Frågor om placerade barn och unga

Anf. 1 Mats Wiking (S)

Fru talman! Jag vill berätta historien om Jack.

Lille Jack föds i en familj där hans pappa och mamma dricker en del. Ibland tar Jacks pappa droger, och då blir han våldsam. Jack är liten, blir rädd och orolig, är utåtagerande på förskolan och kissar ofta på sig.

Förskolepersonalen anar att det inte står rätt till i familjen men tänker att det kanske är ett övergående problem. Men när Jack kommer med blåmärken och tydligt visar att han inte vill bli hämtad av sin far gör förskolan en orosanmälan.

Socialtjänsten tar emot anmälan och har ett möte med Jacks mamma, som deklarerar att det inte finns några problem i familjen, att allt är bra. Utredningen läggs ned.

Det går några år. Jack går på högstadiet och är med i det tuffa gänget som skolkar och dricker mycket på helgerna. Det förekommer också droger. Jack är en av de drivande personerna i gänget. Socialtjänsten har försökt med frivilliga insatser, men Jack och hans föräldrar har hela tiden tackat nej.

En dag går det riktigt illa. Jack knivskär en annan ungdom vid ett rånförsök. Ungdomen hamnar på sjukhus, och Jack blir tagen av polisen. Men som minderårig överlämnas han i socialtjänstens vård. Den här gången finns det så mycket på Jack att socialnämnden gör ett omedelbart omhändertagande enligt LVU. Jack blir placerad på ett särskilt ungdomshem, där han snabbt kommer in i en miljö som tyvärr påminner mycket om den som var hemma i kvarteret.

Historien om Jack är givetvis påhittad. Men den skulle kunna vara direkt från verkligheten, för hur det går för ett litet barn handlar mycket om familjen och miljön som barnet växer upp i. Familjen spelar alltid en avgörande roll, och när familjen sviker blir omgivningen, förskola, skola och socialtjänst allt viktigare.

Fru talman! I dag debatterar vi frågor om placerade barn och unga. Vi kan se att samhället blivit alltmer ojämlikt. Ekonomi, arbetslöshet, missbruk och ensamhet tenderar att bli en klassfråga. När vi tittar på vems barn som blir placerade ser vi att det sällan handlar om barn från välbärgade hem som hamnar på HVB-hem, Sis ungdomshem eller familjehem. Vi vet att det sociala skyddsnätet spelar en avgörande roll. Den ensamstående mamman i förorten har ofta ett mycket skörare skyddsnät än familjen i villan på fina gatan. Vilka barn som blir placerade speglar ofta ojämlikheten i samhället.

Samtidigt vet vi att i ett ojämlikt samhälle tjänar alla på att de som har det tuffast får det bättre. Här är välfärdsfrågorna helt avgörande - att det finns bra med resurser i förskola och skola och att det finns fritidsgårdar och en fungerande socialtjänst.

Fru talman! Oppositionen vill med ett antal tillkännagivanden till regeringen markera att det behövs fler lagändringar inom området placerade barn och unga.

Här behöver det nämnas att riksdagen redan i december ställde sig bakom lagändringar om bland annat vårdnadsöverflyttning, vårdplan och att barnets juridiska ombud ska ha rätt kompetens.

Det behöver också nämnas att regeringen den 26 februari kommer att presentera sin utredning av hur principen om barnets bästa kan stärkas vid beslut om tvångsvårdens upphörande. Utredaren har i uppdrag att se över möjligheten att tidigarelägga vårdnadsöverflyttning och undersöka om det bör införas en skyldighet att under längre tid följa upp barns situation efter en placering men också se över möjligheten att göra drogtester av vårdnadshavare vid umgänge eller hemflytt till föräldrar - allt i syfte att trygga situationen för barnet efter en placering.

Fru talman! Vi socialdemokrater anser att det behövs en större helhet runt LVU, tvångslagen. Det är givetvis viktigt vad som händer efter att tvångsvården upphör. Men det är minst lika viktigt vilka insatser som sätts in före ett LVU och under ett LVU, för är det något vi lärt oss om tvångsomhändertagna barn är det tyvärr att det finns alltför många familjehem, HVB-hem och särskilda ungdomshem som inte alltid är så bra på att ge placerade barn en säker, trygg och högkvalitativ vård.

Programmet Uppdrag granskning har vid flera tillfällen lyft fram situationen på statliga ungdomshem. Där har man sett flera exempel på att ungdomar blivit slagna, sexuellt ofredade och satta i isoleringsrum upprepade gånger och långa perioder. Det är fruktansvärda beskrivningar.

Om barns bästa ska gälla måste det också gälla i hela samhällsvården, i familjehem men också på HVB-hem och särskilda ungdomshem.

Fru talman! Det finns en annan sida av familjehemsvården och ungdomsvården som tyvärr sällan lyfts fram i debatten. Det är de familjer och socialarbetare som faktiskt ser uppdraget som ett kall och varje dag gör fina insatser för utsatta barn och ungdomar. De är värda att nämnas.

Samtidigt går det inte att vänta på att "dåliga" familjehem eller ungdomshem blir bättre, för så länge tiden går är det fler barn och ungdomar som far illa. Här behöver vi se över om IVO, Inspektionen för vård och omsorg, behöver mer muskler så att man kan komma till rätta med de stora brister som uppmärksammats på särskilda ungdomshem men även se över hur tillsynen kan förbättras på HVB-hem och i familjehem.

I betänkandet finns förslag som handlar om att säkra upp kontrollen av till exempel familjehem, bland annat ett förslag om att skapa ett nationellt register. Vi socialdemokrater är inte emot detta i sak, men vi har förstått att det inte med lätthet går att tvinga in föräldrar i ett register. Ska vi ha ett sådant register bör alla familjehem ingå eftersom syftet med ett register borde vara att kvalitetssäkra verksamheten.

Fru talman! Flera motioner tar också upp behovet av uppföljning och stöd efter en placering. Hur den uppföljningen ska se ut är något som ses över i förslaget om ny socialtjänstlag men som sagt även i regeringens pågående utredning om barnets bästa. Vi socialdemokrater anser att när det gäller uppföljning kan tidsaspekten spela roll, men innehållet är helt avgörande.

Slutligen, fru talman: Det känns viktigt att frågan om placerade barn nu uppmärksammas. Men framför allt behöver vi ta ett helhetsgrepp om barn som far illa, långt innan de blir tvångsomhändertagna. Ett barn väljer inte vilken familj det föds i, men det är ofta avgörande för ett barn vilken familj det föds i. Därför är samhällets kompensatoriska roll så avgörande för de barn som inte får rätt förutsättningar.

Fru talman! Vi i S står självklart bakom samtliga våra reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 15.

Anf. 2 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! En barndom går aldrig i repris. Betydelsen av att ha en trygg och bra barndom kan nog inte överskattas.

Vi vet att alldeles för många barn inte har detta. Under 2020 blev vi brutalt påminda om det i och med att berättelsen om Lilla hjärtat nystades upp framför oss. Men dessa barn är många, och även om berättelsen om "Lilla hjärtat" blev startskottet för ett väldigt viktigt arbete vet vi alla här att det finns många barn som behöver bättre förutsättningar, som behöver bättre lagstiftning, som behöver politiker som verkligen bryr sig och är handlingskraftiga.

En trasig uppväxt kan ge skador och ärr i själen, som min kollega Mats Wiking beskrev i sin berättelse om Jack. När hemmet inte klarar av att ta ansvaret är det viktigt att samhället finns där. År 2018 var det 22 800 barn och unga som behövde insatser och fick bo i ett familjehem enligt SoL eller LVU. Det är många barn, men vi vet att det är betydligt fler som far illa.

Vad behöver då ett barn? Jo, ett barn behöver väldigt mycket kärlek. Man kommer väldigt långt på mycket kärlek, men man klarar sig inte bara på det. Och dessvärre får många barn inte ens kärlek där de borde få det, nämligen i sitt hem.

Men man behöver också mat i magen. Det gör mig ont att veta hur många barn som går till skolan varje dag utan att ens ha fått det där målet mat. Vi vet också att det finns barn som får gå ut och gå till skolan utan att ha tillräckligt mycket kläder på sig, när det är minus tolv grader.

Man behöver också bli lyssnad till, förstådd, sedd och uppmärksammad för att få den start i livet som gör att man blir en välfungerande människa. Där kommer bland annat de oerhört viktiga familjehemmen in. I det betänkande vi diskuterar i dag finns en rad förslag som tar sin utgångspunkt i hur viktiga familjehemmen är.

Jag vill börja med att säga att vi har många fantastiska familjehem. Men vi vet också att det finns barn som går ur askan i elden - från en fruktansvärd familjesituation till ett familjehem som inte håller måttet. Just därför behöver vi ha ett register, och det ska vara tvingande, anser vi. Alla familjehem ska ingå i ett register. Det ska inte vara möjligt att i en kommun ha verksamhet som inte uppfyller de kvalitetskrav som man har rätt att ställa på ett familjehem för att sedan flytta verksamheten någon annanstans och fortsätta där.

Men vi anser också att det ska finnas licensiering. Det innebär inte minst att man kan lyfta alla de fantastiska familjehemmen genom utbildningar och att de hela tiden får relicensieras. Men det är också viktigt att man ser över det uppdrag som våra familjehem har.

Fru talman! Detta är på många sätt ett nytt betänkande, och jag är väldigt glad över det. Vi har brutit ut yrkanden från den allmänna motionstiden som handlar om just utsatta barn. Jag vill markera att det i detta betänkande finns yrkanden från Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men de övriga tre partierna är inte med. Varför? Jo, de valde helt enkelt att inte lägga in sina förslag i betänkandet.

Jag kan tycka att det finns många svek i detta, men det allra viktigaste sveket tycker jag gäller barnen. Jag ser nämligen som mitt uppdrag som politiker att i alla sammanhang arbeta för de förslag som vi moderater lägger fram och göra mitt yttersta för att se till att de får en majoritet. Därför pratar vi moderater med alla partier i Sveriges riksdag och gör allt vi kan för att säkerställa att dessa majoriteter finns.

Vad behöver ett barn? Jo, förutom allt det andra jag har pratat om behövs politiker som inte bara pratar utan också är beredda att agera och fatta beslut.

Den 12 mars 2020 lade vi moderater ett utskottsinitiativ på riksdagens bord. Det hade sin utgångspunkt i det fruktansvärda som hänt "Lilla hjärtat" och i att vi bestämde oss för att det nu fick vara bra; detta fick inte hända någon mer gång.

Jag kan se tillbaka på ett på många sätt fantastiskt år, då riksdagen har visat sina bästa sidor och åtta partier tillsammans har arbetat för att få en rad lagförslag på plats. Därför är jag lite extra besviken och ledsen över att vi inte har med Vänsterpartiet och deras yrkanden i utskottets förslag i dagens betänkande. De har valt att reservera sig, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det jobb vi då gjorde resulterade bland annat i att vi har några förslag till nya lagar från och med den 1 mars. Det handlar bland annat om vårdplan och vårdnadsöverflyttning.

Det saknas inte förslag, mina vänner. Utredningen Barns och ungas rätt vid tvångsvård tillsattes 2012 av alliansregeringen och presenterades 2015 men hanterades inte av den rödgröna regeringen. År 2017 kom Se barnet! - en utredning som Alliansen tillsatte 2014 och som presenterades 2017 men inte har hanterats av den rödgröna regeringen. Den rödgröna regeringen tillsatte 2017 en egen utredning, Ett fönster av möjligheter, men vi har ännu inte sett lagförslagen.

Mina vänner, barnen kan inte vänta. Barndomar går inte om. Det betyder att vi behöver göra betydligt mer än vi gör i dag.

Jag hade hoppats att vi i dag skulle se socialministern i kammaren, men inte heller denna gång kommer hon hit och diskuterar våra utsatta barn. Det finns nämligen en hel del förslag att diskutera. Förutom dem jag har nämnt gällande familjehem finns det bland annat förslag om att införa lagkrav på obligatoriska drogtester av föräldrar eller vårdnadshavare när de ansöker om umgänge, när omprövning av vård enligt LVU sker eller i samband med att sådan vård upphör. Det finns förslag om lagkrav på att uppföljning av en placering i familjehem eller jourhem ska dokumenteras skriftligt. Det handlar om en rad förslag som kan tyckas små men som är oerhört viktiga i den fortsatta hanteringen.

Eftersom socialministern inte är på plats tänker jag att Mats Wiking, som är på plats, kanske kan berätta varför ministern inte är här och varför det inte har hänt något med alla dessa utredningar. Är det inte dags att det börjar hända saker? Varför finns det inte en proposition på den propositionsförteckning som vi har tagit del av i socialutskottet?

De må heta Jack, Esmeralda, Mio, Sofie eller Bobby - dessa barn är många, och nu måste det vara slut med ord och i stället bli handling och förändring. Jag kan lova att vi moderater bara har börjat vårt arbete när det gäller detta.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Anf. 3 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Vi debatterar som sagt betänkandet Frågor om placerade barn och unga, och jag ställer mig också såklart bakom alla de tio tillkännagivanden som utskottet lägger fram. Utöver detta vill jag även yrka bifall till vår reservation 12, som handlar om barnombud.

Fru talman! Precis som Camilla Waltersson Grönvall nämnde tidigare går en barndom aldrig i repris. Jag kommer så länge jag har möjligheten att påverka att göra min röst hörd för de barn och unga som omfattas av socialtjänstens insatser i dag, men även för dem som har omfattats eller kommer att omfattas.

Socialtjänstens arbete och funktion är av oerhörd betydelse för ungas chans till en förändring men innebär också en ny möjlighet i många ungas liv. Att stödja och hjälpa barn i svåra situationer i livet är inte bara en självklarhet, utan socialtjänstens arbete är också kopplat till känslor och mående. Ett stort ansvar vilar därför på socialsekreterarna men även på de lokala politiker i landets nämnder som ansvarar för dessa frågor och i synnerhet på lagstiftarna. Det gäller att rätt beslut tas och rätt insatser sätts in i rätt tid och att dessa är väl avvägda.

I detta betänkande hanterar vi bland annat Sverigedemokraternas förslag om certifiering av familjehem och framtagande av ett nationellt register över familjehem och jourhem. Detta har också lagts fram som ett tillkännagivande. Att Sverige tidigare inte har haft ett organiserat system för familjehem kan tyckas beklagligt, inte minst ur ett barnperspektiv, då det faktiskt har riskerat att sätta barn i en osäker och otrygg situation.

Varje enskild kommun ansvarar för att rekrytera och utreda sina egna familjehem. De ska även erbjuda familjehemmen utbildning och säkerställa att de bedriver en vård som håller god kvalitet. I dagsläget är det svårt för en kommun att ta del av en annan kommuns information. Det innebär att det finns en överhängande risk för att familjehem som visat sig vara olämpliga i en kommun kan fortsätta att ta emot barn från en annan kommun, eftersom familjer kan anmäla sitt intresse i flera kommuner. Det saknas en gemensam kontroll.

Det är inte rimligt att olämpliga familjehem gång på gång och utan kommuners vetskap om historiken kan göra nya ansökningar som leder till att de får barn placerade hos sig. Det är heller inte rimligt att familjehem som tidigare har fråntagits barn på grund av exempelvis vanskötsel felaktigt ska kunna hävda att de aldrig tidigare tagit emot barn. Det är oseriöst.

Genom att samla familjehemmen i ett nationellt register underlättar man kommunernas granskning, dels i syfte att undvika dåliga placeringar, dels för att man på ett strukturerat och hyfsat lättillgängligt sätt ska hitta goda, licentierade familjehem. Utöver detta ger det möjlighet att matcha hemmet med den unges behov med målsättningen att placeringen ska bli så bra och lyckad som möjligt.

Hela tanken med att placera ett barn är ju att barnet ska få det bättre och få den vård och det stöd som behövs. Kan inte socialtjänsten leva upp till detta är det ett stort misslyckande för varje individ som drabbas. I vilket fall som helst innebär en placering en separation i någon form, även om den oftast är positiv.

Fru talman! Vi är alltså oerhört glada över att detta tillkännagivande läggs fram, och vi hoppas innerligt att regeringen skyndsamt agerar i frågan.

Ett område som i dag kan upplevas lite väl definitivt är när ett familjehem får frågan om att ta över vårdnaden. Vid den överflyttningen upphör den formella kontakten med socialtjänsten. Det innebär att familjehemmet, som då blir vårdnadshavare, inte längre har rätt och tillgång till socialtjänstens hjälp när det gäller bland annat sjukvård eller barn- och ungdomspsykiatrin och inte heller när det gäller stöd till familjen. Detta hinder skulle kunna göra det svårt för en del att ta ett beslut om en vårdnadsöverflyttning. Det anser vi är synd. Det är därför viktigt att socialtjänstens stöd och tillsyn fortsätter också efter att en vårdnadsöverflyttning har skett, i synnerhet initialt eller då hemmet har behov av det. Det behövs därför en bred översyn med förslag till stödåtgärder vid vårdnadsöverflyttning. Ett sådant stöd skulle kunna innebära att allt fler barn får möjlighet att växa upp i trygg vetskap om var de hör hemma - i en familj, alltså.

Fru talman! Vi har genom åren noterat att många barn som är placerade i hem enligt socialtjänstlagen upplever att de inte blir lyssnade på. De bollas mellan socialtjänst, familjehem och eventuella biologiska föräldrar. Barnen behöver förhålla sig till alla dessa efter bästa förmåga.

Det är viktigt att barnet och den unge har någon att luta sig mot som är helt oberoende av myndigheter och socialtjänst. Vad jag talar om är ett barnombud. Det är en person som ska finnas som ett stöd för den unge mellan familjehem och socialtjänst, lite som en god man. Tanken är att barnombudet också ska ha anmälningsplikt om denne upptäcker oegentligheter eller missförhållanden.

Barnombudet ska också ges möjlighet att ha insyn över den del i det ekonomiska stödet som korrekt kallas omkostnadsbidrag, vilket är tänkt att kompensera för de omkostnader som hemmet har för den unge eller barnet. Jag vill absolut inte påstå att familjehem generellt tar uppdrag för att stärka sin privata ekonomi, men faktum är att sådana familjehem finns. Av den anledningen är det oerhört viktigt att man säkerställer att de pengar som avses gå till den unge också gör det och att det inte i stället investeras i nya ytterdörrar eller en ny häst i stallet.

Jag kan anses tuff i mina ord, men här har vi ett problem som vi måste prata om. Det finns lösningar. Här är en av dem.

Fru talman! Utöver det jag har framfört i dag har det gjorts ytterligare tillkännagivanden till regeringen. Det är många viktiga förslag och förbättringar som leder till fler trygga placeringar, och vi hoppas verkligen att regeringen tar till sig tillkännagivandena.

För övrigt uppmanar jag riksdagen att vid nästa behandling av dessa frågor titta lite extra på förslaget om barnombud, så att vi även kan få en bättre tillvaro för våra barn.

Anf. 4 Martina Johansson (C)

Fru talman! Så står jag här i talarstolen igen och får möjlighet att tala om barns rätt till delaktighet, att få komma till tals och framför allt att få en trygghet!

Att sätta barnen främst är otroligt viktigt. Det är något som socialutskottet har arbetat ganska hårt med under ungefär ett års tid. Det arbetet har lett till höstens beslut, som kom till genom en proposition och framför allt också genom tillkännagivanden, för att stärka barns rättigheter. De besluten handlade om kunskapskrav på offentliga biträden och om vad som behöver finnas med när vi överväger en vårdnadsöverflytt.

Dagens betänkande bygger vidare på de beslut vi tog i höstas. Det handlade om att jobba vidare med att stärka barns rättigheter. I det här betänkandet finns det ett antal konkreta förslag som nu lämnas som tillkännagivanden till regeringen. Det handlar bland annat om stöd till de familjer som väljer att ta emot ett barn och även göra en vårdnadsöverflytt och om uppföljningen när ett barn har flyttat tillbaka till sin ursprungsfamilj. Detta är två förslag som Centerpartiet har lagt fram och som i dag bidrar till tillkännagivandet.

Nu gäller det för regeringen att man börjar visa att man också vill sätta barnens bästa främst. Med risk för att bli tjatig vill jag säga att det tyvärr inte räcker med att ändra i lagstiftningen. Vi måste också jobba med den kunskap som finns hos alla de duktiga medarbetare som arbetar med barn. Deras kunskap behöver stödjas, och man behöver också se över vilka metoder som används när man gör utredningar om barn.

Kunskapen behöver stärkas både inom socialtjänsten och inom polis- och domstolsväsendet. Jag tro att vi också behöver se över kraven och vad man får med sig i sin grundutbildning. Från första början ska man kunna sätta barns bästa främst. Det handlar om barns möjlighet till delaktighet och att komma till tals och framför allt att få en trygg uppväxt.

Fru talman! Vi ska självklart motverka att barn behöver omhändertas. Vi måste lägga fokus på att stötta de familjer som behöver stöd. För mig handlar det om både frivilliga insatser och ibland tvångsinsatser, där vi hjälper familjer och den unge att komma på rätt sida, om jag får använda ett sådant uttryck.

Att omhänderta ett barn är ett otroligt stort ingripande. Det gäller att vi försöker göra allt vi kan innan det blir aktuellt. Det handlar som sagt om vissa tvångsåtgärder men även om att ge stöd till de föräldrar som brister i sin omsorgsförmåga.

Men när det går så långt att vi måste omhänderta ett barn är våra familjehem otroligt viktiga. Utan dem skulle detta inte fungera. Då måste vi också se till att familjehemmen får resurser och möjligheter att vara goda familjehem. De behöver också ett stöd. De behöver handledning och kunskap.

Några av mina kollegor har tidigare varit inne på frågan om familjehemsregister. Det är något som jag tror är bra just för att direkt olämpliga familjehem inte ska kunna flytta sin verksamhet till en annan kommun. Jag tror också att ett sådant register skulle kunna underlätta matchningen mellan familjehem och barn som behöver en placering. Skälet till att ett barn eller en ung person flyttar mellan olika familjehem kan nämligen ibland vara att det inte blev rätt från början. Familjen fick inte det barn som de har förmåga att stötta i sin vardag. Vi måste alltså bli bättre på att följa upp matchningen.

Återigen: Ett register skulle kunna underlätta de här sakerna.

Jag nämnde förut att stödet, efter en vårdnadsöverflytt, måste kunna fortsätta till ett familjehem, både för att de ska vilja göra detta och för att det ska bli bra för barnet att vara där. Det viktigaste för mig och Centerpartiet är barnets bästa. Därför är det med glädje jag ser att vårt förslag i dag vinner gehör i kammaren.

Fru talman! Det som är väldigt bra för de allra flesta barn är när en placering kan upphöra. När familjen har fått stöd och barnet kan återgå till sin ursprungsfamilj måste man fortfarande säkerställa att det just är till barnets bästa. Av det skälet tycker jag att det är viktigt att socialtjänsten har möjlighet att följa upp hur det går för barnet när det har flyttat hem till sina föräldrar igen. Man ska inte behöva vänta på nya orosanmälningar, utan vi behöver förlänga den tid då socialtjänsten kan göra ett hembesök för att se att det faktiskt fungerar. I dag är det två månader. Jag vill se att det kan vara upp till ett år som man har möjlighet att följa upp barnet.

Det är, återigen, glädjande att detta i dag vinner gehör i kammaren.

Men vad svarar regeringen när det gäller de förslag som finns i betänkandet? Jo, man hänvisar till pågående eller avslutade utredningar. Det är klart att saker och ting behöver utredas, men jag hade önskat att regeringsföreträdarna hade valt att visa vägen. Vad är det vi vill? I vilken riktning ska vi gå för att skapa trygghet för familjer och barn? Jag hoppas att regeringen framöver skyndar på och att även de står på sig för barnets bästa.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till tillkännagivande, utom under punkt 19. Jag yrkar även bifall till reservation 7.

Anf. 5 Mats Wiking (S)

Fru talman! Ledamot Martina Johansson nämner detta med ett nationellt register över familjehem. Som jag sa i mitt anförande är vi socialdemokrater inte emot ett register. Det finns register för HVB-hem, till exempel. Det jag saknar är en liten förklaring av hur registren ska se ut - där socialtjänsten ska söka ett familjehem som är lämpligt och passande. Vad jag vet om HVB-registret är att det bara är en presentation av olika HVB-hem. Tänker Centerpartiet att det ska vara någon kvalitetsbedömning av familjehemmen i denna katalog eller detta register?

Anf. 6 Martina Johansson (C)

Fru talman! Jag tackar för frågan. Hur vi bygger upp registret är något som vi skulle kunna fortsätta att diskutera. Det som är viktigt är att visa vilken typ av familj det är och vilken typ av barn eller ung person som familjen ser att de skulle kunna stötta. Den kommun som utreder måste självklart kvalitetsgodkänna familjen i grund och botten. Men också en familj som har varit direkt olämplig ska finnas kvar i registret så att man inte kan söka som familjehem en gång till. Det är det som är det viktiga med ett register: att också få med dem som är direkt olämpliga.

Anf. 7 Mats Wiking (S)

Fru talman! Då blir det ganska tydligt, Martina Johansson, att det i ett register måste finnas punkter där man talar om familjehem som inte fungerar. Jag undrar hur det står sig juridiskt att ha ett sådant register över familjer. Det är väl lite grann därför vi är tveksamma. Men det är spännande att höra hur ni tänker.

Anf. 8 Martina Johansson (C)

Fru talman! Då uppmanar jag regeringen att ta tag i det tillkännagivande som kommer i dag och att faktiskt göra denna utredning, så att vi säkerställer att det är lagligt att ha ett sådant register och hur dessa markeringar ska göras.

När någon är direkt olämplig handlar det inte om en felaktig matchning mellan ett barn och en familj och att det av det skälet inte fungerar. Det handlar om direkt olämpliga vuxna, som själva har problem. Det finns exempel på familjehem där de har drogproblem, till exempel. De ska absolut inte kunna få ta hand om fler barn.

Anf. 9 Maj Karlsson (V)

Fru talman! Jag vill inleda denna debatt med att säga att jag är mycket glad att vårt ansvar för barn och unga i samhällets vård kommit att bli en av de högst prioriterade frågorna i socialutskottet. För en gångs skull tar våra utsatta barn det utrymme inom politiken som de har rätt till. Jag har stora förhoppningar om att vi innan mandatperiodens slut kommer att ha sett till att stärka barns position inom den sociala barn- och ungdomsvården.

Alla barn har enligt barnkonventionen, som nu är svensk lag, sina egna rättigheter just för att de är barn. Det är varje stats skyldighet att vid de tillfällen föräldrar inte kan ta sitt föräldraansvar se till att täcka upp i deras ställe.

Men att skilja ett barn från dess familj är en av de mest ingripande åtgärder ett samhälle kan göra. Det är ett ingripande med mycket stora konsekvenser som kommer att påverka ett barn och hela dess familj för resten av deras liv. När samhället skiljer ett barn från dess föräldrar medföljer därför ett enormt ansvar.

Syftet med placeringen är att ge barnet en chans till ett bra liv. Ett barn som omhändertas ska därför aldrig får det sämre. Vårt löfte måste alltid vara att det ska få det bättre. Men vi vet att samhället om och om igen har svikit det löftet. Vi har det med oss i vår historia, och det är ett faktum även i dag. Trots att vi vet att det finns enorma brister när det kommer till utsatta barn har regeringen varit för passiv. I stället har utskottet självt varit tvunget att agera.

Fru talman! Det är "Lilla hjärtats" fruktansvärda öde som ligger till grund för att det nu äntligen börjar hända något för barn som är i samhällets vård. Det är verkligen helt fruktansvärt att det kan gå så långt innan politiken agerar. Det är faktiskt helt ofattbart. "Lilla hjärtats" öde blev satt i ljuset, men det finns i detta nu barn som far riktigt illa utan att det kommer till offentlighetens kännedom.

Det finns barn som inte får den hjälp de har rätt till, som inte blir hörda, som inte blir sedda och som inte blir respekterade. Det finns barn som lämnas under hemska förhållanden och barn som blir helt osynliga trots att de är i samhällets vård. Det är därför otroligt viktigt att vi nu, när vi äntligen gör detta, gör rätt insatser. Det absolut viktigaste är att vi genomför förändringar som kommer att göra skillnad på riktigt, så att vi när vi är färdiga kan säga att vi verkligen har tagit vårt fulla ansvar.

Regeringen har efter utskottets påtryckningar lovat att presentera en utredning med förslag på förbättringar i slutet av februari. I dagsläget vet vi inte så hemskt mycket om vad den utredningen kommer att innehålla, men jag efterfrågar en bred samsyn i dessa frågor och anser därför att förslagen kan vara värda att invänta. Det är anledningen till våra ställningstaganden i dag.

Men låt mig vara tydlig. För oss i Vänsterpartiet är det helt centralt att LVU blir en heltäckande rättighetslagstiftning. Vi anser att Sverige nu är redo att likt våra grannländer ta steget fullt ut och implementera barns rätt som ett eget rekvisit. Vi vill att LVU ska utvidgas så att det bättre anpassas efter barns behov. Vi anser också att barn som är i kontakt med myndigheter ska ha rätt till ett eget ombud.

Fru talman! Vi vill ha ett system där våra barn blir egna rättighetsbärare, men vi måste också se till att säkra barnrättssäkerheten. Den hårda sanningen är att vi kan skriva hur många fina lagar vi vill, men det kommer inte att ge så mycket om vi inte ger rätt förutsättningar för att man ska kunna leva upp till dem.

Socialtjänsten har en helt central roll i arbetet med barn i utsatthet, men även om vi vet det har socialtjänsten under många år blivit eftersatt. Socialsekreterarna är bland de viktigaste personerna för varje barn som behöver samhällets stöd. Det är där utredningen av både familj och familjehem görs. Det är där barnet har sin kontakt. Det är socialsekreterarna som kommer att följa upp barnens boende under placeringen, och det är de som kommer att följa upp dem därefter. Det är till socialsekreteraren barnet ska vända sig om något inte känns bra. Därför måste socialtjänstens arbete prioriteras.

I barnkonventionen står tydligt: Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

Men en undersökning som genomförts av den nationella samordnaren för den sociala barn- och ungdomsvården visar att en socialsekreterare i snitt har en timme om dagen till kontakt med barn, unga och vårdnadshavare. Endast en liten del av den timmen används för enskilda samtal med barn. Socialsekreterarna själva vittnar om att de ofta bara träffar barnet en eller två gånger. Hur ska de kunna leva upp till lagen?

Vi vet att socialsekreterare har en mycket tung belastning, vilket medför att de inte orkar. Personalomsättningen är extremt hög. De erfarna medarbetarna inom barn och ungdom ersätts med oerfarna, nyexade sekreterare med kort eller ingen erfarenhet av att arbeta med barn.

Bemötande och att det finns tid att vårda barnets berättelse är av yttersta vikt för att bygga tillitsfulla relationer. Det kommer ha stor betydelse för vårdens slutliga utfall. I dag är förutsättningarna för det begränsade.

Om vi menar allvar med att barn ska få sina rättigheter tillgodosedda och att vi aldrig mer vill se ett öde som "Lilla hjärtats" måste socialtjänsten prioriteras. Då måste vi säkra att socialsekreterarna får bra utbildning, rätt stöd och den kunskap de behöver för att möta de barn som har det allra tuffast. Då måste vi se till att tiden och resurserna räcker till.

Det går inte att ha den här debatten i dag utan att lyfta situationen på statens institution Björkbacken. I ett reportage från Uppdrag granskning vittnar flera unga flickor om fruktansvärda kränkningar och övergrepp. År 2016 besökte jag själv institutionen. Det var klart och tydligt att något var fel, vilket jag personligen meddelande Sis. Men inte ens det fick dem att agera.

Det står tydligt i barnkonventionen: "Varje stat ska regelbundet se till att ett barn som är omhändertaget av myndigheter behandlas väl." Livsfarliga nedläggningar, systematisk isolering, långa tider av vård i enskildhet, kränkande behandling och övergrepp kan aldrig ses som något annat än ett brott mot konventionen. Därför har vi kallat Sis till socialutskottet, och vi har också efterfrågat en hearing. Vi i Vänsterpartiet kräver att regeringen agerar för att hantera bristerna inom Sis.

För oss i Vänsterpartiet är vårt mål att barn blir hörda och lyssnade på och att de själva blir delaktiga i de beslut som berör dem, att de blir behandlade med respekt och förtroende, att ingen släpper deras hand genom hela denna livsavgörande process och att inte ett enda barn eller en enda ungdom ska bli svikna när de är i samhällets vård.

Vi står bakom alla våra reservationer.

Anf. 10 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Det är otroligt viktigt att diskutera de här frågorna, och i likhet med Maj Karlsson är jag oerhört glad över att de har fått en högre status och en större betydelse i socialutskottet och att vi nu i regel driver på allihop.

Jag är därför, måste jag passa på att säga, extra besviken över att Socialdemokraternas representant, Mats Wiking, väljer att inte hörsamma mina frågor och begära replik. Vi återkommer till detta; jag får väl ta en interpellationsdebatt med ministern.

Jag lyssnar till Maj Karlsson och hör att regeringen är alltför passiv, att politiken måste agera och att vi har hört att regeringen lovar att presentera en utredning som vi i dagsläget inte vet vad den kommer att innehålla. Så långt är jag överens med Maj Karlsson.

Men när vi tittar på dagens betänkande kan vi konstatera att där finns fem partiers yrkanden. Vänsterpartiet, som jag glädjande nog har vant mig vid är en meddebattör och medkämpe när det gäller barns rättigheter, väljer att reservera sig. Lyssna noga: Man väljer inte bara att inte lägga in sina egna yrkanden när det gäller utsatta barn, utan man väljer att reservera sig tillsammans med regeringspartierna.

Jag måste säga att detta inte bara förvånade mig - det gjorde mig också ganska ledsen. Ska vi se det så att Vänstern nu har släppt sitt stora engagemang och inte längre står sida vid sida med oss övriga partier när det gäller att fortsätta att driva dessa frågor?

Anf. 11 Maj Karlsson (V)

Fru talman! När Camilla Waltersson Grönvall och Moderaterna inledde arbetet efter händelserna med "Lilla hjärtat" var jag så glad. Jag tyckte att det var så bra att ni tog det steget och verkligen agerade. Vi hade därefter ett väldigt bra samarbete i den grupp som skapades och som vi nu också arbetar i för att komma framåt med dessa otroligt viktiga frågor för den sociala barn- och ungdomsvården.

Jag börjar dock verkligen bli orolig över det höjda tonläge som kommer från Moderaternas sida. För oss handlar det här om att vi behöver ha en bred samsyn där vi gemensamt arbetar oss fram för att nå absolut bästa möjliga barn- och ungdomsvård. Men i debatt efter debatt hör jag hur Camilla Waltersson Grönvall och Moderaterna höjer tonläget i stället för att söka samsyn.

Jag var tydlig i mitt anförande: Anledningen till att vi har agerat som vi har gjort i det här ärendet är att regeringen kommer att presentera en utredning med ett antal förslag i slutet av februari. Det är alltså ganska kort tid kvar. Jag vill ha samsyn. Jag vill att vi ska komma framåt gemensamt, för det här handlar om samhällets barn. Då tycker jag inte att det är märkligt att invänta det regeringen ska göra i dessa frågor.

Jag tycker inte heller att det är helt enkelt. Det finns saker där vi har behövt göra överväganden. Det nationella registret är ett exempel. Samsyn, Camilla Waltersson Grönvall, är dock det viktiga i de här frågorna.

Anf. 12 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag tror att de flesta som har arbetat med mig i de här frågorna vet att engagemanget är både stort och äkta. Det krävs någonting som vi har saknat från regeringen och som vi faktiskt fortsätter att sakna, och det är handlingskraft.

Jag nämnde i mitt anförande tre utredningar. Jag vet inte om Maj Karlsson tycker att det är att visa prov på handlingskraft när man har så många förslag bakom sig. Då finns det kanske anledning att höja tonläget. Det är oppositionens uppdrag att driva på en regering som uppenbarligen inte har prioriterat de här frågorna under snart sex års tid.

Jag vet inte om Maj Karlsson har sett någonting i propositionslistan som inte jag har sett, men vi saknar alltså även i den propositionslista vi har fått till oss fortsatta ambitioner och förslag från regeringen. Tycker inte Maj Karlsson att detta är anmärkningsvärt?

Vi har i dag tio tillkännagivanden framför oss i betänkandet där jag väldigt gärna hade sett just den samsyn som Maj Karlsson pratar om - en samsyn som vi har sökt med fem partier, men där det sjätte partiet som tidigare stod sida vid sida med oss andra nu inte längre gör det.

Det vore väldigt bra, fru talman, om Maj Karlsson kunde redovisa vilka av de här tio tillkännagivandena som hon kan stämma in i så att vi vet var vi har Vänsterpartiet när vi nu går vidare.

Anf. 13 Maj Karlsson (V)

Fru talman! Att Camilla Waltersson Grönvall angriper regeringen är hennes fulla rätt. Det gör vi också. Vi är mycket kritiska till regeringens agerande. Jag säger gladeligen att Camilla Waltersson Grönvall och Moderaterna har bidragit till att driva den här frågan framåt, och vi har stått med. Vi står bredvid.

Det är dock inte regeringen som Camilla Waltersson Grönvall angriper, utan det är Vänsterpartiet. Men Camilla Waltersson Grönvall vet mycket väl varför våra yrkanden inte är med. Det handlar om konstruktioner. Det handlar inte om våra politiska förslag. Det vet Camilla Waltersson Grönvall.

Nu är det så här att vi gemensamt behöver trycka på regeringen i de frågor där vi inte kommer framåt. I många av de tillkännagivanden som ligger på bordet i dag pågår ett arbete. Vad jag och Vänsterpartiet säger är: Absolut, vi inväntar regeringen till i slutet av februari för att se om de vackra ord som nu har målats upp av regeringen stämmer. Gör de inte det är frågan en helt annan.

Min fiendes fiende är min bästa vän är ett bra uttryck, tycker jag. Det är inte i frågan att vi kritiserar regeringen som jag reagerar på tonläget, utan det är att man på detta mycket hårda sätt angriper Vänsterpartiet fast man mycket väl vet vilket arbete vi gör i dessa frågor.

Anf. 14 Pia Steensland (KD)

Fru talman! En trygg barndom med kravlös kärlek och kärleksfulla krav lägger grunden för ett gott liv. Men dessvärre vittnar många personer som har fått samhällsvård under barndomen om att de har farit illa under uppväxten. De blev inte lyssnade på, de fick inte vara delaktiga, de fick inte det stöd och den omsorg som de behövde för att känna sig trygga eller för att klara sig bra i skolan. De vittnar om att erfarenheterna av samhällets bristande stöd inte försvinner bara för att de växer upp och blir vuxna. I stället är det erfarenheter som präglar dem och som de bär med sig under resten av sina liv. Alltför många mår psykiskt dåligt, alltför många hamnar i dåligt sällskap, i utanförskap, missbruk och kriminalitet.

Fru talman! Dessa personer har fått betala ett högt pris för samhällets svek, och vi riksdagsledamöter måste göra vårt yttersta för att sveket inte ska upprepas för fler. Vi måste se till att lagen säkerställer att det är barnets trygghet, barnets bästa som väger tyngst när det gäller insatser och stöd under uppväxten.

Fru talman! Detta kan tyckas självklart, men i dagens lagstiftning väger föräldrarnas rätt till sina barn tyngre än barnets bästa. Vi kristdemokrater har därför arbetat länge för att det ska vara barnets bästa som sätts främst i lagrummet. För snart tio år sedan tillsatte den dåvarande kristdemokratiska barn- och äldreministern Maria Larsson en utredning för att ge bättre skydd och samhällsvård till barn och unga. Utredningen presenterades för den socialdemokratiskt ledda regeringen 2015, men dessvärre gick regeringen inte vidare med lagförslagen. Vi har sedan dess fortsatt att driva dessa frågor genom motioner i riksdagen, men tyvärr har de inte vunnit stöd.

Det är obeskrivligt sorgligt att åren bara har gått. Alltför många barn och unga har fått betala ett högt pris för regeringens passivitet. Men samtidigt, fru talman, är det glädjande att det nu finns en samlad politisk vilja till förändring. Under förra året gjorde vi ett arbete i riksdagen för att stärka lagen kring barnets rätt till trygghet när det gäller exempelvis vårdnadsöverflyttningar. Det är en lagändring som träder i kraft den 1 mars. Jag vill passa på att tacka mina kollegor från övriga partier och utskottets tjänstemän för att vi har haft ett gott samarbete i arbetsgruppen som tog fram lagförslaget.

I dag tar riksdagen flera viktiga steg för att stärka tryggheten för barn och unga som behöver samhällets stöd genom att rikta tio olika uppdrag till regeringen. Jag och Kristdemokraterna ställer oss därför helhjärtat bakom utskottets ställningstagande, som också innebär att flera av våra förslag nu blir beviljade.

Fru talman! Jag beklagar dock att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att reservera sig mot utskottets ställningstagande. Men jag förutsätter att regeringen ändå kommer att följa riksdagens vilja, och jag vill nu berätta mer om de förslag som vi kristdemokrater har lagt fram och som kommer att göra stor skillnad i unga människors liv.

Fru talman! Trots en socialtjänsts goda intentioner är det dessvärre vanligt att placeringar av barn resulterar i sammanbrott, det vill säga att vården avbryts i förtid. Studier visar att sammanbrott är vanligare vid placering i familjehem än vid släktingplaceringar. Orsakerna kan vara många, men i de fall där en ungdom rymmer från familjehemmet har han eller hon sannolikt upplevt stora brister i vårdens kvalitet. Det är därför angeläget att regeringen nu får i uppgift att göra en översyn när det gäller familjehemmens uppdrag och hur sammanbrott kan undvikas.

Fru talman! Det är avgörande att familjehemmen håller en hög kvalitet just för att barnen ska få en vård anpassad utifrån deras behov och rättigheter. En del i att säkerställa och kontrollera kvaliteten är att regeringen nu får uppdraget att inrätta ett nationellt register över familjehemmen. Av registret bör det även framgå om det har förekommit missförhållanden från familjehemmens sida för att förhindra att det placeras fler barn i dessa hem.

Behovet av familjehem är stort, men dessvärre är det svårt att rekrytera familjehem i en stor andel av landets kommuner. För att fler familjer ska vilja och kunna öppna sina hem för barn och unga som behöver samhällets stöd är det viktigt att förbättra villkoren och förutsättningarna för denna viktiga samhällsinsats. Det gäller exempelvis att stärka rätten till tjänstledighet och villkoren för ersättning från socialförsäkringarna men också rätten till kompetensutveckling. Dessvärre fick vi kristdemokrater inte stöd för detta förslag i utskottet, varför jag, fru talman, vill yrka bifall till reservation 13 under punkt 17.

Fru talman! I dag förlorar ofta barn som är familjehemsplacerade sina familjehem när de fyller 18 år eftersom de då blir myndiga. För vissa av dessa ungdomar fungerar övergången bra, men många hamnar i en stor kris. Det är ofta unga personer som har en mycket tuff barndom bakom sig med trauman, separationer och övergrepp. Och de har ofta inte heller något skyddsnät att falla tillbaka på. När de förlorar sitt familjehem måste de på egen hand söka egen bostad, försörja sig och ta hand om sig själva. Samtidigt ska de klara av sina gymnasiestudier. Det här blir ofta övermäktigt, och flera av dessa ungdomar kommer att behöva stöd inom psykiatrin i och med denna kris.

Jag är därför glad att regeringen nu tack vare Kristdemokraternas motion får i uppdrag att se över hur unga personer ska kunna få vara kvar i sina familjehem till dess att de fyller 21 år om de läser på gymnasiet. Den trygghet som denna förlängning av placeringen kan ge är också i linje med det ansvar som vårdnadshavare i en vanlig familj har för sitt barn - detta då försörjningsplikten för vårdnadshavare förlängs från 18 till 21 år om ungdomen studerar på gymnasienivå eller liknande.

Fru talman! I dag kommer riksdagen att fatta flera beslut som kan göra verklig skillnad och skänka en ljusare framtid för många barn och unga som behöver samhällets vård. Men för att lagens tillämpning av barnets bästa ska bli stabil och präglas av hög rättssäkerhet behöver definitionen av begreppet barnets bästa konkretiseras. Det arbetet pågår. Men om regeringen inte kommer att leverera ett tillräckligt bra lagförslag står vi återigen redo i socialutskottets arbetsgrupp för att ta över lagstiftningsprocessen från regeringen. Det är vi skyldiga alla de barn och unga vars liv trasas sönder om de inte får det stöd de behöver under uppväxten.

Anf. 15 Mats Wiking (S)

Fru talman! Det är intressant att höra KD:s ledamot Pia Steensland prata om samarbetet vi har haft i utskottet. Det är viktigt att lyfta fram. Vi har lite olika ingångspunkter, men det finns ett samarbete, och vi har gjort ett bra arbete tillsammans i utskottsgruppen.

Socialdemokraterna och regeringen hanterar frågan i fråga om utskottsinitiativen så att de behandlas i regeringens utredning, som ska presentas den 26 februari. Vi vill avvakta och se vad utredningen kommer fram till, om det är fråga om lite finsnickeri för att utskottsinitiativen ska bli ännu starkare. Jag tycker att det är vettigt att vänta på att utredningen blir klar innan arbetet sätts igång. Det är därför vi har reserverat oss på många av punkterna, och många av dessa punkter återkommer.

Jag vill fråga Pia Steensland: Hur tänker KD bidra till att vi får ett fortsatt gott samarbete över gränserna i utskottet, så att vi drar åt samma håll?

Anf. 16 Pia Steensland (KD)

Fru talman! Tack för frågan, Mats Wiking! Från vår sida kommer vi att ha en fortsatt god dialog med alla partier. Som jag sa i mitt anförande uppskattar jag verkligen de konstruktiva samtal vi har och har haft i vår arbetsgrupp. Jag tror att det är en förutsättning för att komma framåt att se över det partipolitiska och de delarna. Det är den hela och fulla ingången från min och Kristdemokraternas sida - att vi ska bibehålla ett gott klimat och arbeta konstruktivt framåt.

Jag vill dock ändå beskriva lite mer varför vi går fram med de här förslagen och stöder flera förslag från andra partier, fru talman. Vi menar bland annat att det behövs ett större helhetsgrepp. De förslag som finns här nu är sådant som vi har motionerat om under allmänna motionstiden och som vi nu bryter ut från det stora socialtjänstbetänkandet, som kommer senare. Vi vill lyfta upp förslagen och fokusera extra på barns trygghet. Ett förslag från Liberalerna är att man ska se över helheten i LVU-lagstiftningen, vilket vi tror är oerhört viktigt.

Den utredning som nu kommer från regeringen ser vi fram emot, och vi hoppas att den ska göra någonting bra. Men alla de delar som finns i tillkännagivandena här berörs inte av den, och det är därför vi går vidare med detta. Skulle regeringen sedan bedöma att de här tillkännagivandena är tillgodosedda i och med utredningen som kommer är det gott så, men vi vill markera att detta är viktiga frågor att gå vidare med. Vi bedömer inte att den utredning som presenteras nu i slutet av februari kommer att beröra alla de här delarna, så det är därför vi går vidare.

Anf. 17 Mats Wiking (S)

Fru talman! Tack för ett ärligt, bra och intressant svar, Pia Steensland! Likväl tror jag att ledamoten förstår att vi i regeringsställning gärna vill avvakta utredningen och föra diskussionen i utskottet om hur vi ska gå fram med de förslagen, så att det kan bli en bra proposition som sätter barnets bästa i fokus.

Jag hoppas alltså att vi kan fortsätta det goda samarbete vi har i utskottet, Pia Steensland. Vi vill ju barnens bästa, allihop.

Anf. 18 Pia Steensland (KD)

Fru talman! Det hoppas jag också, Mats Wiking! Men om det framkommer att regeringen inte kommer att besvara de frågor som lyfts i det här betänkandet hoppas jag också att ledamoten är villig att pressa på inom sitt eget parti för att dessa tillkännagivanden ska tillgodoses så snabbt som möjligt. Det är nämligen oerhört viktigt att vi nu gör allt vi kan för att skapa en trygghet under barndomen för de barn som behöver samhällets vård.

Anf. 19 Juno Blom (L)

Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste och mest jämställda länder. Vi borde kunna skydda våra barn bättre än något annat land. Hur kan det vara så att när staten tar över ansvaret för redan utsatta flickor i nedre tonåren, ibland så unga som tio till tolv år, drabbas dessa flickor av hot, misshandel och sexuella övergrepp? Det framkom i Uppdrag granskning när man skildrade livet för flickorna på Sis-institutionen Björkbacken i Göteborg.

Detta är ett fullkomligt misslyckande av staten och ovärdigt Sverige. Ansvaret för att förändra det ligger på oss i denna kammare, och jag vill inte höra ett enda ord till om att det som drabbar barnen är oacceptabelt från statsråd som har makt men inte vill använda den.

"Avskiljning" låter som ett neutralt ord, men det är det inte. Det är en oerhört allvarlig frihetsbegränsning för alla människor oavsett ålder, men alldeles särskilt när vi pratar om barn. Avskiljning är ordet för det fysiska ingripande som Sis har befogenhet att göra. Det handlar om våldsanvändning mot barn i tvångsvård - fysiska ingripanden som är tillåtna inom Sis men i stort sett ingen annanstans i vårt samhälle. Det innebär att barn fysiskt hålls fast av personal mot golv eller vägg eller isoleras i ett kalt, avskalat rum.

En annan av Sis särskilda befogenheter är vård i enskildhet. Det innebär att man vårdas ensam, utan kontakt med andra barn på avdelningen. En av de utsatta flickorna i programmet fyllde 13 år en av de 215 dagar som hon vårdades i enskildhet. Hon togs in som tolvåring på Sis ungdomshem Björkbacken, efter att bland annat ha bevittnat våld i hemmet. På Björkbacken blev hon fasthållen och isolerad över 50 gånger.

FN:s antitortyrkommitté har kritiserat isoleringen av minderåriga. Den har inga terapeutiska effekter. Avskiljning innebär alltid psykisk skada på ofta redan traumatiserade barn, och det innebär alltid risk för fysisk skada. Detta är allvarliga övergrepp i statens regi, även i de fall som avskiljningarna genomförs på korrekt sätt och med lagstöd. År 2018 uttryckte regeringen att Sis systematiskt skulle arbeta för att minska antalet avskiljningar och att befogenheten på sikt skulle kunna fasas ut. Döm om min förvåning när jag förstod att antalet avskiljningar i stället ökade med 74 procent mellan år 2018 och 2020.

Bilden många har är att åtgärden avskiljning finns för att Sis ska kunna hantera grovt kriminella unga killar med våldskapital. Så kanske det var tänkt, men så har det inte blivit; pojkar och unga män som dömts till sluten ungdomsvård avskiljs i stort sett inte alls. År 2020 fattades beslut om att avskilja 41 LSU-dömda ungdomar inom Sis. Motsvarande siffra för flickor 12-15 år som vårdas enligt LVU var över 400.

Som flicka i Sis regi löper du mer än tre gånger så hög risk att utsättas för avskiljning än om du varit pojke. Tillhör du den yngre ålderskategorin ökar risken ytterligare - de allra yngsta barnen är överrepresenterade i avskiljningsstatistiken. Och det stannar inte där, utan den gemensamma nämnaren för de barn som avskiljs allra mest i Sis är autismspektrumtillstånd eller intellektuell funktionsnedsättning. Gruppen betecknas alltså av funktionsnedsättning motsvarande sådant som berättigar till insatser enligt lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, personkrets 1. Det handlar om en liten grupp barn som står för mellan 30 och 40 procent av samtliga avskiljningar i Sis ungdomsvård.

Är du flicka, tolv år gammal och har ett autismspektrumbeteende är alltså risken som allra störst att du utsätts för fysiska fasthållningar och isolering på Sis-institutioner. Då är risken som allra störst att du får blåmärken, panik över att inte kunna andas och trauman för livet. Låt det sjunka in för en kort stund!

Liberalernas krav är att det aldrig ska vara tillåtet att avskilja barn. Detta är långt ifrån den första larmrapporten om maktmissbruk och övergrepp på Sis-institutioner. Chefer vet, generaldirektören vet och ansvarigt statsråd vet. Jag har även blivit kontaktad av personal som vidtagit åtgärder - som anmält och tagit ansvar - men som i stället för att få stöd från ledningen har blivit hotade av personal som de reagerat på. Vad krävs ytterligare för att regeringen och ansvarigt statsråd Lena Hallengren ska förstå vad som förekommer på de boenden som staten ansvarar för och sätta press på den generaldirektör som regeringen har tillsatt för att styra och leda myndigheten Sis?

Detta är ett haveri, och därför krävs det att en haverikommission omedelbart tillsätts för att se till att

åtgärder vidtas utifrån de placerade barnens unika behov

missförhållanden av den här typen inte uppstår igen

ansvar utkrävs av de chefer inom Sis som vetat om men inte satt stopp för detta.

Herr talman! Det handlar i grund och botten om att vår lagstiftning inte skyddar våra barn och unga när det kommer till kritan. Det förslag till ny socialtjänstlag som kom i somras uppvisar allvarliga brister och måste omarbetas på en rad områden.

Även tvångslagstiftningen för unga, LVU, är eftersatt. Ett omhändertagande av ett utsatt barn är den mest genomgripande åtgärden samhället kan vidta. Därför måste det ställas höga krav på rättssäkerhet och rimlig vårdkvalitet. LVU svarar inte upp mot dessa krav.

LVU:s konstruktion är svårförståelig och opedagogisk. Under arbetet med den LVU-utredning som Ceder överlämnade till regeringen redan 2015 kom många vittnesmål från personal i socialtjänsten om att inte ens de kunde förstå och få grepp om bestämmelserna. Hur kan man då tro att de berörda barnen och deras föräldrar, familjehemsföräldrar, HVB-personal och personal på Sis ska förstå lagen? Det är en grundläggande rättssäkerhetsfråga att de mest berörda kan förstå lagen. Därför behövs en radikal omarbetning som ger begriplighet. Ceders utredning har lämnat ett sådant förslag.

Trots allvaret i ett ingripande enligt LVU saknar lagen bestämmelser om mål för lagen och vilka krav utsatta barn har rätt att ställa på vården. Det är närmast obegripligt. Mål och tydliga krav är grundläggande förutsättningar för en fungerande tillsyn och kvalitetsutveckling, vilket vård enligt LVU verkligen är i stort behov av.

LVU måste utgå från barns behov av individuell vård av kvalitet som bygger på respekt för det enskilda barnet. Det är ansvarslöst att regeringen aktivt valt att inte agera för att de mest utsatta barnen ska ges förutsättningar för bättre livsvillkor. Prognoserna för utsatta barn och ungdomar i dag är allt annat än bra. Riskerna för skolmisslyckanden, arbetslöshet och bidragsberoende samt psykisk och fysisk ohälsa, missbruk och kriminalitet är påtagligt höga.

Uppföljningen och stödet efter avslutad vård enligt LVU måste också förstärkas, och möjligheterna till stödinsatser måste tydliggöras i socialtjänstlagen. Esmeraldas tragiska öde borde räcka för att regeringen omedelbart skulle visa på handlingskraft - på riktigt.

I dag finns det barn som mot sin vilja tvingas att flytta hem till sina biologiska vårdnadshavare med skräck i kroppen. Andra barn har längtat hem till sin familj men hamnar återigen i utsatthet. Självklart finns det även barn vars biologiska vårdnadshavare ändrat sitt beteende. Det tenderar dock att vara ett lotteri. Socialtjänsten ges inte rätt förutsättningar att följa upp barnet över tid.

Många barn blir svikna tidigt i livet, till exempel barn som växer upp med våld i hemmet och barn med funktionsnedsättningar som inte får rätt till assistans. Vissa barn samlar smärtan i kroppen. Andra barn skadar sig själva för att uthärda ångesten. Några blir våldsamma, och andra rekryteras in i allvarlig kriminalitet. Jag vill kunna ge dem ett glasklart besked om att

Sveriges folkvalda riksdag står på deras sida

en haverikommission om avskiljningen på Sis tillsätts

den nya socialtjänstlagen kommer att bli mycket bättre än det bristfälliga utredningsförslaget

LVU kommer att reformeras på riktigt

alla boendeformer vid ett omhändertagande har hög kvalitet

uppföljning vid placering och efter placering kommer att ske kontinuerligt

barn i behov av LSS får tillgång till en livsavgörande rättighetslagstiftning

inga barn ska växa upp med våld och övergrepp, oavsett om de lever i sin hemmiljö eller på institution i statens regi.

Jag vet inte om ni alla är beredda att gå från ord till handling, men Liberalerna är beredda. Jag kommer aldrig att ge mig förrän vi på riktigt skyddar alla barn i Sverige.

Mats Wiking sa att regeringen vill ta ett helhetsgrepp, och det är ju positivt. Men Ceder lämnade sin utredning 2015, och vi har förslag här som vi vet inte kommer att omfattas av de delar som man nu lägger fram en proposition om. Vad är det som har hindrat regeringen från att göra detta tidigare?

Jag tycker att det är orättvist att Mats Wiking är här som representant och att Lena Hallengren återigen väljer att inte vara här, men jag undrar ändå vad det är som har hindrat Socialdemokraterna och regeringen att gå vidare.

Jag ställer mig bakom de tio tillkännagivandena och yrkar bifall till reservation 7.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)