Frågor om psykisk ohälsa

Anf. 90 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Herr talman! Hälsa är fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. En god hälsa är en bred definition, och varje person är unik. Välbefinnande är både ett generellt mål för befolkningen och något som varje enskild person ska kunna känna.

Hälso- och sjukvården har till uppgift att både arbeta hälsofrämjande och ge god vård när jag blivit sjuk. Socialtjänsten finns också där och har som mål att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, ge förutsättningar för jämlikhet i levnadsvillkor och möjliggöra ett aktivt deltagande i samhällslivet. Det civila samhället bidrar också till välbefinnande och god hälsa.

Generellt sett mår vi ganska bra i Sverige. Vi har en god folkhälsa, och den har förbättrats genom åren. Men den psykiska hälsan har inte förbättrats; den har försämrats. Det kan handla om besvär som oro, sömnsvårigheter, depression eller ångest - besvär som påverkar mitt liv under en kortare period och varav en del går över av sig själva. Men det kan också vara besvär som leder till livslång sjukdom och förändrar hela mitt liv - besvär som jag behöver kontinuerlig hjälp för att klara av.

Ungefär var tredje person som befinner sig i vårdcentralens väntrum söker för någon form av psykisk ohälsa. WHO anger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna för hela folkhälsan. Det är alltså en samhällsfråga att möta den psykiska ohälsan. Den drabbar unga, den drabbar mitt i livet och den drabbar den som är årsrik.

Att ge uthållig och samordnad hjälp till den som har psykisk sjukdom eller psykiska besvär är en självklar del av välfärden. Det är en del av välfärdens kärna, och man ska få del av den oavsett vem man är och var man bor. Att förebygga psykisk ohälsa är en framtidsinvestering som vi inte har råd att låta bli att göra.

Vi i socialutskottet har valt att göra frågor om psykisk ohälsa till ett eget område när vi debatterar de motioner som skrivits i höstas. Det finns anledning för hela politiken att göra psykisk ohälsa till eget område där vi enas om mål och strategier, så att vi kan bli uthålliga i det vi gör.

Kristdemokraterna står bakom samtliga sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag här bifall bara till reservation 4 under punkt 2.

Vi vet en del, men sammantaget vet vi för lite om varför den psykiska ohälsan ökar. Ska vi lyckas arbeta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande behöver vi veta mer om orsakerna. Därför har vi kristdemokrater föreslagit det. Jag tror att det är viktigt att fylla på med kunskap och ta reda på det vi kan om hälsa och ohälsa. Vi behöver se det som den samhällsfråga det är. Då blir också åtgärderna bättre.

Herr talman! Ett område där alla partier i utskottet har enats rör samsjuklighet. Det handlar om människor som har både beroendesjukdom och annan psykisk sjukdom. Att leva med beroendeproblematik är att leva med en sjukdom. Det är inte en fråga om karaktär, utan det är en beroendesjukdom som kräver samordnade insatser av kompetent personal. Detsamma gäller vid annan svår psykisk ohälsa.

För en del människor är det alltså samsjuklighet - man har båda dessa eller kanske till och med fler sjukdomar - som man lever med. Det är en väldigt utsatt situation, där vi från det offentliga inte alltid förmår att ge den hjälp som behövs. Vi har svårt att ge stöd och behandling som hänger ihop, trots många insatser som ibland pågår under lång tid. I stället blir det för många människor med samsjuklighet ett bollande mellan verksamheter och huvudmän.

Ingen tar ett helhetsansvar, och det blir ett lapptäcke av insatser - ett lapptäcke som inte håller ihop. Ibland har det fler hål än lappar. Vi behöver många insatser som fogas till varandra. De kommer att se olika ut för olika personer eftersom behoven är unika, men gemensamt för alla är att insatserna ska hänga ihop. I dag är det stor risk för att det blir ett hål i lapptäcket. Det finns en risk för att man faller igenom. Ibland har hålet blivit så stort att man faller igenom även om man lagt en stor fin lapp i hålet. Om lappen inte hänger ihop med det övriga räcker det ändå inte.

Utskottet har enats om att frågan om samsjuklighet är mycket angelägen och att det dubbla huvudmannaskapet behöver förändras. Det ska vara en huvudman som är ansvarig för vården av personer som lider av både beroendesjukdom och psykisk ohälsa. Det är ett viktigt steg, men räcker det? Nej, inte alls. Det krävs mycket mer för att vi ska lyckas bättre och ge god vård, stöd och behandling till människor med samsjuklighet. Men att låta det dubbla huvudmannaskapet bestå tycker jag inte är ansvarigt när vi vet att det är en del av problemet.

Jag är glad över att yrkanden från oss kristdemokrater och andra partier nu har hörsammats och att ett enigt utskott nu går fram till kammaren med detta.

För att vända den negativa utvecklingen av psykisk ohälsa är en samordnad god nära vård oerhört angelägen. Såväl den pågående socialtjänstutredningen som primärvårdsutredningen är viktiga och kommer att ha betydelse för hur vi arbetar vidare framåt.

Herr talman! Jag vill avsluta med att tacka alla i utskottet för ett gott samarbete. Ibland tycker vi olika och landar i olika förslag. Andra gånger landar vi gemensamt. Jag tycker att det är bra att vi kan göra både och i utskottet.

(Applåder)

(forts. § 11)

Anf. 91 Ulrika Heindorff (M)

Fru talman! Senast jag debatterade psykisk ohälsa i denna kammare var under den allmänpolitiska debatten i höstas. Då avslutade jag med orden: "Vi moderater tar den ökande psykiska ohälsan på stort allvar. (.) Det brådskar att ta tag i det faktum att allt fler mår dåligt. Låt oss göra detta tillsammans."

Det är verkligen glädjande att vi faktiskt gör detta tillsammans här i dag. Vi har två tillkännagivanden som utskottet tillstyrker och som kammaren således bifaller. Psykisk ohälsa är ett område där vi behöver kroka arm över partigränser och blockgränser. Detta är precis vad vi gör här i dag, och det är jag stolt över.

Forum for Health Policy är en ideell, oberoende tankesmedja som har som syfte att inspirera och driva på utveckling och innovation inom vård och omsorg. För en vecka sedan skrev de en debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag hoppas att alla i kammaren läste den. Rubriken löd: "Vi behöver en New York-plan mot psykisk ohälsa".

Jag blev verkligen inspirerad av det nya grepp som man har tagit till i New York. Borgmästaren har gett ett uppdrag och skickat med 1 miljard kronor. Under fyra år ska man investera i olika åtgärder för att möta psykisk ohälsa. Bland annat ska hela 250 000 personer utbildas i första hjälpen för psykisk ohälsa. Det handlar också om att man ska identifiera och behandla alla gravida mödrar med depression, att man ska inrätta en organisation med 400 stödpersoner i primärvården och att ett hundratal socialarbetare och psykologer har kopplats till skolorna för att utbilda föräldrar i psykisk hälsa. Detta är bara några av de förslag och initiativ som finns. Det är totalt 54 initiativ, och dessa ska såklart följas upp noga och utvärderas.

Varför berättar jag då om detta exempel från USA? Jo, med tanke på den ökade psykiska ohälsa som finns både i USA och här i Sverige finns det ett stort behov av att låta sig inspireras att ta helhetsgrepp och ha ett nytänkande.

Vi moderater anser, precis som borgmästaren på andra sidan Atlanten, att det finns ett stort behov av en heltäckande strategi för området psykisk ohälsa. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till Moderaternas reservation nr 1 om en nationell strategi för området psykisk ohälsa. Vi vill att en nationell strategi bland annat ska innehålla förebyggande insatser, ett återinförande av den förstärkta vårdgaranti som tidigare fanns inom barn- och ungdomspsykiatrin, förbättrade förutsättningar för samarbete mellan olika aktörer, stärkt uppföljning och tillsyn inom psykiatrin och utökat samarbete med civilsamhället.

Jag vill säga några ord om de två tillkännagivanden som en majoritet i utskottet har kunnat enas om och som vi moderater ställer oss bakom. Jag är glad att utskottet ställer sig bakom det som från början var en alliansmotion, där stärkt tillsyn och uppföljning inom barn- och ungdomspsykiatrin föreslogs. Detta är grunden till det första tillkännagivandet. Att BUP håller en hög kvalitet i hela landet är en förutsättning för en jämlik vård inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det andra tillkännagivandet är extra viktigt. Det handlar om samsjuklighet, alltså när en person lider av både psykisk ohälsa och en beroendesjukdom. För allmänheten tror jag att de stora problem som finns med delat huvudmannaskap blev väl kända när Sannes tragiska öde uppmärksammandes av Uppdrag granskning i november förra året. Det blev fullkomligt uppenbart att en person som både lider av psykisk ohälsa och har en beroendeproblematik behöver få hjälp av en och samma aktör. Så är det inte i dag. Nu får regeringen i uppdrag att se över hur samsjuklighet kan samlas hos en huvudman. Detta är bra och verkligen på tiden.

Fru talman! Min kollega har yrkat bifall till reservation nr 4, vilket är bra. Om vi någonsin ska lyckas minska den ökande psykiska ohälsan krävs ökad kunskap om varför den ökar så kraftigt. Det är först när vi vet orsakerna till ökningen som vi kan satsa förebyggande. Och om det är något som jag verkligen hoppas att vi kommer att diskutera i utskottet och här i kammaren de kommande nästan tre och ett halvt åren är det just det förebyggande arbetet.

(Applåder)

Anf. 92 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Vi har ingen plan. Den psykiska ohälsan är en av vår tids största folkhälsoutmaningar, men vi har ingen plan.

Den politiska debatten har blivit ett ekorrhjul där samma argument snurrar. Alla är överens, och ambitionerna finns: Vi måste göra något. Och det gör vi. De senaste tio åren har regeringar satsat över 10 miljarder totalt för att på olika sätt försöka stimulera utvecklingen inom området psykisk hälsa. Det är satsningar som i regel har varit projektfokuserade och kortsiktiga och där den statliga styrningen främst har verkat genom statsbidrag, nationella samordnare och olika slags överenskommelser. Det var varit försöksverksamheter, pilotprojekt, handlingsplaner och strategier - kortsiktiga och spretiga punktinsatser med avsaknad av analytiska åtgärder.

Enstaka problem observeras och ska lösas för stunden. Kvartalspolitiken är ett faktum, och ekorrhjulet fortsätter att snurra. Därför är det nu hög tid att tänka om. Komplexiteten i att möta den växande psykiska ohälsan kan inte ha undgått någon politiker.

Temporära förstärkningar är därför inte lösningen. Lösningen är en samlad och långsiktig statlig styrningsmodell, där man utgår från att den psykiska hälsan är hela samhällets ansvar och ser vikten av att samordna insatser och att arbeta tvärsektoriellt.

Fru talman! Sverigedemokraterna efterfrågar politisk konsensus, där alla partier i Sveriges riksdag för dialog och gemensamt lägger grunden för ett långsiktigt och hållbart arbete för att kunna ändra riktning och möta den stora utmaning som vi står inför.

Alla har del i ansvaret för den fortsatta utvecklingen, och med samlad kraft kan vi faktiskt göra skillnad.

Vi har sett exempel på de positiva effekter som politisk samsyn kan medföra när vi nu banar väg för att se över huvudmannaskap och lagstiftning för psykiatrisk tvångsvård och beroendevård. Det är ett oerhört viktigt beslut, som förhoppningsvis kan resultera i en samordnad reglering och en modern och diversifierad lag som förbättrar vård och hantering av personer med beroendeproblematik och svår psykisk ohälsa.

Att få följa Sanne, en ung kvinna med beroendeproblematik och psykisk ohälsa, i hennes individuella kamp i samhällsprogrammet Uppdrag granskning väckte starka känslor hos många av oss.

Konsekvensen blev således ett snabbt politiskt agerande som visar att politik kan vara pragmatisk och att vi kan samla majoritet för bra förslag oavsett partitillhörighet. Det inger trots allt hopp i den annars ganska cementerade och byråkratiska politiska sfären, där avsändaren många gånger väger tyngre än förslaget.

Fru talman! I början av april fick vi ta del av ny statistik från Socialstyrelsen som visar att förskrivningen av antidepressiva preparat fortsätter att öka. Den största procentuella ökningen har under de senaste åren varit bland barn och unga. Ett av hundra barn mellan 10 och 14 år fick under förra året antidepressiva läkemedel förskrivna. Förskrivningen av antidepressiva preparat har i åldern 10-14 år ökat med så mycket som 60 procent bland flickor och 40 procent bland pojkar sedan 2014. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Vi har under de senaste decennierna kunnat följa en utveckling som går mot en fortsatt ojämlikhet i hälsa och en ökning av självrapporterad psykisk ohälsa, främst bland barn och ungdomar. Det är en av många anledningar till att den psykiska hälsan måste vara ett prioriterat område, där vi också prövar nya angreppssätt och understryker vikten av insatser på alla samhällsnivåer. Utgångspunkten för detta är ett helhetstänkande, där vi inte avgränsar frågor om psykisk ohälsa till en fråga för psykiatrin eller för socialtjänsten.

Vi i Sverigedemokraterna står bakom samtliga våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 14.

Anf. 93 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Detta betänkande handlar om ett otroligt viktigt område, nämligen psykisk ohälsa. Men jag tänkte faktiskt fokusera på en av alla de saker som behandlas i betänkandet. Det handlar förstås om hur vi behandlar människor med beroendesjukdomar. I och med detta betänkande och i och med det riksdagsbeslut som kommer att fattas nästa vecka tar vi ett rejält steg framåt.

Svensk sjukvård är lysande på många sätt. Vi har behandlingsresultat som andra bara avundas oss. Men just vad gäller beroendesjukdomar, och framför allt när det gäller de som är narkotikaberoende, har vi oerhört dåliga resultat. Vi är på näst sista plats vid en EU-jämförelse. Det är fem gånger så många med narkotikaberoende som dör i Sverige jämfört med EU-genomsnittet. Det är bara Estland som har värre siffror än vad vi har.

Detta handlar om 1 000, ofta unga, människor som dör varje år. Det är alltså två till tre gånger fler än som dödas i trafiken. Detta beror på stora brister som vi har haft i hur vi har behandlat människor med beroendesjukdomar. Detta är stora siffror - 1 000 döda per år. Men man ska tänka på att det bakom varje siffra handlar om en käresta. Det kan handla om en mamma, om en pappa, om en son eller om en dotter.

Förra året hade vi ett seminarium här i riksdagen med 32 mammor som nyligen hade gett ut en bok - De begravde sina barn. Det är en bok om kvinnor som alla mist sina barn i drogdöden. Detta är en oerhört gripande bok som är svår att lägga ifrån sig. Efter att ha läst denna bok förstår man vidden av de stora bristerna i hur vi i Sverige behandlar människor som insjuknat i ett narkotikaberoende.

I denna bok uppmanar mammorna föräldrar att vara närvarande med sina barn för att kunna upptäcka tecken på drogmissbruk, och de vill skingra alla fördomar och tabun kring missbruket. Men de vill också allvarligt ifrågasätta den vård som vi erbjuder missbrukare i Sverige i dag.

De skriver: Många av oss upplever att myndigheters syn på missbrukarna är att om en missbrukare dör blir det ett problem mindre.

I Sverige dör fem gånger så många som i jämförbara länder i denna sjukdom. Då kan man fråga sig varför det är på det viset. Jo, det beror på att just när det gäller denna sjukdomsgrupp har behandlingen till stor del styrts av politiska beslut och ideologi och inte baserats på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det är framför allt två kraftfulla ideologiska låsningar som vi har haft att kämpa mot. Den ena kommer från 1970-talet. Då sa man att det är sociala missförhållanden som är orsaken till att vi har missbruk i Sverige och att om vi åtgärdar de sociala missförhållandena kommer missbruket att försvinna. Det är det som gör att vi har denna oerhört märkliga ordning i Sverige att det inte är sjukvården som har ansvar för behandlingen av denna sjukdomsgrupp utan den kommunala socialtjänsten. Det är i stort sett inga andra länder som har valt denna lösning. I detta betänkande tar vi nu ett steg bort från det.

Den andra låsningen är minst lika allvarlig, och den kommer från 1980-talet. Då trodde man att om man bara har en nollvision och ser till att narkotikan försvinner helt och hållet kommer detta inte att vara något problem. Det är det som har lett till den repressiva politik som vi har i Sverige, där vi har sagt till människor som har hamnat i missbruk och insjuknat i beroendesjukdomar: Du får sluta använda narkotika. Då löser sig dina problem.

Det är detta som man fortfarande ser i den svenska debatten.

I morse när jag slog upp Arbetarbladet och Gefle Dagblad där hemma läste jag vad det moderata regionrådet har sagt, nämligen att det är omoraliskt att starta särskilda lågtröskelmottagningar för människor med beroendesjukdomar.

Omoraliskt - det är alltså fem gånger så många som dör på grund av detta i Sverige som i andra jämförbara länder.

Det är dessa två ideologiska låsningar som har gjort att vi ligger absolut sämst till när det gäller att ta hand om denna grupp av människor. Det handlar om de människor som kanske står längst ned på samhällsstegen och som det har varit fritt fram för alla att spotta på och förakta och inte erbjuda den hjälp som de har rätt till.

Detta betänkande är ett stort steg framåt, eftersom utskottet - ett enigt utskott dessutom - nu säger att det får vara slut på detta med delade huvudmän. Det är helt orimligt att beroendesjukdomar, med tanke på den samsjuklighet som finns, ska behandlas av olika huvudmän. Ofta lyfter man fram psykisk sjukdom som en samsjuklighet. Där finns det siffror på att mellan 30 och uppåt 70 procent av alla som har en beroendesjukdom också har en annan psykiatrisk diagnos. Men det som man då glömmer är den somatiska samsjukligheten. Människor som är fast i en beroendesjukdom har nämligen även en stor andel andra somatiska sjukdomar.

Det är därför ett stort steg framåt när utskottet väljer att be regeringen att återkomma med förslag på detta område.

Det andra stora steget är att utskottet säger att vi också måste se över tvångslagstiftningen. Vi har tre olika tvångslagstiftningar som gör att det nästan är en plan i att människor ska falla mellan stolarna.

Det tredje stora steget, inte minst, är att det nu alltså är en enig riksdag som säger att farmakologisk behandling för människor med beroendesjukdomar ska vara tillgänglig i hela landet.

Det var inte så många år sedan som talare i denna talarstol sa: Ett statligt knark är också knark, och vi ska inte använda skattebetalarnas pengar för att betala knark till dem som är knarkare.

Nu tar vi ett stort steg framåt, och det känns oerhört skönt. Detta är ett viktigt steg. Min förhoppning nu är att regeringen snabbt svarar upp mot detta, tillsätter de utredningar som behövs och ser till att det inte bara blir ett tillkännagivande i Sveriges riksdag utan att det dessutom blir lagförslag som innebär konkreta förändringar.

Detta är dock inte nog. Det kommer att behövas ytterligare förändringar. Min och Centerpartiets förhoppning är att detta nu kan bli ett steg mot att vi säger: Även människor med beroendesjukdomar är värda behandling baserad inte på politisk ideologi och politiskt tyckande utan på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är nämligen den här gruppen värd.

Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall enbart till reservation nr 4. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 94 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Tack för ett strålande anförande, Anders W Jonsson! I vissa frågor kan man liksom kroka arm och gå framåt, och det är i just en sådan här fråga vi ska göra det. Jag blev alldeles tagen!

Resurser, egenmakt, snabb vård och rehabilitering som leder framåt - det är det människor som lider av olika typer av psykisk ohälsa ska få, inte sant? Så är det inte i dag. 50 procent av dem som vårdas för beroende har även psykisk ohälsa. Precis som Anders sa har det varit decennier av marginalisering av människor med beroende, och specifikt av människor med beroende och psykisk ohälsa. Det innebär att detta är en grupp som har väldigt svårt att känna hopp och framtidstro.

Fru talman! Det är fantastiskt att vi har tagit fram de här förslagen - de här viljeyttringarna - tillsammans. Det måste jag säga. När man har sett i runda slängar tusen döda missbrukare, år efter år, måste man göra någonting. Och dagens beroendepolitik motsvarar inte forskning och evidens. Precis så är det. Det har inte heller tillförts tillräckligt med resurser till beroendevården eller psykiatrin, fru talman.

Grundstenen för att möta psykisk ohälsa och beroende är välfärd som är solidariskt finansierad - och som vänsterpartist säger jag självklart att det inte ska vara vinster i välfärden - men givetvis även vård och behandling utifrån forskning och synsättet att jämlik hälsa ska ges till de personer som står längst bort. Så har det inte varit för de mest utsatta, och det är dags för dem nu. Vi hoppas på en uppryckning specifikt i Gävleborg samt i andra delar av Sverige.

Vi behöver också en psykiatri som tar ansvar för beroende med psykiska diagnoser och psykisk ohälsa. Det har egentligen ingen hindrat psykiatrin att göra - den har bara inte gjort det, på grund av ett förhållningssätt inom både socialtjänsten och beroendevården.

Lagändringar räcker dock inte. Vi hoppas ju nu att det blir en lagändring när det gäller huvudmannaskapet, men det kommer inte att räcka. Det behövs också en förändring i attityden gentemot människor med beroende. De ska ha rätt till jämlik hälsa och insatser som grundar sig på forskning, för - och det säger jag igen - så har det inte varit. Väldigt många har suttit och rört runt i sin egen lilla gryta, fru talman, när det gäller vilka typer av insatser det ska vara. Välfärden måste nå dem som är mest utsatta. Vi måste prioritera välfärden, inte skattesänkningar för dem som har det bäst - det vill jag också poängtera.

År 1995 genomförde vi psykiatrireformen, ni vet. Intentionen var att människor skulle ut i samhället. Detta stod alla bakom, och man måste säga att det var en fantastisk tanke. Men det måste också finnas politiska muskler i den här frågan, för att ge adekvat vård till de här personerna. De behöver samtal, bra boende, social samvaro, på sikt jobb och så vidare. Det handlar om att ge hopp, och att det inte blev så för alla dem som skrevs ut från institutionerna är uppenbart.

Egenmakt och inflytande tycker vi är nyckelord för människor som drabbas av psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Det är oerhört viktigt att de som söker vård inom psykiatrin - oavsett om det är på öppen avdelning, låst avdelning eller inom primärvården - vet sina rättigheter. Vi vill ta fram en rättighetskatalog för personer som söker vård för psykisk ohälsa. För personer med psykisk sjukdom behöver det finnas tydliga och väldigt adekvata riktlinjer, och de ska implementeras. Det vore väl bra? Vården ska nämligen vara sammanhållen och likvärdig runt om i Sverige. Den ska finnas på plats, fru talman. Det har vi sagt i vår reservation nr 3, som jag yrkar bifall till.

Psykologförbundet uppger att 33 procent av Sveriges vårdcentraler varken har anställd psykolog eller vårdavtal med privatpraktiserande psykolog. De kanske i och för sig har kuratorer som har gått steg 2-utbildning och så vidare, men vi tycker att det här är ganska alarmerande. Det gör nämligen tillgången till psykologisk behandling väldigt ojämlik. De som behöver hjälp i dag kan ju köpa den på stan om de har lite fetare plånbok, så att säga - bättre ekonomi och så vidare. Då blir det en klassfråga vilka som får de här samtalen. Tittar man in i psykiatrin i dag ser man att det kan vara så olyckligt att den som har haft exempelvis en psykos eller liknande - det är ju ett allvarligt tillstånd - och varit tvångsinlagd under kanske en vecka får tillgång till tre samtal inom psykiatrin, detta i Stockholm. Det är liksom inte till fyllest; det kan man väl ändå säga.

Sedan är det också så här: En del patienter nekas omedelbar hjälp för akut psykisk sjukdom som självmordstankar eller psykostillstånd, trots att detta är livshotande tillstånd. Detta innebär stora risker för personer som mår så dåligt. Vi vet också i dag, fru talman, att djup depression kan vara en dödlig sjukdom. Vi vill att det ska göras en översyn av vårdgarantin för psykiatriska diagnoser och föreslår åtgärder för att just de med allvarliga tillstånd ska kunna tas in direkt. Det är oerhört viktigt, fru talman. Det finns många berättelser om personer som inte har fått akut hjälp när de verkligen har behövt det.

Många inom de barn- och ungdomspsykiatriska verksamheterna inom regionerna upplever själva att deras uppdragsbeskrivningar är väldigt luddiga och vaga. Det finns inga gränsdragningar mellan BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, och övriga instanser. Det skapar också en förväntan på BUP och vad man ska kunna göra med väldigt komplexa patienter. Det krävs resurser, och de resurserna kanske inte alltid finns. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning som presenterar förslag för hur en nationellt samordnad vård för de mest utsatta och vårdkrävande barnen inom psykiatrin kan utformas, fru talman. De barnen far nämligen väldigt illa i dag. De får inte det de behöver.

Jag måste också passa på att i den här salen ställa en fråga till den nya konstellationen regeringen, bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och förhandlingsparten Liberalerna och Centerpartiet. Ni har ju tagit bort 90 miljoner, är det väl, från området psykisk ohälsa. De pengarna har i stället lagts på Apotek Produktion & Laboratorier AB i vårändringsbudgeten. Det hör ju ihop, kan man tycka, och jag tycker att det var lite märkligt. Men ni kanske har ett svar, och det vore underbart att få höra det i så fall. Vi blev nämligen lite förvånade. Det här är ju ett prioriterat område, inte sant?

Fru talman! Vi har många reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 3 och avslag på övriga motioner i ärendet.

Anf. 95 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag är övertygad om att varje människa som drabbas av svår sjukdom behöver god vård och stöd att få tillbaka sitt eget liv och sin frihet. Det var inte bättre förr, fru talman, men vi har heller inte gjort tillräckligt än.

Fru talman! Varje gång jag hör människor berätta om sina liv med psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, eller när jag träffar någon som oroar sig för och lever nära någon som de tycker om och som inte mår bra, slår det mig hur otroligt ömtålig man blir av psykisk sjukdom. Vi blir mycket ömtåliga, vi människor. Samtidigt slår det mig vilken otrolig skillnad det kan göra att få god vård och ett gott stöd där vi som patienter vet vem som är ansvarig, vem vi ska fråga när vi undrar någonting eller känner oss otrygga och vad vi kan förvänta oss.

Vi liberaler, fru talman, har ett antal förslag om just sådana förbättringar, som jag står bakom.

Beroendesjukdom är ju ingenting en människa väljer, lika lite som vi kan välja att låta bli att bryta lårbenshalsen eller välja att få eller inte få diabetes eller parkinson. Majoriteten av de människor som drabbas av beroendesjukdom, fru talman, lider också av en annan, bakomliggande sjukdom.

Sjuka människor ska inte bollas runt. Sjuka människor ska inte puttas som pingpongbollar mellan kommuner och regioner. Sjuka människor ska få vård - det är inte svårare än så. Därför behöver ansvaret för beroendevården självklart överföras till hälso- och sjukvården.

Det är ett viktigt beslut vi har framför oss i kammaren. Jag är väldigt glad över att det är ett gemensamt beslut och att vi har valt att äntligen ta detta steg. Jag tror att det betyder mycket för människor. Det är en knapptryckning för oss, men för vissa människor kan det förändra hela deras liv.

Jag är också glad över att vi väljer att säga just att vi är hela människor, med allt vi bär med oss i form av sjukdomar, friskhet och nära och kära, oavsett vilken sjukdom det gäller och oavsett vem vi råkar vara släkt med. Detta måste naturligtvis också gälla oavsett var i landet vi bor.

Det är viktigt att regeringen får i uppdrag att se över hur läkemedelsbehandlingen kan bli jämlik var vi än är skrivna. Rätt läkemedel kan göra hela skillnaden. Detta gäller naturligtvis all psykiatrisk vård, inte bara sådan som gäller beroende utan oavsett sjukdom.

Jag minns när jag för länge sedan läste psykiatri och hörde om när ett fungerande läkemedel för första gången upptäcktes som, i alla fall någorlunda, hjälpte mot schizofreni. Läkemedlet var så efterlängtat att det döptes efter en känd magiker och trollkarl, Truxa. Jag tror att det är så det kan kännas att lida av en mycket svår psykisk sjukdom och äntligen få sin hjälp.

Just därför är det helt oacceptabelt att vissa människor träffar en trollkarl som kan dra en kanin ur hatten medan andra människor, fru talman, träffar en person som inte har någon kanin att dra upp. Detta beror på var vi bor. Det får inte vara så. Det får inte gå till så.

Vi liberaler accepterar inte detta. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 2, som kräver att vården inte ska vara ett postkodlotteri.

Vi vill införa psykiatricentrum som är nationellt styrda. Vi vill ha en nationell psykiatrisatsning. Var vi än bor ska vi kunna lita på att det inte finns maskor att falla genom. Stödet och den goda vården ska finnas där var vi än är skrivna.

För ett barn, fru talman, är psykisk ohälsa ännu mer påtaglig, obegriplig och drabbande än vad den är för oss vuxna. Barnen måste få tidig hjälp, och detta kräver naturligtvis tidig upptäckt. Därför är det en viktig del av januariavtalet att elevhälsan ska stärkas och att vi skapar en ny vårdform där patienter snabbare får hjälp vid psykisk ohälsa, innan de hinner bli ännu sjukare.

Jag är glad över att överenskommelsen innebär att psykiatrin stärks och att vi upprättar ett mål om köfri barn- och ungdomspsykiatri, som vi sedan naturligtvis måste jobba hårt för att uppnå. Jag är övertygad om att det inte finns någon quickfix - här behöver såväl barn- och ungdomspsykiatri som skola, föräldrar och socialtjänst vara en del. Det finns inga lätta vägar mot målet.

Jag är också väldigt glad över att Liberalernas, Centerpartiets, Moderaternas och Kristdemokraternas förslag ser ut att bli verklighet. Kvaliteten måste stärkas i barn- och ungdomspsykiatrin genom att vi stärker tillsynen och uppföljningen. Detta tror jag är en mycket viktig nyckel.

Jag hade även velat att vi tog reda på mer om varför den upplevda psykiska ohälsan ökar så kraftigt; det skulle ha gjort den enklare att mota och förebygga. Men det var för många partier som sa nej och - än så länge - för få som valde att säga ja.

Det är ändå skönt att vara försiktigt glad när man pratar om något så eftersatt och allvarligt, fru talman, för det börjar röra på sig. Vi har mycket kvar, men jag tror att vi tillsammans kan nå väldigt långt. Jag tror också att detta kan vara en av de första snöbollarna och att vi när den rullar och blir allt större kommer att le när vi tittar på den.

Anf. 96 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Psykisk ohälsa kan drabba oss alla, oavsett om det beror på sjukdom, missbruk eller en för tuff social situation eller arbetsmiljösituation.

Om eller när någon drabbas är det viktigt att den redan tidigt kan få hjälp av läkare, psykologer, kuratorer eller annan relevant personal.

I medier har det lyfts fram hur personer hamnar mellan stolarna och inte får den vård de behöver utan skickas fram och tillbaka. Vi har fått berättat hur fasansfullt det kan vara både för den som drabbas och för de nära och kära runtomkring.

Regelverk och lagstiftningar krockar om man har flera sjukdomar. Det kan vara så att man har såväl ett missbruk och en beroendesjukdom som en psykisk sjukdom - det vi brukar kalla samsjuklighet. Det kan vara extra problematiskt att få den hjälp man behöver om man har flera sjukdomar. Den sjuke får hjälp för den ena sjukdomen. Personen mår kanske bättre efter ett tag och skrivs ut och skickas hem, för då anser vården att personen är färdigbehandlad. Men då har man inte fått hjälp med den andra sjukdomen. Risken är att personen åter blir sjuk, och då kanske sjukdomssituationen blir än värre.

Vi socialdemokrater tycker att den som är sjuk - oavsett om man fått sjukdomen genom dålig arbetsmiljö eller om man har en psykisk sjukdom eller en beroendesjukdom - måste få hjälp, oavsett vem som har ansvaret. Vi vet också att det faktiskt går att kroka arm och behandla personer samtidigt. Många vittnar ju om att det börjar med psykisk ohälsa, som gör att man startar sitt beroende av droger.

Fru talman! Regeringen fortsätter sitt arbete utifrån den nuvarande strategin för området psykisk hälsa. Som framgår av vårt betänkande har avsevärda satsningar gjorts på detta område. Under 2018 avsattes 1,7 miljarder för insatser som skulle gå till området psykisk hälsa.

Det som många glömmer bort är att vi måste se till att det finns kompetent personal som kan och vill jobba inom elevhälsan, psykiatrin och missbruksvården. Vi måste se till att personalen får rätt förutsättningar att göra ett bra jobb och att det blir lite mer status att jobba inom psykiatrin och missbruksvården, oavsett om den bedrivs i kommunen, regionen eller landstinget.

Vi måste också våga titta på hur de olika ersättningssystemen fungerar så att vi gör rätt saker - inte bara det som blir en extra pinne i statistiken som kan redovisas så att man kanske får en bättre ersättning just för den insatsen.

I den överenskommelse som träffades mellan Centerpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet anges att psykiatrin och elevhälsan ska stärkas och att ett mål om köfri barn- och ungdomspsykiatri ska slås fast. Detta har också Sveriges statsminister sagt i sin regeringsförklaring. Psykiatrin ska också byggas ut, och vi ska utreda en ny vårdform för patienter med lättare psykisk ohälsa.

SKL och staten ska sluta ett avtal om ett större statligt ansvarstagande med ökande resurser för att bland annat stärka elevhälsans främjande och förebyggande arbete, motverka mobbning och göra särskilda satsningar riktade mot riskpersoner.

Ibland låter det som om ingenting görs, men så är inte fallet. Det finns goda exempel på sådant som görs väldigt bra och på rätt sätt, men det är inte alltid de bästa som lyfts fram. Men självklart måste mer göras. Det som måste vara i fokus är att den som lider och drabbas av psykisk ohälsa ska få rätt hjälp och så tidigt som möjligt. Men man måste jobba mer förebyggande för att fler ska få en bra psykisk hälsa.

Fru talman! Det behövs mer forskning, kunskap och förståelse, för det ökar möjligheten till rätt vård och omsorg efter behov. Det är inte alltid den som lider av psykisk ohälsa som står längst fram på barrikaderna och ropar högst på vård och hjälp. Många vågar kanske inte ens prata om det eller söka den vård de behöver, för det är lättare att prata om och få förståelse för en nyopererad åkomma eller ett brutet ben än att prata om att man lider av en psykisk ohälsa, oavsett orsak.

Även om jag tycker att det har blivit bättre över tid har vi alla ett ansvar för att det blir lite mer lika, att vi tar den psykiska ohälsan och dess konsekvenser på allvar precis som vi gör med andra sjukdomar.

Fru talman! Vi har haft seminarium i riksdagen, och jag har själv varit ute på många ställen där man jobbar för fullt och på många olika sätt för att förbättra den psykiska hälsan och hjälpa dem med psykisk ohälsa. Det som behövs är mer samordning, mer förebyggande, tidiga insatser och behandlingar som går att få i hela landet.

För oss socialdemokrater är satsningar på vår gemensamma välfärd och de här sakerna viktigare än stora skattesänkningar för redan rika.

Avslutningsvis, medan rösten håller, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Roza Güclü Hedin (S).

Anf. 97 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag har en modest fråga till regeringsföreträdaren om den besparing på 90 miljoner som ni socialdemokrater har gjort tillsammans med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet på området psykisk hälsa. Jag måste säga att jag blev lite förvånad. Det står tydligt angivet i vårändringsbudgeten att pengarna har lagts som ett kapitaltillskott till Apotek Produktion & Laboratorier AB.

Jag vet, fru talman, att Ann-Christin har en ansträngd röst nu, men jag hoppas ändå att hon kan svara på hur ni tänkte med de 90 miljonerna.

Anf. 98 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för frågan! Jag kan inte svara på frågan med hundra procents säkerhet. Men Karin Rågsjö liksom jag hade önskat något annat än den budget som gick igenom förra året. Det blev ju så mycket mindre pengar. Jag är lite osäker på om det Karin Rågsjö frågar om är den pott som inte hade använts tidigare. För att kunna presentera en budget med de pengar som behövdes togs pengar bort som inte hade använts. Jag tror, utan att vara till hundra procent säker, att det är den potten som man ser i budgeten. Jag kan gärna återkomma när jag har dubbelkollat med regeringen.

Anf. 99 Karin Rågsjö (V)

Frågor om psykisk ohälsa

Fru talman! Jag tycker att det låter lite märkligt att regeringen och Socialdemokraterna, som Ann-Christin Ahlberg representerar, valde att ta bort just pengarna för bekämpning av psykisk ohälsa, som är ett tickande problem, och att pengarna inte hade gått åt. Men, fru talman, jag ser fram emot Ann-Christins svar när rösten har kommit tillbaka och kontrollen är gjord.

Anf. 100 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Jag tycker att det är en relevant fråga. Självklart ska jag ta reda på hur det är, så att Karin Rågsjö får ett riktigt svar.

(Applåder)