Gymnasieskolan

Utbildningsutskottets betänkande 2013/14:UbU11

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 19 mars 2014

Beslut

Nej till motioner om gymnasieskolan (UbU11)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2013 om gymnasieskolan. Skälet är tidigare riksdagsbeslut, gällande lagar och regler och att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Motionerna handlar om framtidens gymnasieskola, avhopp från gymnasieskolan, längden på gymnasieskolans nationella program, behörighet till gymnasieskolans nationella program, grundläggande högskolebehörighet för alla elever i gymnasieskolan, kvaliteten i arbetsplatsförlagt lärande på yrkesprogrammen och i den gymnasiala lärlingsutbildningen samt en förlängd gymnasial lärlingsutbildning.

Andra motioner handlar om starkare roller för arbetsmarknadens parter och de nationella programråden när det gäller yrkesprogrammen, nya inriktningar på de nationella programmen, ämnet estetisk verksamhet, utvärdering av konsekvenserna av gymnasiereformen och registerkontroll av personal i gymnasieskolan.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.

Hela betänkandet

Betänkande 2013/14:UbU11 (pdf, 304 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

53 motioner

Motioner från ledamöterna

Fler unga in på arbetsmarknaden Motion 2013/14:A398 av Gustav Fridolin m.fl. (MP)
För hela orten - Politik för upprustning och hållbarhet i miljonprogramsområden Motion 2013/14:C419 av Åsa Romson m.fl. (MP)
Kulturskapande Motion 2013/14:Kr254 av Tina Ehn m.fl. (MP)
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund, fritid, idrott, civilsamhälle, folkrörelser, folkbildning Motion 2013/14:Kr339 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa m.fl. (S)
Småföretag - en hörnsten Motion 2013/14:N331 av Anita Brodén m.fl. (FP)
Gymnasieutbildning och arbetsmarknadsbehov Motion 2013/14:Ub207 av Jasenko Omanovic och Ingemar Nilsson (S)
Privatekonomi och entreprenörskap i skolan Motion 2013/14:Ub221 av Andreas Carlson (KD)
Stärk yrkesprogrammen på gymnasiet Motion 2013/14:Ub223 av Andreas Carlson (KD)
Körkortsutbildning i skolan Motion 2013/14:Ub231 av Christina Oskarsson och Jörgen Hellman (S)
Lärlingar måste få jobb Motion 2013/14:Ub232 av Krister Örnfjäder (S)
Fortbildning för gymnasielärare Motion 2013/14:Ub249 av Pia Nilsson (S)
Körkort ökar möjligheten till arbete Motion 2013/14:Ub262 av Gunilla Nordgren (M)
Körkortsutbildning i gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub263 av Ingemar Nilsson och Jasenko Omanovic (S)
Konsumentkunskap och privatekonomi i skolan Motion 2013/14:Ub265 av Monica Green (S)
Ung företagsamhet Motion 2013/14:Ub270 av Åsa Lindestam (S)
Körkortsundervisning på gymnasiet Motion 2013/14:Ub275 av Hillevi Larsson (S)
Undervisning om företagande med kooperativa värderingar Motion 2013/14:Ub283 av Anders Åkesson (C)
Skolresor för gymnasieelever med funktionshinder Motion 2013/14:Ub284 av Kerstin Nilsson (S)
Förändring av statsbidraget till gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub285 av Leif Pettersson (S)
Gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub287 av Kristina Nilsson (S)
Körkort i gymnasiet Motion 2013/14:Ub300 av Ann-Christin Ahlberg (S)
God kontakt mellan elev, skola och vårdnadshavare Motion 2013/14:Ub311 av Lotta Finstorp (M)
Unga på arbetsmarknaden Motion 2013/14:Ub313 av Sten Bergheden (M)
Lastbilskort inom ramen för gymnasieutbildning Motion 2013/14:Ub331 av Katarina Köhler (S)
Felaktigt placerade barn Motion 2013/14:Ub332 av Anna-Lena Sörenson m.fl. (S)
Utbildningssatsning för personliga assistenter Motion 2013/14:Ub339 av Shadiye Heydari (S)
Att satsa på entreprenörskap i skolan Motion 2013/14:Ub348 av Jenny Petersson (M)
Körkortsundervisning i gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub363 av Johan Andersson m.fl. (S)
Registerkontroll även till gymnasiet Motion 2013/14:Ub366 av Hannah Bergstedt (S)
Estetiska ämnet som gymnasiegemensamt ämne Motion 2013/14:Ub373 av Johan Löfstrand m.fl. (S)
Öka samverkan med Ung Företagsamhet Motion 2013/14:Ub389 av Christian Holm (M)
Praktik på samtliga gymnasieprogram Motion 2013/14:Ub391 av Christian Holm (M)
Drogtester i skolan Motion 2013/14:Ub392 av Christian Holm (M)
Gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V)
Slumpvisa drogtester Motion 2013/14:Ub412 av Margareta B Kjellin (M)
Konsumenters behov av kunskap kring ekonomi, hälsa och hållbart samhälle Motion 2013/14:Ub416 av Anita Brodén och Christer Winbäck (FP)
Alla elevers rätt till högskolebehörighet Motion 2013/14:Ub436 av Pia Nilsson m.fl. (S)
Skolan som väg till arbetslivet Motion 2013/14:Ub437 av Jennie Nilsson (S)
Utveckla valfriheten och mångfalden i välfärden Motion 2013/14:Ub447 av Fredrik Schulte (M)
Praktik på gymnasiet Motion 2013/14:Ub458 av Pia Nilsson m.fl. (S)
Körkort för jobb Motion 2013/14:Ub495 av Isak From m.fl. (S)
Översyn av beslut gällande möjlighet till lastbilskort på bygg- och anläggningsprogrammets gymnasieutbildning Motion 2013/14:Ub505 av Helena Lindahl (C)
Privatekonomi i skolundervisningen Motion 2013/14:Ub508 av Jessika Vilhelmsson och Oskar Öholm (M)
Lärlingsutbildning för undersköterskor Motion 2013/14:Ub510 av Margareta B Kjellin (M)
Privatekonomi i gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub511 av Johan Johansson (M)
Rätten till grundläggande högskolebehörighet utan aktiv begäran Motion 2013/14:Ub521 av Jabar Amin och Mats Pertoft (MP)
Peer review i skolan Motion 2013/14:Ub534 av Finn Bengtsson och Per Bill (M)
Kompensation till elever som felaktigt placerats i särskola Motion 2013/14:Ub539 av Roland Utbult och Anders Andersson (KD)
Om vikten av en fungerande kompetensförsörjning Motion 2013/14:Ub552 av Krister Hammarbergh (M)
Eleven i centrum Motion 2013/14:Ub565 av Jabar Amin m.fl. (MP)
Politik för gymnasieskolan Motion 2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S)
Utbildning i ekonomi och konsumentfrågor Motion 2013/14:Ub580 av Carina Ohlsson och Monica Green (S)
Körkortsutbildning i skolan Motion 2013/14:Ub581 av Marie Nordén m.fl. (S)

Beredning

Beredning i utskottet: 2014-02-06
Justering: 2014-03-06
Betänkande publicerat: 2014-03-11
Trycklov: 2014-03-10

Reservationer 17
Betänkande 2013/14:UbU11

Nej till motioner om gymnasieskolan (UbU11)

Utbildningsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2013 om gymnasieskolan. Skälet är tidigare riksdagsbeslut, gällande lagar och regler och att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2014-03-19

Webb-tv Debatt om förslag: Gymnasieskolan

11 juli 2022
Debatt om förslag 2013/14:UbU11

Dokument från debatten

2014-03-19

Protokoll för debatten

Caroline Helmersson Olsson (S)

Anf. 90 Caroline Helmersson Olsson (S)

Herr talman! I den här debatten behandlar vi framför allt de kommittémotioner om gymnasieskolan som väckts av S, V och MP under den allmänna motionstiden. Gemensamt för oss är att vi tycker att ambitionen för gymnasieskolan ska höjas. Majoriteten i utskottet avstyrker samtliga våra förslag med bland annat motiveringen att de anser att vi har en gymnasieskola anpassad för framtiden på plats. Det tycker inte vi. Ambitionerna var goda, men verkligheten har visat att det inte har fungerat. Herr talman! Alla vill inte bli akademiker. Men nära nog alla vill ha ett jobb. För att få ett arbete i dag krävs en gymnasieutbildning. Att säga något annat är att luras. De flesta studier som rör arbetsmarknaden visar att ungdomar utan gymnasieutbildning har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Vi har föreslagit att gymnasiet ska vara obligatoriskt. När man säger till ungdomar, som minister Björklund, gång efter annan att "alla vill inte bli akademiker" och det är "inte ens önskvärt" - ibland smyger det sig in ett "kan" - sänder det fel signaler. För det första: Vad är en akademiker egentligen? En person som studerar eller är utbildad vid högskola eller universitet - det är väl det första man kommer att tänka på. Är det en yrkesarbetande med betyg i akademisk utbildning, ett förhållningssätt, eller att du blir duktig på att sortera det du lär dig? Det tror jag att det är väldigt många som kan tänka sig att göra och att bli, åtminstone någon gång i livet. Forskningen har visat att höga krav och förväntningar på alla är en framgångsfaktor. För det andra sänder det konstiga signaler till omvärlden. I en kunskapsekonomi, där vi ska konkurrera med kunskap och inte med låga löner, duger det inte att sänka målet för eftergymnasial utbildning. Det finns ca 8 431 yrken i Sverige. Vi måste ha en gymnasieskola som förbereder för detta och som lägger grunden till att man kan byta mellan dessa yrken under livet eller kanske till och med starta ett företag. Vi måste sluta att sortera. Vi ska inte rigga återvändsgränder och hela tiden säga åt folk att de är det ena eller det andra. Vi behöver praktiska teoretiker och teoretiska praktiker. Faktum är att hjärnan och handen hör ihop - det är vetenskapligt bevisat. Vi vill att alla gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet. Avståndet måste vara kort till att gå vidare till yrkeshögskola eller högskoleutbildning, och gymnasieskolan ska också rusta en med bildning för livet. Herr talman! Ett av motiven till gymnasiereformen var att den skulle leda till färre avhopp. Det var en lovvärd ambition, absolut. Analytiker på Arbetsförmedlingen säger att det är så pass stora volymer av unga som inte slutför gymnasiet att det är det stora och viktigaste arbetsmarknadsproblemet. Vi ser ingen tendens till att det har blivit färre avhopp. I Skolverkets rapport som kom i förra veckan, tror jag, ser man att de snarare har ökat. Andelen unga mellan 18 och 24 utan gymnasieutbildning var också nästan 1 procent högre 2012 än 2011. Utskottsmajoriteten säger att det är för tidigt att fastställa vilka effekter gymnasiereformen har haft. Man ska följa utvecklingen, säger man. Vi har hört det förut, eller hur? Vänta och se. Det har vi absolut inte tid med! Som jag sade tidigare vill vi att gymnasieskolan blir obligatorisk. Det ställer krav på ungdomarna, men det ställer också krav på staten, kommunerna och skolhuvudmännen. Vi behöver förstås möta det med stora insatser för att alla unga ska ha möjlighet att nå en gymnasieexamen. Det kräver resurser, men det gör det också när ungdomarna står utanför. Stödet till eleverna måste stärkas. Det kräver nationella mål för avhoppen, och en utvecklad strategi som staten och huvudmännen kan komma överens om måste till. SKL har många goda exempel att peka på. Men vi socialdemokrater nöjer oss inte med det, utan vi vill också skriva ett utbildningskontrakt med dem som är mellan 18 och 24 år i dag så att vi samlar alla resurser, möjligheter och stöd för att de ska få en gymnasieutbildning. Herr talman! Ett annat motiv till att så starkt dela upp gymnasiet i högskoleprogram och yrkesförberedande program var att stärka yrkesutbildningen. Inte heller den ambitionen var fel - tvärtom, inte minst om man tittar på den framtida brist på vissa yrkesarbetare som man spår om. Många yrkesutbildningar leder också direkt till jobb. Jag brukar inte ta så stora ord i min mun i den här talarstolen, men jag kan nästan säga att jag tycker att detta är ett misslyckande. Eleverna söker sig inte till yrkesprogrammen; de snarare flyr dem. Det finns dock goda exempel i landet - skolor där man lyckas rekrytera elever till yrkesprogrammen. Gemensamt för dem tycks vara att man jobbar målmedvetet på att se till att eleverna får en bred kompetens och att de har möjlighet till vidare studier men också att de har en mycket nära koppling till arbetsmarknaden. Modellen med yrkescollege bygger på ett mycket nära samarbete mellan skolans huvudmän, regionens näringsliv, arbetsgivare i offentlig sektor och fackföreningar, som aktivt deltar i utbildningens utformning och kvalitet. Vi socialdemokrater vill utveckla yrkesprogrammen i linje med den modellen. Även det andra pedagogiska spåret inom yrkesutbildningen, lärlingsutbildningen, måste utvecklas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Lärlingsutbildningen är bra och ska finnas som ett alternativ för de elever som anser att det är den bästa formen. Men vi måste göra slut på beskrivningen att det är en form för skoltrötta. Det är det inte. Vi måste hitta system för att kvalitetssäkra den gymnasiala lärlingsutbildningen tillsammans med yrkesprogrammen. Herr talman! Människan lever inte av bröd allena. Hittills har mitt anförande varit väldigt inriktat på jobben, men självklart har gymnasieskolan också ett demokratiskt och bildande uppdrag. När jag och mina S-kolleger i utskottsgruppen träffade rektorn för Curt Nicolin-gymnasiet i Finspång talade han om den reella kursplanen, det vill säga vad man behöver ha med sig i livet. Det gymnasiet är ett av de av de goda exemplen som jag talade om. Regionens industri och Finspångs kommun äger friskolan, och man satsar på att erbjuda dubbla kompetenser: jobb eller plugg. Den reella kursplanen för gymnasieskolan innehåller enligt rektorn många kompetenser: 200 poäng ansvarstagande, etik, moral och människosyn, frågeformulering, initiativrikedom med mera. Det är endast ett ämne som har 201 poäng, och det är humor. Det tycker jag är en väldigt bra kursplan. Det säger ju någonting om vad man faktiskt behöver lära sig i gymnasieskolan. Den estetiska verksamheten i gymnasieskolan kan höra hit men kan också utveckla elevernas fantasi och kreativitet, som är en viktig kompetens i många yrken. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer är dessutom en av de åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande som fastställts av EU och som Sverige har ställt sig bakom. Estetisk verksamhet bör därför ingå som ett gymnasiegemensamt ämne i de nationella programmen. Jag vill slutligen yrka bifall till våra reservationer 1 och 5. (Applåder)

Esabelle Dingizian (MP)

Anf. 91 Esabelle Dingizian (MP)

Herr talman! Utbildningssystemet är centralt för samhällets möjligheter att utvecklas positivt. En tidsenlig utbildningspolitik är en förutsättning för ett hållbart och modernt samhälle. Ett utbildningssystem som är inkluderande, som underlättar för elever att lära sig och utvecklas, som bryr sig om alla elever och som ser till varje elevs specifika behov har större förutsättningar att vara framgångsrikt. Ett sådant system har alliansregeringen inte haft förmågan att införa. Alliansens politik har ofta lett till uppdelning, sortering och återvändsgränder. I stället för att öppna fler dörrar har regeringen gjort vad den kunnat för att allt fler dörrar till vidareutbildning ska stängas. Elever som inte gör de "rätta" valen i tid ska straffas genom att vidareutbildning försvåras; det är Alliansens politik. Miljöpartiet vill i stället öppna upp för framtida val och uppmuntra och stödja den som vill gå längre eller utbilda sig mer, oavsett när man fattar besluten. Herr talman! Alliansregeringens gymnasiereform, där man har försvårat för elever som går yrkesprogrammen att gå vidare till högre studier, har fått tummen ned av eleverna eftersom söktrycket till yrkesprogrammen minskar. Det visar rapporter från Skolverket. En tydlig bild kommer fram när vi ser på årskurs 1. År 2010 gick 35 procent av eleverna på yrkesprogram. År 2012 hade det sjunkit till 29 procent. Det är en minskning med 6 procentenheter. Det är kontraproduktivt att regeringen på detta sätt gjort att färre väljer yrkesprogrammen, som är centrala för den svenska arbetsmarknaden. Miljöpartiet vill i stället göra yrkesprogrammen attraktiva så att söktrycket ökar. Ett annat problem i gymnasieskolan är avhoppen samt att alltför många går ut gymnasieskolan utan ett fullständigt gymnasiebetyg. Andelen som fem år efter att de börjat läsa på gymnasiet fortfarande inte har ett slutbetyg har varit konstant de senaste tio åren, trots Alliansens höga svansföring i frågan. Drygt var femte person har vid 20 års ålder inte fullföljt gymnasieutbildningen, och den borgerliga regeringen har inte förmått att åtgärda detta. I stället hamnar många i introduktionsprogram. Introduktionsprogrammen är numera på väg att bli utbildningsväsendets motsvarighet till fas 3. Herr talman! Skolsegregationen är ett påtagligt problem. Ett sätt att bryta skolsegregationen är att använda det fria valet till att motverka skolsegregation snarare än att låta det bidra till att segregationen eskalerar. Genom att man tillhandahåller attraktiva profilutbildningar lockas elever från socioekonomiskt privilegierade områden till skolor i mindre privilegierade områden. S:t Botvids gymnasium, som ligger i min hemkommun, är ett positivt exempel på hur detta kan fungera. Deras nycirkusutbildning på det estetiska programmet har lockat elever från hela landet. Vi anser att regeringen bör ge Skolverket i uppdrag att tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting initiera profilutbildningar i miljonprogramsområden som var och en har kapacitet att locka elever från hela regionen, eller från hela landet. Miljöpartiet vill också inrätta en skolkommission med mandat att se över alla de senaste decenniernas stora skolreformer. Kommissionen ska samla forskningen, professionen och politiken. Vi är beredda att förutsättningslöst ta ställning till alla åtgärder som kan vända skolresultaten i gymnasieskolan. I dag är det ganska otydligt hur ansvaret för skolan fördelas mellan stat och kommun. Miljöpartiet vill att staten ska ta större ansvar för likvärdigheten genom att skolmyndigheterna ska kunna sluta samarbetsavtal med skolhuvudmän i syfte att skapa en positiv skolutveckling. I de fall där behov uppstår ska staten stå till tjänst med extra resurser som specialpedagogiska insatser, fler lärare, ökat stöd i läsförståelse eller andra viktiga insatser. På så sätt tar staten ett direkt ansvar för alla skolors utveckling till bra skolor. Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 9.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 92 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Gymnasieskolan har utvecklats från en angelägenhet för några få till en skola för alla. Allt fler ungdomar har fått möjlighet till mer och bättre kunskaper som svarar mot höjda krav från både arbetslivet och samhällslivet i övrigt. För Vänsterpartiet är satsningar på utbildning en nödvändig förutsättning för samhällets utveckling och för social frigörelse. Gymnasieskolan ska därför vara en rättighet och ge alla elever utökade valmöjligheter genom att förmedla kunskap och bildning. Skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen, inte att generera vinst till privata bolag. Men en allt större andel av gymnasieskolorna drivs av aktiebolag - aktiebolag som har till uppgift att ge vinst till ägarna. Vänsterpartiet anser att detta är fel. De fristående skolorna har inte samma skyldigheter, syften eller ambitioner som de kommunala skolorna och har inte heller samma kostnader. Det gäller exempelvis skyldighet att arkivera handlingar om elevers praktikperioder, något som kan visa sig vara viktigt för eleven senare i livet. Man har heller inte samma ansvar för att hålla bibliotek och idrottshallar. Friskolor utan annat syfte än det ekonomiska vinstintresset hör helt enkelt inte hemma inom det svenska utbildningsväsendet. För Vänsterpartiet kommer rätten till kunskap alltid att vara överordnad rätten till vinst. Vinst är ett mycket olämpligt styrmedel i en verksamhet som bör styras av behov. Skolan ska självklart styras av elevens behov och inte av aktiebolags vinstintresse. Om en skola får pengar över ska överskottet återinvesteras i verksamheten och på det viset komma eleverna till godo. Förra året gick, som vi alla säkert minns, JB Education i konkurs. Hundratals elever stod utan skola och hade inte en aning om var de skulle slutföra sin utbildning. Så kan vi inte ha det. Alla elever måste kunna lita på att de får bästa möjliga utbildning och att skolan finns kvar nästa termin. Herr talman! Vi vill att alla elever ska mötas av höga förväntningar när de börjar gymnasieskolan. Historien visar nämligen att höga förväntningar leder till bra resultat. Många konservativa var skeptiska till att införa enhetsskolan, eller grundskolan, med nio års skolgång för alla barn. Därefter såg de gymnasieskolan som ett oöverstigligt hinder för folkflertalet. I dag påstår borgerligheten att elever på yrkesförberedande program har svårt att ta till sig teoretiska kunskaper. Sanningen är den att eleverna alltid har svarat positivt på högre ambitionsnivåer i utbildningssystemet. Höga förväntningar har höjt den generella kunskapsnivån och gjort Sverige till en kunskapsnation. Den gamla, ålderdomliga föreställning som motiverar skillnader mellan teoretiska och praktiska yrken gäller inte i dagens och framtidens samhälle. God språkförmåga och språkförståelse är i dag lika viktigt på alla arbetsplatser. Demokratin och den medborgerliga delaktigheten på samma nivå kräver också att alla får samhällskunskap och omvärldsorientering på samma vis. Det gäller förstås kultur och estetik också. Den treåriga gymnasieskolan har inte bara stärkt de teoretiska kunskaperna utan också inneburit att den yrkesinriktade delen av utbildningen har kunnat utökas och förbättras. Vi menar att de yrkesförberedande programmen ska ge tillräcklig kunskap för att börja arbeta inom ett yrkesområde utan att låsa in eleverna i en speciell nisch på arbetsmarknaden. Därför ska yrkesutbildningarna också ge en generell grund varifrån kunskaper och förmågor sedan kan vidareutvecklas. I vissa fall kan det vara motiverat med en snävare specialisering beroende på lokala eller yrkesspecifika behov, men i normalfallet är det arbetsgivarens ansvar att färdigutbilda till ett yrke och för de speciella arbetsuppgifter som finns på varje arbetsplats. Arbetslivet har också ett ansvar att samarbeta med skolan och göra praktik och lärlingsutbildning till en möjlighet. Samverkan mellan skola och arbetsliv är också ett sätt att skapa flexibla och moderna yrkesutbildningar. Herr talman! Tidigare gick ungefär hälften av eleverna i gymnasieskolan på ett yrkesförberedande program. Sedan den nya gymnasieskolan, Gy 2011, infördes går nu bara drygt en tredjedel ett yrkesprogram. Utifrån den sociala struktur som råder i dag på de olika nationella programmen är det lätt att konstatera att den sociala snedrekryteringen kommer att öka också på högskolan med den nya gymnasieskolan. Möjligheten att läsa in högskolebehörigheten inom ramen för ett yrkesprogram är ett betydligt sämre alternativ än att gå ett högskoleförberedande program. Elever på yrkesprogram måste utnyttja det individuella valet eller gå ett utökat program för att läsa in de poäng som krävs för att få högskolebehörighet. Även om de gör det kommer de inte att kunna konkurrera om studieplatser på högskoleutbildningar eftersom de inte ges någon möjlighet att läsa kurser som ger meritpoäng. De får också mindre utrymme att läsa in de särskilda behörigheter som krävs för många högskoleutbildningar. Herr talman! Att kunna läsa vidare är en möjlighet, en möjlighet som inte behöver utnyttjas men som kan fungera som ett frikort om livet tar en annan vändning än man först hade tänkt sig. Därför anser vi att alla nationella gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet till högskolan. Grundskolan ska ge tillräckliga kunskaper och förbereda eleverna för samtliga nationella program på gymnasieskolan. Det innebär, menar vi, att det inte behövs olika regler för behörighet till olika program. Vänsterpartiet är kritiskt mot den uppdelning av behörighetskraven som högerregeringen genomfört. Från och med 2011 behövs det godkänt i åtta ämnen i grundskolan - däribland svenska, engelska och matematik - för att vara behörig till ett yrkesförberedande program. För behörighet till de högskoleförberedande programmen krävs det godkänt i tolv ämnen, inklusive svenska, engelska och matematik. De differentierade behörighetsreglerna ger en stark signal till både elever och föräldrar om vilken ambitionsnivå olika elever ska lägga sig på och kan därmed minska deras framtida valmöjligheter. Att dra en knivskarp gräns mellan yrkes- och studieförberedande programs behörighetskrav är heller inte befogat. Enskilda yrkesförberedande program kan mycket väl kräva lika stora förkunskaper som studieförberedande program, eller större. De nya behörighetsreglerna kommer inte att leda till att eleverna får bättre kunskaper eller till att fler elever når målen. Däremot ökar sorteringen genom att tusentals elever inte kommer att bli behöriga till ett högskoleförberedande program i gymnasieskolan. För att hindra denna utveckling vill vi att lika behörighetsregler ska gälla för alla gymnasieprogram. Det gör att även elever med snävare intressen med inriktning antingen mot det estetiska och praktiska hållet eller mot samhälls- och naturvetenskap får möjlighet att få behörighet. Detsamma gäller elever som nyligen anlänt till Sverige som flyktingar. Självfallet förutsätter dessa behörighetsregler också att det genomförs en rejäl satsning på kvalitetshöjande åtgärder i grundskolan med bland annat fler behöriga lärare, stärkt modersmålsundervisning, bättre utvärdering och uppföljning av undervisningen samt ett resursfördelningssystem som verkligen tar hänsyn till elevernas bakgrund och förutsättningar och därmed skiftande behov av stöd. De som ändå inte kommer in på nationella program kan också behöva erbjudas nya vägar att få de kunskaper som behövs i livet för att skaffa sig jobb och bli aktiva medborgare. Ett alternativ vi vill utreda är möjlighet även för yngre elever att gå på folkhögskola. Folkhögskolorna kan erbjuda undervisning under former som skulle kunna passa vissa elever som haft svårt att nå målen. Det vill vi alltså utreda. Herr talman! Det finns mycket mer att säga om skolan, men jag stannar där. Annars kommer vi inte att hinna votera om några timmar. Jag står förstås bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 5.

Michael Svensson (M)

Anf. 93 Michael Svensson (M)

Herr talman! Vi har i dag att behandla ett i mitt tycke mycket tunt motionsbetänkande. Det är väl egentligen ett gott bevis på att oppositionen numera instämmer i den inriktning skolan fått, framför allt efter alla stora skolreformer 2011. Jag vill börja med att travestera en tidigare, i förtid avgången, partiledare hos Socialdemokraterna: Något kunde ha gått sönder. Det fanns otaliga bevis på att skolan alltsedan år 2000, alltså cirka tio år efter många stora reformer och systemförändringar, var på dekis. Kurvorna pekade nedåt och fortsatte så efter 2006. Men naturligtvis vaknade inte eleverna och lärarna upp dagen efter valet 2006 och sade: Nu får vi skärpa oss, för nu har vi en ny utbildningsminister. Regeringen tog nödvändig tid på sig för att sedan med förnuft och känsla kraftigt reformera både grundskolan och gymnasieskolan. Den trevlige och säkert mycket ambitiöse skolministern kring 2005, Ibrahim Baylan, ville genomföra en del nyttiga förändringar som inte låg alltför långt från en del av det som kom på plats 2011. Men han fick bakläxa av den socialdemokratiska kongressen. Hade han inte fått det hade han naturligtvis blivit stoppad av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Här har vi en del av problemet. De partier som nu säger sig vilja ta över efter 2014 har diametralt olika syn på skolan. Det skolan nu behöver är arbetsro och att reformerna får sätta sig och verka i full kraft. För aldrig har jag hört så mycket positivt på alla skolresor genom Sverige, även om några ibland framhåller att det gick för fort och att de borde ha haft mer förberedelsetid. Men så tror jag att det är vid alla reformers genomförande. Gy 2011 är fortfarande i sin linda. Här kommer det säkert att behöva justeras en del. Är man bara prestigelös och självkritisk blir man lyhörd och är beredd på justeringar efter resans gång. Är programutbudet bra? En del förändringar kan man behöva diskutera. Vi har handelsprogrammet kontra ekonomiprogrammet och industriteknik kontra teknikprogrammet. Vård- och omsorgsprogrammet kanske behöver ytterligare något spår som leder snabbare fram till att bli sjuksköterska. På naturbruksgymnasierna kan en del förändringar behövas, även här kanske med ytterligare något spår. Hur är det då med fördelningen mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program? Färre söker sig till yrkesprogrammen just nu. Är detta då den katastrof som oppositionen säger? I tal är det ungefär 4 000-5 000 elever vi pratar om i hela Sverige. Jag tycker nog att man ska akta sig innan man tar så starka ord som katastrof i sin mun. Det finns fortfarande en missuppfattning som har spridits både av SYV:are och av en del riksdagsledamöter om vad de 2 500 poängen leder till. Sådana missuppfattningar är svåra att bli av med och hänger gärna kvar. Det finns också en nedgång som är mer av konjunkturell art. Faktum är att nedgången verkar ha bromsat in på en del program och i olika landsändar. Fakta är också att ekonomiprogrammet är en succé, liksom teknikprogrammet, där det fjärde året ska permanentas. Estetprogrammet har förts över till de sex högskoleförberedande programmen. Det är bra. Det ger en fingervisning om att programmet kan leda till många utbildningar och yrken. Det vi nu måste fokusera på är naturligtvis att öka genomströmningen, att se till att allt fler tar sin examen på tre år och - viktigast av allt - att allt fler elever får en komplett examen. Det är vår viktigaste utmaning. Här hoppas vi att programutbudet passar in och att införandet av lärlingsprogram och så småningom lärlingsanställning kommer att underlätta för en del. I dag går 99,5 procent till gymnasiet. Något snille i den högre matematiken på Sveavägen 68 eller riksdagskansliet förslår nu att det ska bli obligatoriskt. Skämt åsido tror jag att man missar målet och angriper fel problem. Vad ska rektorn säga till den som fyllt år, är myndig och trött på skolan? Jag tror på individanpassning, lyhörda lärare och kuratorer. I Kungsbacka har man en ny liten gymnasieskola. Den är döpt efter Beda Hallberg, som började med majblomman, och hjälper de mest skoltrötta eleverna. Fler sådana initiativ är jättebra. De problem som elever som hoppar av gymnasieskolan har i dag avhjälps inte av att man inför ett obligatorium. Den 20 februari skrev Ibrahim Baylan och Magdalena Andersson i Expressen om en skolpolitik bortom förnuft och känsla. Det är titeln på Jane Austens bok från 1811 och syftar förmodligen på att Elinor och Marianne ska hitta en balans mellan förnuft och känsla i livet och kärleken. Vi har efter noggrant utredande försökt införa skolreformer 2010 och 2011 med just förnuft och känsla. Det verkar som om professionen håller med. Ibland undrar jag, när jag ser sådana här rubriker i tidningen, om vi lever i samma land. Får vi så olika bilder när vi besöker svenska skolor? Jag tror att den svartmålning oppositionen ägnar sig åt kommer att straffa sig. Jag tror att väljarna är kloka. Vi får väl se framåt augusti september månad. Den fråga som ställdes i tidningen är berättigad: Hur ska en spretig opposition kunna regera med förnuft och känsla? Hur ska man kunna hitta balans? Och kärleken verkar vara rätt avlägsen, om inte utslocknad. Den största frågan är: Hur ska man genom att höja skatterna och bidragen i transfereringssystemen - och därmed bromsa svensk ekonomi och åter köra ned armeringsjärn i systemet, så att det verkar sämre och långsammare - få pengar över till reformer? Oppositionen säger sig vilja värna skolan men har en ekonomisk politik som gör att ni kommer att få allt mindre pengar över till nödvändiga satsningar. Här kommer även den skolpolitiska striden att stå. Sedan 2006 har vi satsat 7 miljarder mer än oppositionen i statliga pengar. När vi har sänkt skatten för att folk ska få mer över i plånboken har det, tack vare fler arbetade timmar, kommit in ca 50 miljarder mer till statskassan. Resonemanget om att vi satsar mer på skattesänkningar än skolan klingar alltså falskt. Vi måste också komma ihåg att skolan är kommunal och att Skolsverige omsluter ca 220 miljarder kronor. Jag tycker nog att Carl Bildts berömda ord från 1994 om den rödgröna röran står sig ganska bra även 2014. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Esabelle Dingizian (MP)

Anf. 94 Esabelle Dingizian (MP)

Herr talman! Michael Svensson verkar vara rätt nöjd. Tunt betänkande pratar han om. Skulle det vara ett tecken på att vi är överens? Det skulle jag inte vara så säker på. I fredags var jag och flera andra riksdagsledamöter bjudna på arbetsplatsbesök tillsammans med näringslivet och fackliga organisationer. Temat var yrkeskompetens. Vi diskuterade hur vi skulle kunna säkerställa kompetensförsörjningen i arbetslivet. Man var naturligtvis mycket orolig över situationen. Då undrar jag verkligen om Michael Svensson på fullaste allvar tycker att det inte finns några problem med den minskning som vi ser inom yrkesprogrammen. Jag undrar hur Michael Svensson tänker säkerställa att det finns kompetens för att bygga upp Sverige i framtiden.

Michael Svensson (M)

Anf. 95 Michael Svensson (M)

Herr talman! Jag berörde alla de resor i Sverige som vi är ute på. Jag hoppas att även ni gör sådana. Vi får många goda bilder och berättelser om hur väl det fungerar. Det säger inget om nedgången. Men jag tycker att vi ska komma ihåg att vi har ändrat inriktningen och sammansättningen på svensk industri och har mer tjänsteföretag. Där kan det finnas en naturlig förklaring till en viss nedgång. Jag tror att vi måste avvakta. De första eleverna på den nya gymnasieskolan går ut 2014. Jag har träffat elever på yrkesprogram i bland annat Halmstad som har valt bort en del av de programmen därför att de har tittat för mycket på konjunkturen. Som lärarna säger: När de skulle vara färdiga om två tre år finns det garanterat jobb för dem. Jag tror att vi behöver duktiga SYV:are, och jag tror också att vi behöver hjälpa till att sprida den statistik som finns, inte minst från yrkeshögskolorna, över hur det ser ut i respektive län. Då tror jag att vi hjälper eleverna betydligt bättre. Men jag skulle gärna vilja fråga dig, Esabelle, om Miljöpartiet fortfarande står bakom friskoleöverenskommelsen.

Esabelle Dingizian (MP)

Anf. 96 Esabelle Dingizian (MP)

Herr talman! Den frågan tar jag gärna i en debatt utanför kammaren. Jag tycker att det är ganska rimligt att vi håller oss till den diskussion som vi har här i dag. Jag vill poängtera behovet av att säkerställa yrkeskompetens i regionen, speciellt i Stockholm. Att det går bra i Halmstad är jättebra, men i Stockholm har vi stora problem. Det är inte så enkelt som att säga att eleverna i Halmstad kan flytta till Stockholm - det vet Michael Svensson lika väl som jag. Vi har brist på bostäder och har andra strukturella problem som gör att det inte bara går att titta på hur det ser ut i hela landet. Jag pratar i det här fallet om Stockholm. Vi behöver säkerställa yrkesprogrammen. Att stå här och säga att det inte är en katastrof att 4 000-5 000 ungdomar ratar yrkesprogrammen tycker jag är nonchalant av ett parti som tycker att man ska välja så att man får ett jobb när man är klar med skolan.

Michael Svensson (M)

Anf. 97 Michael Svensson (M)

Herr talman! Ska vi nu blanda in bostäder när vi inte fick blanda in friskoleöverenskommelsen? Stockholm har visat att man ligger före de av oppositionen styrda Göteborg och Malmö beträffande skolor och bostadsbyggande, så jag tycker nog att det finns en del övrigt att bevisa. Yrkeskompetensen tror jag är tillgodosedd ganska väl. Jag tror som sagt att vi måste avvakta ett tag. För 4 000-5 000 elever av en årskull på 100 000 tycker jag inte att man kan ta ordet "katastrof" i sin mun.

Caroline Helmersson Olsson (S)

Anf. 98 Caroline Helmersson Olsson (S)

Herr talman! Förnuft och känsla talar Michael Svensson om. Det är bra att ha som målinriktning. Men när vi pratar skolpolitik är det väl bättre att prata om forskning och beprövad erfarenhet och grunda sina slutsatser på det, fast jag ska inte förringa de resor i landet som vi gör. Där är vi uppenbarligen inte riktigt överens om verkligheten. Om jag lyssnade på Michael Svensson var vi kanske inte riktigt överens om historien heller. Det jag begärde replik på, nu när det verkar vara lite ändringarnas tid, var detta med duktiga SYV:are och detta med valen. Är ni beredda att förändra programstrukturen över lag? Grundläggande behörighet på alla program kan finnas på papperet, men det är väldigt beroende av att man har en duktig SYV:are och att det fungerar, och det handlar också om föräldrarnas förmåga att välja så att eleverna verkligen får vad de behöver i sina val framöver. Är ni beredda att göra det, Michael Svensson?

Michael Svensson (M)

Anf. 99 Michael Svensson (M)

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande att jag tycker att det finns stora behov av att se över strukturen. Det handlar om 50- och 100-poängskurser som kanske inte är något för oss att diskutera här i kammaren. Men det är klart att det finns olika funderingar över hur det fungerar på olika skolor. Jag har varit ute och pratat på hotell- och turistprogram och liknande. Det kan finnas behov av justeringar. Det gäller inte minst naturbruksprogrammen, som vi har två av i Halland. Där finns det elever som vill gå vidare till Lantbruksuniversitetet men har svårt med det i dag. Sådant tror jag att man behöver titta över. SYV:arna är - när vi pratar med SYV:are och yrkeskategorier runt omkring - en grupp som i dag delvis har blivit åsidosatt. Det finns inte längre mycket av yrkesstolthet, och det är en ganska spretig utbildning. Där tror jag att det behövs stora satsningar. Regeringen har satsat 10 miljoner kronor, men jag tror att det kanske är alldeles för litet.

Caroline Helmersson Olsson (S)

Anf. 100 Caroline Helmersson Olsson (S)

Herr talman! Jag måste säga att jag ganska glad över att regeringen och Alliansen kom på att man hade delat upp för mycket, att man tittar över det och har tillsatt en utredning och tittar på teknik- och industriprogrammen. Den utredningen får kanske - vad vet jag - tilläggsdirektiv, eventuellt redan i morgon, när jag vet att det är regeringssammanträde, så att utredningen kan titta över detta som faktiskt är kritik. Michael Svensson verkar ändå ganska nöjd med hur det ser ut och vill vänta och se. Jag har inte sagt att det är katastrof, men nog är det bekymmersamt, inte minst inom vård och omsorg. Det finns undersökningar som säger att det bara i Sörmland, som jag kommer från, inom några få år kommer att behövas 700 undersköterskor. Naturligtvis är det bekymmersamt - det måste Michael Svensson ändå hålla med om. Vi ska inte hålla på med poäng och sådant. Men i den här omstruktureringen har det kommit andra problem som jag egentligen inte hade någon aning om förrän jag var på en av mina resor i landet och träffade en SYV:are som berättade för mig att estetarna numera inte är behöriga till sjuksköterskeprogrammet, eftersom det fattas en mattekurs, att de enda som är behöriga att gå till en utbildning som lärare i matematik och naturämnen är naturvetarna och att teknikprogrammet inte har den möjligheten därför att det fattas biologi. Det finns mycket som har blivit väldigt råddigt. Kan inte SYV:arna reda ut det, hur ska då ungarna klara av att välja i den snårskogen?

Michael Svensson (M)

Anf. 101 Michael Svensson (M)

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt frågan. Men det verkar som om vi båda kan intyga att vi är hyggligt överens om att man måste följa reformen. Som jag sade i mitt anförande kan man, om man är prestigelös och självkritisk, under resans gång se över inte minst hur man fördelar olika poäng och kurser. Tidigare 100-poängskurser har delats upp i 50-poängskurser. Vad gäller vård- och omsorgsprogrammet finns det funderingar om att man kanske ska införa en undersköterskeexamen och även införa ett nytt spår som snabbare leder fram till en sjuksköterskeutbildning. Så blir det om man försöker ha en politik med förnuft och känsla.

Roger Haddad (FP)

Anf. 102 Roger Haddad (FP)

Fru talman! Gymnasieskolan är en viktig skolform. Den omfattar ungefär 330 200 elever. Antalet elever har minskat med 66 000 på fem år, i huvudsak på grund av demografin. 73 procent går i en kommunal gymnasieskola, och 26 procent går i en fristående gymnasieskola. Fördelningen är att ungefär två tredjedelar läser på ett studieförberedande program och en tredjedel på ett yrkesförberedande program. Våren 2012 var det 83,4 procent som lämnade grundskolan med behörighet till gymnasiet - en marginell ökning från året innan. Men fortfarande lämnar 15-20 procent av eleverna grundskolan utan behörighet. Detta måste vi ändra på. Folkpartiet instämmer i uppfattningen att det i dag krävs en gymnasieutbildning för att få ett arbete. Vi anser att det mest effektiva är att satsa på kvalitet i grundskolan. Därför vill vi nu prioritera lågstadiet för att få fler speciallärare och öka andelen lärare och öka andelen behöriga lärare. Så vill vi minska avhoppen och öka genomströmningen i skolan. Socialdemokraterna efterfrågar en strategi mot avhopp. Vad det innebär är oklart. Socialdemokraterna har inga förslag om hur de elever som kommer till gymnasiet utan behörighet ska hanteras. Deras enda besked till eleverna är: Ni ska in på ett treårigt program för att förberedas för akademiska studier. Trots att alla 18 nationella program är treåriga fortsätter Socialdemokraterna att motionera om att de ska bli treåriga. I reservation 2 avvisar Socialdemokraterna yrkesintroduktionsprogram som kan innehålla mindre teori och mer praktiska inslag. De vill heller inte säga någonting om de 3 660 elever som ett år efter studiestart inte längre finns kvar i gymnasieskolan. Vad är Socialdemokraternas alternativ och budskap till obehöriga elever som kommer till gymnasieskolan och till den grupp som har hoppat av gymnasieskolan och slagits ut från den? Vi anser att yrkesintroduktion är ett mycket viktigt inslag i gymnasieskolan för dem som är obehöriga och inte kommer in på ett nationellt program. Inom ramen för yrkesintroduktion ska eleven sedan antingen gå över till ett nationellt program, ett yrkesprogram eller gå ut i arbetslivet. Studerar man valet av inriktningar när det gäller yrkesintroduktion går huvuddelen av de obehöriga eleverna på vård- och omsorgsprogrammet eller på fordonsprogrammet, det vill säga yrkesprogram. Vad är problemet, Socialdemokraterna? Socialdemokraterna säger i talarstolen att forskning visar att vi ska ha höga förväntningar. Wiwi-Anne Johansson från Vänsterpartiet säger att man vill höja förväntningarna och kraven. I Socialdemokraternas och Miljöpartiets reservation 2 kritiseras vi i Folkpartiet och Alliansen för att sänka kraven. Men i reservation 3 från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill man att vi ska sänka kraven för att komma in på gymnasiet. Oppositionen motionerar alltså återigen om att intagningskraven när det gäller de studieförberedande programmen ska sänkas från godkänt i tolv ämnen till godkänt i åtta ämnen. När Wiwi-Anne Johanssons parti var stöd till den dåvarande S-regeringen räckte det med godkänt i tre ämnen för att man skulle komma in på gymnasiet. Kom inte och berätta för oss här att vi har sänkt kraven! Det viktigaste för Socialdemokraterna är att dessa krav likställs med kraven vid intagning till yrkesprogrammen, och frågan är varför. I betänkandet som utskottet har behandlat förklaras mycket tydligt att ämnesövergången från grundskolan till gymnasiets studieförberedande program är naturlig, medan det tillkommer nya praktiska ämnen och krav på yrkesprogrammen som kräver ett annat upplägg med bättre anknytning till arbetslivet. Andelen elever som har fått ett slutbetyg efter tre års studier i gymnasieskolan har i stort sett varit oförändrad de senaste nio åren. Gymnasiereformen infördes hösten 2011, och det är först nu som alla årskurser går enligt den nya gymnasiestrukturen. Men självklart finns det utmaningar. En tredjedel av de elever som lämnade gymnasiet 2012 hade inte ett slutbetyg. Detta beror på flera faktorer: skolk, dåliga förkunskaper, avhopp, studieuppehåll eller att man helt enkelt har erbjudits arbete. Fru talman! Jag ska slutligen säga någonting om oppositionens reservation 5. Där slår man fast att grundläggande kunskapskrav på alla program ska vara "relativt höga". Vad det innebär är oklart. Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets hela gymnasiepolitik kan sammanfattas i en mening: Alla elever ska tvingas läsa in behörighet till högskolan, och man vill ändra så att vi går från två olika gymnasieexamina till en gemensam examen för yrkes- och studieförberedande program. Det som Socialdemokraterna inte berättar i den här debatten heller, trots att vi har en sådan minst en gång per år, är att fyra av tio yrkeselever lämnade skolan våren 2011 utan ett slutbetyg från gymnasiet. Då spelar det ingen roll om vi höjer intagningskraven, sänker intagningskraven eller att färre söker till yrkesprogram eller inte. I ert koncept var det 40 procent som lämnade gymnasiet utan ett slutbetyg. Då står Socialdemokraterna här och talar om kompetensförsörjning. Dessa ungdomar hamnar hos Arbetsförmedlingen. På kommun- och skolnivå finns det till och med exempel där ännu fler elever lämnar gymnasiet utan slutbetyg. Att Socialdemokraterna vill gå tillbaka till en sådan struktur är helt obegripligt för oss i Folkpartiet och i Alliansen. Att branschen skriker efter rätt kompetens och startar egna yrkesskolor verkar den rödgröna oppositionen också ha missat. Fru talman! Till skillnad från den bild som Socialdemokraterna vill ge kan alla elever på nationella program sedan hösten 2013 ges grundläggande högskolebehörighet inom programmets ordinarie 2 500 poäng. Vi har även infört en rätt att i efterhand läsa in behörighet på Komvux. Den stora skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna tror jag är att vi vill att eleverna själva avgör om de vill läsa in en högskolebehörighet, men Socialdemokraterna vill tvinga dem att göra det. En annan skillnad är att vi är positiva till lärlingsutbildningar som i huvudsak förläggs ute på en arbetsplats, precis som Caroline Helmersson Olsson efterfrågade. Minst 50 procent av en lärlingsutbildning ska förläggas på en arbetsplats. Det var det som inte fungerade i det gamla systemet. I dag går enligt Skolverket ungefär 6 000 elever en lärlingsutbildning. Här ser vi att det enligt kvalitetsrapporter finns mycket kvar att göra för att höja kvaliteten. Fru talman! Gymnasiepolitiken får inte innebära kravlöshet, likformighet, maximal akademisering rakt igenom och inga alternativ för dem som kommer in och är obehöriga. Det är direkt felaktigt som Socialdemokraterna gör, nämligen att sänka kraven och inte minst, vilket symboliserar er gymnasiepolitik, blunda för alla som lämnar gymnasiet efter tre år utan ett slutbetyg, men många av dem får säkert en studentmössa. I synnerhet drabbar detta yrkeseleverna. Det är den stora skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Därför säger vi nej till att gå tillbaka till den gamla skolpolitiken. (Applåder)

Esabelle Dingizian (MP)

Anf. 103 Esabelle Dingizian (MP)

Fru talman! Roger Haddad är på offensiven. Det slår mig att du säger "socialdemokrater" fler gånger än du säger "Folkpartiet", Roger Haddad. Jag tycker inte att det är ett bra tecken. Jag tycker att det är bättre att du pratar om din egen politik än om vad andra partier vill. Det jag vill fråga dig om är de introduktionsprogram du nämnde. Vi kan på Skolverkets hemsida se att fler elever går på introduktionsprogrammen. Det största introduktionsprogrammet är Språkintroduktion, som i dag har 12 000 elever. Det har ökat med 19 procent. Är det någonting att vara stolt över, att Språkintroduktion är ett så stort program och att det ökar i den takt det gör, Roger Haddad?

Roger Haddad (FP)

Anf. 104 Roger Haddad (FP)

Fru talman! När Miljöpartiet var stödparti till S-regeringen var det största programmet Individuella programmet, det som så att säga var för de obehöriga. Trots att det bara krävdes tre ämnen för att komma in på ett nationellt program gjorde man i många kommuner, bland annat i Västerås som jag kommer ifrån, så att man tog bort behörighetskraven. Man tog så att säga in nollpoängare utan att passera gå - rakt in på ett nationellt program. Det sänkte naturligtvis kvaliteten. Jag talar om yrkesintroduktion, som är ett av fem särskilda program som har ersatt IV. Där går det fortfarande för många som inte är behöriga, trots att resultaten ökar marginellt från grundskolan sedan 2012. Det var det jag sade i mitt anförande. Det du tar upp, Esabelle Dingizian, är dock en direkt effekt av den migrationspolitiska överenskommelse vi har. Om du har läst hela Skolverkets rapport och inte bara den sidan vet du att huvudförklaringen är kriget i Syrien. Det är därför det är så många elever på Språkintroduktion. Jag har inga problem med det. Även om de hade kommit i sjuan, åttan eller nian hade de inte haft en chans att klara av grundskolans skolplikt på två och ett halvt eller tre år. Självklart blir det fler i gymnasieskolan, och det måste vi hantera.

Esabelle Dingizian (MP)

Anf. 105 Esabelle Dingizian (MP)

Fru talman! Jag tycker inte att det är någonting att ta upp att IV-programmet var dåligt. Det tycker vi nog allihop, och tanken var väl att vi skulle göra något bättre än det individuella programmet. Jag menar dock att det inte har blivit bättre. Du säger att branschen startar egna skolor för att säkra yrkeskompetensen, Roger Haddad. Ja, det är precis det som är problemet. Det var precis det jag sade till din allianskollega tidigare: Det finns kompetensbrister, och vad tänker ni göra åt det? Din allianskollega verkade mest vara nöjd med situationen som den är, men du kanske är mindre nöjd.

Roger Haddad (FP)

Anf. 106 Roger Haddad (FP)

Fru talman! Söktrycket till yrkesprogram började sjunka redan hösten 2008. Vår gymnasieskola infördes hösten 2011, och även om söktrycket till yrkesprogram sjönk väldigt mycket 2011 ser vi nu på 2013 års resultat att det fortfarande är färre som söker. Tappet är dock mindre. Det kommer alltså att neutraliseras, men det började redan 2008 - långt innan den nya gymnasieskolan. När det gäller yrkesskolor är det fortfarande så att alla kommuner inte erbjuder yrkes- och lärlingsprogram. De tittar mycket på storföretagen, men det finns små företag i industri- och verkstadssektorn som inte alltid känner till att exempelvis Svenskt Näringsliv och de stora organisationerna företräder dem. Därför sätter de ibland i gång egna yrkesskolor, och det har jag inga problem med. Jag tror på konceptet. Yrkes- och lärlingsprogram utan krav på högskolebehörighet men med nära koppling till näringslivet är det Sverige behöver. Det går inte att jämföra det gamla IV-programmet med nuvarande fem särskilda program. Förut blandade man nämligen alla i en stor grupp. Oavsett om du hade läst matte eller svenska i grundskolan var du tvungen att läsa matte och svenska igen, för kommunen erbjöd inga andra ämnen. Det fanns inte heller yrkesinriktningar eller språkintroduktion som det är upplagt i dag. Kom alltså inte och döm ut de nya fem särskilda programmen för yrkesintroduktion. Förut satt eleverna bara i en bänk i ett klassrum, och nu är de ute på en arbetsplats och lär sig yrket. De får ett särskilt bevis, går ut och får jobb eller går in på ett yrkesprogram. Det är en mycket bättre lösning.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 107 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Jag vill tala lite grann om de yrkesförberedande programmen och behörigheten. Vi har väldigt olika syn på vad det är man behöver. Jag var ordförande i gymnasienämnden i Mölndal mellan 2002 och 2006, då vi var med lokalt och styrde i Mölndals stad. Jag satt även med i ett programråd. Jag vet att programråden finns nu också, men då var också vi politiker med; jag tror att det ser lite annorlunda ut i dag. Det branschföreträdare hela tiden talade om var hur viktigt det var att dem de ville anställa framgent hade samma teoretiska kunskaper när det gällde engelska, svenska och samhällskunskap. De tyckte precis som vi i Vänsterpartiet att man också är en samhällsmedborgare som ska kunna medverka i demokratin och måste få de redskapen med sig. Roger Haddad behöver inte berätta att möjligheten att göra det finns i dag. Till exempel kan man dock inte få de extra meritpoäng ni har lagt till. Jag undrar om branschen tycker annorlunda nu än den gjorde 2006. Tycker branschen att det inte behövs så välutbildade personer som elektriker eller snickare, eller varför vill ni förmena dem detta? Vi menar inte att alla ska bli akademiker och fastna i den akademiska världen, men man ska få högskolebehörighet utan att tricksa och fixa när man går på gymnasiet. Jag skulle alltså vilja veta varför ni inte tycker att det är viktigt i de här yrkeskategorierna.

Roger Haddad (FP)

Anf. 108 Roger Haddad (FP)

Fru talman! När det gäller vilka dialogmöten man har med branschen vet jag inte vilka ni träffar. Jag träffar och hör självklart från olika, och det senaste budet är väl: Nej, tvinga inte alla ungdomar, som det var förut - men öka möjligheten. Det är precis det vi gör genom individuellt val eller utökat program, eller sedan i höstas inom ramen för yrkesprogrammen. Det som är lite beklagligt i debatten är att vi överdriver skillnaderna när det gäller poängen. Tittar man på kursplanen ser man att det inte är några dramatiska poäng. Sedan kan jag inte låta bli att jämföra, fru talman. I den gamla gymnasieskolan som du refererade till, Wiwi-Anne Johansson - när du var ordförande 2002-2006 - räckte det med att eleverna som skulle söka till yrkesprogram var behöriga i matte, svenska och engelska. Nu har vi höjt kraven till åtta ämnen. På studieförberedande program är det tolv ämnen. Varför? Jo, signalen till grundskolan måste vara tydlig: Det är där man får den teorietiska grunden för att inte bara komma in på utan även klara av en gymnasieskola. Nu tillhör du ett parti som bland annat vill sänka kraven från tolv till åtta ämnen när det gäller studieförberedande program Bara att gå från tre ämnen till åtta ämnen för att komma in på ett yrkesprogram ger dock i sig en bättre grundplåt, teoretiskt som praktiskt. Det är det du efterfrågar. Oavsett om vi pratar vård och omsorg eller plåtslageri är det klart att de eleverna får lära sig svenska, engelska och matematik. Det stämmer inte att vi har tagit bort det, utan vi minskar den teoretiska, gemensamma kärnan och lägger mer tid på yrkesämnen och praktiska ämnen. Det var nämligen det som var huvudkritiken mot den gamla gymnasieskolan.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 109 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Det var inte det jag frågade om. Det vi säger och det jag tycker är viktigt är att man läser samma teoretiska kurs - att det är ett basutbud där man inte ska behöva tricksa med en massa tillval och använda dem till att bli behörig till högskolan. Det kan nämligen mycket väl hända att jag när jag är 16 år vill bli elektriker men att jag så småningom när jag går min utbildning tänker att jag i stället skulle vilja bli elingenjör - okej, då har jag inte behörighet. Därför vore det bra om man fick det samtidigt. Vad jag inte fick svar på är varför inte en elektriker, byggnadsarbetare eller rörläggare behöver samma typ av utbildning i engelska, svenska, matte eller samhällskunskap som andra. Det är kanske en mer ideologisk diskussion. Varför ska man behöva välja till? Varför se det på det sättet? Ni brukar säga att vi nedvärderar de här yrkeskategorierna för att vi tycker att alla ska ha högskolebehörighet. Egentligen är det precis tvärtom. Vi menar att alla människor i dag som samhällsmedborgare behöver en likvärdig bas att stå på. Gymnasieskolan har blivit en bas numera. Det är inte som när jag växte upp. Då var det väldigt sällsynt att människor från arbetarklassen gick gymnasiet och läste vidare. Det handlar om synsättet. Varför ska man differentiera det? Varför inte ha samma behörighetskrav för flera grupper?

Roger Haddad (FP)

Anf. 110 Roger Haddad (FP)

Fru talman! Vi har i decennier sett sjunkande skolresultat. Det är grundskolans resultat som direkt slår igenom i gymnasiet. Alla studier på kommunal nivå om kunskapsmässigt svaga elever visar att ju fler icke godkända betyg de har, desto större risk har de att avbryta sina studier eller gå klart i gymnasieskolan men lämna den utan slutbetyg. Sverige och dess skolor har under många år testat den politik som Wiwi-Anne Johansson företräder. Fortfarande är det drygt 40 procent som går ut utan slutbetyg. Då spelar det ingen roll. Problemet är inte hanterat. Huvudkritiken mot den gamla gymnasieskolan gick ut på att de tvååriga, sedan treåriga utbildningarna teoretiserades för mycket. Det blev för mycket teori. Branschen sade sig då vilja smälla upp ytterligare en yrkesskola eller lägga ännu mer pengar på yrkesvux eller vuxenutbildning efter gymnasiet, för man fick inte den arbetskraft som man förväntade sig. Gymnasieskolans uppdrag enligt skollagen är inte bara att förse eleverna med grundläggande högskolebehörighet. Den har ett annat uppdrag, nämligen att utbilda ungdomar som vill bli anställbara för arbetslivet. Jag tycker att det är viktigt att vi jobbar på båda fronterna.

Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Anf. 111 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Fru talman! När vi nu kommit en bit in i debatten kan jag uppleva att den känns lite rörig. Många olika frågor blandas. Det kanske beror på att det är ett motionsbetänkande och inte ett förslag från regeringen med en tydlig struktur. Den nya gymnasieskolan har snart gått ett helt varv. I juni 2014 tar de första elever som genomgått den nya gymnasieskolan studenten. Redan nu har relativt många - det är många i varje årskurs - preliminärt sökt in till gymnasieskolan inför höstens intagning. Det är spännande att se hur det ser ut. Med tanke på hur statistiken ser ut för hela riket kan man bli bekymrad över vissa delar. Men den måste ändå brytas ned. Vi måste se på de olika delarna. Vad är det som gör att man lyckas vända trenden på olika ställen? Min vana trogen tänkte jag ge några lokala exempel från min valkrets Skaraborg. Det är nästan två sökande per plats på Volvos industriprogram. På Ållebergsgymnasiet i Falköping är teknikprogrammet det största. Det är spännande att vi har den här debatten samtidigt som vi talar om det fjärde året på teknikprogrammet, som nu också permanentas, vilket nämnts tidigare i debatten av mina allianskolleger. Fordons- och transportprogrammet i Vara, som tidigare inte hade någon intagning, men som har startat igen, har fler sökande än antalet platser. Jag tycker att det är jätteviktigt att belysa ett antal olika utbildningar som lyckats mycket väl med sin attraktivitet och där samverkan med branscherna fungerar på ett bra sätt. Ta då och gör ett studiebesök! Åk från Stockholm och se hur man gör i andra delar av Sverige för att locka elever! Du är välkommen, Esabelle, att besöka industriprogrammen i olika kommuner i Skaraborg för att se vad man kan göra för att lyckas på ett bättre sätt. Det är spännande att elever från industriprogrammet på en friskola i dagarna lyfter mot Shanghai för fyra veckors praktik. Det är fantastiskt spännande utbildningar. Det finns ett ansvar också från politiskt håll att tala om vilka framtidsmöjligheter som yrkesprogrammen har. Det har under ett antal år talats om att man skulle vara förlorare om man väljer ett yrkesprogram, att man skulle vara smartare än regeringen när man väljer ett högskoleförberedande program och så vidare. Detta har framförts i olika debattartiklar men också i denna kammare. Det är jätteviktigt att visa på framtidsmöjligheter. Jag tycker att det är oerhört magstarkt att stå i den här talarstolen och säga att regeringen har gjort vad den kan för att stänga dörrar för unga människor, när det är precis tvärtom. Vi har öppnat möjligheter. Det ser olika ut. Att man är så rädd för den olikheten är för mig väldigt förvånande. Det är viktigt att man när man kommer upp i 15-16-17-årsåldern får börja ta ansvar för sina egna val och för sin egen framtid. Vi behöver satsa på en god studie- och yrkesvägledning och på att vara goda förebilder på olika sätt, men det är också så att unga människor får möjlighet att välja inriktning. Rätten att läsa in grundläggande behörighet på komvux är en viktig del som också har framförts. Sedan tycker jag att det finns en viss obalans i de olika exemplen. Visst är det så att ett antal högskoleutbildningar kräver särskild behörighet. Exemplen som nämns nu skulle man inte heller komma in på direkt från den tidigare gymnasieskolans yrkesförberedande program, eftersom man redan där behövde särskild behörighet. Låt oss inte blanda äpplen och päron! Min allianskollega Roger Haddad har redan tidigare förtjänstfullt redogjort för inkonsekvensen i att man ibland säger att vi sänker kraven på unga människor, ibland säger att vi höjer dem. Egentligen handlar det om att man i stora delar av oppositionen vill sänka kraven när det gäller intagning till gymnasieskolan. Då blir det väldigt märkligt när man sedan säger att vi sänker dem. I alla program har det redan från första dagen med Gymnasium 2011 varit möjligt att läsa in grundläggande behörighet om man så önskat. Jag beklagar återigen att studie- och yrkesvägledningen kanske inte fullt ut har visat på möjligheterna och att debattens vågor har gått så höga. Jag kan vara förvånad över att man på ett antal program inte förtydligat detta ytterligare. Det hade man mycket väl kunnat göra från första början. Nu förtydligar vi från regeringens sida, och det är riktigt bra. En fråga som jag känner lyser med sin frånvaro i debatten handlar om lärarna. När vi talar om förskolan och grundskolan talar vi mycket om lärares kompetens och rekrytering. Läraryrket ska vara attraktivt på olika sätt. Jag tycker att det är viktigt att belysa hur vi har tryckt på karriärutvecklingsmöjligheterna från alliansregeringens sida, kanske framför allt när det gäller lektorer inom gymnasieskolan. Jag är så glad och tacksam över att alla från utskottet talar om alla de skolresor och studiebesök de gör. Jag tror att ni också har stött på de mycket välutbildade och välrenommerade lärare som på olika sätt lyfter kvaliteten inom gymnasieskolans spetsutbildningar, som alliansregeringen genomfört. På många sätt öppnar vi alltså verkligen dörrar och stärker kvaliteten. Jag nöjer mig med det, fru talman, och yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Carina Herrstedt (SD)

Anf. 112 Carina Herrstedt (SD)

Fru talman! Det har tidigare konstaterats här att andelen elever som lämnar grundskolan med ofullständiga betyg ligger på en fortsatt hög nivå och likaså att många ungdomar väljer att hoppa av skolan i förtid. Kanske är det så att vi måste börja snegla mer på olika studiesätt och olika alternativ för skoltrötta ungdomar i hopp om att få dem att fullfölja sin utbildning. Det är klart att det är en väldigt allvarlig situation som sätter press på gymnasieskolan. Den sätter också väldigt stor press på hela skolsystemet, och inte minst sätter den press på hela samhället. Vi behöver inte gå speciellt långt tillbaka i tiden, som någon sade här tidigare, för att konstatera att det såg annorlunda ut innan. Det fanns en möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden även om man hoppade av skolan. Det var helt enkelt inte några större bekymmer att hoppa av. Man hade möjlighet att få ett jobb och kunde ändå hitta sin plats i arbetslivet. Så är det inte riktigt i dag. Många av de elever som i dag väljer att hoppa av skolan hoppar eventuellt rakt in i ett livslångt utanförskap. I dag krävs nästan alltid en genomförd gymnasieutbildning för att få ett jobb, och konkurrensen på arbetsmarknaden är väldigt stor. Samtidigt har vi fortfarande en hög andel ungdomar som trots det väljer att inte fullfölja sin utbildning. Det är klart att det är en situation som kräver åtgärder. Den genomförda gymnasiereformen är någonting som vi hela tiden har ställt oss bakom. Vi menar att den är ett steg på vägen. Effekterna av den ska bli intressanta att följa framöver. Vi måste försöka se till att våra ungdomar verkligen tar sig igenom gymnasieskolan så att de får en bra grund att stå på. Det är en rättighet och en möjlighet som ska gälla även dem som väljer att inte bli akademiker. Annars är jag alldeles säker på att ungdomsarbetslösheten och utanförskapet kommer att växa ännu mer. Jag tycker att det är bra att man har en uppdelning mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program. Att vi måste säkerställa att alla ungdomar tar sig igenom gymnasieskolan innebär inte att alla måste göra det på exakt samma sätt. Verkligheten är att många ungdomar inte vill studera efter gymnasieskolan utan vill ha och efterlyser en yrkesinriktad gymnasieutbildning där de verkligen kan få jobb efter att gymnasietiden är avklarad. Därför menar jag att det är ganska logiskt att det finns mer än en väg att gå. Alla kan inte och alla vill inte bli akademiker. Det är det kanske heller inte någon som påstår det. Lika lite kan eller vill alla bli hantverkare eller bilmekaniker. Men det finns såklart en hel del kvar att önska. Tyvärr har många gymnasieskolor svårt att hitta praktikplatser till elever på yrkesprogrammen, som någon här också har nämnt. Matchningen mellan utbildning och näringsliv är långt ifrån perfekt, och ett utökat samarbete måste till. Det finns stora skillnader mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Det är särskilt tydligt när det gäller företagens skriande behov av just yrkeskunniga. En självklar och viktig satsning för oss för att bryta ungdomsarbetslösheten är införande av lärlingsjobb. Därför har vi också valt att i vår budget satsa på just sådana jobb. Det är en satsning som bedöms kunna skapa 50 000 nya lärlingsjobb. Nu kanske inte detta är en fråga som är direkt kopplad till betänkandet. Men som någon sade här innan kan en ljusare och utstakad framtid kanske få allt fler att välja att studera klart. Vår målsättning är att få en effektiv matchning av den arbetskraft som arbetsmarknaden vill ha. Vi ser det som en självklarhet att stärka och effektivisera studievägledningen i hela utbildningskedjan, såväl i grundskola och gymnasieskola som i komvux. Det är såklart inte lätt att göra genomtänkta val som tonåring. Då krävs att man får den hjälp som behövs för att göra de valen. Även om man kanske senare trots det ångrar sig är det i varje fall bra att man innan tydligt vet vad utbildningen kommer att innebära, vilka krav som kommer att ställas och vilka framtidsutsikter det skulle kunna innebära. Därför har vi har som sagt valt att tillföra medel till studievägledning i hela utbildningskedjan. Vi förstår såklart att det även med god studievägledning kommer att finnas de som kommer till insikt om att deras val inte riktigt var vad de hade tänkt sig. Då är det viktigt att det finns någonting som fångar upp dem senare i livet. Därför menar vi att det krävs ett väl utbyggt komvux. Bland annat därför har vi också satsat på att tillskjuta medel för att skapa 5 000 extra komvuxplatser. Fru talman! Det är möjligt att en del av de saker som jag här har tagit upp inte i sak berör betänkandet. Poängen är att vi måste kunna se hela kedjan från början till slut, se vilka förutsättningar som finns efter en avslutad utbildning och vilka möjligheter som finns med det. Med bättre förutsättningar efter en avslutad utbildning och att man känner till dem är det kanske också lättare att fullfölja och verkligen kämpa sig igenom skolgången. Att veta att det finns lärlingsjobb att få och en efterfrågan på arbetsmarknaden är såklart också motiverande. Samtidigt ska man veta att om man skulle ångra sig finns det möjligheter, och om man skulle vilja kan man i varje fall läsa upp betygen. Jag nöjer mig med det. Det är mycket som har blivit sagt. Jag kan konstatera att vi alla än en gång i någon mening är överens om vart vi vill hän, men vi vill gå lite olika vägar dit.

Yvonne Andersson (KD)

Anf. 113 Yvonne Andersson (KD)

Fru talman! Alla elever kan med rätt stöd och hjälp lyckas i skolan. Det gäller att skapa möjligheter utifrån elevernas förutsättningar, och med ökade möjligheter stiger motivationen. Det är viktigt att utgå från elevens behov när vi blickar framåt. Är det någon som säger emot mig om det? Nej, naturligtvis inte. Det räcker att titta på reservationerna i dag så ser vi vilken grundinställning som alla partier enats om. Hur hanterar vi då förslagen, och hur mycket påverkar egentligen det politiska spelet, om man får kalla det så, eller aktionerna som vi har det som ändå berör hundratusentals elever? I mitt parti är vi glada över de olika programmen och att också yrkesprogrammen har utvecklats och yrkeskunnandet har uppvärderats. Jag kan inte låta bli att i dag ta tillfället i akt och läsa vad jag själv sade i en interpellationsdebatt i kammaren 1999. Jag sade: Tendensen att undervärdera praktisk kunskap är förkastlig för samhällets välstånd och den enskildes välbefinnande. Samhället har ansvar för att praktiska och teoretiska intressen stimuleras och utvecklas i människors kunnande, att människors olikheter värderas och respekteras i utbildningssystem, i yrkesprofession och inom de funktioner som faktiskt aldrig har erkänts som yrkesarbete. Vidare sade jag: Ska den människosyn som finns tydlig i läroplanen förverkligas i skolans verksamhet måste det praktiska kunnandet uppvärderas och ges en central plats. Alltsedan dess har jag och mina kamrater kämpat för att det viktiga kunnandet som ligger i handens kunskap och yrkeskunnandet skulle komma in igen. Jag blev en gång av dåvarande utbildningsministern i slutet av 1990-talet kallad för kunskapsfientlig när jag tog upp det. Det har under dessa år periodvis varit en strid för att få igenom att det måste återerövras. Kunnandet som behövs i de praktiska hantverksyrkena måste återerövras. Vi hade en period när det inte fanns någon som helst utbildning inom vissa hantverksyrken. Men nu finns det nya möjligheter att välja utifrån förutsättningar och intresse. De nationella programmen ger fler möjligheter att välja program som passar elevens inriktning i livet än tidigare. Vi har en skola där kunskaper värderas lika och där alla får vara med utifrån sina behov och färdigheter. De som vill gå direkt ut på arbetsmarknaden ges ändå en möjlighet att ha någon typ av yrkeskunnande. För dem som vill satsa på akademiska studier genom högre utbildning finns möjlighet för alla till behörighet inom gymnasieskolans ram. Detta är möjligt tack vare att vi har en mångfald av aktörer som kan ge gymnasieutbildning. Vi hade aldrig haft den goda kvaliteten på vår gymnasieutbildning om vi inte haft en mängd friskolor, som vi kallar dem, eller enskilda utförare som utför gymnasieutbildning. Inom branscherna när det gäller det tekniska och hantverksmässiga kunnandet är det de som har dessa skolor. Det är en fördel att vi också får branschnära utbildningar. Fru talman! Vi har introduktionsprogrammen, som möter upp de elever som av skilda skäl inte har haft så lång skoltid att de ens har haft möjlighet att nå de mål som grundskolan har i vårt land. Det kan också finnas andra skäl - splittrade hem eller något annat olyckligt som kan påverka. Vi har alltså fem introduktionsprogram som kan erbjuda dem kunskap under tiden som de återerövrar de kunskaper de skulle ha haft med sig in på utbildningarna. På yrkesintroduktionen får eleverna en yrkesinriktad utbildning som underlättar för dem att etablera sig på arbetsmarknaden eller som leder till hela yrkesprogram. Eleven ska både kunna läsa ämnen från grundskolan som han eller hon inte är behörig i och ämnen från nationella program i gymnasieskolan. Det är en bra anpassning utifrån elevens horisont dels för eleven, dels för att gymnasieskolan ska kunna få den genomströmning som alla vill uppnå. Mycket är positivt med de förändringar som har gjorts, men det finns utmaningar framöver. Vi vet att teknikprogrammen på vissa håll har fått en del kritik för att det har varit otydliga direktiv från Skolverket och annat. Vi måste jobba med kvaliteten hela tiden. Men vi har i dag en bredd på teknikutbildningar, och vi har en bredd på de yrkesförberedande utbildningarna. Nu kommer också lärlingsutbildningarna med en ökad kvalitet. Jag hoppas att ni har sett att propositionen om gymnasieingenjörsutbildningen kom i dag. Detta är välkommet i ett samhälle som efterlyser yrkeskunnigt folk inom olika sektorer. Vi har gjort jättemycket, och det är jag glad över att kunna säga här i min sista debatt om gymnasieskolan. Jag har fått vara med på en resa från 1998 till i dag och sett att vi har åtgärdat de problem som vi hade och som vi gång efter annan ältade, diskuterade, debatterade och letade efter lösningar på. Det finns utmaningar, och det kommer det alltid att göra. Samhället förändras. Om vi tror att vi någon gång kan göra en gymnasieskola för elever som är fullgod rakt av har vi hamnat fel. Då skulle vi stagnera, och det vill ingen av oss politiker göra. Jag tror att vi ska vara öppna och med öppna sinnen se att allt - livet, samhället, gymnasieutbildningarna och våra elever - är i en föränderlig process hela tiden. Därför krävs förändringar, och därför måste vi gå vidare. Men den start vi har gjort nu är jag innerligt och i djupet av mitt hjärta tacksam för. Det gäller också resursfrågan, där vi tydligt har skrivit i skollagen att skolhuvudmännen ska se till att vi har en likvärdig utbildning inom varje skolform oavsett var i landet den anordnas. Vi ska också ha en fördelning av resurser efter elevens förutsättningar och behov. Det är viktigt att slå fast också i fortsättningen. Själva resursfördelningen är en kommunal angelägenhet, men ramarna för verksamheten enligt skollagen är tydliga. Alla de rika möjligheter som finns i dag får jag vara med om, och mina barnbarn får möta dem. Så får vi tänka lite till mans inför allt det som vi får vara med och påverka. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Beslut

Beslut: 2014-03-19

14 förslagspunkter, 10 acklamationer, 4 voteringar

Webb-tv: Beslut

19 mars 2014

Protokoll med beslut

2014-03-19

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Övergripande frågor om gymnasieskolan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkandena 1, 4 och 6.

Reservation 1 (S)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (S)
S	0	96	0	16
M	96	0	0	11
MP	21	0	0	4
FP	18	0	0	6
C	18	0	0	5
SD	17	0	0	3
V	0	0	16	3
KD	17	0	0	2
Totalt	187	96	16	50
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Längden på gymnasieskolans nationella program

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub223 av Andreas Carlson (KD) och
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 7.

Reservation 2 (S, MP)

3. Behörighet till gymnasieskolans nationella program

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 1 och
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 20.

Reservation 3 (S, V)

4. Behörighet till gymnasieskolan genom folkhögskolestudier

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 2.

Reservation 4 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 4 (MP, V)
S	96	0	0	16
M	97	0	0	10
MP	0	21	0	4
FP	18	0	0	6
C	17	0	0	6
SD	17	0	0	3
V	0	16	0	3
KD	17	0	0	2
Totalt	262	37	0	50
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

5. Grundläggande högskolebehörighet för alla elever

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 3,
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkandena 2, 8, 15 och 22 samt
2013/14:A398 av Gustav Fridolin m.fl. (MP) yrkande 14.

Reservation 5 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 5 (S, MP, V)
S	0	96	0	16
M	97	0	0	10
MP	0	21	0	4
FP	18	0	0	6
C	18	0	0	5
SD	17	0	0	3
V	0	16	0	3
KD	17	0	0	2
Totalt	167	133	0	49
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Arbetsplatsförlagt lärande i gymnasieskolan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub313 av Sten Bergheden (M) yrkande 1,
2013/14:Ub391 av Christian Holm (M),
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 8,
2013/14:Ub458 av Pia Nilsson m.fl. (S) och
2013/14:A398 av Gustav Fridolin m.fl. (MP) yrkandena 15, 21 och 22.

Reservation 6 (MP)
Reservation 7 (V)

7. Lärlingsutbildning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub232 av Krister Örnfjäder (S),
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 10 och
2013/14:A398 av Gustav Fridolin m.fl. (MP) yrkande 16.

Reservation 8 (S)
Reservation 9 (MP)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 9 (MP)
S	0	0	96	16
M	97	0	0	10
MP	0	21	0	4
FP	18	0	0	6
C	18	0	0	5
SD	17	0	0	3
V	0	0	16	3
KD	17	0	0	2
Totalt	167	21	112	49
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. Arbetsmarknadens parter och programrådens inflytande över yrkesprogrammen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkandena 7 och 9 samt
2013/14:Ub552 av Krister Hammarbergh (M).

Reservation 10 (V)

9. Nya inriktningar på de nationella programmen m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:C419 av Åsa Romson m.fl. (MP) yrkande 23,
2013/14:Ub283 av Anders Åkesson (C),
2013/14:Ub339 av Shadiye Heydari (S),
2013/14:Ub363 av Johan Andersson m.fl. (S),
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 6,
2013/14:Ub495 av Isak From m.fl. (S) yrkande 3,
2013/14:Ub565 av Jabar Amin m.fl. (MP) yrkande 18,
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 18 och
2013/14:A398 av Gustav Fridolin m.fl. (MP) yrkande 5.

Reservation 11 (S)
Reservation 12 (MP)
Reservation 13 (V)

10. Jämställdhet i gymnasieskolan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 17.

Reservation 14 (S, MP)

11. Estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Kr254 av Tina Ehn m.fl. (MP) yrkande 1,
2013/14:Kr339 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa m.fl. (S) yrkande 14,
2013/14:Ub395 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 4 och
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 19.

Reservation 15 (S, MP, V)

12. Utvärdering av konsekvenserna av gymnasiereformen m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Ub285 av Leif Pettersson (S),
2013/14:Ub332 av Anna-Lena Sörenson m.fl. (S) och
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 13.

Reservation 16 (S, MP)

13. Registerkontroll av personal i gymnasieskolan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:Ub571 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 29.

Reservation 17 (S)

14. Motioner som bereds förenklat

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Var är ärendet nu?

Beslut

Nej till motioner om gymnasieskolan (UbU11)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Motioner från ledamöterna

Nej till motioner om gymnasieskolan (UbU11)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Övergripande frågor om gymnasieskolan

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Längden på gymnasieskolans nationella program

3. Behörighet till gymnasieskolans nationella program

4. Behörighet till gymnasieskolan genom folkhögskolestudier

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

5. Grundläggande högskolebehörighet för alla elever

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Arbetsplatsförlagt lärande i gymnasieskolan

7. Lärlingsutbildning

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. Arbetsmarknadens parter och programrådens inflytande över yrkesprogrammen

9. Nya inriktningar på de nationella programmen m.m.

10. Jämställdhet i gymnasieskolan

11. Estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne

12. Utvärdering av konsekvenserna av gymnasiereformen m.m.

13. Registerkontroll av personal i gymnasieskolan

14. Motioner som bereds förenklat