Frågor om tvångsvård

Anf. 91 Yasmine Bladelius (S)

Fru talman! En person i min direkta närhet har under åren tvångsvårdats ett antal gånger. Jag skulle säga att det bidrog till att rädda hennes liv. Men med sig har hon många berättelser, negativa erfarenheter och vittnesmål om oroligheter, oegentligheter och bemötande. Vi har många gånger samtalat om de gånger som hon tvångsvårdats. Hon har många gånger ställt mig mot väggen och ställt mig till svars, för någonting måste ske. När personer tvångsvårdas måste det gå rätt till. Det måste vara en bra vård. Oegentligheter får inte ske, och ett bra bemötande måste vara ett faktum.

Jag har under åren i mina många samtal och möten med organisationer och representanter från exempelvis Tilia och i samtal med många unga flickor och pojkar hört berättelser och vittnesmål om att man behandlats illa, utsatts för kränkningar och om avskiljningar och bältesläggningar som inte gått till på ett rättssäkert sätt, på ett barnrättssäkert sätt eller helt enkelt på rätt sätt.

Inte minst genom mitt uppdrag som ledamot i Statens institutionsstyrelses insynsråd vet jag att många av de berättelser och vittnesmål som vi får ta del av återspeglar en verklighet som existerar. Det är ett faktum. Problemen är på riktigt.

Fru talman! Att vårdas enligt tvång är ett oerhört personligt ingrepp. Ofta är det alldeles nödvändigt och ibland livräddande eller livsavgörande, men det är de facto ett ingrepp som kan upplevas som oerhört kränkande. Därför är det också noggrant beskrivet i lagstiftning hur det får gå till, och det ställs höga krav på tillämpningen av lagstiftningen gällande rättssäkerheten för de personer som vårdas med tvång. Så ska det naturligtvis vara. Och om det inte är tillräckligt tydligt i lagstiftningen måste vi ändra på det.

Jag är väldigt glad över det stora engagemang som socialutskottets ledamöter visar i dessa frågor. Vi behöver vidta åtgärder och åstadkomma förändring och förbättringar på området.

Fru talman! Det har under den senaste tiden blivit alltmer tydligt att det behövs förbättringar inom tvångsvården. Detta är en oerhört angelägen fråga för mig själv, för regeringen och för Socialdemokraterna. Socialutskottet har också vid flera tillfällen kallat ansvariga till utskottet för att få redogörelser och lyfta fram oro kring frågor och problem inom verksamheterna som uppkommit, inte minst i medierna. Utskottet har också riktat ett antal tillkännagivanden till regeringen om olika förbättringar på tvångsvårdens område.

Dagens debatt handlar ju om att socialutskottet vill rikta ytterligare ett tillkännagivande till regeringen om en översyn av tvångsvården. Det är, som jag sa, glädjande att det finns ett så stort engagemang i dessa frågor hos utskottets ledamöter. Det är viktigt, och det behövs.

Anledningen, fru talman, till att vi inte står bakom tillkännagivandet denna gång är inte att vi nu helt plötsligt inte ser vikten av att komma till rätta med de problem som finns utan helt enkelt att det redan nu pågår ett omfattade arbete inom Regeringskansliet med att se över olika delar inom tvångsvården.

Som exempel kan nämnas att det för bara någon månad sedan gavs ett tillkännagivande från riksdagen om att regeringen den 1 augusti i år ska återkomma till riksdagen med en skrivelse som innehåller en bedömning av de insatser som krävs för att vården inom Sis särskilda ungdomshem ska vara säker såväl för de placerade unga som för personalen och för att en placering ska ge den unge den vård och behandling som krävs.

Fru talman! Säkerheten inom Sis är oerhört viktig. Många är de larm som vi har fått ta del av den senaste tiden som rör både dem som vårdas på Sis och dem som arbetar där. Det handlar om direkta missförhållanden, om hot och våld, om rymningar och om hur både de som vårdas och de anställda upplever en alldeles ohållbar vardag och situation.

Den slutna ungdomsvården måste förstärkas och förbättras. Det är en prioriterad fråga både för mig och för regeringen. Det är också så att i detta nu inom Regeringskansliet bereds förslag till en ny och bättre LVU-lagstiftning, och utredningsuppdraget om hur principen för barnets bästa kan stärkas vid beslut om tvångsvårdens upphörande redovisades ju den 10 mars i år.

När det gäller frågorna om stärkt tillsyn och uppföljning av barn- och ungdomspsykiatrin och om hur ansvaret för vård vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa i kombination med beroendesjukdom kan samlas hos en huvudman har riksdagen redan gett ett tillkännagivande till regeringen, och regeringen avser att under året lämna ett uppdrag till Ivo om att stärka uppföljningen och tillsynen inom psykiatrin med särskilt fokus på barn och ungdomspsykiatrin, tvångsvården och rättspsykiatrin.

Därutöver kan nämnas att regeringen i maj i år beslutade om ett utredningsuppdrag till en särskild utredare om att se över vissa frågor enligt LPT, lagen om psykritrisk tvångsvård, och LRV, lagen om rättspsykiatrisk vård, med syftet att ytterligare stärka barnrättsperspektivet, rättssäkerheten och säkerheten i vården för de personer som tvångsvårdas med stöd av LPT och LRV.

Det pågår alltså i detta nu redan stora och viktiga arbeten på många delar av tvångsvårdens område inom Regeringskansliet. Därför, fru talman, trots att jag är väldigt glad över det stora engagemang i dessa frågor som ledamöterna i socialutskottet har visat här i dag är det svårt att gå med på detta tillkännagivande. Jag tror att det bästa är om regeringen får göra det som riksdagen redan har tillkännagivit och får möjlighet att återkomma i frågorna innan riksdagen kommer med ytterligare tillkännagivanden.

Fru talman! Det behövs förändringar på området, men de behöver göras på rätt sätt och ges förutsättningar att nå bästa resultat.

Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation.

Anf. 92 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! Vi har alla fått våra friheter begränsade under detta märkliga år. Runt om i Europa har vi sett människor mer eller mindre stängas in i husarrest. Även om det har inte varit så restriktivt i Sverige var det inte minst många äldre som drabbades av ofrivillig isolering genom till exempel besöksförbudet i äldreomsorgen. Kort sagt har vi alla fått ett smakprov på hur det är när våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter begränsas eller tas ifrån oss.

Det här betänkandet berör till stora delar lagstiftning som handlar om hur vi ger olika myndigheter eller verksamheter möjlighet att begränsa enskildas eller barns grundläggande rättigheter - bokstavligt talat på vilken laglig grund vi låser in, i vissa fall bältar, det vill säga spänner fast, barn så att de inte kan röra vare sig armar eller ben eller beslutar om avskiljning, alltså den byråkratiska omskrivningen för att isolera barn.

Vi har vid upprepade tillfällen i medierna kunnat ta del av vittnesmål om övergrepp och kränkningar mot barn som omhändertagits av olika myndigheter, alltifrån den slutna barn- och ungdomspsykiatrin till kommunala behandlingshem och Sis-hem, det vill säga Statens institutionsstyrelses inrättningar - alla mycket allvarliga.

Fru talman! Att frånta ett barn dess rättigheter är aldrig något som kan eller bör göras med lätthet. De olika professioner och myndigheter som vi ger denna rättighet behöver underkasta sig stränga dokumentationskrav och transparens. Därtill behöver man ha en grundad kunskap om barns rättigheter och om barnkonventionen. Som lagstiftare ska vi ställa de allra högsta krav på dem som ska ta hand om kanske några av de sköraste vi har i vårt samhälle. Därför är det med tillförsikt som jag nu ser fram emot de förslag som regeringen tar fram och bereder, där tyngdpunkten ligger på att stärka barns rättigheter och höja kvaliteten.

Självklart skulle mycket mer ha kunnat göras både av denna och tidigare regeringar när det gäller att stärka barns rättigheter, höja kvaliteten och öka transparensen. Men jag vill redan nu säga att jag är genuint berörd och fylld av förhoppning över det engagemang för inte minst barns rättigheter som finns i regeringen, i utskottet, i denna debatt och i debatten som vi hade förra veckan. Det är ett engagemang som jag är övertygad om kommer att utmynna i skärpta lagar, skärpt tillsyn, ökad transparens och slutligen att färre omhändertagna barn far illa.

I det utskickade underlaget till beslut finns från sidan 12 till sidan 20 en genomgång av alla pågående processer och arbeten som har initierats av riksdagen och regeringen i de olika frågorna. Jag delar alltså utskottsmajoritetens och regeringens uppfattning att det behövs förbättringar inom tvångsvården, något som nu är under beredning.

För att belysa det arbete som pågår kommer här ett litet axplock.

Enligt ett tillkännagivande från riksdagen ska regeringen den 1 augusti 2021 återkomma till riksdagen med en bedömning av de insatser som krävs för att vården inom Sis särskilda ungdomshem ska vara säker för såväl personal som placerade ungdomar, och placeringarna ska ge den unge den vård och behandling som krävs.

Sedan i fredags finns remissvaren att läsa när det gäller regeringens utredning om principen för barnets bästa, en fråga som berördes i förra veckans kammardebatt. Denna fråga hanteras nu också i särskild ordning av riksdagen, som har tillsatt en egen utredning.

Vidare har regeringen en pågående utredning om barn- och ungdomspsykiatrin, bup, som leds av Peter Almgren. Vid sidan av den har regeringen även aviserat att under 2021 lämna ett uppdrag till Ivo för att stärka uppföljningen och tillsynen inom psykiatrin med särskilt fokus på barn och ungdomspsykiatrin.

Viktiga pusselbitar är även utredningen kring samordnade insatser vid samsjuklighet och utredningen som regeringen lade fram för att ytterligare stärka barnrättsperspektivet, rättssäkerheten och säkerheten i vården eller mer precist den vård som berörs av lagen om psykiatrisk tvångsvård, även kallad LPT, och lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV.

Avslutningsvis vill jag även nämna regeringens uppdrag i november 2020 till Ivo att förstärka tillsynen av socialtjänstens handläggning av ärenden som rör stöd och skydd till barn och unga.

Sammantaget anser Miljöpartiet att det inte behövs något ytterligare tillkännagivande i denna fråga. Jag yrkar därmed bifall till vår reservation i frågan.

Anf. 93 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! När det är knas hemma, när man mår väldigt dåligt, när det strulat länge och mycket stöd och hjälp på olika sätt inte räcker till kan tvångsvård i någon form bli aktuell. När man kommer i samhällets vård ska det bli bättre.

Socialutskottet konstaterar inledningsvis följande i det betänkande som vi diskuterar nu: "Att vara föremål för vård med tvång är ingripande för den enskilde. Enligt utskottet bör tvångsvård inte i första hand handla om att skydda den enskilde eller det allmänna utan om att erbjuda den enskilde en god, säker, effektiv och ändamålsenlig vård."

Det är alltså den som placerats med stöd av lag som det handlar om. Vi ska med tvångsvården göra det bättre. Man ska få det bättre med hjälp av samhällets vård. Men så blir det inte alltid.

Därför har utskottets majoritet enats om ett tillkännagivande om en större översyn av hela tvångsvården. Vi har haft goda utredningar som berört delar av detta, och regeringen lämnar nya uppdrag till myndigheter. Men det behövs en samlad översyn. Vi borde ha en bättre tvångsvård, och socialutskottet vill medverka till det.

Fru talman! Tvångsvård är ingripande, och det är av största vikt att alla relevanta åtgärder har vidtagits innan det blir aktuellt med tvångsvård. Men när tvångsvård i någon form blir aktuell krävs det att den är bra.

Utredningen som föregår en placering måste vara rättssäker, tillförlitlig och evidensbaserad. Personalen ska ha tillräcklig kompetens. Det måste också finns en bredd av kompetenser som svarar mot de behov som den som placerats i tvångsvård har. Personalen måste också kontinuerligt få del av fortbildning av god kvalitet.

Tiden då man är placerad ska innehålla vård och behandling på ett ändamålsenligt sätt, och om man är i behov av skolgång är det av yttersta vikt att den fungerar.

Tiden i tvångsvård måste följas upp ordentligt. Eftervården är lika angelägen. Samarbetet mellan alla berörda verksamheter är synnerligen angeläget för att det ska bli bra.

Tillsynen måste fungera. Man ska kunna lita på att missförhållanden av olika slag som anmäls tas upp och utreds. Man ska kunna lita på Ivo, som är ansvarig tillsynsmyndighet.

Fru talman! Detta kan tyckas som en lång önskelista. Det är ingen önskelista; det är en nödvändig kravbeskrivning.

Socialutskottet har under en längre tid arbetat med frågor kring placerade barn och unga liksom vuxna. Det handlar om samsjuklighet, där vi nu efter riksdagens tillkännagivande fått en statlig utredning som arbetar för en sammanhållen vård för personer med beroendesjukdom och annan svår psykisk ohälsa.

Det handlar om barn som utsätts för våld och hot och annat som gör att socialtjänsten måste vidta tvingande åtgärder för att skydda barnet. Socialutskottet har medverkat till skärpt lagstiftning, och mer är på gång.

I april blev det återigen ett enigt utskott som ställde krav till regeringen på att påtagligt förbättra verksamheten vid Sis, Statens institutionsstyrelse. Regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder i början av augusti.

Men det krävs också en bred översyn av tvångsvården. Det förslag som utskottets majoritet står bakom innebär just detta. Regeringen bör se över hela vårdkedjan i en bred översyn av tvångsvården.

Fru talman! Barns och ungas rättigheter måste stärkas. Barn och unga som placeras med stöd i lag omfattas av samma barnkonvention. Det finns inget undantag om man är på HVB eller på något av Sis ungdomshem. Barns bästa måste sättas i främsta rummet, alltid. Vi har inte råd att förlora något barn. Varje barn räknas.

Det förslag till utredning och lagstiftning som socialutskottet vill få till är en viktig pusselbit. Jag noterade att när vi diskuterade frågor om socialtjänsten i torsdagens kammardebatt framförde riksdagsledamoten Nicklas Attefjord att i den utredning som regeringen själv har gjort, och som kallas Lilla hjärtat, måste vi lyssna på vad remissinstanserna, framför allt barnrättsorganisationerna, säger. Jag har sedan dess hunnit läsa vad de tycker. Bris, Rädda Barnen, Unicef med flera är tydliga. Regeringens utredningsförslag räcker inte - det duger inte. Det måste tydligare sätta barnets bästa i främsta rummet, så det blir en egen person också i lagstiftningen.

Jag ser fram emot besluten från regeringens sida, att man säkerställer att det är utskottets väg man vill vandra för att stärka barnets bästa i alla situationer.

Slutligen, fru talman, står Kristdemokraterna bakom utskottets förslag. Jag yrkar alltså bifall till detsamma.

Anf. 94 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag vill inledningsvis be fru talmannen och riksdagen om ursäkt. Jag behöver nämligen prata betydligt mer än sex minuter, och jag var alldeles för sent ute med att försöka förlänga min talartid. Det varav hjärtat är väldigt fullt är väldigt svårt att hinna med på bara sex minuter, och det borde jag ha förstått från början.

Fru talman! Det finns otroligt många viktiga frågor som måste arbetas med, men få saker som känns så oerhört viktiga som att förbättra möjligheter och förutsättningar för våra barn.

Jag kommer från ett parti som mycket tydligt arbetar för att det inte ska spela någon roll varifrån du kommer utan att det är vart du är på väg som ska betyda något. Så mycket i Sverige är så fantastiskt, och möjligheterna är så många. Men inte för alla. För barn som växer upp i dysfunktionella familjer, barn som placeras när hemmet inte fungerar och barn som växer upp på platser med institutionell karaktär går det inte alltid lika bra. För dem har vi ett ansvar och en skyldighet att se till att samhället står starkt när det behöver.

Fru talman! Precis så här började jag mitt anförande i torsdagens debatt gällande socialtjänst- och barnfrågor, och så börjar jag i dag. Fokus är nämligen precis detsamma: barn som far illa, barn som behöver samhällets skydd, barn och unga som tvångsomhändertas därför att deras familjer och hemförhållanden har så stora problem att barnet eller den unge riskerar att få varaktiga men och fara illa.

I den situationen behöver den unge stöd, kärlek, trygghet, vård och framtidstro. Det hem eller den vårdande institution man kommer till ska erbjuda just detta och inte vara en plats där man utsätts för övergrepp och mår allt sämre, där "vård" är ett ord utan innebörd och där man snabbt förstår att man är en människa utan värde

För dessa barn är det en kamp att komma tillbaka och att hitta sitt människovärde och sitt självförtroende. Många av dem gör det aldrig, och för alltför många av dem slutar det riktigt illa.

I dagens Expressen kan man till exempel läsa om Elin, vars familjehemspappa våldtog henne. Mannens övervakare var hans kompis, som själv åtalades för medhjälp till våldtäkt mot barn och erkände att han också haft sex med Elin. Det är så vedervärdigt att jag saknar ord. De som skulle vara tryggheten förvandlades till förgripare och förbrytare.

Fru talman! Det är så mycket i Sverige som är galet, och alldeles för mycket av det handlar om barn. Granskningar som SVT gjort visar till exempel på HVB-hem och Sis-hem som ska erbjuda vård men som i stället saknar vård värd namnet och där övergrepp sker, mellan ungdomar men också av personal - återigen: de som ska vara tryggheten men som gravt missbrukar sin ställning och sitt förtroende. Är det konstigt att dessa redan sköra ungdomar tappar all tillit och allt förtroende för samhället som institution och för vuxna människor?

Fru talman! Jag är väldigt glad att vi i dag är sex partier som står bakom detta betänkande och utskottets förslag, som jag med kraft yrkar bifall till. Alla partier förutom regeringspartierna står bakom. Det är inte första gången och troligen inte heller den sista.

I det här fallet är en bred översyn viktig. Min vän och kollega Juno Blom brukar säga att det behövs en haverikommission för ungdomsvården, och jag håller med. Vi behöver ett totalt omtag när det gäller dessa frågor.

En bred översyn, fru talman, av tvångsvården och lagen om vård av unga bör enligt min och Moderaternas uppfattning omfatta alla delar i vårdkedjan, från den utredning och det förslag till beslut som inbegriper tvångsvård till utvärdering och system för uppföljning. Utredningar som ligger till grund för tvångsvård måste uppfylla krav på att vara rättssäkra, sakliga och tillförlitliga. Riktlinjer och rutiner avseende handläggning bör ingå i denna översyn, liksom regelbunden fortbildning för den personal som på olika nivåer kommer i kontakt med det barn eller den vuxne som tvångsvårdas. Vetenskaplighet, objektivitet, tillförlitlighet och rättssäkerhet ska prägla svensk tvångsvård och bör vara utgångspunkter i en översyn.

Kvaliteten, såväl kvalitetsindikatorer som utvärderingar av dessa, bör ingå i denna breda översyn, som också bör baseras på evidensbaserade metoder. Därtill bör en översyn av särskilda befogenheter ingå, när vården ska upphöra samt hur förebyggande insatser ingår och bör utvecklas. Översynen bör också omfatta vilka krav som barn, unga och vuxna kan ställa på vården samt hur målgruppens rätt till hälso- och sjukvård kan tillgodoses.

Inte minst avser detta riktade insatser gällande psykisk hälsa, då det bland annat enligt Socialstyrelsen är nära fem gånger större dödlighet hos barn och unga som varit placerade jämfört med andra barn och unga. Därtill kommer en kraftigt förhöjd förskrivning av psykofarmaka, liksom överrepresentation av såväl självskadebeteende som självmordsförsök. Mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla barn placerade i familjehem har minst en psykiatrisk diagnos.

Fru talman! Därtill kan frågor ingå som ansvarsfördelning och tvärprofessionell samverkan, överenskommelser och samarbetsavtal, översyn av olika aktörers rätt och möjlighet att axla ansvar för tvångsvård samt utvärdering av befintliga system för uppföljning och utvecklande av eventuella nya. I en bred översyn bör det slutligen understrykas hur barn och unga ska göras mer delaktiga i besluten och vården.

Fru talman! Jag pratade i min förra debatt om socialutskottets resa som vi påbörjade förra året. Vi moderater lade i mars fram ett förslag till utskottsinitiativ utifrån den förfärliga händelsen med flickan vi lärde känna som "Lilla hjärtat", lilla Esmeralda i Norrköping. Det har bland annat resulterat i två lagförslag som trädde i kraft den 1 mars i år. Men det har också resulterat i flera utbrutna betänkanden och följts av förslag till utskottsinitiativ från andra partier.

Dagens betänkande är just ett så kallat utbrutet betänkande från socialtjänst- och barnfrågebetänkandet. Dess grund är ett samlat stöd för motionsyrkanden från fem partier om att en samlad, bred översyn av svensk tvångsvård måste ske. Det är motionsyrkanden från oss moderater, från Liberalerna, från Sverigedemokraterna, från Vänsterpartiet och från Miljöpartiet. Dessa yrkanden har också KD och Centern ställt sig bakom.

Då skulle man ju kanske tro att vi är sju partier bakom detta, men så är inte fallet. Nej, Miljöpartiet har valt att reservera sig mot sina egna förslag. Ja, ni hörde rätt: Det finns förslag i detta betänkande som kommer från Miljöpartiet, men de står inte upp för dem utan reserverar sig i stället mot hela betänkandet. Jag tycker att det känns rimligt att Miljöpartiets representant förklarar hur man tänkt när man inte står upp för de egna förslagen, som dessutom stämmer väldigt fint överens med de förslag vi övriga partier har lagt fram.

Jag tänker att ju fler vi är, desto starkare står vi. Men jag konstaterar att Miljöpartiet tyvärr inte verkar ta strid mot Socialdemokraterna.

Fru talman! Vi är många partier i Sveriges riksdag som arbetar för att barnens rättigheter och möjligheter ska möjliggöras och stadfästas, men vi har ett stort och regeringsbärande parti som med all önskvärd tydlighet visar att detta inte är den viktigaste frågan för partiet, inte heller den näst viktigaste - tja, inte speciellt viktig alls faktiskt.

Det har varit sex förlorade år för barnen med den rödgröna regeringen. Utredningen om tvångsvård som kom 2015 och initierades av alliansregeringen lades i byrålådan liksom flera andra utredningar. Propositionerna och förslagen har lyst med sin frånvaro.

Jag fick för några dagar sedan frågan om jag kunde förklara regeringens och ministerns ointresse för frågor som handlar om utsatta barn. Jag hade inget svar, men det hoppas jag att regeringens representant i dagens debatt har. Det har ju funnits både utredningar och förslag. Varför hände ingenting förrän vi moderater lade ett utskottsinitiativ med tre skarpa lagförslag i mars 2020? Och varför tvingas socialutskottet göra en egen utredning av lex Lilla hjärtat för att regeringens egen inte håller måttet? Varför lade man fram en undermålig utredning som saknar viktiga analyser och saknar det barnperspektiv som sex av åtta partier i Sveriges riksdag vill se?

Jag har i debatt efter debatt ställt frågor utan att få något svar. Kanske kan en annan företrädare för Socialdemokraterna ge mig svar.

Fru talman! Varken jag, vi moderater eller kollegorna i socialutskottet kommer att ge oss förrän det blir en genomgripande förändring av hur barn behandlas, av vilken vård, omsorg och bemötande de får och av vilken utbildning och vilket inflytande de får. Det är en kamp som kommer att fortgå tills vi når ända fram.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag noterar att ledamotens anmälda talartid var gravt underskattad. Ledamoten använde dubbelt så mycket tid som var anmäld. Jag noterar att det informerades om detta inledningsvis, men det är ett tips för framtiden att tänka på detta eftersom det nu närmade sig 100 procent mer än den tid som var anmäld.)

Anf. 95 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! Jag gjorde samma sak i ett tidigare anförande, så jag vet hur det känns.

Ledamoten Camilla Waltersson ställde några frågor om hur Miljöpartiet resonerar i den här frågan. I debatten i torsdags sa jag att det för vår del var viktigt att ta del av vad remissinstanserna skrev när det gäller Lilla hjärtat-utredningen.

Nu har vi kunnat ta del av de remissvaren. De kom in i fredags, och jag har inte under helgen haft någon kontakt med regeringen om hur den tänker föra den här frågan vidare. Men vi, eller i alla fall jag, delar bilden att barnrättsorganisationerna uppenbarligen är väldigt tydliga i sina svar om att det behövs en tydlighet när det gäller till exempel barnets rätt som eget rekvisit och att få in det i lagstiftningen.

Jag utgår från att regeringen kommer att titta på det här och läsa remissvaren. Det är ju en av anledningarna till att man skickar ut frågor på remiss.

Anf. 96 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Det är väldigt glädjande nyheter som ledamoten Attefjord lämnar i dag i kammaren. Jag fick upp hoppet lite grann redan i torsdags eftersom ledamoten redan då lovade att han skulle ta starkt intryck av barnrättsorganisationerna.

Några svar från barnrättsorganisationer ramlade mycket riktigt på plats under fredagen, och jag vet att någon eller några remissinstanser dessutom har fått anstånd till mitten av den här veckan med att lämna in sina remissvar. Det ska naturligtvis bli väldigt intressant att ta del av dem också.

Men det är, precis som ledamoten Attefjord säger, väldigt tydligt att dessa barnrättsorganisationer ser att det saknas viktiga analyser i den utredning som man har presenterat från regeringens sida och att de saknar barnets bästa som eget rekvisit.

De sex partier som står sida vid sida och som nu förhoppningsvis kan bli sju, och vem vet, kanske även åtta, har hela tiden sagt att för att få till det perspektivskifte som behövs, från biologiska föräldrars rätt till sina barn till att det ska vara barnets bästa som är utgångspunkten, krävs det någonting mer. Barnets bästa står redan i dag i svensk lagstiftning. Men för att det ska ske en stor förändring behövs ett eget rekvisit.

Det har vi påpekat och arbetat med under ganska lång tid, och därför var vi väldigt förvånade över att regeringen valde att lägga fram en utredning som man redan, från allra första början, visste inte höll måttet.

Likväl måste jag ställa frågan till ledamoten Attefjord: Varför reserverar ni er i dag mot förslaget i dagens betänkande?

Anf. 97 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! Ledamoten Waltersson Grönvall har också varit riksdagsledamot när hennes parti har ingått i regeringen. Det finns olika vägar att gå, och den samlade bedömning som har gjorts är att vi väcker motioner och lägger förslag i riksdagen och att det också finns en ärendehantering som sköts via Regeringskansliet.

Det här förslaget berör en rad olika delar varav merparten, skulle jag säga, täcks av de utredningar och initiativ som riksdagen föredömligt har gett till regeringen och av olika initiativ som har tagits av regeringen kring att initiera utredningar, till exempel Peter Almgrens om barn- och ungdomspsykiatrin och andra delar. De är i grunden heltäckande. Då avvaktar man ju och inväntar det arbete som är igångsatt via Regeringskansliet, som också sitter på betydligt större och mer omfattande utredningsresurser.

När det gäller hur direktivet till Lilla hjärtat-utredningen skrevs och vad som föranledde det är det bättre att fråga något statsråd. Vi har i alla fall från Miljöpartiets sida varit jättetydliga med att vi nu har den här utredningen och att utredaren får ta fram ett förslag som går ut på remiss - sedan ska vi värdera frågan på nytt när vi har remissvaren, och dem har vi nu.

Anf. 98 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Ledamoten Attefjord pratar om att avvakta, och vi kan väl säga att det är någonting som vi har gjort. Vi har avvaktat under väldigt många år. Den första utredningen, som hade kunnat göra skillnad och som faktiskt hade kunnat rädda livet på Esmeralda, "Lilla hjärtat", kom redan 2015.

Mina vänner! Den har legat i en byrålåda tillsammans med ett antal andra utredningar. Jag konstaterar att när det blev fart på regeringen, i den mån det nu kan kallas för fart, var när vi lade ett skarpt utskottsinitiativ den 12 mars 2020. Det duger inte.

Jag kan hålla med ledamoten om att det hade varit klädsamt om vi hade sett statsrådet i någon debatt om utsatta barn. Det vill jag ge Märta Stenevi att hon stod här i kammaren när vi pratade om våld och utsatta kvinnor och barn i våldssituationer. Då stod ansvarigt statsråd här. Jag tror att de flesta kan hålla med mig om att vi har suttit här i kammaren och stått i talarstolen otaliga gånger och debatterat samma tema, inte minst utifrån att socialutskottet så starkt driver de här frågorna att vi har flera utbrutna betänkanden, men statsrådet, fru talman, har lyst med sin frånvaro.

Jag konstaterar samma sak som i mitt anförande: Varför har vi en så ointresserad regering, och varför har vi ett så ointresserat statsråd när det gäller barnfrågor? Jag kan inte förklara det. Dessvärre kan Nicklas Attefjord inte heller göra det. Det gäller nämligen inte hans parti, och han har inte heller någon replik kvar i replikskiftet med mig.

Jag tror dock att det är viktigt att vi försöker hitta en bred samsyn i de här frågorna. Barnen kan inte vänta.

Anf. 99 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Jag hakar på temat som ledamoten Waltersson Grönvall just var inne på. Den 12 juli 2012 tillkallade den dåvarande regeringen en särskild utredare för att göra en översyn av LVU. I juni 2015 kom ett slutbetänkande. Vi är nu inne på 2021. Vad har hänt? Tja, egentligen ingenting. Jo, regeringen bereder nu denna utredning, så där fem sex år senare. Det är bedrövligt. Det behövs bevisligen påtryckningar från utskottet för att det ska bli lite action i detta ärende.

Utskottet har under våren lyft ut olika delar i vårt stora betänkande om socialtjänst och barnfrågor. I dag debatterar vi en av dem: tvångsvård. Jag ställer mig såklart bakom det utskottet anför om en bred översyn av tvångsvården. Vi har tidigare begärt en översyn av Sis, men tvångsvården är så mycket bredare än just Sis.

Regeringspartierna väljer denna gång att inte ställa sig bakom tillkännagivandet. Man hänvisar till att regeringen gör massor med saker. Det kan den tyckas göra just nu. Men jag är ganska övertygad om att det till stor del beror på att utskottet agerar och ligger på i dessa viktiga frågor.

Jag glad över att utskottet under våren har kunnat enas om många viktiga frågor. Vi behöver få till ett stärkt barnperspektiv och en ökad rättssäkerhet för barn i samhällets vård, särskilt för dem som behöver tvångsvård.

För att uppnå kvalitetsförbättringar och stärka barnets rätt måste det till ett antal åtgärder. Fokus på barnet och den unge bör helt enkelt stärkas. Vi kan inte längre låta föräldrarnas rätt till sina barn väga tyngre, låta socialtjänsten fokusera på att barnet ska hem så fort det finns utrymme för det, stundtals på barnets bekostnad. Det finns exempel på barn som har placerats men där det har hävts på grund av att föräldrarnas situation sett annorlunda ut. Barnet flyttades hem för att inom kort tid återigen placeras. Vi behöver mer långsiktighet, stabilitet och trygghet och undvika flyttkaruseller och att barn hamnar i ett allt sämre mående.

Hand i hand med detta går givetvis rättssäkra bedömningar och att det ska finnas rätt kompetens för beslutstagande.

Fru talman! En barndom går aldrig i repris, och jag kommer så länge jag har möjlighet att påverka göra min röst hörd för de barn och unga som är inom socialtjänsten i dag men även för dem som har varit eller kommer att vara det. Socialtjänstens arbete och funktion är oerhört betydelsefulla och viktiga för ungas chans till förändring men kan också vara en ny möjlighet i mångas liv. Ett stort ansvar vilar på socialsekreterarna men även på ansvariga politiker ute i landet för att rätt beslut fattas.

Fru talman! Cirka 30 000 barn och ungdomar får årligen vård utanför hemmet, i till exempel familjehem eller HVB-hem. Drygt 1 000 av dem kommer till Sis-hemmen. Då duger det inte att det om och om igen dyker upp reportage om missförhållanden på våra statliga boenden, fru talman. Från Inspektionen för vård och omsorg, Justitieombudsmannen och fackliga organisationer och inte minst via medierna vittnas det om allvarliga brister och problem inom den viktiga verksamhet som Sis bedriver. Fackliga organisationer vittnar om hot och våld mot personal och om avsaknad av vård och behandling eller att de inte håller måttet.

Vi behöver ha en tvångsvård av hög kvalitet. Men vi ser också att kommuner i brist på andra alternativ placerar barn och unga på Sis-anstalter trots att Statens institutionsstyrelse inte bedriver den formen av vård och inte heller har ett sådant uppdrag.

Vi kan inte fortsätta låta barn och unga som placeras i statens och för den delen kommuners vård fara illa. Vi kan inte ha barn och unga i vår vård som utsätts för våld, sexuella övergrepp eller annat oacceptabelt. Vi måste höja lägstanivån. Dessutom började inte tvångsvården för en månad sedan. Det här är något som har pågått under alldeles för många år.

Jag vill samtidigt passa på att parallellt med min kritik framföra att det finns många ute i landet som gör ett fantastiskt bra arbete för att unga ska må bra och att unga mår bra. Det är oerhört viktigt att framhålla också det arbetet. Den som gör det goda arbetet kommer ofta i andra hand och får stryka på foten när någon annan gör något dåligt.

I detta betänkande har vi sverigedemokrater lyft fram vikten av uppföljning av hälsa och i synnerhet av dem som farit illa under sin placering. Men det ska också erbjudas vård och uppföljning även efter placeringen. Man ska inte bara lämnas ensam. Enligt flera rapporter är det tydligt att placerade barn och unga har betydligt sämre tandhälsa, tar mer psykofarmaka och har svårare att klara sina skolstudier. Över 70 procent av barnen på de särskilda ungdomshemmen har någon form av psykiatrisk diagnos, enligt Socialstyrelsen. En rad studier visar också att placerade barn i jämförelse med jämnåriga lättare får hälsoproblem i vuxen ålder. Det kan vara såväl fysiska som psykiska hälsoproblem. Det finns också en överrepresentation av självskadebeteende och suicidförsök. Det är något vi inte kan förbise. Dessa rapporter och studier behöver tas på allra största allvar.

Fru talman! Vi har som sagt riktat en rad tillkännagivanden till regeringen under våren. Det har bland annat varit kompetenskrav för socialtjänstens personal, handledarstöd och introduktionsutbildningar, sökbara orosanmälningar och riktlinjer för myndigheters bemötande av våldsutsatta barn och unga. Men vi har också framfört att det behövs licensiering av familjehem och jourhem, omplacering av barn, drogtester etcetera. Samtliga är till förmån för barnets bästa.

Fru talman! Vi behöver ett rejält omtag. Det är alldeles för mycket i dag som slirar och fallerar. Vi behöver tillse en god vård och behandling för de barn och ungdomar som av olika anledningar placeras utanför hemmet. Vi behöver stärka kompetensen, rättssäkerheten och professionaliteten inom socialtjänsten och alla delar som rör omhändertagna och placerade barn. Det behöver göras med varsam hand, i rätt tid och med god uppföljning.

Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät och en viktig del i det svenska välfärdssamhället. Vi måste se till att det fungerar, att det finns rätt kompetens och tillräckliga resurser så att arbetet kan utföras på bästa sätt. Det vinner vi alla på.

Anf. 100 Yasmine Bladelius (S)

Fru talman! Jag noterar att repliker ska begäras under tiden anförandet pågår och ber om ursäkt för att jag förra gången tryckte för sent. Jag fick därför inte tillfälle att ta replik på Moderaternas representant i debatten.

Fru talman! Jag noterar och är, som jag sa i mitt anförande, glad över det stora engagemang som finns i de här frågorna inom vårt utskott. Vi har, som tidigare sagts, vid x tillfällen debatterat, lyft upp och kommit överens om många frågor inom området. Jag är också glad över att Sverigedemokraternas representant lyfter frågorna högt i vårt utskott.

Men med tanke på anförandet från ledamoten Lindberg från Sverigedemokraterna vill jag ställa en del frågor. För ett tag sedan stod jag nämligen i denna kammare och debatterade barns rättigheter när det gällde att göra barnkonventionen till svensk lag. Då röstade Sverigedemokraterna emot.

Det är också så att Sverigedemokraterna vid x tillfällen har lagt fram förslag om att försämra barns ekonomiska situation - ofta samma barn som vi talar om här i dag. Sverigedemokraterna vill slopa flerbarnstillägget; man säger att det är invandrare som får många barn och att de inte ska få ta del av detta. Ni anser att bara svenska barnfamiljer ska ha rätt till barnbidrag, bostadstillägg, föräldrapenning och annat, Linda Lindberg. Detta handlar alltså om samma barn som dem Sverigedemokraterna står i talarstolen här i dag och talar varmt om. Det är samma barn som man vill försämra den ekonomiska situationen för.

Hur kommer det sig, ledamoten Linda Lindberg, att ni i det ena utskottet talar varmt om barn och i det andra utskottet vill försämra barns rättigheter?

Anf. 101 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Tack för dina frågor, ledamoten Bladelius! Det är intressant att ni uppmärksammar vår politik.

Jag tycker att detta är jätteviktigt, och jag tycker verkligen att regeringen bör ta tillfället i akt att lyssna på utskottet i de här frågorna. Det är mycket klokt som framförs, och jag ser verkligen fram emot kommande förslag från regeringens sida. Jag hoppas verkligen att de också innehåller de delar vi tydligt har påpekat och där vi har en tydlig majoritet i utskottet. Detta är oerhört viktiga frågor.

Ledamoten Bladelius ställer frågor som egentligen hör till ett annat utskott. Det Sverigedemokraterna har framfört är att man bör titta på hur framför allt de bosättningsbaserade förmånerna hanteras, så att det blir rätt. Det handlar i någon mening också om att ha ett rättssäkerhetsperspektiv; det kanske är ganska orimligt att vi har företrädare i Mellanöstern som tar del av svenska skattebetalares pengar. Jag tycker inte att det är en orimlig eller kontroversiell inställning över huvud taget, utan jag tycker att det är viktigt att vi säkerställer att vi har ett högt förtroende för vårt välfärdssystem och att vi värnar det.

Att vi tittar på flerbarnstillägget beror på det faktum att det slår ganska ojämnt. Det är inte heller något särskilt kontroversiellt. Vi ser att det är många i utanförskapsområden som tar del av flerbarnstillägget, vilket är ett tillägg som det inte ställs några som helst krav på. Det borde kanske finnas någon form av kravbild för det så att människor kommer ut på arbetsmarknaden och lär sig svenska språket. Jag tycker inte att det är speciellt märkligt heller, och jag tycker i alla fall att det är rimligt att man gör en översyn av det.

Jag vet inte hur Bladelius ställer sig till att Sverige ska försörja många personer som inte ens befinner sig i Sverige.

Anf. 102 Yasmine Bladelius (S)

Fru talman! Tack för svaret, Linda Lindberg!

Det Linda Lindberg talar om i sitt svar till mig, fru talman, är oegentligheter som naturligtvis inte ska förekomma. Det handlar inte om att se till att de barn som Linda Lindberg talar sig varm om i talarstolen får ta del av de resurser som vårt samhälle gemensamt säger att våra barn som bor och lever här ska få ta del av. Det är Linda Lindberg nämligen emot. Linda Lindberg är emot att barn som inte är svenska medborgare ska få ha det bra. Barn som är svenska medborgare ska dock få ta del av de pengar vi gemensamt avsätter för att barn ska kunna ha det bra.

Linda Lindberg säger att barnkonventionen inte ska vara svensk lag, men i talarstolen talar hon sig varm för barns rättigheter. Hon säger samtidigt att barn som inte är svenska medborgare inte ska ha rätt till barnbidrag och annat. Bakgrunden är att Linda Lindberg tror att alla dessa föräldrar skickar alla pengar till ett annat land och inte låter någonting gå till sina barn.

Jag uppskattar som sagt att vi i utskottet har en bred samsyn kring barns rättigheter. Jag tycker att det är glädjande att vi är överens i många frågor, men jag tycker inte att Linda Lindberg i den här debatten ska få tala sig varm om barns rättigheter medan hennes parti på många andra områden lägger fram förslag som kraftigt försämrar för barn som lever och växer upp här hos oss i Sverige.

Anf. 103 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att ledamoten Bladelius står här i talarstolen och påstår en massa saker som är helt tagna ur luften. Det ligger ingen sanning eller substans i dem över huvud taget.

Vad jag tycker är intressant är frågan varför regeringen inte har gjort någonting med den utredning som har legat i byrålådan sedan 2015. Här står ledamoten och slår sig för bröstet som den som arbetar för barns rättigheter - när man har haft en fantastisk utredning liggande i byrålådan sedan 2015. Det tycker jag inte är att ta ansvar. Jag tycker inte att det gör att man kan tycka att man är superbra för att man är socialdemokrat - tyvärr, ledamoten Bladelius. Jag tycker att det är dålig retorik att slänga saker och ting på en annan politiker för att man anser att den har en dålig politik.

Här har vi det faktum att man har haft ett underlag som man inte har tagit del av, därför att man har pysslat med en massa andra saker i stället. Jag tycker att det är jätteviktigt att vi har en bra socialtjänstlag och ett bra skydd för barn som far illa. Men jag tycker också att det är väldigt viktigt att vi värnar det svenska socialförsäkringssystemet - att vi ser till att systemets legitimitet är hög och att medborgarnas förtroende för det är intakt. Jag tycker att det är viktigt att vi täpper till alla felaktiga utbetalningar och alla möjligheter att lura till sig skattemedel. Det tycker jag också är jätteviktigt. Det är vad jag vill framföra.

Sedan tyckte vi kanske inte att barnkonventionen tvunget skulle bli svensk lag, för många delar av den var redan svensk lag. Nu är den svensk lag, och vad gör regeringen för att implementera barnkonventionen så att den verkligen fungerar i svensk lag? Det gäller exempelvis socialtjänstlagen.

Anf. 104 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det är glädjande att sex av åtta partier i riksdagen har samlats kring vad som i morgon förhoppningsvis blir ett tillkännagivande till regeringen där vi uppmanar den att göra en samlad översyn, en samlad utredning, av tvångslagstiftningarna. Tvångslagstiftningarna är inte bara LVU, fru talman, utan det är även LVM och dessutom LPT, om man bortser från rättspsykiatrin. Det är det detta utskottsförslag och det som kommer att bli ett tillkännagivande handlar om.

Hösten 2018 sändes två väldigt uppmärksammade avsnitt av programmet Uppdrag granskning. De handlade om Sanne, och frågan som ställdes var: Vem kan rädda Sanne? Sanne var en ung tjej, myndig, som led av anorexi och psykisk sjukdom och som dessutom hade en missbruksproblematik. Under loppet av tolv dagar skickades hon mellan 14 olika vårdgivare. Hennes mamma Eva sa: "Det känns så jävligt så jag har inte ord för det." Man kan inte göra annat än att instämma.

Det Sanne hade drabbats av var inte bara att det var olika huvudmän, det vill säga sjukvården respektive socialtjänsten, utan det hon dessutom hade drabbats av var att det var olika tvångslagstiftningar - i hennes fall LVM och LPT. Hade hon varit under 18 år kanske det dessutom hade varit LVU. Det är detta som sex av åtta partier i socialutskottet föreslår ett tillkännagivande om, fru talman: att det måste göras en samlad utvärdering och utredning av den tvångslagstiftning vi har i Sverige. Detta drabbar nämligen människor, och det drabbar de absolut sköraste.

Det blir därför svårt att förstå att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte kan ställa upp på det här förslaget till tillkännagivande, fru talman. Jag lyssnade noga på båda anförandena här, och det man gör från dessa partiers sida är att räkna upp långa listor på olika initiativ och utredningsuppdrag - och till och med uppdrag till myndigheter - inom hela det här stora, politiska området. Det är jättebra att dessa initiativ tas, för det finns ett antal problem vad gäller den här gruppen av människor som är i behov av samhällets stöd. Men inte ett enda av dem handlar om kärnfrågan, nämligen att vi en gång för alla måste sätta oss ned och göra en samlad översyn av dessa tre tvångslagstiftningar. Det kommer att vara ett väldigt stort utredningsuppdrag.

De här tre lagstiftningarna handlar ofta om en och samma person, eller åtminstone två lagar handlar om en person. Bortsett från alla viktiga myndighetsuppdrag, bortsett från alla andra utredningar och bortsett från det som sker i socialutskottet måste vi en gång för alla göra det stora utredningsarbetet. Det är inte välfungerande som det är i dag. Exemplet med Sanne i reportaget Vem kan rädda Sanne? visar så tydligt på att vi har en dåligt fungerande lagstiftning just för tvångsvården.

Fru talman! Jag är därför i dag väldigt glad att kunna yrka bifall till socialutskottets förslag i betänkandet. Det blir en tydlig signal till Socialdepartementet att det nu är dags att sätta igång med detta viktiga arbete.

Anf. 105 Juno Blom (L)

Fru talman! Tänk att du har utsatts för våld, övergrepp och försummelse i hemmet. Du har försökt att få uppmärksamhet och hjälp utifrån dina förutsättningar att larma, men utan reaktioner. Det gör att du får svårt att klara av skolan. Du vill inte gå hem, utan du vistas ute.

Du känner att skolan inte kan möta dina behov, och du börjar dessutom skolka alltmer. Dina drömmar försvinner, och du lever ensam, ofri, maktlös och utsatt. Dina drömmar har suddats ut, och du befinner dig i stället i en konstant mardröm.

Du fångas upp av äldre kriminella som lyckas ge dig ett sammanhang - något vuxenvärlden misslyckats med. Du börjar begå brott och självmedicinerar med droger för att döva verkligheten och den utsatthet du befinner dig i.

Eller, fru talman, du kanske föds med ett autismspektrumtillstånd. Du får inte den hjälp du har rätt till och behov av. I stället för assistans enligt LSS placeras du på en låst institution. Du känner dig maktlös, ensam och missförstådd. Du reagerar instinktivt och blir arg. Eller som en pojke sa till mig: Jag är egentligen rädd och ledsen, men det kommer bara ut ilska.

Till slut, fru talman, vid vägs ände, omhändertas du av staten. Men i stället för att få bearbeta det du varit utsatt för, i stället för att du ges nya livschanser och får tillgång till det du har rätt till och dina drömmar, blir du återigen utsatt och återigen sviken av vuxenvärlden.

Vi har fått otaliga larmrapporter om missförhållanden, övervåld och kränkningar på statens låsta institutionsboenden. Hur kan det vara så att när svenska staten tar över ansvaret för redan utsatta barn och unga så utsätts de för hot, misshandel och sexuella övergrepp?

Hur låg kvalitet får det vara i statlig verksamhet? Vem tar ansvar för de barn som tvingats leva under sådana förhållanden, trots klagomål, anmälningar och otaliga rapporter? Det sker med ledningens goda minne på Statens institutionsstyrelse.

Barns utsatthet på de låsta boendena har varit så allvarlig att det hade varit skäl för ett omedelbart omhändertagande om det hade skett i hemmiljö. Men nu sker övergreppen i statens namn på de boenden där barn och unga ska ges nya livschanser och bearbeta tidigare svåra och många gånger traumatiska händelser. Det sker om och om igen.

Liberalerna har krävt en haverikommission med extern granskare och ansvarsutkrävande. De fruktansvärda övergrepp vi tagit del av är ett totalt misslyckande och hade inte kunnat ske någon annanstans i samhället. Men de här barnen, de mest utsatta, tillåts leva under sådana förhållanden. Framför allt är yngre flickor utsatta och barn med funktionsvariationer. Det är barn som har rätt till LSS-insatser men som i stället tvångsvårdas.

Fru talman! Vi i Liberalerna fick inte med oss utskottet fullt ut på att kräva en haverikommission. Vi har kommit en bit på vägen genom att en majoritet av utskottet ställt sig bakom ett tillkännagivande där regeringen senast den 1 augusti 2021 ska återkomma till riksdagen med en skrivelse som innehåller en bedömning av de insatser som krävs för att vården inom Sis ska vara säker såväl för de placerade unga som för personalen och för att en placering ska ge den unge den vård och behandling som krävs.

Att vara föremål för vård med tvång är ingripande för den enskilde. Enligt utskottet bör tvångsvård inte i första hand handla om att skydda den enskilde eller det allmänna. Men det stora problemet är att staten inte ens lyckats med det mest grundläggande: att skydda utsatta barn och unga. I stället för att skyddas utsätts alltför många. Det är långt ifrån kravet att erbjuda varje enskilt barn en god, säker, effektiv och ändamålsenlig vård.

Det är därför vi liberaler vill gå längre och vill att en oberoende utredning tillsätts som ser över statens alla låsta boenden. Det är både för att identifiera allt som gått fel och för att se vad som görs på de boenden som varit betydligt bättre.

Fru talman! Dessutom bör avskiljning avskaffas, punkt. Avskiljning är nämligen alltid våld. Bara ett fåtal länder tillåter det, Sverige är ett av dem. Kritik kommer från FN:s tortyrkommitté och barnrättskommitté. Barnrättsorganisationer kräver att det upphör, och det anser även vi liberaler.

Förr fanns det en ambition om att minska avskiljningar för att helt avskaffa dem på sikt. Det var bara några år sedan. Nu backar regeringen på det. Den vill inte ens se en nollvision. Självklart kommer avskiljningarna då att fortsatt öka.

Har man avskiljning som ett verktyg i sin verktygslåda kommer man att använda det. De som arbetar på statens låsta boenden ska vara rustade att möta barn och unga på rätt sätt med nya verktyg. Åtgärden kommer inte att behövas om verksamheten får ett tydligt ledarskap och åtgärdsprogram som kompletteras med relevant utbildning.

Fru talman! Dessutom har vi nyligen tagit del av SVT:s rapportering från hem för vård och boende. Det är en annan boendeform för barn som många gånger är placerade enligt LVU. Även där framkommer det att utsatta barn och unga mötts av personal på HVB som till exempel varit drogpåverkade eller hårdhänta, trakasserat barnen sexuellt eller använt sig av otillåtna tvångsåtgärder. Listan över misslyckanden kan bli lång. De som drabbas är alltid de utsatta barnen.

Fru talman! Sist men inte minst har vi den sorgliga utredningen som regeringen tog fram för att stärka barnets bästa när tvångsvården upphör. Miljöpartiets ledamot sa tidigare här i dag att han är berörd av regeringens arbete för utsatta barn.

Jag skulle snarare vilja säga att jag är upprörd över att regeringen inte har gjort något. Det gäller både ställningstagandet och arbetshastigheten. Ännu en gång visar regeringen med statsrådet Hallengren i spetsen, som sällan visar sig här, i ställningstagandet att den inte vågar utmana föräldrarätten.

Barnkonventionen är numera lag. På den punkt där vi skulle kunna stärka barns villkor handlar det just om barns rätt att komma till tals och vara delaktiga. Där vill man inte gå fram och göra viktiga förändringar. Barns rättigheter blir tomma symboler när vuxenvärlden inte tar ansvar för dem.

Jag tänker på alla de unga killar som jag har mött som har suttit på anstalt eller Sis-institutioner. Jag ställer frågan till dem: Vad kan jag göra för dig i det läge som du befinner dig i just nu? De svarar: Du skulle ha varit där när jag var fem år. Man ser att de frågorna hänger så tydligt samman.

Här kan i varje fall varje placerat barn känna att de har en majoritet av ledamöterna med sig för att utmana föräldrarätten och för att regeringen ska ta fram ett nytt underlag som ser till att stärka barnets bästa vid bedömning om vård enligt LVU ska upphöra. Barns liv går inte i repris, och för det bär vi alla ett enormt ansvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)