Godkännande av rådets beslut om systemet för EU-budgetens finansiering

Anf. 3 Dennis Dioukarev (SD)

Godkännande av rådets beslut om systemet för EU-budgetens finansiering

Herr talman! Regeringen föreslår i sin proposition ett antal ändringar i systemet för finansieringen av EU-budgeten. Jag vill härmed förklara Sverigedemokraternas grundläggande syn på EU-budgetens utgiftssida, vilken i förlängningen också påverkar själva finansieringssystemets utformning.

Sverigedemokraterna är kritiska till att mycket av den finansiella makten kommit att hamna på federal nivå. Ett genuint frihandelsområde är inte beroende av överstatliga mekanismer för att kuva finansiella risker. I det genuina europeiska frihandelsområde som är vår vision ska inte finansiellt stabila länder tvingas till solidaritet, lika lite som finansiellt instabila länder ska tvingas till drakoniska besparingsåtgärder. Där är varje deltagande part suverän och ensam ansvarig för sin finans- och penningpolitik.

Från 1995 till 2013 har Sverige betalat en nettoavgift till Europeiska unionen på hela 245 miljarder kronor. Enbart för 2014 uppgår nettoflödet till över 25 miljarder kronor. Det rimmar illa med det övergripande målet om att nå en återhållsam budgetpolitik i EU.

Den absolut största delen av EU-budgeten - 87,1 procent - finansierar sådant som jordbruksfonden, sammanhållningsfonden och strukturfonden. Den så kallade gemensamma jordbrukspolitiken är det kanske mest ineffektiva och kostsamma inslaget i hela EU. Jordbruksstödet utgör ungefär en tredjedel av EU:s budget.

Sverigedemokraterna vill helt skrota jordbruksstödet, vilket på det stora hela utgör en regelrätt transferering från svenska skattebetalare till jordbrukare i länder som Polen och Frankrike, det vill säga inte ens relativt fattiga länder. Jordbruksstödet påverkar dessutom inte på något sätt möjligheten för Sverige att bedriva handel eller upprätthålla den fria rörligheten av varor, tjänster, kapital eller arbetskraft.

Den absoluta huvuddelen av EU:s budget syftar alltså över huvud taget inte till att utveckla och upprätthålla ett europeiskt frihandelsområde inom den inre marknaden.

Sverigedemokraternas uppfattning är att budgeten bör bantas med motsvarande summa och att detta i förlängningen skulle minska medlemsstaternas avgifter i motsvarande grad. För svenskt vidkommande skulle detta medföra att bruttomedlemsavgiften för 2014 minskade från 37,7 miljarder kronor till 4,9 miljarder kronor utan att över huvud taget påverka Sveriges möjligheter att bedriva handel med övriga medlemsländer.

Det, till skillnad från dagens förda politik, vore en ansvarsfull, effektiv och återhållsam budgetpolitik.

Frågan man nu bör ställa sig är alltså: Vad innebär en återhållsam budgetpolitik? Är det att ta emot notan på 37 miljarder kronor årligen från Europeiska unionen och sedan skicka den direkt vidare till de svenska skattebetalarna?

Nu när ladan dessutom tydligen är tom vill alla riksdagspartier med undantag av Sverigedemokraterna inte bara slakta våra statsfinanser ännu lite till utan också helt demolera och jämna ladan med marken, bara för att få skicka iväg ytterligare miljarder till Brysselbyråkrater och länder nere på kontinenten, detta utan att någon vinner någonting på det i termer av handel. Varför ska vi bidra till en finanspolitisk utveckling som tar självbestämmandet från den här kammaren - från Sveriges riksdag, från det svenska folket - och ger makt till en annan?

Vi tror inte på en standardiserad politisk struktur över hela Europa. De europeiska nationerna har alla olika förutsättningar och mår bäst av att själva utveckla sin politik i ömsesidigt samarbete med andra nationer. Ja till frihandelsområde - nej till överstatlig union!

Jag tror inte att ekonomier utvecklas bäst under påtvingade former av överstatlighet. Jag tror inte att regelrätta transfereringar från en nation till en annan kommer att öka flödet av varor, tjänster och arbetskraft mellan de två. Jag tror inte heller på att en begränsning av folkens självbestämmande är en bra lösning för att uppnå en demokratisk och hållbar utveckling.

Herr talman! Varje land har en egen kris som de själva måste lösa. Det finns ingen europeisk gemensam lösning på alla nationers kriser. Däremot tror jag och Sverigedemokraterna att frivilligt samarbete och riktig frihandel ökar humankapitalet - aldrig påtvingade bidrag. Fria och självständiga nationalstater bygger välstånd - aldrig påtvingade bidrag. Jag tror att Europa är framtiden - aldrig EU.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 1.

I detta anförande instämde Oscar Sjöstedt (SD).

Anf. 4 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Först ska jag säga att jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationen.

I stort sett skulle man kunna hålla med Sverigedemokraterna åtminstone om synen på EU:s budget. Det finns i den här kammaren en total enighet om att vi ska minska jordbruksstödet och också så småningom det regionala stödet. Det är vi helt överens om.

Men vi går in i en förhandling, och i den förhandlingen har vi att ge och att ta. Om man vet vad en förhandling är vet man också hur viktigt det är att man när förhandlingen är avklarad kan stå för den förhandlingsöverenskommelse som är antagen.

Låt mig säga några saker om just jordbruksstödet. När talmannen och jag en gång i tiden började i riksdagen - talmannen något tidigare än jag - utgjorde jordbruksstödet hälften. Detta var något vi alltid använde. Vi har sakta men säkert fått ned det till en tredjedel. Inget parti i riksdagen tycker att systemet med jordbruksstöd är riktigt. Vi vill alla ha ned det.

Det finns dock ett "men" i detta sammanhang, och det gäller den inre marknaden som vi är rädda om och som vi vill behålla. Vad skulle hända om vi lät alla länder själva besluta om sina regler för jordbrukssubventioner? Vad skulle hända om de svenska bönderna tvingades konkurrera med ett kanske totalsubventionerat franskt eller italienskt jordbruk? Det är oftast de som kräver de största subventionerna när det gäller jordbruksstödet.

I regionalstödet finns pengar för till exempel naturkatastrofer, krig och annat. Vad skulle hända om ett land nära oss råkade ut för stora problem? Hur skulle man i så fall finansiera sådana saker? Jag är ganska säker på - och det är min erfarenhet även sedan tidigare - att grannländerna då skulle vara tvungna att ställa upp, vare sig de vill eller inte.

Jag håller fullständigt med om att man behöver skära ned detta. Och det har skurits ned även på de här pengarna under årens lopp. Det är mer koncentration på infrastruktur och forskning i den här budgeten än vad man någonsin har haft. Vi har vår rabatt, som vi är väldigt glada över att ha kvar. Då ska man komma ihåg att det inte var helt lätt att få igenom den rabatten. Som dåvarande opposition vill jag inte säga att den tidigare regeringen gjorde allting bra när man lade fast den förra EU-budgeten, men jag vågar i alla fall påstå en sak: Har man slutit en överenskommelse så har man, och då måste man kunna stå för den.

Sverigedemokraterna vill väldigt gärna bli respekterade som en motpart i de politiska förhandlingarna. Men hur ska man kunna lita på Sverigedemokraterna som motpart om de sedan går och säger att de inte ställer upp på det och det? Tro mig - jag har förhandlat i hela mitt yrkesverksamma liv, dels som facklig förhandlare, dels i många politiska överenskommelser, och så mycket kan jag säga att man aldrig kommer ut från en förhandling och har fått allt. Man är alltid missnöjd.

Det är därför jag tycker att det är viktigt att vi står bakom det här, för om inte hela parlamentet står bakom vad regeringen faktiskt har sagt åker regeringen ned med ett väldigt försvagat mandat. Den ordningen har gällt hittills; den ordningen ska också gälla framdeles, enligt majoritetens sätt att se det. Och majoriteten är alla partier i den här kammaren utom Sverigedemokraterna, vilket jag beklagar.

Anf. 5 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! I grunden är jag väldigt kritisk till EU, dess system och hur det funkar med framtagandet av dess budget. Jag delar dock inte Dennis Dioukarevs utgångspunkter i den kritik han framför mot EU och dess budget. Det är en väldigt protektionistisk linje som, trots att han pratar om frihandel, snarare handlar om att stänga och sluta Sverige gentemot Europa på ett sätt som är väldigt främmande för mig.

EU:s politik är i grunden en nyliberal politik som på område efter område går igen i hur man aktivt driver på för en ökad överstatlighet där man långsamt och säkert flyttar makten från medborgarna, från denna kammare i riksdagen, vidare upp till hemliga stängda förhandlingsrum i EU. Det är något jag i grunden är skarpt kritisk emot, och det är därför jag under lång tid har varit EU-kritiker.

Vänsterpartiet anser att man bör omförhandla EU-medlemskapet. Där ska en av utgångspunkterna vara att Sverige ska kunna lämna EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det är en kostsam och ineffektiv politik. Det skulle vara till nytta och gagn för Sverige om makten ligger hos oss själva.

Börje Vestlund frågade retoriskt vad som skulle hända om Sverige lämnade EU:s jordbrukspolitik. Han följde därefter upp med ett långt försvar av EU:s jordbrukspolitik. Frågan är om man inte ska vända på frågan, Börje Vestlund. Vad är det som händer i dag? Vi ser ett Sverige som i lägre grad än någonsin är självförsörjande i jordbruksproduktionen. Vi ser jordbrukare efter jordbrukare lägga ned sin verksamhet som en konsekvens av det system som Sverige är i. För mig är det inte en hållbar jordbrukspolitik. Jag tror att regeringens förslag om att ta fram en nationell livsmedelsstrategi är fullständigt nödvändigt om Sverige ska få en utvecklingsbar jordbruksproduktion.

Låt oss göra en tydlig jämförelse av vilken roll EU spelar i svensk jordbrukspolitik. Då är det bara att titta på grannlandet Norge, som på 90-talet valde att rösta nej till att gå med i EU. Landet har kanske inte världens mest fantastiska jordbruksproduktion, men där finns fortfarande gårdar långt ut på landsbygden som lever och verkar. Det finns en produktion nära medborgarna som inte präglas av långa transporter, krångliga regelverk och mycket stödfunktioner.

Det är av dessa anledningar som Vänsterpartiet håller med utskottet och är för det beslut vi ska fatta senare i dag, men vi har också lämnat ett särskilt yttrande. Vi tycker att det är dags för Sverige att omförhandla sitt EU-medlemskap, bland annat med utgångspunkten att Sverige ska omförhandla den gemensamma jordbrukspolitiken.

Anf. 6 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Jag håller med om en del av vad Håkan Svenneling säger.

Problemet med EU är att det finns en fara att bryta upp det som man redan har kommit överens om. Tro mig! Jag har suttit i riksdagen i tolv år, och jag har suttit i EU-nämnden hela tiden. Innan man kom fram till det nya Lissabonfördraget höll man på att förhandla i säkert ett tiotal år. Fördraget är vad man kom fram till.

Jag tror att vi kan få med oss en stor majoritet i kammaren om vi säger att vi vill omförhandla jordbruksstödet. Vad vill då Frankrike och Rumänien göra? Vilka stora frågor har de som de vill omförhandla?

Det är lätt att säga att man ska omförhandla. Det är lite populistiskt att säga så. Då kan man få stora applåder i folkförsamlingar. Men, herr talman, man måste vara realist.

Nu kom Norge upp i debatten igen. Det brukar vara det land man nämner mest som drömlandet i världen. Låt mig säga att det nog finns få länder i Europa som utnyttjar subventioner och är så protektionistiska när det gäller sitt jordbruk som Norge. Det är ett av skälen till att bland annat svenska bönder inte kan exportera sina jordbruksprodukter till Norge, trots att det tidigare har varit ett stort exportland för de svenska bönderna.

Anf. 7 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag skulle våga påstå att Norge fortfarande är ett viktigt exportland, även för det svenska jordbruket. Så sent som förra året slog skörden av vallodlingar i Norge fel. Mycket av den mat, råvaran, som djuren behöver äta i form av vall och så vidare importerades från Sverige och svenska jordbrukare. Norge och Sverige hänger nära ihop geografiskt, och därför är våra jordbruk beroende av varandra.

Norge har snarare haft en regionalpolitik för hela Norge. Man har aktivt omfördelat mellan stad och land i Norge för att se till att hela Norge ska leva. Det är väl det som skiljer Sverige och Norge åt. Genom Sveriges intåg i EU är vi fast under regelverk och krångel som gör att vi inte kan bedriva en bra regionalpolitik.

Börje Vestlund lyfter fram Lissabonfördraget - det fördrag som innebar att man överförde ännu mer makt till EU från kammaren. Det var vad omförhandlingen innebar. För mig som vänsterpartist var förhandlingarna inför Lissabonfördraget ett tydligt exempel på hur svag Socialdemokraternas EU-politik är i dag.

Fackföreningsrörelsen lyfte fram vikten av ett socialt protokoll så att de fackliga rättigheterna i Sverige skulle respekteras, det vill säga att svenska rättigheter skulle gälla på svensk arbetsmarknad. Men den socialdemokratiska linjen var i stället att det var så pass viktigt att få igenom Lissabonfördraget att de fackliga rättigheterna till en början inte var ett viktigt krav. Sedan lyfte man in dem i sista sekunden och ansåg att det skulle vara bra med ett socialt protokoll. Men då var, som Börje Vestlund mycket riktigt säger, förhandlingarna mer eller mindre redan avgjorda. Då hade andra länder redan lyft in sina viktiga frågor, och därför var det inte möjligt att få till ett socialt protokoll för Sveriges del.

Sådant präglar om och om igen hur vi omförhandlar vår EU-politik. Vi behöver en offensiv EU-politik i våra omförhandlingar.

Anf. 8 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Man hade inte lagt höga tullar på vallodling, utan det var framför allt på mejeriprodukter, kött och även en del charkuterier. Det har inte någonsin varit ett problem.

Frågan om sociala protokoll vill jag bemöta ordentligt. Den frågan hängde med så länge Socialdemokraterna hade makten, men frågan försvann när det blev en borgerlig majoritet. Då försvann kravet av flera skäl.

Vi ska komma ihåg att vi inte kan bortse från historien. När man började förhandla om Lissabonfördraget talade man fortfarande om ett socialt Europa som då hade utarbetats av tidigare kommissioner som hade en vänstermajoritet. Då talade man om ett socialt Europa. Detta arbetades bort mer och mer. Så småningom insåg man att det sociala protokollet måste in i Lissabonfördraget.

Jag vill bara påminna om att arbetsmarknadsministern har deltagit i ett EU-möte. Arbetsmarknadsministrarna har två till tre möten om året, och vår minister tog upp frågan på sitt första rådsmöte för arbetsmarknadsministrar.

Jag tror att Håkan Svenneling gör det enkelt för sig om han påstår att Socialdemokraterna inte har agerat för ett socialt protokoll. Vi hade en avvikande uppfattning hela vägen när Lissabonfördraget antogs.

Anf. 9 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag håller med Börje Vestlund i att de ansträngningar som regeringen nu gör för att få ordning på svensk arbetsmarknad, för att skydda arbetstagarna i högre utsträckning än i dag, är nödvändiga. Jag har stora förhoppningar om att den nya arbetsmarknadsministern ska kunna driva på för en bra arbetsmarknadspolitik både i Sverige och i EU.

Faktum kvarstår, Börje Vestlund, att när ni ska rösta i kammaren om vi ska godkänna Lissabonfördraget och föra vidare makt till EU väljer Socialdemokraterna att säga: Yes, det är helt fine. Vi går med på det. Därigenom undergräver Socialdemokraterna alla sina krav på ett socialt protokoll.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)