Genomförande av skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet

Herr talman! Genomförandet av skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet är rubriken på det ärende vi ska behandla nu. Även om rubriken inte låter särskilt spännande handlar det här om att säkerställa att utsatta människor får ett sjyst mottagande och en rättssäker och human bedömning av sina skyddsgrunder. Våren 2004 antogs skyddsgrundsdirektivet av Europeiska unionens råd. Det handlar om miniminormer för när statslösa personer eller personer från länder utanför EU, så kallade tredjelandsmedborgare, ska betraktas som flyktingar och om deras rättsliga ställning. Mot slutet av året efter, alltså 2005, antog rådet asylprocedurdirektivet som handlar om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande och återkallande av flyktingstatus. Båda dessa direktiv föranledde utredningar som lämnade sina betänkanden i januari respektive juni 2006. Först nu kan vi i riksdagen behandla regeringens förslag med anledning av dessa direktiv med miniminormer. Det har gått så lång tid att EU-kommissionen redan presenterat förslag till justeringar av direktiven, justeringar föranledda av att de tidigare direktiven som vi nu behandlar kritiserats, bland annat för att inte uppfylla de krav på rättssäkerhet och humanitet som framgår av internationella konventioner. Dessa nya direktiv som nu processas i EU:s instanser är avsevärt starkare avseende rättssäkerhet och humanitet än de direktiv som föranlett den proposition som vi nu behandlar. Det är bra och inger hopp om att utvecklingen i Europa avseende migrationspolitik kan vända och handla mer om rättssäkerhet i stället för att som i dag mest handla om gränsbevakning. Med en gemensam asylpolitik i EU kan vi öka möjligheterna för utsatta människor att få en fristad i Europa. Skillnaderna är i dag stora mellan olika medlemsländer när det gäller rättssäkerhet och grad av humanitet. Jag tycker att det är värt att sträva efter ett Europa där flyktingar, oavsett var deras ingång till Europa finns, får ett humant mottagande och en rättssäker behandling av sina asyl- eller skyddsskäl. Det är också i ljuset av den strävan som Dublinförordningen ska ses: att en flykting ska vara garanterad att få sina skyddsskäl prövade där hon eller han anländer i stället för att riskera att skickas vidare i ett omänskligt svartepetterspel. Dublinförordningen förutsätter alltså att flyktingar får en rättssäker och human behandling och prövning, oavsett mottagandeland. Där är vi inte i dag. Det handlar dels om att det finns brister i de gemensamma reglerna inom EU, dels och inte minst om det faktum att några medlemsländer inte följer de direktiv som beslutats av Europeiska rådet. Därför är vi i grunden positiva till att dessa direktiv införs i svensk lag och beklagar att processen från utredning till beslut tagit så lång tid. Eftersom de justeringar som kommissionen nu föreslår innebär förstärkningar avseende såväl rättssäkerhet som humanitet hoppas jag att den europeiska processen kring dessa nya förslag går smidigt och utan att kommissionens förslag vattnas ur av medlemsländernas ministrar. Dessutom är det min bestämda förhoppning att processen med att införa de nya direktiven i svensk lag går i ett mycket högre tempo än vad alliansregeringen har mäktat med i det här ärendet. Då menar jag inte paniksnabbt på gränsen till formellt riktigt som de senaste lagändringslapparna på sjukförsäkringen utan med den snabbhet som är vanlig vid skyndsamma behandlingar. Till betänkandet som vi nu ska debattera finns det några punkter där vi socialdemokrater tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har gemensamma reservationer. Majoriteten föreslår att det framöver ska vara en framåtsyftande riskbedömning som avgör om en utlänning ska ses som en flykting, och det är bra. Men det räcker inte att redan upplevd förföljelse ska betraktas som en omständighet som talar för att det alltjämt finns en risk för förföljelse. Vi menar att både bedömningen av de faktiska förhållanden som den sökande utsatts för och den framåtsyftande bedömningen ska vara grund för beslut om skydd. En nyhet i förslaget är de så kallade uteslutningsgrunderna som handlar om vem som inte kan beviljas asyl. I dag regleras detta i utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd. En flykting kan alltså i dag nekas uppehållstillstånd om det finns synnerliga skäl att inte bevilja ett sådant tillstånd på grund av vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet. Förslaget som vi nu behandlar innebär att prövningen flyttas från att vara en fråga om uppehållstillstånd till en fråga om prövning av flyktingstatus eller annat skyddsbehov. Grunderna för uteslutning preciseras också till att gälla personer som begått brott mot freden, krigsförbrytelse, brott mot mänskligheten eller grovt icke-politiskt brott utanför Sverige. Vi känner här en osäkerhet om vilka konsekvenser detta kan få exempelvis för en person som har begått krigsförbrytelser mer eller mindre av tvång och som flytt från situationen därför att han eller hon inte ser någon annan utväg ur sin roll. Hur kommer den personens skyddsbehov att påverkas av detta? Kan en före detta barnsoldat genom den föreslagna lagtexten uteslutas från att få sitt skyddsbehov prövat? Vi avvisar inte förslaget, men vi vill att regeringen följer det här noggrant och återkommer med nya förslag om det visar sig behövas. Enligt skyddsgrundsdirektivet ska en person upphöra att vara flykting eller skyddsbehövande om omständigheterna som ledde till att han eller hon bedömdes som flykting eller skyddsbehövande inte längre föreligger. Dessa förändringar i omständigheterna ska vara väsentliga och bestående. Vi menar att en sådan förändring av en människas status som flykting eller skyddsbehövande ska man handskas väldigt varsamt med. Vi vet att i samhällen som präglats av våld och förtryck kan det ta väldigt lång tid innan människor kan känna någon form av trygghet. En människa som exempelvis har utsatts för våldtäkt, sett sin livskamrat och/eller sitt barn dödas har självklart väldigt svårt att återvända till och över huvud taget fungera i ett samhälle där dessa våldtäktsmän och mördare finns kvar, kanske rentav i framstående positioner. Det här gäller naturligtvis även om våldet har upphört. Anledningen till att våldet har upphört kan exempelvis vara att en etnisk rensning är genomförd och att maktförhållandena nu är oomtvistade. Därför vill vi ha en skarpare formulering för under vilka omständigheter status som flykting eller skyddsbehövande ska kunna anses upphöra. I betänkandet och i propositionen står det att förslaget är i enlighet med vad UNHCR har anfört. Men när jag läser propositionen ser jag att det står att UNHCR som remissinstans anser att det bör framgå av lagtexten att det krävs att de förändringar som föranleder att utlänningen upphör att vara flykting är djupgående och bestående. Vi menar alltså att betänkandets formulering "väsentliga och bestående förändringar" ska ersättas av den formulering, "djupgående och bestående förändringar", som UNHCR har förordat. Det borde vara viktigt även för alliansen att kunna luta sig mot UNHCR när det gäller formuleringen av skyddsgrunderna. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1. Huvudregeln, att uppehållstillstånd ska sökas före inresan i Sverige, har lett till ett antal ganska absurda situationer där människor tvingats resa från Sverige, till sitt gamla hemland, för att få sin ansökan om att få uppehålla sig i Sverige prövad. Särskilt allvarligt är det när detta har lett till att barn har skilts från någon av sina föräldrar. Vi menar att en person som är gift eller sambo med en person i Sverige ska kunna ansöka om uppehållstillstånd utan att behöva resa utomlands för att göra just det. Samma sak bör gälla om kvinnan i förhållandet är gravid eller om den sökande sannolikt skulle få sin ansökan beviljad. Dessutom menar vi att dessa regler även bör omfatta före detta asylsökande. Jag vet att regeringen är på väg att presentera förslag som syftar till att motverka vissa fall av familjeseparation. Det är bra så till vida att promemorian presenterats och att den innehåller förslag på förändringar i de fall som barn är inblandade. Det är alltså bra, men det är inte tillräckligt. Därmed, herr talman, yrkar jag också bifall till reservation nr 5. Barnperspektivet, barnets egen rätt, måste alltid stå i fokus. Barnets bästa måste kunna garanteras i asylprocessen. I utlänningslagen finns i dag en portalbestämmelse om barns bästa. Men vad vi ser i dag är att denna bestämmelse inte leder till att barnets särskilda asylskäl beaktas i tillräcklig utsträckning. Barnets rätt att bli hörd tas inte på tillräckligt stort allvar. Ett exempel på detta finns faktiskt i betänkandet. Regeringen konstaterar att uteslutningsbestämmelsen måste tillämpas även på barn. Barn kan alltså enligt regeringens i och för sig felaktiga slutsats av direktivet, som ju ska utgöra miniminorm, inte få sina barnspecifika skäl tillgodosedda. Vi menar att regeringen bör låta analysera vad som är barnspecifik förföljelse och införa en bestämmelse i utlänningslagen om barns egna asylskäl. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall även till reservation 8. Avslutningsvis vill jag säga att vi ska ha ett flyktingmottagande - såväl i Sverige som i hela EU - som är rättssäkert och humant. Dessutom menar jag att Sverige ska vara ett föredöme, inte bara avseende humanitet och rättssäkerhet utan också i vår beredvillighet att ta ett stort ansvar för att ge förföljda människor en fristad. Om detta hoppas och tror jag att vi ska kunna ha en bred uppslutning bland alla partier i riksdagen. När vi nu är i en process med att utveckla gemensamma regler kring skyddsgrunder och asylprocedurer inom EU är det viktigt att det arbetet med att harmonisera inte får leda till att våra svenska ambitioner tunnas ut. Vi ska fortfarande sträva efter att vara föregångare i positiv bemärkelse. Därför är det av största vikt att harmoniseringen sker på ett sådant sätt att de gemensamma reglerna i EU är minimiregler. I texten, såväl i propositionen som i betänkandet, hittar jag en del formuleringar som kan tolkas som att direktiven ska vara norm och inte miniminorm. Därför vill jag avsluta med att fråga alliansens företrädare hur de ser på frågan om vi i Europa ska ha en gemensam flyktingpolitik med möjlighet för medlemsländerna att lägga ribban över de gemensamma reglerna eller om vi ska ha en gemensam flyktingpolitik där ribban ska ligga lika högt eller lika lågt i alla medlemsstaterna. (Applåder)

Herr talman! I den tidigare debatten inledde jag en diskussion runt vad som har hänt under de senaste tio åren i svensk migrations- och flyktingpolitik. En av de saker som har hänt är att EU numera har ett avgörande inflytande över vilken flyktingpolitik som ska gälla i Sverige. Vi är icke längre i en situation av bara miniminormer. Vi är i en situation där politiken harmoniseras, där majoritetsbeslut avgör vilken politik som ska bedrivas inom EU. Det här tror jag att man måste inse. Man måste inse det och ta ställning. Jag vill gärna klargöra, för migrationsministern inte minst mot bakgrund av de lite märkliga replikskiften vi tidigare har fått höra på området, att vår hållning är klar och tydlig. Vänsterpartiet motsätter sig ytterligare maktöverförande till EU. Vi vill att demokrati ska handla om att människor ska ha så stort inflytande över besluten som möjligt. Överstatliga beslut är på en rad olika områden därför förknippade med ett demokratiskt underskott som vi ser som synnerligen problematiskt. Vi är förstås också, när man väl har flyttat besluten till överstatlig nivå, aktiva och verksamma för att förändra besluten så att de blir så bra som möjligt. Att man motsätter sig ett maktöverförande betyder ju inte att man därefter lämnar walkover i alla de politiska strider som det handlar om när besluten om vilken inriktning politiken ska ha väl ska fattas. Det handlar inte minst denna debatt om. Man kan väl lugnt påstå att det hittills är synnerligen, för att använda det uttrycket, ovanligt att man hittar några exempel på att den harmoniserade politiken inom EU har bidragit till bättre regler, mer humana regler i Sverige än tidigare. Finns det sådana, kom gärna och presentera dem! Det kommer inte att ta så lång tid. Det kan jag lova. Herr talman! När vi nu diskuterar skyddsgrundsdirektivets och asylprocedurdirektivets införlivande i svensk lag ska vi vara medvetna om det som tidigare talare påminde oss om. Det här är direktiv som just nu håller på att förändras. Medan vi står här och talar i riksdagens talarstol diskuterar man hur det här ska kunna bli andra förslag i morgon. Den kritik som EU-kommissionen har riktat mot hur de här direktiven ser ut i dag - de direktiv som vi ska införliva i svensk lag - är ju förödande. På punkt efter punkt riktar man grundskott mot de här förslagen. Det är alltså rättssäkerhetsbrister man kritiserar. Därför är det ändå lite märkligt att regeringen vill införa direktiv som just håller på att omförhandlas. Vi får ändå hoppas att vi i den kommande diskussionen från företrädare för alliansen, inte minst från migrationsministern, får höra om de rättssäkerhetsförbättringar som kommissionens förslag innebär, om man bryr sig om dem eller om man egentligen tycker att det här direktivet är bra som det är. Låt det vara sagt, herr talman, att på en rad punkter där kommissionen har kommit med positiva förslag som skulle öka rättssäkerheten, som skulle öka humaniteten i den gemensamma politiken har den svenska regeringen röstat emot, agerat emot, försökt att hindra mer humana förslag från att bli gemensam politik. Det finns en rad exempel på det området, gällande levnadsstandard för den som är asylsökande, gällande undantag från Dublinförordningen när länder inte kan ha den rättssäkerhet som borde krävas eller har ett för högt sökandetryck. Det här är två av de exempel där den regering som nu sitter har agerat aktivt på EU-nivå för att försämra de förslag som EU-kommissionen har lämnat. Jag ska inte ta i med överord men det är ju lite märkligt att man agerar på det sättet om målet är att vi ska ha en hög gemensam standard. Herr talman! I dag finns en regel som brukar kallas giltig ursäkt. Det handlar om att man måste ha en giltig ursäkt för att först senare i processen ange en del av sina verkliga asylskäl. Om det handlar också dagens betänkande. Vi har från vår sida tydligt sagt att den giltiga ursäkten inte är riktigt rimlig. Var och en som har arbetat någorlunda nära flyktingar, som många gånger kan ha traumatiska upplevelser bakom sig, vet att det inte är så enkelt att första gången redogöra för sin fullständiga historia. Man kan kanske inte första gången man träffar en person som man ska samtala med om sin situation, kanske inte heller andra eller tredje gången, berätta om de allra mest traumatiska och påfrestande upplevelserna man har varit med om. Det behöver vi inte ha några djupare psykologiska kunskaper för att förstå. Därför är kravet orimligt. Vi har föreslagit tillsammans med Miljöpartiet en annan formulering som öppnar för att människors berättelser, även om de kommer något senare i processen, ändå tas på ett större allvar än vad som sker i dag. Vi har också föreslagit förändringar när det gäller det som kallas medicinska hinder vid avvisning och verkställighet. Det är en av de allra mest tragiska situationerna vi har sett de senaste åren, det vill säga när människor som är så sjuka att de får bäras ombord på flygplanen ändå avvisas. Så länge man är - som det handlar om i praktiken - transportabel, kan passera gaten, kan komma in i och ut från flygplanet, är det okej att avvisa. Vi menar att det är orimligt. Det måste vara fråga om en bedömning av själva sjukdomen i sig, inte bara om man klarar passkontrollen. Jag medger att det är en långtgående tankegång, men vi tycker att möjligheterna att i praktiken klara sig i ursprungslandet måste vägas in i bedömningen. En obruten vårdkedja måste i praktiken ligga till grund för beslutet om huruvida man ska få ett tillstånd eller inte. Det räcker inte att bara hänvisa till att man kan få vård i hemlandet om hemlandets sjukvård är kostsam eller bara till för ett fåtal. Herr talman! Jag ska säga något om det som gäller säkerhetsärenden. Det här är inga enkla frågor, inte minst eftersom de med nödvändighet omgärdas av en ganska stor andel sekretess. Därför har jag - jag säger det tydligt - inga förväntningar på att migrationsministern i sak ska diskutera enskilda ärenden. Däremot kan enskilda ärenden, som alltid, utgöra exempel på vad som är väsentligt att politiskt fundera över. Därför vill jag påminna om Mohammad al-Zery och Ahmed Agiza som 2001 i en nattlig och våldsam aktion fördes ut ur Sverige av den amerikanska säkerhetstjänsten CIA. De flögs under förnedrande former med ett ökänt fångtransportplan till Egypten där de förhördes med hjälp av tortyr. Beslutet att gå USA till mötes fattades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen och fick mycket tung kritik av flera FN-organ och internationella människorättsorganisationer. Det var mot bakgrund av kritiken som regeringen 2007, den nuvarande regeringen, beslutade om att upphäva avvisningsbeslutet och öppna för prövning av uppehållstillstånd en gång till. Det var ett välkommet beslut, om jag någon gång också ska ge beröm. Det finns tillfällen då en trasig klocka går rätt, ungefär två gånger om dygnet. Det här är väl ett sådant klockslag. Egyptierna fick nej av Migrationsverket. Man överklagade förstås till regeringen, som sig bör. Nu är ärendet prövat. För mindre än en månad sedan gav regeringen sitt besked: Nej. Mohammad al-Zery och Ahmed Agiza får inte uppehållstillstånd i Sverige. Det här ett exempel som genom dessa direktiv också införlivas i svensk lag - legitimerar. Här använder regeringen en möjlighet att fatta beslut i säkerhetsärenden, som regeringen enligt vår uppfattning inte borde ha. Jag är väl medveten om att man inte bara kan överlåta svåra avgöranden till domstolar och hoppas på det bästa. Jag är medveten om att man måste ta politiskt ansvar för de beslut man fattar. Men när det gäller rättssäkerhetsfrågor - det här handlar om det - är det bättre att låta domstolar avgöra än regeringen. Jag hade någonstans ändå en känsla av att den här regeringen hade den uppfattningen också. Det är inte så ovanligt att migrationsministern hänvisar till att han inte ens kan ha en åsikt i en fråga därför att domstolarna ska avgöra. Jag tycker att man kan ha en åsikt och ändå respektera att domstolarna avgör i de enskilda fallen. Men i de här fallen tycker regeringen sig själv vara så förmögen att fatta beslut att domstolarna inte ska fälla slutavgörandet. Tillsammans med bland annat svenska Amnesty uppfattar vi att det här inte är en rimlig ordning. Vi tycker, dess värre som enda parti i kammaren, att det är domstolarna som ska ha den avgörande beslutanderätten också i säkerhetsärenden. Jag vill nämna detta, herr talman, därför att detta utgör en del av dagens betänkande och inte minst eftersom det här är en fråga som jag tror att vi kommer att få anledning att återkomma till flera gånger. Säkerhetsärenden är svåra. Det är inga enkla saker att avgöra. Man måste gå på den information man har, och den är så pass ofta sekretessbelagd att det inte går att föra en rimlig samhällsdebatt om den. Just därför, och för att ingen misstanke om politiska hänsynstaganden ska förekomma, vore det så mycket lämpligare om domstolar fällde avgörandet. Jag vill avsluta, herr talman, med att yrka bifall till reservation nr 11, som handlar om en annan formulering av giltig ursäkt och transportabilitet, och till reservation nr 15, som skulle om den infördes innebära att det är domstolar, inte regeringen, som avgör i säkerhetsärenden.

Herr talman! Skyddsgrundsdirektivet har egentligen gällt i Sverige sedan den 10 oktober 2006, det vill säga den dag då det skulle vara genomfört i medlemsländerna. Asylprocedurdirektivet gäller sedan den 1 december 2007. Det gör de enligt en tidigare EG-dom som säger att direktiv gäller rakt av om länderna inte har genomfört dem i den nationella lagstiftningen och den nationella lagstiftningen på något sätt strider mot direktivet. Frågan är om vår lagstiftning strider mot direktiven. Enligt propositionstexten låter det som om vår praxis helt överensstämmer med direktiven, men ändå föreslås vissa förändringar och förtydliganden. När jag läser det nya förslaget som ska träda i kraft den 1 januari 2010 är jag inte lika säker på att vår praxis överensstämmer med bestämmelserna. Det kan naturligtvis slå åt båda hållen. Facit får vi när vi ser om domstolarna kommer att tolka de nya skrivningarna i lagen på ett annat sätt. Det ska bli mycket intressant att följa den utvecklingen. Herr talman! Jag vill instämma i det som de tidigare talarna har sagt i kammaren och instämma i de bifallsyrkanden som först Björn Lind tog upp, reservationerna 1, 5 och 8, och det bifallsyrkande som Kalle Larsson har tagit upp, reservation 11. Kalle och jag har lite olika uppfattning om säkerhetsärendena, men vi i Miljöpartiet instämmer i att det är domstolarna som i första hand ska avgöra de ärendena. I vissa specifika fall kan det vara så att regeringen måste ha något att säga till om, men i huvudsak är det fråga om domstolarna. Herr talman! Som jag har sagt tidigare i dag är vi många som inte känner igen oss i hur asylrätten har utvecklats de senaste åren här i landet. Även om få beviljades asyl tidigare i Sverige, och vi där bättrar på statistiken, är det ändå ett faktum att människor som tidigare fick stanna på någon av grunderna för uppehållstillstånd i dag skickas tillbaka till sina hemländer. Vi har haft många diskussioner här i kammaren om begreppet "intern väpnad konflikt" och om det är möjligt att till exempel som afghan återvända till en annan del av landet än den man kom ifrån från början. En omständighet som talar för att en sökande riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till hemlandet är om den sökande redan tidigare utsatts för förföljelse. Det tog Björn Lind upp i sitt inlägg. Med tanke på att vi lagstiftare anklagats av Migrationsverket för att vara otydliga i lagstiftning och förarbeten ser jag ingen anledning att inte nu, när vi gör en del större förändringar i lagen, se till att vara tydliga. Ju otydligare vi är, desto större är risken att vi plötsligt står där igen med en tolkning som vi inte har tänkt oss. Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer därför att vara tydliga och föreslår att lagtexten ska ha följande lydelse i 4 kap. 1 § andra stycket: "utlänningen utsatts för eller riskerar att utsättas för förföljelse". Precis som Björn Lind också sade har vi nu en möjlighet att utesluta människor från att beviljas asyl. Det är helt nytt, och det är svårt att se vilka konsekvenser det kommer att få. Vi måste, precis som Björn sade, ha ögonen öppna och se vilka konsekvenser det får i svensk rätt, så att det inte blir någonting som vi inte har tänkt oss. Det är, som sagt, viktigt att vi är tydliga. Tolkningen av ett ord kan göra stor skillnad i all lagtolkning. Att först komma som flykting och sedan inte längre anses vara en flykting är ett stort steg. När det gäller grunderna för att en person ska anses ha upphört att vara flykting föreslår regeringen att väsentliga och bestående förändringar i flyktingens hemland kan medföra att en person upphör att vara flykting. Vi i oppositionen anser att det i stället ska stå "djupgående och bestående förändringar", för det är ett uttryck som är mycket starkare än "väsentliga". För att exemplifiera det igen kan jag återgå till burundierna, som kom hit under en tid då landet befann sig i konflikt men som nu anses kunna resa hem eftersom det inte längre är krig. Det har naturligtvis skett en väsentlig förändring, men den är inte särskilt djupgående. De underliggande konflikterna finns ju kvar, och frågan är om förändringen ens är bestående. Herr talman! Enligt den nya uppdelningen i alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska det enligt den första vara personliga och allvarliga skäl att utsättas för urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt och i den andra röra sig om en inre eller yttre väpnad konflikt. Punkten om övriga skyddsbehövande är den vi tidigare hade i svensk lag, och det är alltså den andra punkten i detta fall där det bara handlar om en inre eller yttre väpnad konflikt. Men i praxis tolkas det redan som att det ska vara personliga skäl, så frågan är om de nya skrivningarna över huvud taget gör någon skillnad. Enligt regeringen uppfyller svensk rätt redan skyddsgrundsdirektivet. Men övriga skyddsbehövande omfattar också miljöflyktingar. Miljöpartiet anser att det är bra att vi även i fortsättningen har kvar en generösare skrivning än direktivets text i svensk lag, men vi ifrågasätter att vi delar upp de skyddsbehövande i två kategorier, alternativa skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande - ett A-lag och ett B-lag. Herr talman! Kongo är ett land där FN har sin största fredsbevarande styrka någonsin. Där är våldtäkt vardagsmat. I ett index som organisationen Fund for Peace upprättar ligger Kongo femma i rankningen av "failed states". Det är en rankning som jag brukar ta upp i olika sammanhang. UD avråder från alla icke nödvändiga resor till Kongo och har dessutom utökat rekommendationen att gälla fler delar av landet än från början. Det tillkommer så att säga förvärrade omständigheter i Kongo. De har tillkommit under de senare åren, och de tillkommer hela tiden. Kongo är inte det enda icke fungerande landet där staten varken vill eller många gånger kan skydda och respektera sin befolkning. Ändå skickar vi människor till de länderna. Nu ska till exempel Lys, en 19-årig gravid mamma från Söderhamn för andra gången skickas tillbaka till Kongo där hon inte har någonstans att ta vägen. Hon har tillbringat halva livet på flykt - hon flydde med sin mamma redan som barn. Hon har redan utvisats till Kongo en gång men kom sedan tillbaka med söderhamnarnas hjälp. Det kan knappast vara förenligt med hennes barns, både det födda och det ofödda barnet, bästa att skicka dem till ett land tillsammans med sin mamma där hon inte har bott sedan hon var åtta år gammal. Hon har av förklarliga skäl inte en aning om hur hon ska klara sig i det landet. Kalle tog upp frågorna om verkställighetshinder, och i utlänningslagens verkställighetsregler, som är väldigt krångliga och snåriga. Till att börja med finns det regler för när verkställighet inte ska få ske. Grunden är att den sökande ska ha åberopat verkställighetshindren redan i början av processen eller ha en giltig ursäkt för att inte ha gjort det. Att omständigheterna i landet förvärrats brukar inte räcka till, som i fallet med Kongo, när Migrationsverket prövar. Den sökande har inte heller alltid rätt att överklaga Migrationsverkets beslut. Vi menar att alla beslut ska kunna överklagas och att ordalydelsen i de bägge verkställighetsparagraferna ska ändras så att både nya och tidigare anförda förvärrade omständigheter omfattas av prövningen. Migrationsverket bör också självmant pröva om medicinska hinder föreligger och i stället för att bedöma om personen är transportabel, det vill säga klarar av att ta sig innanför passkontrollen i hemlandet utan att dö, förvissa sig om att inte bryta den vårdkedja som Kalle Larsson tog upp tidigare. Transportabilitet, fick vi lära oss häromdagen på en hearing om apatiska barn, innebär enligt läkarnas definition att patienten också får fungerande vård även i hemlandet, inget annat, att det finns en vårdkedja som börjar i Sverige och fortsätter i hemlandet. Då kan det vara transportabilitet, enligt läkarna. Herr talman! Under budgetdebatten talade vi bland annat om kostnader för förvaren och utvisningar. Jag berättade att ibland sitter människor som har rätt att få uppehållstillstånd här i landet på förvaret i upp till två år. Föräldrar skiljs från sina barn, och makar separeras. Ibland tvingas hela familjer leva gömda, också svenska medborgare, av rädsla för att polisen ska komma och skicka tillbaka en av familjemedlemmarna till ursprungslandet. Det är faktiskt inte så enkelt att resa till alla länder och sedan lyckas ta sig därifrån igen för att återförenas med familjen här i Sverige. Den som är förföljd i sitt hemland av landets myndigheter eller andra har uppenbara problem att följa den svenska lagen, vars huvudregel är att man ska söka från hemlandet. Det kan ta cirka sex månader innan man får sitt uppehållstillstånd, ibland mer. Det här leder till de absurda situationer som Björn Lind tog upp tidigare. Det leder också till stora kostnader för både de drabbade och skattebetalarna här i landet. Häromåret träffade jag ett par där hon är svenska och han iranier. Han fick för flera år sedan avslag på sin asylansökan, men beslutet hade då inte verkställts. Han levde inte heller gömd här i landet. Det är inte lätt att verkställa avvisningar till Iran. Han fick ändå inte söka som anhörig eftersom han måste göra det utanför landets gränser. Men hur ska han ta sig ur Sverige och sedan tillbaka när han inte har ett resedokument? De svenska myndigheterna tar hellre besväret att försöka om och om igen att skicka honom tillbaka till Iran, därför att de tror att han kommer att motsätta sig att göra det. Man vill hellre hålla honom i förvar tills Iran behagar släppa in honom än att ge honom det uppehållstillstånd han kommer att få om han söker i Teheran - om han nu kan klara sig i Teheran, med tanke på det sätt som den regimen behandlar sina medborgare. Iran är det andra land i världen som verkställer dödsstraff. Kostnaden för handläggningstiden kan egentligen inte vara större i Sverige än i Teheran. Ett annat aktuellt fall är återigen burundiskt. Agnes bor med sin svenske man och sina tre barn, också i Söderhamn. Hon har fått avslag på sin asylansökan och har på bekostnad av svenska staten rest tillsammans med sina tre barn till Burundi, där hon nu inväntar ett uppehållstillstånd. Hon fick åka till Uganda för att söka det, och det hanteras nu i Sundsvall. Agnes fick hjälp av en organisation när hon kom fram. Hon hade bokat tid på ambassaden i Uganda redan innan hon reste. Men nu håller hon sig undan med sina barn någonstans i Burundi, tror jag. Agnes hade bevittnat mordet på sin man samtidigt som hon våldtogs av polisen i hemlandet Burundi. Men hon hade alltså inte skyddsskäl i Sverige. Jag kom att tänka på det här med verkställighetshinder. Vilka skäl är det? Är det bara det som hände tidigare eller även det som kan hända i framtiden som beaktas? Hon vet, hon kan vittna. Det är klart att hon är rädd för att vara i sitt hemland. Under tiden måste hennes man här i Sverige stötta henne ekonomiskt där hon lever gömd. Hon måste skrapa ihop pengar till fyra personer. Hon har tre barn som bor med henne och som är tillbaka med henne i Burundi, förmodligen, och som gått i skola och på dagis tidigare i Sverige. De har fått veta att det kan ta tre till tolv månader att få komma tillbaka till Sverige. Det kan alltså bli ett helt år som barnen inte kommer att få vara i den miljö där de har vant sig att vara de senaste åren. De kan inte gå i skola eller på dagis, och paret tvingas att leva åtskilda. Ett annat exempel är en kille som skickades till Afghanistan för ett antal år sedan. Han var gift med en svensk tjej. Han hade arbete, han satt på förvaret i Gävle i flera månader. Men han åkte tillbaka till Afghanistan och påbörjade där processen att få komma tillbaka. Det tog cirka sex månader. Han var tvungen att muta sig fram för att kunna komma tillbaka till sin hemort och få identitetshandlingar. Han fick muta sig till skydd för att inte riskera sitt liv i hemorten. Han hade rätt att få uppehållstillstånd i Sverige, eftersom han var gift med en svensk tjej. Ändå utsatte vi honom och henne och alla deras vänner i Sundsvall för hela den här processen. De fick skicka pengar under den här perioden så att han skulle kunna klara sig i Afghanistan. Han är tillbaka i Sundsvall nu och lever där tillsammans med sin fru. Från oppositionen anser vi inte att det är rimligt att människor som vi vet kommer att få uppehållstillstånd i Sverige om de söker det i hemlandet ska utsättas för det enorma lidande det innebär att hålla familjer separerade. Jag står naturligtvis bakom även de övriga reservationer som vi har lämnat in med anledning av propositionen men vidhåller de yrkanden som jag gjorde i början.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motioner och reservationer. Det är två direktiv som ska införlivas i svensk lag - skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet. Skyddsgrundsdirektivet hanterar bland annat flyktingstatus och bedömning av skyddsbehov. Asylprocedurdirektivet hanterar garantier i asylförfarandet. Man ska vara medveten om att det bara är vissa justeringar som behöver göras i svensk lag för att harmonisera den med de här direktiven. Vi kanske glömmer att den här typen av direktiv inte är det stora lyftet för den svenska lagstiftningen. Det är det stora lyftet för alla dem som har en lagstiftning som inte är på den nivå som vi har. Det ska vi inte glömma. I skyddsgrundsdirektivet är det en viss förändring i hur vi delar upp dem som har rätt till skydd, men det är ingen förändring i själva personkretsen. Vi får också, som har varit uppe här, riskbedömningen framåt. Men det sägs i betänkandet klart att har man varit utsatt för någonting ligger det som en del i beslutsunderlaget. Uteslutandegrunderna är nya, men alla de förändringar som görs är i enlighet med Genèvekonventionen. Regeringen pekar på bland annat portalparagrafen och att barns bästa alltid ska beaktas vid prövning. Utskottet poängterar att barn har egna asylskäl och att det är viktigt att de alltid beaktas. Vad gäller asylprocedurdirektivet är en av de saker som nu tydligt skrivs in att säkerställa att en person som har angivit skyddsskäl inte får utvisas innan ansökan har behandlats. Den andra delen av asylprocedurdirektivet är kopplad till säkerhetsärenden. Det finns en grundläggande rättssäkerhetsgaranti att man ska få sin sak prövad i domstol. Det är utgångspunkten för vad regeringen och utskottet gör för bedömningar. Det är att de flesta ärenden ska hanteras på vanligt sätt av Migrationsverket med möjlighet att överklaga i domstol. Då prövas det enligt utlänningslagen. Det tycker vi från utskottets sida är rimligt. Sedan har vi säkerhetsärendena av särskilt stor betydelse för rikets säkerhet. Där gör vi samma bedömning som regeringen. Här bör man från regeringens sida fortsatt vara överinstans. Det finns dock ett undantag, och det är EES-medborgare och deras familjer. Det kommer att finnas en överprövning av regeringens beslut i regeringsrätten av det enkla skälet att det annars skulle strida mot rörlighetsdirektivet. Det blir kanske lite rörigt i bemärkelsen att kommissionen lite parallellt med detta kommer med förändringsförslag. Det kommer att ske ett antal saker på lagstiftningsområdet med hänsyn till att Stockholmsprogrammet nu är fastställt, vilket innebär att vi kommer att få en hel del förändringar i framtiden - till det bättre. (Applåder)

Herr talman! Som sagt är det en på många sätt juridisk och formalistisk text men som har betydelse. Som Mikael Cederbratt sade har den störst betydelse för de länder som ligger under den nivå som anges i direktivet. Det handlar om att få vissa miniminivåer dels för att definiera flyktingbegreppet och skyddsgrundsbegreppet, dels när det gäller rättssäkerhet vid asylproceduren. För svensk del innebär det här att vi ändrar vissa formuleringar i den nationella lagen, men inte innehållsmässigt när det gäller flyktingbegreppet. Begreppet övriga flyktingar införs, vilket motsvarar de nationella egna skyddsbestämmelser som vi redan har haft. I övrigt kommer Stockholmsprogrammet att medföra ett antal förändringar framöver, men det är naturligtvis viktigt att de direktiv som vi borde ha genomfört för några år sedan implementeras i svensk lagstiftning. Men de riktigt viktiga förändringarna, som jag hoppas ska lyfta hela EU:s flyktingpolitik, kommer förhoppningsvis de närmaste åren. Det här är en i många avseenden mer formell anpassning. Det förändrar, vad jag kan se, inte något väsentligt i vår praxis för asylprövning. Med detta korta inlägg yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Som jag ser det är det viktigt att försöka höja EU:s grundnivå så att fler länder inkorporeras. Då får vi ett säkert asylsystem. Det måste vara huvudprincipen. Här finns detaljer, exempel på fall som kan vara ömmande, och så vidare, men om vi inte höjer nivån i de länder dit vi inte vill avvisa barn kommer vi att få ännu större problem. Då kommer trycket att öka på oss andra. Sverige ligger så långt i framkant att vi skulle få en mycket lättare situation om alla hade Sveriges regelverk och skulle få processen att gå vidare. Jag ser detta som ett steg framåt, som tyvärr är försenat. Det är inte bara den här regeringens fel, om man ska vara snäll. Kommissionens förslag är inne i en beslutsprocess som vi välkomnar. Vi har inga problem med kommissionens förslag, i alla fall inte jag. Eftersom vi redan har debatterat detta omfattande och mer i detalj i det förra ärendet tänker jag inte gå in på det mer än med bara några axplock. Betänkandet handlar bland annat om skyddsgrundsdirektivets statusregler, att ersätta nuvarande indelning i flyktingar och skyddsbehövande med kategorierna flyktingar alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande. Det görs också en förändring i riskbedömningen som föreslås bli framåtsyftande, vilket är logiskt med tanke på att när det gäller eventuellt återvändande måste man utgå från innevarande och kommande situation i hemlandet. Självfallet ska likväl historiska fakta beaktas vid bedömningen av den befintliga situationen och sannolikheten att man ska kunna återsända personer, så jag ser inte riktigt någon risk här. Om man redan har fått ett uppehållstillstånd på någon annan grund ska man likväl kunna ansöka om flyktingstatus. Det ger en viss rättssäkerhet, så jag ser det som en stärkning. Skyddsgrundsdirektivet är ett minimidirektiv, vilket ger det enskilda landet möjlighet att utöka sina grunder och skäl för asyl. Det är därför jag säger att Sverige oftast har ribban högre. Det är bra att vi gemensamt lyfter den i EU. Vi talar i dagarna om klimatfrågan, men jag har länge varnat för att migrationsfrågan kan bli minst lika stor med tanke på vad som händer i olika länder, inte minst med ofred och annat. När det gäller skyddsbehov måste den asylsökandes individuella skäl och situation utgöra grunden för bedömningen, och så har vi det i Sverige. Det görs en individuell prövning. I Genèvekonventionen finns det stipulerat vad som avses med möjlighet till internt skydd. Det ligger dock alltid ett ansvar på svenska myndigheter att så långt möjligt säkerställa att en individ inte utsätts för fara eller risk att lida skada. Givetvis måste man också inhämta aktuell landinformation. Herr talman! Som jag nämnde under föregående talmans närvaro i kammaren - något som är ganska intressant vid jultid i alla fall - måste barnperspektivet alltid finnas med i bedömningar av barns situation, vilket jag är övertygad om att alla i denna kammare anser. Kristdemokraterna värnar barnperspektivet, men man bör se över hur man bättre än i dag kan säkra att detta får genomslag i ett flertal lagar som rör migration. I Norge har man som det kallas inkorporerat lagen. Enligt juridiska experter som jag har talat med är det inte så enkelt, utan man har omformulerat och gjort saker och ting som inte alltid har blivit bättre. Jag är därför lite försiktigt, men jag vill gärna att barnkonventionen inkorporeras på ett bättre sätt i all svensk lagstiftning, så att den ligger med som ett raster vid bedömningar av barns situation. Det är mer lämpligt att göra i ett annat sammanhang där vi mer övergripande tittar på frågan och inte explicit i detta betänkande. Det är bra att man säkrar att avvisning eller utvisning inte får verkställas innan ett beslut om en ansökan om uppehållstillstånd där skyddsskäl åberopas vunnit laga kraft. Därmed säkras den enskildes rätt. Med detta mycket korta inlägg vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Som jag ser det är det viktigt att försöka höja EU:s grundnivå så att fler länder inkorporeras. Då får vi ett säkert asylsystem. Det måste vara huvudprincipen. Här finns detaljer, exempel på fall som kan vara ömmande, och så vidare, men om vi inte höjer nivån i de länder dit vi inte vill avvisa barn kommer vi att få ännu större problem. Då kommer trycket att öka på oss andra. Sverige ligger så långt i framkant att vi skulle få en mycket lättare situation om alla hade Sveriges regelverk och skulle få processen att gå vidare. Jag ser detta som ett steg framåt, som tyvärr är försenat. Det är inte bara den här regeringens fel, om man ska vara snäll. Kommissionens förslag är inne i en beslutsprocess som vi välkomnar. Vi har inga problem med kommissionens förslag, i alla fall inte jag. Eftersom vi redan har debatterat detta omfattande och mer i detalj i det förra ärendet tänker jag inte gå in på det mer än med bara några axplock. Betänkandet handlar bland annat om skyddsgrundsdirektivets statusregler, att ersätta nuvarande indelning i flyktingar och skyddsbehövande med kategorierna flyktingar alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande. Det görs också en förändring i riskbedömningen som föreslås bli framåtsyftande, vilket är logiskt med tanke på att när det gäller eventuellt återvändande måste man utgå från innevarande och kommande situation i hemlandet. Självfallet ska likväl historiska fakta beaktas vid bedömningen av den befintliga situationen och sannolikheten att man ska kunna återsända personer, så jag ser inte riktigt någon risk här. Om man redan har fått ett uppehållstillstånd på någon annan grund ska man likväl kunna ansöka om flyktingstatus. Det ger en viss rättssäkerhet, så jag ser det som en stärkning. Skyddsgrundsdirektivet är ett minimidirektiv, vilket ger det enskilda landet möjlighet att utöka sina grunder och skäl för asyl. Det är därför jag säger att Sverige oftast har ribban högre. Det är bra att vi gemensamt lyfter den i EU. Vi talar i dagarna om klimatfrågan, men jag har länge varnat för att migrationsfrågan kan bli minst lika stor med tanke på vad som händer i olika länder, inte minst med ofred och annat. När det gäller skyddsbehov måste den asylsökandes individuella skäl och situation utgöra grunden för bedömningen, och så har vi det i Sverige. Det görs en individuell prövning. I Genèvekonventionen finns det stipulerat vad som avses med möjlighet till internt skydd. Det ligger dock alltid ett ansvar på svenska myndigheter att så långt möjligt säkerställa att en individ inte utsätts för fara eller risk att lida skada. Givetvis måste man också inhämta aktuell landinformation. Herr talman! Som jag nämnde under föregående talmans närvaro i kammaren - något som är ganska intressant vid jultid i alla fall - måste barnperspektivet alltid finnas med i bedömningar av barns situation, vilket jag är övertygad om att alla i denna kammare anser. Kristdemokraterna värnar barnperspektivet, men man bör se över hur man bättre än i dag kan säkra att detta får genomslag i ett flertal lagar som rör migration. I Norge har man som det kallas inkorporerat lagen. Enligt juridiska experter som jag har talat med är det inte så enkelt, utan man har omformulerat och gjort saker och ting som inte alltid har blivit bättre. Jag är därför lite försiktigt, men jag vill gärna att barnkonventionen inkorporeras på ett bättre sätt i all svensk lagstiftning, så att den ligger med som ett raster vid bedömningar av barns situation. Det är mer lämpligt att göra i ett annat sammanhang där vi mer övergripande tittar på frågan och inte explicit i detta betänkande. Det är bra att man säkrar att avvisning eller utvisning inte får verkställas innan ett beslut om en ansökan om uppehållstillstånd där skyddsskäl åberopas vunnit laga kraft. Därmed säkras den enskildes rätt. Med detta mycket korta inlägg vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Lars Gustafsson tog upp detta med alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande. Jag funderar då lite grann på hur vi har tolkat vår nuvarande lag. Några av grunderna blir kvar i de övriga. Då pratar vi om en yttre eller inre väpnad konflikt. I skyddsgrundsdirektivet talas det om att man som civil person ska löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt. För övriga är grunden bara yttre eller inre väpnad konflikt. Vad kommer då skillnaden att bli? Är det de som inte löper en risk att utsättas för våld personligen som kommer att ingå i skyddsgrundsdirektivets nya formulering? Behöver det då inte längre vara en personlig risk? Kan vi kanske komma tillbaka till det som vi trodde att det skulle vara, att det handlar om svåra motsättningar i det andra landet? Har du någon uppfattning om ifall det kommer att bli någon förändring? Jag tycker att det är väldigt stor skillnad i skrivningarna här.

Herr talman! Jag tror inte att jag är personen att klyva juridiska hårstrån. Men jag uppfattar att förändringen av benämningarna i sak inte talar om av vilka grundskäl man äger rätt att få uppehållstillstånd i Sverige och ska bedömas utifrån. Det är ingen materiell förändring av den svenska hållningen, utan det är mer ett inkorporerande av definitionerna i skyddsgrundsdirektivet. Jag ser det inte som en problematik. Jag ser det som den stora problematiken att man i EU måste ha likvärdiga bedömningsgrunder, att man får likvärdiga bedömningar av samma typ av ärenden. På så vis skulle vi få ett bättre förhållande i Europas stater när det gäller att ta emot flyktingar, så att de får likvärdiga bedömningar och en rättssäker process. Jag ser här ett problem, för jag har sett hur det har varit olika i olika länder. Det är därför jag förespråkar att vi uppgraderar kvaliteten i alla länder. Björn Lind tog upp att man hänvisas till det land där man först landade och att det är viktigt att länderna gör likvärdiga bedömningar, och jag tror att han har en poäng i det. Men det kan vi bara göra inom ramen för EU där vi uppgraderar nivåerna.

Herr talman! I den här versionen av skyddsgrundsdirektiv, vilket vi nu har att ta ställning till införlivandet av, är det miniminormer som det handlar om. Vi har då möjlighet att tillämpa en generösare tolkning av lagen än tidigare. Min kritik mot skyddsgrundsdirektivet tidigare har varit att alla våra skyddsgrunder inte har funnits med. Nu väljer regeringen att också ha med våra tidigare skyddsgrunder, och det är bra. Men man lägger dem på en annan liten punkt, så att säga. I stället för att ha alla skyddsgrunder tillsammans delar man upp dem i det som är i överensstämmelse med skyddsgrundsdirektivet och de skyddsgrunder som vi tillämpar nu som är generösare. Det gör det kanske lättare att också plocka bort dem den dagen det blir en totalharmonisering av flykting- och asylpolitiken. Är det så att vi kanske redan har gjort en EU-anpassad tolkning av vår asylrätt när vi har lagt oss på att det ska vara en personlig risk att utsättas för våld när det faktiskt inte står så i vår egen lagstiftning som gäller fram till den 1 januari? Kommer vi nu att få se en skillnad i tolkningen av domstolen? Kommer man att räkna in den personliga risken när man tittar på övriga skyddsbehov eller bara när det gäller alternativt skyddsbehov? Jag förstår att det här är lite krångligt. Men tror du att vi har EU-anpassat vår tolkning under åren som varit?

Herr talman! Det är mycket genom åren som jag har trott skulle bli juridiska beslut, men det har blivit helt annorlunda mot vad jag trodde, så jag är inte rätt person att bedöma det. Så länge vi talar om en individuell prövning där alla skäl måste upp på bordet och man äger rätt att få alla sina skäl prövade utifrån olika grunder ser jag inte den faran. Och det här med total harmonisering kommer att ta ganska lång tid, kan jag lova, med tanke på att länderna ser så olika ut. Men vi kan ju sträva efter att få ihop en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna som jag tycker ännu spretar lite väl mycket, kanske till och med i Sverige. Här har FN en roll att se till att det som de har konstituerat sprider sig till andra länder. Jag ser ingen fara i detta fall. Jag kommer att vara en av de första som protesterar om det skulle visa sig att den här regeländringen skulle försämra för den enskilde. Det går alltid att finna risker när man ändrar olika bedömningar, men jag ser inte någon risk på detta område. I mitt anförande glömde jag att önska herr talmannen, utskottskollegerna och utskottskansliet en synnerligen god och välsignad jul.

Herr talman! Debatten i dag gäller regeringens förslag till lagändringar med anledning av genomförandet av två EG-direktiv. Det gäller rådets direktiv 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd, det så kallade skyddsgrundsdirektivet, och rådets direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande och återkallande av flyktingstatus, det så kallade asylprocedurdirektivet. Dessa EG-direktiv ingår i ett paket med rättsakter som ska leda fram till ett gemensamt europeiskt asylsystem. Dessa direktiv utgör första fasen i det arbetet. I det så kallade Haagprogrammet som antogs 2004 slog medlemsstaterna fast att målet för den andra fasen i arbetet med att införa ett gemensamt europeiskt asylsystem är att senast 2010 införa ett gemensamt förfarande och enhetlig status för personer som har rätt till skydd. Denna tidsfrist justerades till 2012 när den europeiska pakten för invandring och asyl antogs av Europeiska rådet i oktober 2008. Skyddsgrundsdirektivet innehåller bestämmelser om vilka personer som ska ha rätt till skydd inom EU och om vilka rättigheter de ska vara berättigade till i den medlemsstat som ger skydd. Asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om förfarandet för att avgöra om någon har rätt till skydd. De svenska bestämmelserna om skyddsbehövande och om asylförfarandet finns i huvudsak i utlänningslagen. Det svenska regelsystemet motsvarar redan i stora delar de båda direktivens bestämmelser. Personer som har rätt till skydd enligt skyddsgrundsdirektivet har också rätt till skydd enligt gällande bestämmelser i utlänningslagen samt de rättigheter som följer av direktivet. Beträffande asylförfarandet uppfyller det svenska förfarandet i princip alla bestämmelser som följer av asylprocedurdirektivet. Anledningen till att regeringen presenterat en ganska omfattande proposition trots att vår lagstiftning i princip redan motsvarar bestämmelserna i direktivet är framför allt att skyddsgrundsdirektivet är uppbyggt efter en annan struktur än utlänningslagen. I direktivet är det nämligen statusen som är det centrala. Enligt direktivet ska det först konstateras om en person har status som flykting eller som alternativt skyddsbehövande. Till statusen kopplas sedan de förmåner som anges i direktivet, till exempel uppehållstillstånd. Den svenska lagstiftningen är uppbyggd på ett annat sätt. I utlänningslagen är det uppehållstillståndet som är det centrala begreppet. Enligt utlänningslagen beviljas en person som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt uppehållstillstånd direkt utan att det först konstateras att han eller hon är flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Det centrala är alltså uppehållstillståndet, inte på vilken grund ett sådant beviljas. Det är sedan uppehållstillståndet som genom att personen anses bosatt i Sverige ger tillgång till de rättigheter direktivet innehåller, som till exempel sociala förmåner och utbildningsväsen. Herr talman! Det pågår en harmonisering av medlemsstaternas asyllagstiftning inom EU. För att underlätta denna föreslår vi i propositionen att utlänningslagen anpassas till skyddsgrundsdirektivets statusreglering. Detta görs genom att en person som uppfyller kriterierna för att vara flykting eller annan skyddsbehövande ska ges flyktingstatus respektive skyddsbehövandestatus. Förutsättningarna för att beviljas status ska motsvara förutsättningarna för att beviljas uppehållstillstånd. Skyddsgrundsdirektivet ger på samma sätt som utlänningslagen skydd åt två kategorier skyddsbehövande, flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Utlänningslagens begrepp "skyddsbehövande i övrigt" motsvarar dock inte helt direktivets "alternativt skyddsbehövande". I propositionen föreslås därför att kategorin "skyddsbehövande i övrigt" delas upp i två kategorier - en kategori som motsvarar direktivets "alternativt skyddsbehövande" och en som omfattar sådana skyddsbehövande som inte omfattas av direktivet. Kategorierna föreslås att benämnas "alternativt skyddsbehövande" och "övriga skyddsbehövande". Liksom Genèvekonventionen innehåller skyddsgrundsdirektivet bestämmelser om uteslutande från skydd. Det föreslås därför i propositionen att bestämmelser om uteslutande från att anses som flykting respektive annan skyddsbehövande införs i utlänningslagen. En utlänning föreslås vara utesluten från att anses som flykting bland annat om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till krigsförbrytelser eller ett grovt icke-politiskt brott utanför Sverige innan han eller hon kom hit. En utlänning föreslås vara utesluten från att anses som annan skyddsbehövande bland annat om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till krigsförbrytelser eller ett grovt brott eller utgör en fara för rikets säkerhet. Att en person som gjort sig skyldig till denna typ av gärningar är undantagen från skydd i Sverige är i sig inte något nytt. Det finns redan i dag en möjlighet enligt svensk lagstiftning att vägra någon uppehållstillstånd trots att han eller hon uppfyller kriterierna för att vara flykting eller skyddsbehövande i övrigt om denna person gjort sig skyldig till exempelvis krigsförbrytelser. Jag tänkte nämna något om genomförandet av asylprocedurdirektivet också. Det direktivet innehåller som sagt bestämmelser om förfarandet för att pröva en asylansökan. I direktivet finns bland annat bestämmelser om när en medlemsstat kan neka att pröva en ansökan. Det handlar om sådana situationer där skydd kan ges i något annat land. Även i vår nuvarande utlänningslag finns motsvarande bestämmelser, men de är konstruerade på ett sådant sätt att en person som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt kan vägras uppehållstillstånd om skydd kan ges i något annat land. I propositionen föreslås en anpassning till direktivet på sådant sätt att en asylansökan ska avvisas om utlänningens asylansökan kan prövas i ett annat land på grund av bestämmelser om första asylland eller säkert tredjeland eller på grund av bestämmelserna i Dublinförordningen. Slutligen föreslås i propositionen ändringar av reglerna om handläggning av ärenden med säkerhetsaspekter. Ändringarna föranleds förutom av asylprocedurdirektivet även av det så kallade rörlighetsdirektivet. För att öka rättssäkerheten föreslås att flertalet ärenden med säkerhetsaspekter ska kunna prövas av domstol på samma sätt som andra utlänningsärenden. Särskilt kvalificerade säkerhetsärenden ska handläggas enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Detta ska gälla även om ärendet innefattar frågor om uppehållstillstånd, statusförklaring eller resedokument. Migrationsverkets beslut i dessa kvalificerade ärenden ska kunna överklagas till regeringen. Precis som i den nuvarande ordningen ska ärendet först lämnas till Migrationsöverdomstolen som ska hålla en muntlig förhandling och yttra sig till regeringen. Har regeringen beslutat att utvisa en EES-medborgare eller en familjemedlem till en sådan medborgare med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll ska han eller hon ha möjlighet att hos Regeringsrätten ansöka om rättsprövning. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2010. (Applåder) I detta anförande instämde Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Fredrick Federley (c), Ulf Nilsson (fp) och Lars Gustafsson (kd).

Herr talman! Debatten i dag gäller regeringens förslag till lagändringar med anledning av genomförandet av två EG-direktiv. Det gäller rådets direktiv 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd, det så kallade skyddsgrundsdirektivet, och rådets direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande och återkallande av flyktingstatus, det så kallade asylprocedurdirektivet. Dessa EG-direktiv ingår i ett paket med rättsakter som ska leda fram till ett gemensamt europeiskt asylsystem. Dessa direktiv utgör första fasen i det arbetet. I det så kallade Haagprogrammet som antogs 2004 slog medlemsstaterna fast att målet för den andra fasen i arbetet med att införa ett gemensamt europeiskt asylsystem är att senast 2010 införa ett gemensamt förfarande och enhetlig status för personer som har rätt till skydd. Denna tidsfrist justerades till 2012 när den europeiska pakten för invandring och asyl antogs av Europeiska rådet i oktober 2008. Skyddsgrundsdirektivet innehåller bestämmelser om vilka personer som ska ha rätt till skydd inom EU och om vilka rättigheter de ska vara berättigade till i den medlemsstat som ger skydd. Asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om förfarandet för att avgöra om någon har rätt till skydd. De svenska bestämmelserna om skyddsbehövande och om asylförfarandet finns i huvudsak i utlänningslagen. Det svenska regelsystemet motsvarar redan i stora delar de båda direktivens bestämmelser. Personer som har rätt till skydd enligt skyddsgrundsdirektivet har också rätt till skydd enligt gällande bestämmelser i utlänningslagen samt de rättigheter som följer av direktivet. Beträffande asylförfarandet uppfyller det svenska förfarandet i princip alla bestämmelser som följer av asylprocedurdirektivet. Anledningen till att regeringen presenterat en ganska omfattande proposition trots att vår lagstiftning i princip redan motsvarar bestämmelserna i direktivet är framför allt att skyddsgrundsdirektivet är uppbyggt efter en annan struktur än utlänningslagen. I direktivet är det nämligen statusen som är det centrala. Enligt direktivet ska det först konstateras om en person har status som flykting eller som alternativt skyddsbehövande. Till statusen kopplas sedan de förmåner som anges i direktivet, till exempel uppehållstillstånd. Den svenska lagstiftningen är uppbyggd på ett annat sätt. I utlänningslagen är det uppehållstillståndet som är det centrala begreppet. Enligt utlänningslagen beviljas en person som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt uppehållstillstånd direkt utan att det först konstateras att han eller hon är flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Det centrala är alltså uppehållstillståndet, inte på vilken grund ett sådant beviljas. Det är sedan uppehållstillståndet som genom att personen anses bosatt i Sverige ger tillgång till de rättigheter direktivet innehåller, som till exempel sociala förmåner och utbildningsväsen. Herr talman! Det pågår en harmonisering av medlemsstaternas asyllagstiftning inom EU. För att underlätta denna föreslår vi i propositionen att utlänningslagen anpassas till skyddsgrundsdirektivets statusreglering. Detta görs genom att en person som uppfyller kriterierna för att vara flykting eller annan skyddsbehövande ska ges flyktingstatus respektive skyddsbehövandestatus. Förutsättningarna för att beviljas status ska motsvara förutsättningarna för att beviljas uppehållstillstånd. Skyddsgrundsdirektivet ger på samma sätt som utlänningslagen skydd åt två kategorier skyddsbehövande, flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Utlänningslagens begrepp "skyddsbehövande i övrigt" motsvarar dock inte helt direktivets "alternativt skyddsbehövande". I propositionen föreslås därför att kategorin "skyddsbehövande i övrigt" delas upp i två kategorier - en kategori som motsvarar direktivets "alternativt skyddsbehövande" och en som omfattar sådana skyddsbehövande som inte omfattas av direktivet. Kategorierna föreslås att benämnas "alternativt skyddsbehövande" och "övriga skyddsbehövande". Liksom Genèvekonventionen innehåller skyddsgrundsdirektivet bestämmelser om uteslutande från skydd. Det föreslås därför i propositionen att bestämmelser om uteslutande från att anses som flykting respektive annan skyddsbehövande införs i utlänningslagen. En utlänning föreslås vara utesluten från att anses som flykting bland annat om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till krigsförbrytelser eller ett grovt icke-politiskt brott utanför Sverige innan han eller hon kom hit. En utlänning föreslås vara utesluten från att anses som annan skyddsbehövande bland annat om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till krigsförbrytelser eller ett grovt brott eller utgör en fara för rikets säkerhet. Att en person som gjort sig skyldig till denna typ av gärningar är undantagen från skydd i Sverige är i sig inte något nytt. Det finns redan i dag en möjlighet enligt svensk lagstiftning att vägra någon uppehållstillstånd trots att han eller hon uppfyller kriterierna för att vara flykting eller skyddsbehövande i övrigt om denna person gjort sig skyldig till exempelvis krigsförbrytelser. Jag tänkte nämna något om genomförandet av asylprocedurdirektivet också. Det direktivet innehåller som sagt bestämmelser om förfarandet för att pröva en asylansökan. I direktivet finns bland annat bestämmelser om när en medlemsstat kan neka att pröva en ansökan. Det handlar om sådana situationer där skydd kan ges i något annat land. Även i vår nuvarande utlänningslag finns motsvarande bestämmelser, men de är konstruerade på ett sådant sätt att en person som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt kan vägras uppehållstillstånd om skydd kan ges i något annat land. I propositionen föreslås en anpassning till direktivet på sådant sätt att en asylansökan ska avvisas om utlänningens asylansökan kan prövas i ett annat land på grund av bestämmelser om första asylland eller säkert tredjeland eller på grund av bestämmelserna i Dublinförordningen. Slutligen föreslås i propositionen ändringar av reglerna om handläggning av ärenden med säkerhetsaspekter. Ändringarna föranleds förutom av asylprocedurdirektivet även av det så kallade rörlighetsdirektivet. För att öka rättssäkerheten föreslås att flertalet ärenden med säkerhetsaspekter ska kunna prövas av domstol på samma sätt som andra utlänningsärenden. Särskilt kvalificerade säkerhetsärenden ska handläggas enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Detta ska gälla även om ärendet innefattar frågor om uppehållstillstånd, statusförklaring eller resedokument. Migrationsverkets beslut i dessa kvalificerade ärenden ska kunna överklagas till regeringen. Precis som i den nuvarande ordningen ska ärendet först lämnas till Migrationsöverdomstolen som ska hålla en muntlig förhandling och yttra sig till regeringen. Har regeringen beslutat att utvisa en EES-medborgare eller en familjemedlem till en sådan medborgare med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll ska han eller hon ha möjlighet att hos Regeringsrätten ansöka om rättsprövning. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2010. (Applåder) I detta anförande instämde Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Fredrick Federley (c), Ulf Nilsson (fp) och Lars Gustafsson (kd).

Herr talman! Jag tackar Tobias Billström för redogörelsen, för det var väl vad det var i första hand. Det är bra att vi även muntligen får ta del av det som finns skriftligen i proposition och betänkande. Det kan ju vara någon som har missat att läsa det. Nu blir det dessutom nedtecknat ytterligare en gång i kammarens protokoll. Det är utmärkt. Jag vill trots detta ta upp tre saker. Den första gäller säkerhetsärendena. De är komplicerade; det är vi alla väl medvetna om. Men vad är det för andra hänsyn en regering bör kunna ta som inte en domstol tar? Vad är skälet till att vissa säkerhetsärenden bör avgöras av regeringen i stället för av domstol? Den andra rör det som kallas "medicinska hinder i verkställighet". Vi behandlar i dag också en del yrkanden som inte omedelbart är förknippade med dessa direktiv men som finns med i betänkandet. Transportabilitet är det som i praktiken gäller i dag. Kan man bäras ombord på ett flygplan för avvisning ska så ske. I varje fall sker det systematiskt och regelbundet. Eftersom vi är mitt inne i en diskussion om förnyade direktiv, både asylprocedur- och skyddsgrundsdirektiv, måste jag till sist fråga hur regeringen ser på de förslag till förbättringar som kommissionen har lagt fram till dessa två direktiv?

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Det förhandlingsarbete som nu har inletts i arbetsgrupperna och som hanterar de föreslagna förändringarna i asylprocedurdirektivet och skyddsgrundsdirektivet pågår ju. Det är alldeles för tidigt att nu uttala sig om utfallet av det. Arbetet har inte pågått särskilt länge. Vi är fortfarande i analysfasen på departementet när det gäller de här frågorna. Frågan om medicinska hinder tycker jag har blivit väl belyst när vi tidigare har diskuterat detta vid ett otal tillfällen här i kammaren, nämligen att det finns klara och tydliga riktlinjer som verket arbetar efter när det gäller verkställighetshinder med utgångspunkt i medicinska skäl. Det gör man på sådant sätt att man säkerställer att en avvisning sker humant och värdigt och med beaktande av de eventuella hinder som kan vara baserade på verkställighetshinder. Så har vi frågan om förändringarna - de stora förändringarna. Jag lade ned lite tid på att för kammarens ledamöter redogöra för vad som är de faktiska förändringarna i betänkandet och propositionen. Det handlar om att införliva bestämmelser som gör det möjligt för oss att slå vakt om rikets säkerhet och se till att de människor som vi inte vill ska få uppehållstillstånd i Sverige inte får det. Samtidigt ger vi människor möjlighet till en rättslig prövning. Jag redogjorde för det i mitt anförande. Kalle Larsson vittnade om att han lyssnade med stort intresse, så jag tänker inte repetera det i detalj. Ordningen är sådan att vi kommer att se till att ärenden om uppehållstillstånd och statusförklaring kommer att handläggas enligt lagen om särskild utlänningskontroll i förekommande fall. Om Migrationsverket, eller i förekommande fall regeringen, inte delar säkerhetspolisens syn att det är ett kvalificerat säkerhetsärende ska ansökan avslås. Frågan om uppehållstillstånd ska då prövas av Migrationsverket enligt utlänningslagen. Utlänningen kommer att på vanligt sätt kunna överklaga Migrationsverkets beslut till Migrationsdomstolen. Det är essensen av vad vi föreslår riksdagen.

Herr talman! Med all respekt, men migrationsministern kan väl försöka vara något mer än en statsbyråkrat. Jag har haft den invändningen tidigare. Det är möjligt att det inte är ambitionen. Man kan ju ha olika uppfattningar om huruvida man ska vara politisk företrädare eller i första hand recensera vad som står i olika beslutsunderlag. Jag har respekt för att man behöver göra det ibland. Den politiska debatten kan ibland ha höga vågor som inte riktigt är relaterade till de ärenden man behandlar. Jag har ställt tre relevanta frågor som har anknytning till det betänkande vi i dag diskuterar. Jag noterar att migrationsministern är nöjd med det sätt på vilket avvisningar i dag sker. Det är vi oense om. Vi kan därmed släppa den frågan. Jag har inte bett migrationsministern ha några åsikter om utfallet av omförhandlingarna av de här två direktiven. Det är alldeles för tidigt; det håller jag med om. Jag har bett om en åsikt om de förslag som kommissionen har lämnat. Det är ingen hemlighet. Migrationsministern har ju föredragit detta för utskottet. Jag tänkte att det kunde vara intressant om statsrådet för kammarens protokoll kunde redogöra för vilken inställning den svenska regeringen har. Skälet är väldigt enkelt. Det finns ett antal exempel på att den svenska regeringen aktivt har motverkat förslag från kommissionen som skulle ha förbättrat humaniteten i flyktingpolitiken på EU-nivå. Jag vill försöka förebygga att man återigen gör sig skyldig till det. Det kan ändå inte vara Sveriges roll att göra så i de här ärendena. Jag förstår att jag inte kommer att få något svar när det gäller säkerhetsärenden. Jag ska undvika att spekulera i vilka skäl en regering skulle kunna anta som inte en domstol kan anta. Uppenbarligen finns det något skäl till att regeringen vill ha kvar avgörandet i de mest allvarliga säkerhetsärendena. Om jag inte får svar får vi väl alla spekulera i vilka de skälen skulle kunna vara.

Herr talman! Jag har varit i utskottet och redogjort för den första genomläsningen av de förslag som har kommit från kommissionen. Jag kommer säkert, helt i enlighet med riksdagsordningen, tillbaka när förhandlingspositionerna har klarnat. För närvarande har jag inte mer att säga. Analysen av kommissionens förslag pågår fortfarande på departementet, och måste pågå ett tag till. Det är ju heller ingen hemlighet att medlemsstaterna i Europeiska unionen har rätt skiftande åsikter om innehållet i de två direktivförslagen. Kalle Larsson vill inte spekulera i frågan. Jag ska upplysa kammaren om att frågan om rikets säkerhet är den kanske mest allvarliga fråga som någon riksdagsledamot eller något statsråd kan behöva ta ställning till. Det är viktigt att göra ett grannlaga arbete. Det är också viktigt att se till att vi gör saker och ting på rätt sätt. Den här propositionen är ett sätt att hantera den svåra uppgiften att skydda riket mot människor som kan tänkas vilja begå brott mot oss som stat och mot de medborgare som finns här eller använda vårt land som plattform för att begå den typen av handlingar - framför allt terroristbrott - mot andra stater. Vi kommer naturligtvis aldrig att acceptera att vi lånas till det. Vårt territorium ska inte upplåtas till den typen av aktiviteter. Vi ser till, Kalle Larsson, att dra lärdom av vad som har hänt tidigare. Jag vill understryka att det som påstods tidigare, att detta skulle kunna leda till en upprepning av det som hände 2001, är fel. Även i det fåtal ärenden som kommer att handläggas enligt lagen om särskild utlänningskontroll har Migrationsöverdomstolen en viktig roll. Innan regeringen avgör ett sådant ärende ska Migrationsöverdomstolen hålla muntlig förhandling och yttra sig. Om Migrationsöverdomstolen anser att det föreligger verkställighetshinder är regeringen bunden av domstolens bedömning. Det är alltså den bedömning som inte gjordes 2001 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, men som vi numera genom lag är bundna att göra. Det är skillnaden mellan då och nu. En utlänning har alltså alltid rätt att få bedömt av en domstol om det föreligger risk för tortyr eller om det finns andra verkställighetshinder.

Herr talman! Jag hade egentligen tre frågor. Den första frågan ska jag avstå från att ställa. Den handlar om Tobias Billströms och den svenska regeringens åsikt om de nya direktiv som kommissionen har presenterat. Eftersom Tobias Billström vet att det finns skiftande åsikter tycker jag att det hade varit roligt att höra vad den svenska regeringens åsikt är. Jag ska inte ställa frågan eftersom jag förstår att svaret inte blir mer än det svar som Kalle Larsson nyss fick. Jag ska upprepa den fråga som jag avslutade mitt anförande med. Hur ser regeringen på frågan om vi ska ha en gemensam flyktingpolitik i Europa med möjlighet för medlemsländerna att lägga ribban över de gemensamma reglerna, eller om vi ska ha en gemensam flyktingpolitik där ribban ska ligga lika högt eller lika lågt i alla medlemsländer? Vi är överens om att vi ska sträva efter en gemensam flyktingpolitik i Europa. Det tycker jag är positivt. Min andra fråga handlar om formuleringar och ordvalet "djupgående och bestående" förändringar som kan leda till att en utlänning upphör att vara flykting. I både betänkandet och propositionen hänvisas till UNHCR när man väljer uttrycket "väsentliga och bestående" förändringar. I referatet från remissinstanserna ser jag att UNHCR har föreslagit att ordvalet ska vara "djupgående och bestående". När Tobias Billström har besökt socialförsäkringsutskottet har vi ju lärt oss att ordvalet är väsentligt. Det kan få stora konsekvenser. Varför har regeringen valt att lägga förslaget med ett ordval som, vad jag kan se av propositionen, är i strid med vad UNHCR föreslår?

Herr talman! Jag ser ingen konflikt i detta och uppfattar inte som Björn Lind att det skulle vara något problem med detta. När man värderar orden bedömer jag inte att det skulle vara någon konflikt i det här sammanhanget. Jag ser inte heller att det finns några problem med vårt ordval. När det gäller om vi ska fortsätta arbetet med att fullt ut harmonisera den europeiska asylpolitiken eller om vi ska arbeta vidare med systemet med miniminormer är mitt svar tydligt och klart: Vi ska ha en harmoniserad politik eftersom miniminormerna har visat sig vara kontraproduktiva, för att välja ett ord som uttrycker på pricken vad det handlar om. Det är inte bara jag eller alliansregeringen som har kommit till den slutsatsen. Det gjorde också den förra socialdemokratiska Europaministern, Gunnar Lund. Han konstaterade att problemet med miniminormerna som Sverige under många år hade slagits för var att de ledde till att länderna konsekvent valde att lägga sig på en lägre nivå. Därför övergav den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen uppfattningen att vi skulle arbeta med miniminormer. Man valde i stället att övergå till den politik som vi nu fortsätter som bygger på en full harmonisering. Det tycker jag är mycket klokt. Jag har själv förklarat att jag under min tid som riksdagsledamot också ansåg att miniminormerna var ett bättre system men att jag har kommit till bättre insikt efter att ha tagit del av diskussioner på europeisk nivå, precis som för övrigt Gunnar Lund gjorde. Han sade mycket träffande: Det handlar också om att se till att trollen spricker när de kommer upp i ljuset. När olika stater faktiskt inte kan gömma sig bakom miniminormer och regelverk utan fullt ut måste redogöra för hur de ser på dessa frågor får vi också en annan typ av asylpolitisk debatt. Det är min förhoppning att vi ska fortsätta på den inslagna vägen. Det skulle vara intressant att höra om Björn Lind står för uppfattningen att vi ska arbeta med miniminormsinstrumentet och om det i så fall är den socialdemokratiska uppfattningen här i kammaren.

Herr talman! Den frågan kan jag svara på direkt. Så länge vi har den situation som vi har i Europa i dag inom EU:s medlemsländer tror jag att en förutsättning för att Sverige ska kunna fortsätta agera som ett föredöme är att vi har just miniminormer, så att vi inte låser oss vid en lägre nivå inom flyktingpolitiken än vad vi har i dag. Däremot kan jag i förlängningen naturligtvis se en situation där vi är så pass överens mellan alla medlemsstater om att vi ska ha en rättssäker och human flyktingpolitik att vi då kan harmonisera. Men jag menar att vi har långt dit. Jag hade önskat att regeringen i samtalen inom EU hade varit lite bättre på att driva på den utvecklingen för andra länder och visat lite större handlingskraft. Ibland kan jag få den uppfattningen - det är möjligt att det är orättvist, och migrationsministern får rätta mig om jag har fel - att det handlar om rätt mycket av samma vara som vi hörde i ditt anförande, nämligen redogörelser av vad det faktiskt är och sammanfattningar av diskussioner. När det gäller den andra frågan som jag ställde menar Tobias Billström att det inte är någon skillnad mellan "djupgående" och "väsentliga". UNHCR gör tydligen en annan bedömning eftersom man påpekar det i remissvaret. Jag förstår inte riktigt varför regeringen väljer att bortse från det med resonemanget att det inte spelar någon roll. Jag undrar om man är övertygad om att UNHCR delar den uppfattningen. Jag skulle också vilja ge en om inte kamratlig så åtminstone en kollegial varning. Tobias Billström är duktig på att använda den taktik som vi också använde i den förra valrörelsen, nämligen att peka på åsiktsskillnader mellan oppositionspartierna. Jag vill varna för att det kan leda till att argumenten faller ganska platt den dag då oppositionen presenterar en gemensam politik. Och den dagen, Tobias Billström, kommer.

Herr talman! Låt oss hoppas det, för då blir det lite enklare att diskutera dessa frågor. Det räcker att titta på detta betänkande där vi i en fråga som är av mycket stor vikt för Sverige, nämligen den om rikets säkerhet, har inte mindre än tre olika uppfattningar, alltså lika många uppfattningar som det finns partier i den så kallade oppositionen. Ni står för uppfattningen att vi ska ha denna ordning när det gäller hanteringen av säkerhetsärenden. Miljöpartiet tycker, om jag utgår från reservation 13, att vi ska ha detta till hälften. Man tycker fortfarande att regeringen ska ha det sista ordet. Vänsterpartiet, som nu har lämnat lokalen, tycker inte alls att vi ska ha det, om man läser reservation 15. Jag önskar er lycka till i arbetet med att skapa den gemensamma politiken. Men jag har varit statsråd sedan 2006 och har inte sett några ansatser i den riktningen. Särskilt i en fråga som är av så central betydelse tycker jag att detta är bestickande. Sedan handlade det om miniminormer och så vidare. Björn Lind säger att ni är beredda att ändra er på denna punkt eller att ni kanske tycker att det finns anledning att fundera över detta. Det hoppas jag verkligen. Jag har varit och föredragit Stockholmsprogrammet i såväl socialförsäkringsutskottet som EU-nämnden, och i protokollet står det klart och tydligt att EU:s strävan är att skapa en fullt ut harmoniserad asylpolitik. Jag har inte hört några invändningar från Socialdemokraterna tidigare. Detta är första gången som jag hör någon från er sida säga att ni fortfarande står kvar vid miniminormsperspektivet. Det är också någonting att fundera över, om ni nu inte har de uppfattningar som ni har haft vid överläggningar i utskotten och i EU-nämnden. Slutligen: Det händer att UNHCR och regeringen inte alltid kommer till samma slutsats när det gäller dessa frågor. Det beror på att UNHCR har ett annat mandat än vad vi har. Vi har byggt vår utlänningslag på andra principer. UNHCR arbetar i mycket större utsträckning med kollektiva bedömningar, medan vår utlänningslag till all lycka är uppbyggd på individuella prövningar av individuella fall. Därför når man ibland olika slutsatser. Detta ser jag inte som något problem så länge man har rättssäkerheten som ledstjärna.

Herr talman! Jag tänkte återgå till mitt tema för dagen, nämligen lagtolkning. Migrationsministern pustar. Migrationsministern säger att det egentligen i huvudsak är fråga om statusförändringar och att det är en annan struktur. Men när man tittar på själva lagförslagen, alltså texterna, finns de från s. 74 i betänkandet till s. 136. Det är alltså rätt mycket ändringar i lagtexten som tillkommer. Det kan vara positivt, och det kan vara negativt. Men jag utgår från att det kommer att bli en förändrad tolkning. I propositionen står det nästan överallt att detta redan finns i svensk praxis och att vi egentligen redan uppfyller allt. Men faktum är att det blir helt nya texter. Det borde innebära att domstolarna och Migrationsverket ska tolka de nya texterna och inte de gamla, för då är vi tillbaka där vi har varit förut när vi har ändrat lagstiftningarna, alltså att det inte alltid riktigt är i samklang med lagstiftarens mening. Lagstiftarna sitter ju och läser texter och föreslår och röstar om texter. Sedan kanske domstolen använder sig av gammal praxis i alla fall som inte har passerat riksdagen. Jag menar att det borde vara så att domstolarna faktiskt ska ta ställning till de nya texterna. Jag undrar om migrationsministern redan i dag kan se några ställen i den nya lagen där det skulle kunna bli en annan tolkning än den som domstolarna har använt sig av tidigare.

Herr talman! Det är just detta som är problemet och som fick mig att undslippa mig kanske inte en suck men möjligen ett ljud av lite uppgivenhet därför att Bodil Ceballos hela tiden vill att kammaren och jag som minister ska göra lagtolkningar. Men det är inte vår uppgift att göra det. Vår uppgift är att presentera lagar som kammaren beslutar om och som sedan uttolkas av domstolar. Jag kan inte göra någon bedömning eller här i kammaren förutskicka hur praxis ska bildas i domstolarna, dels därför att jag som statsråd inte får lov att göra det - jag är uttryckligen förbjuden att göra detta enligt vår grundlag - dels därför att det också är en roll som jag inte är beredd att ta på mig. Praxis formas ständigt i domstolarna med utgångspunkt i de fall som avgörs och som sedan prövas mot de lagar som vi har överlåtit till domstolarna att bedöma. Bodil Ceballos ber om det omöjliga. Efter den orgie i enskilda fall som jag lyssnade på i Bodil Ceballos anförande måste vi nog ställa oss frågan: Vad är egentligen vår uppgift? Är det vår uppgift att vara både lagstiftande, dömande och verkställande makt? Ibland får jag intrycket att Bodil Ceballos gärna vill vara det, men det går inte. Det har bevisats genom mänsklighetens historia att en sådan sammanblandning av uppgifter är till men för rättssäkerheten hos den enskilde. Vi måste skilja på våra roller. Den första och viktigaste uppdelningen som man måste göra är att förstå att uttolkningen av lagar är en uppgift för domstolar och inte för parlamentariska församlingar eller för regeringen.

Herr talman! Jag måste säga att jag blir beklämd när jag hör detta svar från migrationsministern. Jag trodde nämligen att jag är här som lagstiftare och att vi alla är här som lagstiftare. Det är vår uppgift. Vi är folkvalda för att stifta lag i Sverige, och domstolarna ska tolka de lagar som vi har stiftat. Domstolarna ska tolka lagstiftarens mening. Det är det som vi måste vara tydliga med när vi stiftar lag i Sverige. Vi måste vara tydliga i vår lagstiftning så att domstolarna inte hamnar någon helt annanstans än där vi ville att de skulle hamna. Det är inte domstolarna som är lagstiftare. Domstolarna tolkar lagstiftarens mening. Jag har inte alls missuppfattat min roll på något sätt. När jag tar upp enskilda fall är det faktiskt för att tala om och för att visa hur vår mening tolkas. För om vi ser att vår mening har tolkats fel eller på ett sätt som vi inte menade är det upp till oss att förändra det på något sätt. Men migrationsministern är totalt kallsinnig alla gånger som vi talar om att vi inte känner igen den tolkning som har gjorts av den lag som vi gemensamt har stiftat här i riksdagen. Han är totalt kallsinnig. Det låter nästan som om det är migrationsministerns alldeles egen skyldighet att komma med den lagstiftningen. Är vi bara någon form av nickedockor i denna riksdag? Ska vi bara göra det som migrationsministern tycker att vi ska göra - vänta in och se vad som händer någon gång i framtiden? Vi stiftar lag. Det är vår skyldighet och vårt uppdrag från medborgarna.

Herr talman! Det är nu vi börjar närma oss kärnan i problemet. Nej, det är just det riksdagen inte ska göra. Riksdagen ska inte ägna sig åt att både stifta lagen och tolka den. Det var precis det jag sade. Men om jag inte missminner mig var frågan från Bodil Ceballos till mig som statsråd om jag kan se några fall där domstolarna kommer att tolka lagstiftningen på ett annat sätt än i förhållande till den nuvarande. Mitt svar på den frågan är: Det återstår väl att se när domstolarna har börjat tolka den, efter att vi har stiftat lagen. På något vis är det lite som att tala till en vägg. Jag sade tidigare att problemet är att vi har för många diskussioner om enskilda ärenden i denna kammare. Det är för många diskussioner som inte leder någonvart. Bodil Ceballos och jag kommer inte att kunna mötas på denna punkt. För Bodil Ceballos är det väldigt viktigt att alla människor som lämnar in en asylansökan får en godkänd-stämpel, och får de inte är det är det någonting som är fel med lagstiftningen. Jag försöker förklara - jag har gjort det åtskilliga gånger, och jag kan göra det nu också - att det inte fungerar så. Vi har en rättssäker ordning där vi gör bedömningar i varje enskilt ärende och tar reda på om människor uppfyller de kriterier som är uppställda eller inte. Den diskussion vi har nu borde rimligen utgå ifrån huruvida skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet som de nu ser ut kommer att få någon effekt i den ena eller andra riktningen när de nu införlivas i svensk lagstiftning. Jag har dock i mitt anförande och i detta replikskifte klargjort att jag tror att detta är en bra förändring och att det kommer att leda till en bättre och mer rättssäker ordning inte minst när det gäller hanteringen av säkerhetsärenden. Det får bli mitt slutord i denna diskussion.