Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen

Fru talman! I dag debatterar vi utbildningsutskottets betänkande UbU20 om regeringens proposition Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen , ett förslag - så har Sveriges universitetslärarförbund, Sulf, beskrivit regeringens förslag - som är olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt. Dagens debatt blir på sätt och vis slutpunkten i en beredningsprocess för en proposition som är under all kritik. Fru talman! Ni börjar redan förstå att vi i oppositionen inte är särskilt imponerade av vare sig regeringens förslag eller processen fram till i dag. Om detta kommer debatten i dag att handla. Men skulle det verkligen behöva vara så? Mitt svar är enkelt: nej, faktiskt inte. Regeringen har på egen hand och helt oprovocerat kört över hela högskolevärlden och dessutom på egen hand och - som det har sagts - amatörmässigt lekt högskoleverk genom att knåpa ihop ett eget, detaljstyrt kvalitetsutvärderingssystem. Egentligen är det obegripligt. Förutsättningarna har nämligen aldrig varit bättre än i dag. Det finns en bedövande enighet i Sveriges riksdag om behovet av ett nytt resursfördelningssystem som främjar kvaliteten. Det var den socialdemokratiska regeringen som först tillsatte den utredning som skulle titta på ett nytt resursfördelningssystem. Det var den borgerliga regeringen som efter en del turer gav Högskoleverket i uppdrag att föreslå ett nytt kvalitetsutvärderingssystem baserat på kvalitet. Detta skulle göras i nära samarbete med landets lärosäten, SUHF och studenterna i SFS. När arbetet var klart och förankrat hoppade regeringen likt en elefant i en glasbutik in och röjde runt. Den tog fram ett nytt förslag, som presenterades med hjälp av OH-bilder på ett möte med sektorn bara 20 dagar innan propositionen lades fram på riksdagens bord. Problemet för regeringen nu är att regeringens egen expertmyndighet är oerhört kritisk till delar av propositionen. Problemet för regeringen nu är att många lärosäten känner sig överkörda och funderar över varför de över huvud taget ska delta i processer om man inte lyssnar på deras åsikter. Problemet för regeringen nu är att studenterna också tycker att det nya förslaget är sämre än det förra. Man kan fråga sig vad regeringen egentligen har uppnått och vunnit på detta annat än att skapa turbulens och politisera en fråga där högskolesektorn själv hade varit med och tagit ansvar. Jag tycker naturligtvis att det var oklokt men också att det visar på en enorm misstro mot Högskoleverket och mot landets lärosäten. Vad handlar då debatten egentligen om? Ja, ytterst handlar den om ifall vi i framtiden ska ha en nationell och oberoende granskning av högskoleutbildningarnas kvalitet eller inte. För oss i den rödgröna oppositionen är det självklart att mäta och granska kvaliteten inom den högre utbildningen. Staten, som finansierar utbildningarna, måste veta om skattemedel används på bästa sätt och därigenom höjer kunskapsnivån och bidrar till utvecklingen i samhället. Studenterna har rätt att veta vilken utbildningskvalitet de har att välja mellan och också att veta att de får goda kunskaper oavsett vilka högskolor de studerar vid. De har också rätt att få veta hur användbar utbildningen är på arbetsmarknaden. Arbetsgivare har rätt att veta vilken kompetens en anställd med examen från högskolan har. Också internationaliseringen och den så kallade Bolognaprocessen ställer krav på ett väl utvecklat system för kvalitetsgranskning. I denna debatt kommer säkert en del av diskussionerna att bli lite teknisk. Jag vill redan inledningsvis säga att det finns delar i dessa förslag som liknar varandra. Regeringen kommer att säga att den vill granska de självständiga arbetena och kvaliteten och resultaten i dessa, och då säger vi att det är bra. Det säger Högskoleverket också. Men man kan inte bara sätta fokus på de självständiga arbetena. När regeringen säger att den ska ha alumnienkäter för att titta på vad studenterna har tyckt om sina utbildningar är det bra. Även detta finns med i Högskoleverkets förslag. Men det som också finns i Högskoleverkets förslag är att studenter som går utbildningen ska få tycka till om utbildningen där och då. Det tror vi också är en viktig kvalitetsindikator för högre utbildning. Konsekvenserna av regeringens förslag är som jag ser det tre. Nummer ett är att pratet från regeringens sida om autonomi, som säkert kommer att återkomma flera gånger i denna talarstol senare, blir alltmer innehållslöst för varje gång man kör över högskolesektorn och från regeringens sida detaljstyr förslag. Nummer två är att vi får ett system där utbildningskvalitet inte kommer att utvärderas nationellt. Studenternas åsikter om sin utbildning kommer inte att ingå i den nationella kvalitetsgranskningen. Nummer tre är att vi riskerar internationalisering av högre utbildning eftersom studenter kan få svårare att få sin examen erkänd i andra länder. Högskoleverket riskerar att förlora sin ackreditering som utvärderare. Detta är tre möjliga konsekvenser av regeringens förslag - helt i onödan. Näst sist vill jag säga att ett nytt system, oavsett hur det utformas, inte kommer att lösa alla kvalitetsproblem i högre utbildning. Vi i den rödgröna oppositionen har i andra sammanhang presenterat konkreta insatser för att höja kvaliteten i högre utbildning. Vi har levererat ett kvalitetspaket på 400 miljoner kronor årligen som ska gå framför allt till de utbildningar som har störst behov av extraresurser. Det är viktigt för att studenten ska få en närmare koppling till sina lärare och för att den akademiska utbildningen ska hålla en hög kvalitet. 400 miljoner kronor är en viktig kvalitetssatsning som vi är överens om. Vi är överens om att vi måste ha en tydlig arbetsmarknadskoppling. Det kommer att diskuteras av Björn von Sydow här senare. Det handlar om hur vi ska minska glappet mellan universitet och arbetsmarknad och hur vi har föreslagit insatser för att hjälpa studenterna att välja rätt och senare hitta rätt på arbetsmarknaden. Jag tror att diskussionen om högre utbildning och kvalitet också borde ha ett element av diskussion om mångfald och breddad rekrytering. I går i den här kammaren debatterade högskoleministern och jag breddad rekrytering och snedrekrytering till högre utbildning och att vi i dag förlorar mycket begåvning och kompetens på vägen till högre utbildning. Vi slösar med kunskap och begåvningar. Denna debatt måste också finnas när vi pratar om kvalitet i högre utbildning. Avslutningsvis gör vi socialdemokrater tillsammans med våra vänner i både Miljöpartiet och Vänsterpartiet bedömningen att det behövs ett nytt resursfördelningssystem för högskoleutbildningar som premierar kvalitet. Eftersom detta inte åstadkoms med regeringens förslag yrkar vi avslag på propositionen. Vi delar i huvuddrag förslagen till det kvalitetsgranskningssystem som Högskoleverket har tagit fram i samråd med lärosäten och organisationer som representerar både lärare och studenter. Jag yrkar därför på att regeringen ska återkomma med ett nytt förslag till system för utvärdering av kvaliteten i högskolan där Högskoleverkets förslag ska utgöra grunden. Med dessa ord yrkar jag bifall till reservation 1 och reservation 2. I detta anförande instämde Lage Rahm (mp).

Fru talman! Regeringen föreslår i propositionen Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen att ett nytt system för utvärdering av kvalitet inom den högre utbildningen ska införas. Det föreslås att Högskoleverket ska ansvara för att utbildningar som leder till examina på grundnivå och avancerad nivå utvärderas vart fjärde år. Kvalitetsbedömningen ska bygga på granskning av studenternas självständiga arbeten, självvärderingar av lärosätena, platsbesök och alumnienkäter. Granskningen ska resultera i ett samlat omdöme om utbildningen på en tregradig skala. Denna omdömesförmåga ska styra även en del av resursfördelningen. Fru talman! Det var våra tre partier som under den förra mandatperioden initierade utredningen beträffande ett nytt resurstilldelningssystem. Detta hade vi åstadkommit i en överenskommelse mellan både riksdagen och högskolevärlden om att kvalitet på den högre utbildningen ska understödjas och prioriteras. Högerregeringen har bortsett från dessa goda förutsättningar och i stället skapat en konflikt om hur kvalitet ska definieras och mätas. Det var representanter för studenter, lärarkåren, rektorer och ansvariga myndigheter som faktiskt arbetade under lång tid för att komma fram till ett långsiktigt välgrundat förslag med bred förankring. Man var då överens om att kvalitet ska mätas efter hur studenternas kunskaper och analysförmåga utvecklas. Förslaget, som har lagts fram av Högskoleverket, bygger på tre kvalitetsindikatorer som stöder varandra, det vill säga lärandemål och examination, läranderesultat samt studenternas erfarenheter. Enligt Högskoleverkets bedömning är, eller var, förslagen rättssäkra, transparenta och kvalitetsdrivande i sättet att granska utbildningens kvalitet. Med högerregeringens proposition kommer dessa förslag att kastas i papperskorgen. I och med framtagningen av propositionen har samarbetet med högskolesektorn avbrutits. Vi i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna tycker att regeringens förslag är illa underbyggt och saknar stöd. Ett av de förslag som högerregeringen föreslår är att studenternas självständiga arbeten ska ha stor betydelse för kvalitetsbedömningen. Förvisso ger detta ett tydligt resultat av vad studenten presterar men säger litet om kvaliteten på utbildningen. Med vetskap om vilka studenter som i allmänhet presterar bäst resultat blir det tydligt att de högskolor som har satsat på breddad rekrytering och mångfald riskerar att få sämre kvalitetsomdömen. De kunskaper studenterna får beror snarare på den utbildning de får, utbildningens kvalitet och självfallet på vilka premisser och mål som råder. Därför måste hela kunskapsprocessen såsom utbildningens innehåll, mål, form och resultat granskas. Det måste finnas möjlighet att tydligt peka på vilka bristerna är och hur de ska kunna åtgärdas. Ännu en viktig kvalitetsaspekt som saknas i förslaget är att mäta hur effektivt utbildningarna bedrivs. Därtill tas Högskoleverkets roll bort som granskare av det interna utvärderingsarbetet på högskolorna. Vi anser att detta bara urholkar värdet av det interna arbete som sker på högskolorna. Trots de europeiska riktlinjerna för kvalitetsvärdering framhävs att det interna kvalitetsarbetet ska granskas av oberoende bedömare. Fru talman! Beträffande studenternas inflytande över kvaliteten avfärdar regeringen därtill på väsentliga punkter i Högskoleverkets förslag att studenternas kunskap och inflytande ska användas som en kvalitetsindikator. Genom att studenterna berörs direkt av utbildningens kvalitet bör deras erfarenheter och ståndpunkter vara väl värda att ta till vara för att utveckla utbildningen. Studenter satsar mycket tid och pengar på sin utbildning och kan förmodas ha stark anledning att vilja förbättra den. Detta är en metod som används internationellt också. Av Högskoleverkets förslag återstår endast alumnienkäterna som ska göras några år efter avslutad utbildning. De undersöker hur användbar en utbildning är på arbetsmarknaden. Enligt Högskoleverkets bedömning ska denna metod kompletteras med ytterligare enkäter från verksamma studenter för att få svar på de olika frågor angående bland annat hur lärandemål och examensmål uppfylls, bedömningen av de egna arbetsinsatserna, kontakttid med lärarna. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har ytterligare lösningar när det gäller kvaliteten. Vi tycker att studenternas inflytande är en viktig aspekt gällande kvaliteten på den högre utbildningen. Därför föreslår vi höjda studiemedel som möjliggör för studenter att studera på heltid. Vi har också föreslagit pengar till studieinflytande, vilket togs bort av högerregeringen. Fru talman! Resurstilldelningen är också ett redskap som ska användas för att främja kvaliteten. Vi, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har genom vårt tidigare budgetarbete förstärkt grundutbildningarna med 270 miljoner kronor per år. I anknytning till statsbudgeten för 2010 har vi föreslagit ytterligare kvalitetssatsningar på 400 miljoner kronor årligen. De resurser som den borgerliga regeringen har föreslagit ska fördelas enligt kvalitetsutvärderingen är opålitliga eftersom de är återgivna till de avgifter för utländska studenter som ska införas. Varken vi eller regeringen vet hur många studenter som kommer att betala för sin utbildning och hur mycket medel som därmed avges. Spelreglerna för resurstilldelningen måste vara kända och förutsägbara innan riksdagen kan fatta beslut om en sådan viktig reform. Enligt vår bedömning behövs ett nytt resurstilldelningssystemen för högskoleutbildningar som gynnar kvaliteten. Vi konstaterar att detta inte frambringas med regeringens förslag. Därför yrkar vi avslag på propositionen och dess dåligt förankrade och illa utformade system. Vi är i stort överens om det förslag till det kvalitetsgranskningssystem som Högskoleverket har tagit fram i samråd med majoriteten av lärosätena samt de organisationer som representerar lärare och studenter. Regeringen bör därför återkomma med ett nytt förslag till system för utvärdering av kvaliteten vid högskolan, och Högskoleverkets förslag ska utgöra underlag. Att mäta och granska kvaliteten inom den högre utbildningen är nödvändigt. Staten som finansierar utbildningen måste veta om skattemedel används på bästa sätt och får den avsedda effekten att bland annat höja kunskapsnivån och bidra till utvecklingen av samhället. För studenter ska utbildningen vara likvärdig och ge goda kunskaper oavsett vilken högskola de studerar vid. Därför yrkar jag bifall till vår gemensamma motion, och för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservationerna 1 och 2.

Fru talman! I dag diskuterar vi kvalitetsutvärderingar och kvalitetssystem i den högre utbildningen i Sverige. Vi tycker att det här är oerhört viktigt, och vi hade egentligen sett fram emot att vi tillsammans skulle ta fram ett bra och välförankrat förslag som hade stöd i sektorn, hos dem det berör, och som sedan skulle bidra till en riktigt bra kvalitet i högskolan. Högskoleverket fick också tidigare i uppdrag att börja ta fram ett förslag. Det fanns kritik mot hur det var tidigare. Därför fick Högskolverket uppdraget att ta fram ett förslag. Förslaget tog de fram tillsammans med sektorn, universiteten, studenterna och lärarna. Man kom fram till ett förslag som var välförankrat, vilket är lite förvånande, kanske man kan tycka, eftersom man vet att inom högskolesektorn finns det väldigt många som tycker väldigt olika. Det är en tillgång, men det är också en tillgång att sektorn kan enas om någonting och är eniga om något som kan leda till högre kvalitet. Vad händer då när regeringen ska bereda förslaget? Regeringen tar emot förslaget och sätter sig sedan bakom stängda dörrar och funderar eller vad man gör. I vilket fall som helst läcker det ut saker som gör att insynsrådet, som har jobbat med förslaget, är kritiska och vill få möjlighet att träffa regeringen. Då presenterar regeringen en del förändringar med powerpoint. Jag ska citera någon som var med, vilket vi i oppositionen inte fick vara, och det har jag full förståelse för. "Cirka 20 dagar innan propositionen ska läggas till riksdagen fick vi se en Powerpointpresentation av ett inte tidigare sett till stor del omarbetat förslag, utan detaljer." Det sägs att de som var där - lärosätena, Universitets- och högskolornas förbund, studenterna och lärarna - var relativt eniga i ifrågasättandet och kritiska till förslaget. Högskoleverket fick inte ens vara med eller var i alla fall inte med, och det är ju lite lustigt. Om någon undrar vad regeringens expertmyndighet och universitetskanslern har tyckt om förslaget kan jag citera vad universitetskanslern har sagt: "Det är en viktig debatt, jag hade inte heller haft något emot en kompromiss kring vårt förslag, men amatörismen och lekmannamässigheten i departementets agerande är något annat." Det är ganska allvarligt när en myndighetschef på en expertmyndighet som har att just granska förslaget så tydligt går in och säger att beredningen har varit amatörmässig och lekmannamässig och att man också har kört över hela sektorn. Man kan då fråga sig hur olika människor och organisationer ser på det här. Det är tydligt att studenterna inte är nöjda. Till exempel har SFS och många andra studentkårer, studentorganisationer, studentfackförbund och så vidare sagt en hel del. Lärarna är inte nöjda. Sulf, Saco och andra har varit väldigt kritiska. Lärosätena har också varit väldigt kritiska. Och det kan förtjänas att nämna att lärosätenas egen organisation, Sveriges universitets- och högskoleförbund, har varit oerhört kritiskt, och inte minst Högskoleverket, som jag sade förut. De som verkar vara nöjda med förslaget blir en betydligt kortare lista. Jag kan ungefär sammanfatta det med att regeringen är nöjd med förslaget, och jag utgår från att det är en förutsättning när de lägger fram ett förslag. Men det är tråkigt att vi inte kan få ett bättre förankrat förslag och ett förslag som är bättre. Vad man gör är en hel del ändringar i det av Högskoleverket och sektorn tillsammans framarbetade förslag. Man tar till exempel bort att man ska fråga studenterna vad de tycker om sina utbildningar. Då kan man fråga sig: Har inte studenterna något med kvaliteten att göra? Är det inte relevant att veta vad studenterna tycker? Man tar bort granskningen av utbildningskvaliteten och lägger i stället till en självvärdering, där det i och för sig kan ingå lite allt möjligt, säger man. Så fort vi i oppositionen kritiserar att någonting inte ingår säger man: Men det kan ingå där, om man vill. Låt mig återigen citera universitetskanslern, den här gången från Ny Teknik , en utmärkt tidning: "Men att begränsa utvärderingssystemet till endast de självständiga arbetena likställer bra studenter med bra utbildning. Det kan jag inte stå bakom." Det handlar alltså om att när man har tagit bort det andra har man kvar resultaten från de självständiga arbetena. Precis som Mikael Damberg tidigare har sagt är det väl bra att veta och se resultaten från de självständiga arbetena. Men det kan inte ensamt bedöma kvaliteten på en utbildning. Det krävs mer, och det är väldigt tydligt. Dessutom kan man fråga sig, som många frågat sig, om inte universiteten nu kommer att konkurrera om de bästa studenterna i stället för att konkurrera om att hålla den bästa kvaliteten. Det är nämligen något som med det här förslaget tyvärr skulle kunna löna sig. Till exempel har Sacos ordförande sagt: "Det är viktigt att kvalitetsutvärderingssystemet mäter kvaliteten på utbildningen, inte kvaliteten på studenterna. Lärosäten ska inte få extra pengar för att de lockar till sig duktiga studenter, utan för att de är duktiga på att utbilda." Det är en alldeles utmärkt sammanfattning av hur det egentligen borde vara. Tyvärr är det inte en sammanfattning av regeringens förslag. Som har sagts har det varit många turer i det här. Vi hade i utbildningsutskottet en stängd hearing där jag fick erfara att SUHF menade att förslaget antingen inte har något med kvalitet att göra eller att det motverkar breddad rekrytering. Då kan man fråga sig vad det handlar om. Jo, det handlar just om att det helt plötsligt premieras att inte syssla med breddad rekrytering, därför att bara resultaten ska bedömas. Men då har det invänts att det kan tas med i självutvärderingen. Då frågar man sig: Vad är självutvärdering till för? Är det ett sätt att ursäkta sig för resultaten? Det är lite så det blir, och det är det som många rektorer har varit oerhört kritiska till. Det är väl ändå inte poängen med självutvärdering att den ska användas för att ursäkta någonting annat, utan det rimliga är väl att Högskoleverket eller de som Högskoleverket har satt att granska gör en bedömning av vad som sker. Det är lite ironiskt att stå här och debattera ett kvalitetssystem som helt uppenbart inte är kvalitetssäkrat i sig självt. Man undrar hur det egentligen kan komma sig att vi har landat där. Det som har nämnts här är autonomin, att högskolorna ska vara fria, och jag delar den uppfattningen. Det är oerhört viktigt och bra, och jag uppskattar den inriktningen från regeringen. Men jag tycker att det har blivit oerhört missriktat, därför att det är väl inte så att högskolorna blir ofria om man frågar dem som studerar på högskolorna vad de tycker om utbildningen. Vari består högskolornas ofrihet om vi skulle säga att vi tycker att det är viktigt att höra vad studenterna tycker om kvaliteten på utbildningarna? Hur blir det ofrihet? Och hur ser man på autonomi när man börjar med att köra över hela sektorn när man inrättar det här? Jag undrar: Är det inte så att ett lärosäte, trots att det självständigt jobbar med utbildning, kan ha en granskning utifrån och inte bara en självvärdering? Är det inte rimligt att kunna bedöma det som faktiskt existerar? Det går ju på en massa andra områden. Till exempel finns det på skolområdet en viss pedagogisk frihet kvar, och vi har ändå en möjlighet att utvärdera och se över. Det är klart att det behöver utvecklas, men det är inte principen där som det är fel på. Jag vill avsluta med att se något lite mer abstrakt och bredare på det här. Det är nämligen så att det har sagts att det bara är resultaten som ska granskas. Jag tycker att det är en oerhört konstig inriktning från en regering och en forskningsminister som vill ha vetenskap i utbildningarna. Men vetenskap är väl inte bara resultat. Det är väl rimligtvis också metoden för att komma fram till resultaten. Om man får ett resultat vill man ju veta att det är med en bra metod man har kommit fram till det. Om man bara funderar ihop resultatet är det inte alls lika mycket värt som om man har en bra metod. Jag tycker att det är olyckligt att man på det här sättet helt bortser från metoderna och att kvaliteten när man lär sig är god. Jag vill därmed yrka bifall till reservationerna 1 och 2 och vara tydlig med att det behövs en kvalitetsutvärdering och förändringar. Mycket som har kommit fram i Högskoleverkets förslag är oerhört bra, och vi ställer oss oerhört positiva till det. Men vi menar att det här förslaget inte är kvalitetssäkrat. Det är under all kritik. Vi menar att regeringen borde få komma tillbaka med ett vettigt förslag.

Fru talman! Just nu är det många studenter som pluggar hårt för att klara läsårets sista tenta eller för att redovisa någon form av självständigt arbete. Vissa gör det för sista gången, och självklart måste de känna både glädje och lättnad när flera år av studieflit nu är till ända. De känner säkert också förväntan inför framtiden när de nu på allvar ska ta steget ut i förvärvslivet och äntligen få pröva sina vingar. Målet med en anställning hägrar förstås, men hur väl de lyckas med att hitta ett relevant jobb och hur lång tid det tar att hitta det skiljer mycket. Anställningsbarhet, det vill säga utbildningens användbarhet på arbetsmarknaden, är ett viktigt begrepp som kommit alltmer i fokus de senaste åren, såväl i Sverige som internationellt. Det är ett av de tre övergripande målen i Bolognaprocessen och har därmed fått stort genomslag, åtminstone i den politiska retoriken. Kritiker menar att våra lärosäten blir mer av arbetsförmedlingar och att lärosätena inte alls ska bry sig om vad framtida arbetsgivare behöver. De förespråkar mer av akademiska värden som bildning, kritiskt tänkande, reflexion, personlig utveckling och vetenskaplighet. Det är naturligtvis viktigt och självklart, men samtidigt finns det inget motsatsförhållande mellan anställningsbarhet och traditionella akademiska värden. Inom ramen för Bolognaprocessen beskrivs målen med högre utbildning, och då nämns just de nyckelbegrepp jag räknade upp. Dessutom är det kvaliteten i utbildningen som är avgörande för anställningsbarheten liksom för de andra akademiska kriterierna. Men självklart har varken den enskilde studenten eller samhället råd att helt och hållet bortse från hur användbar en utbildning är på arbetsmarknaden. Riksrevisionen har granskat detta, och deras slutsats är att med tanke på den stora investering som samhället och den enskilde gör i högre utbildning bör det leda till att nyutexaminerades anställningsbarhet ökar väsentligt. Det är något som vi moderater håller med om och vill sätta mer fokus på. Det kommer dessutom att realiseras i det nya kvalitetssäkringssystem som vi debatterar i dag. Fru talman! Sverige har höga internationella ambitioner. Våra studenter konkurrerar på en internationell marknad. Det kräver att kvaliteten på våra utbildningar förbättras kontinuerligt. Flera åtgärder har presenterats sedan alliansregeringen tillträdde. Som ytterligare ett inslag i det strategiarbetet lanseras ett nytt kvalitetssäkringssystem som också kan få betydelse för resurstilldelningen till universitet och högskolor. Examenstillstånden ska fortsatt prövas, men då det gäller utvärderingar av kvalitet för grundläggande och avancerad nivå kommer fokus att ändras. Tidigare utvärderingar har varit koncentrerade på processer om hur lärosätena har bedrivit sitt kvalitetsarbete. Nu förskjuts fokus till utbildningarnas resultat, det vill säga vad som uppnås. Dessutom ökas frekvensen av utvärderingar. I dag sker de vart sjätte år; efter årsskiftet kommer de att ske vart fjärde år. Tre bedömningsunderlag ska ingå i en utvärdering: studenternas självständiga arbeten, lärosätenas självvärderingar inklusive platsbesök från externa bedömare - det är något som tidigare motdebattörer tydligen har missat - och enkäter till tidigare studenter. Resultatet av detta vägs samman i en flergradig skala. De lärosäten som har utbildningar som får högsta betyg kommer att kunna tilldelas extra medel som alltså ges utöver de medel som i dag fördelas till lärosätena - allt för att stimulera till ökat fokus på kvalitet. Jag tänker inte gå in på fler detaljer i de utvärderingssystem som diskuteras. Jag ställer mig helt bakom regeringens uppfattning, inte minst vad gäller att utvärderingarna ska vara inriktade på vad som uppnås och inte hur arbetet sker eller hur lärosätenas dokumentation för förväntade lärandemål ser ut. Det är ingen hemlighet att det finns olika uppfattningar i universitetsvärlden om förslagets för- och nackdelar. Det är inte bara vår frispråkige universitetskansler Anders Flodström som har uttalat sig och blivit citerad i debatten. En som inte hörts så mycket i debatten är den förra universitetskanslern, Sigbrit Franke, som tvärtemot Flodström förordar regeringens förslag och har uttryckt stor skepsis mot det som hennes tidigare myndighet presterat. Hennes uttalanden är dessutom särskilt intressanta eftersom Franke i sin forskargärning främst var inriktad på just utvärdering av kvalitet i utbildningssystem. Hon skriver bland annat på sin blogg att den målmodell som Högskoleverket föreslagit inte bara är ofullständig utan direkt olämplig vid utvärdering av utbildningskvalitet. Det här bidraget till debatten har jag saknat från oppositionen. Hur ser oppositionen på det hela? Värt att notera är att de är överens, vilket vi inte är vana vid. Men i stället för att se till vikten av att koppla resurser till kvalitet och vikten av långsiktighet säger de bara: Det duger inte, regeringen. Gå hem och gör om! I vanlig ordning saknas det konstruktiva förslag om vad som ska göras om, och riktigt vari kritiken består är inte lätt att utläsa. Oppositionen förordar att Högskoleverkets förslag ska utgöra underlag. Det gör det redan. Vidare säger de att de i huvudsak stöder det förslag till kvalitetssäkringssystem som Högskoleverket tagit fram. I vilka delar de inte tycker som Högskoleverket och vad de tycker att regeringen bör ändra framkommer dock inte. Min personliga reflexion är att oppositionen i stället tar tillfället i akt att politisera alla frågor de kan. Ytterligare en fråga som finns med i betänkandet, och som tidigare inte har nämnts, är att möjligheten till positiv särbehandling av studenter vid antagning till högskolan äntligen försvinner. Det är resultatet av de många juridiska mål som den ideella organisationen Centrum för rättvisa har drivit. Bland annat handlade det om att kvinnor som sökte till veterinärstudier förfördelades för att Sveriges lantbruksuniversitet ville jämna ut könsfördelningen på programmet. Sådant här är inte rimligt och anständigt i Sverige 2009. Självklart är det individernas meriter som ska bedömas vid antagning, inte deras kön. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande UbU20. (Applåder) I detta anförande instämde Margareta Pålsson (m) samt Ulf Nilsson och Tina Acketoft (båda fp).

Fru talman! Betty Malmberg påstod att det är oklart vad oppositionen tycker, men vi har just argumenterat för att vi tycker att det förslag som Högskoleverket presenterade efter samråd med sektorn är bra. Jag vet inte vad annat vi ska säga, kanske att det är jättebra. Betty Malmberg säger också att vi inte har presenterat vilka detaljer vi vill ändra. Men det är ju själva poängen. Vi tycker att regeringen lägger sig i alldeles för mycket detaljer när det gäller exakt hur kvalitetsgranskningen ska ske. Vår uppfattning är att regering och riksdag ska ge en inriktning om att granska kvalitet. Vi såg det som en enorm fördel att sektorn och Högskoleverket kunde enas om en egen definition och begreppsvärld av vad kvalitet är i högre utbildning. På tal om autonomi, vilken annan fråga är viktigare för högskolor och universitet än att få vara med och bestämma vad kvalitet i högre utbildning är? Det är vad de håller på med hela dagarna. På vilket sätt är regeringen, enligt Betty Malmberg, bättre på att avgöra vad som är kvalitet i högre utbildning än Högskoleverket och högskolorna?

Fru talman! Högskolverkets förslag är bra, och vi stöder det i huvudsak, säger oppositionen. Frågetecknen reser sig dock. Vad innebär i huvudsak? Antingen tycker ni att man ska köra på Högskoleverkets förslag rakt upp och ned eller så har ni invändningar, vilket denna formulering antyder. Mikael Damberg sade i sitt anförande att det råder en bedövande enighet om att kvalitet ska premieras. Jag undrar när det ska ske. Ni har ett tillfälle nu. Vi ville det från Alliansens sida redan för 16 år sedan. Den möjligheten stoppade ni när ni kom till makten. Ni har haft chansen under alla år sedan dess. Hur viktigt är det för er? Tycker ni att det är rimligt att dåliga utbildningar kan varnas om att en examensrätt dras in, men att ganska dåliga utbildningar som ändå klarar sig får lika mycket resurser som andra? Det blir ju konsekvensen när ni väljer att skippa möjligheten att försöka enas och hitta en långsiktighet i något som ni själva tycker vore väsentligt. Vad är kvalitet i högre utbildning, frågar Mikael Damberg, och vilka är bäst på att bedöma det? Det är självklart oerhört väsentligt vad högskolevärlden säger. Men det är också väsentligt att man lyssnar in och ser att Högskoleverket inte tog till sig den kritik som framfördes när Högskoleverket presenterade sitt första förslag. Man lanserade detta som att det var fixt och färdigt. Kåre Bremer som är rektor för Stockholms universitet skriver på sin blogg att det stod klart redan i oktober 2009 att det var oenighet mellan regeringen och Högskoleverket. Det är kanske där vi står i dag.

Fru talman! Det här är fullständigt obegripligt. Först hänvisar man till det första förslaget från Högskoleverket som fick mycket kritik från högskolesektorn. Det var där kritiken var oerhört kraftfull för att förslaget inte fungerade. På uppdrag av regeringen arbetade man sedan fram ett förslag som är gemensamt. När det kommer ändrar regeringen förslaget. Det blir en märklig debatt om man säger att man förespråkar autonomi när man kör över sektorn på det sättet. Kåre Bremer var ju med på hearingen. Han hade synpunkter även på det förslag som regeringen har lagt fram. Han brukar ha synpunkter. Det är mycket riktigt att inte alla har exakt samma uppfattning i frågan. Däremot hade man enats om ett förslag. Jag tycker att vi från politiskt håll inte ska politisera frågor i onödan. Om vi säger att kvalitet är viktigt och att vi ska ha ett system som ska vara kvalitetsdrivande och om Högskoleverket och sektorn arbetar fram ett förslag som de menar driver kvalitet och går att utvärdera kanske politiken ska passa sig för att detaljstyra det och politisera frågan så som regeringen har gjort. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen har gjort på det här sättet. Jag tycker att det är märkligt att Betty Malmberg försvarar det och undrar vilka förändringar vi vill göra. Vi vill inte gå in och detaljstyra mer. Vi tycker att regeringen ska ange en inriktning på utvärdering av granskningen. Vi tycker inte att regeringen i detalj ska ange hur granskningen ska gå till på Högskoleverket. Om vi gör det finns det en risk att Högskoleverket förlorar sin europeiska ackreditering. Då har vi verkligen tagit ett steg bakåt när det gäller oberoende granskning och internationalisering av högre utbildning. Man får vara försiktig med att detaljstyra granskningen av högre utbildning på det sätt som regeringen gör i dag. Jag skulle vilja ha en kommentar av Betty Malmberg om det senare.

Fru talman! Vi talar om farhågorna för att vi skulle förlora vår internationella ackreditering. Med de överenskommelser som finns i Enqva konstaterar man att det ska råda ett fritt nationellt oberoende när det gäller överenskommelserna om ackreditering. Oron för att Högskoleverket skulle tappa ackrediteringen är väl inte så stor. I Danmark till exempel är det i princip regeringen som styr vad som ska granskas. Här är det ändå Högskoleverket som står för granskningen. Det har varit oenighet om detta. Det har lanserats flera förslag av Högskoleverket. Det är det som skapar problem. Kåre Bremer sade att han kan leva med både Högskoleverkets förslag och regeringens förslag. Sigbrit Francke kommenterar och kritiserar. Flera har gjort det. Testpiloter har testat ett förslag som inte var förankrat. Mattias Alveteg skriver i Universitetsläraren nr 8 2010 att indikator 1 med lärandemålen som Högskoleverket förordar har fått väldigt kraftig kritik från dem som har testat det. Han menar att det inte går att bedöma studenters kunskap genom att titta bara på lärandemålen. Visst ska autonomi råda, men det är ju också viktigt att vi når syftet. Det kanske är det som Riksrevisionen syftar till. Hur når vi bästa kvalitet och bästa möjliga anställningsbarhet för våra studenter? Kvalitetssäkringssystemet är viktigt.

Fru talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Betty Malmberg pratar så mycket om oppositionens förslag i stället för att prata om regeringens förslag. Det är ju ändå det vi är här för att diskutera. Jag tycker att Mikael Damberg redogjorde tydligt för vad vi tycker. Jag undrar varför regeringen beslutade sig för en sådan här process. Är det inte olyckligt med en process där alla som ska jobba med detta är missnöjda med hur processen har gått till och tycker att det har varit oproffsigt och konstigt? Är det inte rimligt att man i ett land som Sverige som värnar om demokrati och inflytande och att man ska lyssna på alla har den här typen av process? Särskilt ironiskt blir det ju när det handlar om kvalitetssystem. Varför har regeringen drivit fram processen på det här sättet?

Fru talman! Varför talar jag inte om regeringens förslag? Det är ju huvudförslaget. Jag vill veta vad ni kritiserar. Enligt min uppfattning är det intressant att veta vad i förslaget som oppositionen är negativ mot. Det är en sak att ni kritiserar processen. Vi pratar om innehållet i förslaget. Man kan ha synpunkter på processen, men vi är här för att slutgiltigt fastställa ett nytt kvalitetssäkringssystem för högskolan. Jag vill hävda att det fortfarande är mycket vida ramar. Det finns inte någon detaljreglering av vad som exakt kommer att ingå i de olika momenten. Det här är väsentligt för oss eftersom det en dag blir regeringen som får ta kritiken om förslaget inte fungerar så bra som vi hoppas. Det är inte Högskoleverket som kommer att få ta kritiken i det läget. Därför är det viktigt att regeringen är med på det förslag som läggs fram. Jag har flera exempel på personer och rektorer som efter avstämningsmötet i mars 2010 skriver att de blev uppmanade att komma in med synpunkter och att de tycker att det är bra att de får äga frågan hur man ska agera för att säkra kvaliteten. Jag vill passa på att ställa en fråga till Miljöpartiet. En fråga är hur man ska komma åt studenter som har sämre förutsättningar att klara högskolan. Att inte det finns med i Högskoleverkets förslag kritiseras starkt av Sigbrit Franke och SUHF. Hur vill ni åstadkomma det?

Fru talman! Det blev lite oklart i slutet. Däremot tycker jag att det är anmärkningsvärt att det jag faktiskt frågade om, nämligen varför regeringen har valt att ha en sådan här process, svarade Betty Malmberg över huvud taget inte på. I stället fortsatte hon att prata om oppositionens förslag, som jag nämnde att Mikael Damberg hade redogjort väldigt tydligt för. Sedan säger Betty Malmberg att en dag får regeringen ta kritiken. Om man har den inställningen undrar jag om regeringen någonsin får ta kritik. Om man inte tycker att det som har varit nu har varit kritik utan att den kanske kommer sedan, hur hård ska kritiken bli för att den ska kunna klassas som kritik? Om man har den inställningen att man inte tycker att det har varit kritik utan att den kanske kommer sedan och om man har så högt ställda krav på att det ska vara riktigt hårt innan det är kritik då slipper man ju kritik. Det är onekligen väldigt praktiskt, men det är inte rimligt. Det är faktiskt rimligt att regeringen har en process och har ett förslag som accepteras av dem som det berör, kan jag tycka. Det är då jag undrar igen och skulle vilja fråga Betty Malmberg varför man har drivit den här typen av process.

Fru talman! Jag vill hävda att jag svarade just på frågan om process. Att det sedan inte faller Lage Rahm i smak må så vara. Problemet är ju att det finns skilda uppfattningar bland så prominenta personer som dagens kansler och fjolårets universitetskansler. De är diametralt motsatta vad gäller det förslag som vi faktiskt diskuterar. Och SUHF, som är Sveriges universitets och högskolors förbund, har själva sagt att de inte tar ställning i frågan. De som har enats är en grupp människor som tillsammans har diskuterat och debatterat och tillsammans säger att det här förslaget är bäst. Men när SUHF inte ens har varit med i den dialogen vill jag hävda att man inte samtidigt kan säga att det här har en oerhört stark förankring ute bland universitet och högskolor. Det finns också kritik. Som jag nämnde finns här alltså rektorer från SLU, Karolinska Institutet och Uppsala universitet som efter den här hearingen säger att de ser positivt på den betoning av autonomi som görs, och ambitionen att detaljregleringen ska minska välkomnas. Man välkomnar kvalitetssäkringen och att den inriktas på resultat och inte på processen, som Högskoleverket förordar. Man säger att möjligheten med självvärdering och platsbesök är ett viktigt instrument för att rättvist kunna bedöma förutsättningarna för att nå utbildningsresultat. Det här finns heller inte med i Högskoleverkets förslag, och det var det min fråga till Lage Rahm egentligen rörde. Hur tänker sig oppositionen detta, om man säger att Högskoleverkets förslag är det bästa. Varför kan man då inte på något vis möta upp för att faktiskt hjälpa de studenter som kommer att ha det svårast?

Fru talman! Jag tycker att det är härliga tider att få diskutera kvalitet i den högre utbildningen. Betty Malmberg började med att nämna alla de studenter som nu kanske jobbar i sluttampen av sin högskole- och universitetstid. För att vara lite personlig kan jag säga att jag är i den andra ändan. Min dotter tar på fredag förmodligen på sig studentmössan och firar att det nu är dags att gå in i nästa period. Det är spännande att följa alla de unga människor som nu också funderar på hur deras framtid ska se ut. Är det ett svenskt lärosäte jag ska ansöka till eller är det någonstans i Europa - att över huvud taget fundera på vad som ligger framför. Vi ser också studentmössor på stan och man sjunger "Sjungom studentens lyckliga dag". Det är klart att det är oerhört viktigt att i det här sammanhanget också fundera över på vilket sätt vi ytterligare kan stärka den sektor vi diskuterar i dag, för att också visa vår respekt för alla de kommande studenter som ska söka till en utbildning som givetvis ska ha hög kvalitet. Att välja utbildning och våga den investering som det innebär att skaffa sig en högre utbildning tror jag är spännande för många unga människor, eller lite äldre människor, men det kan också vara fyllt av lite vånda. Ska man våga sig på en utbildning? På vilket sätt kommer jag att ha nytta av den på arbetsmarknaden? Det är mycket av det som har varit uppe i debatten redan i dag. I tidigare debatter om kvalitet i den högre utbildningen och hur man ska välja har möjligheten med rankningslistor förts fram. På det sättet skulle man också se vilka universitet och högskolor som har bra utbildningar. Men det vi diskuterar i dag, med anledning av den här propositionen, handlar faktiskt om att fundera på ett ännu mer grundläggande arbetssätt. Vad är det som är kvalitetsdrivande i den högre utbildningen och hur kan det ytterligare driva fram en högre kvalitet? Centerpartiet och alliansregeringen har under sina år visat att utbildning och forskning är prioriterade både utifrån individens perspektiv och givetvis också utifrån samhällets perspektiv, utifrån Sverige som kunskapsnation men också utifrån Sveriges konkurrenskraft. Fru talman! Det resursfördelningssystem som vi har i dag tillkom i stort sett under den förra borgerliga regeringen. Redan då fanns kvalitetsindikatorer med i förslagen. Beslut togs, men innan de hann börja gälla ändrade sig en ny riksdag och så blev det ingenting. Sedan gick det ytterligare ett ganska stort antal år då man diskuterade kvalitet och man tillsatte utredningar. Det blev tilläggsdirektiv och så vidare. Men det är först nu, än en gång med en borgerlig regering, som vi vågar lägga fram ett förslag på det här området. Det är klart att det också i det är sprängstoff att diskutera kvalitet och värdera vad som är kvalitet. I dag handlar det om att ha ett kvalitetsdrivande system för utbildningsresultat av hög kvalitet. Det är ju i dag nya krav på universitet och högskolor som man ställs inför för att kunna möta framtidens utmaningar om ökad frihet, internationalisering och hög kvalitet. Då krävs det att kvalitetssäkringssystemet utvecklas. Jag ska ändå bara beskriva det här förslaget i korthet, precis som det har beskrivits innan. Det är ju så att resurserna ska fördelas utifrån både antal helårsstudenter, helårsprestationer och utvärdering av utbildningsresultat. Det är endast en mindre del som fördelas utifrån resultat, och inget lärosäte, som man skriver i propositionen, kommer att få mindre pengar. Snarare är det så att man kommer att fortsätta fördela utifrån det resursfördelningssystem som redan finns. I debatten har man hävdat att nu kommer man som grund för fördelningen enbart att ha studenternas självständiga arbeten. Men det är bara en av tre faktorer. En minst lika viktig faktor handlar faktiskt om universitetens och högskolornas självvärdering av utbildningens resultat, en oerhört viktig faktor. Flera har lyft fram i debatten att det här faktiskt är någonting som högskolor och universitet gör väldigt ofta. Man granskar sin utbildning. Man granskar lärosäten emellan. Man granskar hela tiden studenternas arbeten och den kvalitet som de också innehåller. En ytterligare del kommer att vara att man faktiskt tittar över på vilket sätt den här utbildningen också är användbar på arbetsmarknaden. Då är det oerhört viktigt att ha den dialogen med de tidigare studenterna, och vi vet att redan i dag finns den dialogen vid ett antal lärosäten och den går också att utveckla. Utvärderingen ska ske i fyraårscykler. Jag vill ändå påpeka att det skrivs och det sägs, och det är oerhört viktigt, att utvärderingen präglas av relevans, likvärdighet, transparens och förutsägbarhet. Mycket av det som man talar om att den inte skulle innehålla. Men om man går igenom logiken som finns i det här förslaget ser man att det är väldigt tydligt. Det är oerhört viktigt att lärosätena involveras i utvärderingsprocessen och ges möjlighet att både redovisa och förklara sina resultat. Själva granskningen ska ju ske av bedömargrupper. Det har skett tidigare, och det har varit framgångsrikt i tidigare utvärderingar. Det är klart att de bedömargrupperna också kommer att ha en relevant sammansättning, och man lyfter fram både experter på området som en del i bedömargrupperna men också arbetslivsföreträdare och studenter. Man har hävdat härifrån att studenter inte skulle ha någon möjlighet att vara med i utvärderingsprocessen. Men då har man inte läst propositionen i sin helhet. Begreppet anställningsbarhet har, i en väldigt bred betydelse, kommit alltmer i fokus. Jag tror att det är viktigt att se att det inte enbart handlar om att skaffa sig en anställning på arbetsmarknaden, utan det kan också handla om att som entreprenör testa sina kunskaper. Det är därför det är så viktigt att det också inkluderas i kvalitetsutvärderingen. I dagens betänkande ingår en granskningsrapport från Riksrevisionen som heter Studenternas anställningsbarhet - regeringens och högskolans insatser . Här konstaterar vi i utskottet att uppdrag på det här området redan finns med i regleringsbrevet för 2010 både till högskolor och universitet och i regleringsbrev till Högskoleverket. Fru talman! Det har varit lätt att säga i debatten: Visst ska vi fördela resurser utifrån kvalitet. Men så snart det finns konkreta förslag har framför allt oppositionen haft väldigt svårt att förhålla sig till det. Man har hängett sig åt att kritisera stort och smått på olika sätt. Jag tror att det beror på att man har svårt att kombinera synen på fördelning efter kvalitet med att det ska vara lika för alla. En fråga som har varit aktuell under hela våren har varit de här förslagen och de underlag som har funnits under processen. Visst kan man ibland säga att processen måste ske ganska snabbt, men det vi framför allt ska diskutera här i dag är ju det förslag som ligger. Det som är en bärande tanke när vi eftersträvar en större autonomi för våra lärosäten är att vi samtidigt måste ha ett ansvar för att säkra kvaliteten. Vi ska utvärdera resultatet och inte själva innehållet i undervisningen. Socialdemokratiska företrädare skrev i en debattartikel i Göteborgs-Posten i maj att hela utbildningen, inte bara sluttampen, ska bedömas. Man vill att Högskoleverket ska granska utbildningarnas upplägg, står det längre fram i artikeln, och så har man tre krav. Det kan kännas lite löjeväckande när det första kravet är att Högskoleverket även i framtiden ska tillåtas granska utbildningarnas kvalitet. Vi pratar ju om en fördelning utifrån kvalitet och att man ska titta på det resultat som sedan ska ligga till grund för detta. Det är vad det handlar om. Socialdemokraternas synsätt, och kanske resten av den rödgröna oppositionens synsätt också för den delen, visar att man inte litar på lärosätenas egen självvärdering som en betydelsefull del av kvalitetsvärderingen, utan den är något som man vill överpröva. I reservationen skriver man: "Därför måste både utbildningens innehåll och mål, form och resultat granskas, dvs. hela kunskapsprocessen." Man ska tydligt peka ut vad det är för brister som man ser. Snacka om detaljreglering! Det visar den låga tilltro som man har till landets lärosäten när man föreslår överprövning på det här sättet. Fru talman! Sveriges lärosäten har en central roll både för samhället och för den enskilda människans utveckling och välstånd. Centerpartiet och alliansregeringen anser att Sveriges universitet och högskolor ska vara utbildningsanordnare av hög kvalitet, utgöra en kritiskt reflekterande kraft i samhället och vara tillväxtcentrum för ny kunskap och innovation. För att nå detta är frihet och ett större självstyre nödvändigt. Men ökad frihet måste också följas av väl fungerande system för kvalitetsutvärdering, och det är det vi har framför oss att debattera och besluta om i dag. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Jag ska kort säga någonting om det som Ulrika Carlsson sade sist om att man inte litar på universitetens självvärdering. Nu är ju inte jag socialdemokrat, men jag tycker ändå att det är lite konstigt om man har utgångspunkten i det här att man helt ska lita på vad den som är granskad säger. Jag tror inte ens att den som är granskad vill ha ett sådant system, utan den som är granskad vill ju bli det utifrån objektiva kriterier. Det är också vad vi har hört från universiteten. Så till själva huvudfrågan. Vi har hävdat att det inte finns med att man ska fråga studenterna. Det är sant, det finns inte med. Det finns däremot, som jag sade i mitt anförande, skrivningar om att det är möjligt för universiteten om de vill att som en del av sin självvärdering fråga dem och så vidare. Men faktum är att vi inte här har några synpunkter och inte menar att det måste vara med. Jag tycker att det är rimligt att fråga studenter vad de anser om kvaliteten. Jag tycker att det är rimligt att vi får reda på det och att det är en del av hur man ser på kvalitet. Det har också hela sektorn tyckt. Men regeringen tar bort det. Det blir oerhört konstigt. Det är väl ändå rimligt att man har den här typen av frågor även om någon inte skulle vilja ha dem. På vilket sätt gör det universiteten ofria om studenterna skulle tillfrågas om kvaliteten? På vilket sätt blir det sämre om man frågar studenterna?

Fru talman! Lage Rahm säger att den som vill bli granskad vill bli det på objektiva grunder. Det är det som det handlar om. Vi ser att det förslag till kvalitetsutvärdering som den här propositionen också visar på handlar om en större förutsägbarhet, en större transparens, än vad som har rått tidigare just vid granskningar. Det har funnits en kritik mot tidigare granskningar angående att det inte har varit tillräckligt förutsägbart, men nu visar vi med det här nya kvalitetsutvärderingssystemet att det är så pass viktiga grunder vi har. Det är också så, precis som jag sade i mitt anförande, att studenter på olika sätt kommer att vara delaktiga i den utvärdering som sker. Jag tycker att det här att man inte skulle tillmäta sina studenter den vikten är ett bevis också på en låg tilltro till våra lärosäten. Jag ser det som en självklarhet att lärosätena faktiskt också lyfter in den delen när de vill utvärdera sin verksamhet. Det sker redan i dag att man efter olika kurser och program utvärderar och låter studenter vara med och utvärdera. Det är alltså redan i dag en väl fungerande verksamhet. Jag förstår inte riktigt varför det återigen ska skrivas lärosätena på näsan: Vi tror inte att ni kommer att använda er av studenternas erfarenheter, och därför ska vi tala om för er att det är precis så ni ska göra. Det är ju det vi har kunnat se i tidigare tillägg till den resursfördelning vi har haft. Det handlar om att ytterligare detaljstyra. Under de tolv år då man inte har kommit fram med något eget förslag på kvalitetsområdet har man i stället kommit med ett antal fler parametrar och därmed ökat detaljregleringen.

Fru talman! Ulrika Carlssons resonemang har sina poänger och kan låta vettigt isolerat från vad det här faktiskt handlar om. Det är klart att man ska lita på människor, det menar jag också. Men om det nu är så att regeringen menar att utgångspunkten är att vi ska lita på att universiteten tar med studenternas åsikter, varför ska vi inte lita på att universiteten tar med examensarbetena? Varför ska vi inte lita på att universiteten tar med alumnienkäter? Hela det resonemanget faller. Om man argumenterar för att alla kriterier ska bort därför att vi litar på att de sköter det själva får man rimligtvis ta bort alla kriterier. Om man i andra hand menar att vi ska ha några kriterier kvar är det rimligt att man faktiskt har kriterier och att vi säger att man har kriterier. Då kan man inte argumentera mot andra kriterier och säga: Men vi litar på dem. Det blir ett väldigt konstigt synsätt. Rimligtvis tycker regeringen att vissa kriterier är viktiga, nämligen granskningen av examensarbetena och resultaten - och jag kan säga att de är bra och viktiga - och andra saker är oviktiga, nämligen studenterna, och dem kan man ta med om man känner för det. Det är den enda rimliga slutsatsen. Man kan inte argumentera på ett sätt med vissa saker och på ett annat sätt med andra. Jag vet att studenter redan i dag är med och att man har interna utvärderingar och så vidare. Det tycker vi är alldeles utmärkt. Men nu pratar vi om ett system som vi ska inrätta och som vi tycker ska vara kvalitetsdrivande och som vi också vill koppla resursfördelning till. Då är det faktiskt en helt annan sak, och då får man antingen argumentera för att alla regleringar från staten ska bort eller faktiskt vara tydlig med vilka regleringar man vill ha och vilka man inte vill ha.

Fru talman! Lage Rahm återkommer till de skrivningar som finns i propositionen. Låt mig ge ett litet lästips: Läs hela propositionen. Läs alla de delar och kriterier som finns. Där står det att i bedömargrupperna har studenterna en given plats. Det är viktigt att säga att studenterna har det. Samtidigt kan vi se att vi behöver stärka möjligheten för dem som tidigare varit studenter, att vi när det gäller anställningsbarheten hittar ytterligare kriterier. Det har varit svårt att se på vilket sätt man kan mäta samverkan. Det har förts diskussioner om det. När det gäller granskningen av resultaten är detta det viktigaste. Det studenterna känner till när de går sin utbildning är den kvalitet de upplever i den studentmiljö där de befinner sig. Då kommer de också att finnas med i bedömargrupperna och kunna vara med och göra inspel under studietiden. Vi lyfter fram att studenterna har en viktig roll även sedan de lämnat sina studier vad gäller anställningsbarheten och den användbarhet de anser att studierna haft. Det blir då ett ytterligare kriterium. Dessutom tittar man på de självständiga arbetena. När man sammanväger studenternas åsikter ger det en bred bild av hur de ser på kvaliteten vid lärosätet. Vi tittar alltså på studenternas möjligheter under alla de tre kriterier som finns beträffande kvalitetssystemet. När det gäller möjligheten att ha ett kvalitetsdrivet system har studenterna självklart en viktig roll, men vi måste också se hur det kan bli långsiktigt hållbart. De expertgrupper som granskat propositionen, och som det tidigare hänvisats till, säger att de ser med tillförsikt an detta kvalitetsutvärderingssystem, att det kommer att bli långsiktigt hållbart. Givetvis kommer lärosätena och studenterna att finnas med hela tiden.

Fru talman! Det är egentligen för sent att stå här och försöka övertala varandra. Jag insåg att det inte fanns så mycket utrymme för den kritik som framfördes till utskottet, bland annat av ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, som organiserar 70 000 studenter. De ansåg tydligt och klart att de inte fanns med i processen. Den egna ambitionen är en sak, men det är en helt annan sak om man har en allians eller sitt parti med sig. Enligt SFS och andra studentkårer har de inte haft möjlighet att påverka hela processen. TCO och studentkårerna efterlyser fortfarande tiden, det vill säga den tid lärarna har för studenterna. De kräver så mycket som 15 timmar i veckan för vissa utbildningar. Det är det som är kvalitet, inte det självständiga arbetet. Problemet är, Ulrika Carlsson, att det inte är fråga om de studenter som har goda möjligheter att klara sig på egen hand. Vi har alla någon gång varit studenter. Hur var det? Jo, man jobbade vid sidan av och gjorde en mängd andra saker. I slutändan fick man skynda sig med studierna. Det är helheten i utbildningen som ger kvalitet. Vad tycker Ulrika Carlsson om att studentinflytandet inte alls var så centralt i processen, vilket också framkom vid mötet i utskottet?

Fru talman! Jag vill än en gång påpeka att hela detta fokus på kunskap och kvalitet i den högre utbildningen handlar om studenterna. Det är de som blir bärare av den nya kunskapen. De använder kunskapen antingen det är som anställda, entreprenörer eller något annat i arbetslivet. Jag anser att det finns ett mycket tydligt studentperspektiv i alla de olika delarna. Det gäller både kvaliteten på det avslutande arbetet och att man finns med och bedömer det pågående kvalitetsarbetet, samt att man även gör det i efterhand. Jag har därför svårt att förstå att studenterna inte skulle finnas med. Vi blandar och ger lite grann i debatten, och det är klart att man ibland känt att man inte funnits med i hela processen. Det är viktigt att säga att vi i dag diskuterar kvalitetsutvärderingssystemet, och där finns en stark betoning på studenternas roll och på studenterna som bärare av kvalitet. I den kritik som funnits tidigare har man framfört att det kvalitetssäkringssystem som vi nu lyfter fram ger större möjligheter för lärosäten som arbetar med breddad rekrytering att på olika sätt förklara sitt arbete och visa på det resultat man når beroende på de studenter man har. I debatten har lite föraktfullt sagts att det nu bara kommer att handla om att jaga de bästa studenterna. Detta förslag handlar inte om det. Däremot handlade det förslag som tidigare fanns till viss del om det. Det är således viktigt att läsa propositionen med nya glasögon. Det finns en del att kritisera beträffande processen. Den har många varit missnöjda med. När man tittar på innehållet i propositionen ser man emellertid att det finns ett starkt stöd, och det finns också ett starkt studerandeperspektiv.

Fru talman! Låt mig tydliggöra att det är Ulrika Carlsson som tycker det. Vi är inte föraktfulla mot de duktiga studenterna, snarare tvärtom. Alla vill belöna, men det vi vill belöna är helheten och majoriteten, inte bara dem som är duktigast. Alla är inte duktigast. Det är därför TCO, SFS och många andra studentkårer anser att det är viktigt med lärartätheten. Vi menar att en del av kvaliteten bygger på just detta. Det vore en viktig kvalitetssatsning. När det gäller propositionen och den process som varit framgår det av Högskoleverket att det enda studenterna kan vara med på är alumnienkäterna, och det är något som kommer långt senare; det finns inte med under studietiden. Då kan man utvecklas och upptäcka brister i kvaliteten. Det blir dock långt senare och kan därför inte ge den kvalitet som gäller utbildningarna i dag. Det låter på debatten som om det handlade om studenterna, men det handlar om den kvalitet som studenterna vill ha i sina studier för att sedan kunna berika sig själva, samhället, arbetsmarknaden etcetera. Det är det viktigaste. Därför undrar jag vad Ulrika Carlsson tycker om kritiken som säger att studenternas arbete inte bara ska gälla enkäterna efter studierna i fyra till nio år. Vad vill ni utveckla?

Fru talman! Vi har gjort många olika saker för att stärka kvaliteten i den högre utbildningen. Låt mig påpeka att alliansregeringen i sina två första budgetar lade in kvalitetsförstärkningspengar kopplade till de lärosäten som hade den lägsta lärartätheten. Vi anser oss inte vara färdiga med tilldelningen, men det finns många olika delar som måste tillgodoses. Därför var det en prioriterad första fråga, och vi är beredda att framöver titta på detta ytterligare utifrån kvalitetsaspekterna för att se hur vi kan gå vidare. När det gäller studenternas möjligheter vill jag än en gång påpeka och betona att det är studenterna som är de viktigaste faktorerna kopplat till vilken kvalitet man uppnår. Då är det oerhört viktigt att man i det förslag som nu föreligger som proposition lyfter fram många delar som på olika sätt visar på kvaliteten. Det ger möjligheter för lärosätena att motivera och förklara de resultat man når. Det handlar inte enbart om examensarbetena. Från oppositionens sida har man i reservationen skrivit att det inte är så lätt för alla att skriva och tala om vad man kan, utan man kanske i stället vill visa det på olika sätt. Därför finns det med i propositionen att man ska göra besök vid lärosätena för att även kunna ta del av det. Det finns olika uttryckssätt när det gäller examensarbetena, och därför säkrar man att alla de olika sätten ska kunna tillgodogöras. Utifrån propositionens fokus på kunskap och kvalitet i den högre utbildningen vill jag än en gång betona att den nuvarande regeringen faktiskt vågar komma med förslag, inte bara diskutera kvaliteten, som Vänsterpartiet gjorde när man stödde den tidigare regeringen. Möjligtvis diskuterade man förslag som gällde kvaliteten, men man vågade inte göra någonting. Här visar vi på möjligheterna att hitta och på olika sätt stärka ett kvalitetsdrivet system för studenternas skull och för Sveriges skull.

Fru talman! Med början för ungefär 15 år sedan och fram till för några år sedan har det skett en enormt kraftig utbyggnad av det svenska högskolesystemet. Ett antal nya högskolor har kommit till, och ett antal högskolor har graderats upp till universitet. Alla de här nya högskolorna var välkomna och betydde mycket för att fler skulle söka sig till högre utbildning. De betydde också mycket för den regionala utvecklingen och specialiserade sig ibland på intressanta nischer. Men det fanns ett stort fel med Socialdemokraternas högskolepolitik. Den var inte finansierad fullt ut. Tvärtom urholkades under ett antal år resurserna till högre utbildning. De nya studenterna fick mindre undervisning, färre lärartimmar och mindre stöd, men fler grupptentor och hemtentor och dålig utvärdering. Den socialdemokratiska regeringen var på den tiden ensidigt fixerad vid antalet studenter som kom in på en utbildning, men glömde ofta bort hur många som kom ut med kvalificerade kunskaper. Kvantiteten var helt enkelt viktigare än kvaliteten. Fru talman! Det är dags att lämna den här utbildningsfabriken och inte bara mäta framgång i antal eller procent som börjar eller slutar. Alliansregeringen inledde också mandatperioden med en kvalitetssatsning på studenternas utbildning. År 2008 öronmärktes 120 miljoner extra och år 2009 öronmärktes 240 miljoner till höjd kvalitet i grundutbildningen. Dessutom fick vi en forskningsproposition som gav den historiskt största ökningen av forskningsmedel någonsin i Sverige. Men nu handlar det inte bara om hur stora summor som fördelas till högskolorna. Det handlar också om hur fördelningen sker och om den sker på ett sätt som gynnar bra utbildning. Under många år har en stor del av ersättningen som går till högskolorna betalats ut efter hur många studenter som blivit godkända, så kallade helårsprestationer. Det ska villigt erkännas att det var den borgerliga regering som satt 1991-1994 som införde det systemet med stöd av Socialdemokraterna. Det var ett system som låg i tiden då. Men så småningom vaknade insikten hos många av oss att det kanske inte alltid är så klokt att ensidigt premiera antalet godkända studenter. Det kanske inte alltid är det perfekta systemet att en lärare vid en institution vet att han eller hon får ökade medel till sin institution ju fler studenter som blir godkända. Det behövs någon form av utvärdering av nivån på till exempel examensarbeten som blir godkända. Folkpartiet motionerade om detta flera gånger i opposition. Alliansen gick till val på att komplettera det gamla systemet med ett mer kvalitetsinriktat system. Det är ett förslag från regeringen till ett första steg i den riktningen, kan man väl säga, som vi har framför oss här i dag. Regeringen föreslår att det blir oftare förekommande granskningar, minst vart fjärde år i stället för vart sjätte, som i dag. Högskoleverket får i uppdrag att utvärdera utbildningens resultat i första hand, inte bara antalet godkända studenter eller hur man arbetar på olika sätt på olika nivåer i högskolan. Det här blir kanske en upprepning, men jag säger det med tanke på eventuella nytillkomna åskådare eller lyssnare: Studenternas självständiga arbete blir en väldigt viktig del av utvärderingen, liksom högskolans självvärderingar kombinerade med platsbesök från Högskoleverket och även enkäter till studenter som har avslutat utbildningen och har erfarenhet av hur det har gått med anställningsbarhet och så vidare. Det ska vara externa oberoende sakkunniga som genomför platsbesök och jämför sina bedömningar med högskolornas egna. Men en kärna i bedömningen blir de självständiga examensarbetena, för de ger en helhetsbild av den akademiska nivån på lärosätet. Lärosäten som har riktigt allvarliga brister i sina utbildningar ska kunna mista sin examensrätt efter att ha fått möjlighet att rätta till det som är dåligt. De som får det bästa helhetsomdömet tilldelas extra resurser på grund av sin höga kvalitet. Ett bra omdöme av Högskoleverket ger större resurser. Samtidigt framhåller regeringen att utvärderingen ska ta hänsyn till olika förhållanden, så att det blir en helhetsbedömning som bland annat också väger in hurdana studenternas förutsättningar är. Fru talman! Det är naturligtvis alltid viktigt att riksdag och regering utvärderar och följer upp hur universitet och högskolor når upp till målen. Utvärderingen förstärks nu. Vad som är nytt är också att regeringen dessutom tar ett första steg för att fördela resurserna till högskolorna efter deras resultat. I dag finns inte någon jättestor koppling till kvalitet när pengar till grundutbildningen på högskolorna fördelas. Oppositionen yrkar avslag på propositionen, men har inget alternativt förslag. Jag har suttit här och lyssnat och försökt höra vad ni vill utvärdera och göra. I stället har jag fått höra ganska detaljerade beskrivningar av hur olika remissinstanser, enskilda högskolor, Högskoleverket och utredningen förhåller sig samt att man borde ha haft fler diskussioner innan. Men det är väldigt lite och tunt om vilken inriktning mot utvärderingssystem oppositionen skulle vilja föreslå. Ändå har man inte bara några yrkanden, utan man avslår propositionen helt och hållet. Det här första steget till att höja nivån på kvalitetsgranskningen skulle alltså upphöra helt, och vi skulle börja om från början igen. Jag ser som sagt det här förslaget som ett ganska försiktigt men mycket viktigt steg mot ett nytt system där kvaliteten sätts i fokus. Till att börja med blir den nya principen för resursfördelning närmast ett komplement till det gamla systemet med helårsersättningar. Ingen högskola kommer inledningsvis att få mindre resurser med detta nya system, men tillskott av nya resurser kommer att fördelas inom det nya systemet. Det utrymme som frigörs genom avgifterna för utländska studenter, som Amineh Kakabaveh talade om, får Utbildningsdepartementet behålla, och det tänker man använda som ett extra resurstillskott, oavsett hur många studenter som kommer. Hur det sedan blir med det i verkligheten om vi mot förmodan skulle få en ny regering är naturligtvis oklart, eftersom Socialdemokraterna har accepterat avgifter för utländska studenter, medan både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill avskaffa dem. Vi kommer naturligtvis att arbeta på olika sätt för att hitta ytterligare resurser som ska kunna föras över till utbildningarna och våra studenter. Men det finns redan från början ett utrymme frigjort på grund av denna reform. Fru talman! Oppositionen har till 80-90 procent talat om hur förarbetena har gått till. Jag ser tvärtom den här reformen som inledningen på ett nytt sätt att tänka när det gäller både kvalitet och resursfördelning. Fokus sätts mer än tidigare på att bedöma lärosätenas resultat, inte på hur de kommer fram till resultatet, inte på processen. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik på Ulf Nilsson, för det var till att börja med mest den gamla vanliga debatten. Men när han på slutet försöker göra gällande att vi inte har varit tydliga i den här debatten i våra yrkanden om vad vi föreslår undrar jag om Ulf Nilsson bara läst reservation 1 eller om han också har läst reservation 2. Reservation 2 säger: "Vi delar i huvudsak de förslag till kvalitetsgranskningssystem som Högskoleverket tidigare tagit fram i samråd med majoriteten av de svenska lärosätena samt de organisationer som representerar lärare och studenter. Regeringen bör därför återkomma med ett nytt förslag till ett system för utvärdering av kvaliteten i högskolan, där Högskoleverkets förslag ska utgöra underlag." Det är väl ganska tydligt med vad vi föreslår. Vi tycker att det föreslagna system som sektorn har arbetat fram är bättre än regeringens. Det är väl ganska tydligt, eller måste vi upprepa det en gång till? Det känns ganska märkligt. Vi är också tydliga med andra saker. Vi är tydliga i vårt budgetalternativ att vi har 400 miljoner mer till kvalitetssatsningar. Jag vet att Folkpartiet i förra valet lovade ett miljardregn över universitet och högskolor för att höja kvaliteten i grundutbildningen. Det har inte riktigt blivit fallet. Det har kommit en forskningsproposition som är hyggligt bra. Men i övrigt är de kvalitetssatsningar som har föreslagits från regeringen varit tricksande med siffror. Man har dragit ned på ett anslag och satsat på ett annat anslag. Det är inte första gången vi har debatterat det i den här kammaren. Det är i varje fall lite intressant att man måste något årtionde tillbaka för att diskutera framtiden. Om Ulf Nilsson skulle vilja diskutera framtiden är det viktigt att titta på de förslag vi nu lägger fram. Det gäller förslaget att höja kvaliteten här och nu, där vi är helt överens. Vi är också helt överens om att vi behöver ett kvalitetsutvärderingssystem som premierar kvalitet men som också har sin förankring i sektorn. När det gäller enighet i övrigt skulle man kunnat ställa en fråga om huruvida Alliansen kommer att förstatliga skolan eller inte, men det är inte temat för dagens debatt. Jag antar att Ulf Nilsson inte vill svara på det i dag.

Fru talman! Jag tycker nog att det hade varit intressant för ledamöterna här, debattörerna och den intresserade allmänheten att se vad det är av Högskoleverkets förslag som ni vill ha med i stället för att bara hänvisa väldigt generellt och allmänt till att det är i linje med Högskoleverkets förslag. Det finns väldigt mycket i Högskoleverkets förslag. Det föreslår till exempel att utvärderingar ska ske inom en fyraårsperiod, vilket också regeringen föreslår. Det föreslår tre betygssteg i huvudbedömningen för lärosätena. Det tar också regeringen upp som ett förslag. Det är inte den självklara enighet som ni säger i er reservation. Majoriteten av universitet och högskolor kritiserar Högskoleverket för att vilja utvärdera just processen och arbetsprocessen för mycket. Det ger inte mig särskilt mycket att ni allmänt hänvisar till Högskoleverket. Jag tror att både studenter och universitetsfolk i största allmänhet skulle tycka att det vore intressant att höra tre, fyra exempel på vad som är skillnaden mellan er utvärdering och den som regeringens föreslår.

Fru talman! Jag vet inte om Ulf Nilsson kanske har varit borta lite från den högskolepolitiska debatten så att han har missat en del som har hänt på senare tid. Det var en väldig kritik från högskolorna mot Högskoleverkets första förslag. Högskoleverket fick då regeringens uppdrag att tillsammans med universitet och högskolor att arbeta fram ett nytt förslag. Jag välkomnade det. När det förslaget kom fanns det en enighet i sektorn. Därefter valde regeringen att riva upp detta. Det är en historiebeskrivning som Ulf Nilsson och hans allianskompisar får ta ansvar för. Vi är väldigt tydliga med att vi tycker att det framarbetade förslaget är bättre än regeringens förslag. Vi tycker att det ska utgöra grund för det nya systemet. Det innebär, precis som Ulf Nilsson var inne på, samma antal betygssteg och processer i övrigt som vi har diskuterat. Det är inte något konstigt. Det är inte så att vi ska arbeta fram något nytt förslag. Vi hade tyckt att det hade varit bra om Sveriges riksdag hade kunnat enas om ett förslag. Tänk vad bra det kunnat vara om det också hade kunnat bli en långsiktighet i dessa frågor. Det hade jag känt varit bra. Men den här gången har regeringen och de borgerliga partierna valt att politisera en fråga som inte hade behövt vara politiserad i stället för att kunna gå härifrån och säga att vi haft en process som skötts bra. Jag undrar om Ulf Nilsson tycker att processen har varit bra. Har beredningen av ärendet varit till fyllest? Är han stolt över den process som har varit? Känner han sig nöjd med detta? Det är den första frågan. Den andra frågan är: Känns det bra, Ulf Nilsson, att man talar om ökad autonomi, och när högskolor och universitet får vara med och tycka till om kvalitet i högre utbildning bortser regeringen från det man har kommit fram till? Känns det som en logik som Ulf Nilsson är stolt över?

Fru talman! Jag har här en klocka till min hjälp. Jag ser att Mikael Damberg har talat i 1 minut och 40 sekunder utan att nämna ett enda exempel på vad ert alternativ till utvärderingssystem skulle vara. Däremot har Mikael Damberg ägnat dessa nästan två minuter till att tala om att vi inte har lyssnat på Högskoleverket tillräckligt mycket och till att tala om hur processen har varit. Jag tycker inte att det borde ha varit så svårt om man hade något förslag som låg en väldigt varmt om hjärtat att nämna det. Men det fick vi inte höra. Jag tycker fortfarande att vi sätter kvaliteten i fokus och känner mig trygg i det oavsett detaljerna i förhandlingarna innan.

Fru talman! Oj, vad spännande debatten blev om vårt efterlängtade förslag om ett resursfördelningssystem med utgångspunkten i kvalitet! Innan jag gör en kort genomgång av historiken vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Fru talman! Detta är en del i en jättestor reform för hela högskoleväsendet. Det startade med att vi har gjort precis det som vi har yrkat från den här talarstolen i många år. För mig själv handlar det om åtta år som jag har varit uppe i debatten och yrkat bifall till mina förslag och mitt partis förslag innan vi kom i majoritet så att vi äntligen kunde genomföra någonting med utgångspunkt i kvaliteten. Det är spännande. Vi gav pengar till kvalitetshöjande åtgärder. Vi har fått kämpa med det ras som fanns inom högskoleutbildningen under förra mandatperioden och innan dess. Man tog bort en rad undervisningstimmar inte minst för dem som läste inom humaniora. Där fick vi, fru talman, öka till med medel hela tiden för att kvalitetshöja. Sedan funderade vi på detaljstyrningen. Vi har i omgångar efter omgångar sagt att det är förkastligt för våra lärosäten i en internationell verklighet. Vi måste absolut ha autonomi på lärosätena. Då fick regeringen lägga fram direktiv till en autonomiutredning, och det återkommer vi till. Så har vi detta med resursfördelningssystemet, som är en så oerhört viktig del för våra lärosäten. Hur har det varit tidigare? Det är klart att man går till sin egen verklighet när man har mött problemen inifrån. När Linköpings universitet startade var det filial till Stockholm. Då visste man inte vad man skulle få för anslag. Man blev lovad medel från Strategiska stiftelsen, men det hissades ju aldrig upp till regelbundna anslag. Umeå och Linköpings universitet som tillkom ungefär samtidigt fick helt olika resursfördelning. Det fanns inget förutsebart resursfördelningssystem över huvud taget. Jag ha debatterat med såväl tidigare utbildningsminister Thomas Östros som Leif Pagrotsky och förhört mig: Var finns resursfördelningssystemet så att det blir förutsebart och lärosätena kan veta vad de får för resurser? Ingen har kunnat tala om utifrån vilka kriterier som resurserna tilldelades. Sedan kom detta med helårsstudenter och halvårsstudenter och allt vad det vara, HÅP:ar och annat som vi kallade det. Det byggde på alla dem som hade genomgått den utstakade processen som var kurserna. Där fick man lika mycket medel till varenda en. Det bygger på en knepig människosyn att alla människor lär sig lika mycket på lika lång tid och på samma sätt. Då kan man ha en sådan ordentlig modell där man bara låter alla passera. Det är inte kvalitet för oss. Kvalitet för oss är erkännandet att vi, våra barn som nu är studenter och andra lär sig på olika sätt. En utbildningsinstitution som en högskola och ett lärosäte är måste erbjuda en mångfald av sätt att lära sig på och få utvecklas på. Det är vad som ger framgång. Det är inte vad vi lägger upp som process rakt av som gör att vi kan mäta en kvalitet. Kvaliteten måste i huvudsak mätas i vad studenterna har lärt sig. Båda de här är väldigt viktiga. Fru talman! Den här processen är spännande i sig. Det var professor Dan Brändström, kanske den mest kunniga i hela landet om helheten i svensk högre utbildning och forskning, som från början fick uppdraget att utreda ett nytt fördelningssystem med utgångspunkt i kvaliteten. Han lade fram ett betänkande där många delar var bra. Andra delar upplevde vi inte var lika bra politiskt. Sedan fick Högskoleverket uppdraget att jobba vidare med utgångspunkt i vad Dan Brändström hade lyft fram i sin utredning. De hade den goda smaken att dessutom förankra det i sektorn. Det här är jättebra. Det kom fram en produkt, och sedan tog departementet den och lade på det politiska raster som finns i varje beslut inom den här världen och som av tradition har funnits i vårt land, inte minst under socialdemokratisk regeringsinnehav. Sedan kom en politisk produkt med utgångspunkt först och främst i Dan Brändströms utredning men även i det förslag som Högskoleverket var överens med sektorerna om. Så kom detta fram. Detta är en fantastisk process när man ska ha fram ett instrument som ska vara hållbart över tid. Det har aldrig funnits tidigare. Kom ihåg, mina kolleger, att det aldrig har funnits något kvalitetsresursfördelningssystem i vårt land tidigare! Nu har vi ett, och det borde vi fira med kraft. Vi har ett som många har bidragit till. Alliansregeringen och vi som arbetar med de här frågorna i riksdagen är tillräckligt ödmjuka för att öppna för att om det visar sig att det finns missar måste vi naturligtvis åtgärda dem. Visar det sig att det inte är hållbart måste det kanske justeras, och det tror jag. När man gör ett sådant banbrytande arbete och kommer fram med någonting helt nytt kan de allra bästa underlag få oförutsägbara konsekvenser. Det har vi mängder med bevis på inom utbildningsforskningen. Då måste man gå in och korrigera det. Kära kolleger i Sveriges riksdag, vi har äntligen och för första gången i historien ett förslag på ett kvalitetsresursfördelningssystem som vi har möjlighet att fatta beslut om. Detta, mina vänner, har ingen tidigare regering kommit fram till. Inget tidigare utskott har kommit med ett betänkande med ett sådant förslag. Fru talman! Låt mig sedan titta på oppositionen. Jag har blivit besviken över att man inte tycks ha läst propositionen eller det betänkande som har diskuterats. Jag tycker att det ges fel bilder av processen. Jag vet att det har varit många upprörda känslor här, men det är inte alls konstigt eftersom det handlar om en oerhört komplicerad kunskapsmassa när man bygger upp ett fördelningssystem av den här arten. Man ska ha med processen, samhället i övrigt och individens utveckling. Det tillsammans är oerhört komplicerat. Jag ser det som fullständigt självklart att det kan finnas upprörda känslor under den processen. Men att man här inte ger en korrekt bild av vad som faktiskt har hänt och vad det innebär tycker jag är bekymmersamt. Nu har mina kolleger på allianssidan gjort jättebra föredragningar. Jag är också bekymrad över den reservation som oppositionen har, reservation 2. Där talar man om ett nytt förslag där Högskoleverkets förslag ska vara underlag. Det tycker jag är bekymmersamt. Det innebär att det inte finns något förslag. Jag trodde ett tag under debatten här i dag att oppositionen ville ha Högskoleverkets förslag, men efter att ha läst reservation 2 har jag förstått att så är inte fallet. Med det vill jag säga att vår handlingskraftiga alliansregering för första gången i historien har lyckats ta fram ett kvalitetsresursfördelningsförslag som är användbart rakt ut i hela vårt högskolesystem. Det kan vi glädjas åt. Det finns bara ett enda förslag att besluta om i dag. Något annat förslag finns inte. Tiden får utvisa om det kommer kritik längre fram när det har satts i sjön. Nu har vi ett förslag som vi tror är hållbart. Jag var i måndags på SLU i Uppsala, och där var de mycket positiva till det här förslaget. Det har vi att fatta beslut om i dag. Fru talman! Vi kan inte annat än glädjas. Jag yrkar bifall till förslaget. Jag vill också tacka vår högskoleminister som är här i dag för att han har orkat bära det här ända fram till ett riktigt förslag som vi har möjlighet att ta ställning till i dag. (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Tjernberg (kd).

Fru talman! Vi lever i en mycket omvälvande och spännande tid. Runt om i världen ser vi nu ett antal nya aktörer som träder in på den globala, ekonomiska scenen och som förändrar vår värld mycket kraftigt. Kraften i den här förändringen är mycket stark. EU-kommissionen publicerade för något år sedan en rapport där de försökte se in i framtiden, hur man ser på de trender som finns i dag och om de råder om 20, 25, 30 år. Hur ser världen ut då? Det är en dramatisk förändring av den värld vi lever i som ligger framför oss om de här spådomarna slår in. Vi kommer att få en befolkningsökning i världen med runt 20 procent. 97 procent av den här befolkningsökningen kommer att äga rum i Asien. 60 procent av världens befolkning kommer att bo i Asien om 20, 25, 30 år. Endast 6-7 procent kommer att bo i Europa. Världshandel och världsproduktion kommer att fördubblas under de här 20, 25, 30 åren. Huvuddelen av den här ökningen kommer att ske i Asien. Vi kommer att få se en global medelklass växa fram på kanske en miljard människor. 90 procent av den här befolkningen kommer att bo i länder som vi i dag betecknar som utvecklingsländer. Indien och Kina, som i dag står för 10 procent av de samlade utgifterna för forskning och utveckling i världen, kommer om 20, 25, 30 år att stå för 20 procent, det vill säga en fördubbling. I allt väsentligt måste man säga att detta är en mycket positiv utveckling. Jag tillhör dem - och det gör kanske flera andra i kammaren också - som en gång gick in i politiken därför att vi trodde på en mer rättvis värld. Vi ville se minskade klyftor mellan den rika världen och den fattiga världen. Det är fantastiskt att vi nu kan se att allt fler länder lyckas häva sig upp ur fattigdomen och får njuta av välståndets frukter. Vi har aldrig haft så lite fattigdom i världen som vi har nu. Vi har aldrig haft så många människor som lever under demokratiska förhållanden som vi har nu. Trots att vi fortfarande har en hel del miljöproblem att lösa har vi också löst en hel del miljöproblem. Det är på många sätt en fantastisk värld som vi lever i. Samtidigt innebär förstås den här världen en stor utmaning för oss svenskar och för oss européer. Jag tror att det i grund och botten finns tre olika sätt att möta den globala utmaning som Sverige står inför. Det första man kan göra är att säga att vi möter den globala utmaningen genom att konkurrera med låga löner. Jag vet inte hur kammarens ledamöter upplever det, men jag upplever väldigt sällan demonstrationståg som står utanför riksdagen eller Utbildningsdepartementet och kräver att Sverige ska konkurrera med låga löner. Den andra modellen är att säga att vi ska konkurrera genom att montera ned den sociala välfärden i Sverige eller att vi ska konkurrera med dåliga miljövillkor. Jag upplever inte heller att det är ett stort medialt eller folkligt tryck på att vi ska genomföra den modellen och gå den vägen. Vad är det då som återstår? Jo, det återstår att vi ska satsa på kunskap. Det återstår att vi ska satsa på att de varor och tjänster som vi producerar i Sverige ska ha så stort kunskapsinnehåll som möjligt. Det är därför som regeringen har gjort det till en av sina allra största prioriteringar under den här mandatperioden att återupprätta kunskapslinjen i det svenska utbildningsväsendet. Och därför genomför vi den största satsningen i modern tid på svensk forskning. Vi ökar forskningsanslaget med 20-25 procent under fyra år. Sverige är ett av de länder i världen som i förhållande till bruttonationalprodukten satsar allra mest pengar på forskning. Vi inför ett nytt kvalitetssystem för forskning. Vi satsar mer pengar på grundutbildningen. Vi satsar mer pengar på att öka friheten - autonomin, självständigheten - för landets lärosäten. Till det sistnämnda återkommer vi i en debatt senare under våren. Fru talman! I dag debatterar vi regeringens förslag till nytt kvalitetssystem för högskolan. Förslaget innebär att en kvalitetspremie införs för den högre utbildningen i vårt land. Vi ska gå från att mäta hur universitet och högskolor jobbar med kvaliteten till att mäta att det uppnås resultat. Vi ska fokusera mindre på processen och mer på resultaten. I grund och botten är det viktiga vad studenterna efter att ha gått ut en utbildning kan, inte vad som står i olika typer av interna dokument. Nya resurser kommer att tillföras. Genom införandet av avgifter för utomeuropeiska studenter frigörs ett utrymme i statsbudgeten på 500-600 miljoner kronor. Regeringen har varit mycket tydlig och sagt att en väsentlig del av dessa resurser ska användas till det nya kvalitetssystemet. Det införs successivt från år 2013 och kommer att vara fullt utbyggt år 2015. Självständigt arbete ska spela en viktig roll. Det ska också studenternas erfarenheter samt lärarkompetensen och förutvarande studenters erfarenheter av den utbildning de gått göra. I allt väsentligt grundas det förslag som regeringen nu lägger fram på det förslag som Högskoleverket tidigare har lagt fram. Men på några punkter, särskilt på en central punkt, skiljer sig vårt förslag i förhållande till det förslag som Högskoleverket tidigare lagt fram. Det gäller då vår syn, att vi verkligen vill fokusera på att mäta resultat, inte på processer. Vi tycker inte att Högskoleverket ska gå in och detaljgranska olika lärosätens interna dokument - till exempel om de använder passiva eller aktiva verb i sina dokument - utan vi tycker att man ska fokusera på resultaten. Vi tycker att de lärosäten ska gynnas som presenterar de bästa resultaten och som har studenter som verkligen har en god utbildning med sig när de kommer ut, inte de lärosäten som har de bästa utbildningsbyråkraterna. Dessutom genomför vi skärpningar på ett par punkter i det förslag som Högskoleverket har lagt fram. Till exempel gäller det kravet på att ta hänsyn till att olika högskolor och lärosäten aktivt jobbar med breddad rekrytering. Det förslaget fanns nämligen inte med i det förslag som Högskoleverket lade fram och som Mikael Damberg och övriga företrädare för oppositionen nu hyllar. Jag vill inte ha, regeringen vill inte ha och Alliansen vill inte ha ett kvalitetsutvärderingssystem som innebär att de lärosäten som mycket aktivt jobbar med breddad rekrytering ska missgynnas. Det fanns en mycket tydlig sådan risk med det förslag som Högskoleverket lade fram. Jag vägrar acceptera en sådan ordning. Det är utbildningens resultat som ska utvärderas, ingenting annat! Vi har också skärpt skrivningarna om kopplingen till arbetslivet, precis som flera företrädare för Alliansen tidigare sagt i debatten här. Om det förslag som vi har presenterat och som vi debatterar i dag råder det naturligtvis olika meningar. Jag kan konstatera att företrädare för ett antal universitet skriftligen hört av sig till Utbildningsdepartementet. Bland annat skriver man: Vi ser positivt på den betoning av autonomi som gjordes då förslaget presenterades med ambitionen att detaljregleringen av lärosätenas verksamhet ska minska. Vi välkomnar att kvalitetssäkringen främst inriktas på resultat och därmed lämnar åt oss lärosäten att utforma hur vi åstadkommer kvalitet. Det skriver Anders Hallberg, Harriet Wallberg-Henriksson och Lisa Sennerby Forsse - företrädare för Uppsala universitet, Karolinska Institutet respektive Sveriges lantbruksuniversitet. Förra universitetskanslern Sigbrit Franke skriver på sin blogg - detta har här konstaterats, men de mycket kloka tankarna förtjänar att upprepas - om det förslag som Högskoleverket tidigare lagt fram: Intrånget i lärarnas ansvarsområde från central myndighetsnivå rimmar illa med tankar om ökad autonomi. Utvärderingen är närmast att likna vid en överprövning av lärarnas arbete. Om det förslag som regeringen nu lägger fram skriver Franke i stället: Propositionsförslaget kännetecknas av att såväl helheten som dess delar har en inneboende logik, bygger på en konsekvent argumentation och är stringent i sin framställning. Bristerna i HSV:s förslag är härvidlag anmärkningsvärt stora. Franke avslutar sitt inlägg tidigare under våren med följande: Sammantaget kommer de här utvärderingarna att utgöra ett utmärkt svenskt kvalitetssäkringssystem, ett system som även får stor acceptans och väcker respekt i andra länder. Detta skrev Sigbrit Franke i mars 2010. Mycket i debatten hittills har ägnats åt hur processen har gått till. Därför vill jag gärna säga att processen med att ta fram ett nytt kvalitetsutvärderingssystem för den svenska högskolan har pågått under så lång tid som fyra år. Under processen har en mängd synpunkter hämtats in i en rad olika skeden, och olika remissomgångar har ägt rum. Regeringen har lyssnat mycket noga på olika intressenter som framfört olika synpunkter. Jag vill passa på att tacka alla dem som engagerat sig och skickat in synpunkter och som kommit med synpunkter under processens gång. Men ytterst är regeringen naturligtvis ansvarig inför riksdagen när det gäller hur resurserna till den högre utbildningen i Sverige investeras. Det finns inget utvärderingssystem för högskolan som är helt fritt från politiska värderingar. Så har det aldrig varit, och så kommer det inte att bli. Så är det också här. För oss i Alliansen är det en stark underliggande ideologisk värdering att landets universitet och högskolor inte ska behöva ha centralbyråkrater från Högskoleverket som petar i och granskar deras läroplaner eller kursplaner. Det är, som sagt, en ideologisk värdering. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet får gärna ha en annan värdering. Här är det fråga om vår politiska värdering. Den präglar också vårt förslag. Låt mig, apropå detta med god förankring i processen, få konstatera hur det gick till förra gången - under den socialdemokratiska tiden - ett kvalitetssystem skulle tas fram. Det kopplades inte till resurser, men ett kvalitetssystem skulle tas fram. En proposition lades fram hösten 1999. Processen med att ta fram den propositionen inleddes på våren samma år med att den politiska ledningen på Utbildningsdepartementet angav den politiska inriktningen. Man anställde en person på Utbildningsdepartementet som under sommaren tog fram ett förslag. Detta stämdes sedermera av med dåvarande universitetskanslern. Statssekreteraren var också nöjd. I övrigt skedde ingen beredning. Över huvud taget hördes inga övriga instanser. Dessa uppgifter kommer från den person som under sommaren fick ta fram det här kvalitetssystemet, nämligen Karl-Axel Nilsson. Jag säger inte detta för att moralisera över hur den tidigare socialdemokratiska regeringen tog fram sitt kvalitetsutvärderingssystem. Däremot säger jag att det måste få vara så att politiska värderingar spelar roll när ett nytt kvalitetsutvärderingssystem tas fram. Fru talman! Hur ser då vänsterpartiernas alternativ ut? Ja, om man läser de förslag som vänsterpartierna lägger fram i den här debatten framstår det tydligt att det inte finns någon konkret idé om vad som ska finnas i stället för det förslag som regeringen nu lagt fram - förstås bortsett från att säga nej till regeringens förslag. Men uppriktigt sagt: Är inte detta lite väl torftigt och visionslöst av tre partier som gör anspråk på att styra Sverige? I praktiken säger man att vi ska säga nej till regeringens förslag och skicka ett förslag om ett nytt kvalitetssystem, något som många tycker att vi verkligen behöver, till ytterligare utredning och ytterligare beredning - detta i stället för att nu avsluta en process som pågått i flera år, en process där olika instanser har hörts inte bara en gång eller två gånger utan tre och fler gånger. Nej, jag har sällan sett maken till passivitet och handlingsförlamning. Detta är inte värdigt partier som gör anspråk på att styra Sverige. Så kan Sverige inte styras! Det råder alltså enighet bland oppositionspartierna om att säga nej till regeringens förslag, men oenighet råder om hur man ska finansiera en kommande kvalitetssatsning på den svenska högskolan. Regeringen har ju lagt fram ett förslag som tidigare klubbats i riksdagen och som gäller införandet av avgifter för utomeuropeiska studenter. Detta ska finansiera den kvalitetssatsning som vi nu ska genomföra. Men här är oppositionspartierna helt oeniga. Socialdemokraterna säger ja till förslaget, vilket jag uppskattar. Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej. Inte en rad i Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets vårbudgetmotion finns om vad det gemensamma beskedet är. Men nu har Mikael Damberg, Lage Rahm och Amineh Kakabaveh chansen att här ge besked om hur det blir med avgifterna för utomeuropeiska studenter och med den kommande kvalitetsreformen? Fru talman! Avslutningsvis: Regeringens förslag har väckt debatt. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Det är mycket bra att viktiga förslag debatteras och att de engagerar. Den dagen det är tyst i den svenska akademin om viktiga förslag finns det skäl att vara orolig. Det finns de som är för förslaget, och det finns de som är kritiska. Bästa sättet att undvika kritik är att inte göra någonting. Men Sverige står inför en mycket viktig och stor utmaning. Då duger det inte att sitta med armarna i kors. Sverige ska ha en högskola i världsklass! (Applåder) I detta anförande instämde Ulf Nilsson och Tina Acketoft (båda fp), Betty Malmberg, Mahmood Fahmi och Fredrik Schulte (alla m), Ulrika Carlsson i Skövde och Sofia Larsen (båda c) samt Yvonne Andersson och Gunilla Tjernberg (båda kd).

Fru talman! Jag vill börja med att vara tydlig. Vi ger tydliga besked om att vi tycker att det förslag sektorn har kommit fram till om ett nytt kvalitetssystem är bättre än regeringens och att det är detta system vi borde införa i Sverige. Vi ger också tydliga besked från De rödgröna om en kvalitetssatsning på 400 miljoner kronor till grundutbildningen i Sverige. Jag skulle gärna välkomna det om regeringen i dag i denna talarstol kunde säga om det blir några pengar och i så fall hur mycket till kvalitet i framtiden. Det har vi inte hört. Du talar om att detta kan ge pengar, att det inte är klart och sådant. Vi har 400 miljoner vi är överens om i budgeten här och nu. Det är pengar som går till kvaliteten i grundutbildningen. Då har jag gett de beskeden. Sedan blir det nästan lite parodiskt, för jag hör ministern säga att det i allt väsentligt blir samma förslag. Och så har regeringen har en egen myndighet, Högskoleverket, som producerar rapporter på sju sidor där det står: "Det hävdas ibland att det inte är några stora skillnader mellan Högskoleverkets och regeringens förslag på nytt kvalitetsutvärderingssystem för högskoleutbildningar. Men de båda förslagen skiljer sig väsentligt åt." Det är publicerat på Högskoleverkets hemsida - sju sidor argument varför. Man får bestämma sig för vilken argumentation man väljer. Det är tydligen skillnader, och vi föreslår att man faktiskt ska gå på det förslag sektorn har tagit fram. Jag har två frågor till ministern. Den första är om ministern verkligen är nöjd med den process som var kring regeringens senaste förslag. Man hade en powerpointpresentation 20 dagar innan och inget skriftligt underlag. Var det en bra beredning? Är ministern nöjd med det? Den andra frågan är varför regeringen i fortsättningen inte vill nationellt granska om och hur väl utbildningarna säkerställer att studenterna når målen i högskoleförordningens examensbeskrivningar. Är det inte viktigt att man vet att till exempel läkarutbildningen utbildar läkare? Att inte göra några innehållsmässiga granskningar kan få stora konsekvenser, eller menar ministern att Högskoleverket, som är den expert som granskar detta, har fel även på denna punkt?

Fru talman! Låt mig vara tydlig på de punkter Mikael Damberg ställer frågor till mig om. Ja, jag tycker att den process som har pågått under ett antal år har varit mycket bra. Ett antal olika intressenter har fått komma in med synpunkter under ett antal olika delar och skeenden av processen. Till syvende och sist är det dock så - och det tror jag att också gamla, socialdemokratiska regeringar har kunnat erfara - att man förr eller senare också politiskt måste bestämma sig för vad man tycker om ett underlag som kommer in från en expertmyndighet. Så är det i alla processer. Det gäller inom högskolepolitiken, inom försvarspolitiken och inom andra politikområden, och det är precis det regeringen har gjort. Vi har lyssnat mycket noggrant, och i allt väsentligt är det samma förslag som Högskoleverket har lagt fram. Det finns dock delar, viktiga delar, som har diskuterats och som vi har en annan uppfattning om. Vi tycker inte att centralbyråkrater på Högskoleverket ska gå in och granska i detalj om det finns passiva eller aktiva verb i olika dokument och att det ska vara avgörande för om man ska dra in examenstillstånd eller tilldela vissa universitet och högskolor mer pengar. Detta är en djupt liggande politisk värdering hos Alliansen. Har vänsterpartierna, företrädda av Mikael Damberg, en annan uppfattning vore det bra om den uppfattningen redovisades. Självklart ska man mäta mot de examensmål som finns. Så är det självklart, och det är själva poängen med vårt förslag. Man ska mäta just mot målen, och man ska mäta resultaten av utbildningen, inte de interna dokument som har funnits. Sedan blir det faktiskt lite egendomligt. Mikael Damberg har pressats flera gånger av tidigare debattörer på vad som är Socialdemokraternas alternativ i sak. Vi vet att ni är missnöjda med processen, men vad tycker ni i sak? I huvudsak, säger ni, men om ni säger att ni i huvudsak stöder Högskoleverkets förslag måste det finnas saker ni inte tycker om. Det vore bra om ni kunde redovisa det före valet så att de väljare som tycker att detta är en viktig fråga får reda på det. Berätta nu, Mikael Damberg! Vilket kvalitetsutvärderingssystem vill ni ha? Det är dags att berätta det nu.

Fru talman! Ja, vi tycker att det förslag som utarbetades av Högskoleverket och sektorn är bra. Vi tycker att vi ska genomföra det, och vi tycker inte att man ska detaljstyra det mer än att ge en inriktning att jobba mot det förslaget. Kan det sägas tydligare än så, eller har vi något slags kommunikationsproblem? Vi kan debattera mycket om innehållet, men när det gäller just denna fråga hoppas jag att debatten har varit klargörande. Det är tydligt att Högskoleverket och ministern har helt olika bild av om ni tycker samma sak eller om ni tycker olika. Väsentligt nytt förslag, säger Högskoleverket, och du säger att det är väsentligen samma sak. Det är två helt olika bilder. Ministern och den egna myndigheten har helt olika bilder av detta. När det handlar om att mäta målen tycker du att det är självklart. Man ska mäta målen, säger du. Vad bra! Högskoleverket menar att regeringens förslag till proposition inte gör det möjligt att mäta målen på detta sätt, att det inte går att mäta gentemot det. Ni fokuserar nämligen så oerhört tydligt på en sak när det gäller att mäta resultaten, och det är de självständiga arbetena. Problemet med att fokusera så tydligt på de självständiga arbetena är dock att de fungerar på olika sätt i olika utbildningar. Det varierar. Inom ingenjörsutbildningen funkar det alldeles utmärkt att mäta resultaten med de självständiga arbetena. Det går väldigt bra. Lärarutbildningen är dock lite svårare. I läkarutbildningen är ofta det självständiga arbetet kanske mitt i utbildningen. Detta skapar en del problem. Högskoleverket säger att de även i fortsättningen vill kunna mäta och värdera att man når målen i examensbeskrivningarna. Det handlar om att en läkares utbildning vid ett universitet i Sverige ska motsvaras av en läkares utbildning vid ett annat universitet. Om regeringens expertmyndighet Högskoleverket säger att detta är viktigt för dem i det nya kvalitetsutvärderingssystemet, varför kan då inte regeringen säga att det är viktigt att mäta också mot examinationsmålen på det sätt Högskoleverket föreslår?

Fru talman! Denna diskussion blir något parodisk, för det är inte så att regeringens förslag innebär att kursplaner eller examensbeskrivningar avskaffas. De finns kvar. Det innebär att alla som vill anordna en lärarutbildning, en läkarutbildning eller en annan utbildning naturligtvis ska följa de planer som fastslås av regering och riksdag. Där finns en garant för att det finns en likvärdighet när det gäller hur läkarutbildningen, som Mikael Damberg nämnde, ser ut. Som jag har sagt tidigare tycker vi dock inte att det ska vara grund för indraget examenstillstånd att vissa universitet och högskolor har tjusigare utarbetade planer på hur detta ska nås än andra universitet och högskolor. Vi tycker att man ska premiera att universitet och högskolor ser till att studenter får en bra utbildning och att de kommer ut på arbetsmarknaden, inte att man har bra universitetsbyråkrater. Det är det som är vår inställning och den stora skillnaden. På denna punkt finns en stor, avgörande skillnad mellan vårt förslag och Högskoleverkets förslag, och det är precis vad jag har sagt hela tiden. Jag tänker inte hymla med det; så är det. På flera andra punkter är det så att vi följer det förslag Högskoleverket har lagt fram, men det finns skillnader. Det här är en viktig skillnad. En annan viktig skillnad, som Mikael Damberg inte vill prata om, är att vi i vårt förslag tillför ett moment där man kan ta hänsyn till att universitet och högskolor ägnar sig åt till exempel breddad rekrytering, vilket jag tycker är mycket viktigt. Jag tycker att det är mycket viktigt att de universitet och högskolor runt om i landet som satsar på att rekrytera studenter från studieovana hem inte missgynnas av ett nytt resursfördelningssystem. Denna komponent fanns inte med i Högskoleverkets förslag, som Mikael Damberg nu hyllar och som han har talat för tidigare i debatten. Den intressanta frågan, som Mikael Damberg gärna får svara på vid ett annat tillfälle eftersom han inte har rätt till fler repliker nu, är varför Socialdemokraterna på denna punkt inte tycker att det är viktigt att satsa på att bredda rekryteringen. Återigen saknar vi ett besked. Mikael Damberg säger att man i huvudsak ska jobba med denna inriktning. Uppenbarligen finns det då vissa delar i Högskoleverkets förslag som Mikael Damberg och andra inte tycker är bra. Det hade varit klädsamt om det hade redovisats nu när vi ska fatta detta beslut. Det beskedet har vi dock heller inte fått. Socialdemokraterna och vänsterpartierna står passiva och vilsna i högskolepolitiken.

Fru talman! Jag ska börja med att klargöra för statsrådet att vi inte är vilsna. Vi har tydliga alternativ och förslag. Därför har vi lagt 400 miljoner kronor för att utveckla och förbättra kvaliteten. Regeringen har i stället helt enkelt ambitioner, eller snarare förhoppningar, om att studenterna från utlandet kommer att betala. Varken regeringen eller någon av oss andra ska få veta eller bestämma hur många studenter som kommer att få betala för sin utbildning för att berika regeringens ambition. Det är inte kvalitet; det är ett antagande. Jag undrar hur statsrådet ställer sig till detta. Hur garanterar man dessa pengar, den resurstilldelning som man pratar gott om här i kammaren? I början av anförandet pratade statsrådet gott om hur omvärlden påverkar oss och hur vi påverkar omvärlden. Vi från De rödgröna vill inte att Sverige ska vara som andra länder där eliten belönas. Den här resultatinriktade regeringen har aldrig pratat så mycket om resultat som under de senaste åren. Det är endast resultatet som är viktigt. Det sägs inget om kvaliteten och hur man når resultat. Vilka möjligheter finns för att nå ett gott resultat?

Fru talman! Jag tror att det råder ett missförstånd. Jag läste i Vänsterpartiets reservation och i tidigare uttalanden om hur resurstilldelningssystemet fungerar och hur pengarna som är tänkta att anslås ska fungera. Det verkar finnas en uppfattning att hur mycket pengar som kan anslås till systemet är avhängigt av hur många utländska studenter som i framtiden kommer att betala. Så är det inte. När vi genomför systemet med avgifter för utländska, utomeuropeiska, studenter frigör det ett utrymme i statsbudgeten på 500-600 miljoner kronor. Det utrymmet finns där alldeles oavsett hur många utländska studenter som väljer att betala sina utbildningar i Sverige. Då har vi klargjort den punkten. Vi har sagt att en väsentlig del av pengarna ska gå till ett nytt kvalitetsutvärderingssystem. Här är det viktigt, menar jag, att vänsterpartierna försöker klargöra var de står. Vi vet att Vänsterpartiet och Miljöpartiet under den debatt som föregick beslutet om avgifter för utländska studenter sade att de inte ville ha det. Socialdemokraterna tyckte att det ska finnas. Vad händer då med den kvalitetssatsning som vi tänker göra, nämligen att satsa 500-600 miljoner, om olyckan skulle vara framme och vänsterpartierna får makten efter höstens val? Det vore önskvärt och intressant för dem som följer debatten om Amineh Kakabaveh kan ge något besked på den punkten. Jag prövade med Mikael Damberg vad ert förslag innebär i praktiken i sakfrågan. Jag tänker inte ge mig på den punkten. Jag tycker att ni ska avkrävas ett besked. Ni säger att ni i huvudsak menar att Högskoleverkets förslag ska genomföras. Det hade man också kunnat säga om vårt alternativ. I huvudsak genomför vi Högskoleverkets förslag, men på vissa punkter ändrar vi. På vilka punkter tänker ni ändra Högskoleverkets förslag? Det vore klädsamt om detta klargjordes före höstens val och inte efter. Tänker Amineh Kakabaveh ge besked på den punkten?

Fru talman! Mikael Damberg och jag har lyft fram de 400 miljonerna. Det framgår klart och tydligt. Vi är överens. Det handlar helt enkelt om kvalitetssatsningar på högre utbildning. Det är klart och tydligt. Förut var det 270 miljoner årligen, och vi har utökat utifrån de behov som finns. Vi var inte nöjda, och vi är inte nöjda. Det är så hela tiden. I relation till utvecklingen behövs mer resurser och det behövs nya tankar, men de tankarna och resurserna måste satsas i samråd med de olika sektorer som berörs. Högskoleverket är missnöjt. Vi delar uppfattningen i den tidigare utredningen, där vi tillsammans kom överens. Det var en bred konsensus om kvaliteten i den högre utbildningen. Det är det som är viktigt, och det är det ni har missat. Vi har fått höra om detta eftersom sektorerna har varit på besök i utbildningsutskottet, och dessutom har vi kunnat läsa om detta i olika skrivelser, mejl och annat. Hur tänker ministern svara människorna, sektorerna och Högskoleverket när beslutet fattas i morgon? Vad kommer att hända? Vad får framför allt studenterna för svar? De var ju missnöjda med helheten. Den finns med i en enkät där de är representerade. Hur kan man mäta kvaliteten för att nå de resultat man hela tiden pratar om?

Fru talman! Låt mig ta upp det Amineh Kakabaveh tog upp på slutet om studenternas inflytande. Jag tycker att det är viktigt att studenterna har stort inflytande över processen i fråga om hur utbildningarna ska utvärderas. Det är därför det finns med som ett tydligt element under rubriken "Självvärdering" i vårt förslag. Där står det tydligt och klart att studenternas erfarenheter ska tas till vara. Redan i dag runt om på landets universitet och högskolor sker det självvärdering, och studenternas erfarenheter är självklara. Studenterna ska också vara representerade i bedömargrupperna som ska betygssätta olika utbildningars kvalitet. Studenternas inflytande kommer att vara mycket starkt. Jag får inget tydligt besked från vare sig Mikael Damberg eller Amineh Kakabaveh om vad innehållet i det nya kvalitetssystemet ska vara om vänsterpartierna får bestämma. Ni säger att ni i huvudsak ska följa Högskoleverkets förslag. Då hade det varit intressant att få veta - Kanske Lage Rahm som ska ta replik senare kan klargöra - vad det i så fall är i Högskoleverkets förslag som ni inte gillar och som ni vill ändra på om ni får makten vid höstens val. Det är klädsamt att redovisa det före valet och inte bara säga att man är emot regeringens förslag och att man i huvudsak ska göra något annat. Risken är nu att det efterlängtade kvalitetssystemet med de efterlängtade pengarna som sektorn verkligen behöver skjuts på en obestämd framtid därför att ni bara vill utreda och utreda eftersom ni själva inte riktigt vet vad ni vill. Vi får heller inget besked från vare sig Amineh Kakabaveh eller från hennes tidigare meddebattörer om vad det är för linje som gäller i fråga om finansieringen av en kommande satsning. Om vänsterpartierna får makten efter höstens val, kommer avgifterna för de utomeuropeiska studenterna att vara kvar? Om inte, hur blir det med den kvalitetssatsning som vi planerar? På ingen punkt har vi fått besked i dag. Det är beklagligt.

Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min besvikelse över att Tobias Krantz målmedvetet använder sig av angrepp i sin sista replik så att mina tidigare meddebattörer inte har kunnat svara. Jag ska gå in på några saker som Tobias Krantz har pratat om. Först var det frågan om finansiering av kommande kvalitetssatsning. Vi har 400 miljoner kronor som vi vill satsa på kvalitet. Det har vi haft i budgeten länge. Det har varit en gemensam satsning, och det har ingenting med er finansiering att göra. Den summan har vi finansierat i våra budgetförslag. Sedan var det de olika frågorna. Mikael Damberg pratade om att det är rimligt att följa upp målen för utbildningarna. Då sade Tobias Krantz att de måste följas. Ja, det måste göras. Men helt tydligt vill ni inte att det ska ha något med kvalitetsgranskningen att göra om målen för utbildningarna följs upp, till exempel läkarprogrammet. Det kommer bara att ligga på de självständiga arbetena. Tobias Krantz sade tidigare att det är utbildningars resultat som ska mätas - inget annat. Samtidigt har Tobias Krantz sagt att breddad rekrytering kan vara en aspekt i detta. Mäter examensarbeten utbildningars resultat och inget annat? Antingen får man säga att utbildningars resultat ska mätas och inget annat, och examensarbeten ska användas för att mäta utbildningars resultat och inget annat, eller så får man säga att utbildningars resultat ska mätas bland annat med hjälp av examensarbetena. Det är väl rimligare? Sedan var det frågan om hur man i vårt förslag ska komma åt problemet med den breddade rekryteringen. Vi menar att man inte bara ska mäta resultat utan också mäta kvaliteten i utbildningarna. Då kommer man att komma åt detta.

Fru talman! Jag uppfattar att jag var mycket tydlig om vad kvalitetssystemet innebär. Man behövde inte bara lyssna på mitt anförande utan det kan man läsa i propositionen och i betänkandet. Kvalitetssystemet innebär att man ska granska självständiga arbeten, ska ha självvärdering och platsbesök, granska alumnienkäter, ta hänsyn till lärarkompetens samt studenternas erfarenheter och kunskaper om förslagen. Allt detta finns med. Det är inte alls så att utbildningarnas resultat endast ska mätas på grundval av självständiga arbeten, även om det är en viktig del på många utbildningar. Vid utvärderingar av olika utbildningar kommer de självständiga arbetena att spela olika roll. Det är skillnad mellan att utvärdera en student som har läst statskunskap C, som det hette tidigare, eller att utvärdera en student som har gått ut en sjuksköterskeutbildning. Självständiga arbeten spelar olika roll. Det står mycket tydligt i vår proposition att det ska vara så. Sedan blir det lite parodiskt när oppositionspartierna ägnar väldigt stor kraft åt både processen inför propositionen och tydligen också processen under den debatten här. Ni har haft åtskilliga minuter på er att svara på de frågor som jag har ställt och som flera av mina meddebattörer har ställt tidigare. Hur blir det med finansieringen av kvalitetsreformen som vi nu föreslår? Visst, ni kan föreslå andra pengar till detta, men vi har föreslagit att en kommande kvalitetssatsning ska finansieras av att vi inför avgifter för utomeuropeiska studenter. Ni kan väl berätta vad ni har för gemensam position i den här frågan. Ni har haft åtskilliga minuter, både Mikael Damberg, Amineh Kakabaveh och du, att berätta detta. Är ni överens om att vi ska ha avgifter för utländska studenter, som vi tänker oss ska finansiera en kommande kvalitetsreform? Det är ju rätt lätt att svara ja eller nej på den frågan. Likadant är det lätt att åtminstone ge något exempel på vad ni vill ändra i Högskoleverkets förslag. Ni säger ju att i huvudsak tycker ni att Högskoleverkets förslag är bra. Då kan ni väl åtminstone ge något exempel på det. Problemet är att ni inte riktigt vet vad ni ska svara, och det är därför ni klagar på processen. Men ni har ju haft massvis med minuter på er att berätta vad ni vill göra. Nu har du ytterligare minuter på dig, så berätta nu, Lage Rahm, vilka förändringar du vill se!

Fru talman! Studieavgifter är, såvitt jag vet, inte någonting som vi har att diskutera i kammaren i dag. Jag hade önskat att debattörerna höll sig till ämnet. När det gäller finansieringen är vi överens om en finansiering av en kvalitetssatsning. Regeringens förslag till när den ska börja gälla är från 2013, och det är ju en annan sak. Jag kommer tillbaka till att jag tycker att det är oerhört viktigt att mäta utbildningens kvalitet och inte bara mäta hur duktiga de studenter är som går ut från en utbildning. Det mäter inte givet kvaliteten, därför att det kan vara olika faktorer som avgör hur bra arbetena är. Det är en bra faktor, men det kan inte vara den största faktorn som man från den statliga sidan tar hänsyn till. Sedan vill man att det ska göras självutvärderingar. Det är heller inget fel med självutvärderingar. Men man kan inte bara förlita sig på att de ska göras, utan det är väl ändå rimligt att ha ett förslag om att mäta just kvaliteten i utbildningarna. Jag konstaterar att de universitet som jag vet har varit bäst på breddad rekrytering är kritiska till det här förslaget, och det kanske finns en anledning till det.

Fru talman! Kvalitet i högskolan måste mätas på olika sätt. Det måste finnas olika komponenter. Jag har sagt det flera gånger, att självständiga arbeten är en viktig del men att de måste kompletteras med andra. Och självständiga arbeten måste tillåtas väga olika när man utvärderar olika utbildningar. Jag tror till exempel, eftersom jag själv har en bakgrund som statsvetare, att ett mycket bra sätt att mäta om utbildningen håller god kvalitet eller inte är att låta en statsvetare bedöma självständiga arbeten. Jag tror också att om man ska mäta exempelvis kvaliteten och resultaten på en sjuksköterskeutbildning spelar inte de självständiga arbetena samma roll. Det är därför vi mycket tydligt skriver i propositionen att självständiga arbeten ska kunna spela olika roll när man gör utvärderingar av utbildningars resultat. Och för oss är det viktigt att det är just utbildningarnas resultat som ska mätas. Det har funnits en diskussion om att om man alltför tydligt inriktar sig på att mäta resultaten finns det en risk för att de universitet och högskolor som lyckas rekrytera de bästa studenterna också faller bäst ut i ett utvärderingssystem. Det är just därför som vi har infört den här komponenten i det förslag som vi nu lägger fram och som riksdagen i dag debatterar, nämligen att man ska kunna ta hänsyn till om universitet och högskolor särskilt ägnar sig åt att jobba med breddad rekrytering. Det fanns inte med i det förslag som Högskoleverket lade fram och som jag har förstått att den samlade oppositionen nu hyllar. Avslutningsvis har jag återigen inte fått några besked från vare sig Lage Rahm, Mikael Damberg eller Amineh Kakabaveh i två centrala frågor. Ni har haft flera minuter på er att svara. Jag konstaterar bara att jag inte får några svar på frågorna. Jag tycker att det är beklagligt att ni inte kan tala om var ni står i en så viktig fråga som avgifter för utländska studenter och den koppling som finns till det kvalitetssystem och den kvalitetsreform som vi vill genomföra. Ni har inte heller kunnat ge ett enda exempel på vad ni vill ändra i Högskoleverkets förslag, som ni säger att ni i huvudsak stöder. Jag tycker att lite mer måste krävas ett antal månader före ett val av dem som aspirerar på att styra Sverige. Det är beklagligt att vi inte har fått de beskeden i dag. (Applåder)

Fru talman! Vid nyår kom det en rapport från Riksrevisionen. Den handlar om studenternas anställningsbarhet. Jag måste säga att den positivt sett är otroligt genomarbetad. Man kan väl å andra sidan inte säga att den är alldeles lättförståelig. Men den fokuserar faktiskt på alla huvudaktörerna i svensk universitetsutbildning: regeringen, högskoleenheterna och Högskoleverket. Man kommer med en mängd förslag. Men min bedömning är att kärnan är att man kan visa på en ganska splittrad bild. Tar universiteten och de som finns kring universiteten en genomarbetad del i vad studenten blir efter sin utbildning eller i samband med sin utbildning? Det finns många goda exempel, säger man. Men det verkar som att det hänger på att det finns eldsjälar. Systemet är därmed ganska svagt. Det hänger på individen, lärare och kanske till och med byråkrater i systemet, om det blir någonting av vägen från utbildning till arbete. Styrelsen i Riksrevisionen fann också rapporten av intresse och överlämnade den på det sätt som man gör hittills - det ska ju ändras - till riksdagen för bedömning. Jag kände emellertid att jag ville ha någonting mer. Jag skrev en motion, och kärnan i den kanske är det som Riksrevisionen avslutar sin rapport på 70-talet sidor med. Man föreslår att regeringen ska förtydliga lärosätenas ansvar för vägledning när det gäller såväl studier som yrken och framtida karriär på arbetsmarknaden, och det kanske ändå är det som är kärnan i förslaget. Jag lyfte fram detta i en motion, och jag är inte tillfredsställd med utskottsmajoritetens skrivning som inte tar till sig och fokuserar på en låt vara komplicerad rapport från Riksrevisionen. Hur ser verkligheten ut? Ja, det är arbetslösheten och svårigheten att kunna ta det där steget från utbildning in i yrkesliv. Jag bestämde mig därför att ta vara på en möjlighet som gavs att vara mentor för en student för att se hur situationen ser ut. Det var Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet som anordnade det, belysande nog, och inte universitetet självt eller dess institutioner. Det är ju ett jätteuniversitet. Jag har bett Karin Sundström att ge mig några förslag på vad man skulle kunna göra men som ändå inte riktigt sker. Hon sade: Studiebesök, arbetsmarknadsdagar, examensjobb för statsvetare på det förnäma sätt som många av teknologerna har, stöd från institutionerna, att institutioner på samma universitet hanterar den här frågeställningen någorlunda likartat, för all del också bättre kvalitet på de undersökningar som görs beträffande studenternas situation, till exempel när det gäller förväntningar på sitt kommande arbetsliv. Dåliga urval och svaga undersökningar är vi inte betjänta av, men engagemanget som finns i dem, bland annat från Saco, vill vi ju ha. Beträffande splittringen i engagemanget och den katalog av möjligheter som finns, vad är det som gör att vi inte kan ta till oss det riktigt? Jag drog mig till minnes när jag var vid socionomutbildningen vid Stockholms universitet. Har man en högskoleutbildning som är starkt fokuserad på forskning blir forskningens intressen såklart dominerande. Har man utbildningar som är fokuserade på undervisningen vid universitetet blir det de som är ansvariga för det som får ett avgörande inflytande på hur pengarna ska användas. Jag har till och med varit prefekt för socionomutbildningen. I den fanns inbyggda praktikperioder. Vi hade anställda som skötte det och såg till att de som läste där fick en chans att lotsas in i yrkeslivet. Bygger man inte in något som är tydligt för att ta vara på övergången från utbildning eller forskning till yrkeslivet lämnar man alltför mycket åt den utträdande studenten. Man kan göra mycket mer om man lägger vikt vid det. Någon ska vara ansvarig för överbryggningen. Hur är situationen nu? Vi har en arbetslöshet till och med i Stockholmsområdet bland akademiker som vi inte har haft på jag vet inte hur länge. Jag bad min kontakt, min adept som det heter, att berätta lite om hur det är att söka praktikplats efter praktikplats utan att få någon hjälp eller plats. Hur är det när det inte finns någon tydlig ansvarig som hjälper till när arbetslivet inte är vant vid detta? Kanske har man det lite bättre i andra länder efter vad jag har hört. Vi har en situation till och med i Stockholmsområdet där vi inte använder de kunskapsfyllda människor som finns på ett rimligt sätt, utan de är fast och kvar i ett otillräckligt system. Är det rimligt när Sveriges ekonomi står och väger om och när vi går över till att få tillväxt och just dessa människor behövs? Fru talman! Det räcker inte med eldsjälar. Det behövs institutionaliseringar av den viktiga aspekt som Riksrevisionen tydligt begär av regeringen för att riksdagens mål, som man också lyfter fram, ska kunna tillgodoses. Det finns skäl att förtydliga lärosätenas ansvar genom en förändring i högskoleförordningen. Jag har tidigare varit inne i debatten om undervisning och kvalitet. Studenterna känner av svårigheterna med tre fyra timmars undervisning per vecka, ingen möjlighet att få göra examensjobb och en arbetsmarknad som inte är intresserad. Tiden går, och vi borde verkligen få till stånd den resursförstärkning som innebär fler kontakter med lärare och med personal som har till uppgift att vara de som överbryggar från studier till arbetsliv. Fru talman! Min motion är ingalunda tillgodosedd i utskottsmajoritetens betänkande, men den är väl tillgodosedd i reservation 3. Jag tillåter mig därför att yrka bifall till den. I detta anförande instämde Mikael Damberg (s) och Amineh Kakabaveh (v).