Genomförandet av MKB-direktivet i plan- och bygglagen

Anf. 33 Carl-Oskar Bohlin (M)

Fru talman! Det är viktigt att den som är sakägare och rättsligt berörd av en fråga ska kunna klaga i allmän domstol och få sin sak eller sin invändning mot någonting prövad. Det är också ett problem att vi i samhället i dag har en situation där saker och ting överklagas på ibland väldigt godtyckliga grunder, som en del i att förhala och försena någonting man inte tycker om.

En komponent i detta, fru talman, är ibland att organisationer som befinner sig ganska långt från en sak har talerätt i ett ärende. Det kan vara motiverat att ge organisationer talerätt i kraft av deras ställning, men det måste naturligtvis också vägas mot förutsättningarna för att vi ska kunna komma framåt med samhällsbyggnaden.

Vi ser nu, fru talman, hur regeringen går längre än vad MKB-direktivet kräver i att ge talerätt till miljöorganisationer på ett sätt som riskerar att fördröja och fördyra viktiga byggprojekt. Det är en svår avvägning, men den behöver göras på ett balanserat sätt för att se till att vi inte hamnar i en situation där vi inte får någonting gjort i det här landet.

Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta partier här i kammaren åtminstone är beredda att erkänna att det är ett problem att det tar lång tid med våra byggprocesser i dag. En komponent i detta är naturligtvis tiden det tar att få ett ärende rättsligt prövat. Då måste vi se till att vi har ett system där den som de facto är berörd av en fråga har talerätt men att kretsen därutöver hålls rimligt snäv för att vi inte ska få en situation som driver samhällskostnader på ett oförsvarligt sätt.

När regeringen nu implementerar MKB-direktivet går man längre än vad direktivet kräver. Vi menar att det är oklokt. Vi skulle vilja att direktivet implementeras på miniminivån för att få en rimligare balans mellan talerätten för organisationer som befinner sig väldigt långt från själva sakfrågan och förutsättningarna för att få byggnationer genomförda.

Jag ska ta ett annat närliggande exempel. Är det rimligt att en organisation belägen på västkusten kan överklaga enskildas strandskyddsdispenser på Gotland? Det är en fråga man rimligen behöver ställa sig. Jag är av den personliga uppfattningen att det inte är helt rimligt att det är så eftersom det skapar problem för funktionssättet i samhället. Det dränerar också den offentliga apparaten på resurser. Är det detta vi ska lägga våra resurser på?

Svaret på den frågan är i vissa fall ja och i vissa fall absolut inte. Här har regeringen inte gått helt rätt i avvägningen. Vi vill därför att direktivet ska implementeras på sin miniminivå. Jag yrkar bifall till Moderaternas reservation 1.

Anf. 34 Roger Hedlund (SD)

Fru talman! Vi debatterar MKB-direktivet i dag. Det är ett direktiv som ska säkerställa en bedömning av ett byggprojekt som anses ha en betydande miljöpåverkan. I det här förslaget innebär det att man ger en uttrycklig rätt för vissa organisationer att överklaga beslut om detaljplan och bygglov. Sverigedemokraterna menar att de som ska överklaga den typen av beslut också ska vara sakägare med ett närliggande intresse i ärendet.

Det finns redan i dag i Sverige stora problem med långa ledtider i byggandet. Vi behöver inte skapa fler förutsättningar för längre byggtid. Vi menar att det såklart är oerhört viktigt med överklaganderätten, men när man inför sådana möjligheter för vissa organisationer som inte har det närliggande sakintresset skapar man fel förutsättningar för överklagande av bygglov i Sverige. Det är därför viktigt att man går på den linje som Sverigedemokraterna förespråkar tillsammans i den gemensamma reservationen med Moderaterna och Kristdemokraterna, det vill säga att man gör ett tillkännagivande till den kommande regeringen att se över implementeringen av EU-direktivet och ser till att det implementeras på miniminivå så att överklaganderätten inte möjliggörs i sådan utsträckning att det blir problem med ledtider i byggandet i Sverige.

Fru talman! Med de orden yrkar jag bifall till reservation 1.

Anf. 35 Larry Söder (KD)

Fru talman! Är det någon som tycker att planförfaranden går fort och smidigt i dag? I samtal med människor har jag fortfarande inte hört någon som tycker så. Givetvis kan demokratiska processer ta tid, men hur lång tid får de ta? Givetvis ska de som direkt berörs få möjlighet att göra sin röst hörd, men vi kanske har givit för många möjlighet att göra det i dag.

I många planförfaranden vill man begränsa antalet som har klagorätt eftersom vi anser att det ska gå lite smidigare och enklare. Det tar helt enkelt för lång tid med för vida begrepp om vilka som har klagorätt.

Det samhälleliga ansvaret att se på ärendena ligger historiskt och nu på både kommun och länsstyrelse. Det ansvaret menar vi att kommun och länsstyrelse klarar av. Det behövs inte någon mer som tar till vara det allmännas intresse. I propositionen föreslår man specifikt att miljöorganisationer ska ges klagorätt, vilket gör att jag i grunden undrar vilka hänsyn och perspektiv de ska ta in som länsstyrelse och kommun inte redan har vägt in.

Regeringen anför två saker som jag har noterat, nämligen man att redan i praxis har givit miljöorganisationerna denna rätt att överklaga och att man inte har gått längre än det EU-direktiv som finns.

Jag har inget att invända mot att man redan i praxis har infört detta. Det kan säkerligen stämma, och man hävdar att det inte ger något nytt. Men att vi inte går längre än EU-direktivet ställer jag mig tvivlande till. Det skulle i så fall vara en helt ny praxis om hur vi stiftar lag i denna församling.

Vi är alltid bäst i klassen i Sverige. Men jag tror att vi behöver vara så återhållsamma som möjligt i denna specifika fråga.

Olika typer av planprocesser är tidskrävande, kostsamma och krångliga som de är. I ett läge där vi alla vill gå åt andra hållet till enklare förfaranden som är snabbare och mindre kostsamma känns detta alldeles fel. Dock kan vi inte smita undan EU:s stora hand, men vi måste tillse så att vi inte gör mer än vad som är nödvändigt, vilket vår reservation tar fasta på.

Vi liksom flera remissinstanser befarar att den utökade klagorätten för miljöorganisationer som nu införs riskerar att leda till att byggnation och anläggningar av stort allmänintresse försenas och fördyras till men för samhällsekonomins utveckling. Regeringens arbete med att införliva EU-direktiv i svensk rätt bär inte sällan prägeln av att gå längre än vad direktiven kräver. Mot denna bakgrund anser vi att det finns anledning att överväga huruvida MKB-direktivets krav i det nu aktuella avseendet kan införas i svensk rätt på en miniminivå i enlighet med reservation 1, som jag yrkar bifall till.

Anf. 36 Leif Nysmed (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i civilutskottets betänkande CU24.

EU-kommissionen har kritiserat Sveriges implementering av MKB-direktivet. MKB-direktivet innebär att för vissa byggprojekt som antas medföra en betydande miljöpåverkan ska göras en bedömning av deras miljöpåverkan innan de tillåts komma till stånd, vilket jag kan tycka är rimligt.

Regeringen har utifrån den kritiken föreslagit förtydliganden i plan- och bygglagen utifrån vad som i dag redan gäller. Alltså är det ingen utvidgad lagstiftning vi pratar om, som en del påstår och som en del tror.

I en tid då medvetenheten alltmer ökar om människans påverkan på klimatet och miljön - det gavs en noggrann redogörelse i förra ärendet - känns det märkligt att det ens finns reservationer i betänkandet. Förslaget i propositionen från regeringen handlar om förtydliganden av i dag gällande rätt. Är man emot att den förtydligas måste man också ställa sig frågan vad vitsen är med att gällande rätt ska vara otydlig. Man kan undra om moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater vill luckra upp gällande rättspraxis, och i så fall till vilken nytta. Är det fel att vi faktiskt gör en bedömning av sådana projekt som har betydande miljöpåverkan? Jag tycker att det är märkligt.

Om ett projekt anses ha betydande miljöpåverkan kan man tycka att det är logiskt att det inte råder oklarheter om lagstiftningen. Som jag har sagt vid tidigare debatter är det långsiktighet och tydlighet som efterfrågas av de allra flesta parter inom planering och byggande. I det här fallet anser vi socialdemokrater att det finns ett behov av att tydliggöra vad som faktiskt gäller. Det ger bra förutsättningar för planering och byggande.

Fru talman! Jag vill återigen yrka bifall till förslaget i civilutskottets betänkande CU24.

Anf. 37 Ola Johansson (C)

Fru talman! EU-kommissionen har framfört synpunkter på hur Sverige har genomfört MKB-direktivet. Vissa byggprojekt som kan antas ha betydande miljöpåverkan ska genomgå en bedömning av art, storlek och lokalisering innan de tillåts genomföras.

Det borde inte råda något tvivel om att sådana anpassningar av lagen måste göras. Det är heller inget parti som är emot att Sverige gör de anpassningar som behövs och som är en följd av EU-medlemskapet.

Överimplementering är annars något som vi i Centerpartiet är kritiska till, fru talman, särskilt när de försvårar och förhindrar för enskilda och företag. Vi delar de farhågor som förs fram i reservationen från Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om att miljöorganisationer inte borde ha talerätt annat än när ett byggprojekt får en direkt miljöpåverkan. Det finns många exempel på att okynnesöverklaganden från dessa organisationer hindrat även privatpersoner från att bygga. Jag har tidigare här i kammaren beskrivit hur en känd och framgångsrik halländsk företagare fått en villa i Falkenbergs inland överklagad av en naturskyddsförening i grannkommunen.

Eftersom kommissionen så tydligt har gett Sverige smäll på fingrarna ser det mörkt ut för att förhindra att detta blir lag här i kammaren i morgon. Men, fru talman, jag skulle vilja att vi återkom i framtiden och utvärderade denna lagstiftning i syfte att kunna förändra den.

Den praxis som tillämpas och som redan i dag ger dessa organisationer talerätt räcker uppenbarligen inte för att MKB-direktivet ska anses uppfyllt. Vi beklagar detta och väljer att ställa oss bakom förslaget i betänkandet.

Då detta troligtvis är mitt sista anförande före sommaruppehållet ber jag att få önska talmännen, kammarkansliet och naturligtvis övriga ledamöter en skön och behaglig sommar trots alla omständigheter som uppstått under dagen.

Anf. 38 Emma Hult (MP)

Fru talman! Mina kollegor i utskottet har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för ärendets innehåll, så jag tänker inte göra det i detalj likt jag gjorde i den förra debatten. Men jag skulle vilja säga några ord om det som mycket av den här debatten har kommit att handla om.

Det handlar om rätten. Vem har rätt att överklaga? Vem har rätt att vara rösten? Är det bara människor i närområdet som själva påverkas?

Vi i Miljöpartiet har som en av de inledande bitarna i vårt partiprogram att vi vill vara rösten för dem som inte har någon. Jag tycker faktiskt att den här debatten handlar om det. Vem ska vara rösten för djuren, naturen och kommande generationer om den enskilda individen väljer att inte bry sig om djuren, naturen och kommande generationer?

Därför tycker jag att det är bra och är glad över att vi i dag gör dessa förändringar så att det blir tydligt att även de som inte har en egen röst har rättigheter.

Givetvis finns det proportioner i det här, men så är det ju med allt. Jag är ganska övertygad om att det också finns människor som av egenintresse överklagar beslut på beslut på beslut för att förhala processer och göra dem långa, så jag tycker att det är viktigt och bra att det finns en majoritet som vill ge andra rösten när deras liv påverkas.

Med det yrkar jag bifall till förslaget.

Jag vill också passa på att önska fru talmannen, talmanspresidiet, kammarkansliet och mina kära kollegor i civilutskottet en, ja, arbetsam sommar. Jag skulle tro att det blir så för oss allihop. Har vi tur kanske vi hinner fira lite midsommar innan vi ses här igen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 juni.)