Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård

Justitieutskottets betänkande 2010/11:JuU25

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 8 juni 2011

Beslut

Nya regler för sluten ungdomsvård (JuU25)

Ungdomar som gjort sig skyldiga till allvarliga brott kan dömas till sluten ungdomsvård. Sluten ungdomsvård innebär frihetsberövande i lägst 14 dagar och högst fyra år på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem. Under utslussningsperioden, när den dömde lämnar ungdomshemmet, är återfallen i brott hög. Med anledning av återfallen och de brister som förekommer på ungdomshemmen har riksdagen bland annat beslutat: att det enligt lag blir nödvändigt att utforma en individuell plan, en så kallad verkställighetsplan, för alla som döms till sluten ungdomsvård. Statens institutionsstyrelse ska planlägga och genomföra utförandet efter samråd med socialtjänsten. att den dömda mot slutet av vistelsen på ungdomshemmet ska förberedas för ett liv i frihet genom konkreta åtgärder. Åtgärderna kan röra olika områden, till exempel utbildning, praktik, bostad och fritidsaktiviteter. att elektroniska hjälpmedel, så kallad elektronisk fotboja, ska kunna användas för att kontrollera var den dömde befinner sig vid vistelser utanför det särskilda ungdomshemmet. att provtagningsmetoder i form av saliv- och svettprov ska kunna användas vid misstanke om att den dömde är drogpåverkad. att varje beslut om kontroll- eller tvångsåtgärd ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Proportionalitetsprincipen går ut på att åtgärder mot en person som innebär kontroll eller tvång bara får användas om det anses stå i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Lagändringarna börjar gälla den 1 augusti 2011.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.

Hela betänkandet

Betänkande 2010/11:JuU25 (pdf, 398 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

4 motioner, 1 proposition

Från regeringen

proposition 2010/11:107 Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård

Motioner från ledamöterna

Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård Motion 2010/11:Ju13 av Margareta Sandstedt och Kent Ekeroth (SD)
Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård Motion 2010/11:Ju14 av Kerstin Haglö m.fl. (S)
Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård Motion 2010/11:Ju15 av Lena Olsson m.fl. (V)
Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård Motion 2010/11:Ju16 av Maria Ferm m.fl. (MP)

Beredning

Beredning i utskottet: 2011-04-28
Justering: 2011-05-17
Betänkande publicerat: 2011-05-20
Trycklov: 2011-05-20

Reservationer 8
Betänkande 2010/11:JuU25

Nya regler för sluten ungdomsvård (JuU25)

att det enligt lag blir nödvändigt att utforma en individuell plan, en så kallad verkställighetsplan, för alla som döms till sluten ungdomsvård. Statens institutionsstyrelse ska planlägga och genomföra utförandet efter samråd med socialtjänsten.
att den dömda mot slutet av vistelsen på ungdomshemmet ska förberedas för ett liv i frihet genom konkreta åtgärder. Åtgärderna kan röra olika områden, till exempel utbildning, praktik, bostad och fritidsaktiviteter.

att elektroniska hjälpmedel, så kallad elektronisk fotboja, ska kunna användas för att kontrollera var den dömde befinner sig vid vistelser utanför det särskilda ungdomshemmet.
att provtagningsmetoder i form av saliv- och svettprov ska kunna användas vid misstanke om att den dömde är drogpåverkad.
att varje beslut om kontroll- eller tvångsåtgärd ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Proportionalitetsprincipen går ut på att åtgärder mot en person som innebär kontroll eller tvång bara får användas om det anses stå i rimlig proportion till syftet med åtgärden.

Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 augusti 2011.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2011-06-08

Dokument från debatten

2011-06-08

Protokoll för debatten

Arhe Hamednaca (S)

Anf. 84 Arhe Hamednaca (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 6 och de gemensamma med Miljöpartiet och Vänsterpartiet nr 2, 3 och 8. Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg uppväxt. Med tryggheten som grund kan det egna ansvaret växa med tiden. I vårt samhälle har de flesta barn en trygg och bra uppväxt. En trygg uppväxt innebär att vi måste ta större hänsyn till våra ungdomar för att skapa ett socialt hållbart samhälle. Varje ungdom har rätt till en trygg uppväxt, till ett utvecklande liv i frihet och till hälsa, oavsett vilken status föräldrarna har. Alla förtjänar en trygg uppväxtmiljö fri från alkohol, droger och våld. Att vara ung i dagens samhälle kan innebära ängslan för att inte duga inför andra, att inte räcka till i skolan eller för att behöva göra saker man egentligen inte vill för att bevisa att man är en i gänget. Att barn och ungdomar hamnar i kriminalitet är ett stort misslyckande, inte bara för enskilda familjer och barn utan för hela samhället, inte minst för oss som fattar viktiga beslut. Därför är varje debatt om hur vi kan förhindra att unga människor hamnar i kriminalitet viktig. Men det är också viktigt att hitta eller skapa fungerande metoder för att kunna ta hand om dem som redan hamnat där. Jag är helt övertygad om att många av oss som sitter i den här kammaren oavsett politisk färg vill ge ungdomarna ett gott liv. Det som kan skilja oss åt är metoder, insatser och prioriteringar. Det finns inga enkla lösningar, det vet vi alla, och det behövs insatser på många plan och engagerade föräldrar och medmänniskor. Vi socialdemokrater ger aldrig upp kampen mot utanförskap, utslagning och kriminalitet när det gäller barn och ungdomar. Att förhindra att ungdomar hamnar i brottslighet är en av våra absolut viktigaste uppgifter. Därför kommer alltid det brottsförebyggande arbetet att vara grundläggande för oss socialdemokrater. Fru talman! Dagens debatt handlar om förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård. Regeringen har i sin proposition föreslagit flera förändringar vilka har till syfte att åtgärda brister inom den slutna ungdomsvården genom förbättrad verkställighet och utslussning för ungdomar. Vi välkomnar en lagreglering av en individuellt utformad verkställighetsplan som även betonar att det krävs ett nära samarbete med socialtjänsten. Men vi tycker att det även behövs ett utvecklat samarbete med hälso- och sjukvården. Många av ungdomarna inom den slutna ungdomsvården mår psykiskt dåligt och har missbruksproblem. Därför tycker vi att regeringen även borde lyfta in vårdperspektivet och se till att samarbetet stärks även på det planet. Ett annat område som vi tycker är viktigt är skolan. Många av de unga som slussas ut återkommer till skolan och har ett stort behov av fortsatta studier. För att skolan ska kunna ta hand om dessa ungdomar behövs både kunskap och fungerande metoder. Därför menar vi att regeringen på ett bättre sätt måste fundera på hur skolan ska vara med i samarbetet med andra aktörer. Det är mycket viktigt. Att de här ungdomarna lyckas i sin skolgång är den bästa preventiva åtgärden. Fru talman! Regeringen vill införa en möjlighet att använda elektroniska hjälpmedel, så kallad elektronisk fotboja, för att kontrollera villkor som ställs om var den dömde ska befinna sig. Detta är ett verktyg som tidigare inte har funnits för unga som vistas på särskilda ungdomshem. Enligt Brås utvärdering 2005 fungerade den bättre för äldre än för yngre sett utifrån andelen återfall. Andra försök i andra länder, till exempel i Holland, har lagts ned eftersom erfarenheterna av elektronisk fotboja för unga lagöverträdare inte var positiva. Ibland uppfattades det som betungande både för ungdomarna och för deras familjer. Vi anser att det positiva är att fler dömda kan få möjlighet att ta del av insatser utanför det särskilda ungdomshemmet. Många av de dömda klarar av en normalisering i yttre miljö i den verksamhet som finns redan i dag. För några kan det däremot behövas ytterligare kontrollåtgärder. Vi vet att själva utslussningen är ett svårt steg. Många unga återfaller i kriminalitet under denna tid. Vi förkastar inte elektronisk övervakning som en möjlighet att skapa bättre förutsättningar för dem som i dag av säkerhetsskäl inte kan vistas utanför det särskilda ungdomshemmet. Men det är jätteviktigt att användandet sker utifrån en prövning i varje enskilt fall, och det får inte innebära att kontrollåtgärder i form av elektronisk fotboja används på dem som redan i dag har fått förtroendet att få insatser utanför det särskilda ungdomshemmet. Regeringen har valt att inte införa elektronisk övervakning under en provtid. Vi menar att detta är fel. Med hänsyn till kunskapsläget och att tekniken inte är prövad tycker vi att en försöksperiod på två år är lämplig. Fru talman! Man ska inte bara fokusera på repressiva åtgärder som bevakning. De behöver kanske i ännu högre utsträckning både kunniga och engagerade människor som kan ge dem hopp och tro på ett normalt liv i framtiden. Den socialdemokratiska regeringen införde möjligheter för kommuner att inrätta särskilt kvalificerade kontaktpersoner. Reformen trädde i kraft den 1 januari 2007. Avsikten med reformen var att tillgodose den unges behov av särskilt stöd och vägledning för att motverka risken för missbruk av beroendeframkallande medel och för att motverka brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Kontaktpersonen skulle ha ett tätt, personligt och omfattande stöd med den unge. Reformen gällde unga under 21 år. Meningen med dessa kontaktpersoner är att de ska kunna vara särskilt behjälpliga när det gäller unga som behöver stöd och kontakt och som befinner sig i verkställighet av sluten ungdomsvård, men även efter det att ungdomsvården upphört. Någon utvärdering av denna reform har tyvärr inte skett. Därför tycker vi att regeringen snarast bör se över hur reformen med särskilt kvalificerade kontaktpersoner genomförts i kommunerna. Utskottets majoritet tycker att snart fyra år är för kort tid för att utvärdera reformen. Det är ett märkligt synsätt för en sådan viktig reform. Regeringen vill att Statens institutionsstyrelse ska ges möjlighet att använda sig av två nya provtagningsmetoder, svett- och salivprov. Socialstyrelsen avstyrker förslaget med motiveringen att dessa metoder inte är tillräckligt vetenskapligt utprovade och utvärderade. Vi delar Socialstyrelsens slutsatser om att provresultat genom drogtester är integritetskänsliga och att felaktiga svar kan få stora konsekvenser för den enskilde. Vi får inte glömma att det handlar om ungdomar och att förtroendefulla relationer betyder mycket i behandlingsarbete av unga människor. Dessa typer av provtagningar är inte säkra och kan ge felaktiga resultat, vilket kan få effekter för den som råkar ut för dem. Förtroendet för institutioner och för dem som arbetar där riskeras. Alla vet att förtroendekapital är en av de viktigaste delarna för att kunna arbeta med ungdomar. Vi ansluter oss därför till Socialstyrelsens slutsatser och vi avstyrker regeringens förslag om att införa svett- och salivprov som drogkontroll. Fru talman! Det mest effektiva sättet att bekämpa brottslighet är att se till att den aldrig inträffar. Det brottsförebyggande arbetet måste ske på samtliga nivåer i samhället, särskilt när det gäller ungdomskriminalitet. Ungdomar behöver bra bemötande och goda förebilder. Detta har jag sett i mitt gamla arbete på Fryshuset. Barn och ungdomar som begår brott har ett särskilt behov av stöd och hjälp av alla samhällets goda krafter för att kunna återföras till ett väl fungerande socialt liv utan fortsatt kriminalitet. Därför är det viktigt att aldrig ge upp hoppet om att det är möjligt. Det är ett ansvar som vi har mot våra barn och ungdomar! Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till våra reservationer. I detta anförande instämde Elin Lundgren och Laila Olsen (båda S).

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 85 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Jag vill tacka Hamednaca för en bra genomgång av våra gemensamma reservationer. Naturligtvis står vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till de gemensamma reservationerna 2, 3, 7 och 8. Fru talman! Vi stöder grundtanken att den sista delen av påföljden, sluten ungdomsvård, ska kunna verkställas utanför ungdomshemmet som en form av utslussning. Av tidigare erfarenhet vet vi att första tiden efter frigivning är en kritisk period när det gäller risken för återfall. En genomtänkt gradvis övergång kan minska denna risk för återfall. Därför är det bra att utslussningen blir en del av påföljden och att Statens institutionsstyrelse därmed får ansvaret för att den sker på ett genomtänkt och bra sätt. Dagens ordning, att socialtjänsten har ansvaret för att det blir en bra övergång från den låsta institutionen till frihet, har varit mer osäker. Vi i Miljöpartiet tycker dock att förslaget rymmer en del tillämpningsproblem. Vi har tittat närmare på vad som sägs från en del av remissinstanserna och också på tidigare skrivelser och intentioner från utskottet. De här tillämpningsproblemen bottnar bland annat i avvägningen mellan straff- och behandlingsprinciper. Men hänsyn till att LSU innebär ett strikt tidsbegränsat straff skulle man kunna tänka sig att även rätten till utslussning var reglerad utifrån sådana principer. Det innebär att det skulle vara tydligt för dömda ungdomar vad som krävs för att få utslussning, till exempel att strafftiden är av viss längd och att man sköter sig bra men också hur lång utslussningstiden ska få vara. Detta är i dag huvudprincipen vid utökad frigång för vuxna fängelsedömda. Så är förslaget emellertid inte uppbyggt. I stället grundas det på behandlingsprincipen, det vill säga på att individens behov avgör vem som ska få utslussning och på hur länge utslussningen kan pågå. Det här liknar kriterierna för vårdvistelse. En av utgångspunkterna för svensk straffrätt är att unga personer som begår brott så långt som möjligt ska slippa fängelse som påföljd. Enligt 30 kap. 5 §, brottsbalken får den som begår brott innan han eller hon fyllt 18 år dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Jag har vid tidigare arbete i utskottet varit med på studiebesök i utlandet. Vi har då sett på vilket sätt andra länder hanterar den här typen av frågor - unga så långt ned som till tolv års ålder kan dömas till fängelse. Att rätten i de här fallen i första hand ska bestämma att påföljden ska vara sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår vid vidare läsning i brottsbalken. För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt 18 men innan han eller hon fyllt 21 år får rätten döma till fängelse just med hänsyn till gärningens straffvärde och de särskilda skäl som finns. Om man tittar på vad som händer när en ung människa hamnar i en frihetsberövande påföljd ser man att all erfarenhet visar att det finns en ökad risk för att, av naturliga skäl, träffa andra kriminella personer och därigenom få denna kunskapstradering som är allt annat än önskvärd. Vi vet också att det kan leda till en ökad risk för fortsatt brottslighet. Vårt fokus måste därför ligga på att förhindra unga från att begå brott. En frihetsberövande påföljd måste alltid kombineras med ett effektivt samarbete mellan socialtjänst och kriminalvård samt en individuellt utformad rehabilitering för den enskilde. Därför välkomnar vi de åtgärder som regeringen föreslår när det gäller de individuellt utformade verkställighetsplanerna enligt LSU och möjligheterna att meddela villkor för att den unge ska få vistas utanför hemmet. Men detta riskerar att bli ett slag i luften om man inte samtidigt ser till att berörda kommuner och deras personal samt Statens institutionsstyrelse och dess personal ges erforderliga resurser för att kunna ta detta viktiga uppdrag på allvar. Sett till hur regeringen framfört den del som handlar om utslussning vet vi att syftet i grunden är gott: att se till att de unga inte är kvar onödigt länge. Men det finns också ett problem i just denna del. När det gäller just detta med fotboja ska jag förtydliga Miljöpartiets ståndpunkt. Det handlar då om vad vi kallar för intensivövervakning med elektronisk kontroll. Detta är reglerat i lag. Det kan beviljas en person som dömts till maximalt fem månaders fängelse och som i övrigt uppfyller vissa förutsättningar. Detta är alltså en ersättning för fängelse, vilket är viktigt att känna till. Men för den som döms till en påföljd som medför vård eller föreskrift om viss behandling kan denna inte ersättas med så kallad fotboja. Miljöpartiet menar att detta tydligt pekar på att det för personer som dömts till fängelse för brott och som inte har ett särskilt vårdbehov ska vara möjligt att ersätta kortare fängelsevistelse med fotboja. Tidigare har vi varit positiva till detta. Vi ser att det går att utöka denna form. Men i just det här fallet anser vi i likhet med Socialstyrelsen att kontroll av att den dömde bättre följer uppställda villkor bättre kan ske genom utvecklade personliga kontakter mellan den som avtjänar straffet och tjänstemän till exempel inom socialtjänsten och hos Statens institutionsstyrelse. Utskottsmajoriteten menar att det ena inte utesluter det andra, och det må så vara. Men problemet är att vi ibland alltför mycket litar på olika typer av metoder för att se till att färre jobbar inom området. Täta samtal och andra kontakter som människor som jobbar med dessa ungdomar har leder oftast till att den enskilde faktiskt bättre tillgodogör sig information och den språngbräda in i samhället som det kan vara att få den här typen av kontakter. Vi menar att personlig kontroll under praktiktjänstgöringen exempelvis men också under transporter till och från kan ha en väsentligt bättre påverkan på den enskildes agerande än en fotboja. Naturligtvis kommer vi att få höra företrädare för Alliansen säga att det finns ungdomar som inte är mottagliga för detta. Men då är det väl framför allt vård, inte mer kontroll, som behövs för dessa unga människor. Kontroller måste ske så att dessa unga finns kvar inom systemet, men det får inte ske så till den grad att man känner att det här ersätter personal, människor. Fru talman! Jag vill också lyfta fram den del som handlar om på vilket sätt det har uppstått en känsla av att ungdomar faktiskt kan se det här som en belöning snarare än som ett straff. Om möjligheten till utslussning blir någonting som upplevs som attraktivt bland dem som döms till sluten ungdomsvård finns risken att ungdomarna kommer att uppfatta kriterierna som orättvisa och obegripliga. Men det är väl det sista som dessa ungdomar behöver. Det gäller särskilt möjligheten att få komma hem innan strafftiden gått ut. Den behovsmodell som jag resonerade om tidigare kan teoretiskt sett få som konsekvens att den som sköter sig men inte har så stora sociala problem får vara kvar på ungdomshemmet hela strafftiden, medan andra får lämna hemmet tidigare. Det är ologiskt och otydligt, och det är, som jag sade, det sista dessa unga människor behöver.

Marianne Berg (V)

Anf. 86 Marianne Berg (V)

Fru talman! I detta betänkande vill jag belysa en punkt: punkt 6, Förbättrade kontrollmöjligheter. Fru talman! Elektronisk övervakning eller så kallad fotboja är ett alternativ till fängelse. Det är helt okej. Men barn sätts inte i fängelse. Därför anser Vänsterpartiet att barn inte heller ska ha fotboja. Det fanns en tidigare överenskommelse om att det inte skulle ske. Men från och med i dag är denna överenskommelse spräckt. Det är bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som fortfarande står bakom den. Med det förslag till fotboja på ungdomar som ligger tycker jag att ni övriga sviker ungdomarna. Det är trist att majoriteten i riksdagen i dag bara vill gå allt längre i ingripanden mot barn och ungdomar som på ett eller annat sätt har hamnat snett i samhället. Det har visat sig att de flesta ungdomar som avtjänar straff för ett brott inom sluten ungdomsvård under sin uppväxttid har haft obefintliga vettiga vuxenkontakter. Det är kort och gott ett stort samhälleligt misslyckande. Att sakna tillit till vuxna, att sakna tillit till samhället är en springande punkt där vi måste se till att ungdomarna får tillbaka den tilliten. Att ge trygghet, att ge en knuff framåt, att stödja, hjälpa och komma tillbaka, att hitta sig själv, att hitta tron på sig själv och sin omgivning måste vara A och O. Detta kan vi bland annat se genom att barn och ungdomar har en positiv fritid, en jättebra skolutbildning och bra praktikplatser. Kort och gott: att satsa på förebyggande åtgärder är det bästa - inte bara lägga på i straffskalan. Fru talman! Fotboja på vuxna har jag sagt att Vänsterpartiet tycker är helt okej, för det är i stället för fängelse. Men att sätta fotboja på ett barn eller en ungdom som ska komma ut i samhället igen tycker jag är totalt oacceptabelt. Först döms jag till sluten ungdomsvård. Sedan ska jag även bära fotboja. Jag tycker att ni går åt helt fel håll. Hur hjälper vi den unge med att få tillbaka sin tro på sig själv och sin omgivning genom att sätta en boja på foten? Jag hoppas att jag får svar på det när någon från Alliansen är uppe här. Fru talman! Lite grann som Socialstyrelsen anser Vänsterpartiet att den unge är i behov av positiva vuxna kontakter som kan stödja, hjälpa och ge råd om hur livet ska kunna byggas upp positivt och gå framåt. En fotboja kan och får aldrig ersätta personliga kontakter, men majoriteten i denna kammare tycks tycka att det är okej nu. Fru talman! Fotboja på vuxna säger jag ingenting om - jag har upprepat det flera gånger. Men fotboja till barn säger jag klart nej till. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation 7 i betänkandet.

Johan Linander (C)

Anf. 87 Johan Linander (C)

Fru talman! I dag debatterar vi viktiga lagändringar för att fler unga som har dömts till sluten ungdomsvård ska kunna komma ut som laglydiga medborgare efter avtjänad påföljd. Varje år är det - tyvärr, kan man säga - ungefär 100 unga som döms till sluten ungdomsvård. Det är en påföljd som innebär att de är frihetsberövade mellan 14 dagar och fyra år. Det är väldigt grova brott som de ungdomarna har begått. Det är grovt rån, grov misshandel, mord, dråp, våldtäkt och den typen av brott som föranleder att man döms till sluten ungdomsvård. De som döms var under 18 år när brottet begicks, men de kan avtjäna påföljden även efter det att de har fyllt 18 år. Detta är inte en del av kriminalvården utan en särskild påföljd som avtjänas på Statens Institutionsstyrelses särskilda ungdomshem. Den genomsnittliga tiden för dem som döms till sluten ungdomsvård är nio månader. Det är ganska lång tid för en ung människa. Man ska också komma ihåg att det inte finns någon villkorlig frigivning från sluten ungdomsvård på samma sätt som äldre kan få som har dömts att avtjäna sin påföljd i en kriminalvårdsanstalt. Statens Institutionsstyrelse har gjort en utvärdering. Den visar att cirka en tredjedel av de dömda inte hade någon planerad utslussning inför frigivningen. Samtidigt vet vi att det är just övergången från tiden inne på institutionen till att leva i frihet som är den kritiska i fråga om den unge ska återfalla i brott eller inte. Vi från Alliansen tycker att det är oerhört viktigt att alla unga på sluten ungdomsvård ska förberedas för ett liv i frihet. Därför har regeringen lagt ett förslag - som justitieutskottet har ställt sig bakom - om att ändra lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård så att en individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för den dömde. Det ska alltså alla ha. Vi föreslår också en ny lagparagraf om att den dömde under den senare delen av verkställigheten ska förberedas för ett liv i frihet genom konkreta åtgärder. Sådana åtgärder kan till exempel vara utbildning, praktik och att hitta en bostad. Fru talman! Vi vet enligt en äldre undersökning att ungefär tre av fyra - 75 procent - av dem som har lämnat sluten ungdomsvård återfaller i brott inom tre år. Det är en förskräcklig statistik. Det är långt mycket sämre än hur det ser ut i kriminalvården när vuxna har dömts och avtjänat sitt straff i fängelse. Sis undersökte återfallen lite noggrannare år 2009 och kom fram till tre faktorer som signifikant ökar risken för återfall i brott. Den första är den unges tidigare brottsbelastning. Har de unga ett långt register av brott bakom sig innan de dömdes till sluten ungdomsvård återföll de också i brott oftare än om det var efter första brottet som de hamnade i sluten ungdomsvård. Även om det är sällsynt kan det ju efter ett mycket grovt brott hända att man faktiskt hamnar i den påföljden. Den andra återfallsfaktor som Sis kom fram till är avvikelse från vården. Det visade sig att de som hade avvikit från sluten ungdomsvård återföll i brott efter avtjänat straff oftare än de som inte hade avvikit. Det visar att säkerheten inom sluten ungdomsvård är viktig också för att minska återfall i brott. Den tredje återfallsfaktorn var att få vistelser utanför ungdomsvården under avtjänad tid gjorde att man återföll i brott. Det var alltså viktigt att de unga kunde få vistas utanför sluten ungdomsvård under tiden de avtjänade sin påföljd. Fick de det minskade återfallen i brott. Därför lägger vi nu fram ett förslag om att elektronisk övervakning ska kunna användas inom sluten ungdomsvård. Det gör att fler unga som är dömda kan slussas ut i samhället under kontrollerade former, så att fler får möjlighet att befinna sig utanför sluten ungdomsvård under den tid som de avtjänar sitt straff. Inom kriminalvården vet vi att elektronisk övervakning har gett positiva resultat. Brå har visat det i sin utvärdering. Nu vill vi alltså ge de unga som har dömts till sluten ungdomsvård samma möjlighet. Det ska, fru talman, betonas att ingen dömd ungdom ska tvingas till elektronisk övervakning. På debattörerna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet tidigare har det låtit som att vi skulle tvinga unga att ha elektronisk övervakning. Så är det inte. Elektronisk övervakning ska inte ersätta de personliga kontakterna mellan den dömde och vårdpersonalen. Det är mycket tydligt. Därför är det förvånande att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej till att ge de unga, som ändå har haft och har det svårt i livet, den här möjligheten att slussas ut i samhället för att kunna leva ett laglydigt liv i frihet. Vi vet att genom att ge fler möjlighet att vistas utanför sluten ungdomsvård kan vi minska återfall i brott. Det säger ni alltså nej till. Socialdemokraterna säger ja till den här möjligheten, och det är bra. Dock vill man ha det som en tvåårig försökslagstiftning. Som svar på det kan jag säga att samtidigt som det här införs får Brå i uppdrag att utvärdera lagstiftningen. Skulle det visa sig att det inte alls ger några positiva effekter är det klart att man får tänka om. Men det finns ingen anledning att göra det till en tillfällig lag som sedan måste göras om redan om två år. Den tredje lagändring som jag skulle vilja ta upp här, fru talman, är att införa nya provtagningsmetoder för drogkontroll. Inom sluten ungdomsvård i dag får man använda urin-, blod- och utandningsprov för att kontrollera om den dömde är påverkad av alkohol, narkotika, dopning eller någonting annat. Ofta upplevs det som integritetskränkande, alldeles särskilt urinprovet. För att kunna minska antalet urinprov och därmed också minska integritetskränkningen har kriminalvården i dag möjlighet att använda svett- och salivprov som ett sållningsinstrument för att se om man behöver ta ytterligare prov. Vi föreslår att de betydligt enklare och mindre integritetskränkande proven med svett och saliv även får användas inom sluten ungdomsvård och dessutom när det gäller vård enligt LVM och LVU, alltså lagen om vård av missbrukare och av unga. Mot detta reserverar sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket förvånar mig. Ett förslag som minskar integritetskränkningen, att man kan ta en enklare form av prov i stället för att tvinga de unga till exempelvis urinprov, säger ni nej till. Jag skulle även vilja lyfta upp ytterligare två reservationer som finns i betänkandet och som kommer från Sverigedemokraterna. Då använder jag ordet svårbegripliga reservationer. Den första: Sverigedemokraterna reserverar sig dels för obligatoriska konfrontationer, dels mot att den dömdes verkställighetsplan ska tas fram i dialog med den dömde. Man kan fundera på vad en obligatorisk konfrontation är. Det låter inte speciellt trevligt, men jag utgår från att Sverigedemokraterna menar någonting i stil med den medling som redan finns men att de tycker att den ska vara obligatorisk för gärningsmannen. Så är det inte i dag, utan medling är frivilligt för både brottsoffer och gärningsman, och det finns verkligen goda grunder för det. Hela medlingsinstitutet bygger på att båda parterna, både gärningsman och brottsoffer, vill träffas för att under ledning av en erfaren medlare prata om vad som egentligen hände. Jag skulle inte uppmuntra ett brottsoffer att gå till ett medlingstillfälle dit gärningsmannen var tvingad att gå. Man kan själv fundera över vilken upplevelse det skulle kunna bli för brottsoffret. Den andra något märkliga reservationen från Sverigedemokraterna handlar om att den individuellt utformade verkställighetsplanen, som vi säger ska finnas för alla unga som dömts till sluten ungdomsvård, för den dömde inte ska tas fram i dialog med den dömde. Vi menar precis tvärtom att det i största möjliga utsträckning är viktigt att komma överens om vad den dömde behöver göra under verkställighetstiden för att livet efter avtjänat straff ska bli så bra som möjligt. Det är väl ingen som tror att det går att få en lika bra behandling eller en lika bra skolgång genom tvång som då den unge själv är motiverad att genomgå behandlingen och få en bra skolgång. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Marianne Berg (V)

Anf. 88 Marianne Berg (V)

Fru talman! Att det inte finns någon planering tycker jag naturligtvis är illa, men det var inte för att hålla med dig om det som jag begärde replik. Du nämnde att Brottsförebyggande rådet har sagt att fotboja har haft en positiv effekt. Det sade du i ditt anförande. Så är det inte, utan vad de har sagt är att det fungerar bättre på vuxna än på yngre när det gäller återfall. Det var nog ett slag i luften från din sida. Det finns ingen statistik som du kan ta fram för att visa att Brottsförebyggande rådet har sagt att det fungerar bra för unga - det finns inte. Är det inte bättre att bygga upp det som dessa ungdomar har saknat: positiva vettiga vuxna kontakter, vuxna som man kan prata med, som man kan planera med och som man kan få stöd och vård av? Det är väl bättre än en fotboja, för den kan man mig veterligen inte prata med. Varför inte i stället för fotboja lägga resurserna på det personliga omhändertagandet?

Johan Linander (C)

Anf. 89 Johan Linander (C)

Fru talman! Jag beklagar om Marianne Berg inte lyssnade eller missuppfattade vad jag sade. Vad jag sade i mitt anförande var att Brå har utvärderat hur elektronisk övervakning fungerar inom kriminalvården. Där sitter inte de unga, så det är klart att det inte finns någon utvärdering av hur det fungerar på unga. Brå har gjort en utvärdering av hur det har fungerat inom kriminalvården. Det har visat ge positiva resultat, med mindre av återfall i brott för dem som har avtjänat sin tid med fotboja eller avslutat sin fängelsevistelse med fotboja. Med tanke på de positiva erfarenheter som finns inom kriminalvården vill vi ge de unga inom sluten ungdomsvård samma möjlighet. Det är precis vad det är - det är en möjlighet för de unga att vara ute, utanför det slutna vårdhemmet. Ert förslag innebär i praktiken att de unga ska sitta kvar inne på en sluten ungdomsvård, medan vi säger: Om de sköter sig kan de få komma ut, träffa sin familj och sina syskon och föräldrar utan att ha bevakning hela tiden. De kan få komma ut med elektronisk övervakning. Det går att kontrollera att de befinner sig där de får befinna sig. Ni säger nej till det, och det innebär i praktiken att den unge kommer att sitta kvar inom sluten ungdomsvård. Vi vet att med färre vistelser utanför ungdomshemmen blir det fler återfall i brott.

Marianne Berg (V)

Anf. 90 Marianne Berg (V)

Fru talman! Att sitta kvar inom sluten ungdomsvård är inte ett alternativ som vi har sagt ska finnas. Vi säger: I stället för fotboja satsa på personer kring den unge. Johan Linander sade: Unga ska inte utsättas för bevakning hela tiden. Men vad är fotbojan om inte bevakning hela tiden? Då är det väl bättre att ha personer kring sig som kan stötta och prata så att man kan gå vidare. Där förstår jag inte riktigt vad du menar. Det har gjorts försök i bland annat Holland. De avslutades, för man nådde inte några förbättringar för de unga. Därför säger jag åter: Varför inte sätta hela styrkan på att skapa trygghet för de unga? Du tog upp att man ska få träffa föräldrar och så vidare. Ja, träffa föräldrar, träffa kamrater, träffa personer i samhället som kan stötta en på rätt väg. Man kan gå till en praktikplats där det finns personer som kan stötta upp och som känner till ens förehavanden tidigare. Det kan gälla att de unga vill gå en utbildning där man känner till dem och kan stötta upp dem på ett speciellt sätt. Jag ser ingen lösning över huvud taget. Jag ser bara en belastning och tycker att det är en kränkning att sätta på ett barn eller en ungdom en fotboja i stället för att satsa på personer runt omkring dem.

Johan Linander (C)

Anf. 91 Johan Linander (C)

Fru talman! Det är uppenbart att Marianne Berg inte har läst propositionen, för det här är en möjlighet. Vi tvingar ingen ung som sitter på sluten ungdomsvård att ta på sig en fotboja, utan det är en möjlighet som de har, så påstå inte att vi tvingar på någon en fotboja. Det alternativ som Marianne Berg lägger fram till att en unge till exempel skulle få 24 timmars frigång och få åka hem till sina föräldrar och syskon, kanske till en flickvän eller pojkvän, är att det ska finnas med två övervakare som ska kontrollera att personen befinner sig på rätt plats hela tiden. Så skulle man kunna göra. Det blir väldigt dyrt - det är en sak, men Vänsterpartiet brukar inte ha några problem med att finansiera allting med höjda skatter - men det är en annan debatt. Ursäkta mig, fru talman. Men jag tror faktiskt att den unge hellre väljer att ha en elektronisk övervakning, en fotboja, och kan umgås med speciellt flickvännen eller pojkvännen än att ha två övervakare med som ska kontrollera att man befinner sig på rätt plats. Det här är en möjlighet för den unge som jag är helt övertygad om att många som sitter på sluten ungdomsvård i dag ser fram emot att kunna använda för att få befinna sig utanför den slutna ungdomsvården under kontrollerade former i större omfattning än i dag. Vi vet att tack vare detta kommer vi att ha möjlighet att få ned antalet återfall i brott, och det är det som vi vill uppnå med detta förslag.

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 92 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Tack, Johan Linander, för en tydlig genomgång av både egna och andras förslag! Jag vill fråga Johan Linander om remissinstansernas inställning och hur man kan komma fram till så vitt skilda åsikter om provtagningsmetoderna. När det gäller elektronisk fotboja har ni en majoritet i utskottet och i kammaren, och det kommer att genomföras. Vi kommer att få se hur det här kommer att utvecklas. Det är möjligt att det blir så bra som både du och dina allianskamrater påstår. Men när det gäller provtagningsmetoderna vill jag lyfta fram den remissinstans som ska granska om vård- och behandlingsmetoder är förenliga med vetenskap och beprövad erfarenhet, nämligen Socialstyrelsen. De avstyrker en användning av dessa metoder. De anser dessutom att metoden hårprov inte heller är vetenskapligt beprövad. Min fråga till Johan Linander är: Vad är det som gör att ni sitter inne med mer, bättre eller djupare kunskap än den instans som har till uppgift att titta på de här frågorna?

Johan Linander (C)

Anf. 93 Johan Linander (C)

Fru talman! Jag hälsar Mehmet Kaplan välkommen tillbaka till justitiedebatterna om han har saknat dem. Men jag förstår att han inte kan hänga med i alla ärenden eftersom han inte längre sitter i justitieutskottet. Svaret finns också i propositionen. Först och främst föreslår vi inte att man ska använda hårprov. Det fanns med i förslaget från början, men det finns inte med i förslaget nu, utan det vi vill införa är bara svett- och salivprov. Det stämmer att man inte kan använda svett- och salivprov för att till exempel i en domstol döma någon för att ha använt narkotika, för det är inte tillräckligt säkert. Däremot kan svett- och salivproven användas som ett sållningsinstrument. I stället för att först ta ett urinprov för att kontrollera någonting kan man ta ett svettprov och ett salivprov och då få svar på om man behöver ta ytterligare prov. Man kan alltså på det här sättet minska antalet urinprov. Jag antar att Miljöpartiet också håller med oss om att det måste vara betydligt mer integritetskränkande med ett urinprov än ett saliv- eller svettprov. Det är svaret på din fråga.

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 94 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Jag tackar Johan Linander. I min fråga lyfte jag fram två delar. Det är naturligtvis välkommet att den ena delen är besvarad och att man inte ska använda sig av hårprov. Min andra fråga handlar om Statens institutionsstyrelse. De anför själva att de här metoderna inte är beprövade och inte kan användas generellt utan bara för sållning, precis som Johan Linander anförde. Men problemet här är ingången till frågan. Jag ska citera ur Statens institutionsstyrelses remissvar. De framför följande: "För provtagning krävs idag att man misstänker att den unge är påverkad av t.ex. alkohol eller narkotika. För att SiS ska kunna bedriva en ändamålsenlig vård är det viktigt att institutionerna hålls drogfria, och det kan uppkomma situationer inom verksamheten där man behöver kontrollera om en intagen är drogpåverkad utan att någon misstanke föreligger. Myndigheten har erfarit att det vid SiS institutioner, liksom inom Kriminalvården, finns ett behov av en generell möjlighet till provtagning. Enligt SiS finns därför inte anledning att uppställa krav på misstanke för att provtagning ska få ske." Sis har således själva för avsikt att minska på rättssäkerhetsgarantier, rättssäkerhetsgarantier som jag vet att Johan Linander håller väldigt högt, när de ska använda de nya metoderna som regeringen vill ge dem. Det här tycker inte vi från Miljöpartiet är acceptabelt, särskilt inte som regeringen faktiskt inte ens bemöter Sis påstående i vare sig propositionen eller i majoritetstexten i betänkandet. Det finns en uppenbar risk att Sis ser detta som ett godkännande från regeringens och riksdagens sida att få använda de nya provtagningsmetoderna mer generöst än nu gällande metoder. Min fråga är: Vad tänker Johan Linander göra åt detta?

Johan Linander (C)

Anf. 95 Johan Linander (C)

Fru talman! Det räcker att läsa texten i förslaget till ändring i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, 17 a §. Vi gör en enda ändring, förutom en redaktionell ändring. Det står i dag att man har efter uppmaning att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Nu lägger vi till saliv- eller svettprov. Vi ändrar inte reglerna alls för när proven får tas. De finns kvar precis som de har varit tidigare. Vi säger inte heller att Statens institutionsstyrelse ska använda svettprov eller salivprov, men de får möjligheten att göra det när de tycker att det passar bättre, till exempel för att minska antalet urinprov som är mycket mer integritetskränkande. Jag beklagar att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna inte vill ge möjlighet att använda de mindre integritetskränkande proven, utan tycker att man ska fortsätta att använda urinprov.

Helena Bouveng (M)

Anf. 96 Helena Bouveng (M)

Fru talman! I dag är det en efterlängtad lagändring som vi ska fatta beslut om. Vi som arbetar med de här frågorna och har mött många unga människor som har hamnat snett vet hur viktig en bra utslussning från den slutna ungdomsvården är. Återfallsstatistiken talar sitt tydliga språk. Visst kan det vara nedslående, men vi får inte glömma bort att när du har hamnat på ett Sishem är det lite av en vägs ände. Jag skulle nästan våga säga att dessa ungdomar är ungdomar som många nästan har gett upp hoppet om. Det är skrämmande, men det ligger tyvärr ett korn av sanning i det. De flesta ungdomar som jag har mött pratar om en tidig debut vad gäller både missbruk och brottslighet. I ryggsäcken finns oftast olika bokstavskombinationer, problem i skolan och problem därhemma, om det finns något hem att tala om. Ibland tänker jag att det vore konstigt om de inte hamnade där. Vad som förenar dem alla är att tiden har varit väldigt lång när ingenting har fungerat. Trots att ungdomarna har blivit dömda till sluten ungdomsvård är många av dem nöjda med att vara där de är. "Vad kul det är med skolan" och "skönt att få en ny chans" är inte sällan kommentarer som jag får på frågan hur det är att vara där. Sishemmen är en parentes men en väldigt viktig parentes. Tiden kan vara knapp, men det gäller här att lägga grunden för att bryta mycket destruktiva beteenden. Tiden på hemmet är strukturerat med många vuxna runt omkring. Det är tiden efter som är den stora utmaningen. Inte sällan står det kriminella gänget och väntar utanför. Fru talman! Precis som Johan Linander sade saknade en tredjedel av de placerade 2010 planering för tiden efter vistelsen. Det fanns ingen kontroll och inget stöd. Då kan man inte bli förvånad över att det går snett. Därför är det glädjande att vi nu säkerställer att alla ungdomar, oavsett vilken kommun de bor i, får hjälp och stöd hela vägen. En del ungdomar som jag mött under årens lopp har till och med oroat sig för att lämna hemmet, och en del vill inte lämna. Men nu ska stöd finnas hela vägen. Att vi är överens om att ett statligt ansvar säkerställer en bra utslussning och framtida planering är glädjande. Vem vill inte det? Vilka verktyg som ska användas är vi däremot inte överens om. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har varit tydliga med att de inte gillar verktyget fotboja, eller lokator som man också kan säga. Det skulle kunna ses som ytterligare ett straff för de unga. Jag skulle säga att det är precis tvärtom. När jag träffade generaldirektören för Sis menade hon att det för det första är ett erbjudande och att det för det andra är ett verktyg som ger dem mod att göra fler saker. Hur stämplad blir man inte om man har två övervakare med sig på praktikplatsen? Och hur går det med den personliga utvecklingen några månader senare när man ska stå på egna ben utan dessa två? Jag vet inte hur Vänsterpartiet och Miljöpartiet resonerar, men jag skulle gärna vilja ha svar på dessa frågor. Samtliga rödgröna partier motsätter sig möjligheten att använda svett- och salivprov som sållningsprov. Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har invändningar förvånar mig inte men att Socialdemokraterna har sällat sig till drogliberalism oroar mig. I dag tar man urin- eller blodprov. Det är prov som är både omständliga och jobbiga. Nu inför vi möjligheten att på ett betydligt mindre integritetskränkande sätt göra prov om man misstänker att den unge är drogpåverkad. För mig är det betydligt viktigare att säkerställa att den unga inte missbrukar än att ett sållningsprov visade sig vara fel. Tiden på institutionen är kort. För att kunna ta emot vård, behandling och utbildning är drogfrihet det mest grundläggande. Blir man inte drogfri här är risken stor att missbrukandet kommer att fortsätta, och nästa provtagning blir på betydligt tyngre anstalter. Här säger de rödgröna nej, och jag har så svårt att förstå det. Jag skulle vilja ha ytterligare svar. Jag riktar samma fråga till Sverigedemokraterna som Johan gjorde. Har ni verkligen tänkt till när ni föreslår obligatoriska konfrontationer mellan brottsoffer och gärningsmän? Vi har i dag något som kallas medling, det vill säga att gärningsmän och brottsoffer har möjlighet att mötas tillsammans med medlare. Detta är frivilligt och kallas medling, inte konfrontation. Hur tror ni att den unga kvinnan som blivit misshandlad upplever en ditpiskad gärningsman? Tror ni verkligen på allvar att det skulle hjälpa henne? Jag är fullständigt övertygad om att det skulle vara ytterligare en kränkning. Om det var obligatoriskt, skulle det också gälla brottsoffret? Tänk er att den våldtagna unga kvinnan som inte vill annat än komma undan från sin gärningsman tvingas möta sin förövare. Vems sida står ni på egentligen? Den frågan vill jag ha svar på. Fru talman! Jag vet vilken sida jag och Alliansen står på. Dagens beslut om en förbättrad utslussning från den slutna ungdomsvården möjliggör att fler unga människor kan bryta ett långvarigt destruktivt liv och få en omstart i livet som inte kantas av kriminalitet och missbruk. (Applåder) I detta anförande instämde Carl-Oskar Bohlin, Pia Hallström, Krister Hammarbergh och Patrick Reslow (alla M).

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 97 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Propositionen och betänkandet behandlar innehållet i den statliga ungdomsvården. Det ska bli starkare styrning och stöd och ökade chanser till återanpassning för unga som är dömda för i regel mycket grova brott. Vi talar om brott som begås när man är under 18 år och där man endast vid extremt synnerliga skäl ska kunna dömas till annat än sluten ungdomsvård och bli satt i fängelse. Det här är där unga människor som begår fruktansvärda brott hamnar. Vi talar om mord, grova sexualbrott, grova rån och brutala misshandelsfall. Det blir en tid i livet på mellan 14 dagar och fyra år då vi hoppas att dessa unga människor kommer på rätt köl och slutar förstöra livet för sig själv och andra. Tanken är att man inte ska blanda unga människor med redan så kallade förhärdade brottslingar. Man har en särskilt personalintensiv verksamhet i den slutna ungdomsvården. Fokus ligger på de ungas utsatthet och sårbarhet, dock utan att förringa det faktum att de har begått allvarliga brott och förstört livet för andra människor, kanske för alltid. Den bärande tanken är att man går från en stark yttre kontroll i början av sin påföljd till en alltmer egen inre kontroll. Man försöker bygga upp den unges självkänsla och respekt för sig själv och andra så att denne kan gå vidare i livet. Detta lyckas man med ganska bra ibland. Mina intryck från dessa institutioner är blandade. Man möter både unga som är i början och i slutet av verkställigheten. Hopp blandas med förtvivlan. En del unga människor säger: Jag sitter här, och du måste hata mig. Alla vill att jag ska dö. Andra känner att de har hittat sätt att kontrollera sitt destruktiva beteende och har förlikat sig med sina gärningar. De har gått vidare, kan blicka framåt och har börjat drömma och tänka positiva tankar. De som jobbar inom verksamheten vet att de kan göra bra saker för de unga och få dem i bättre skick. Men efter det avtjänade straffet kommer de hem, kanske till en dysfunktionell familj och kompisar som befinner sig i en miljö präglad av våld, meningslöshet och droger. Då är det, trots bättre inre kontroll, svårt att stå emot om man inte får stöttning. Propositionen och betänkandet har fokus på att vi bättre ska lagreglera den individuellt utformade verkställighetsplanen så att ungdomarna känner att de får en utslussning och stöd hela vägen, och det ska ske i samråd med socialtjänsten. Andra konkreta åtgärder finns också med för att förbättra återanpassningen till ett liv utanför stängslet. Som framkommit i debatten ska elektronisk övervakning erbjudas som ett alternativ till en personalbevakad verksamhet. Den unge har krav på sig att sköta sig men är ensam. Den enda som vet var man befinner sig är den elektroniska övervakningen. Det kan både vara till stöd och hjälp. Vi talar om personer som är 17 år och som dömdes när de var 14 år. Första gången de får elektronisk övervakning är de 21 år. Det handlar alltså inte om barn, vilket Marianne Berg och Vänsterpartiet påstår. Detta är en möjlighet att öka chansen för unga att klara sig på egen hand utan att vi för den skull är naiva och släpper kontrollen. Dessa personer är i regel sköra i sin självkänsla och sitt självförtroende. Dessutom lyfter vi fram att sållningsproven ska bli mindre integritetskränkande. Det är uppenbart att ett urinprov är mycket mer integritetskränkande än ett salivprov. Det känns som om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet söker konflikt här. Man virrar bort sig i irrgångar och säger nej till det som skyddar de unga, ökar frihetsgraden och möjligheten till återanpassning och minskar graden av integritetskränkning vid kontroll av droganvändning. Det är helt självklart att ens integritet är inskränkt när man är inlåst. Man ska inte kunna använda droger. Då är all verksamhet och vartenda samtal med en vuxen individ helt bortkastade. Vidare innehåller förslaget en starkare reglering av proportionalitetsbedömningarna när det gäller tvångsanvändning. Det skrivs direkt in i lagen. Jag och vi från Folkpartiets sida tycker att det är viktigt. Vi ser detta som ännu ett sätt att göra insatser för de unga människor som har det allra tuffast. Vi vet att tidiga och tydliga insatser är det viktigaste man kan göra så att de här unga människorna inte någonsin hamnar på ett statligt ungdomshem i ungdomsvården. Vi har vidtagit en hel del åtgärder. Som vi har pratat om tidigare i den här kammaren under de senaste åren handlar det bland annat om att polisen ska utreda fler brott tidigare så att det blir en konsekvens. Tanken är att första brottet ska bli sista brottet. I regel är det så - det vet alla vi här och de flesta andra - att de ungdomar som vi nu pratar om på ungdomshemmen har begått kataloger av brott innan de hamnade där. Det är inte direkt några förstagångsbrottslingar, utan det är historier som är så tragiska att man knappt orkar läsa dem. Vi satsar på sociala insatsgrupper för att nu samla polis, socialtjänst, skola och alla andra intressenter för att möta de ungdomar som befinner sig i riskzonen, inte minst i gängmiljöer, för att bryta upp detta beteende innan de kommer in på ungdomshemmen. Vi har för inte så länge sedan stärkt föräldrarnas ansvar. Allting handlar ju om den eviga frågan: Hur kan människor skaffa en massa barn och sedan skita i dem? Hur är det möjligt? Hur gör vi för att markera att detta är ett starkt föräldraansvar? Vi kan göra mycket från skola, socialtjänst, polis och genom andra insatser. Men det är någonstans föräldrarna som måste in och bli nyckelspelare i barnens framtid - förhoppningsvis. Detta har vi alltså gjort. Samtidigt är vi från Alliansens sida tydliga med att vi jobbar med de breda sociala penslarna. Man måste möta barnfattigdomens alla ansikten. Det är en aktuell debatt - vad man gör för att möta detta. Vi pekar på arbete. Vi pekar på förbättringar i utbildningsväsendet. Vi pekar på förstärkningar för utsatta grupper i utanförskapsområdena. Vi tror att det är den stora vägen att gå för att fler unga människor ska komma rätt. Vi kan hålla på och räkna på vilken mobiltelefon man ska ha rätt till - om man nu över huvud taget ska ha rätt till någon - och kalla det för fattigdom eller inte. Men rätten att bli synliggjord, älskad och respekterad som ung människa har inte med någon plånbok att göra. Det handlar om vilka föräldrar som tar sitt ansvar oavsett om man har en god utbildning och en tuff vardag eller inte. Det handlar om helt andra saker än pengar. De breda sociala insatserna är alltså också centrala vid sidan av de riktade för att förebygga. Men om man väl hamnar i denna eländesmiljö och måste dömas - om man har mördat någon måste man ju dömas till ungdomsvård - handlar det om att man ska komma bättre ut. Det är vad de förslag som vi nu har diskuterat handlar om. Jag är mycket förvånad över de invändningar som finns i reservationerna från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag ska väl också säga att jag är extremt förvånad över Sverigedemokraternas invändningar. Det passerar knappt gränsen för stolleprov när man säger att man ska tvinga människor som är rejält misshandlade att träffa gärningsmannen. Jag har aldrig hört talas om något sådant tidigare. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Roger Haddad (FP).

Caroline Szyber (Kd)

Anf. 98 Caroline Szyber (Kd)

Fru talman! Ett återkommande kriminalpolitiskt debattämne är hur samhället ska reagera på ungdomars brottslighet. Kristdemokraterna menar att straffet ska vara både preventivt och rehabiliterande, det vill säga att påföljden ska vara avskräckande samtidigt som den ska verka för att den unge inte återfaller i brottslighet. Att brottsutredningar kan hanteras snabbare är ett första steg, men det är också viktigt att den påföljd som dömda ungdomar får har fokus på vård och på att förändra den unges totala livssituation utifrån dennes personlighet, bakgrund och förutsättningar. Att de unga blir sedda och bemötta med respekt och inte i något avseende behandlas kränkande är grundförutsättningar för ett konstruktivt behandlingsarbete. Det är väl känt att övergången från ungdomsvård till ett liv i frihet är en kritisk period då risken för en ung person att återfalla i brott är mycket hög. Vi måste ge ungdomar stöd. Vi måste hjälpa dem att bryta den onda cirkeln så att de kan leva ett liv utan kriminalitet och droger efter frigivning. En viktig faktor för att bryta ungas brottsbana är att se till att de inte återfaller i brottslighet. Siffror från Brottsförebyggande rådet de senaste åren visar att hela 75 procent av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott efter sin tid på ungdomshemmen. En förklaring kan vara bristen på uppföljning. Siffror visar att var tredje ungdom saknar en individuell utslussningsplan. Det beror på vilken kommun ungdomarna bor i om vistelsen följs upp med nödvändig eftervård eller inte. Vi i alliansregeringen har sett detta problem och lägger nu fram förslag på hur verkställigheten ska kunna förbättras och hur man kan öka möjligheten till successiv utslussning under kontrollerade former. Alliansregeringen föreslår nu att det blir tydligare krav på individuell verkställighetsplan och att dess syfte är att under den senare delen verkligen på allvar fokusera på att förbereda för ett liv i frihet. Årsredovisningen från Statens institutionsstyrelse 2009 anger som sagt att cirka en tredjedel av de dömda inte hade en planerad utslussning efter frigivning. De flesta hade en upprättad behandlingsplan, men en fjärdedel nådde inte målen. Detta visar på behovet av tydligare uppföljning och kontroll. Det hjälper inte att det finns planer om de inte följs. Alliansregeringens nya förslag fokuserar på att möjligheten till drogtester blir tydligare med utökade provtagningsmöjligheter i form av saliv- och svettprov och att elektronisk övervakning kan användas vilket ökar flexibiliteten och möjligheten att verkligen lägga upp ett individanpassat program. Verkställigheten och utslussningsarbetet ska stå i fokus. Målet med all ungdomsvård ska vara att försöka förändra den unges totala livssituation utifrån dennes personlighet, bakgrund och förutsättningar. Att de unga blir sedda och bemötta med respekt och inte i något avseende behandlas kränkande är grundförutsättningar. Allt detta tar tid och kostar pengar. Alliansregeringen är tydlig med vikten av ett samarbete mellan Statens institutionsstyrelse och socialtjänsten så att varje ungdom ges bästa möjliga förutsättningar för att skapa sig en stabil grund att bygga vidare på - något som vi kristdemokrater har påtalat länge. Vi har varit kritiska till att ansvaret har varit utspritt. Vi menar att varje ungdom ska få en kontaktperson på hemmaplan och att Statens institutionsstyrelse bör få ett ansvar för hela kedjan, inklusive eftervården. Den ska självfallet utformas i samverkan med polis och socialtjänst, men med Sis som huvudansvarig för att garantera likvärdigheten runt om i hela landet. Därför är vi kristdemokrater positiva till att Sis ansvar för verkställigheten nu tydliggörs. Samhället måste reagera på de riktigt unga ungdomsbrottslingarna tidigare än vad som sker i dag. Om en ung människa trots brottsförebyggande insatser begår ett brott är det sämsta som kan hända att samhället inte reagerar på ett adekvat sätt. Det är också viktigt att föräldrarna involveras i utslussningsarbetet om detta är möjligt. Elektronisk övervakning har använts inom Kriminalvården en längre tid, och de är nöjda och anser att det ökar flexibiliteten. Det handlar inte om att släppa i väg folk och tro att det hela löser sig, utan elektroniska hjälpmedel i form av fotboja kan användas för att kontrollera var den dömde befinner sig. Detta ska ses som en möjlighet för anpassning, och det kan ge möjlighet för fler att successivt börja leva ett liv mer utanför ungdomshemmen. Det visar sig i dag att placering utanför de särskilda hemmen är mycket ovanligt; det sker enbart i ett fåtal fall. Sis uppger att återfallen var relativt sett färre bland de ungdomar som har fått vistas utanför de ungdomshemmen. Vi i alliansregeringen är tydliga: Vi har ingen övertro på elektronisk övervakning, utan vi ser detta som ett hjälpmedel i utslussningen. Det kan inte ersätta de personliga kontakterna, som oppositionen har påstått att vi säger i dag. Det gäller att stoppa ungas brottsbana i tid. Alla dessa förslag till åtgärder är till för att hjälpa de unga som har hamnat snett i livet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder) I detta anförande instämde Pia Hallström (M).

Kent Ekeroth (Sd)

Anf. 99 Kent Ekeroth (Sd)

Fru talman! Nu hamnade jag sist här med en talartid på fyra minuter. Det beror på att jag inte blev uppskriven på listan som gick runt på mötet, och det beror i sin tur på att jag själv inte var på det möte då det här justerades, utan det var en kollega som i all hast fick rycka in eftersom jag inte var tillgänglig. Min tanke var ursprungligen att inte yrka bifall till reservation nr 5 om framtagande av en behandlingsplan. Det gör jag inte i dag heller, utan jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4. När det gäller obligatoriska konfrontationer, som vi motionerat om, är det två talare här, Bouveng och Pehrson, som har påstått att vi vill tvinga brottoffren till de här konfrontationerna. På två ställen i motionen står det uttryckligen att det ska vara frivilligt för brottsoffret att avgöra om man vill möta den som har begått brottet. Det står svart på vitt två gånger om. Man kan fråga sig om Pehrson och Bouveng inte kan läsa eller om de helt enkelt inte bekymrar sig om att läsa motionen över huvud taget, för där framgår detta med all önskvärd tydlighet. Sedan kan man tycka precis vad man vill om konfrontationer med dem som har begått brottet. Man kan tycka att det är bra eller dåligt att man ska göra det när brottslingen inte vill det, men vi lämnar det till brottsoffret att avgöra. Om brottsoffret känner ett starkt behov av att träffa den som gjorde det för att förklara sig själv, ställa en fråga eller göra vad det än må vara trots att brottslingen inte vill det ska de ges möjlighet att göra det också. Det måste vara upp till brottsoffret. Sedan kan man avråda dem från att göra det, men det måste vara upp till brottsoffret om man vill konfrontera den som har begått brottet. Det är alltså en möjlighet vi vill ge dem. En möjlighet kan knappast vara fel. Reservation 4 handlar om drogfrihet vid obevakade permissioner. Det finns inte något krav på drogfrihet vid beviljande av permission i dag. Visst ska institutionen testa om den brottsling som sitter inlåst har gjort något fel eller inte, men vi menar att det borde finnas ett krav på detta. Vi ser ingen motsättning i att införa det här kravet, för jag antar att alla är intresserade av att de ska vara drogfria även innan permissionen. Det finns till och med ställen på de här institutionerna där brottslingarna tas i förvar för att de är påverkade av droger eller alkohol. Det är väl inte jättekonstigt att vilja ha ett sådant system. Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 och 4 men inte till reservation 5.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 100 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Jag vill ge Kent Ekeroth rätt. Av reservationen framgår det att konfrontationer ska vara frivilliga, och det var väl tur det. Jag förhastade mig lite. Det som jag tyckte var väldigt konstigt var snarare att man vid framtagande av behandlingsplanen inte ska ha en dialog med den unga personen. Jag tillhör dem som menar att man ska ha den dialogen och att det är väldigt viktigt. Däremot ska man inte nicka och säga amen till allt som den här unga människan säger för stunden. Men man kan visa respekt och lyssna till den här trasiga personen när den framför sina önskemål. Någonting kanske man kan ge när man är beredd att ta så mycket, det vill säga låsa in den här unga människan under ganska lång tid. Jag tycker att det är väldigt konstigt att Sverigedemokraterna vill säga nej till det. Men det står att konfrontation ska vara frivillig, för annars hade det varit väldigt konstigt. Det tror jag att Ekeroth håller med om. Jag ska passa på att ta upp detta med konfrontationer och så kallad medling. Det är ett problem vi har. Detta förekommer i dag inte bara inför den här typen av brott där man kan dömas till ungdomsvård, utan även när en ung människa har utsatts för brott kommer frågan om medling upp. Man tror att det är bra sätt att mötas och försonas. Vi i Folkpartiet motsätter oss inte detta generellt, men vi har riktat ett varningens finger, och fortsätter att göra detta, för att risken finns att gärningsmannen, när vi pratar om unga människor, utnyttjar detta som en påtryckning på offret eftersom man kan få en lindrigare påföljd om man har ägnat sig åt medling. Detta kan göra att man inte alltid ska sjunga medlingens eller konfrontationens lov. Det är inte garanterat att det används positivt i vårt rättssystem om man ser det brett.

Kent Ekeroth (Sd)

Anf. 101 Kent Ekeroth (Sd)

Fru talman! Precis som Johan Pehrson gjorde ett misstag när han kritiserade oss gjorde jag ett misstag när jag tyvärr inte var närvarande vid justeringen av det här ärendet. Jag hade inte tänkt yrka bifall till detta med ett framtagande av en behandlingsplan såsom det står i motionen. Jag tänkte ta tillbaka det yrkandet i enlighet med bland annat det argument som Johan Pehrson framfört. Det är ingenting vi yrkar bifall till här i dag heller. Vi är nog hyfsat överens i den frågan. Det berodde på att vi hastigt fick kalla in en ersättare där. Där gjorde vi ett litet misstag, precis som Johan Pehrson gjorde ett misstag i sitt anförande. Vi menar inte att konfrontationer kommer att lösa alla problem, men i den här motionen menar vi att det är viktigt att brottsoffret ska få möjlighet att göra det om han eller hon känner att man vill träffa den som gjorde det. Man kan avråda från det. Det kan finnas problem med att möta någon som inte vill göra det. Men jag tror att om man sitter öga mot öga med någon som man har misshandlat eller våldtagit kan man nog ofta reagera annorlunda än man gjorde vid det första tillfället. Om brottsoffret har fått all den här informationen, att brottslingen inte vill och att det kan bli oönskade effekter, och ändå känner starkt att man vill träffa den som har gjort en illa menar vi att brottsoffret ska ha den möjligheten. Vi menar att det är viktigt att ställa sig på brottsoffrets sida. Så länge brottsoffret har den kunskap och information som behövs ska vi ge möjligheten att konfrontera brottslingen.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 102 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Givetvis står vi socialdemokrater bakom våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 1 och 6. Nu handlar det om kulturutskottets betänkande Insatser för läsfrämjande och digitalisering . Digitala bibliotek och digitala medier är så långt från min barndoms bibliotek, med en sträng bibliotekarie som noga bevakade så att vi inte smet in på vuxenavdelningen innan vi nått den stipulerade åldern, som tänkas kan. Ett av många vackra ord i det svenska språket är folkbibliotek. Jag minns min första partikongress och Göran Perssons tal som jag vill citera några rader ur: "Det vackraste ljud jag vet är den koncentrerade tystnaden i folkbibliotekets läsesal. Där finns kunskapens förutsättningar. Där omvandlas information från hela världen till växande och berikande kunskap, kunskap som utvecklar och förändrar. I vårt land är folkbiblioteket kulturens hjärta och blodomlopp." Så långt Göran Persson. Nu utvecklas tekniken så otroligt fort. Folkbiblioteket är mer än en läsesal. Folkbiblioteket är ett fysiskt rum men även en plats på Internet, och då är vi socialdemokrater mycket angelägna om en god tillgänglighet. Det digitaliserade kulturarvet och tillgången till e-böcker kräver tillgänglighet för alla på lika villkor, liksom möjligheten att gå till folkbiblioteket har funnits för de allra flesta. Att värna folkbibliotekens ställning i dag kräver dock en debatt och en lösning när det gäller e-böckerna. Jag tror att de flesta av oss vill att biblioteken ska fortsätta att vara förmedlare av litteratur. De köper in medier oavsett format och lånar ut utan kostnad. Det är inköpsbeslut som inte styrs av marknaden. Därför krävs det en lösning. Att säkra medborgarnas rätt till bibliotek med rätt att låna ut böcker i olika former är en avgörande fråga för folkbiblioteken och läsandet och bör utredas så fort som möjligt. Men för att få tillgång till nya medier som till exempel e-böcker krävs att man är Internetanvändare. Det är allt fler som har tillgång till bredband, men ökningen går nu mycket långsamt. Tillgången till Internet i hemmen hade en snabb tillväxt i slutet av 90-talet, men fortfarande är det en och en halv miljon människor som inte har tillgång till datorer i hemmen. Enligt Skolverkets uppföljning 2009 finns det många skolor där eleverna har en egen dator men också skolor där upp till tolv elever får dela på en dator. Nu nås vi också av nya rapporter om att barnfattigdomen har ökat. När man inte ens har råd att åka på skolutflykt tror jag att den egna datorn är mycket långt borta. Det finns också många andra grupper av barn som inte får halka efter i datorkunskap och -användning. Det är alltså helt uppenbart att det behövs en folkbildningssatsning för att minska den digitala klyftan, en satsning för äldre, en satsning för invånare med annat ursprung, naturligtvis också för barnens föräldrar och för barnen som ska använda Internet i framtiden. Den nyss påbörjade Digidelsatsningen är naturligtvis lovvärd, men det är på tok för lite pengar. Om man slår ut pengarna på studieförbund, folkhögskolor och läscenter över hela landet blir det alldeles otillräckligt. Tillgången till Internet är en klass- och generationsfråga, och det är viktigt att klyftan minskar. Det finns hur mycket statistik som helst om skillnader i läsvanor mellan olika grupper, mellan arbetare och akademiker samt mellan låg- och medelinkomsttagare. Det är skillnader på grund av ålder, bostadsort och etnisk bakgrund. Satsningen på En bok för alla har därför varit mycket värdefull, och vi vill fortsätta i denna satsnings anda. I dag finns tillgång till billiga böcker, men vad hjälper det om man inte får pushningen, tipset, och kommer i gång med sin läsning? Vi socialdemokrater tycker också att produktionen av talböcker, taktila bilderböcker och böcker på nationella minoritetsspråk behöver stimuleras. Därför är det viktigt att ge En bok för alla ett förnyat och breddat uppdrag. En satsning på barnböcker vore en bra insats för barns läsande. Även om det finns många billiga pocketböcker i dag är barnböckerna för dyra. Jag läste en artikel i går om att forskare vid Göteborgs universitet kommit fram till att svenska barn i nio- till tioårsåldern nästan slutat att läsa böcker på fritiden. Läsförståelsen och läskompetensen sjunker. Det är ett fenomen som kan ses i flera länder där datoranvändningen snabbt har utvecklats. Här gäller det att använda barns datorkompetens till att utveckla läsningen. Det går definitivt att utveckla barns datoranvändning i kombination med läsande och utveckla intresset för läsande på nätet. Det är något som forskaren Monica Rosén bekräftar. Det finns mer forskning att ta itu med när det gäller bibliotek och läsning. Varför ska inte biblioteken arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet? Det gäller inom medicinen och det bör även gälla inom biblioteksvärlden. Demokrati är beroende av självständiga medborgare. Därför behövs flera oberoende röster i det offentliga samtalet, flera arenor för debatt så att tankar, synsätt och idéer kan mötas och brytas. Var ska vi ha våra mötesplatser? Vi vill värna om de demokratiska rummen som kulturen utgör - att lyfta fram läsande och litteratur, film, teater och konst, och forma ett samhälle för människor. Därför är det viktigt att inte sälja ut och överlåta biblioteken åt kommersiella krafter. Det är i det offentliga rummet som samhällsberättelser skapas. Då får vi inte utestänga vissa. Om vi inte får dessa icke-kommersiella mötesplatser för diskussion och kreativitet blir vi sittande i våra tv-soffor och skräms av det nya och skräms av det okända. Stadsmiljöer, museer och bibliotek formas av arkitekter - vackert och funktionellt. Men det blir också dyrare och därmed mindre tillgängligt. Vi måste motverka kommersialismens negativa verkningar. Var finns ställen där man hänger med vänner utan att vara konsument? Girigheten får inte bli hotet mot det öppna samhället. Därför måste folkbiblioteken bli våra icke-kommersiella mötesplatser. (Applåder)

Beslut

Beslut: 2011-06-08

9 förslagspunkter, 3 acklamationer, 6 voteringar

Webb-tv: Beslut

8 juni 2011

Protokoll med beslut

2011-06-08

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2010/11:284

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Obligatoriska konfrontationer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2010/11:Ju13 yrkande 1.

Reservation 1 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (SD)
S	97	0	0	15
M	97	0	0	10
MP	22	0	0	3
FP	19	0	0	5
C	21	0	0	2
SD	0	20	0	0
V	16	1	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	289	21	0	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Vård- och skolperspektiv

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2010/11:Ju14 yrkande 1.

Reservation 2 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 2 (S, MP, V)
S	0	97	0	15
M	97	0	0	10
MP	0	22	0	3
FP	19	0	0	5
C	21	0	0	2
SD	20	0	0	0
V	0	17	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	174	136	0	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Utvärdering av lagstiftning om särskilt kvalificerade kontaktpersoner

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2010/11:Ju14 yrkande 2.

Reservation 3 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 3 (S, MP, V)
S	0	97	0	15
M	97	0	0	10
MP	0	22	0	3
FP	19	0	0	5
C	21	0	0	2
SD	20	0	0	0
V	0	17	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	174	136	0	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

4. Drogfrihet vid obevakade permissioner

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2010/11:Ju13 yrkande 2.

Reservation 4 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 4 (SD)
S	96	1	0	15
M	97	0	0	10
MP	22	0	0	3
FP	19	0	0	5
C	21	0	0	2
SD	0	20	0	0
V	17	0	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	289	21	0	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

5. Framtagande av behandlingsplan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2010/11:Ju13 yrkande 3.

Reservation 5 (SD)

6. Förbättrade kontrollmöjligheter

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård såvitt avser 18 §.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:107 i denna del och avslår motionerna 2010/11:Ju14 yrkande 3, 2010/11:Ju15 yrkande 2 och 2010/11:Ju16 yrkande 1.

Reservation 6 (S)
Reservation 7 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 6 (S)
S	0	97	0	15
M	96	0	1	10
MP	0	0	22	3
FP	19	0	0	5
C	21	0	0	2
SD	20	0	0	0
V	0	0	17	2
KD	17	0	0	2
Totalt	173	97	40	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

7. Nya provtagningsmetoder

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård såvitt avser att 18 a § ska betecknas 17 a § samt såvitt avser den föreslagna lydelsen av 17 a §,
2. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:107 i denna del och avslår motionerna 2010/11:Ju14 yrkande 4, 2010/11:Ju15 yrkandena 1, 3 och 4 samt 2010/11:Ju16 yrkande 2.

Reservation 8 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 8 (S, MP, V)
S	0	97	0	15
M	97	0	0	10
MP	0	22	0	3
FP	19	0	0	5
C	21	0	0	2
SD	20	0	0	0
V	0	17	0	2
KD	17	0	0	2
Totalt	174	136	0	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. Proportionalitetsprincipen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård såvitt avser 18 b §.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:107 i denna del.

9. Lagförslagen i övrigt

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:107 i denna del.

Var är ärendet nu?

Beslut

Nya regler för sluten ungdomsvård (JuU25)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Nya regler för sluten ungdomsvård (JuU25)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Obligatoriska konfrontationer

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Vård- och skolperspektiv

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Utvärdering av lagstiftning om särskilt kvalificerade kontaktpersoner

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

4. Drogfrihet vid obevakade permissioner

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

5. Framtagande av behandlingsplan

6. Förbättrade kontrollmöjligheter

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

7. Nya provtagningsmetoder

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. Proportionalitetsprincipen

9. Lagförslagen i övrigt