Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Fru talman! Enligt regeringsformen ska konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det ärende vi har i dag till behandling är den så kallade administrativa granskningen. Utskottet har vissa områden som vi följer upp regelbundet. Det gäller exempelvis antalet tjänstgörande i Regeringskansliet, ärenden som avgjorts på regeringssammanträden, hur regeringsprotokollen förs och författningsutgivningen. Andra områden som utskottet tittat på under detta riksmöte har aktualiserats i samband med förra årets granskningar av statsrådens tjänsteutövning. Det gäller notifieringar och avnotifieringar, handlande i regeringens eller utrikesministerns namn och en expeditionsministärs befogenheter. Att titta närmare på hur Regeringskansliet handlägger sina ärenden och hur personalstyrkan ser ut är viktigt ur ett jämställt, demokratiskt och offentligt perspektiv. Här ska Regeringskansliet vara en förebild. Vi värnar om den svenska förvaltningsmodellen med en väl dokumenterad transparent verksamhet och med offentlig insyn i det arbete som bedrivs. Då gäller det att protokoll förs på ett riktigt och överskådligt sätt, att det sker en fullständig dokumentation även i ärenden där förvaltningslagen inte kräver det och att handlingar diarieförs på rätt sätt. Det är viktigt att Regeringskansliet är en förebild vad gäller personalsammansättning, att det är lika könsfördelning på högre tjänster och att löneutvecklingen inte heller är könsdiskriminerande. Utskottet har inte kunnat skönja någon större förändring mot föregående år under granskningen när det gäller förändring av personalstyrkan, men vi påtalar att protokollen och ärendeförteckningarna bör göras mer tillgängliga. Vad gäller författningsutgivningen har utskottet vid tidigare granskningar påpekat vikten av att lagar kungörs i god tid före ikraftträdandet. Det är alltså inte acceptabelt, som framkommit vid årets granskning, att lagar kungjorts efter det att de trätt i kraft. Utskottet förutsätter att rutinerna inom Regeringskansliet förbättras på detta område. Fru talman! Ett annat område som regelbundet granskas av utskottet är utnämningsmakten i form av myndighetschefernas tillsättning, kön och bakgrund. Granskningen visar även i år att flertalet myndighetschefer inte har någon politisk bakgrund. Men det är också viktigt att påtala, precis som vi hörde i frågestunden för en liten stund sedan, att en politisk bakgrund inte får vara diskvalificerande för ett chefsuppdrag. Grunderna för en utnämning ska alltid vara sakliga, såsom förtjänst och skicklighet. Utskottet kan också konstatera att det fortfarande finns en hel del att göra för att få en jämn könsfördelning vad gäller myndighetschefer. Detta betänkande tar alltså fokus på Regeringskansliets administration och handläggning av ärenden. Hur ett ärende administreras eller handläggs kan vara starkt reglerat via instruktioner och riktlinjer. Det kan också handläggas genom utarbetad praxis. I vilket fall är det viktigt att det är en tydlig och transparent handläggning som är lätt att följa både för utskottet, andra granskningsorgan och för allmänheten. Det ska finnas en omsorgsfull dokumentation både i form av skriftliga beslut och noggranna tjänsteanteckningar. Det är också viktigt att det tydligt framgår från vem ett dokument kommer så att det inte kan missuppfattas vem som är avsändaren, vilket det rått en viss tvekan om i fallet med utrikesministern. Det är beklagligt att utskottet inte har kunnat enas i frågan om processen kring avnotifieringar och riksdagens roll i det sammanhanget. Riksdagen är folkets främsta företrädare och Sveriges högsta beslutande organ. Enligt instruktioner har Regeringskansliet som sin uppgift att notifiera ett beslut. Ett statsråd har alltid det yttersta ansvaret för en fungerande kommunikation vad gäller statsstöd. Beslutet som kräver en notifiering kan vara fattat av regeringen själv eller av riksdagen. I de fall utskottet granskat har regeringen själv fattat beslut i tre fall. I fyra fall har riksdagen fattat beslut. I de fall då en återkallelse av notifieringen ska ske i ett ärende som föregåtts av ett riksdagsbeslut är det enligt vår mening av betydelse att även återkallelsen blir föremål för riksdagens behandling och detta innan återkallelsen sker. Detta är inte bara en fråga om en administrativ hantering. Det är fråga om vilken betydelse ett riksdagsbeslut har. Det kan inte vara rimligt att regeringen kan åsidosätta ett beslut som riksdagen fattat, vilket man de facto gör eftersom beslutet blir omöjligt att genomföra utan ett godkännande från EU-kommissionen. Vi anser inte att det räcker med att riksdagen så snart som möjligt underrättas. Riksdagen ska besluta om förändringen innan avnotifieringen görs. Det har fungerat i ärendet om nedsättning av koldioxidskatten då regeringen först efter det att riksdagen tagit beslut om förändringen anmäler till EU-kommissionen att Sverige återtar sin notifiering. Det borde kunna fungera även i övriga fall. Fru talman! Det är bra att statsrådsberedningen ser över riktlinjerna för beredning av statsstödsärenden. Vi anser att vår skrivning i reservationen ska utgöra grunden för framtidens riktlinjer. Med detta vill jag yrka på godkännande av anmälan i reservationen. I övrigt yrkar vi från Socialdemokraterna på godkännande av utskottets anmälan i betänkandet som härmed överlämnas till riksdagen.

Fru talman! Utskottet är i det stora hela väldigt enigt kring konstitutionsutskottets betänkande KU10 som handlar om granskning av statsrådens tjänsteutövning. Det finns endast en reservation i betänkandet, och den gäller regeringens handläggning, notifiering och avnotifiering av statsstödsärenden. I reservationen tas bland annat upp att det har stor betydelse att även en avnotifiering blir föremål för riksdagens behandling i de fall en notifiering av ett statsstödsärende har föregåtts av ett riksdagsbeslut. Detta är av största vikt. I utskottets granskning förra året var ett ärende specifikt aktuellt. Då gällde det det svenska presstödet och EU-kommissionens syn på detta. Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att utskottet i det stora hela är överens i detta betänkande. Men jag vill ändå beröra en punkt. Det gäller utnämningar till myndighetschefer i Sverige och i utlandet. Det är trist och sorgligt att stå här 2008 och beröra denna punkt som är så viktig ur alla könsaspekter. Jag tog fram Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring som nytillträdd statsminister den 6 oktober 2006 och slog upp följande: "Jämställdheten i Sverige har förbättrats, men kvinnor och män har fortfarande inte lika möjligheter. Ett aktivt jämställdhetsarbete kommer att prägla regeringens arbete. Kvinnor och män skall ha lika möjligheter att utvecklas. Regeringen kommer att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser ur ett könsperspektiv. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle." I utskottets ställningstagande, just när det berör svenska och utländska myndighetschefer, kan vi konstatera att det har varit fördel män. När man läser Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring låter det väldigt bra, men vad sker egentligen i praktiken? Vi vet att det återstår mycket arbete inom jämställdhetsområdet, men om inte statsministern kan fullfölja och se till att detta arbete finns med när det gäller utnämningar, då är regeringen inte mycket till förebild. Jag vill ta upp några konkreta exempel. Från den 6 oktober 2006 fram till den 30 september 2007 har regeringen utnämnt chefer vid utlandsmyndigheterna - 10 kvinnor och 17 män. När det gäller utnämnda myndighetschefer i Sverige är siffrorna under samma period 9 kvinnor och 16 män. Dessa siffror innebär för mig att regeringens jämställdhetsarbete inte är trovärdigt. Statsministern kan inte ens leva upp till det han tog upp i sin regeringsförklaring. Inte heller blir det mer trovärdigt när just dessa chefer utnämns av regeringen. Vi tar ett litet exempel till. Av de senaste 59 utnämningarna som regeringen har gjort, till exempel till generaldirektörer, generalmajorer, överintendenter, länspolismästare etcetera har 42 varit män och 17 kvinnor. 71 procent av utnämningarna har alltså gått till män. Fru talman! Om regeringen verkligen menar allvar vad gäller jämställdhetsarbetet, vilket jag inte sett något av, är det väl ett första steg att städa framför egen dörr. Varför tar inte regeringen denna ypperliga möjlighet att visa allvar med sitt jämställdhetsarbete? Visa en positiv förebild och prata inte bara som hittills - utan agera! Kommer den högerregering vi har i dag att kunna svara på frågan? Vad avser regeringen att göra för att öka antalet kvinnor på ledande positioner i staten? Jag och Vänsterpartiet ser fram emot ett svar. Jag vill härmed också yrka på godkännande av anmälan i reservationen.

Fru talman! Det är konstitutionsutskottets uppgift att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det åligger konstitutionsutskottet att minst en gång om året meddela riksdagen vad det har funnit anledning att uppmärksamma. Det betänkande som vi debatterar i dag är en allmän granskning av regeringsarbetet. Betänkandet berör ämnen som regeringens protokoll och ärendeförteckningar. Det är i det sammanhanget viktigt att regeringsprotokollen är enhetliga och lättillgängliga. Det är också viktigt att lagar kungörs innan de träder i kraft, precis som en kollega tidigare har påpekat. Vi har granskat vissa förvaltningsärenden och ärenden som beslutas av expeditionsministärer. Vi har också granskat Regeringskansliets utveckling och hur antalet anställda har förändrats. I det sammanhanget kan det nämnas att det är naturligt att Regeringskansliet temporärt växer något när Sverige är ordförandeland i EU. Så skedde förra gången vi hade ordförandeskapet, och så kommer naturligtvis att ske igen. Dock konstaterade vi förra gången att ökningen av antalet anställda, som skulle ha varit temporär, i stället blev en permanent ökning. Vi förutsätter att det inte upprepas när det nu snart är dags att återigen träda in som ordförandeland i EU. Jag vill särskilt nämna den del av betänkandet som rör avnotifieringar av statsstöd och behovet av väl dokumenterade beslutsprocesser på Regeringskansliet. Bakgrunden till att vi fördjupar oss i det är att vi våren år 2007 granskade både den förra och den nuvarande regeringens handläggning av presstödet. På grund av att EU-kommissionen i ett meddelande hade förklarat att den ville granska hela det svenska presstödet avnotifierades de planerade förändringarna. Meddelandet kom från EU-kommissionen och förmedlades i ett telefonsamtal. Det väcker frågor om vilken dokumentation som ska krävas när det kommer till information som är av stor betydelse. För att se eventuella mönster vad gäller avnotifieringar har vi tittar på tidigare fall. Totalt har det handlat om sju fall 1999-2007, och det finns få likheter mellan dem. Antalet avnotifieringar är dessutom så pass litet att man kanske inte kan tala om att det finns ett normalt sätt att hantera den typen av ärenden. Utskottet har i varje fall gjort bedömningen att befogenheten att avnotifiera ligger hos den minister som har ansvaret för det aktuella sakområdet. Vikten av bra dokumentation har lyfts upp flera gånger tidigare i betänkanden. Det finns självklart lägen där muntlig kommunikation är mer praktisk än skriftlig kommunikation. Men det måste ändå finnas skriftligt beslutsunderlag som kan granskas i efterhand. Inte minst granskningsorgan som vi själva i konstitutionsutskottet eller för den delen Justitieombudsmannen är beroende av det. I vårgranskningen år 2004 påpekade den dåvarande statsministern att alltmer av samtalen med utländska företrädare sker informellt. Det innebär att en mindre del av informationen som utbyts dokumenteras i tjänsteanteckningar. Hur man i en framtid som präglas av mer informella kontakter ska kunna dokumentera samtal mellan stats- och regeringschefer var enligt dåvarande statsministern något som vi måste reflektera över. Det finns riktlinjer för muntlig handläggning av ärenden inom Regeringskansliet. Det finns också riktlinjer för muntlig handläggning av ärenden som rör bidrag till föreningar. Det finns däremot inga särskilda bestämmelser om telefonkontakter med tjänstemän vid EU:s institutioner. I en tidigare granskning bedömde konstitutionsutskottet att det hade varit en fördel om beredningsarbetet och beslutsfattandet hade kunnat grundas på skriftliga meddelanden från kommissionen. Det är en uppfattning som utskottet upprepar i det betänkande som vi diskuterar nu. Samtidigt inser vi att det ibland kan vara en fördel med en telefonkontakt, givet att det förs noggranna tjänsteanteckningar. En tjänsteanteckning ska alltid föras om kommunikationen innehåller nya sakuppgifter som kan ha betydelse för ett beslut. Det är inte acceptabelt att kontakter av betydelse förekommer mellan Regeringskansliet och EU-kommissionen utan att dessa kontakter noteras. När Jordbruksdepartementet helt saknar dokumentation från den kommunikation som förts med EU-kommissionen under mer än ett års tid tycker vi att det är ganska anmärkningsvärt. Med det yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan i betänkandet.

Fru talman! Den granskning KU genomför under hösten har inte haft samma uppmärksamhet vare sig i processen eller här i kammardebatten som den granskning och debatt som är under våren. För den skull är den här granskningen nog så viktig för utvecklingen av Sveriges demokrati och ordning och reda i Regeringskansliet. Det gäller det föredöme som Regeringskansliet ska utgöra för Sverige. Det kan tyckas att de ställningstaganden som utskottet gör inte är sensationella. Men enbart det att granskningen genomförs har en mycket stor betydelse. Det handlar om kännedomen om hur Sverige styrs men också om att bidra till att utveckla verksamheten. Det finns en strävan efter ordning och reda som vi har uppmärksammat, men det finns mycket kvar att göra. Några av de erfarenheterna har tagits upp här tidigare i dag. Vi har i betänkandet också erfarenheter från den granskning vi gjorde med anledning av anmälningar mot enskilda statsråd under våren. Det gäller notifieringsärendet, handläggande i regeringen i utrikesministerns namn och expeditionsministär. Som tidigare har påpekats, och där är utskottet enigt, är det viktigt att vi eftersträvar skriftlig dokumentation. Det är viktigt att hävda gentemot EU att vi vill ha det. Den kommunikation som sker med EU-kommissionen ska gå att följa upp och läsa i efterhand. Det är viktigt för offentligheten och också för granskningen som görs av både KU och massmedierna. Däremot kan jag inte ställa upp på kravet på förnyad riksdagsbehandling om en avnotifiering av ett riksdagsbeslut sker. Det är regeringen som notifierar, och då är det också regeringen som ska avnotifiera. Man kan fundera på vilken skillnaden hade varit om den regeln hade gällt för presstödet. Nu avnotifierade regeringen det. Det anmäldes i budgetpropositionen, och oppositionen hade också alternativa motioner. Det hade inte varit någon skillnad. Det riksdagsbeslut som kunde ha kommit hade varit är att Sveriges riksdag hade beslutat att inleda två parallella processer gentemot EU. Det framfördes som en av konsekvenserna. Jag delar inte den reservationen. När vi ser på förändringen av personalstyrkan delar jag helt Karl Sigfrids uppfattning. Det är viktigt att vi följer upp det. Även om vi nu har sett en ringa minskning är det viktigt att utvecklingen av personalstyrkan på Regeringskansliet följs upp. Det är också viktigt att det arbete som påbörjats med att se över och förbättra Regeringskansliets organisation med syfte att öka effektivitet och samordning mellan olika enheter också följs upp. Det är för mycket stuprör och för lite hängrännor i Regeringskansliet. När det gäller utnämningsmakten konstaterar utskottet att det gått för kort tid för att utvärdera den. Det får vi återkomma till. Det är ett viktigt område för KU. Där har också regeringen påbörjat ett arbete för att göra processen mer transparent och också ha en tydlig strategi för vad man vill åstadkomma. Fru talman! Med det yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan i betänkandet.

Fru talman! Att Stefan Tornberg inte ställer upp på reservationen har vi förstått i utskottet, så hade han sagt något annat nu hade det varit lite överraskande. Du säger att du inte ser någon skillnad om man hade haft det i riksdagen innan det avbröts och kom i budgetpropositionen. Den skillnad jag ser här är de facto att riksdagen kan ha en majoritet som säger att vi inte ska avbryta processen. Presstödsärendet är ju lite unikt, för det är en process som pågår. Vi har två andra ärenden som jag tycker är lika intressanta, och det är när vi har haft ett regeringsskifte och man inte har velat ha det beslut som riksdagen tidigare har fattat. Även när det gäller flygskatten tar sig regeringen friheten att gå in och avbryta en process som pågår. På det sättet omöjliggör man att riksdagens beslut kan träda i kraft. Nu förlitar sig den majoritetsregering vi har så helt och fullt på att varenda ledamot ställer upp på vad regeringen säger. Men om det hade funnits ledamöter som tyckt att den här skatten skulle vara kvar och hade röstat för det hade ju processen avbrutits och fått börja om. Det är det som vi hävdar måste ske i rätt ordning.

Fru talman! Ingen kan hävda att avnotifieringen av presstödet har gått obemärkt förbi. Det är en fråga som anmäls i budgetpropositionen och som har diskuterats här i kammaren många gånger, och den har också varit föremål för konstitutionsutskottets granskning. Jag har svårt att se hur en sådan process skulle ha gått till om regeringen hade lämnat det till riksdagen och riksdagen skulle ha tagit ställning till vad konsekvenserna blir av en avnotifiering. Även där hade regeringen varit tvungen att inleda en process, på samma sätt som man har gjort nu, för att se vad alternativen är. För att vi ska kunna rösta om det här måste vi ha tydliga alternativ i riksdagen - annars blir det bara en chimär. Det är just detta, som du säger, att majoriteten bifaller regeringens förslag. Det blir en meningslös debatt. Ska riksdagen på allvar kunna ta ställning till sådant måste det finnas två tydliga alternativ. Vad innebär det om vi avbryter avnotifieringen, och vad innebär det om vi fortsätter? Jag har det fortfarande inte riktigt klart för mig, men det kanske Helene Petersson har.

Fru talman! Vi får inte bara haka upp oss på presstödsärendet. Vi har ju andra ärenden också där regeringen har ett helt annat förslag. Man vill avbryta hela den process som har satts i gång för man vill inte ha en ersättning av koldioxidskatten och vill inte ha en flygskatt. När det gäller flygskatten tar man sig då friheten att avbryta och avnotifiera, återkalla notifieringen, innan riksdagen har sagt att vi inte ska ha någon flygskatt. För mig hade det varit rimligare om man hade gått till riksdagen och fått riksdagens godkännande: Ja, den nya majoriteten tycker inte om flygskatten. Och när riksdagen har sagt nej, att vi inte ska ha någon flygskatt, kontaktar regeringen EU-kommissionen och säger att vi återkallar vår notifiering därför att riksdagen har beslutat att vi inte ska ha det på detta sätt. I de fall regeringen själv fattar beslut är det regeringens egen sak att jobba med frågan fram och tillbaka. Men vad vi hävdar är att om frågan har varit uppe i riksdagen på grund av ett krav och för ett beslut, och beslutet kräver ett godkännande i EU, tror jag att vi har en klok riksdag om det finns ett starkt skäl att vi ska dra tillbaka processen ett steg. Det har vi gjort i presstödsfrågan, och jag lever i förhoppningen och utgår från att vi kommer att ha ett presstöd även i fortsättningen. Men då återkommer man. För riksdagen presenterar man sakliga skäl och grunden för att man vill göra på detta sätt. Jag tror att riksdagen kommer att säga okej. Men då har saker och ting tagits i rätt ordning. Riksdagens beslut har inte överträtts av regeringen, utan man har fått ett godkännande.

Fru talman! Jag måste börja med att säga att flygskatten inte var någon koldioxidskatt utan var en ren straffskatt på flyg. Men det är bara en saklig invändning. Jag kan dela uppfattningen att vi behöver ha en diskussion om regeringens respekt för riksdagens beslut. När vi i KU har diskuterat tillkännagivanden från riksdagen har det funnits ärenden från både den gamla och den nya regeringen som ligger kvar och skvalpar. Jag tycker att det är en viktig debatt. Det här är Sveriges högsta beslutande organ, och det finns anledning att ha en diskussion om hur respekten för riksdagsbeslut är och hur lång tid som kan gå. Räcker det med att avrapportera det i en interpellationsdebatt, som vi gör i dag, eller ska vi kräva någonting mer? Men det handlar om någonting helt annat än notifieringsärendet.

Fru talman! Flera har berört stora delar av den här administrativa granskningens olika bitar, och jag ska inte fördjupa mig i den delen. Jag ska bara betona att huvuddelen av betänkandet är enigt. I den allmänna debatten uppfattas det ofta så att det är väldigt mycket partipolitiska strider i konstitutionsutskottet. Vi har olika uppfattningar på vissa punkter, och det är inte så konstigt. Även Högsta domstolen kan ha särskiljande meningar när man dömer. Jag ska inte fördjupa mig i den diskussionen heller, fru talman, utan jag ska bara säga några ord med anledning av diskussionen om notifieringar och avnotifieringar. Jag kanske ska förklara begreppet för de utanförstående. Begreppet notifiering handlar om att man anmäler till EU-kommissionen om man ämnar vidta en åtgärd i ett ärende som handlar om statligt stöd. Man kan då säga att det som diskussionen gäller är vem som har beslutsbefogenheter över notifieringsärendena. Är det regeringen eller riksdagen? Som vi i majoriteten ser det är det regeringen som, närmast som en förvaltningsuppgift, ska vidta dessa åtgärder, inte riksdagen. Vill man ha en annan ordning får man väl motionera om att notifieringsbeslut ska fattas av riksdagen och inte av regeringen. Notifieringen är inte heller en del av riksdagsbesluten, utan det kan anges som en förutsättning för att man ska kunna få igenom ett förslag, till exempel förändrade statsstödsregler. Detta kan bara ske om det godkänns. Om det inte godkänns får man i så fall återkalla själva beslutet. Men riksdagens agerande har inte direkt med själva notifieringsprocessen att göra i sig. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att det måste finnas klara rättsliga grunder när vi diskuterar de här frågeställningarna. Därför blir jag väldigt konfunderad över reservationen. Det är inte riksdagen som beslutar om notifiering och inte heller om avnotifiering, och därför kan man inte ha den skrivning som man har i reservationen. Jag funderade mycket på hanteringen och drog parallellen med hur vi har hanterat tillkännagivanden från riksdagen till regeringen, därför att de har egentligen inte heller någon rättslig grund. Under den tid jag har suttit i konstitutionsutskottet har vi skärpt kraven när det gäller information till riksdagen. Därför tyckte jag att det var rimligt att man när man gör en avnotifiering också bör meddela riksdagen detta så fort som möjligt och skälen till att man har gjort en avnotifiering. Men riksdagen som sådan ska inte fatta beslut i de här frågorna. Dessutom finns det en ytterligare problematik. Jag har länge levt i föreställningen att riksdagen kan ge regeringen föreskrifter som den sedan ska kunna utforma i olika förordningar till exempel. Men nu lärde jag mig i Grundlagsutredningen av de lagkloka att när riksdagen utfärdar föreskrifter är det i form av lagar och grundlagar. När jag pressade dem på de här punkterna, till exempel när det gällde presstödsförordningen, blev de mer suddiga i kanten. Rättsläget kanske inte är helt klart. Jag har också fört en diskussion med KU-kansliets personal om just den här frågeställningen: Vad är det för rättslig grund när vi fattar ett beslut om presstödsfrågorna och regeringen utifrån detta sedan utfärdar en presstödsförordning? Jag lärde mig att det finns något som heter riksdagsbundna förordningar. Frågan är om det egentligen finns rättslig grund för att ha sådana. Det är en intressant frågeställning som vi utvecklar vidare i något annat sammanhang. Men det pekar på att detta med riksdagens möjligheter att lägga sig i sådana processer inte är helt enkelt.

Fru talman! Notifieringar och avnotifieringar har varit ett återkommande ämne här. Ingvar Svensson och jag är självklart överens om att det är regeringen som ska sköta de administrativa åtgärderna. Hanteringen av frågan ska riksdagen inte syssla med. Problemet uppstår när beslutet i riksdagen är taget och det krävs att EU-kommissionen godkänner det. Sker då en avnotifiering kan riksdagens beslut inte träda i kraft. Därför ser jag inte något orimligt i att vi ställer kravet att regeringen ska komma till riksdagen, presentera det hela och tala om sina skäl. Jag tror som sagt att vi har en klok riksdag. Finns det ett ordentligt underbyggt skäl säger riksdagen ja. Man tar emot information, och man kan lägga det till handlingarna eller något liknande, men det ska behandlas av riksdagen. Vi tycker inte att det räcker med bara information.

Fru talman! Det betyder att Helene Petersson i Stockaryd anser att riksdagen inte ska besluta om notifieringen men väl om avnotifieringen. Det är ett lite märkligt och något avigt tillvägagångssätt i sammanhanget. Det finns heller ingen rättslig grund för att ställa de kraven på riksdagsbeslut. Om man anser att det ska vara så får man väl ställa kravet att det ska finnas en rättslig grund och att det är riksdagen som fattar beslut om notifiering och avnotifiering. Men så länge denna rättsliga grund inte finns utan beslutet ligger på regeringen får man se på vad man kan kräva av regeringen. Från majoritetens sida tycker vi att det är rimligt att regeringen snarast möjligt informerar riksdagen om att man avnotifierar och om vad som är skälen till det. Detta var ju också Helene Petersson inne på, även om hon ville ha ett direkt riksdagsbeslut. Men det anser inte jag är i paritet med de befogenheter som riksdagen har.

Fru talman! Arbetet med en sak i riksdagen kan ske på väldigt många olika sätt. Det kommer skrivelser från regeringen. Det kan vara en liten, kortfattad skrivelse som ändå kommer att behandlas här. Den godkänns av riksdagen och läggs till handlingarna. Jag återkommer till frågan om flygskatten, för jag vill höra Ingvar Svenssons syn på detta. Här har vi ett konkret ärende där den förra regeringen tyckte att det var en bra sak att lägga extra skatt på flyget. Det beslutades, men den nya regeringen tycker inte om denna skatt. Jag har full förståelse för att det finns saker som vi har olika ståndpunkt om, och detta är en sådan sak. Men det är de facto ett beslut som riksdagen har tagit som måste ändras av riksdagen. Därför tycker jag att det är rimligt att regeringen inte går emellan och drar tillbaka notifieringen. Det hade krävts att EU-kommissionen skulle godkänna detta med flygskatten. Hade det inte varit rimligt att regeringen hade väntat tills riksdagen med den nya majoriteten hade sagt ja till att inte ha flygskatt? Först då skulle man ha kontaktat EU-kommissionen och återkallat notifieringen. Jag tycker att det är en rimlig ordning. Det är de instruktioner som vi tycker ska finnas oavsett vilken regering det är.

Fru talman! Beslutet i riksdagen var ju inte att notifiera, eller hur? Det handlar också om en substansförändring. Det är mer en etikettsfråga än en konstitutionell fråga när man informerar riksdagen om detta. Jag kan förstå att man kan ha synpunkter på att man ska ta detta i ett och samma sammanhang, där man så att säga tar tillbaka substansen i sakfrågan. Det är en etikettsfråga, men det är inte en fråga som kan bli föremål för konstitutionell kritik eftersom den rättsliga grunden är att regeringen har befogenheter till notifiering och avnotifiering. När det gäller presstödsfrågorna har riksdagen fattat beslut där det sägs att man ska notifiera om riksdagen godtar det. Men det intressanta är att när man gör avnotifieringen har man inte förändrat substansen i själva riksdagsbeslutet. Det ligger fortfarande kvar. I den delen finns en viss skillnad.