Anf. 19 Juno Blom (L)
Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste och mest jämställda länder. Vi borde kunna skydda våra barn bättre än något annat land. Hur kan det vara så att när staten tar över ansvaret för redan utsatta flickor i nedre tonåren, ibland så unga som tio till tolv år, drabbas dessa flickor av hot, misshandel och sexuella övergrepp? Det framkom i Uppdrag granskning när man skildrade livet för flickorna på Sis-institutionen Björkbacken i Göteborg.
Detta är ett fullkomligt misslyckande av staten och ovärdigt Sverige. Ansvaret för att förändra det ligger på oss i denna kammare, och jag vill inte höra ett enda ord till om att det som drabbar barnen är oacceptabelt från statsråd som har makt men inte vill använda den.
"Avskiljning" låter som ett neutralt ord, men det är det inte. Det är en oerhört allvarlig frihetsbegränsning för alla människor oavsett ålder, men alldeles särskilt när vi pratar om barn. Avskiljning är ordet för det fysiska ingripande som Sis har befogenhet att göra. Det handlar om våldsanvändning mot barn i tvångsvård - fysiska ingripanden som är tillåtna inom Sis men i stort sett ingen annanstans i vårt samhälle. Det innebär att barn fysiskt hålls fast av personal mot golv eller vägg eller isoleras i ett kalt, avskalat rum.
En annan av Sis särskilda befogenheter är vård i enskildhet. Det innebär att man vårdas ensam, utan kontakt med andra barn på avdelningen. En av de utsatta flickorna i programmet fyllde 13 år en av de 215 dagar som hon vårdades i enskildhet. Hon togs in som tolvåring på Sis ungdomshem Björkbacken, efter att bland annat ha bevittnat våld i hemmet. På Björkbacken blev hon fasthållen och isolerad över 50 gånger.
FN:s antitortyrkommitté har kritiserat isoleringen av minderåriga. Den har inga terapeutiska effekter. Avskiljning innebär alltid psykisk skada på ofta redan traumatiserade barn, och det innebär alltid risk för fysisk skada. Detta är allvarliga övergrepp i statens regi, även i de fall som avskiljningarna genomförs på korrekt sätt och med lagstöd. År 2018 uttryckte regeringen att Sis systematiskt skulle arbeta för att minska antalet avskiljningar och att befogenheten på sikt skulle kunna fasas ut. Döm om min förvåning när jag förstod att antalet avskiljningar i stället ökade med 74 procent mellan år 2018 och 2020.
Bilden många har är att åtgärden avskiljning finns för att Sis ska kunna hantera grovt kriminella unga killar med våldskapital. Så kanske det var tänkt, men så har det inte blivit; pojkar och unga män som dömts till sluten ungdomsvård avskiljs i stort sett inte alls. År 2020 fattades beslut om att avskilja 41 LSU-dömda ungdomar inom Sis. Motsvarande siffra för flickor 12-15 år som vårdas enligt LVU var över 400.
Som flicka i Sis regi löper du mer än tre gånger så hög risk att utsättas för avskiljning än om du varit pojke. Tillhör du den yngre ålderskategorin ökar risken ytterligare - de allra yngsta barnen är överrepresenterade i avskiljningsstatistiken. Och det stannar inte där, utan den gemensamma nämnaren för de barn som avskiljs allra mest i Sis är autismspektrumtillstånd eller intellektuell funktionsnedsättning. Gruppen betecknas alltså av funktionsnedsättning motsvarande sådant som berättigar till insatser enligt lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, personkrets 1. Det handlar om en liten grupp barn som står för mellan 30 och 40 procent av samtliga avskiljningar i Sis ungdomsvård.
Är du flicka, tolv år gammal och har ett autismspektrumbeteende är alltså risken som allra störst att du utsätts för fysiska fasthållningar och isolering på Sis-institutioner. Då är risken som allra störst att du får blåmärken, panik över att inte kunna andas och trauman för livet. Låt det sjunka in för en kort stund!
Liberalernas krav är att det aldrig ska vara tillåtet att avskilja barn. Detta är långt ifrån den första larmrapporten om maktmissbruk och övergrepp på Sis-institutioner. Chefer vet, generaldirektören vet och ansvarigt statsråd vet. Jag har även blivit kontaktad av personal som vidtagit åtgärder - som anmält och tagit ansvar - men som i stället för att få stöd från ledningen har blivit hotade av personal som de reagerat på. Vad krävs ytterligare för att regeringen och ansvarigt statsråd Lena Hallengren ska förstå vad som förekommer på de boenden som staten ansvarar för och sätta press på den generaldirektör som regeringen har tillsatt för att styra och leda myndigheten Sis?
Detta är ett haveri, och därför krävs det att en haverikommission omedelbart tillsätts för att se till att
åtgärder vidtas utifrån de placerade barnens unika behov
missförhållanden av den här typen inte uppstår igen
ansvar utkrävs av de chefer inom Sis som vetat om men inte satt stopp för detta.
Herr talman! Det handlar i grund och botten om att vår lagstiftning inte skyddar våra barn och unga när det kommer till kritan. Det förslag till ny socialtjänstlag som kom i somras uppvisar allvarliga brister och måste omarbetas på en rad områden.
Även tvångslagstiftningen för unga, LVU, är eftersatt. Ett omhändertagande av ett utsatt barn är den mest genomgripande åtgärden samhället kan vidta. Därför måste det ställas höga krav på rättssäkerhet och rimlig vårdkvalitet. LVU svarar inte upp mot dessa krav.
LVU:s konstruktion är svårförståelig och opedagogisk. Under arbetet med den LVU-utredning som Ceder överlämnade till regeringen redan 2015 kom många vittnesmål från personal i socialtjänsten om att inte ens de kunde förstå och få grepp om bestämmelserna. Hur kan man då tro att de berörda barnen och deras föräldrar, familjehemsföräldrar, HVB-personal och personal på Sis ska förstå lagen? Det är en grundläggande rättssäkerhetsfråga att de mest berörda kan förstå lagen. Därför behövs en radikal omarbetning som ger begriplighet. Ceders utredning har lämnat ett sådant förslag.
Trots allvaret i ett ingripande enligt LVU saknar lagen bestämmelser om mål för lagen och vilka krav utsatta barn har rätt att ställa på vården. Det är närmast obegripligt. Mål och tydliga krav är grundläggande förutsättningar för en fungerande tillsyn och kvalitetsutveckling, vilket vård enligt LVU verkligen är i stort behov av.
LVU måste utgå från barns behov av individuell vård av kvalitet som bygger på respekt för det enskilda barnet. Det är ansvarslöst att regeringen aktivt valt att inte agera för att de mest utsatta barnen ska ges förutsättningar för bättre livsvillkor. Prognoserna för utsatta barn och ungdomar i dag är allt annat än bra. Riskerna för skolmisslyckanden, arbetslöshet och bidragsberoende samt psykisk och fysisk ohälsa, missbruk och kriminalitet är påtagligt höga.
Uppföljningen och stödet efter avslutad vård enligt LVU måste också förstärkas, och möjligheterna till stödinsatser måste tydliggöras i socialtjänstlagen. Esmeraldas tragiska öde borde räcka för att regeringen omedelbart skulle visa på handlingskraft - på riktigt.
I dag finns det barn som mot sin vilja tvingas att flytta hem till sina biologiska vårdnadshavare med skräck i kroppen. Andra barn har längtat hem till sin familj men hamnar återigen i utsatthet. Självklart finns det även barn vars biologiska vårdnadshavare ändrat sitt beteende. Det tenderar dock att vara ett lotteri. Socialtjänsten ges inte rätt förutsättningar att följa upp barnet över tid.
Många barn blir svikna tidigt i livet, till exempel barn som växer upp med våld i hemmet och barn med funktionsnedsättningar som inte får rätt till assistans. Vissa barn samlar smärtan i kroppen. Andra barn skadar sig själva för att uthärda ångesten. Några blir våldsamma, och andra rekryteras in i allvarlig kriminalitet. Jag vill kunna ge dem ett glasklart besked om att
Sveriges folkvalda riksdag står på deras sida
en haverikommission om avskiljningen på Sis tillsätts
den nya socialtjänstlagen kommer att bli mycket bättre än det bristfälliga utredningsförslaget
LVU kommer att reformeras på riktigt
alla boendeformer vid ett omhändertagande har hög kvalitet
uppföljning vid placering och efter placering kommer att ske kontinuerligt
barn i behov av LSS får tillgång till en livsavgörande rättighetslagstiftning
inga barn ska växa upp med våld och övergrepp, oavsett om de lever i sin hemmiljö eller på institution i statens regi.
Jag vet inte om ni alla är beredda att gå från ord till handling, men Liberalerna är beredda. Jag kommer aldrig att ge mig förrän vi på riktigt skyddar alla barn i Sverige.
Mats Wiking sa att regeringen vill ta ett helhetsgrepp, och det är ju positivt. Men Ceder lämnade sin utredning 2015, och vi har förslag här som vi vet inte kommer att omfattas av de delar som man nu lägger fram en proposition om. Vad är det som har hindrat regeringen från att göra detta tidigare?
Jag tycker att det är orättvist att Mats Wiking är här som representant och att Lena Hallengren återigen väljer att inte vara här, men jag undrar ändå vad det är som har hindrat Socialdemokraterna och regeringen att gå vidare.
Jag ställer mig bakom de tio tillkännagivandena och yrkar bifall till reservation 7.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 14.)