Förebyggande av våld i nära relationer

Anf. 21 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Vi firar 100 år av demokrati i år. Allmän och lika rösträtt infördes 1921, då kvinnor både fick delta i riksdagsvalet och blev valbara till riksdagens båda kamrar. Det är ett viktigt jubileum.

Men ofriheten finns kvar inom andra områden. Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem. Det har funnits länge, och trots skarpare lagstiftning inom olika områden är ofriheten för våldsutsatta kvar.

Om vi lämnar våldsutsatta åt sitt öde legitimerar vi förövarnas våld och makt. Därför måste vi agera, och det måste bli en förändring på riktigt. I dag diskuterar vi ett förslag från regeringen om förebyggande av våld i nära relationer. Det innehåller många bra förslag. Vi kristdemokrater vill lite mer, och jag ska strax återkomma till det. Men låt mig få börja med huvudproblemet.

Problemet är att människor, oftast män, tar sig rätten att styra över en annan människa. De tar sig rätten att utöva makt och förvandla den andra människans liv till ett liv i ofrihet.

Fru talman! Våldet tar sig många olika uttryck. Det är hot och ständiga repressalier om man inte lägger tidningen på rätt sätt på bordet eller gör något annat trivialt som utlöser aggressionen. Det är hot som vapen för att utöva makt och förminska en annan människa och hot som vapen som leder till ofrihet.

Våldet är ofta brutalt, ohyggligt brutalt. Kvinnan som vårdades på akutens multitraumaenhet 17 gånger är ett sådant exempel. Att hon lever i dag är ett mirakel. Men hennes liv präglas inte bara av våldet när det hände utan också av minnet av händelsen och av de skador våldet gav henne, skador som lett till svår kronisk sjukdom som riskerar att förkorta hennes liv och som gör sig påmind varje dag. Ofriheten finns kvar livslångt.

Det kan handla om trakasserier av olika slag, under relationen och efter relationen. Det ekonomiska våldet är ett exempel som drabbar många. Även när - eller om - förövaren blir dömd fortsätter det ekonomiska våldet.

Fru talman! Det jag nu berättat är brutalt, och det är ändå bara en skärva av den verklighet som är de våldsutsattas. Det är oftast kvinnor, ibland män, som är våldsutsatta. Det är ofta barn med när det händer, och de är också våldsutsatta.

Förebyggande av våld i nära relationer

Just barnens situation är mycket svår. De bevittnar ofta när den ena föräldern misshandlar den andra föräldern. Ändå ska de vanligtvis efter en fällande dom ha fortsatt kontakt med den förälder de återkommande sett utöva våld och hot mot deras mamma eller pappa. Kanske utsätts också barnet självt för hot och våld. Är det rimligt att barn drabbas av ofrihet under sin uppväxt, att barn får bära med sig ofriheten under sitt liv?

Fru talman! De som utsätts för våld i nära relationer tror jag är trötta på välvilliga politiker. Vi stiftar lagar till skydd, men ibland saknas tillräcklig kunskap för att använda lagarna rätt. Andra gånger avslöjas stora revor i skyddsnätet som möjliggör att förövarna kan fortsätta utöva våld och makt och därmed begränsa friheten för dem som de säger sig älska.

Regeringens förslag i dag innebär att det i socialtjänstlagen införs en bestämmelse om att socialnämnden ska verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende. Vidare innebär förslaget ändringar som att det i hälso- och sjukvårdslagen respektive patientsäkerhetslagen införs bestämmelser om att barns behov av information, råd och stöd särskilt ska beaktas om barnets föräldrar eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt barnet eller en närstående till barnet för våld eller andra övergrepp.

Slutligen innebär förslaget att en sekretessbrytande bestämmelse införs i offentlighets- och sekretesslagen som gör det möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten som rör en enskild eller en närstående till den enskilde i syfte att förebygga att det mot den närstående begås ett allvarligare vålds, frids- eller sexualbrott.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti i år. Det är välkommet.

Fru talman! Vi kristdemokrater ställer oss bakom propositionens förslag men vill skärpa några av dem ytterligare. Vi menar framför allt att den sekretessbrytande bestämmelsen bör användas även vid brott som enligt straffskalan är mindre allvarliga. Regeringen har valt att sätta gränsen för högt, och det gör att många inte omfattas som borde omfattas av bestämmelsen. Jag vill därmed yrka bifall till reservation 4.

Fru talman! Kristdemokraterna och jag gläds över att utskottets majoritet medverkar till att skärpa regeringens förslag genom det tillkännagivande som föreslås om att förtydliga ansvaret för socialnämnderna. Det är, menar vi, nödvändigt för att förslaget ska bli så bra som vi och förmodligen regeringen vill. Det vi kommer med måste bli på riktigt. Vi måste med våra beslut säkerställa att de blir verktyg som används för att återge drabbade deras frihet.

Ofrihet är det som följer av brott och ska drabba förövaren. Den som utsätts för brott, brottsoffret, ska återfå friheten. Låt oss hjälpas åt så att det kan förverkligas!

Anf. 22 Inge Ståhlgren (S)

Fru talman! Propositionen Förebyggande av våld i nära relationer är ämnet för dagens debatt. Man kan också läsa titeln som Förebyggande av våld mot kvinnor, för det är det mest förekommande. Visst förekommer det våld av kvinnor mot män och även i samkönade relationer, men det är en väldigt liten del. Detta våld måste någon gång få ett slut. Den här propositionen är en del av att bekämpa våldet, en viktig pusselbit i det stora sammanhanget.

Vi måste hela tiden flytta fram våra positioner. Våld mot kvinnor har pågått i generation efter generation. En del menar att det endast är ett importerat problem, vilket i mitt tycke är ett ganska fånigt påstående. Det är nog tyvärr mer utbrett än man vet eller vill tro, då det förekommer i alla åldrar och samhällsklasser. Antagligen finns det också ett väldigt stort mörkertal.

Med dagens debatt och morgondagens beslut tillför vi ett viktigt bidrag till vår verktygslåda för att bekämpa våldet. Nollvision bör vara målet, så det återstår en hel del att arbeta med inom området.

Fru talman! För att vi ska få insikt om vilket stort problem detta är har jag med lite statistik. Under åren 2017-2020 blev 61 kvinnor dödade, i huvudsak av sin partner eller före detta - alltså i en parrelation, vilket är ganska skrämmande.

Brå visar att sett till misshandel är 80 procent av de utsatta kvinnorna bekanta med gärningsmännen. Motsvarande siffra för misshandlade män är 45 procent. Siffrorna talar för sig själva.

Det finns en nationell stödtelefon, Kvinnofridslinjen, som 2020 fick 47 000 samtal, eller 128 samtal per dygn. Det visar magnituden på problemet. Det förekommer som sagt i alla åldrar, äldre som unga.

Fru talman! Detta var en liten bakgrund som visar hur viktig dagens proposition är. Den löser inte alla problem, men tillsammans med andra åtgärder gör den att vi rör oss i rätt riktning. Jag är glad att den socialdemokratiskt ledda regeringen tagit frågan på så stort allvar. Att den har detta som en prioriterad fråga visar inte minst att statsrådet är här i dag för att delta i debatten, vilket gör mig glad.

Jag ska ta några exempel på vad som gjorts under åren: Kvinnofridslagstiftning infördes 1998 och en sexköpslag 1999. En väldigt viktig lag, samtyckeslagen, infördes 2018. Detta är som sagt viktig lagstiftning som genomförts av regeringar under socialdemokratisk ledning.

Nya åtgärder är på gång: dels det vi behandlar i dag, dels ytterligare straffskärpningar som inte ligger på vårt bord i dag men som har behandlats här i dagarna.

Andra exempel på konkreta åtgärder är förstärkningarna till Polismyndigheten, som resulterat i 350 nyanställda som arbetar med våld i nära relationer. Regeringen har också ökat bidragen till kvinnojourer, vilka gör ett oerhört bra, betydelsefullt och viktigt arbete.

Detta är några exempel. Jag gör inte anspråk på att ha en komplett beskrivning av vad som gjorts eller vad som är på gång.

Vi ska inte avhandla straffåtgärder i dag utan förebyggande insatser. Straff i all ära, men utan förebyggande insatser fylls det hela tiden på med nya gärningsmän.

Det vi behandlar i dag är inte de enda förebyggande insatserna. Arbetsmarknads- och familjepolitik är viktiga pusselbitar som skapar förutsättningar för att kvinnor ska kunna försörja sig själv och sina barn.

Fru talman! Det ekonomiska förtrycket är en del i processen för att kontrollera sin partner. Har man inga eller väldigt låga egna inkomster är det svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Propositionen handlar om förslag till ändringar i fyra olika lagar: socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen samt offentlighets- och sekretesslagen. Jag ska kortfattat ta upp vad det innebär.

Till socialtjänstens uppgifter ska höra att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld ska ändra sitt beteende. Redan i dag är det många kommuner som erbjuder stödsamtal till vuxna som utövar våld mot närstående för att få ett slut på våldsutövandet. Enligt Socialstyrelsen erbjuder 73 procent av kommunerna stödsamtal till våldsutövande män med biståndsbeslut. När det gäller stödsamtal utan biståndsbeslut erbjuder 61 procent av kommunerna det till våldsutövande män. Med dagens förslag till lagändring blir det obligatoriskt för alla kommuner att jobba med frågan, vilket är bra.

Fru talman! En viktig del i propositionen är en ändring av sekretesslagstiftningen som ger hälso- och sjukvården samt socialtjänsten rätt att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till polisen med det primära målet att förhindra brott. Regeringen påpekar också behovet av riktlinjer och stöd för hur tillämpningen av det sekretessbrytande regelverket ska ske, för det är oerhört viktigt att det inte råder några tveksamheter om regelverkets tillämpning.

Sedan får man inte glömma bort, som många har talat om, att om man har misstankar att någon utsätts för våld måste man kunna ställa frågan. Att barnen ska ha rätt till en trygg och säker uppväxt borde vara en självklarhet för alla, men tyvärr är det inte så. Barn får uppleva att en förälder blir utsatt för våld och blir i värsta fall själva utsatta för våld av någon som borde ha skyddat dem och gett dem trygghet.

Det pågår en utredning som ska ta fram ett förslag på en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn. Den ska lämna sina förslag under 2022.

I Linköping har man sedan några år tillbaka ett nationellt kunskapscentrum som heter Barnafrid och som ska samla in kunskap om våld och andra övergrepp på barn samt dela med sig av kunskapen.

Fru talman! Kunskap och en attitydförändring är viktigt. Vi måste börja med våra ungdomar och vara tydliga med att det inte är okej att utöva våld mot någon. Där kan civilsamhället bidra genom att bland annat föreningslivet, där ju många ungdomar finns, är tydligt med att det inte är okej att utöva våld. Som någon sa här i talarstolen tidigare börjar man inte slå när man är 30-40 år.

Skolan måste också vara väldigt tydlig redan från skolstart, och under resan framåt får skolan aldrig ge avkall på det raka och tydliga budskapet: Våld är inte okej! Nolltolerans mot våld är viktigt när det gäller både äldre, folk mitt i livet och ungdomar. Det hoppas jag att vi gemensamt kommer att arbeta för.

Jag vill tillägga att jag välkomnar engagemanget från samtliga partier i socialutskottet. Det har varit stort, måste man säga.

Avslutningsvis vill jag, fru talman, yrka bifall till reservation 1 från Socialdemokraterna, Centern, Vänstern och Miljöpartiet.

Anf. 23 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Varje år dödar ungefär 20 personer sin egen partner. Det är den yttersta formen av våld i nära relationer. Det är ett våld som vi måste göra mycket mer för att förebygga, straffa och stoppa.

Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld är ett uttryck för den mest extrema formen av kvinnoförtryck. Den största delen av mäns våld mot kvinnor begås av någon som har eller har haft en nära relation till kvinnan. Våld i nära relationer handlar om allvarlig brottslighet och är ett stort samhällsproblem.

Fru talman! Förslagen i propositionen som vi i dag debatterar har legat på regeringens bord sedan maj 2018. Nu, drygt tre år senare, debatterar vi väl förslagen utifrån devisen bättre sent än aldrig.

Vi moderater ställer oss bakom förslagen i propositionen, men vi vill se mycket mer och har därför lagt en lång rad egna förslag i en följdmotion. Moderaterna är alltså inte i stort kritiska mot de förslag som regeringen nu lägger fram till riksdagen, men vi är kritiska mot det som regeringen inte gör och inte har gjort. Denna proposition är uppenbart otillräcklig.

Fru talman! Socialtjänsten har en grundläggande roll i ett väl fungerande välfärdssamhälle. I en del fall är socialtjänstens beslut faktiskt skillnaden mellan liv och död. Socialtjänstens viktigaste uppdrag handlar om att skydda och stödja de allra mest utsatta i samhället. Att kunna stärka de utsatta barnens trygghet måste vara högsta prioritet. Här behövs socialpolitiska reformer där barnets bästa alltid ska väga tyngst. Inget utsatt barn och ingen utsatt kvinna ska lämnas i sticket.

Socialtjänsten har alltså en tung och oerhört viktig roll att axla. Samtidigt ska man komma ihåg att socialtjänsten är satt under mycket hård press. Nya socialsekreterare får ta sig an svåra och tunga fall, arbetsbelastningen är hög och en undersökning från Försäkringskassan som kom i höstas visar att de allra högsta sjukskrivningstalen relaterade till psykisk ohälsa finns hos socialsekreterare, biståndsbedömare och kuratorer. Detta tycker jag är viktigt att vi tar i beaktande när regering och riksdag nu ålägger socialtjänsten ytterligare ansvar och arbetsuppgifter. Därför behövs de många reformer som Moderaterna har föreslagit för att stärka socialtjänsten, till exempel en nationell handlingsplan.

Fru talman! Utskottet föreslår i dag ett tillkännagivande till regeringen efter förslag från oss moderater. Vi moderater, och nu också en majoritet i utskottet, anser att den bestämmelse som regeringen föreslår om socialnämndens ansvar för insatser till våldsutövare ska förtydligas. Vi menar, precis som utredningen om återfallsförebyggande insatser, att det uttryckligen i lagtexten behöver framgå att socialnämnden har ansvar att tillhandahålla insatser riktade till våldsutövare i syfte att bidra till att de slutar använda våld.

Fru talman! Som jag nämnde i början av mitt anförande tycker vi att propositionen är otillräcklig. Vi moderater hade också velat ge Socialstyrelsen i uppdrag att klargöra ansvaret för insatser och behandlingar som rör såväl vården som socialtjänsten. Detta eftersom gränsdragningen mellan de olika insatser som ska göras av socialtjänsten respektive hälso- och sjukvården inte alltid är glasklar. Och vi vill ge fler aktörer, till exempel Kriminalvården, möjlighet att initiera en samordnad individuell plan, en SIP, för att säkra samordningen av olika insatser när så behövs.

Vi menar också att det behövs regelbundna nationella studier om våld och andra övergrepp mot närstående och att regeringen behöver vidta åtgärder för att säkerställa att det finns rätt kompetens i socialtjänsten för att möta de särskilt svåra utmaningar som det innebär att ändra beteenden kopplade till hedersrelaterat våld.

Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga moderata reservationer i det här betänkandet, men för tids vinning väljer jag att yrka bifall endast till reservation nummer 3, som gäller sekretessbrytande regelverk.

Moderaterna vill säkerställa att det finns verksamhetsspecifika riktlinjer för informationsutbyte eftersom tillämpningen av sekretesslagstiftningen många gånger är allt annat än enkel. Denna reservation rymmer också det förslag som tidigare nämndes om att tröskeln är för hög med det förslag som regeringen har lämnat när det gäller att bryta sekretessen mellan olika myndigheter.

Fru talman! Innan jag rundar av vill jag gärna nämna NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid. NCK verkar vid Uppsala universitet och har i uppdrag att höja kunskapen nationellt sett om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Jag vill verkligen rekommendera deras digitala utbildning kallad Webbkurs om våld, som ger bra och grundläggande kunskap om våld. Det lär en att känna igen tecken på om någon har blivit utsatt för våld och hur man då ska agera.

Genom politiska reformer kan vi göra mycket, men det åligger oss alla ett ansvar att se det våld som pågår varje dag och att faktiskt agera.

Fru talman! Samhället behöver samlat agera och reagera mycket hårdare mot mäns våld mot kvinnor. Därför behövs också skärpta straff. Moderaterna vill skärpa straffen för bland annat grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning. För att stoppa och förebygga mäns våld mot kvinnor krävs så mycket mer än vad som föreslås i den här propositionen.

Anf. 24 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Vi debatterar nu ett oerhört viktigt ämne. Jag önskar egentligen innerligt att vi hade sluppit göra det. Att det ens ska behöva debatteras i Sverige år 2021 är bedrövligt, och våldet verkar inte ens avta.

Att inte fysiskt, psykiskt eller på något annat sätt förminska eller förstöra en annan människas liv är självklart för mig. Men tyvärr är vardagen för alldeles för många kvinnor kantad av våld. Det är jag väl medveten om. Därför är just denna debatt oerhört viktig.

Vad kan då vi i Sveriges riksdag göra för att förhindra att våld i nära relationer sker, fru talman? Det arbetet bygger på flera ben. Problemet behöver angripas från många olika håll. Vi behöver tidigt agera för att begränsa att våld återupprepas. Vi behöver arbeta proaktivt så att det första slaget aldrig sker. Vi behöver arbeta med dem som slår, alltså förövarna. Vi behöver också arbeta med forskning och se till att personer som möter våldsutsatta och våldsutövare har rätt kunskaper.

Vi behöver inte minst arbeta för att våldsutsatta brottsoffer ska få det bättre och tryggare. Man ska få ett värdigt liv fritt från våld och förtryck, fritt från rädsla för att skiljas från sina barn, fritt från rädsla och ett ständigt konsekvenstänk utifrån sina handlingar.

Sverigedemokraterna har flera förslag på straffrättsliga åtgärder som stärker kvinnans trygghet och skyddar henne från förövaren. Vi behöver med alla medel se till att nå nollvisionen. Våldet måste helt enkelt upphöra. Det kan tyckas svåruppnått, men det måste självfallet vara allas mål. De lagförslag som i dag ligger på bordet är nödvändiga för att vi ska nå en bit på vägen, men det räcker inte med endast dessa.

Att skydda våldsutsatta är ändå det primära, fru talman. Här har vi mycket att göra. Vi har inte ens kommit halvvägs för att nå målet, vill jag påstå. Jag har kontakt med många kvinnor vars vardag och liv tyvärr är en ständig kamp på grund av att de förälskat sig i fel person. Jag förringar verkligen inte slagen, men många vittnar om att den psykiska smärtan och stressen i livssituationen är mer smärtsamma. Det är också den osynliga delen av våldet.

Flera kvinnor berättar om i princip samma upplevelser. Det är först när man väljer att lämna ett destruktivt förhållande som den riktiga kampen börjar. Då är det inte bara kampen mot förövaren utan kampen mot förövaren och samhället i någon mening. Det är en mängd processer som man ska försöka ro i land på egen hand. Många vittnar om att det är så mycket enklare att falla tillbaka. Det är riktigt oroväckande, fru talman.

Jag hör berättelser om kvinnor som uppsöker polisstationen och blir bemötta med tveksamhet, ungefär så här: "Det var väl inte så farligt" eller "Kom igen i morgon!"

Jag hör om kvinnor som för att komma ifrån sin förövare kontaktar socialtjänsten för att få hjälp med skyddat boende för sig och sitt barn. Kvinnan blir då ifrågasatt; kanske saknar hon föräldraförmåga? Och hon riskerar att förlora sitt barn.

Jag hör om kvinnor som tillsammans med sitt barn skickas till skyddat boende 50 mil bort och som i domstol döms för umgängessabotage då förövaren inte kunnat träffa sitt barn. Inga barn ska tvingas att umgås med en våldsutövare, fru talman.

Jag hör också om kvinnor som har fått skyddad identitet, men där myndigheter lämnar ut uppgifter till förövaren. Och jag hör om kvinnor som bor mer eller mindre i fångenskap.

Fru talman! Det är så mycket som behöver göras. Vi behöver stärka skyddsnätet som är tänkt att fånga upp de allra mest utsatta. Sverigedemokraterna föreslår ett nationellt kompetenscentrum som ska bedriva en samverkan som ska verka som ett stort kugghjul. Det ska vara en samverkan som samlar alla de fantastiska organisationer, verksamheter och myndigheter som arbetar för och för att hjälpa den våldsutsatta. Man ska arbeta med forskning, med det förebyggande arbetet och på riktigt se till att öka fokus, samla allas kunskaper, engagemang och drivkraft.

Denna samverkan skulle kunna hjälpa till att se till att myndigheterna pratar samma språk, så att vad den ena gör inte motarbetar den andra. Så är det tyvärr i dag. I dag vet den ena knappt vad den andra gör, och ansvaret faller naturligt på flera. Vi behöver synkronisera, samla och få alla att arbeta unisont åt ett håll och med fokus och en plan för att se till att man får stöd, vård, samtal och hjälp.

En kontaktperson bör knytas direkt till den våldsutsatta. Det ska vara en person som stöttar och guidar, hjälper till med processen, bostad, ekonomi och i tvister, helt enkelt med att den utsatta ska komma på fötterna igen. Jag tror att detta är A och O i det stödjande och hjälpande arbetet för att den utsatta ska nå målet. Få klarar att göra den resan helt på egen hand.

Vi ger i dag bland annat socialtjänsten ytterligare uppgifter. Jag tror att det är viktigt att regeringen förtydligar vad det nya uppdraget innebär och hur det ska genomföras. Jag vet att alla i utskottet är överens om det. Det är också viktigt att socialtjänsten får kompetens och kunskap om de evidensbaserade arbetsmetoder som krävs för att möta den våldsamma personen. Det spelar ingen roll hur mycket lagändringar vi gör om dessa inte kan verkställas på rätt sätt eller når hela vägen.

Även om vi har en mängd verksamheter som arbetar med dessa frågor mördas och misshandlas kvinnor i Sverige. Även om vi har lagar och förhållningssätt för detta möts offren med misstro, tvivel och nonchalans. Någonstans missar vi något väsentligt. Jag vill tro att en lösning kan vara den röda tråden och färdriktningen, fru talman.

Även SKR efterfrågar samverkan, inte minst när det kommer till forskning och behandlingsmetoder för den som utsätter. Jag är ganska övertygad om att det kan vara ett sätt att komma till rätta med mycket av den problematik och de hinder vi ser i dag.

Jag vet också att många organisationer gör fantastiska insatser som är oerhört värdefulla. Det ska vi ta vara på, och vi ska se till att de sammanstrålar, fru talman. Jag är medveten om att Socialstyrelsen till viss del arbetar med det som vi efterfrågar, men jag tror att det behövs en renodlad verksamhet, som visserligen kan ligga under Socialstyrelsen.

Den samverkan jag pratar om ska också leda till att man arbetar för att hjälpa de personer som är medvetna om sitt beteende, de förövare som söker och vill få stöd och hjälp för att komma till rätta med sin situation. Långt ifrån alla tycker att det är macho att slåss. Inte sällan har de själva upplevt det i sin barndom. Att bryta mönster tidigt är viktigt i det förebyggande arbetet.

Vi ska helt enkelt arbeta nationellt med samtliga delar. Det handlar om forskning, proaktivt arbete och att möta våldsoffer, förövare och barn. Vi ska stödja socialtjänsten och personer som berörs, så att vi får ett heltäckande och proffsigt förhållningssätt över hela landet. Ingen ska behöva dö för att hjälpen eller kompetensen när det gäller att möta en våldsutsatt fattas. Sverige ska kunna nå målet i detta viktiga arbete.

Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över min talartid, men detta är så oerhört viktigt. Jag vill avsluta med att yrka bifall till vår reservation, nummer 8, som handlar om just ett nationellt kompetenscentrum. Men jag står givetvis bakom våra samtliga reservationer i detta betänkande.

Anf. 25 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Förebyggande av våld i nära relationer handlar framför allt, som många tidigare har sagt, om mäns våld mot kvinnor. Det här är inget nytt problem. Det har funnits under lång tid. Det finns inte bara i Sverige, utan det finns i hela världen. Nu är det dags att det här upphör, fru talman.

Jag är glad över att se engagemanget som nu finns i Sverige och inte minst i Sveriges riksdag. Vi driver regeringen framför oss för att se till att skaffa ytterligare verktyg i det här arbetet.

Det här är ett mycket stort samhällsproblem. Varannan till var tredje vecka är det en kvinna som dödas. 6 500 kvinnor och barn får varje år vistas i ett skyddat boende. Och det är bara toppen på ett isberg, fru talman.

Innan jag går vidare och kommenterar de liggande förslagen vill jag säga att det måste vara självklart att det viktigaste här är att det handlar om brottsliga handlingar. Det handlar om att det behövs lagskärpningar och mer resurser till polisen, ytterligare resurser för att utreda, för att beivra, för att döma och för att utmäta straff. Det är ingenting annat än brottsliga handlingar.

Icke desto mindre är det också viktigt att vi funderar på vad vi kan göra i förebyggande syfte, vad vi kan göra för att se till att misshandeln eller mordet inte sker. Där finns tre förslag från regeringen som är positiva och bra. Centerpartiet står bakom dem.

Det första förslaget handlar om att socialtjänsten i Sveriges kommuner, inte bara i många utan i alla, måste börja fokusera på vad man kan göra för att stötta och hjälpa de personer som utsätter närstående för våld. Tyvärr är det så att forskningen inte ger något omfattande stöd till att det här är mycket verksamma metoder. Icke desto mindre är detta någonting som måste göras. Det är därför ett bra förslag som regeringen har lagt fram.

Men jag har en oro för det som utskottsmajoriteten har fastnat i, nämligen att föreslå en skärpning och ett förtydligande av socialtjänstens ansvar på det här området. Det kan tyckas vara ofarligt, men det innebär de facto att vi betonar socialtjänstens ansvar för att hjälpa och stötta dem som utsätter andra för brott. Det kan i värsta fall tolkas som att detta av lagstiftaren anses vara viktigare än att ställa upp för att stötta brottsoffren, som utsätts för de här kriminella handlingarna. Det är det, fru talman, som gör att jag vill yrka bifall till reservation 1, som handlar om att det i lagstiftningen tydligt ska framgå att det är viktigt för socialtjänsten att stötta och försöka förhindra att ytterligare brott begås men att prio ett är att hjälpa dem som är utsatta.

Jag och Centerpartiet tycker också att det är rätt att man förtydligar i lagstiftningen så att inte bara de barn som lever i en familj där det finns psykisk sjukdom eller beroendesjukdom får information och stöttning utan även barn som lever i en familj där det finns våldsbenägenhet. Det är en klok förändring. Det är också, fru talman, en bra förändring att man sänker tröskeln vad gäller sekretessen i hälso- och sjukvården och i socialtjänsten, så att möjligheten för personal att anmäla i ett läge där man kan förhindra brott utökas. Det är tre kloka förändringar.

Jag står bakom de reservationer som Centerpartiet har men yrkar bifall endast till reservation nummer 1.

Anf. 26 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Får jag tolka ledamoten Jonsson så att vi ska anta en lagändring men helst inte prata om den? Ungefär så uppfattar jag ledamotens inlägg - vi gör gärna en lagändring, men den ska vara lite lagom otydlig, så att vi inte jobbar med den. Eller hur menar ledamoten?

Anf. 27 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Jag tackar för frågan, för det är just detta som reservation nummer 1 handlar om. Hur man utformar lagstiftning får stor betydelse. Den lagförändring som vi nu har att ta ställning till handlar om att inte bara några kommuner och några socialtjänster i Sverige utan alla ska engagera sig i att försöka arbeta förebyggande och se till att män - det gäller framför allt män - som utsätter kvinnor för våld upphör med det. Tittar man på det vetenskapliga material som finns ser man att det finns ett antal saker som man kan göra och att det finns behandlingsmetoder men att de inte är väldigt tydliga i sitt resultat.

Det är oerhört viktigt hur man utformar lagstiftningen, så att det blir väldigt tydligt att inte lagstiftaren gör prioriteringen att det förebyggande arbetet för att förhindra att män utsätter kvinnor för ytterligare våld är viktigare än att lägga resurser på dem som utsätts för brott. För min och Centerpartiets del ska det vara tydligt i lagstiftningen och i tillämpningen att det är just de våldsutsatta brottsoffren som är prioritet nummer ett. Därför yrkar jag avslag på det förslag som utskottsmajoriteten har fastnat vid. Man kan misstolka lagstiftningen på så sätt att den ena saken skulle vara viktigare än den andra i avvägningen av de här två olika delarna som socialtjänsten har att arbeta med - därav mitt yrkande.

Anf. 28 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag måste säga att det är ett märkligt resonemang. Men jag förstår till fullo ledamoten Jonssons resonemang när det gäller avvägningen mellan insatser för den som berövas friheten och för den som får friheten för att den utövar våld och makt mot en annan människa. Det handlar om skillnaden mellan insatser för dem som utsätts för våld och för dem som utövar våldet. Den diskussionen är jättesvår.

Jag tillhör dem som i början hade svårt för att ge stöd till mansjourer. Jag tyckte att det flyttade fokus från det som var det viktiga, nämligen stöd till kvinnorna som utsattes för våldet. Men jag har insett att vi behöver jobba med båda sakerna samtidigt. Det innebär inte att flytta fokus från det ena. Jag kan inte tänka mig att regeringen genom att lägga fram det här lagförslaget vill minska de andra insatserna. Hur ledamoten Jonsson ens kan få för sig att det som utskottets majoritet föreslår skulle minska insatserna för de våldsutsatta är mycket märkligt. Det finns inte ett uns av text eller förslag som handlar om det. Det här är första prioritet för varje kommun.

Det är lite besvärande att man ska ha extra pengar när man ska jobba med kvinnofridsfrågor. Det borde vara en självklarhet för varje kommun att arbeta för att kvinnor eller män och barn inte utsätts för våld och inte drabbas av den ofrihet som uppstår när man tvingar folk till våld.

Förslaget är tydligt, tycker jag. Den lag som vi nu vill anta ska vara tydlig, så att socialtjänsten vet vad den har att arbeta med och så att det blir en lag som används. Jag är besvärad över att ledamoten påstår någonting annat än vad utskottets majoritet tycker. Jag vill gärna att ledamoten backar något, för det skulle se bättre ut. Det skulle vara något mer anständigt än att påstå att vi vill någonting som vi inte alls föreslår.

Anf. 29 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Hur man formulerar lagstiftning har betydelse. Om man som lagstiftare väljer att specificera väldigt tydligt och exakt vad det är som ska göras väger det tyngre än om man har en formulering som inte är lika tydlig. Orsaken till att regeringens förslag inte innehåller den specifika ordalydelse som utskottets majoritet föreslår är att avvägningen måste vara tydlig.

Det allvarligaste är att vi måste se till att socialtjänsten har resurser till att stötta och hjälpa de kvinnor och barn som utsätts för våld i nära relationer. Sedan är det också viktigt, men inte lika viktigt, att förövare efter avtjänat straff kan få stöd från socialtjänsten för att genomgå något av alla de behandlingsprogram som finns för att minska risken att det här ska hända igen.

Det får inte vara så att vi som lagstiftare på något vis skriver lag som gör att den här prioriteringsordningen inte blir tydlig. För Centerpartiets del är det självklart att stötta brottsoffren, de kvinnor och barn som blir utsatta för våld. Det är det, fru talman, som är det allra viktigaste, och därför yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Anf. 30 Maj Karlsson (V)

Fru talman! För en gångs skull har mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer fått verklig politisk uppmärksamhet, åtminstone just nu. Det krävdes många hundra kvinnors liv innan frågan skulle hamna så högt på den politiska agendan som den är i dag. Den här gången blev åtta kvinnor mördade inom loppet av någon månad, en av dem på öppen gata mitt på ljusa dagen.

Fru talman! De brutala morden är den yttersta och absolut vidrigaste konsekvensen av våldet. Men varje dag, minut för minut, år ut och år in, utsätts kvinnor över hela vårt avlånga land för fysisk och psykisk misshandel. Kvinnor blir terroriserade, förföljda och fråntagna hela sin frihet och i yttersta fall hela sin identitet. Det finns kvinnor och barn som lever på flykt gömda undan en man som vägrar sluta slå, utan att samhället sätter stopp. Varje dag blir kvinnor utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Vi blir utsatta på våra arbetsplatser, i skolan, i det offentliga rummet och i våra egna hem.

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, fru talman, är ett gigantiskt strukturellt samhällsproblem som genomsyrar hela vårt system. Det är ett enormt politiskt misslyckande som nu kräver ett kraftfullt agerande.

Häromveckan lade vi i Vänsterpartiet fram ett förslag till utskottsinitiativ. Vi vill att regeringen skyndsamt tillsätter de resurser som krävs för att socialtjänsten ska ha möjlighet att erbjuda det stöd som kvinnorna har rätt till. Vi vill att regeringen ska säkra och stärka de ideella kvinnojourernas verksamhet, inrätta jourer över hela landet och se till att myndigheter har rätt kunskap om mäns våld mot kvinnor. Vi vill även att de mest utsatta och osynliga grupperna av våldsutsatta, exempelvis äldre och personer med funktionsnedsättning eller missbruk, ska få hjälp.

Utskottsinitiativet är också ett sätt för oss att visa regeringen att vi inte kommer att släppa frågan. Vi vill inte invänta fler mord. Vi vill att man inom politiken agerar kraftfullt här och nu.

Initiativet kommer att återkomma efter sommaren. Vi hade ett möte om detta i utskottet i dag, och jag är väldigt positiv. Jag tror att vi kan komma fram starkt i denna fråga, och det gläder mig verkligen.

Fru talman! I det som vi ska fatta beslut om i dag finns förslag på förändringar som enligt regeringen kan verka förebyggande mot mäns våld mot kvinnor. Vi tycker självklart att ansatsen är både bra och viktig, men vi är också lite oroade över vilka konsekvenser som förslagen kan få. Vi har valt att ställa oss bakom förslagen, men vi vill samtidigt belysa de farhågor vi har, vilket vi har gjort i ett särskilt yttrande.

Vi måste förstå att mäns position över kvinnor genomsyrar hela vårt samhällssystem. I praktiken betyder det att till och med en lag vars syfte är att ge skydd i själva verket kan få motsatt effekt. Vi måste alltid vara medvetna om och förhålla oss till våldets mekanismer.

Regeringen vill att det i socialtjänstlagen ska bli tydligt att myndigheten ska erbjuda den våldsutövande mannen stöd och hjälp. Det kan låta som en självklarhet, något högst rimligt, vilket det såklart också är. Men vi menar att det är en kriminell handling när man slår, trakasserar, förföljer och terroriserar en kvinna. Därför ska det hanteras av polis och rättsväsen. Det är där vård och behandling i första hand ska ske. Det är en viktig markering om hur samhället ser på de brott som begås.

Redan i dag kan socialtjänsten erbjuda stöd till våldsutövande män, men det är i de flesta fall bara de mest motiverade som tar det till sig. Vi vet också att kvaliteten på den hjälp och det stöd som finns kan variera. Därför är det av yttersta vikt att det stöd som erbjuds ska utgå från forskning och beprövad erfarenhet.

Vi ser också att det finns en risk att stödet till mannen prioriteras före stödet till den våldsutsatta. Resurserna inom socialtjänsten är trots allt knappa. Vår bestämda uppfattning är att stödet till en förövare aldrig får ske på bekostnad av säkerhet för, skydd av och stöd till den våldsutsatta.

Genom sitt andra förslag vill regeringen att det i offentlighets- och sekretesslagen ska bli möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till polisen i syfte att en person inte ska utsätta någon annan för vålds, frids- eller sexualbrott. För oss är det helt centralt att den våldsutsatta känner förtroende för och tillit till såväl socialtjänst som sjukvård. Att tryggt kunna söka stöd kan många gånger vara avgörande för att den våldsutsatta ska kunna få den hjälp och det stöd man har rätt till.

Vi är oroliga för att konsekvensen skulle kunna bli att förtroendet för till exempel socialtjänsten urholkas och att de utsatta inte söker hjälp om denna sekretessbrytande bestämmelse används felaktigt. Det skulle vara direkt livsfarligt.

Det viktigaste är att i första hand stödja våldsutsatta att själva anmäla till polisen och att alltid bistå kvinnor och barn med skydd mot våldet. För det krävs att vi får ett rättsväsen som prioriterar brott i nära relationer och som stöttar kvinnor i den juridiska processen, där förövarna blir dömda. Det är här de stora hindren för att anmäla finns i dag. Vi vet att man står mer eller mindre rättslös. För att våldsutsatta ska våga anmäla krävs att de får ett professionellt bemötande och stöd i mötet med myndigheter och att de vet att de är garanterade ett stabilt skydd.

För detta behöver vi ha en urstark socialtjänst som har tillräckligt med resurser och kunskap för att ge såväl ett bra bemötande som rätt stöd. Det krävs också att de ideella tjej- och kvinnojourerna ges alla möjligheter att stötta den våldsutsatta. Det är detta vårt utskottsinitiativ handlar om.

Fru talman! Att regeringen försöker hitta vägar för att förebygga mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är i grunden såklart mycket positivt. Men som jag sa inledningsvis krävs mycket större förändringar än så här för att bryta de strukturer som ligger bakom våldet. På vägen dit får vi aldrig missa att skyddet för dem som blir utsatta alltid måste gå först. Vi får aldrig missa att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är kriminella handlingar. Vi måste förstå att systemet i sig faktiskt förstärker våldet.

Just i detta nu står fönstret öppet för att regeringen ska kunna genomföra så stora förändringar som krävs för att vi ska nå en nollvision för mäns våld mot kvinnor och ge de utsatta allt det stöd de behöver. Det är nu det finns en möjlighet att på riktigt städa upp om vi ska få ett samhälle som inte sviker kvinnor och barn.

I dag har vi fått information om att regeringen ska presentera ett kraftfullt paket mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Det ser vi verkligen fram emot. Vi förväntar oss att regeringen tar chansen att ta till de krafttag som krävs. "Inte en kvinna till" måste betyda något i verklig handling.

Vi står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 14.

Anf. 31 Juno Blom (L)

Fru talman! Jag har under hela mitt liv känt en enorm stolthet över att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Tack vare tidigare generationer kan jag uppleva att jag har levt ett fritt liv. Men vi kan inte leva på gamla meriter. Vi bär ett enormt ansvar för att åtgärda den ständigt pågående pandemi som drabbar många kvinnor och barn som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Hemmet som ska vara en trygg plats har i stället förvandlats till en brottsplats.

Hundratals kvinnor har mördats under 2000-talet, trots upprepade varningssignaler. Många barn har förlorat en mamma. Samhället har svikit genom att blunda gång på gång. Det duger inte. Regeringen måste få krisinsikt och börja agera med handlingskraft. Det är dags att sätta offren och deras närstående i centrum. De ska ha rätt till stöd.

Samtidigt måste vi satsa på ett långsiktigt arbete där både polisiära åtgärder och förebyggande insatser ingår. Det krävs skärpta straff. Det här är allvarlig kriminalitet. Den som utövar våld ska dömas, och det är förövarens livsutrymme som ska begränsas. Den som är våldsutsatt ska få samhällets totala stöd och tillgång till frihet. Det ska inte vara som i dag då våldsutsatta kvinnor och barn tvingas leva både gömda och glömda.

Fru talman! Den kanske allra viktigaste gruppen att prioritera är de unga tjejer som drabbas av våld i den första relationen. Av tjejer mellan 16 och 24 år uppger 23 procent att de har utsatts för våld i en nära relation. Många gånger handlar det om den första relationen, och i den blir tjejerna utsatta för våld. Det här sätter spår under resten av livet. Unga killar som börjar slå måste stoppas tidigt och kraftfullt. Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck börjar många gånger med killars våld mot tjejer.

Enligt Ungarelationer.se, som är den nationella stöd- och kunskapsplattformen för att motverka våld i ungas relationer, är majoriteten av dem som kontaktar dem under 18 år. Det innebär att det handlar om barn. Att barn, oftast flickor, blir utsatta för våld i sin partnerrelation är oacceptabelt. Nu måste vi politiker agera.

Här är det viktigt att inkludera barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, där en otillåten relation kan leda till att de förs ut ur landet, gifts bort eller utsätts för allvarligt våld av familjen. De är totalt oskyddade och rädda för att berätta att de utsätts för våld i en relation som familjen och släkten inte tillåter dem att ha.

Det är obegripligt att regeringen har osynliggjort de unga tjejerna och det våld de blir utsatta för av killar i sina partnerrelationer. Regeringen måste vidta åtgärder för att till exempel Ungarelationer.se ska få långsiktigt stöd och bli en fungerande plattform. Regeringen måste agera skyndsamt, och Liberalerna bistår gärna. Vi vill ta ansvar.

Det är av största vikt att frågor om killars våld mot tjejer och våld i ungas partnerrelationer nu fullt ut integreras i genomförandet av de lagändringar som propositionen innehåller.

Ett annat eftersatt område är våld mot äldre personer. Att förövaren som står för övergreppen i de här fallen kan vara en partner men också vuxna barn eller en vårdare ökar komplexiteten. Det handlar om fysiskt våld, sexuellt våld, ekonomiskt våld, kränkningar och vanvård.

Kunskapen om äldre som är utsatta för våld är eftersatt. En del forskare menar att det är en konsekvens av att frågan faller mellan två forsknings- och kunskapsområden. Äldre kvinnor har sällan varit i fokus för forskningen om partnervåld mot kvinnor, och partnervåld har sällan varit i fokus för forskning om våld mot äldre.

År 2014 antog regeringen en nationell strategi om våld mot äldre personer inom vård och omsorg, men polisens och rättsväsendets viktiga roll i sammanhanget uteslöts. Äldres utsatthet för våld i nära relationer måste även uppmärksammas i socialtjänstens förebyggande arbete.

För Liberalernas del är det viktigt att lösningarna blir konkreta och verkningsfulla och att de följs upp. Kunskap om upptäckt av våld mot alla, oavsett ålder, måste även uppmärksammas av alla yrkesgrupper som möter våldsutsatta i sin vardag. Frågor måste ställas på rutin. Detta är viktigt för att den sekretessbrytande regel som föreslås i propositionen och som vi står bakom ska få genomslag i praktiken.

Liberalerna välkomnar förslaget att socialnämnden ska verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ta ansvar och ändra sitt beteende. Vid insatser som gäller våldsutövare är det viktigt att insatserna riktar sig också till personer under 18 år. För detta finns två motiv: dels det självklara att vi måste motverka våld i alla nära relationer i alla åldrar, dels att ett destruktivt mönster av våldsutövande ofta grundläggs tidigt.

För att förebygga på lång sikt måste dock insatser börja redan i förskolan, och detta måste få ökad prioritet. Skolor och förskolor ska utifrån barnens växande mognad och förståelse informera och arbeta aktivt med barn och unga om vad våld är, motverka stereotypa könsroller och ta upp vad barnen ska göra om de själva eller någon närstående blir utsatta.

Barns utsatthet för våld blir synlig då professionella aktivt frågar om våld. Barnperspektivet i regeringens förslag behöver förtydligas ytterligare. Den som ska tala med ett barn behöver ha kunskaper om hur man får barn att känna tillit och skapar förutsättningar för barn att faktiskt kunna och våga komma till tals. Det saknas en barnkonsekvensanalys, och ändå säger regeringen att man har beaktat barnets bästa i de förslag man lämnat. Det duger inte. Utsatta barn har rätt till ett mer grundligt arbete.

Nu har vi infört ett barnfridsbrott. Det är ett viktigt steg, men regeringen måste skyndsamt ser över situationen när det gäller vårdnad, boende och umgänge för alla de barn som tvingas leva eller ha kontakt med en våldsutövande vårdnadshavare. Det är ett viktigt steg i det förebyggande arbetet.

Vi liberaler står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation 6.

Anf. 32 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! På riksdagens bord ligger i dag en proposition om hur samhället ska kunna förebygga våld i nära relationer eller mäns våld mot kvinnor.

Vi påminns alltför ofta om den brutala terror som är många utsatta barns och kvinnors vardag. För ett antal veckor sedan gick det från notiser i tidningen till att toppa riksnyheterna då fem kvinnor inom loppet av en vecka mördades av sina närstående eller av sina män.

Mäns våld mot kvinnor är inget nytt problem i Sverige. Trots insatser och skärpta straff tycks samhällets insatser dessvärre alltför ofta komma för sent. Inte för att jag vill förringa vikten av hårda och kännbara straff för den som misshandlar eller slår ihjäl den man sagt sig älska, men inget straff i världen kan reparera ett taget liv. Vi behöver förhindra att det sker och straffa dem som utövar våldet.

Därför är det väldigt efterlängtat att regeringen nu lägger fram ett förslag som lägger fokus och ansvar på att förebygga våldet. Genom socialtjänstlagen får i förlängningen kommunens socialnämnd i uppgift att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende. Det är ett viktigt förslag.

Fru talman! "Ett barn som får stryk lär sig att slåss." Så inleder författaren och barnrättskämpen Dorothy Low Holte sin dikt eller sina tänkvärda ord om barn och barnuppfostran. Uppräkningen avslutas med: "Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro" och "ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen."

Att som barn växa upp och bevittna våld i sitt hem eller bli utsatt för våld är ett enormt övergrepp och ett trauma, men det är också att lära sig att slåss och använda våld. Vi vet att barn som blir slagna eller bevittnar våld löper en ökad risk att själva utsättas för våld och att fara illa på andra sätt.

Det kanske allra mest tragiska är att den som slår sitt barn eller någon annan närstående i nio fall av tio själv har blivit utsatt för våld eller bevittnat våld i hemmet. Lyckas vi inte bryta våldsspiralen sviker vi inte bara de barn och kvinnor som utsätts för våld i dag, utan vi riskerar också att svika nästa generation.

Med regeringens förslag tar vi ett viktigt steg för att bryta denna spiral. Det handlar om nya befogenheter som att bryta sekretess mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten i ärenden för att förhindra eller förebygga mäns våld mot kvinnor och barn. Socialtjänsten behöver ta ett ökat ansvar för att få den som slår att sluta slå.

Den som utsätter sin familj för våld ska straffas för det, men för att bryta våldsspiralen måste insatser som syftar till att ändra beteenden och förhindra återfall sättas in på ett mer strukturerat sätt än vad som görs i dag. Det ska inte göras bara av socialtjänsten utan även i förskolan, i skolan och i andra delar av samhället.

Fru talman! Jag vill slutligen uppmana den som tittar på den här debatten eller på annat sätt tar del av den att fundera över: Är ditt eget beteende i riskzonen? Har du nära till aggression eller vredesutbrott, eller känner du någon som har nära till aggression och vredesutbrott? I ett sådant läge bör man söka hjälp.

Vi behöver uppmärksamma detta och också påpeka det och förtydliga det i vår vardag. Vi måste våga säga till och säga stopp.

Genom att ta ansvar för ditt beteende eller dina vänners beteende kan du vara med och rädda liv. Det finns insatser. Till exempel kan man kontakta en stödlinje som heter Välj att sluta. Den når man på telefonnummer 020-555 666.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation nummer 1.

Anf. 33 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Varje gång en kvinna dödas av någon som står eller har stått henne nära är det ett fruktansvärt misslyckande. Det ska inte få ske. Trots det har sedan millennieskiftet uppskattningsvis över 300 kvinnor dödats i Sverige av sin man, exman, pojkvän eller expojkvän.

Det dödliga våldet är tyvärr bara toppen av ett isberg. I Brås senaste kartläggning av brott i nära relationer uppgav var fjärde kvinna att hon någon gång under livet utsatts för brott i en nära relation.

Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i ungas relationer måste upphöra. Men det är inga nya problem. Det är inga importerade problem. Sedan början av 2000-talet har dödligt våld mot kvinnor i nära relationer minskat från i genomsnitt 18 fall till 15 fall årligen. Kartläggningar från Brottsförebyggande rådet visar att antalet fall minskade redan på 1990-talet i jämförelse med 1970-talet.

Varför säger jag det? Ska vi nöja oss? Nej. Men det visar att det går att förändra, att det går att stoppa våldet och att vi måste stoppa våldet.

Att vi behöver göra mycket mer för att komma åt våldet blev väldigt tydligt när det under bara några veckor tidigare i våras begicks flera fruktansvärda dåd. I kölvattnet av dessa dåd fick frågan om mäns våld mot kvinnor äntligen den plats i den offentliga debatten som den förtjänar. Det är både viktigt och bra.

Som jämställdhetsminister välkomnar jag allt engagemang i frågan från civilsamhälle, från opinionsbildare och från riksdagens partier. Det finns en stor kraft i den frustration och den vrede som vi alla känner, och det är nu vårt gemensamma ansvar att omvandla den kraften till ett långsiktigt och brett arbete för att få stopp på mäns våld mot kvinnor.

Fru talman! Det är smärtsamt tydligt att vi behöver göra mer för att få stopp på våldet. Så länge en enda kvinna mördas av en närstående måste vi göra mer. Men det är inte ett arbete som börjar i dag. Det är ett arbete som har pågått länge, och det är ett arbete som måste fortsätta till dess att varje kvinna lever i trygghet.

De senaste åren har regeringen tagit viktiga steg för att utveckla arbetet mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Låt mig nämna några nyckelinsatser.

På den nationella nivån har vi avsatt mer pengar än någonsin när det gäller stödet till brottsoffer som utsätts för mäns våld mot kvinnor. Regeringen har de senaste åren beslutat om omfattande fördelning av statsbidrag till ideella kvinno- och tjejjourer. Intentionerna att arbeta långsiktigt mot tydliga mål måste också återspeglas i stödet till de civilsamhällesorganisationer som gör ett så viktigt arbete.

Regeringen har också tagit initiativ till att skärpa lagstiftningen på flera sätt. Bland annat infördes samtyckeslagen den 1 juli 2018. Den lagändringen är otroligt viktig, inte minst för att den är normerande. Lagen slår tydligt fast det som alltid borde ha varit självklart: Sex ska vara frivilligt. Allt annat än ett tydligt ja är ett nej och därmed olagligt. Brås genomgång visar också att antalet åtal och fällande domar för våldtäkt har ökat markant sedan den nya lagstiftningen infördes.

Arbetet mot våld måste ske i alla delar av det offentliga. Stödet till våldsutsatta måste bli mer jämlikt över landet. Regeringen har därför gett myndigheter som träffar många medborgare i uppdrag att utveckla metoder för att upptäcka våldsutsatthet. Det gäller Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket med stöd av Jämställdhetsmyndigheten och Socialstyrelsen.

Regeringen har gjort stora satsningar på Polismyndigheten, och den kraftfulla satsningen på att bygga ut Polismyndigheten pågår hela tiden.

Även länsstyrelserna och deras uppdrag för att förebygga mäns våld mot kvinnor är viktigt. Att regeringen nu permanentat deras uppdrag ger mycket bättre förutsättningar för ett långsiktigt och strategiskt arbete.

Regeringen har också växlat upp arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck och satsat stora pengar på en rad åtgärder. Bland annat inrättar vi ett nationellt kompetenscentrum för arbetet mot hedersrelaterat våld och tar krafttag för kompetenshöjning i statliga myndigheter.

Vi har skärpt lagstiftningen kopplat till hedersrelaterat våld och förtryck i flera delar. Det handlar bland annat om en ny straffskärpningsgrund vid hedersmotiv, utreseförbud som ska skydda barn från att föras utomlands i syfte att ingå barnäktenskap eller att könsstympas och ett nytt brott, barnäktenskapsbrott. Det innebär att det är straffbart att förmå ett barn att ingå äktenskap.

Men det räcker inte. I ett av världens mest jämställda länder ska mäns våld mot kvinnor inte vara en del av samhällsbilden.

Det pågår sedan en tid tillbaka ett intensivt arbete med ett nytt åtgärdsprogram mot mäns våld mot kvinnor, som regeringen tidigare har aviserat. Vi behöver kraftsamla med fokus på att göra verklig skillnad för dem som utsätts.

Jag har tillsammans med justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg också fått statsministerns uppdrag att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Vi avser att inom kort återkomma med ett kraftfullt paket av insatser.

Men, fru talman, det förebyggande arbetet mot våldet är helt avgörande. Vi ska straffa den som slår. Vi ska stötta och hjälpa den som har blivit slagen. Men vi måste alltid också hålla ögonen på målet: att ingen någonsin ska utsättas för våld i en relation. Det första slaget ska aldrig falla, och den som slår ska sluta slå.

Det förebyggande arbetet handlar om att upptäcka och bryta våldsamma beteenden i tid och förhindra att våldet upprepas. Men vi måste också påverka normer och värderingar som tillåter våld och övergrepp. Vi vet att normer och beteenden kopplade till traditionell maskulinitet har ett samband med motstånd mot jämställdhetsarbete och med våldsbeteende.

Våldsnormen har till syfte att skapa en maktposition, och den uppnås genom att utsätta andra för kränkningar och trakasserier. Inte minst metoo-uppropen visade på att vi måste jobba aktivt med jämställdhet för att komma åt våld, övergrepp och trakasserier och i förlängningen även det dödliga våldet.

Jämställdhet är ingenting som löser sig av sig självt. Det blir inte minst tydligt i Jämställdhetsmyndighetens rapport som kom i vintras och som visade att unga män sticker ut som en grupp som ger uttryck för mer könsstereotypa och könskonservativa attityder än kvinnor och män i andra åldrar.

Och det har betydelse även när det gäller våldet. Män som instämmer i könsstereotypa påståenden om kvinnors och mäns roller är mer benägna att använda våld än unga män som inte gör det. Att som samhälle bidra till att bryta med destruktiva mansnormer spelar roll för kvinnors och flickors säkerhet - på riktigt.

Fru talman! Den proposition som debatteras här i dag är en viktig pusselbit i det sammantagna förebyggande arbetet. Som vi har hört tidigare handlar det framför allt om tre bärande delar.

För det första: Våld i nära relationer är i hög grad ett upprepningsbrott. Risken för att en person som har utsatts för våld i en nära relation ska utsättas igen är mycket stor i jämförelse med hur det är vid andra typer av brott. För att skydda dem som utsätts för våld finns det behov av att rikta insatser till våldsutövarna för att förebygga upprepat våld. Vi behöver bryta våldsspiralerna. Det är därför så viktigt med den del som innebär att det i socialtjänstlagen ska uttalas att det hör till socialnämndens uppgifter att verka för att den som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende. I dag ser det i praktiken olika ut i olika kommuner när det gäller om insatser ges till personer som utsätter närstående för våld och i vilken utsträckning det sker.

För det andra: Barn som lever i miljöer där det förekommer våld i nära relationer behöver få särskilt stöd. Att erbjuda barn som upplever våld från närstående information, råd och stöd - särskilt från hälso- och sjukvården - är viktigt för barnet och barnets utveckling.

Därför föreslår regeringen att det införs en bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen och i patientsäkerhetslagen om att barns behov av information, råd och stöd särskilt ska beaktas inom hälso- och sjukvården om det förekommer våld eller andra övergrepp i barnets närhet. Förslaget är en ytterligare pusselbit för att skydda barnen och förebygga våld. Det är viktigt också mot bakgrund av att barn som upplever våld från närstående har en ökad risk för att senare själv utsättas eller utsätta närstående för våld.

För det tredje: I propositionen föreslås även att det införs en sekretessbrytande bestämmelse som innebär att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska kunna lämna uppgifter som rör en person till Polismyndigheten när det finns en risk för att den personen kommer att begå ett brott mot en närstående som kan ge minst ett års fängelse och där uppgiften kan antas bidra till att förhindra brottet. Förslaget om en sekretessbrytande bestämmelse kan bidra till att allvarligt och dödligt våld i nära relation kan förhindras. I dag finns det en risk att viktig information inte når polisen. När polisen på ett tidigt stadium får ta del av uppgifter som kan förhindra allvarligt våld i en nära relation kan det rädda liv.

De här förändringarna kommer att spela en viktig roll i det förebyggande arbetet, inte minst för att sätta stopp för det grova och dödliga våldet. Men de ska ses just som en viktig del i en helhet. Propositionen är en pusselbit som läggs till redan vidtagna åtgärder samtidigt som vi vet att det kommer att krävas mer av riksdag och regering framöver. För som jag inledde med: Så länge en enda kvinna mördas av en närstående, så länge en enda kvinna lever i rädsla för sin och sina barns säkerhet och så länge ett enda barn i Sverige gömmer sig för att slippa se mamma bli slagen har vi mer att göra. Vi får aldrig ge oss; vi får aldrig sluta jobba förrän våldet har upphört.

Avslutningsvis, fru talman, har regering och riksdag ett mycket stort ansvar. Men ska vi på allvar lyckas bryta våldsspiralen måste vi också åstadkomma en bred mobilisering mot våldet i hela samhället. Det handlar om myndigheter som jobbar tillsammans, som hjälps åt och krokar arm. Det handlar om kommuner och regioner som lär av varandra och växlar upp arbetet. Men det handlar också om fackförbund, idrottsrörelse och religiösa samfund. Det handlar om arbetsgivare, bostadsföretag och andra delar av näringslivet som mobiliserar i sin fulla bredd och med sin samlade genomslagskraft.

Detta kommer att krävas om vi ska lyckas. Jag har den senaste tiden mött flera företrädare för organisationer som själva har uttryckt att de vill vara med och bidra. Vi kan göra skillnad. Vi har sett att våldet kan minska. Men låt mig vara jättetydlig och upprepa: Så länge en enda kvinna dödas är det en för mycket. Så länge en enda kvinna dödas har vi mer att göra, nu men också långsiktigt. Det är det minsta alla de som utsätts faktiskt kan förvänta sig av oss.

Anf. 34 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Tack, statsrådet, för ett engagerat inlägg i den här synnerligen viktiga debatten!

Ministern nämnde i sitt anförande att de väldigt allvarliga brott som vi debatterar i dag är upprepningsbrott som ofta begås om och om igen av samma förövare mot samma brottsoffer. Vad Miljöpartiet vid upprepade tillfällen har gjort är att rösta nej till Moderaternas förslag om skärpta straff och tuffare tag mot den här allvarliga brottsligheten.

Nu säger ministern i sitt anförande i dag och också när hon gästade socialutskottet i förmiddags att man ska presentera ett kraftfullt paket med åtgärder framåt. Då vill jag naturligtvis fråga om Miljöpartiet har bytt fot och i regeringsställning kommer att leverera skärpta straff för till exempel grov kvinnofridskränkning, om man kommer att säkerställa att det blir obligatorisk häktning vid fler tillfällen och om det helt enkelt kommer att bli hårdare tag mot den här typen av brottslighet.

Det är nämligen i sig, fru talman, en väldigt viktig brottsförebyggande åtgärd att säkerställa att de som begår upprepade våldshandlingar mot kvinnor och dessutom många gånger också barn faktiskt låses in och inte kan begå nya brott.

Jag tycker också att det är beklagligt att regeringen har sagt nej till exempelvis de 80 miljoner extra till kvinnojourerna som vi i Moderaterna föreslog i vår budgetmotion. Det är viktigt att stödja det arbetet och säkerställa att det finns tillräckliga resurser där.

Min fråga är sammanfattningsvis: Vad innebär det kraftfulla paket som ministern utlovar här? Det var väldigt få ord om vad det konkret skulle innebära.

Anf. 35 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Paketet måste jag be att få återkomma om. Det håller på att beredas, och jag hoppas att vi kommer att kunna presentera det inom mycket kort tid.

Vi har redan tidigare aviserat ett antal straffskärpningar, bland annat när det gäller grov kvinnofridskränkning, och förbereder lagrådsremisser på dessa. Det gäller även förslagen om kontaktförbud. Vi har också under tiden i regering genomfört en lång rad straffskärpningar inom ett flertal områden, inte minst inom sexualbrottsområdet och det som också påverkar den normering som är så viktig för att vi ska komma åt roten till det här problemet.

Jag delar helt riksdagsledamotens ambition om att låsa in förövarna, men det som jag kanske är ännu mer besjälad av är att brotten aldrig ska ske. Det går inte att straffa någon förrän ett brott har begåtts, och därför tror jag att det är otroligt viktigt att vi, vilket nu hanteras i den här propositionen, också har ett samtidigt fokus på det förebyggande arbetet så att vi en gång för alla får stopp på våldet innan det sker. Sedan ska vi naturligtvis straffa förövaren varje gång det ändå sker.

Anf. 36 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Att Miljöpartiet i regeringsställning nu är berett att efter många års nej lägga fram skarpa förslag om straffskärpningar är en omsvängning som jag naturligtvis välkomnar. Det behövs verkligen, inte minst för att skicka en tydlig signal om hur otroligt allvarligt samhället ser på den här typen av brottslighet.

Vi är naturligtvis helt överens om att vi måste jobba verkligt förebyggande och se till att de här brotten aldrig begås. Då kan jag tyvärr konstatera, fru talman, att av de förslag som utredningen har arbetat fram och som ligger till grund för den proposition vi i dag debatterar är det många som regeringen har valt att inte gå vidare med. Jag ska inte säga att det blev en tummetott, men det blev inte en så omfattande proposition som vi från Moderaternas sida hade önskat.

Många andra förebyggande åtgärder måste också till. Först och främst behöver vi säkerställa att svensk socialtjänst stärks generellt sett. Den går som sagt många gånger på knäna ute i Sveriges 290 kommuner, och det är viktigt att stärka den.

Vi tror också att det behövs en nationell handlingsplan när det gäller stöd till barn som är brottsutsatta. En sådan handlingsplan ska ha särskilt fokus på att förebygga och motverka hot om våld, våld och övergrepp på barn, och i det arbetet behöver man bygga vidare på den väldigt framgångsrika modellen med barnahus som finns runt om i Sverige och som är en viktig åtgärd för att ge barnet bästa möjliga stöd.

Andra och mer rättsliga åtgärder som behövs och som vi moderater driver på för är ytterligare straffskärpningar när det gäller sexualbrott men också att polisen får bättre möjligheter att utreda de här brotten, till exempel att man kan få lov att förhöra en minderårig, en person som är under 15 år, även om vårdnadshavarna inte gett sitt samtycke. Polisen ska inte heller vara skyldig att underrätta vårdnadshavarna om att man har haft ett förhör med en minderårig.

Är det här åtgärder och förslag som även Miljöpartiet och regeringen kan ställa sig bakom? Det vore viktiga förändringar för att ytterligare stärka skyddet av utsatta barn och våldsutsatta kvinnor.

Anf. 37 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag välkomnar det stora engagemang som riksdagsledamoten visar i frågorna. Efter många år av relativt ointresse i den nationella debatten tror jag, som jag sa i talarstolen, att det är oerhört viktigt med det enorma engagemang som just nu finns från riksdagens alla partier och att vi nu får det här fokuset även på mäns våld mot kvinnor och inte bara på mäns våld mot män. Jag välkomnar verkligen detta.

Jag är också glad över den förskjutning som jag tycker är tydligare än Miljöpartiets, nämligen Moderaternas bejakande av det förebyggande arbetet. Det välkomnar jag.

Jag vill särskilt peka på den nationella strategi som rör våld mot barn, som en utredare har börjat arbeta med. På så sätt ska vi få det samlade arbete runt våldsutsatta barn som behövs för att få fram mer effektiva åtgärder. I övrigt återkommer vi med mer förslag inom området. Den här propositionen är ett viktigt steg, men långt ifrån hela arbetet. Den jackar i tidigare åtgärder, och fler åtgärder kommer att läggas till i propositionen. Men den här propositionen är en viktig pusselbit i det arbetet.

Anf. 38 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag är också glad över statsrådets engagemang. Nu kommer vi att se fram emot ett åtgärdspaket som svarar mot engagemanget. I det åtgärdspaketet är det nödvändigt att det finns ett rejält stöd till det civila samhällets organisationer.

Det var kvinnojourerna som var först med att ge stöd till kvinnor som utsatts för våld av sina män. Det var inte det offentliga. Om det inte hade funnits kvinnojourer och tjejjourer genom åren hade kvinnorna stått helt ensamma. Jag är helt säker på att vi behöver deras engagemang också i fortsättningen även om det offentliga bygger upp sitt stöd både vad gäller att använda repressalier, frihetsberöva den som begår brott, och vad gäller förebyggande insatser. Det är det offentligas uppdrag. Men det är fortfarande mycket som det civila samhället behöver bidra med.

På vilket sätt tänker sig statsrådet att stödet ska vara? Jourerna är förstås glada över resurser, men de kommer inte alltid på rätt sätt. De kommer hastigt, de är inte långsiktiga och de utformas ibland på ett sätt som gör det omöjligt att använda dem. Hur vill statsrådet arbeta med den frågan?

Sedan har vi just socialtjänstens arbete. Jag gläds förstås över den proposition som vi behandlar i dag och som, såvitt jag kan bedöma, kommer att få riksdagens stöd. Men det kommer att vara nödvändigt att socialtjänsten också får ett rejält stöd för att kunna utföra sitt arbete. Socialtjänsten är underbemannad i dag. Det råder kompetensbrist även i socialtjänsten. Man behöver helt enkelt mer tid med varje klient. Hur tänker statsrådet om det?

Tidigare i diskussionen var det en ledamot som ansåg att regeringen hade gjort lagen lagom luddig så att den inte skulle användas. Därför var risken att man inte skulle tillämpa socialtjänstlagen 5 kap. 11 §, som handlar om stöd till våldsutsatta kvinnor. Jag vill gärna höra hur statsrådet ser på den frågan. Är lagen skriven lagom luddigt, eller är det tänkt att den ska vara skarp och användas?

Anf. 39 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Under många år, de senaste fem åren, har vi ökat stödet till kvinno- och tjejjourerna med omkring 400 procent. Det är mycket mer pengar än tidigare. Men det är helt riktigt att det efterfrågas en större långsiktighet i arbetet, och det är något som vi tar på stort allvar och tittar på.

Ledamoten nämner att pengarna inte alltid kan användas till det man önskar. Vi har inte möjlighet att avsätta pengar direkt till de skyddade boendena på grund av statsstödsreglerna. Det är något som vi i Regeringskansliet har arbetat med mycket för att hitta en lösning. Det som däremot kommer att läggas fram är en lagrådsremiss som syftar till en förenklad upphandling och större möjligheter att för sociala tjänster inte använda lagen om offentlig upphandling. På så sätt ska det bli en bättre långsiktighet för kvinnojourerna. Deras arbete är ovärderligt, vill jag understryka.

Socialtjänsten har haft, och har, en utmanande situation. Det är också därför regeringen och riksdagen har skjutit till mycket extra resurser till kommunerna, för att de bland annat ska kunna arbeta med socialtjänsten. Socialtjänsten ligger under kommunerna, och jag hoppas och tror att många kommuner prioriterar socialtjänsten högt i sina budgetar och kommer att fortsätta att göra det. Till propositionen har det också aviserats pengar för att kunna hantera det utökade uppdraget.

Precis som andra har varit inne på är balansen mellan stödet till våldsutsatta och stödet till våldsutövare i lagstiftningen - hur man uttrycker sig - viktigt för att det ska vara tydligt att det inte finns en prioritering mellan dessa som slår till våldsutövarens fördel.

Anf. 40 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag tackar för svaret, statsrådet.

Detta innebär ändå att alla idéburna och ideella krafter kan förvänta sig bättre förslag i höstens proposition. Det vore välkommet. De vill se en långsiktighet, och de vill också se statligt stöd som är användbart för organisationerna.

Under lång tid har det offentliga inte förstått sig på det civila samhället. I efterhand får man försöka rätta till. Jag vill därför understryka vikten av att man har en tät och nära dialog med de ideella krafterna och de idéburna verksamheterna. Det är de som närmast möter de våldsutsatta kvinnorna och deras barn. De vet hur stödet bör vara. De är känselspröten som vi behöver, och de behöver se att stödet finns där också långsiktigt.

På samma sätt måste socialtjänsten få bättre möjlighet att verka framöver. Den har ett gigantiskt uppdrag, och inte minst ett värdefullt områdesansvar. Den ska se till sitt geografiska områdes verksamhet och till att människor kan utvecklas och ha ett gott liv. Just kvinnor som är utsatta för våld av sina närstående saknar den frihet vi tar för given. Det bör vara ett grunduppdrag för socialtjänsten att göra detta arbete, men den måste också ha de resurser som krävs.

Jag förutsätter att statsrådet är intresserad av att de lagar som läggs fram förverkligas och genomförs. Det gäller också de delar som ska verka förebyggande. Jag förutsätter att de inte är tillkomna för att minska ned något annat utan för att medverka till - vara en pusselbit för - att förstärka helheten. Från riksdagens sida vill vi vara noga med att det riksdagen bestämmer också blir verklighet - därav vårt tillkännagivande i dag.

Anf. 41 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Vi är överens om vad vi vill se av lagstiftningen. Skillnaden här ligger i vilket uttryck vi använder i den nya propositionen. Vi har eftersträvat en balans för att socialtjänsten inte ska tolka det som att regeringen eller riksdagen avser en prioritering av våldsutövare över våldsutsatta. Därför har vi valt att använda samma begrepp för att det ska vara tydligt att det inte finns någon prioritering dem emellan. Det är anledningen till den ståndpunkten, och vi vidhåller den.

Jag är glad över att vi har en samsyn. Jag upplevde stor samsyn med socialutskottet tidigare i dag, och jag upplever en stor samsyn i kammaren kring vikten av dessa frågor och vikten av att få det förebyggande arbetet på plats så att våldet inte ska ske över huvud taget. I den bästa av världar blir våra straffskärpningar obsoleta för att brotten inte begås. Jag vågar inte tro att det händer i morgon, men det är ett mål som vi alla bör ha för ögonen.

Anf. 42 Maj Karlsson (V)

Fru talman! Först vill jag tacka Märta Stenevi för att hon personligen har deltagit i dagens debatt och för hennes deltagande i socialutskottets möte i dag. Jag tror att vi har en samsyn i många frågor, vilket jag tycker är mycket positivt.

Den regering som Stenevi är en del av är i färd med att genomföra marknadshyror. Det är ett historiskt skifte som skulle innebära enormt ökade hyreskostnader. Både Stenevi och jag är medvetna om att ekonomi och bostad är två stora hinder för att lämna en våldsam relation.

Vad är statsrådets svar till dem som nu riskerar att bli bokstavligt talat inlåsta i en betydligt värre bostadssituation?

Anf. 43 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Då ska jag börja med att återigen i den här kammaren vara oerhört tydlig: Det förslag eller den skrivning som finns i januariavtalet innebär inte marknadshyror. Det innebär ingen förändring av hyresmodellen eller hyressättningsmodellen för de 3 miljoner hushåll som eventuellt är rädda för att deras hyror kommer att chockhöjas, som jag vet att ledamotens parti vid flera tillfällen har uttryckt det som.

Det förslag som ligger på regeringens bord handlar om fri hyressättning vid nyproduktion om den som bygger väljer att använda den modellen i samråd med hyresgästen.

Sedan finns det delar i det förslag som utredaren har lagt fram som går förbi det som är överenskommet i januariavtalet och som vi kommer att behöva titta vidare på.

Kopplingen till den här debatten är möjligheten att flytta och hitta en bostad när man behöver lämna ett destruktivt förhållande. Det här är en del av den utredning om socialt hållbar bostadsförsörjning som Karolina Skog har på sitt bord som utredare och som bland annat syftar till att se över dels ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och dels hur kösystemen fungerar och hur förturssystem skulle kunna fungera.

Jag hoppas och tror att vi kommer att kunna få förslag på plats som hjälper även den här gruppen så att den får lättare att ta sig in på bostadsmarknaden.

Jag såg inte riktigt debatten om marknadshyror komma här och nu, men jag vill understryka igen för de 3 miljoner hushåll som sitter med ett kontrakt i dag: Förslaget kommer inte att påverka hyressättningen i det befintliga beståndet över huvud taget.

Anf. 44 Maj Karlsson (V)

Fru talman! Ja, det kan verka som en långsökt koppling. Jag kan i någon mening förstå det. Samtidigt är det här en av de absolut största utmaningarna vi möter när vi pratar om mäns våld mot kvinnor. Det handlar alltså om möjligheten att lämna bostaden och även om möjligheten att få en ny bostad. Ekonomin och bostaden är dessutom två våldsmedel som används väldigt aktivt, vilket jag vet att statsrådet är medveten om.

Precis som statsrådet säger är förslaget om marknadshyror inte föremål för den här debatten. Vi har olika uppfattning om vilka konsekvenser det kommer att få. Men jag tycker att det är otroligt viktigt att man gör en ordentlig konsekvensanalys av vilka effekter ett sådant här förslag skulle få just för dem som blir våldsutsatta.

Det här gäller egentligen all lagstiftning vi har. Man måste se på den utifrån vilka konsekvenser den faktiskt får för dem som drabbas absolut hårdast.

Min följdfråga blir därför: Har man gjort en konsekvensanalys utifrån de personer som är våldsutsatta av förslaget om marknadshyror som regeringen tänker lägga fram?

Anf. 45 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag ska börja med att ge riksdagsledamoten rätt i en sak, och det är hur oerhört viktig bostadsfrågan är för den som utsätts för våld.

Det är också viktigt att arbetet med jämställda livsinkomster fortsätter. Den kommission som är tillsatt ska lämna sitt betänkande strax efter nyår. Det är otroligt viktigt att vi får fram förslag om hur vi kan jämna ut livsinkomsterna mellan män och kvinnor för att fler ska ha en egen ekonomi, en stark ekonomi, och därmed den frihet som det innebär att kunna välja att gå, att kunna hitta en ny bostad, att veta att man kan försörja sina barn på egen hand utan att behöva ta risken att gå tillbaka till en förövare för att man inte klarar sin ekonomi.

Här måste samhället finnas och ta emot. Det måste finnas ett bostadsbidragssystem som fungerar. Det måste finnas ett barnbidragssystem som fungerar. Man ska inte för att man har uppehållstillstånd och inte medborgarskap kunna hamna i en situation där man som ensamstående plötsligt får så låga inkomster att man inte kan försörja sig eller skaffa en bostad.

Vi måste fortsätta arbeta med investeringsstöden för att få fram hyresrätter med rimliga hyror. Men de billigaste lägenheterna finns fortfarande i det befintliga beståndet. Och, för att svara på ledamotens fråga, det beståndet påverkas inte av det förslag som ligger på regeringens bord.

Däremot behöver vi få fram förslag om hur vi underlättar inträdet på bostadsmarknaden för dem som har låga inkomster. Det kan vara våldsutsatta kvinnor, som ofta lämnar väldigt mycket bakom sig för att kunna gå. Det är en extremt viktig fråga, och vi hoppas få fram förslag under det närmaste året.

Anf. 46 Juno Blom (L)

Fru talman! Jag har en fråga eller kanske en lösning på problemet som ni precis debatterade.

Kompotten är ett nätverk som vi byggde upp på Länsstyrelsen Östergötland när jag hade min tjänst där i nationella kompetensteamet. När jag slutade på länsstyrelsen hade 67 kommuner avtal sinsemellan för att personer som hade skyddsskäl och inte kunde bo kvar i sin hemkommun precis som statsrådet var inne på skulle kunna få förtur till lägenhet, skola, barnomsorg, sjukvård och alla de delarna. Första månaden var man fortfarande skriven i sin hemkommun för att det inte skulle uppstå några svårigheter. Det kan ju finnas närstående, släktingar eller så. Men efter en månad gick det över i detta.

Under alla de år jag jobbade där byggde vi upp det här nätverket. När det blev relativt stort tog jag kontakt med regeringen och ställde frågan om man hade möjlighet att stödja det här arbetet, som vi gjorde vid sidan av alla de uppdrag vi hade.

Vi fick aldrig någon respons. Det var inte statsrådet Stenevi som var statsråd då, utan det var Åsa Regnér och sedan statsrådet Stenevis företrädare.

Jag tänker att här har vi en möjlig lösning. Det är ett redan uppbyggt system som nu är på väg att falla sönder men som man med rätt insatser skulle kunna få igång igen. Det hade en otroligt bra effekt. Kommuner hör nu av sig till mig i förtvivlan över att det inte finns.

Jag undrar om statsrådet Stenevi är beredd att vidta åtgärder för att lösa det hon var inne på som en viktig del i det här med bostadsfrågan.

Anf. 47 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag är alltid beredd att titta på bra förslag för att lösa problem inom det här området. Jag vet för lite om det här specifika projektet för att kunna säga vare sig bu eller bä om vad som har sagts och inte sagts tidigare. Det skulle jag behöva ta reda på.

Däremot är den generella frågan om vilka bostadsförmedlingar som finns, vilka köer som finns och hur man ska hantera dem och hur man ska hantera personer i stort behov av bostad i förturssystem en av de delar som utredningen om socialt hållbar bostadsförsörjning ska titta på. Förutom att jag ska sätta mig in i den fråga som Juno Blom ställer till mig vill jag säga att jag hoppas att vi ska få fram bra förslag även från den utredningen, som kanske rör fler grupper än den här. Framför allt ska den titta på ett sammanhållet system för socialt hållbar bostadsförsörjning i landet.

Anf. 48 Juno Blom (L)

Fru talman! Tack, statsrådet Stenevi, för intresset!

Jag tror att det är viktigt att se att när det gäller att man tvingas flytta är bostadsfrågan en väldigt liten del, om än viktig. Sedan handlar det om systemet som helhet, och det är där de här avtalen kommer in. Men kommunerna måste också inse och förstå att de får stöd för att vissa flyttar så att de blir benägna att ta emot och göra alla de andra insatserna. Jag återkommer gärna till det, och jag har hur mycket material som helst kopplat till det.

Jag tänker också ställa en fråga kopplad till pandemin och den ofrihet och utsatthet som den har medfört.

Man har tagit fram studier i andra delar av framför allt Europa där man har tittat på hur det här har påverkat våld mot kvinnor och barn. I Sverige har vi fått viss information från civilsamhället, från barnrättsorganisationer, men jag har inte sett att det gjorts någon sammantagen bedömning från regeringens sida. Jag tänker att det är viktigt utifrån att vi nu har förstärkt civilsamhället med medel.

Jag är av den uppfattningen att när samhället öppnar upp kommer vi tyvärr att få se vilka fruktansvärda konsekvenser det här har fått. Då är det viktigt att vi inte hamnar på efterkälken utan att vi tillsammans ser till att rusta civilsamhället men självklart också myndigheterna för att de ska kunna finnas till hands och ta emot de fruktansvärda konsekvenserna av att våldet kunnat eskalera och även starta i samband med den ökade utsattheten.

Hur ser statsrådet på detta?

Anf. 49 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag delar väldigt mycket riksdagsledamotens oro i den här frågan. Som ledamoten också påpekar är det framför allt från barnrättsorganisationerna som vi får de här tydliga signalerna. När vi pratar med kvinno- och tjejjourerna säger de att förfrågningarna inte har ökat så mycket. De kommuner som jag har haft samtal om detta med har heller inte sett den stora ökning som vi hade kunnat förvänta oss. Den tragiska sannolikheten i detta är just att pandemin har gjort det svårare att lämna.

Det som vi däremot hör från barnen är en ökad utsatthet för våld i hemmet, en ökad oro, ökad ohälsa och ökad psykisk ohälsa. Det är en oerhörd press på de här barnen.

Jag delar oron över att vi när samhället börjar öppna upp kommer att få effekten att väldigt många behöver stöd på samma gång.

Än så länge har vi en beredskap för detta. Vi följer det noga, och än så länge tror jag att vi har tillsatt tillräckliga resurser. Men jag tror att det måste finnas en beredskap för att följa utvecklingen, för det här är en oro framåt.

Slutligen vill jag bara passa på att tacka ledamoten Juno Blom för allt det arbete som hon under väldigt många år har gjort på det här området, och som är väldigt viktigt för det som vi nu gör framåt.

Som sagt: Det vi gör i dag är varken det första eller det sista som vi behöver göra. Men allt det som ledamoten i sin tidigare gärning har åstadkommit, drivit och gjort är en viktig bas för allt arbete som kommer att behöva göras framåt. Jag vill därför passa på att här i kammaren tacka så mycket för det arbetet.

Anf. 50 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att hon deltar i debatten i dag.

Jag hörde att statsrådet var inne på just barnperspektivet. Vi debatterar ju faktiskt förebyggande åtgärder mot våld i nära relationer, och mitt i det här våldet befinner sig allt som oftast faktiskt barn.

Under 2018-2019 bodde 6 200 barn och 6 500 kvinnor minst en natt på ett skyddat boende. Skyddat boende som insats är i dag inte reglerat i socialtjänstlagen, utan barn följer med som medföljande. Det gör i någon mening att socialtjänsten inte har möjlighet att följa upp och att det skyddade boendet inte heller har någon befogenhet att föra dokumentation, stödja, hjälpa och finnas till hands för barnet, vilket jag ur ett barnrättsperspektiv kan tycka faktiskt är en brist.

Förmågan i de olika skyddade boendena ser olika ut. En del skyddade boenden har ganska mycket insatser och stöd till barn, medan andra inte har det alls. Det gör att jämlikheten ser väldigt olika ut, trots att alla barn egentligen har samma behov och behöver ha samma förutsättningar för stöd och hjälp.

Jag vill ställa frågan till Stenevi om hon är beredd att titta på att man i det fall ett barn följer med en vuxen som medföljare också tar ett beslut om barnet.

Anf. 51 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Det pågår mycket beredning av olika förslag från flera olika utredningar som rör skyddade boenden och hur de situationerna ska omhändertas. Mitt mycket korta svar är egentligen samma som till Liberalernas Juno Blom, att jag alltid är beredd att titta på och överväga de förslag som kommer fram.

I dagsläget har vi inget färdigt förslag på hur det här ska lösas. Men det pågår beredning av flera förslag som jag hoppas att vi i någon form ska kunna ta vidare; i vilken form vågar jag däremot inte svara på i dag.

Anf. 52 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Många skyddade boenden efterfrågar mer kontakt och diskussion med socialtjänsten och också möjligheten att lämna över uppgifter till socialtjänsten. Det är också många barn som flyttar mellan olika skyddade boenden, vilket gör att till exempel skolgång bryts och man trillar in på olika skolor. Det är väldigt svårt för respektive skolenhet att faktiskt göra någon form av uppföljning och kunna stödja barnet i skolgången, vilket också är väldigt viktigt.

I de intervjuer som Bris har gjort med barn som bor på skyddade boenden framkommer det ofta att barnen tycker att det är orättvist och märkligt att de ska behöva flytta från hem, kompisar, skola och bostad och att förövaren ska få bo kvar hemma. Därför har vi föreslagit, vilket många utredningar också gör, att kommunerna ska tillhandahålla ett boende för förövaren. Tittar statsrådet på en sådan lösning? Skulle det kunna vara ett alternativ för att även där tillgodose barnets behov i större utsträckning även vad man faktiskt gör i dag?

Anf. 53 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Att i större utsträckning kunna flytta på förövaren snarare än den våldsutsatta tror jag att vi är många som är besjälade av. De kontaktförbudsskärpningar som regeringen har lagt fram syftar bland annat till att begränsa tillgången till den gemensamma bostaden och att göra det möjligt att redan som en förstahandsåtgärd använda elektronisk fotboja vid ett kontaktförbud.

Sedan behöver vi hålla väldigt noga reda på att vi inte utsätter den våldsutsatta eller familjen för en ökad risk, utan att dimensionen alltid finns med att man får leva i skydd.

När det gäller barnens situation delar jag absolut väldigt starkt oron och sorgen över de barn som tvingas bryta upp flera gånger, inte minst när man tvingas flytta gång på gång på grund av att uppgifter röjs och på grund av att förövaren hittar familjen. Här har vi gett ett uppdrag för att stärka kunskapen hos de yrkesutövare och myndigheter som möter våldsutsatta och hanterar uppgifterna för att skyddade uppgifter inte ska röjas. Det sker fortfarande alltför ofta, och det är ett stort problem. Varje gång det händer är en gång för mycket.

Förebyggande av våld i nära relationer

Jag hoppas att vi ska komma framåt så att personuppgifter inte röjs, utan att barnen ska få en möjlighet att starta om sina liv i lugn och ro och utan att kunna bli hittade av en förövare. Flera av förslagen syftar just till detta. Det är ett otroligt viktigt perspektiv att ha med att barns hela liv ställs på huvudet i den här situationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)

Kompletterande bestämmelser till EU:s cybersäkerhetsakt