Förutsättningar för svensk film

Anf. 171 Gunilla Carlsson (S)

Herr talman! För någon vecka sedan såg jag dokumentärfilmen Taxiklubben. Det är en film av Johan Palmberg med taxichauffören Allonias Sebhatu i huvudrollen. Filmen skildrar en kamp för mänskliga villkor i Sverige i dag inom taxibranschen. Den är en skildring av hur människor i vår tid utnyttjas på ett sätt som man trodde låg långt bakom oss. Man får följa Allonias fackliga kamp men också hur hans kamp påverkade hans privatliv och relationen i familjen. Det är sorg och förtvivlan men också glädje. Detta är en film som nu visas med efterföljande samtal och diskussioner, runt om i landet.

Förutsättningar för svensk film

Filmens kraft finns i berättelserna. Det är berättelser som kommer nära inpå. Med filmen som verktyg kan man ifrågasätta och belysa, skapa debatt och ökad förståelse, men man kan också med filmen skapa underhållning och spänning.

En förutsättning för filmens kraft är ett avancerat samarbete mellan de olika aktörer som skapar en film. Här har en statlig filmpolitik ett viktigt uppdrag att skapa de rätta förutsättningarna för svensk film att utvecklas nationellt och internationellt.

Svensk film ligger i framkant. Man vinner fina priser på olika filmfestivaler runt om i världen. Vi kan också glädjas över skådespelare, regissörer och andra yrkeskategorier som gör karriärer utanför Sverige inom film- och mediebranschen.

Herr talman! I dagens betänkande, som vi nu ska debattera, behandlas regeringens proposition Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik tillsammans med motioner som har väckts i samband med propositionen samt motionsyrkanden från allmänna motionstiden.

Den svenska filmpolitiken har sedan 60-talet till stor del styrts och finansierats genom ett filmavtal. Det har varit ett avtal som har träffats mellan staten och filmbranschen vid olika tidsintervaller. Filmavtalet har genom åren tjänat filmen väl och har varit en bra konstruktion. Men tyvärr har det vid de senaste omförhandlingarna blivit allt svårare att komma överens, och avtalet har blivit mer och mer detaljstyrt. Det har också ifrågasatts av allt fler. Därför inledde den förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth under förra mandatperioden arbetet med att titta på en filmpolitik utan ett filmavtal. Man initierade också samtal med branschen. Arbetet har sedan fortsatt under den nuvarande regeringen.

I juni 2014 lämnade två parter avtalet. Det var Nätverket för Regionala Filmproduktionscenter och Film & TV-Producenterna. Med detta som bakgrund valde regeringen att för ett år sedan säga upp avtalet. Man sa att man ville ta ett helhetsgrepp på den nationella filmpolitiken. Av de många remissinstanser som tidigare svarat på förslaget att lämna filmavtalet var 70 procent positiva. Att det nu blir en helstatlig filmpolitik som därmed fullt ut blir en del av kulturpolitiken välkomnas av många inom branschen.

I dagens betänkande finns bland annat ett tillkännagivande från de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. De anser att det behövs en ny filmutredning. Detta menar man trots att man sedan förra mandatperioden har haft ett omfattande och gediget utrednings- och analysarbete där också företrädare för branschen har varit inblandade. Detta är anmärkningsvärt. Eller kanske är det mer ett bevis på att man själv inte har några förslag på hur man vill stärka svensk film.

Branschens olika aktörer är eniga om att de behöver framförhållning och långsiktighet. Att tillsätta en ny utredning skulle enbart skapa osäkerhet. Tvärtom behöver Filminstitutet nu i samverkan med branschen få möjlighet att se framåt och utifrån de ramar som har getts av politiken utveckla stödformer för framtiden.

Låt mig återge vad några företrädare för branschen skriver i dagens Göteborgs-Posten. Det är ordförandena från Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Filmregissörer. De skriver bland annat: Till förslaget om fortsatt utredning är svaret nej. Ytterligare utredning innebär att svensk filmpolitik tappar tempo. Det vore förödande.

Jag instämmer i detta. Frågan har utretts under en lång tid. Låt nu den nya filmpolitiken få träda i kraft! För den nya filmpolitiken föreslås en tydlig vision för svensk film. Det är något som många har efterfrågat. Visionen är att svensk film ska ha hög kvalitet och uppvisa en sådan bredd och mångfald av berättelser att den angår alla. Svensk film ska vara ett självklart och tillgängligt val för publiken i hela landet och attraktiv internationellt.

Man föreslår också sju mål för filmpolitiken. Målen är en vidareutveckling av den inriktning för filmpolitiken som lades fast i den förra filmpolitiska propositionen 2012. Några exempel på detta är att regeringen också tydligt pekar ut filmens roll i arbetet med att stärka yttrandefriheten. Vikten av att film produceras i olika delar av Sverige lyfts särskilt fram liksom ökade krav på tillgänglighet till film som fått statligt stöd.

En kritik som har funnits mot det nuvarande systemet är att det framför allt är några få marknadsdominerande aktörer som är med i beslutsfattandet. Detta förändrar man nu. Hela filmbranschen ska få inflytande över svensk film. Man föreslår att det skapas tre råd under Svenska Filminstitutet. Det är Rådet för utveckling och produktion, Rådet för spridning och visning samt Rådet för filmkulturella frågor. Inom kultursektorn generellt sett är detta något självklart, men inom filmsektorn har vi sett hur allt färre har fått bestämma över alltmer.

Ett problem som branschen har lyft upp sedan en lång tid tillbaka och som den förra borgerliga regeringen inte lyfte ett finger för att lösa är den olovliga hanteringen av film. Detta skapar stora ekonomiska konsekvenser för den svenska filmbranschen. I dagens betänkande ställer sig ett enigt utskott bakom ett tillkännagivande av riksdagen till regeringen om att skyndsamt ta fram förslag för det fortsatta arbetet med att beivra illegal spridning av film. Det arbete som sker i dag inom både Kultur- och Justitiedepartementen är bra, men man behöver göra mer för att stoppa denna utveckling.

Herr talman! Sverige ska vara ett attraktivt inspelnings- och produktionsland för både svensk och utländsk film och tv. Vi ska ha en film-bransch som skapar såväl högkvalitativ kultur som högproduktiva jobb. I en del andra europeiska länder har man under de senaste åren infört olika former av incitament för film- och tv-produktion för att locka utländska produktioner till det egna landet.

I dagens betänkande lyfter ett enigt utskott fram att man vill att riksdagen uppdrar åt regeringen att utreda hur en svensk form för produktionsincitament kan tänkas se ut för svensk film. För oss socialdemokrater är det viktigt att politiken tar ett samlat grepp för att främja såväl den svenska filmens konstnärliga värden som dess expansion som näring. Vi socialdemokrater vill att den professionella filmproduktionssektorn ska ha så goda förutsättningar som möjligt för att verka och utvecklas i Sverige. På många områden ligger vi redan i framkant med talangfulla kreatörer och kompetent teknisk personal.

Den svenska filmbranschen är liten, och gemensamma insatser är nödvändiga. Precis som den svenska modellen många gånger tidigare har skapat förutsättningar för vårt gemensamma välstånd genom samarbeten mellan stat och näringsliv är symbiosen mellan branschen och politiken helt grundläggande för svensk films framgång. Filmpolitiken kan inte bli verklighet utan en livskraftig bransch.

Sverige ligger långt framme när det gäller regionala satsningar på produktion och långfilm. Regionernas andel av finansieringen av svensk långfilm har ökat tiofalt sedan mitten av 1990-talet, och det är i dag mycket få långfilmer som produceras utan regional finansiering. I och med att finansiella satsningar villkoras med att filmen helt eller delvis spelas in i regionen skapas det också arbetstillfällen samtidigt som kompetens och infrastruktur för filmproduktion upprätthålls och utvecklas. De statliga och regionala stöden och investeringarna blir därmed alltmer avgörande för svensk films framtid. Det finns ett stort värde i en mångfald av offentliga aktörer med olika mål och ambitioner, men det är viktigt att alla offentliga stöd och investeringar samspelar så att de gemensamt bidrar till en välfungerande filmproduktion. En nära samverkan mellan stat och den regionala nivån har därför stor betydelse.

Herr talman! En viktig skillnad med den nya filmpolitiken har vi redan fått se. Filmpolitikens innehåll och roll debatteras mer än på mycket länge. Fler aktörer ser fram emot ett större inflytande och aktivt deltagande. Det bådar gott för svensk films framtid.

Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

(Applåder)

Anf. 172 Cecilia Magnusson (M)

Herr talman! Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik kallar regeringen den proposition som man till sist har lyckats lägga på riksdagens bord. Innehållet i propositionen stämmer inte överens med rubriken. Jag skulle vilja kalla propositionen "Mindre film till och i landet - på sin höjd en filmproduktionspolitik."

Ni som har lyssnat på Gunilla Carlssons anförande kunde höra att hon hela tiden uppehöll sig kring filmproduktion. Den övriga delen i filmpolitiken struntade hon fullkomligt i.

Det är på sin höjd en filmproduktionspolitik som regeringen har presenterat. Som väl är har kulturutskottet bearbetat aktstycket från regeringen och inarbetat ett stort antal förändringar som har vunnit majoritet. Två förändringar är utskottet helt enigt om. Jag är väldigt nyfiken på hur Alice Bah Kuhnke ska bemöta Gunilla Carlssons krav på produktionsincitament eftersom hon har uttalat att man inte ska bry sig om tillkännagivanden från riksdagen.

Och varför har inte det som Gunilla Carlsson talar om inarbetats i propositionen? Gunilla Carlsson har ju haft stor påverkan på detta. Det är frågor som vi borde få belysta i den här debatten.

Kulturutskottet har valt att benämna sitt betänkande Förutsättningar för svensk film. Till skillnad från regeringen menar kulturutskottets majoritet att svensk film är förtjänt av bättre förutsättningar än dem som föreslås av regeringen.

Att svensk film behöver bättre förutsättningar är känt sedan länge. Alliansregeringen insåg detta och såg till att alternativ arbetades fram i utredningar, precis som Gunilla Carlsson har sagt. Men det räckte inte. Vi behövde göra mer. Därför fortsatte departementet arbetet med att ta fram underlag.

När man genomför förändringar är det jätteviktigt att ta in flera perspektiv så att man inte kastar ut barnet med badvattnet när man presenterar förändringarna. Svensk film i dess olika delar är väldigt viktig.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade en plan för de nödvändiga förändringar som skulle stärka svensk film.

En plan är viktig i ett förändringsarbete - detta för att veta vad man vill åstadkomma och för att ha med sig nödvändiga perspektiv i förändringsarbetet. Regeringens hantering av filmpolitiken är mer ad hoc-liknande.

Låt oss börja med tidpunkten när filmavtalet sas upp. Var det någon av filmavtalets parter eller någon annan som visste om det? Icke, sa Nicke. I en debattartikel slogs det fast att filmavtalet minsann skulle sägas upp.

När kulturutskottet kallade ministern till sig hade hon inte ens en plan på att publicera den departementspromemoria som fanns på departementet. Utskottet uttryckte sitt tydliga önskemål om publicering och till sist skedde det. Dessutom hade hon inte ens tänkt igenom möjligheten att överlägga med kulturutskottet i frågan.

Herr talman! I detta sammanhang kommer jag att tänka på vad Erik Fichtelius sa när han senast besökte utskottet. Han sa: "De statsråd som misslyckas har inte jobbat ihop med sina utskott." Precis så är det i detta fall. Det har inte funnits någon plan och inget samarbete.

Herr talman! Statsminister Löfven vill att hans regering ska framstå som samarbetsregeringen. Kulturministerns agerande visar upp en helt annan bild. I de samtal som vi har lagt ned mycket möda på har det över huvud taget inte funnits den minsta förändringsmån. Det agerande som kulturministern och hennes stab visade har nu återspeglats i det betänkande som utskottet har ställt sig bakom. Regeringen har fått sju tillkännagivanden emot sig, varav både Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom två. Vad tänker kulturministern göra med anledning av dem?

Förutom de tillkännagivanden som det finns majoritet i kammaren för har Alliansen gemensamma reservationer på åtta punkter i betänkandet. Dessa reservationer innehåller mycket viktiga förslag för en enhetlig filmpolitik som svensk film så väl behöver. Det är förslag som vi kommer att fortsätta att driva också efter att denna debatt är avslutad och vi har gått till beslut i frågan.

Herr talman! Jag stannar upp här och meddelar att Moderaterna står bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 10. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Med tanke på att detta riksdagsbetänkande skiljer sig så mycket från det som regeringen föreslår är det märkligt att kulturministern har kallat sin proposition för "denna mandatperiods viktigaste kulturpolitiska beslut". Jag tror att det kan bli mandatperiodens viktigaste kulturpolitiska beslut, men på ett helt annat sätt än vad kulturministern tänkte sig från början.

Mina allianskollegor kommer att göra nedslag i betänkandets omfattande innehåll, så jag ska fördjupa mig i några, men ack så viktiga, frågor för svensk film.

Jag börjar med frågan vad svensk film är. Det skulle vara intressant att höra kulturministern utveckla sin syn på vad svensk film är. Propositionen är väldigt fåordig om det. För egen del tycker jag att svensk film ska spegla svenska förhållanden och att det i filmen talas svenska; det tycker jag är ganska naturligt. Kan ministern ge oss svar på detta, till skillnad från vad propositionen gör?

Det andra jag vill ta upp är barns och ungas förhållande till film. Alliansens främsta prioritering inom kulturområdet har varit, är och kommer alltid att vara barns och ungas tillgång till kultur. Vi lever i en tidsålder där bilden blir allt viktigare i allas våra liv. Barn behöver hjälp med att hantera detta förhållande.

Häromdagen hade jag en interpellationsdebatt med kulturminister Bah Kuhnke om detta. Då framförde jag att det i lärarutbildningarna finns väldigt få timmar avsatta för att lärarna ska få verktyg för att ge barn nödvändiga kunskaper i att kritiskt kunna granska bilden. Undantaget är förskollärarutbildningen som har några få timmar.

Kulturministern informerade mig då om att man i departementet har startat ett samarbete med Utbildningsdepartementet. Det skulle vara intressant att höra om kulturministern kommer att driva denna fråga i det samarbetet, så att kommande generationer får redskap att dechiffrera de bilder de möter.

Herr talman! Det tredje som jag vill belysa är det faktum att propositionen helt utelämnar frågorna om utvärdering av de insatser som görs på det filmpolitiska området.

I reservation 10 påtalar vi detta faktum och kräver att andra än de som är satta att genomföra filmpolitiska insatser ska utvärdera sig själva. Alliansregeringen instiftade Myndigheten för kulturanalys just för denna uppgift. Avser ministern att använda externa utförare för att utvärdera den nya filmpolitiken? Kulturministern får gärna ge svar på när en utvärdering kommer att ske.

Svensk film har rätt att få svar på frågor inför framtiden. Stiftelsen Svenska Filminstitutet behöver förändras. En modell för parts- och branschsamverkan behöver tas fram. Priset på biobiljetter måste hållas nere, inte minst för att värna de små biograferna. En plan för att beivra illegal nedladdning behöver tas fram snabbt. Regeringen behöver skyndsamt utreda möjligheterna till produktionsincitament. Jag måste fråga varför kulturministern inte hade med de delarna i propositionen, eftersom Miljöpartiet och Socialdemokraterna är helt överens med oss om vikten av detta. Så mycket mer behöver tas upp för att vi ska få en helhetlig filmpolitik i det här landet.

Jag vill ta upp något som vi inte får glömma men som kulturministern glömmer och som Gunilla Carlsson inte sa ett ord om, nämligen att finansieringen av svensk film inte enbart baseras på skattepengar. En stor del av filmproduktionerna finansieras med privata pengar. Det är många gånger en skakig investering. Trots allt är detta ett faktum som regeringen sällan säger några uppmuntrande ord om.

Herr talman! Vi måste förhålla oss till filmen som konstform och filmen som publik företeelse. Väldigt få filmer görs utan en väl fungerande bransch. För filmen är de offentliga stöden mycket viktiga. De blir allt viktigare för att kunna göra film. Men det är privata aktörer som gör filmerna och visar filmerna, och låt det så förbli!

(Applåder)

Anf. 173 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi vad kulturministern har betecknat som en av sina viktigaste propositioner denna mandatperiod, Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik, med tillhörande motioner.

Svensk film står inför stora utmaningar, då teknikutvecklingen, illegal nedladdning och frågor kring upphovsrätt och visningsfönster i grunden utmanar svensk filmnäring. För att möta detta vill regeringen höja momsen på biobiljetter, förstatliga filmpolitiken på bekostnad av branschens inflytande och låta jämställdhets- och mångfaldspolitiska mål vara vägledande. Sverigedemokraterna har presenterat en rad åtgärder för att ingjuta framtidstro i svensk filmproduktion. Vi förordar produktionsincitament för Sveriges konkurrenskraft, säger nej till höjd moms på biobiljetter och vill se en fördjupad nordisk filmsamverkan. Vi förordar också ett tydligare mandat för branschens inflytande.

Vi står bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till våra reservationer 4 och 16 i betänkandet.

Jag vill i dag gratulera svensk kulturpolitik till att pragmatism och lyhördhet vinner gehör. På bara lite drygt ett halvår har vårt förslag om produktionsincitament, som först lanserats av enbart Sverigedemokraterna, successivt anammats först av Alliansen och inför slutjusteringen av betänkandet också av regeringspartierna. Det är positivt att man ser till förslagets vinster snarare än till avsändaren. Det är mycket välkommet.

Grattis Filmsverige, kan vi hoppfullt säga i dag, då regeringens oförankrade filmproposition får bakläxa i väsentliga delar som hade skadat svensk filmnäring. Samtidigt är det under all kritik att regeringen inte väljer att förankra sin politik parlamentariskt. Då hade vi i stället kunnat samlas bakom en långsiktigt stabil viljeinriktning. Svensk filmpolitik är i behov av reformer, och det är i grunden bra att regering och riksdag tar sig an frågan. Samtidigt måste man som minoritetsregering inse att utan förankring av förändring stavas svaret tillkännagivanden.

Det gamla filmavtalet har tjänat Filmsverige i många år men besvarar inte alla aktuella frågor. För oss är det tydligt att den bästa vägen för att nå lösningarna som filmbranschen behöver går genom samtal och samråd mellan branschen och riksdagens partier. Vi hade föredragit att regeringen inlett sin parlamentariska samrådsprocess innan man fattade beslut om att slopa filmavtalet. Vi menar att en förlängd samrådsprocess är nödvändig till dess att vi har funnit en långsiktig lösning för framtidens filmproduktion.

Vi har under flera år drivit frågan att filmpolitikens parlamentariska och demokratiska förankring bör förstärkas. Riksdagen bör aktivt vara med och påverka filmpolitikens utveckling och ramverk. Jag är därför glad att vi i dag har kunnat samla en majoritet av utskottet i ett tillkännagivande om en ny parlamentarisk filmutredning.

Låt oss börja med målen, för att sedan gå över till vägen dit. Reger-ingen har sju målsättningar för svensk film, varav det sjunde gällande yttrandefrihet och det offentliga samtalet är nytt. Flera av regeringens mål är generellt sett vällovliga. Sverigedemokraterna ser till exempel positivt på målen om tillgänglighet och satsningar på barn och unga, då det är en prioriterad grupp i våra generella kulturpolitiska utgångspunkter.

Samtidigt finns det skäl att kommentera flera av de mål vi säger bestämt nej till. Vi är av princip starkt kritiska till jämställdhets- och mångfaldsmålen. Jämställdhet innebär för oss att män och kvinnor är lika inför lagen och har samma rättigheter och skyldigheter samt att alla människor oavsett könstillhörighet har rätt och möjlighet att välja sin egen väg i livet. Vi menar att jämställdhet inte per definition innebär att män och kvinnor måste göra exakt samma saker i exakt samma omfattning. Vi anser därför till exempel att det inte bör ingå i Filminstitutets målsättning att anslå medel efter könsfördelning. Innehåll och kvalitet bör vara de primära kriterierna för om en film får produktionsstöd, framför olika former av kvotering.

I sin konsekvensanalys hävdar regeringen att "jämställdhet och mångfald i alla delar av produktionen bidrar till att stärka kvaliteten i svensk film". Det här är inte ett sant antagande. En människas hantverksskicklighet sitter inte i hennes hudfärg, politiska ställningstaganden, könstillhörighet eller sexuella läggning. Det är ett väldigt omodernt antagande som tillskriver människor karaktärsdrag utifrån fysiska eller andra ovidkommande egenskaper.

Gällande kvalitet och avgränsning anser vi att motiveringen i målet "Utveckling och produktion av värdefull svensk film sker kontinuerligt och i olika delar av landet" bör omformuleras för att bättre överensstämma med målets intention. Vi menar också att regeringen gör en olycklig åtskillnad mellan utmanande respektive publik film.

Vidare är det generellt sett viktigt att mål över huvud taget har en potential att uppnås, och regeringens nya mål om att filmproduktion kan stärka yttrandefriheten är alltför otydligt. Att uttrycka sig genom film är naturligtvis ett sätt att nyttja vår grundlagsskyddade rättighet yttrandefrihet, men i sak påverkar det inte yttrandefriheten som sådan. En mångfald av tankesätt, åsikter och uttryck i film kan förvisso vidga det offentliga samtalet, men det påverkar inte filmskapares eller individers rätt att uttrycka sina åsikter.

För att stärka yttrandefriheten kan man se över vad som begränsar konstnärers frihet och säkra att alla medborgare i vårt samhälle kan känna sig trygga och inte riskerar att bli förföljda, arbetsbefriade eller på annat sätt trakasserade på grund av sina åsikter. Men det är något annat än vad regeringen lägger i detta mål. Vi menar därför att man bör förtydliga vad man menar med yttrandefrihetsmålet.

Sverigedemokraterna anser slutligen att det bör vara ett mål att man ska levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla filmer utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska miljöer.

En milstolpe mot vägens mål om en livskraftig filmnäring är naturligtvis finansieringen av svensk film. Här får vi sortera in vår idé om ett moderniserat filmavtal där både branschen och staten kan ta ett ansvar och vars utformning bör ingå i en kommande utredning.

Det handlar om insatser mot olovlig hantering av film, där det är rimligt att se över om lagstiftningen mot fildelning kan skärpas, men också om att uppmuntra branschen att skapa konkurrenskraftiga legala visningsfönster med ett stort och brett utbud.

Ytterligare en del av finansieringsbygget är produktionsincitament som stärker svensk filmnäring och filmproduktion internationellt, internationell produktion i Sverige och regional utveckling lokalt, samtidigt som det beräknats vara självfinansierande och samhällsekonomiskt effektivt.

Momshöjningen som hotar stjälpa småortsbiograferna är en stig på finansieringsvägen där regeringen går vilse, och vi från utskottets sida lämnar ett tillkännagivande för att den ska komma på rätt spår.

I regeringens proposition anförs att den svenska marknaden är för liten för att kunna upprätthålla en levande filmindustri utan statligt stöd. SD delar den verklighetsbeskrivningen. Samtidigt har vi genom åren haft ett nordiskt samarbete på filmområdet, och vi vill i vår följdmotion att detta samarbete ska utvidgas. En sammanhållen nordisk filmmarknad bygger en ökad språkförståelse men ger också kultur- och näringspolitisk utveckling. Jag beklagar att utskottet avstyrker de ändå öppna skrivningar vi har om detta, dessutom med en mycket svag motivering.

I ljuset av nordisk filmsamverkan anser vi också att regeringen i mötet med övriga regeringsrepresentanter i Nordiska ministerrådet bör argumentera för att en samfinansiering av det internationella samiska filminstitutet, vilket Nordiska rådet föreslagit, ska komma till stånd. Tills en sådan lösning är på plats kan regeringen samtidigt se över vad Sverige kan göra från nationellt håll. Samisk film är viktig ur ett kulturellt perspektiv men även som verktyg för att berätta och gestalta samernas ställning i samhället, samisk historia, kultur, språk och liknande. I dagsläget är det bara Norges kulturdepartement som tar ett ansvar. Men institutet rör även Sveriges samer och har i vårt land samverkansformer men inget driftsstöd.

Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringens konsekvensanalys av sin samlade proposition är minst sagt otillräcklig och tycks vara av ideologisk karaktär. I och med att flera remissinstanser gjort utredningar av de ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag, vilkas slutsatser skiljer sig markant från regeringens, borde de naturligtvis ha inkluderats med en förklaring: Vi har en inställning, men det råder oenighet om de faktiska konsekvenserna av momshöjning och förstatligande. Mer film till fler riskerar att bli mindre film till färre.

(Applåder)

Anf. 174 Per Lodenius (C)

Herr talman! Betänkandet vi i kväll debatterar heter Förutsättningar för svensk film. Det är ett svar på regeringens proposition Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik.

Hur skapar vi då förutsättningar för svensk film? Behövs svensk film? Om nu svensk film behövs, vem ska då få se svensk film? Och i sådana fall, var ska man kunna se svensk film? Det är relevanta frågor, och fler frågor finns såklart. Men jag tänker i mitt anförande hålla mig till dessa fyra frågor.

Herr talman! En film jag minns från när jag var liten är Beppe Wolgers fantastiska Dunderklumpen! Att som åttaåring sitta i biomörkret på biografen i Norrtälje och se fjällandskapet komma till liv genom Per Åhlins animationer och Toots Thielemans musik är en upplevelse som sätter spår. När jag sedan många år senare kunde visa mina egna barn samma film, men denna gång på dvd hemma, blev det en ny upplevelse som vi i familjen tog med oss på semestern till fjällen samma år.

Ni ska bara veta hur vi letade efter en humla som kunde prata skånska, precis som den skånska humlan som flugit vilse i Dunderklumpen - den som hade Hasse Alfredsons röst. Den känsla som filmen förmedlade finns fortfarande kvar årtionden senare hos både mig och mina barn, känslan av naturens storhet och kunskapen om att godhet ger något tillbaka.

Men det var inte bara biografen i Norrtälje som gav mig barndomens filmupplevelser. I bygdegården hemma i grannbyn visades det film varje sommar. Jag cyklade varje tisdag till Lännagården för att se veckans film. Det var också där jag såg min första barnförbjudna film, men inte av den sorten. Det var Rocky. Det var några år innan jag skulle fylla 15.

Resten av sommaren stod jag där uppe i sädesmagasinet och slog på en gammal potatissäck upphängd i taket och fylld med mattor. Det fungerade fint för boxningsträningen. Jag har heller aldrig varit så duktig på att hoppa hopprep som efter den sommaren. Sedan sprang jag löparrundan varje dag i skogen och uppför berget, där jag stannade till med händerna sträckta över huvudet. Filmen gav ganska många känslor och intryck.

Kommer barnen i Kårsta att ha liknande minnen om några år? I Kårsta Ekskogens bygdegård satsar man på filmvisning. Man har köpt in digital utrustning och har redan haft flera filmpremiärer. Men frågan är: Hur kommer det att gå nästa år, när man får en höjning av momsen på biobiljetten med nära 20 procent?

Herr talman! Min första fråga var: Hur skapar vi förutsättningar för svensk film? Vi har i Sverige otroligt bra producenter, regissörer, manusförfattare, skådespelare, filmteknisk personal och alla andra som är inblandade i det komplexa skapandet av en film. Men ger vi dem möjligheter att utöva sitt skapande i vårt land?

En viktig del är att skapa incitament för producenter att förlägga filminspelningen till just Sverige. Det finns exempel i dag där man flyttar själva filmproduktionen till andra länder där man ser det som mer gynnsamt att genomföra filminspelningen. Sverige har alla förutsättningar att vara ett land där det skulle kunna produceras många bra svenska filmer, men det skulle också kunna locka utländska filmbolag.

Det som bland annat hindrar svenskt filmskapande är de ofta onödigt höga kostnaderna. Nu måste vi snabbt ta fram förslag på hur vi kan vända den trenden. Det handlar om att långsiktigt stärka svensk film. Det handlar om arbetstillfällen och att behålla och utveckla professionen som finns här i Sverige. Då är det också viktigt att det finns utbildningar av hög kvalitet inom samtliga yrkesområden som är kopplade till filmproduktionen.

På många håll i Sverige finns också regionala filmcentrum. De är viktiga för den svenska filmproduktionen och ger också möjligheter till att producera film i hela landet. Dessa regionala filmcentrum behöver fortsatt stöd men också stimuleras till att närma sig varandra. En modern filmpolitik bör formulera idéer för hur det ska kunna ske.

Vi har en otrolig bredd på populärkulturen i Sverige, inte minst med stöd av de regionala filmcentrumen. Vi har svenska deckare och dramaserier som ofta visas i Europa, och i vissa fall görs det även internationella versioner av dem. Genom fortsatta satsningar på svensk filmproduktion kan vi konkurrera med kvalitet och inte med kvotering.

Med filmer av hög kvalitet kommer Netflix att vilja ha ännu mer svenskt material. Kvalitet får vi om vi har de rätta förutsättningarna för filmproduktion i vårt land. Men då måste vi också låta branschens aktörer vara med och se till att erfarenheterna som finns inom branschen tas till vara, och att inflytande garanteras nu när det gemensamma filmavtalet slutar att gälla.

Herr talman! Regeringen har valt att säga upp filmavtalet och i stället gå över till en statlig filmpolitik. Man har då också valt att ge Svenska Filminstitutet mer makt i och med detta. Filminstitutet, som redan i dag har en stor makt i Filmsverige, ska alltså enligt regeringen få än mer inflytande och påverkan på den svenska filmproduktionen.

Utan någon djupare analys har regeringen valt att ge ett redan i dag mäktigt filminstitut ännu mer makt genom att just Svenska Filminstitutet, vid sidan av sin vanliga verksamhet, också ska utse personerna i de tre branschråden regeringen föreslagit. Därtill ska Filminstitutet självt ta fram de målindikatorer efter vilka den egna verksamheten ska utvärderas, och jag kan fortsätta. Det här innebär, vad jag kan se, mer makt till Filminstitutet och en större byråkratisk överbyggnad kring hela skapandeprocessen.

När regeringen nu sagt upp filmavtalet och i stället valt att gå över till en statlig filmpolitik måste också frågan om Svenska Filminstitutets framtid lyftas fram. Svenska Filminstitutet skapades i mitten av 60-talet som ett resultat av filmavtalet som då kom till. En ny filmpolitik 50 år senare bör också innebära, kan jag tycka, att en ny organisation för svensk film i dess helhet utreds. För svensk film behövs! Den är en viktig förmedlare och budbärare.

Dessutom är filmen en viktig kreativ näring. Den ger många arbetstillfällen och breddade kunskaper inom kulturområdet, vilket dessutom ger mervärden till andra delar inom kulturen men också bidrar till andra sektorer inom näringslivet.

Den svenska filmen stärker också det svenska varumärket på ett internationellt plan och ger en positiv syn på Sverige. Det är inte minst viktigt för ett exportberoende land som Sverige. Det blir alltså ett tydligt ja på frågan "Behövs svensk film?", som jag ställde i inledningen av mitt anförande.

Filmen är också en av de mest demokratiska kulturformerna publikt sett. Film kan ses över hela landet och på olika plattformar. Inte minst biografkulturen är en viktig och demokratisk kulturform i hela landet. I mindre samhällen är biografen ofta också ortens kulturbärare. Biografen är samtidigt en mycket tillgänglig kulturform som lockar alla ålderskategorier: barn, ungdomar och äldre.

På min tredje fråga, "Vem ska få se svensk film?", måste svaret bli: alla som vill. Men det kan komma att ändras om regeringens kraftiga momshöjning på biobiljetten från 6 procent till 25 procent moms genomförs. Den momshöjningen på biobiljetten, tillsammans med andra kraftiga skattehöjningar som regeringen nu genomför, som fördubblingen av arbetsgivaravgiften för unga, är ju ett dråpslag för den svenska biografkulturen, inte minst på landsbygden. Det är en dubbelstöt för många biografer som redan i dag kämpar med små resurser, en dubbelstöt som kan innebära att biografer kan komma att läggas ned.

Det är biografer främst på små orter och på landsbygden som drabbas värst. De som ändå fortsätter att kämpa kommer att bli tvungna att än mer satsa på så kallade säkra kort, filmer som man vet kommer att dra publik. Möjligheten att se smalare filmer kommer att bli än mindre utanför storstaden. Försvinner biografen från mindre orter runt om i vårt land kommer självklart också allt färre att kunna ta del av filmer på bio. Det handlar också om attraktiviteten på en ort, att kunna erbjuda kulturupplevelser i hela landet.

På många orter fyller biografen flera funktioner, som samlingssal, skolaula, teaterscen och förmedlare av opera, konserter och balett. Det är verksamheter som blir dyrare eller till och med hotas om biografverksamheten försvinner.

Herr talman! Momshöjningen på biobiljetten är mer än bara ett försök att hitta en finansiering av den svenska filmpolitiken. Förslaget om höjd biografmoms är i allra högsta grad en fråga om att hela Sverige ska leva. Att ge vuxna stockholmare fri entré på museer för 80 skattemiljoner årligen har högre prioritet för regeringen än tillgång till kultur för alla åldrar i hela landet.

Mitt svar på den fjärde och sista frågan som jag ställde i inledningen av mitt anförande, "Var ska man kunna se svensk film?", måste för min del bli: i hela Sverige. Men tyvärr är det inte svaret från regeringspartierna - Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Därför är det tillkännagivande vi nu beslutar om i riksdagen så viktigt, tillkännagivandet att regeringen ska "skyndsamt utreda en alternativ finansiering av filmpolitiken med utgångspunkt i att behålla den nuvarande mervärdesskattesatsen" - den som är på 6 procent - "på biografbiljetter".

Herr talman! För den svenska filmens skull behövs det en bred filmutredning där Filmsveriges parter och organisationer liksom riksdagens partier involveras, en utredning som noga analyserar svensk films långsiktiga förutsättningar.

Med det, herr talman, vill jag avsluta med att säga att jag står bakom allianspartiernas samtliga gemensamma reservationer men väljer att yrka bifall enbart till reservation 14. I övrigt står jag bakom kulturutskottets betänkande.

(Applåder)

Anf. 175 Gunilla Carlsson (S)

Herr talman! Per Lodenius har vid ett flertal tillfällen sagt precis det som han nu säger i talarstolen, att man går från en moms på 6 procent till 25 procent. Men inte vid några tillfällen pratar han om att man genom filmavtalet betalar en viss procent av biljettintäkterna. För att göra det mer rättvist: Det är 10 procent på biljettintäkterna dessutom. Jag tycker att det är viktigt att vi klargör det. Annars är risken att man får en helt felaktig bild.

Per Lodenius lyfter ofta upp vikten av ett civilsamhälle och biograferna på landsbygden, inte minst våra bygdegårdar och Folkets Hus och Parker. De är mycket viktiga just för att kunna nå ut med kultur till fler i hela landet.

I höstas, när budgeten antogs, fanns det en klar satsning inte minst på att få ut mer film till biograferna runt om i landet. Det låg 25 miljoner i en satsning. Men den säger Centerpartiet nej till. Det förvånar mig mycket. Ett parti som säger att man värnar landsbygden och säger att vi ska se till att fler får del av kultur runt om i hela landet säger nej till satsningen på 25 miljoner!

På vilket sätt menar Centerpartiet att man skulle nå ut med mer kultur om man inte satsar dessa extra resurser?

Anf. 176 Per Lodenius (C)

Herr talman! Jag ska kanske rätta till några saker i det som Gunilla Carlsson säger.

Ja, det finns biografer som förutom 6 procents moms betalar 10 procent i så kallad biografavgift. Det är de så kallade röda biograferna. Men jag pratar om många av de gröna biograferna, ett drygt hundratal biografer som finns runt omkring i vårt land. De får en momshöjning från 6 procent till 25 procent. Det är de minsta biograferna ute på landsbygden som det handlar om. Det är de som drabbas av den här skattehöjningen ännu kraftigare. Självklart är också en 10-procentig momshöjning mycket kraftig för de biografer som kanske finns på lite större orter.

Så till de 25 miljoner kronor som så fint skulle gå till stöd till biografer på landsorten. Först och främst vill man höja momsen, så det stödet kommer inte i närheten av att täcka kostnaden. Dessutom är dessa 25 miljoner kronor inte något stöd som är direkt riktat till de här biograferna.

De 25 miljonerna skulle, om jag inte minns helt fel, fördelas så här: Runt 10 miljoner kronor skulle gå till distributionsstöd till de bolag som distribuerar smala filmer från andra länder, filmer på andra språk. På vilket sätt ska det stötta de mindre biograferna, när de inte har möjlighet att visa de filmerna, eftersom de måste få in biljettintäkter? Detta ska ju gå till de bolag som ska distribuera filmerna.

5 miljoner kronor skulle gå till stöd för att bygga nya biografer. Ska de byggas där andra biografer läggs ned? 10 miljoner kronor skulle användas för att renovera lokaler eller för fortbildning av personalen. Det är inte det som de här biografägarna och biograferna behöver! De behöver kunna hålla nere biljettpriserna. De behöver ha möjlighet att visa film för dem som bor på orterna.

(Applåder)

Anf. 177 Gunilla Carlsson (S)

Herr talman! Många av de här biograferna drivs av föreningar som är momsbefriade, vilket gör att de inte kommer att påverkas av höjningen på biljetterna över huvud taget. SFI får nu i uppdrag att titta på vilken typ av stöd som behövs.

Du säger att man värnar de stora biograferna. Vi vet att det finns de som har en monopolställning på biografmarknaden. Det är inte sällan som de säger: Nej, kom inte hit och konkurrera med oss! Det säger de till de mindre biograferna, som Folkets Bio, som i Luleå har drivit att man vill ta över en biosalong som ligger centralt men där man faktiskt inte har fått möjlighet att komma in. Det innebär att det inte blir samma mångfald.

Jag som socialdemokrat vill att det ska finnas flera aktörer på biografmarknaden. Jag tycker att det är viktigt att vi har våra bygdegårdar, att vi har Folkets Bio, att vi har Folkets Hus och Parker, som också visar filmer runt om i landet, många gånger just på landsbygden. De stora, som SF, är inte så intresserade av att ha en biograf där det inte finns tillräckligt många människor som kommer. De ser inte heller den bild som Per Lodenius och jag delar, bilden av att vi ska ha samlingslokaler som kan användas som biograf men också för en teaterföreställning, en studiecirkel eller något annat.

Jag ser som kulturpolitiker en jättestor uppgift att se till att möjliggöra för de här platserna runt om i landet. Jag tror att Per Lodenius delar den bilden, och därför blir jag väldigt förvånad när han inte riktigt lyfter fram vikten av de här biograferna och de 25 miljoner som kommer att vara en jätteviktig del för att kunna stötta och hjälpa biografer inte minst ute på landsbygden men också i våra storstadsområden.

(Applåder)

Anf. 178 Per Lodenius (C)

Herr talman! Jag tror att jag behöver rätta till några saker till.

Ja, det finns vissa föreningar som är momsbefriade när det gäller biografverksamheten. Men många, nästan de flesta, är det inte. Jag kan som exempel ta Kårsta Ekskogens bygdegård i Vallentuna kommun som alldeles nyligen har installerat en digital utrustning. De har sett till att de har blivit momspliktiga för att kunna dra av momsen när de köper in utrustning. Det är också ett villkor för att de ska kunna få bidrag exempelvis från Filminstitutet. Detta gäller flera föreningar som i dag har digitaliserade biografer. De har alltså moms på biljetterna för att kunna finansiera sin utrustning. De drabbas alltså även om de är föreningsdrivna. Det är några få föreningar som har lite mer pengar - det kan finnas en del Folkets Hus-föreningar - som ändå kan finansiera detta. De flesta har bolagiserat just filmdelen för att kunna finansiera teknikutrustningen. De drabbas alltså också av detta.

Som jag sa är de 25 miljonerna egentligen inte ett stöd till de små biograferna, utan detta handlar om att man på något sätt ska försöka kompensera den mycket större kostnadsökningen som man lägger på dessa biografer.

Det som de också får, som sagt, är dubbelstöten. Många av dessa biografer ute på landsbygden har nämligen ungdomar som jobbar och hjälper dem. Dessa biografer får nu dubbla arbetsgivaravgifter.

Biografen i Tierp har ingen nytta av att det kommer konkurrerande biografer på några andra orter. Men Tierps kommun har nytta av att det finns en biograf där, eftersom de då också kan ha en bra aula för skolan som också kan användas för teater, för musikaler och för visning av opera. Frågan är hur de ska kunna finansiera det om biografen inte kan finnas kvar där på grund av att kostnaden blir så hög när man drabbas av dubbelstöten, både momshöjningar och arbetsgivaravgiftshöjningar.

(Applåder)

Anf. 179 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Vi från Liberalerna står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5 under punkt 4.

Herr talman! I förra veckan besökte jag biografen Metropol i Eksjö och träffade Ola Fjällman och Anna-Lisa Lundvall. Metropol drivs sedan 1983 av en ideell förening, och verksamheten bygger på mycket engagerade frivilliga arbetare i alla åldrar. Den äldsta är 89 år. Det är en fantastisk kulturmötesplats som de har skapat och som verkligen ligger i framkant vad gäller den senaste tekniken, bredden på det som visas och djupet i deras idealism.

En höjning av biljettpriset är ett dråpslag för denna lilla förening som kommer att innebära att biljettpriset måste höjas med 20 kronor styck, vilket ger ett pris på 130 kronor per biljett. De räknar kallt med att förlora 140 000 kronor per år, hela deras investerings- och utvecklingsfond och lite till. Ola berättade för mig att han befarar att en sådan höjning kommer att vara det dråpslag mot dem i förlorade intäkter, förlorade besökare och förlorad omkringförsäljning som fäller dem och sätter punkt för biograf Metropol och för en biograf i Eksjö, som är en hyfsat mellanstor stad.

Herr talman! Nu ska vi ju vara ärliga. Då ska jag också säga att regeringen har tänkt och vikt en engångssumma på 25 miljoner kronor som ska stödja just biografernas utveckling. Men sanningen är att summan inte kommer att göra någon större nytta för de mindre biograferna i landet, biografer som likt Metropol inte får lov att utöka antalet platser i den k-märkta salongen. De har ingen anställd personal att vidareutbilda, och de har redan investerat i den senaste tekniken. En annan konsekvens är att de dessutom inte kommer att kunna visa de lite smalare filmerna, dokumentärerna och operaföreställningarna från Operahuset här i Stockholm som de gör i dag. Då får de lämna det mycket stora engagemang som de visar för skolan och för lokalsamhället med rabatterade biljetter för speciella grupper, och i och med detta får de lämna det självpåtagna ansvaret att vara en kulturnod. Då försvinner denna funktion helt och hållet från Eksjö.

Herr talman! I helgen mötte jag en filmregissör, vilket inte hör till min vardag, som har rötterna i min hemort. Låt oss kalla honom Henrik. Jag och Henrik satt och pratade ganska länge och kom naturligtvis in på hans pågående projekt. Han berättade att han nu tar det stora klivet, som han var rätt nervös för, från att vara en relativt framgångsrik dokumentärfilmare och kortfilmsskapare till att göra en långfilm - en spelfilm med dokumentärinnehåll, som han sa. Han vill inget hellre än att spela in på hemmaplan här i Sverige, på Västkusten. Jag tänkte naturligtvis att svensk film på svenska om Sverige spelas in i Sverige. Men så är det icke. Han berättade att det då inte hade blivit något projekt och inte blivit någon film alls. Han spelar just nu in i Belgien med rejäla rabatter på skatter och avgifter, stort on location-stöd från belgiska myndigheter med mera. I Sverige, där han vill vara och vill jobba, är det alltför dyrt. Här skulle Henrik få betala för att göra filmen och inte tjäna på den, det vill säga inte kunna ta ut någon lön.

Dessa två mycket talande exempel handlar om sådant som en majoritet här inne vill diskutera om det ska vara en viktig del i svensk filmpolitik. En minoritet vill inte göra det utan kan bättre själv.

Herr talman! Sveriges kulturskapare förtjänar bättre. Svensk film från ax till limpa vill mer, kan mer och förtjänar mer. Inledningsvis kan jag konstatera att en minoritet här inne vet exakt vad alla i filmbranschen behöver och vill ha och exakt hur de ska få det. En majoritet däremot är övertygad om att alla i branschen vet vad de vill ha på sina olika sätt och också hur de vill åstadkomma det. En majoritet vill skapa förutsättningarna för att alla dessa kulturskapare och kulturförmedlare själva ska forma, bidra till och skapa detta.

Herr talman! Regeringens minoritet förbereder sig nu för att ta ett fast statligt grepp om svensk film. Man har ensidigt skrotat det gamla filmavtalet mellan parterna som funnits i 30 år för att i stället försöka införa en helstatlig filmpolitik.

Filmpolitiken har genom åren byggt på att de mest engagerade i svensk film förhandlar fram ett avtal som både reglerar vilka resurser som ska stå till buds och hur dessa ska fördelas mellan olika filmprojekt. Det har lett till en blandning av de breda filmerna som drar storpublik till biograferna och den mer konstnärligt inriktade smala filmen.

Det ska ärligt sägas att det ofta har bråkats en hel del när avtalen har förhandlats fram. Flera gånger har parterna hotat med att lämna samtalen, och ibland har de till och med gjort det. Men till sist har parterna trots allt kommit överens, och det har blivit ett avtal. Det har varit mycket bra för svensk film. Filmavtalet har tjänat svensk film väl genom alla år. Men alla är nog ganska överens om att vägs ände har nåtts.

Frågan som naturligtvis är rimlig att ställa till alla inblandade är: Vad ska vi ha i stället, hur stöder och stärker vi, hur finansierar vi och, kanske främst, hur ger vi alla i branschen ett vederbörligt inflytande över svensk film? Dessa frågor, herr talman, vill en majoritet i denna kammare fortfarande ställa. Minoriteten vill inte göra det.

Minoriteten konstaterar i stället att det ska införas en ensidig, statlig filmpolitik som ska sköta precis allt. Det är ju högst osäkert vad man kan vinna på en sådan. Resurserna till svensk film blir mindre, och priset på biobiljetter höjs. Finansiärer såsom biografägarna, SVT, TV4 och andra ställs utanför. Det politiska inflytandet blir större när staten ökar sin makt, och den svenska filmvärldens parter får mindre att säga till om. Det vi brukar kallar armlängds avstånd har blivit väldigt kort.

Det är detta, herr talman, som ligger som beslutspunkter på riksdagens bord i dag och som vi ska votera om nästa vecka. Det är exakt här skiljelinjen går - linjen mellan en majoritet och en minoritet.

Herr talman! Det finns huvudsakligen två problem med att införa en helstatlig filmpolitik. Det ena är att den är just statlig. Vi liberaler menar att staten ska vara mycket noga med att hålla ett äkta armlängds avstånd till kulturen. När man lyfter upp viktiga beslut från de inblandade parterna till staten är risken uppenbar att det också blir en politisk styrning av vad som är bra eller dåligt, vad som är gångbart eller inte gångbart och vad som accepteras eller inte accepteras.

Det andra problemet är att man kan förvänta sig att en helstatlig filmpolitik innebär att filmmixen förändras. Ett filmavtal mellan både aktörer som hävdar kvalitetsfilmens konstnärliga aspekter och aktörer som strävar efter höga publiksiffror har gett en bra balans i filmpolitiken. Det finns en uppenbar risk att den balansen nu rubbas och att den breda publikfilmen får ta stryk. Det vore olyckligt. Svensk film behöver både bredd och spets.

Vi i Liberalerna menar att det vore bättre för svensk film om man tog ett nytt grepp om en gemensam filmpolitik i stället för att förstatliga den. En modernisering - en liberalisering - av den gemensamma politiken borde bygga på att man breddar antalet parter som är med, ökar allas inflytande och breddar finansieringen. Framför allt borde det bygga på att man flyttar bort politiken ett snäpp, till att sätta mål och följa upp. De som tjänar pengar på svensk film bör vara med och finansiera ny svensk film, och det är tydligt att de också vill det.

Herr talman! Bion står sig fortfarande hyfsat, men allt fler väljer att se film i andra format. Det gör bredbandsdistributörer och digitala innehållsleverantörer till viktiga intressenter i filmpolitiken - parter som hittills inte varit med i finansieringen. Det måste också påpekas att den illegala delningen och streamningen dränerar svensk film på pengar, och inte lite pengar. Men inte heller den legala delen, med stora utländska aktörer, ger något tillbaka till filmen. Det finns beräkningar som visar att det rör sig om 800 miljoner kronor, och en ny filmpolitik måste adressera båda dessa delar.

Detta är något som majoriteten vill men som minoriteten helt hoppat över. I stället ställer sig regeringen positiv till en kvotering av innehållet i dessa tjänster. Mer statlig styrning och mindre frihet är, vad det verkar, det enda gångbara receptet just nu. En modernisering av filmpolitiken enligt liberal modell innebär att resurserna till svensk film totalt sett ökar. Det innebär mer inflytande för alla inblandade parter och stabila förhållanden.

Avslutningsvis, herr talman, hörde jag ett uttalande i Ekot i går. Kulturministern sa att den statliga filmpolitiken, inklusive momshöjningen, kommer att börja gälla från och med årsskiftet. Jag måste säga att jag höjde båda ögonbrynen. Bestämdes den filmpolitik vi nu debatterar i går? Det tyder på en enastående nonchalans inför den folkvalda, högsta beslutande församlingen. Visst är väl kulturministern införstådd med att regeringens politik i vitala delar troligen saknar stöd i denna kammare?

För det första har vi varken debatterat färdigt eller voterat ännu. För det andra förefaller det mycket sannolikt att regeringen får backning på ett antal vitala förslag. Det kultur- och demokratiministern de facto säger är att det är ovidkommande vilka beslut riksdagen fattar - det är regeringens vilja som kommer att slå igenom vid årsskiftet. Jag kan bara säga att det är en enastående nonchalant syn på demokratiska institutioner och majoritetsbeslut.

Med detta, herr talman, yrkar jag som sagt bifall till reservation 5 under punkt 4. I övrigt yrkar jag bifall till förslagen i kulturutskottets betänkande.

(Applåder)

Anf. 180 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 3.

Film är viktigt för väldigt många. Under 2015 gjorde vi i Sverige 17 miljoner biobesök. 46 svenska långfilmer lanserades, däribland En man som heter Ove som haft 1,6 miljoner biobesökare. Utan de riktigt stora publiksuccéerna hade det sett betydligt mörkare ut. Men det stora intresset för film gäller också svensk filmpolitik, som har debatterats livligt på senare tid. Det visade sig också under den utfrågning som utskottet ordnade i riksdagens förstakammarsal den 25 februari. Utfrågningen direktsändes i SVT, och ett stort antal organisationer inom svensk film var med.

De beslut riksdagen fattar utifrån regeringens förslag styr väldigt mycket hur det ska gå för den svenska filmindustrin framöver. Det betyder att de tillkännagivanden som kulturutskottet föreslår, där vi som utskott uppmanar regeringen att göra om och göra rätt, får betydelse för framtiden i svensk film.

Herr talman! Kulturministern har liknat regeringens filmproposition Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik vid mandatperiodens största och viktigaste kulturpolitiska reform. Det har skapat förväntningar i hela filmbranschen och bland oss politiker, men tyvärr håller propositionen inte den kvalitet som vi hoppats på. Det skulle bli kulturministerns stora genombrott men ser ut att bli något helt annat.

Faktum är att det hade kunnat bli väldigt bra om regeringen, Kulturdepartementet och kulturministern varit mer öppna för samverkan och samtal med oss i Alliansen. Men det samarbetet slarvades bort i en klumpig hantering. Nu blev det en produkt som på många punkter måste göras om - därav ett stort antal reservationer från partierna och förslag på hela sju tillkännagivanden till regeringen.

Det finns mycket av vikt i betänkandet, till exempel digitalisering och bevarande av filmarvet, men jag ska hålla mig till ett par andra punkter. Ett föreslaget tillkännagivande gäller regeringens förslag till finansiering, vilket vi har motsatt oss. Kulturministern vill höja biomomsen från 6 procent till 25 procent. Den höjda biomomsen kommer att slå hårt mot biograferna på landsbygden, precis som vi hört flera tidigare talare nämna.

Så här säger Björn Wallgren, som driver biografer i bland annat Tierp i norra Uppland: "Vi kommer att visa mindre film på landsorten, därför att vi måste vara mer säkra på att få publik." På det svarar kulturministern: "När man gör stora förändringar i politiken, inte minst i filmpolitiken som varit på samma sätt länge, då blir det oro."

För mindre biografer, som i dag inte betalar den sedvanliga biografavgiften, kan höjningen på biljettpriset bli närmare 20 kronor. Biograf-ägarna menar att prishöjningar kommer att slå extra hårt mot biografer på mindre orter. Det är alltså en landsbygdsfientlig politik, initierad av Miljöpartiet.

Björn Wallgren säger: "Folk tjänar inte lika mycket här som i storstäderna och vi har inte samma marginaler som biograferna på större orter." En annan fråga som ställs i diskussionen är: "Varför ska fredagsmys på biografen i Norrtälje ha 25 procents moms medan Fanny och Alexander på Kungliga Dramaten i Stockholm har 6 procents moms?"

Kulturutskottet vill utreda en alternativ finansiering till den höjda biomomsen.

Herr talman! Vi anser att de nationella mål som regeringen föreslår bygger på den gamla filmavtalsmodellen och att de därmed är otillräckliga. Målen från kulturministern är, anser vi i Alliansen, allmänt hållna och räcker inte för att man ska kunna utvärdera och utveckla svensk film framöver.

Vi kristdemokrater, liksom övriga allianspartier, avslår inte regeringens proposition Mer film till fler, men vi vill bland annat tillföra två viktiga, grundläggande mål. Det handlar om att de nationella målen som regeringen föreslår dels ska kompletteras med mål om ökad publik, fler filmproduktioner och större tillgänglighet, dels att de nationella målen ska kompletteras med mål om kvalitet och förnyelse.

Herr talman! Jag vill ta upp den olovliga spridningen av film. Vid den offentliga utfrågningen i februari ställde jag frågan till Film- och tv-producenternas representant Björn Rosengren om illegal nedladdning. Enligt Film- och tv-producenterna är detta en av de absolut viktigaste frågorna att klara ut, och Björn Rosengren ville se en lagstiftning. Det handlar om ca 800 miljoner, kanske uppemot 1 miljard kronor som går förlorade till olagliga krafter.

Kulturutskottet uppdrar i ett tillkännagivande till regeringen att snarast återkomma till riksdagen med förslag på hur den olovliga spridningen av film ska stoppas.

Herr talman! Utskottet ställer sig också bakom ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten till produktionsincitament eller produktionsrabatt i Sverige. Att Sverige saknar det skadar svensk filmnäring och gör det orimligt dyrt att spela in film i vårt land jämfört med andra länder. Vid kontakter med bland annat Film Väst, som vi från allianssidan har besökt nyligen, menar man att produktionsrabatten är en mycket viktig fråga som regeringen bör utreda och finna en form för.

Herr talman! Jag vill avsluta med det som jag ser som det viktigaste av allt. Kulturutskottet föreslår nu riksdagen att beställa en bred filmutredning av regeringen som tar fram en ny samverkansmodell där samtliga partier ges såväl insyn som inflytande. Utredningen ska också se över Svenska Filminstitutets roll och organisationsform.

Det är inte rimligt att all makt över filmpolitiken läggs hos en privaträttslig stiftelse där såväl insyn som inflytande utifrån begränsas. Att re-geringen har föreslagit att Svenska Filminstitutet dessutom självt ska utse sina branschråd och utvärdera sin egen verksamhet är naturligtvis högst olämpligt. Det rimmar illa med hur vi brukar se på och definiera ordet demokrati.

Allra sist, herr talman, vill jag citera skådespelaren och regissören Helena Bergström från den öppna utfrågningen i februari om förutsättningar för svensk film. Hon sa så här: "Svenska Filminstitutet, snälla, jag ber er att inte svänga er med ordet kvalitet i motsättning till publikmässigt. Hör hur det låter! Det är faktiskt farligt nära ett publikförakt att den smala filmen är kvalitet medan publiken därute står för något annat. Nej, nej, nej, nej! Så kan framtiden för svensk film inte se ut. Låt oss i stället jobba för mångfald på alla plan på riktigt, brett som smalt, högt som lågt, allvarligt som roligt. Då kan vi på allvar få en blomstrande svensk filmindustri."

Det slår mig, herr talman, att jag har hört det här förut. Det var i ett berömt tal av Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund om "verklighetens folk". Att den smala kulturen är kvalitet medan publiken därute står för något annat är farligt nära publikförakt!

Det är tydligt att budskapet om "verklighetens folk" är lika aktuellt i dag!

(Applåder)

Anf. 181 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman, riksdagsledamöter, åhörare och inte minst alla filmälskare! Tänk er att ni tar över ett gammalt hus. På avstånd ser det fint ut, men när du går närmare, skrapar lite på färgen och knackar på virket blir det tydligt att husets bärande väggar efter åratal av uteblivet underhåll är murkna och sönderfallande. De som huset byggdes för har sedan länge flyttat därifrån. Och försäkringsbolagen vill inte längre teckna avtal om långa perioder utan vill enbart försäkra huset ett år i taget.

Det var i en sådan verklighet som den rödgröna regeringen tog över ansvaret för den svenska filmpolitiken. Den tidigare borgerliga regeringen hade dock förstått situationens allvar och sedan en tid inlett samtal om en framtid utan ett filmavtal.

Vi stod inför ett val: Antingen köper vi ny färg och målar ytterligare lager på det hus som alla seriösa bedömare dömt ut som otjänligt att bo i, eller så ersätter vi det instabila gamla huset och gjuter en ny grund för ett stabilt bygge. Vi valde den ansvarsfulla vägen.

Och nu står vi här med en stabilt finansierad grundplatta för svensk film. Riksdagen har fått en ritning på sitt bord att ta ställning till, så att vi kan bygga ett attraktivt hus för många att flytta in i, ett hus att växa i, ett hus som bygger svensk film stark för framtiden.

Herr talman! Alla hus behöver en stabil ekonomisk grundplatta att stå på. Utan den stabiliteten finns det ingen som vågar göra de investeringar som behövs i övrigt.

I dag står svensk film inför stora ekonomiska utmaningar. Lönsamheten i branschen har under de senaste åren sjunkit kraftigt. De nya digitala visningsfönstren, som innebär fantastiska möjligheter att sprida och visa film, har samtidigt medfört stora påfrestningar för de etablerade affärsmodellerna. Även de mest framgångsrika svenska filmerna har i dag svårt att få finansieringen att gå ihop.

Regeringen har tagit detta på allvar och därför gjutit en stabil husgrund så att fler kan och vågar investera i svensk film igen. Vi garanterar det belopp som filmavtalet innehöll och några miljoner ytterligare. SVT har ovanpå detta aviserat ökade satsningar på filmproduktion, och TV4 har i samtal berättat att även de kommer att fortsätta satsa pengar på svensk film. Med de garantier som vi nu ger den svenska filmbranschen vågar aktörerna göra nya investeringar i svensk film.

Herr talman! Det gamla filmavtalet har under lång tid varit ett viktigt forum för svensk film, men med tiden har verkligheten förändrats. Många aktörer har beskrivit hur avtalsdiskussionerna präglats av låsningar. Egenintressen har dominerat avtalsförhandlingarna, och det har varit omöjligt att lyfta blicken för att se till det gemensammas bästa.

Flera centrala aktörer har lämnat avtalsbordet eller stängts ute från samtalen, vilket inneburit ett allt större demokratiskt underskott. Statens resurser låstes upp i ett alltmer omodernt filmavtal där varje krona detaljreglerades.

Efter närmare två år av noggranna förberedelser på departementet, enskilda möten med över hundra branschföreträdare, seminarier med branschen och otaliga analyser stod det klart för mig, och för många andra, att filmavtalet nått vägs ände. Det blev uppenbart att det inte längre var möjligt att föra en modern filmpolitik utifrån ett avtal som i så stora delar byggde på en verklighetsbild som inte längre är relevant.

Att lämna filmavtalet innebär en historisk omställning av den svenska filmpolitiken. Filmpolitiken blir nu fullt ut en integrerad del av kulturpolitiken. Det skapar förutsättningar för att tänka nytt och utveckla nya former av samverkan och därmed se nya möjligheter.

Politiken måste samtidigt vara flexibel nog att möta hela branschens utmaningar. Det ska vara en politik där alla branschens röster får plats och får komma till tals, inte enbart de ekonomiskt starkaste.

Herr talman! Den ritning till ett nytt hus för svensk film som vi har lagt på riksdagens bord är en ritning för mer demokrati och större delaktighet för de grupper som tidigare fått stå utanför huset och titta in på de aktörer som suttit runt köksbordet och beslutat om villkoren för hela den svenska filmbranschen.

Bland dem som har fått titta in genom fönstret finns de som skapar det som den filmälskande publiken njuter av. Det är manusförfattarna, regissörerna och skådespelarna.

På Göteborgs-Postens debattsida i dag skriver Dramatikerförbundet, Teaterförbundet för scen och film och Sveriges Filmregissörer, precis som Gunilla Carlsson tidigare nämnde, att de anser att den process som föregått den filmpolitiska proposition som jag har lagt fram har varit gedigen och noggrann. De konstaterar att efter år av utredningsarbete har regeringen genomfört en grundlig process och att det nu äntligen är dags att fatta beslut om "en ny struktur som ger ett starkt och vitalt filmliv med större inflytande till upphovspersoner".

Skribenterna skriver vidare: "Till förslaget om fortsatt utredning är svaret ett kraftfullt Nej! Ytterligare utredning innebär att svensk filmpolitik tappar tempo. Det vore förödande!"

I och med förslaget till ny svensk filmpolitik öppnar regeringen dörren till huset och släpper in dem som tidigare enbart fått titta in. Det innebär att fler än de som tjänar pengar, stora pengar, på att visa svensk film får vara med och påverka. Det är jag väldigt glad för.

Jag är även glad och stolt över de förslag till nya filmpolitiska mål som riksdagen i dag diskuterar. De nya filmpolitiska målen pekar ut en tydlig riktning, men vägen dit står vidöppen. Till skillnad från det gamla filmavtalets detaljregleringar skapas med den nya filmpolitiken förutsättningar för Filminstitutet att tillsammans med branschen bygga vägen framåt.

Det blir ett tydligare avstånd mellan politiken och filmskapandet, mellan klåfingriga politiker och de som är de riktiga experterna. Det ger möjlighet till inflytande för fler av filmbranschens aktörer. Det är att ge ökat inflytande till dem som faktiskt gör film.

Det är första gången som filmpolitiska mål föreslås beslutas av Sveriges riksdag. Det är av stor betydelse för att en stabil grund för politiken ska kunna byggas. Det är också symboliskt för ett av regeringens viktigaste syften med omställningen av filmpolitiken. Hädanefter ska filmpolitiken bli föremål för debatt och diskussion här i riksdagens kammare.

Herr talman! Jag är naturligtvis väl medveten om den kritik som framförts. Jag vill därför säga några ord om höjningen av momsen på biograferna.

För det första: Självklart är biografer kultur. Det är inte momsnivåer som definierar vad som är kultur.

För det andra: När filmavtalet upphör försvinner den biografavgift som biograferna har betalat sedan 1960-talet. I stället får biograferna betala en högre moms. För de allra flesta biografer innebär det en kostnadsökning motsvarande en höjning av biljettpriset med 5 kronor. Momsen blir densamma för biograferna som när man hyr film på dvd eller via streamning.

För det tredje: Biograferna har under de senaste 50 åren bidragit till finansieringen av filmpolitiken via biografavgiften. I framtiden kommer de i stället att bidra indirekt via momsen. Utan biografernas bidrag skulle staten behöva halvera stödet för produktion av ny svensk film. Det skulle få dramatiska konsekvenser för svensk filmproduktion och därmed i förlängningen för svenska biografer.

Herr talman! Den ritning som regeringen har lagt på riksdagens bord är en stabil grundplatta med bärande väggar och ett vattentätt tak som håller för lång tid framöver.

Jag har naturligtvis full respekt för de tillkännagivanden som riksdagen föreslås fatta beslut om. Regeringen har som alltid för avsikt att respektera riksdagens synpunkter och återkomma med förslag om hur de kan omhändertas.

Propositionen om en modern filmpolitik är en ritning för ett hus som ska stå pall för tuffa vindar och nya tider. Det är ett hus som det känns tryggt att investera i och som många vill bo kvar i länge. Det är så vi kan skapa förutsättningar för en filmpolitik som går i takt med sin tid och som bidrar till att skapa framtidens svenska filmhistoria.

(Applåder)

Anf. 182 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Äntligen en angelägen debatt då kulturministern efter försiktighet i propositionsfloden i övrigt i våras lade fram kartan för en ny filmpolitisk färdriktning! Detta gjordes efter ett samrådsförfarande som inleddes efter att stommen i svensk filmpolitik, filmavtalet, hade sagts upp utan samråd. Det korta samrådet brakade sedermera samman då ministern aviserade att hon inte var beredd att diskutera helheten.

I dag har ministern också gett uttryck för en märklig syn på tillkännagivanden från riksdagen med uttrycket: De är inte världsomvälvande.

Riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ och ger på ett antal punkter regeringen bakläxa. Regeringen som verkställande organ ombeds verkställa bland annat en ny bred utredning och ett slopande av momshöjningen.

Problemet med ministerns husbeskrivning är att man har rivit huset och satt upp ett tält. Så kan man sammanfatta regeringens filmproposition.

Vad menade ministern med dagens uttalande om tillkännagivanden? När räknar man med att återkomma till riksdagen med ett blankt papper för en parlamentarisk utredning i alla de delar man får bakläxa på?

Anf. 183 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag har inte gjort något uttalande i dag om filmpolitiken eller tillkännagivanden. Men jag har vid ett flertal tillfällen under de senaste veckorna påpekat vikten av att respektera den ordning vi har i vår riksdag. Självklart kommer jag att se till att regeringen omhändertar alla de tillkännagivanden som föreslås bli antagna. Det är det korta och enkla svaret.

Aron Emilsson ställde en fråga om tidsplanen och hur vi tänker göra detta. Det får jag återkomma till. Först behöver kammaren besluta om tillkännagivandena.

Anf. 184 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Apropå tidsplan verkar regeringen ha saknat både tidsplan och kompass från början i denna fråga. Förstod man inte när man valde att avbryta samrådet för att man inte ville diskutera helheten, till exempel finansieringsfrågan, att man kunde åka på bakläxa? Och hur skulle man i så fall hantera det?

I ljuset av en självklar och ständigt aktuell diskussion på kulturpolitikens område och på konstområdet om det demokratiska angreppssättet och en armlängds avstånd mellan oss politiker och konst- och kultursektorn blir det en aning paradoxalt och ett visst hyckleri när kulturministern påstår att det blir ett tydligare avstånd mellan klåfingriga politiker och filmbranschen i det nya förslaget till hur filmsamverkan och samråd ska se ut mellan just filmbransch och politiker.

Regeringens indirekta styrning och de råd från branschen som kommer att tillsättas under Svenska Filminstitutet och som man sedan från statligt håll ska samråda med är, efter två led, politiskt tillsatta. Bör inte branschen avgöra vilka som ska företräda den i ett samråd? Men det är klart, vi har ju den senaste tiden varit med om diskussioner på departementsnivå i den miljöpartistiska och socialdemokratiska regeringen om att man vill gå in och styra både public service och andra kulturinstitutioner som är grundläggande i det svenska demokratiska samhället.

Frågan blir relevant: Hur kommer kulturministern att agera för att kunna upprätthålla avståndet och inte koppla ihop bransch och politik?

Anf. 185 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag vet inte om riksdagsledamoten misstar mig för någon annan eller inte har sett vilka politiska beslut som jag har varit med och drivit och fattat under de ett och ett halvt år som jag har varit kulturminister.

När det gäller till exempel public service har jag säkerställt att det armslånga avståndet har ökat på ett tydligt sätt. Det är över huvud taget den kulturpolitik som regeringen driver. Vi ska skapa förutsättningar för kulturen, inklusive filmpolitiken, och hålla oss väldigt långt borta från innehållet. Det är just detta vi nu gör.

Kanske är det även så att riksdagsledamoten inte är tillräckligt insatt i hur det gamla filmavtalet fungerade. Det har varit en detaljreglering på miniminivå som har hämmat den svenska filmproduktionen. Det vi nu gör är att skapa förutsättningar. Nu har vi gjutit den grund som skapar förutsättningar för filmbranschens aktörer att för första gången på lång tid vara med och påverka och utforma den svenska filmpolitiken. Det är ett styrkebesked, det månar om filmen och det gör att vi kan se en ljusnande framtid för den svenska filmproduktionen.

(Applåder)

Anf. 186 Cecilia Magnusson (M)

Herr talman! Det är intressant att höra kulturministern yttra sig som arkitekt. Det var ett nytt grepp i retoriken. En grundplatta - nej, herr talman - när jag lyssnar på kulturministern uppfattar jag snarare ett luftslott utan förankring i verkligheten över huvud taget.

Momspengarna slutar komma in därför att ingen går på bio. Vad gör regeringen då? Jo, man drar ned anslaget till filmproduktionen. Den illegala nedladdningen vill man inte göra något åt. Det är inte så konstigt eftersom kulturministern är miljöpartist - de vill ju inte göra något åt illegal nedladdning.

Filminspelningarna går utomlands därför att alla andra länder har produktionsincitament. Senast nu i veckan genomförde Island en höjning från 20 till 25 procent.

Detta är vad jag kallar ett luftslott. Det finns ingen stabilitet. Aron Emilsson, herr talman, betraktar det som ett tält. Men nej, det är inte ens ett tält - det är ett luftslott utan förankring i verkligheten.

Kulturministern satt här och lyssnade men har inte svarat på en enda av mina frågor. Jag ska upprepa dem. Om riksdagen nu fattar ett majoritetsbeslut, tänker kulturministern tillsätta en filmutredning då? Kan vi få ett klart besked om det? Vad är svensk film för kulturministern? Hur ska barn få ett kritiskt tänkande? Och ska Svenska Filminstitutet utvärdera sin verksamhet - är det klokt och demokratiskt?

Herr talman! Riksdagen är ingen diskussionsklubb - det är ett beslutsforum.

Anf. 187 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag ska verkligen försöka hinna svara på alla frågor. Det var en strid ström, men annars får jag tillfälle till det i kommande interpellationsdebatter.

Självfallet respekterar regeringen den ordning vi har i Sveriges riksdag. Vi ska, som alltid, omhänderta de tillkännagivanden som görs - det är självklart.

När det gäller förankringen av den nya filmpolitiken är den gedigen. Det var en process som pågick under flera år. Den började hösten 2013, då arbetet inleddes internt på departementet. Våren 2014 anställde vi en mycket kunnig person, Bo-Erik Gyberg, som har jobbat med film och filmproduktion under lång tid. Vi har genomfört individuella samtal med ca 100 personer i den svenska filmbranschen. Hösten 2014 gick vi vidare. Lena Adelsohn Liljeroth tog initiativ till processen Framtidens filmstöd och så vidare.

Det är en gedigen process, vilket bland andra företrädare för branschen - Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Filmregissörer - bekräftar i en debattartikel i Göteborgs-Posten i dag. Det är en gedigen och lång process där vi verkligen har förankrat förändringarna och fångat upp de signaler om förändringar som den svenska filmbranschen kräver och som de menar behövs för att de ska kunna göra det bästa för svensk film.

Illegal nedladdning är ett jättestort problem. Just därför är jag väldigt stolt över att jag var den som tog tag i frågan. Jag har inlett ett rundabordssamtal och till och med tillsatt en grupp som arbetar för att stärka den befintliga upphovsrätten. Vi måste ta tag i denna utmaning, och jag sörjer att detta inte gjordes under åtta år av borgerlig regering.

(Applåder)

Anf. 188 Cecilia Magnusson (M)

Herr talman! Det är förvånansvärt när kulturministern står här i kammaren och säger: Jag har tagit tag i den illegala nedladdningen. Men det kunde hon ju ha skrivit in i sin proposition. Det är faktiskt kulturutskottet som nu tvingar fram detta från kulturministern. Varför var det inte med i den proposition som vi nu har arbetat fram ett betänkande om?

Den förankring som kulturministern talar om är ytterligare ett luftslott. När hon sa upp filmavtalet var alla intressenter jätteförvånade: Var kommer detta ifrån? Förankringsprocessen har ni också misslyckats med, kulturministern.

De som har skrivit en debattartikel i dag säger att en ny filmpolitik kräver mod att utmana maktstrukturer. Men det har ni ju inte gjort. Jag är övertygad om att de kommer att bli ytterst besvikna den dag de inser att Svenska Filminstitutet kommer att sitta där bakom sin stiftelsevägg och vägra att lämna svar på de frågor de har ställt under filmavtalet. Kulturministern och regeringen vill inte göra någonting för att förändra Svenska Filminstitutets struktur.

När det gäller detaljregleringen uttalade kulturministern häromdagen att nu ska minsann Svenska Filminstitutet få utreda om det behövs fler regler, inte färre. Kulturministern har sagt att det ska bli mindre reglering, men hon gör uttalanden i pressen som går åt ett helt annat håll.

Anf. 189 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag förutsätter att det är jag som åsyftas med "hon" i den här dialogen.

Riksdagsledamoten har återigen många olika påståenden som jag ska försöka bemöta.

När det gäller påståendet att jag i går gav Svenska Filminstitutet i uppdrag att göra en översyn har jag inte gjort det. Det håller jag mig för god för. Däremot bekräftade jag vad Anna Serner sagt - att hon ska göra en översyn. Jag välkomnade detta och ser fram emot att ta del av den.

Det är centralt att vi förstår vikten av att vi nu gör en filmpolitik som håller politikerna väldigt långt borta från den. Det är just därför vi ska ha ett filminstitut mellan politikerna och dem som är experter på att utforma de bästa förutsättningarna för den svenska filmen, precis som vi har myndigheter när det gäller kulturpolitiken i övrigt.

De tre branschråd som nu inrättas är ett svar på det behov som många företrädare för branschen har gett uttryck för under den långa process som har pågått under flera år.

De vill veta att deras röster, deras perspektiv och deras kunskap om vilka förutsättningar svensk film har, hur man gör film och vad man behöver för ytterligare stöd kommer fram. Därför är det inskrivet i det förslag vi lägger fram att Svenska Filministutet ska lyssna till och i samverkan med de olika branschråden forma den nya filmpolitiken.

(Applåder)

Anf. 190 Per Lodenius (C)

Herr talman! Ministerns anförande gav fler frågor än svar. Jag tänkte egentligen inte tala om momsen, men när ministern sedan sa att det inte är momsnivån som definierar kultur blev jag ändå tvungen att hamna på momsspåret till slut. Nej, momsnivån kanske inte definierar kulturen, om det är så ministern vill se det. Men den definierar kostnaden för konsumenten av kultur.

Varför ska film på bio ha en högre momssats än till exempel teater eller opera, ministern? Är inte det ett sätt att peka på det kulturella värdet? Tycker inte ministern att det är viktigt med film på bio i hela landet? Om nu ministern tycker det - hur vill ministern i så fall göra för att rädda biograferna på landsbygden och på mindre orter? Ligger det inget värde i att det finns entreprenörer och entusiaster som vill visa film också på mindre orter? Hur tänker ministern när det gäller tillkännagivandet om finansiering av filmpolitiken, där en majoritet i riksdagen säger att det ska vara en utgångspunkt att man skyndsamt utreder att behålla den nuvarande nivån på 6 procent på biljettmomsen?

Ministern har uttalat sig i SVT i dag. På SVT:s hemsida står det så här under underrubriken "Bah Kuhnke kommer inte ändra sig": "Men det är uppmaningar som regeringen i praktiken kan strunta i. Och kulturministern tänker inte ändra sig. - Jag ser fram emot att den nya filmpolitiken börjar gälla nästa år. Tillkännagivandena är ju inte världsomvälvande utan de kommer vi att hantera under resans gång, säger Alice Bah Kuhnke (MP), kulturminister".

Anf. 191 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! För mig är det viktigt att alltid - och det är också vad jag har gjort under de senaste veckorna - framföra att regeringen respekterar riksdagens ordning och att vi självklart kommer att omhänderta de tillkännagivanden som görs. Det är centralt att vi följer de regelverk och den ordning som vi har och att vi respekterar besluten.

Riksdagsledamoten frågar mig om det inte är viktigt för mig med biografer i hela landet. Det är en central fråga för mig. Just därför har jag varit mån om att vi i utarbetandet av den nya filmpolitiken säkerställer att vi inte stjälper, utan hjälper och skapar mer förutsättningar för olika visningsfönster runt om i hela landet.

Jag ser fram emot att de medel som regeringen har avsatt just för detta - till skillnad från vad Centerpartiet vill - får börja jobba, verka och komma ut. Jag har mött flera biografägare runt om på landsbygden som ser fram emot detta och som ser resultaten av vad de kan göra med detta stöd. Det pågår just nu samtal och en dialog mellan SFI och bioägare för att säkerställa att de 25 miljoner som regeringen, till skillnad från Centerpartiet, avsätter för detta hamnar rätt och används för de behov som finns.

När det gäller momsen får vi nu samma momsnivå för visningsfönster oavsett hur de ser ut. Jag vill återigen hävda och understryka att det inte är momssatser som avgör vad som är kultur.

Anf. 192 Per Lodenius (C)

Herr talman! Vi har inte med de 25 miljoner kronorna i vår budget eftersom vi inte har med momshöjningen och arbetsgivaravgiftshöjningen. Det innebär att vi har mycket mer pengar i stöd - om man vill kalla det för stöd - eller möjligheter för biograferna att själva jobba vidare och fortsätta att driva sin verksamhet.

Dessa 25 miljoner kronor handlar inte om stöd till de små biograferna på landsorten. Det man har tittat på så här långt handlar om 10 miljoner i stöd till distribution av smalare filmer. Det handlar om att man ska bygga nya biografer. Vilken hjälp ger det till biografen i Tierp? Ingen alls. Vi kanske har träffat olika biografägare ute i landet. De jag har träffat har inte tyckt att de 25 miljoner kronorna riktigt uppväger momshöjningen och skattehöjningen när det gäller arbetsgivaravgifterna.

Samtidigt talar ministern om samma momssats på alla visningsfönster. Det är 6 procents moms på att gå på opera. Men om man vill köpa en dvd eller en skiva med samma opera är det 25 procents moms. Försöker ministern säga att vi ska se över momssatsen på samtliga kulturella områden? Ska vi höja momsen också på opera, teater och konserter? Är det detta ministern tänker göra framöver? Och varför ska film på bio ha en annan momssats? Ingen annanstans i Europa har man skilda momssatser på film på bio, på teater och på opera. Man skiljer inte på kulturformer på det här sättet.

Vad än ministern säger är detta en skillnad. Man gör skillnad på olika typer av kulturyttringar på det här sättet, och det är den kulturyttring som är den mest demokratiska och som finns över hela landet som man straffbeskattar på det här sättet.

(Applåder)

Anf. 193 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Det är viktigt att kunna sin historia och att ha bakgrundsfaktumen i minnet för att inte riskera att gå fel. Jag hoppas att riksdagsledamoten kommer ihåg att den 10-procentiga biografavgiften, som regeringen nu befriar biograferna ifrån, var en del i diskussionerna när man fick den lägre momssatsen. När vi nu gör om filmavtalet i en ny filmpolitik faller också biografavgiftens vikt och den betydelse som den har haft till förmån för momsen.

Man ska också veta att det som skiljer Lodenius och den politik som Centerpartiet driver från regeringens politik är att vi investerar i kultur brett och stort. Det är det som är den stora skillnaden. Dessutom ser vi kulturen som en del av välfärden. Vi kommer att gå till val på mer kultur för fler. Det är det som Sveriges väljare kommer att kunna se och bedöma utifrån.

Jag ser fram emot att få möta biografägarna i Tierp och på många andra ställen tillsammans med Lodenius i debatter om hur den nya filmpolitiken föll ut. Jag är övertygad om att det blir en intressant diskussion för oss båda men ur helt olika perspektiv.

Anf. 194 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Tack för anförandet, kulturministern! Det var en vacker bild av huset, och det var vackra ord. Vi har lite olika bilder. Jag kan inte låta bli att citera Shakespeare, för ibland när det blir vackra ord och bilder kan man fundera på vad det hela byggs på. Så här skriver Shakespeare.

Upp flyga ordenTanken stilla stårOrd utan tankeHimlen aldrig når

Jag måste säga att jag tycker att relationen mellan departement och riksdag är spännande. Jag är grymt besviken på de parlamentariska samtal som vi blev inbjudna till. Vi hade en del kontakter med departementspersoner, men vi har inte sett röken av dem på ett bra tag nu. Det som gäller de samtal som vi skulle ha och där vi på något sätt skulle vara involverade sköttes väldigt illa.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern. Eftersom jag hör ministern med arrogans tala om klåfingriga politiker - vilket störde mig - undrar jag hur ministern själv ser på samarbetet mellan departementet och riksdagspartierna i just frågan om den här propositionen och hur det har framskridit.

Anf. 195 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Shakespeare har ju också skrivit om skådespelarna som larmar och gör sig till. Det är intressant att höra riksdagsledamot Utbult beklaga sig över uteblivna samtal, för det är också en sorg för mig att vi inte lyckades samtala trots att jag försökte bjuda in Utbult och hans alliansvänner till att samtala just om detta som vi i stället står och diskuterar här nu.

Mitt ledarskap har alltid präglats av att jag har försökt och ofta har lyckats att just samtala med människor för att nå gemensamma lösningar. Politik handlar mycket om att kompromissa och prioritera. Jag är övertygad om att all politik, inklusive kulturpolitiken - kanske framför allt kulturpolitiken - mår bra av att vi möts i kompromisser som inte behöver vara urvattnade men som visar och leder oss fram på en väg som är långsiktigt hållbar.

Jag kan känna att det är en sorg att det finns sådana tydliga skillnader mellan vår kultursyn. Jag företräder en regering som ser kulturen som en del av välfärden, som något som vår finansminister är beredd att investera i och som statsministern talar mycket om, och jag som kulturminister i en rödgrön regering är mycket stolt över den. Jag sörjer att den synen inte är bredare än så. När man talar med Utbult och hans vänner i Alliansen handlar det mycket om dem som tjänar pengar och redan har möjligheter och inte om hur kulturen, och i detta fall filmen, faktiskt kan få vara det demokratiska verktyg som den är.

Nu har vi en föreslagen filmpolitik som ändå kan borga för det tack vare regeringens politik.

(Applåder)

Anf. 196 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Jag ska påminna ministern om att jag själv är kulturarbetare och har varit det i många år, och jag har inte skurit guld med täljkniv eller så. Jag vet vilka villkor man jobbar under. Det vill jag bara säga.

Det som ministern säger nu är intressant, för jag tycker att det är intressant hur man ska gå vidare i den här relationen. Ministern säger att hon vill ha samverkan. Majoriteten i riksdagen vill se en ny bred filmutredning från regeringen. En majoritet vill se en ny samverkansmodell där samtliga partier finns med och får inflytande i det här samtalet och se över bland annat Svenska Filminstitutets roll.

Då blir min fråga naturligtvis: Vad gör ministern med det här utifrån det som ministern säger om samverkan och samtal? Majoriteten vill se en bred filmutredning. Vad vill ministern?

(Applåder)

Anf. 197 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag vill respektera den ordning vi har, och jag kommer alltid att respektera den ordning som vi gemensamt har tagit beslut om. Det betyder att jag kommer att omhänderta de tillkännagivanden som görs. Mer detaljerat än så kan jag inte redogöra för några tidsplaner eftersom tillkännagivandena inte är beslutade ännu. Men så småningom kommer jag att återkomma till riksdagen med besked om detta. Det är självklart för regeringen och för mig.

Jag ser fram emot att diskutera filmpolitik i den här kammaren under kommande år, och jag är tacksam för, våra misslyckade samtal till trots, att vi nu har en diskussion om filmpolitiken. Filmen är viktig och kommer att bli allt viktigare. Rörlig bild är ju bland det största som finns just nu när det gäller kulturella verktyg och uttryck för många, framför allt barn och unga, i vårt land.

Jag tror att om vi fortsätter på det här spåret, riksdagsledamot Utbult, och är beredda att respektera varandra och föra en diskussion kommer vi inte enbart att göra skillnad för den svenska filmens förutsättningar utan också för Sverige i stort.

Anf. 198 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Det är många delar som behöver kommenteras. Jag börjar med ministerns anförande. Jag reagerade ganska starkt mot att tillkännagivanden benämndes som synpunkter. Det är inte synpunkter; det är skarpa beslut om att verkställa en beställning. Men det är ju fler talare än jag som har lyft upp det.

Sedan är det intressant med liknelsen med husbygget. Husbygget verkar nu mer bli en stugby med en statlig reception och utan det för filmen nödvändiga allaktivitetshuset med rum för alla.

Ministern tog upp att SVT och TV4 med flera har aviserat fortsatt stöd till filmproduktion och i båda fallen högre stöd än vad man ger i dag. Det är helt rätt. Biografägarna glömde ministern att nämna. De har ju också aviserat att de gärna stöder filmproduktion.

Skillnaden mot i dag är väl att stödet inte kommer till en gemensam pott och inte till samråd utan i stuprör och egna tunnor i stället. Det är väl inte att skapa förutsättningar, utan det är att diversifiera. Jag skulle gärna höra ministern utveckla tankarna kring det.

SFI är en stiftelse som lyder under stiftelselagen. Styrning och ledning - hur ser ministern på det? Det är ju en milsvid skillnad mellan en stiftelse och en myndighet när det gäller att hantera pengar och hur man kan styra och leda den lagmässigt. Jag skulle gärna höra ministern utveckla det.

Anf. 199 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Tack, Bengt Eliasson, för frågorna! Återigen: Det är självklart för mig att omhänderta alla tillkännagivanden som kommer från denna kammare. Det är också självklart för regeringen.

När det gäller den gemensamma potten och kritiken som riksdagsledamoten framför om att filmavtalet garanterade gemensamhet och samsyn måste jag protestera. Är det något som filmavtalet har präglats av under de senaste åren är det just en begränsning i vilka som har makten och därtill en enorm detaljstyrning, vilket har hämmat förutsättningarna för den svenska filmen.

Det är uppenbart efter den långa process som vi har haft under de senaste två åren, och det är uppenbart efter många samtal med olika aktörer från den svenska filmbranschen. Det har inte varit av godo för svensk film. Det är också en av de främsta anledningarna till att vi har föreslagit en ny filmpolitik - att fler ska få vara med och påverka den svenska filmens förutsättningar och framtid. Vi delar makt. Vi öppnar upp. Vi flyttar tydligt politikens inblandning i filmens innehåll flera steg bort. Vi lägger och gjuter en grundplatta som skapar förutsättningar för branschens aktörer att påverka.

Det här kommer att bli väldigt tydligt så snart branschråden är på plats. Och det kommer att bli väldigt tydligt när den nya filmpolitiken börjar synas i reella filmer. Jag ser fram emot detta.

När det gäller SFI har vi efter noggranna överväganden kommit fram till att det bästa för den svenska filmen är, tills vidare och så långt vi kan se, att det fortsätter i den form som det är i dag.

Anf. 200 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Tack för svaren, ministern! Jag vill också lyfta fram två synpunkter. Den ena rör momsen, som flera har talat om. Ministern har jämfört den med biotian och menat att det är en kompensation däremellan. Nu är det svårt att jämföra de två delarna eftersom biotian gick rakt in i den gemensamma potten och momsen går rakt in i statskassan. Vi har inte ett system med kommunicerande rör däremellan. Vi har alltså punktskatter på det sättet.

Det gör att momsen faktiskt kommer att slå mycket hårt mot både små och medelstora biografer. Av de sju åtta biografer som finns i mitt hemlän kommer sex av dem att drabbas hårt. En del av dem kommer sannolikt att få problem med lönsamheten. Frågan är om de överlever. Vi får se.

Ministern återkommer till de samtal som vi har varit inbjudna till och som vi mycket riktigt har gått till. De tenderade också att handla om allt det vi inte fick samtala om. De olika partierna kom med olika saker i ryggsäcken som vi ville lyfta fram i samtalen. Men i samtalen tenderade dagordningen att bli viktigare än innehållet. Det vi bland annat inte fick prata om var momssatsen, tidsprocessen och hur alla kunde vara med och bidra i en gemensam pott och sedan vara med och fatta beslut. Det var besvärande, och därför sprack samtalen. Det beklagar även jag.

Jag konstaterar slutligen att biografägare och folk som tjänar pengar på svensk film inte är onda. De vill väl.

(Applåder)

Anf. 201 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Min grundinställning i livet är att människor vill väl. Jag känner att riksdagsledamot Eliasson vill väl och att han brinner för sina frågor.

Men samtidigt måste jag ändå konstatera att det råder en viss okunskap när det gäller moms, biotian och biografavgift. Biotian och biografavgiften är två olika saker. Det kan vara anledningen till att riksdagsledamotens samtal med biografägare runt om på landsbygden slår lite fel. Det är viktigt när man för samtal om vilken konsekvens den nya filmpolitiken får att man faktiskt håller isär de olika potterna. Det är också en grundläggande faktor att de olika potterna, beroende på vilka man rör, också får olika utfall.

Jag är övertygad om att just momshöjningen inte kommer att vara den stora anledningen till att biografer eventuellt tvingas stänga. Vi har avsatt medel för att just de föreningsbiografer eller andra biografer på landsbygden som behöver stöd kommer att få det.

Jag vill återigen nyansera diskussionen. Jag har samtalat med många som är oroliga. Efter samtal med mig har de lugnat sig eftersom de känner att detta inte var de fakta de fått av den och den riksdagsledamoten eller läst i tidningen. Det skapar ju inte bara oro utan också politikerförakt om människor upplever att vi far med osanning eller för fram information som inte är riktig. Det kommer vi alla till syvende och sist att få äta upp.

Jag ser fram emot en ny filmpolitik, och jag ser fram emot många fruktbara samtal i kammaren och i andra rum.

(Applåder)

Anf. 202 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla som hittills har deltagit i debatten. Det har varit en bra debatt. Den har varit klargörande.

Den nya filmpolitiken har gång efter annan presenterats som mandatperiodens absolut största kulturpolitiska reform, och den förtjänar därmed att debatteras. Detta är förvisso inte det enda som har kallats mandatperiodens största, bästa och viktigaste kulturpolitiska reform, men så har vi ju också en kulturminister som inte snålar med superlativen när det gäller den egna insatsen.

Kulturutskottets arbete har det senaste året i mycket hög grad präglats av filmpolitiken. Historiken har vi redan fått föredragen här. Startskottet kom när kulturministern, utan att ha en aning om vare sig alternativ eller konsekvenser, sköt lite lätt från höften och sa upp filmavtalet för drygt ett år sedan. Därefter har det varit ett osäkert harvande fram och tillbaka till i våras då regeringens proposition, kraftigt försenad, slutligen landade på riksdagens bord.

Kulturutskottet valde i februari att kalla till en offentlig utfrågning om filmpolitiken. Syftet var att få till stånd en bred diskussion om svensk film och dess förutsättningar: om svensk film i Sverige och i världen, om ett Sverige där svenska filmskapare vill arbeta och utvecklas och där världens filmskapare tycker att det är attraktivt att spela in sina filmer, om hur det breda kan förenas med det smala, om hur vi kan utveckla våra regionala filmcentrum och om hur vi kan göra det lönsamt att producera, distribuera och visa svensk film på våra biografer.

Kort sagt var det allt det som vi hade hoppats att filmpropositionen skulle ge svar på. Så blev det inte. Mandatperiodens största reform blev en skrivbordsprodukt.

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att jag inte betvivlar regeringens ambitioner. Jag är övertygad om att man vill svensk film uppriktigt väl, att man tror på svensk film och att man vill skapa de bästa förutsättningarna för den att utvecklas. Ändå blev det så fel.

Filmen blir äntligen en del av den övriga kulturpolitiken, sa kulturministern, och chockhöjde momsen till 25 procent till skillnad från all annan kultur. Nu får vi äntligen en statlig filmpolitik, sa kulturministern, och delegerade all makt till en privaträttslig stiftelse. Nu ges alla i branschen äntligen inflytande, sa kulturministern, och degraderade det inflytandet till att få sitta i olika tyckargrupper kallade branschråd.

Följden blev att kulturutskottet vid sin behandling avvisade stora delar av filmpolitiken på flera väsentliga och bärande områden. Mina företrädare i debatten har redogjort för de tillkännagivanden riksdagen nu gör. Det handlar om finansieringen, organiseringen, digitaliseringen, samverkansmodellerna, piratkopieringen och produktionsmöjligheterna. Man kan sammanfatta utskottets ställningstagande med följande: Gör om! Gör rätt! Gör det i en ny, riktig, filmutredning!

Det gläder mig särskilt att det i tre av de tillkännagivanden vi nu lägger fram råder politisk enighet. Det gäller kravet att regeringen skyndsamt ska återkomma med förslag mot den illegala spridningen av film, om behovet av införande av produktionsincitament och om vikten av att vi fortsätter digitaliseringen av det svenska filmarvet. Jag vill här rikta ett särskilt tack till Socialdemokraterna för att även de insåg bristerna i regeringens proposition på dessa områden.

Herr talman! Efter utskottets beslut kommenterade kulturministern med att säga att i allt väsentligt har regeringen fått utskottets godkännande, och hon kallade reformen den bäst förankrade kulturpolitiska reformen under modern tid. Det är ett obegripligt uttalande.

Eller - det var obegripligt fram till i dag. I dag har det stått klart att kultur- och demokratiministern inte bryr sig så mycket om vare sig kritik eller bristande stöd och förankring. Det stod klart i medierna i morse, och det har blivit klarlagt i den här debatten.

I dag har ministern uttalat att man inte ser tillkännagivanden som något världsomvälvande och att regeringen bemöter tillkännagivanden som man alltid bemöter tillkännagivanden, att man tar hand om dem och bereder dem. Några förändringar är man inte beredd att göra. Det är anmärkningsvärda uttalanden av en demokratiminister.

Riksdagens ställningstagande har varit känt sedan kulturutskottets sammanträde för knappt en månad sedan. Jag skulle vilja fråga demokratiministern hur hon ser på Sveriges riksdag och de beslut som fattas i denna kammare. Jag tycker inte att vi har fått tydliga svar i dag. Jag skulle vilja veta vilken plan demokratiministern har för de tillkännagivanden som riksdagen nu fattar beslut om. Hur tänker man bereda dem? Jag vill veta i vilken utsträckning demokratiministern kommer att hörsamma kammarens majoritet. Och i den mån hon inte kommer att göra det, om hon ändå tänker ignorera resultatet, undrar jag varför hon över huvud taget underställt film-propositionen kammarens prövning. Hur rimmar det med att vara en samförståndsminister i en samarbetsregering? Eller var det bara en läpparnas bekännelse?

Jag måste få ställa en extra fråga, med tanke på de svar vi har fått i kammaren i dag. Kultur- och demokratiministern har upprepade gånger sagt att man kommer att omhänderta tillkännagivandena. Jag skulle vilja be demokratiministern att definiera ordet omhänderta. Riksdagens beslut ska inte omhändertas. De ska tillgodoses. Det är en väsentlig skillnad.

Herr talman! Jag vill vädja till kulturministern att nu sätta politiken framför prestigen och att ta den chans som nu ges att göra detta på ett bra och genomarbetat sätt. Utrymmet finns där, såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Det visar inte minst den skrivelse från de aktörer som fram till nu stått för huvuddelen av finansieringen tillsammans med staten. I skrivelsen som är tillställd såväl Finansdepartementet som Kulturdepartementet erbjuder man sig att dra sitt strå till stacken och garantera även nästa år finansiellt - allt för att ge svensk film den förankring och genomarbetning som den så väl förtjänar.

Tryck på pausknappen, kulturministern! Ta chansen! Se till att vi får den långsiktighet om vilken ni talar så varmt! Svensk film förtjänar bättre.

(Applåder)

Anf. 203 Sara-Lena Bjälkö (SD)

Herr talman! Mycket har redan sagts här i kammaren av tidigare talare, och de har debatterat om flera frågor. Men ni får höra min stämma en liten stund i alla fall. Repetition är alltid bra.

Film är en naturlig och stor del av det svenska kulturarbetet och kulturkonsumtion i vårt land. Att ge goda villkor för en levande och stark filmindustri är således en viktig del i kulturpolitiken.

Som ni vet har vi sverigedemokrater motionerat om starkare demokratisk förankring och om produktionsstöd. Vi sätter fokus på bättre möjligheter för produktion av kulturarvsfilm. Detta är några av de faktorer som vi tror gör svensk film bättre.

Jag tänkte beröra kvotering. Kvotering är inte hållbart för oss. Vi anser att en människas hantverksskicklighet inte sitter i personens hudfärg, politiska ställningstagande, könstilltillhörighet eller sexuella läggning, som även tidigare talare har berört. Det är troligtvis filmmakarnas begåvning som är den avgörande och oberoende variabeln för filmernas kvalitet. Kompetens ska väl belönas? Det viktigaste är ju produkten.

Med detta vill jag hänvisa till vår motivreservation 7 vid punkt 5, eftersom vi inte vill se en utvärdering av något som vi från början inte kan ställa oss bakom i jämställdhets- och mångfaldsmålen.

Filmavtalet har tjänat svensk filmindustri i 50 år, men det är utdaterat och inte anpassat efter dagens förutsättningar. Därför är det bra att filmpolitiken debatteras. Däremot är de märkligt att regeringen, som kallar sig samarbetsregering, väljer att säga upp avtalet utan att man har vare sig kontaktat andra partier eller har en färdig modell att ersätta dagens med.

Jag undrar, herr talman, om regeringen verkligen menade allvar när man gjorde sitt utspel och om man har någon egentlig ambition att hjälpa svensk filmindustri. Regeringen presenterade sin nya filmpolitik för cirka ett år sedan, när kulturutskottet var på en utrikesresa, via en debattartikel om att man hade sagt upp filmavtalet utan någon annans vetskap. I och med att alla svenska riksdagspolitiker i kulturutskottet var upptagna var det svårt för övriga partier att analysera och bemöta regeringens utspel.

Vi sverigedemokrater har deltagit i de filmpolitiska samråden mellan kulturministern och riksdagens partier. Vi har varit generellt öppna för en dialog och för ett fortsatt samråd om medier och filmpolitiska frågor.

När Alliansen sedan valde att lämna de filmpolitiska samråden satte vi ned foten när vi ville fortsätta samtalen, om man tog med de synpunkter som vi ansåg vara relevanta och av stor vikt för den nya filmpolitiken.

Vi var öppna för att delta förutsatt att de filmpolitiska målen och finansieringsformerna för filmbranschen var öppna och möjliga för diskussion. Vi gjorde inte detta för regeringens skull utan för den svenska filmindustrins framtid. Men det var inte intressant för regeringen. Då var det inte heller något intresse för oss att föra en dialog. För oss är det viktigt att det ska diskuteras och arbetas fram på lika villkor hela vägen för svensk films bästa.

Som tidigare har berörts här i kväll var vi från kulturutskottet med på den öppna utfrågning som hölls i riksdagen i februari där även vår kulturminister närvarade och svarade på frågor.

Om inte jag missminner mig sa kulturministern då att hon var redo att diskutera finansieringsfrågan, vilket hon tidigare och efteråt inte visat sig stå upp för. Därför är det oroande att få ta till sig på nyheterna att kulturministern verkar ta det så lätt med tillkännagivandet.

Vi är ett flertal här inne som undrar om regeringen tagit till sig av det som har efterfrågats i alla delar inom branschen.

Jag vill passa på att lyfta fram reservation 13 vid punkt 11 om biografavgifter där vi föreslår en förutsättningslös utredning av en differentierad biografavgift för inhemsk film och utomeuropeisk film. Det skulle kunna ge den svenska filmen ett viktigt tillskott samtidigt som det ökar svensk films inhemska konkurrenskraft.

Utöver detta är regeringens konsekvensanalys undermålig och ofullständig, om man frågar mig.

När remissinstanser har presenterat uträkningar som påvisar att det med regeringens politik kan bli mindre pengar till svensk film totalt bör detta perspektiv lyftas in i propositionens konsekvensanalys. Vidare behöver regeringen utveckla konsekvensbeskrivningarna för småortsbiograferna och andra aktörer inom filmindustrin.

Herr talman! Vi kan ju inte ta beslut om det inte finns en välgrundad analys att förhålla sig till. Vi kräver av regeringen att inom kort tid leverera en fullständig konsekvensanalys.

Vi sverigedemokrater ställer oss även frågande till om ett helförstatligande av filmpolitiken är rätt väg att gå. Vi förespråkar ett filmpolitiskt samarbete mellan stat och bransch, om det är möjligt. En helstatlig filmpolitik riskerar att resultera i en ensidig politiskt färgad filmpolitik.

Regeringens förslag om att behålla Svenska Filminstitutet tillsammans med tre råd där alla får insyn men ingen får mandat ställer vi oss frågande till.

Om den av regeringen tillsatta styrelsen för Filminstitutet ska utse ledamöterna i de rådgivande råden riskerar det att personer med besvärliga synpunkter om regeringens filmpolitik och Filminstitutets arbete kommer att väljas bort. Branschråden riskerar då att bli ja-sägare, och det undergräver branschrådens trovärdighet.

I vår vision vill vi skapa förutsättningar för en stark filmindustri som efter god förmåga klarar av att i stor utsträckning stå på egna ben. Vi förordar att filmpolitiken omarbetas ännu en gång och att lösningar för en fristående och självständig filmindustri arbetas fram där alla avvägningar och kompromisser är välmotiverade.

Det är genom starka argument och ett helhetsperspektiv som vi gemensamt kan ta de krafttag som behövs för att hjälpa svensk film.

För tids vinnande yrkar vi sverigedemokrater bifall endast till reservationerna 4 och 16, men vi står såklart bakom alla våra reservationer.

Som avslutning skulle jag vilja önska herr talmannen och hans familj en trevlig sommar. Det är sista gången som jag står i talarstolen här, och jag önskar också er alla i kulturutskottet en trevlig sommar.

Anf. 204 Emma Wallrup (V)

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 2015/16:3366, yrkande 1 och 2. Vänsterpartiet står också bakom samtliga reservationer från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Kultur och kulturyttringar är aldrig neutrala utan präglas av sin tids föreställningar, motsättningar och villkor. Film är en konstart som i sig rymmer många andra konstarter. Det är ett medium med stor genomslagskraft som i hög grad formar vår bild av världen och är avgörande för hur kultur formas i vår samtid och hur vi förstår oss själva och vårt samhälle eller bidrar till detta. Filmpolitiken behöver därför utformas så att den gynnar produktion av film som både utmanar normer och maktstrukturer och speglar verkligheter och erfarenheter som sällan uppmärksammas eller ges utrymme.

Bechdeltestet gav när det kom ett snabbt och osentimentalt facit över hur mansdominerad filmvärlden var beträffande både vad som berättades och vilka som fick ta plats i berättelserna. För några år sedan skapades i Sverige den så kallade A-märkningen av film. A-märkningen ges till filmer som klarar Bechdeltestet, det vill säga filmer som porträtterar två namngivna kvinnor som talar med varandra om någonting utöver män. A-märkning i sig leder inte till jämställdhet, och Bechdeltestet mäter inte om filmer utmanar könsmaktsordningen eller gestaltar kvinnor och män mer jämställt än filmer i gemen. Men det faktum att så många filmer inte klarar testet är en indikation på att det inte är bra ställt med gestaltningen av kvinnor på film. Testet fungerar därför som ett enkelt verktyg för att synliggöra den strukturella obalans som vi länge har haft.

För att jämställdheten och mångfalden inom filmbranschen ska öka måste filmpolitikens jämställdhets- och mångfaldsmål ta sikte på och tillämpas på hela produktionsprocessen, från utvecklingsstadiet till produktion och distribution. Det innebär även att de relationer som styr de ekonomiska flödena i branschen behöver förändras.

I regeringens proposition anges att de nationella filmstöden även fortsättningsvis ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. När resultatet av hur filmstöden fördelats mellan könen redovisas brukar fokus vanligtvis ligga på hur många kvinnor som uppburit filmstöd, det vill säga hur stor andel av samtliga som tilldelats stöd som är kvinnor. Naturligtvis är det viktigt att fördelningen av stöden är jämn numerärt sett. Vänsterpartiet anser dock att det även är viktigt att se till hur filmstöden fördelas rent beloppsmässigt och att det i det avseendet ska finnas en strävan efter att fördelningen ska vara jämn. Hur stort stöd som beviljas för enskilda filmer beror givetvis på många olika faktorer, men Vänsterpartiet anser att det i så stor utsträckning som möjligt ska säkerställas att vi gynnar jämställdheten i detta viktiga medium.

Svenska Filminstitutets egna siffror över vilka som beviljades förhandsstöd för långfilm under åren 2001-2005, undantaget barn- och ungdomsfilm och dokumentärer, visar att en tredjedel av förhandsstödet gick till tio kända regissörer.

Förutsättningar för svensk film

Det är viktigt att vi fortsätter att arbeta för jämställdheten inom filmbranschen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)