att man ska sätta i gång något för själva igångsättandets och statistikens skull. Man måste också följa upp vad som blev av den insats som man gjorde. Ytterst är det ledarna i de olika länderna som har det stora ansvaret. Vad de tycker och står för kan vara helt avgörande för ett lands, en regions, framtid. Det är därför viktigt att de politiska ledarna på olika nivå- er finns med på tåget och inser angelägenheten för varje enskild människa av att demokrati och mänskli- ga rättigheter fungerar. Fru talman! Jag har inget yrkande, men vi kom- mer att följa de direkta och indirekta utfästelser som har gjorts i betänkandet som svar på motion 350.

Willy Söderdahl (V)

Anf. 84 Willy Söderdahl (V)

Fru talman! Jag vill först instämma i den del av betänkandet som handlar om fördömandet av Turkiets och Azerbajdzjans blockad av Armenien. Det är väl- digt positivt att detta är så tydligt uttryckt i betänkan- det. Sverige måste vara vaksamt och skärpa kraven på Turkiet med tanke på att Turkiet finns med i EU- sammanhang. Jag hade tänkt ta upp tre reservationer som Väns- terpartiet har om miljöfrågor, reservationerna 8, 10 och 11. Dessa reservationer har en gemensam nämna- re. I EU-arbetet är alltid den fria rörligheten för varor och kapital överordnad andra frågor. Det finns många fina ord i flera EU-dokument om miljö och miljöhänsyn. Men när dessa fina ord kom- mer i konflikt med ekonomiska hänsyn får nästan alltid miljön vika. Ett aktuellt exempel är fisket inom EU som drivits mot en katastrofsituation för både fisk och fiske. Det är alltså ett såväl ekologiskt som ekonomiskt haveri i antågande. Ett annat exempel är när kommissionen inte ville publicera sin egen miljöbyrås beskrivning av miljö- tillståndet i EU. I reservationerna finns det konkreta förslag till åt- gärder som det brådskar att vidta om man vill göra någonting för miljön. Som exempel kan jag nämna att man borde inrätta en miljökommitté som granskar kommissionens förslag och beslutet om de miljöprin- ciper som finns i fördragen. Man borde ge ökade resurser och befogenheter till sin egen miljöbyrå, dvs. till Europeiska miljöbyrån, och ta deras varningar på allvar i stället för att försöka att sopa dem under mattan. Man måste ge ekonomin ekologiska spelregler. En ökad konsumtion, dvs. en ökad BNP som är ett av unionens huvudmål, gör att det blir ett ökat material- flöde som är ett av de stora hindren på vägen till ett ekologiskt samhälle. Därför måste man nu lyfta fram de ekologiska aspekterna på ekonomin. Man måste försöka att utveckla systemet med gröna räkenskaper och en grön bruttonationalprodukt. Vi skriver också i reservationerna att det är viktigt att man låter miljöhänsynen vara styrande för utveck- lingen av EU:s transportpolitik. Fru talman! Vi står bakom reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till dem.

Beslut

Beslut: 2002-06-04

13 förslagspunkter, 6 acklamationer, 3 voteringar

Protokoll med beslut

2002-06-04

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2001/02:293

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Regeringens skrivelse 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen lägger regeringens skrivelse 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor till handlingarna.

2. Övergripande frågor om EU:s allmänna inriktning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K3 yrkandena 2, 3 och 6 samt 2001/02:U302 yrkandena 8 och 10 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K427 yrkande 5, 2000/01:U511 yrkande 3, 2001/02:K369 yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 yrkande 3 samt 2001/02:K86 yrkande 4.

Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (mp)
Reservation 4 (c)
Reservation 5 (kd)
Reservation 6 (v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (m)
s	124	0	0	7
m	0	75	1	5
c	0	0	16	2
fp	0	0	14	2
kd	0	0	39	3
v	1	0	38	4
mp	0	0	15	1
-	0	2	0	0
Totalt	125	77	123	24
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. EU-systemets legitimitet beredning inför fördragsändringar

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K427 yrkande 8 samt 2001/02:U302 yrkande 9 och 2001/02:K88 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K3 yrkande 4 samt 2001/02:K88 yrkandena 4 och 9.

Reservation 7 (mp)

4. Framtidskonvent och nästa regeringskonferens

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis) och 2001/02:K86 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motion 2001/02:K2 yrkande 3.

5. Fördragsstrukturen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K3 yrkande 1, 2001/02:K426 yrkande 1, 2001/02:U302 yrkande 11, 2001/02:U301 yrkande 5, 2001/02:K86 yrkande 5, 2001/02:K62 yrkande 6 (delvis), 2001/02:K87 (delvis) samt 2001/02:U302 yrkande 14 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motion 2001/02:K427 yrkande 9 (delvis).

Reservation 8 (fp)
Reservation 9 (v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 9 (v, mp)
s	123	0	1	7
m	75	1	0	5
c	16	0	0	2
fp	0	0	14	2
kd	38	0	1	3
v	0	38	0	5
mp	0	15	0	1
-	2	0	0	0
Totalt	254	54	16	25
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Grundläggande rättigheter

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K236 yrkande 6, 2001/02:U303 yrkande 17 (delvis),2001/02:K426 yrkandena 8 och 9, 2001/02:U302 yrkande 17 samt 2001/02:U301 yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motion 2001/02:K427 yrkande 10.

Reservation 10 (v, mp)

7. Kompetensfördelning och subsidiaritet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K426 yrkandena 5 och 6, 2001/02:U301 yrkande 4 samt 2001/02:K213 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K87 (delvis), 2001/02:U302 yrkande 13, 2001/02:K369 yrkande 2 samt 2001/02:K427 yrkande 9 (delvis).

Reservation 11 (m)
Reservation 12 (c)
Reservation 13 (fp)
Reservation 14 (v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 14 (v, mp)
s	123	0	1	7
m	2	1	73	5
c	0	0	16	2
fp	0	1	13	2
kd	39	0	0	3
v	0	38	0	5
mp	0	15	0	1
-	0	0	2	0
Totalt	164	55	105	25
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. De nationella parlamentens roll i EU:s beslutsfattande

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K85 yrkande 3, 2001/02:K86 yrkande 10 samt 2001/02:U302 yrkande 19 besvarade med vad utskottet anfört.

9. Institutionernas roller

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:K398 yrkande 5, 2000/01:U510 yrkande 10, 2001/02:K3 yrkande 5, 2001/02:K62 yrkande 6 (delvis), 2001/02:K85 yrkande 2 (delvis), 2001/02:K86 yrkandena 7, 8 och 12, 2001/02:K87 (delvis), 2001/02:U301 yrkandena 8, 9, 10 och 13 samt 2001/02:U303 yrkande 17 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K274 yrkande 3, 2000/01:K333, 2000/01:U511 yrkandena 4 och 21, 2001/02:K86 yrkande 9, 2001/02:K88 yrkandena 6 och 7 samt 2001/02:K428 yrkandena 5 och 6.

Reservation 15 (v, mp)
Reservation 16 (c)
Reservation 17 (fp)

10. Institutionernas beslutsfattande

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U302 yrkandena 12 och 15, 2000/01:U510 yrkande 5, 2001/02:K426 yrkandena 2, 3 och 25, 2001/02:K85 yrkande 2 (delvis), 2001/02:U301 yrkandena 11, 12, 14, 15 och 22, 2001/02:U303 yrkande 17 (delvis), 2001/02:Sf216 yrkande 14 samt 2000/01:U510 yrkande 4 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 18 (kd)
Reservation 19 (fp)

11. Vissa sakfrågor

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motion 2001/02:K88 yrkande 11 besvarad med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K428 yrkande 4, 2001/02:K88 yrkandena 3 och 5 samt 2000/01:U507 yrkande 1.

Reservation 20 (v, mp)

12. Svensk strategi för EU:s framtidsfrågor

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K85 yrkande 1, 2001/02:K86 yrkandena 1, 3 och 6, 2001/02:K87 (delvis) samt 2001/02:U301 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K268, 2001/02:K427 yrkande 7 samt 2001/02:K369 yrkande 5.

Reservation 21 (v, mp)

13. Folkomröstningar, m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K88 yrkande 1 samt 2001/02:K369 yrkande 4 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört. Riksdagen avslår motion 2000/01:U507 yrkande 2.

Var är ärendet nu?

Beslut

EU:s framtidsfrågor (KUU2)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Alla beredningar i utskottet

EU:s framtidsfrågor (KUU2)

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Regeringens skrivelse 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

2. Övergripande frågor om EU:s allmänna inriktning

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. EU-systemets legitimitet beredning inför fördragsändringar

4. Framtidskonvent och nästa regeringskonferens

5. Fördragsstrukturen

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Grundläggande rättigheter

7. Kompetensfördelning och subsidiaritet

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. De nationella parlamentens roll i EU:s beslutsfattande

9. Institutionernas roller

10. Institutionernas beslutsfattande

11. Vissa sakfrågor

12. Svensk strategi för EU:s framtidsfrågor

13. Folkomröstningar, m.m.