Gymnasieskolan

Anf. 35 Caroline Helmersson Olsson (S)

Herr talman! En gymnasieutbildning har nära nog blivit en förutsättning för att få ett jobb och för att klara sig på en alltmer kunskapsintensiv arbetsmarknad. Att ha slutfört en gymnasial utbildning är ett kvitto på att man har utvecklat förmågor som är viktiga både i arbetslivet och för vidare studier. Arbetslösheten bland unga som inte avslutat en gymnasieutbildning är ungefär dubbelt så hög som bland dem som har en gymnasieutbildning. Vi har all anledning att lägga ett stort engagemang på att fler påbörjar och framför allt avslutar en gymnasieutbildning.

Gymnasieskolan

Vi ska nu debattera utbildningsutskottets betänkande 13 om en rad motioner som kommit in om gymnasieskolan under den allmänna motionstiden. De flesta motioner i betänkandet avstyrks på grund av att de är tillgodosedda genom utredningar eller annat arbete som pågår på departement och Skolverket.

Herr talman! Gymnasiereformen 2011 innehöll i sig bra delar, men den strikta uppdelningen mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program blev inte lyckad. Yrkesprogrammens attraktivitet sjönk från en redan låg nivå.

Personligen blev jag väldigt glad 2013 när den gamla regeringen tillsatte en utredning som skulle titta på det tekniska programmet och se om man kunde hitta yrkesutgångar. Vi behöver praktiska teoretiker och teoretiska praktiker, och jag uppfattade ett genombrott 2013 i det borgerliga tänkandet.

Utredningen fick sedan tilläggsdirektiv 2014 för att se hur man kunde öka yrkesutbildningarnas attraktionskraft men även hur man skulle kunna utveckla arbetsgivarnas och branschernas ansvar för lärlingar. Branschlärlingar skulle prövas. Exakt det vill de borgliga partierna och SD i dag att vi utreder igen.

När vi fick regeringsmakten efter valet välkomnade vi att utredningen var igång. Den var väl sammansatt. Vi gav dem ett samlat uppdrag där de skulle titta på andra samverkansmodeller mellan skola och arbetsliv, att förstärka rollen för de nationella programmen, stärka lokalsamverkan och också titta matchningen.

Yrkesprogramsutredningen lämnade sitt betänkande Välja yrke i november förra året, och efter det har den varit ute på remiss. Det finns många bra förslag i den. Personligen tycker jag om obligatorisk prao. Vi tillsammans i utskottet välkomnar förslaget med branschskolor och förslag om annan förbättrad samverkan med näringsliv som finns i den.

Det som kom fram var att intresset från branschen inte var särskilt stort för att införa ett lärlingssystem à la Tyskland. Ett stort antal remissvar har inkommit. Väldigt många är positiva. Jag har själv läst ungefär ett tiotal. Sammanställningen är inte gjord än.

Jag har inte sett ett enda remissvar som säger att utredningen har fel om intresset för branschlärlingar. Många branscher är engagerade i yrkesutbildningen och dess utveckling, och många frivilliga former har växt fram underifrån. Jag är övertygad om att långsiktiga och hållbara modeller för samverkan måste växa fram underifrån.

Herr talman! Den svenska modellen bygger bland annat på tydliga partsrelationer på arbetsmarknaden där man genom kollektivavtal reglerar löner, arbetsvillkor och annat. Inom ramen för den traditionella samverkansformen ryms också att arbetsmarknadens parter på branschnivå gemensamt tar ansvar för utvecklingen av olika yrken. Det tar sig uttryck på olika sätt i olika branscher, och det måste det också få göra då förutsättningarna är olika.

Från politikens sida ska vi naturligtvis stödja och uppmuntra de initiativ som tas, men vi måste kanske också förstå att "one size doesn´t fit all". Det är nära nog omöjligt att besluta och implementera modeller uppifrån. I den andan har regeringen inlett samtal med arbetsmarknadens parter och skolhuvudmännen i syfte att stärka yrkesprogrammens kvalitet och attraktionskraft. Det planeras verksamheter riktade till elever på landets grundskolor för att informera om karriärmöjligheter i olika yrken.

Regeringen har gått samman med LO och Svenskt Näringsliv för att göra 2016 till yrkesutbildningens år. Jag tror att man gemensamt har avsatt 30 miljoner för den åtgärden. Det är viktigt att slå fast att gymnasiets yrkesprogram är lika viktiga som de högskoleförberedande programmen. Jag har en liten personlig hang-up: Jan Björklund hade fel. En yrkesutbildning är ingen andra klassens utbildning för skoltrötta elever. Den är, rätt utförd, en fantastisk möjlighet att lära sig ett yrke, etablera sig i arbetslivet eller att byta yrkesbana.

Förutom det jag har nämnt om yrkesutbildningens år har regeringen i budgeten lanserat ett yrkesutbildningspaket. Det innehåller förstärkta satsningar på yrkeslärare, förbättrad samverkan mellan skola och arbetsliv, utveckling av det arbetsplatsförlagda lärandet samt insatser för att öka intresset för teknik- och yrkesutbildningar. Det finns också medel avsatta för att få igång verksamhet med branschskolor.

Jag har ägnat mycket tid av mitt anförande för att tala om yrkesprogrammen. De flesta förslag som finns i betänkandet handlar om yrkesprogrammen. Men jag vill avsluta med att säga några ord om hela gymnasiet.

För snart ett år sedan tillsatte regeringen utredningen En attraktiv gymnasieutbildning för alla. Den utredningen har en parlamentarisk referensgrupp, och många av oss som är med i debatten i dag sitter i den. Utredningen ska föreslå åtgärder för att ungdomar ska påbörja och fullfölja gymnasiet. Vi ska också lämna förslag som innebär att de nationella programmen kan vidareutvecklas och ge en bred gemensam kunskapsbas.

Stödåtgärder ska ses över. Vi ska analysera och föreslå hur elevers rättighet att läsa in behörigheten till högskolan kan stärkas. Vi ska också analysera och föreslå hur ett estetiskt ämne ska kunna ingå i programmen. Vi ska överlag titta på om det finns anledning att göra justeringar i det nationella utbudet av program. I december fick utredningen tilläggsdirektiv att analysera för- och nackdelar med ämnesbetyg jämfört med kursbetyg. Vi behöver naturligtvis också utveckla gymnasieskolans snabbast växande program, språkintroduktionen. Det är helt klart.

Jag och regeringen har stora förhoppningar att vi ska komma överens om att utveckla gymnasieskolan i bred enighet. Jag hoppas att den ambitionen finns hos alla som deltar i debatten i dag. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Roza Güclü Hedin (S).

Anf. 36 Michael Svensson (M)

Herr talman! Vi diskuterar i dag vår gymnasieskola genom ett motionsbetänkande. Det är ett ganska tunt sådant, med respekt för alla enskilda motionärer. Det är blott 17 motioner som behandlas. Men det ger också tillfälle att diskutera vår gymnasieskola lite bredare.

Vi måste fråga oss: Vad vill vi med vår gymnasieskola? Vad ska den användas till, och vilken utbildning ska bedrivas där? Vad önskar vi av de elever som går där i tre år? Har vi anledning att se annorlunda på vår gymnasieskola i dag än för 25 år sedan? För drygt 35 år sedan, 1975, gick blott 50 procent vidare till gymnasiet. Det var då klart lättare att nå måluppfyllelse än i dag då 99 procent påbörjar sina gymnasiestudier.

Självklart kan kommunen, skolförvaltningen och barn- och utbildningsnämnden inte ha något annat mål än 100 procent. Men jag tror också att vi måste vara realistiska och ärliga. Vi kommer kanske aldrig att nå 100 procent, än mindre i dag. Vi har ett brokigare samhälle och fler ungdomar som i sen ålder tar sig till vårt land. Vi måste fråga oss: Vad gör vi åt detta? Här behöver vi nog en så kallad synvända, precis som i Nossebroskolan. Det gäller att vi alla hjälps åt. Hur gör vi med de 12 000-14 000 ungdomar som varje år inte lyckas uppfylla sina drömmar?

Samhällets syn är att detta är ett misslyckande. Många blir stigmatiserade och känner sig misslyckade. De blir dubbelt stämplade, både av sig själva och av omgivningen. Detta måste vi ändra på, annars riskerar vi att få ett ännu tydligare A- och B-lag i samhället och på arbetsmarknaden.

Här vilar ett tungt ansvar inte minst på Socialdemokraterna, även om ni och era föregångare säkert har haft det bästa för ögonen. Ni har hårt markerat att alla måste läsa in högskolebehörighet, en snedvriden syn om att en akademiker skulle vara finare än en arbetare eller hantverkare.

I går kom det siffror från SCB som visar att hela 90 procent av eleverna från yrkesprogram kan tänka sig att kombinera fortsatta studier med arbete. Det är 10 procentenheter fler än dem från högskoleförberedande program. Detta visar att det inte finns några stängda dörrar. Även dessa elever är ambitiösa och framåtsyftande. Detta är dock för dem som klarar hela gymnasiet. Frågan är vad vi gör med de andra. Hur ska vi öka genomströmningen i gymnasiet, och hur ska vi ta hand om dessa 12-15 procent av elevkullen varje år?

Jag tror att vi måste ha ett mer flexibelt gymnasium. Vi kanske till och med måste fundera på olika längder på olika program och också, i vissa stycken, på en enklare gymnasieskola. Det handlar inte minst om samarbete mellan olika program och fler utgångar, vilket även Caroline Helmersson Olsson har varit inne på och som den förra regeringen var inne på före 2014.

Först måste vi naturligtvis se till att fler väljer rätt program. Här vilar ett stort ansvar på SYV:arna, och jag saknar rejäla förslag från regeringen på hur vi kan lyfta och kompetenshöja denna viktiga yrkesgrupp. Undersökningar visar att enbart 28 procent av niorna känner till vilka program som finns på gymnasieskolan. Naturligtvis vet ännu färre vilka yrken som finns. I vissa kommuner går det så många som 6 400 elever på en SYV:are, och i vissa kommuner går det 80-90 elever på en SYV:are. Detta är förstås ohållbart i längden.

Jag tror också, herr talman, att det är av stor vikt att utreda kursgymnasiet. Här är vi troligen flera som har medverkat till att den nu sittande Gymnasieutredningen ska utreda detta. Jag tror att kursbetygen skapar stress, inte minst för tjejerna i årskurs 2, och dålig motivation för progression i utbildningen. Det gör det svårare att byta program, och det skapar osäkerhet och blir mindre förutsägbart i kombination med det nya betygssystemet.

Vi måste också se över systemet med garanterad undervisningstid och alltför många lärarlösa lektioner i gymnasieskolan. Jag följer detta väldigt nära, inte minst genom mina två barn som går i gymnasiet.

Jag tror faktiskt att det skulle vara ganska enkelt för de allra flesta elever att läsa mer än 2 500 poäng. Då kan vi också göra det enklare för fler som önskar läsa in allmän högskolebehörighet. Vi får dock inte glömma att allmän högskolebehörighet bara ger tillgång till ca 6 procent av högskolornas utbud.

Det är klart att det är ett problem för oss alla att söktrycket för yrkesprogrammen har gått ned. Det var som alla vet inget som hände 2011, utan det är en internationell trend som påbörjades någon gång kring 2005-2006. De stora avhoppen skedde, som vi vet, i början på 90-talet när den tvååriga yrkes- och fackskolan blev treårig.

Vi måste ta krafttag för att förbättra lärlingsutbildningen. Här finns stora vinster att nå för att fler elever snabbt ska komma ut i yrkeslivet med goda kunskaper. Men även här saknar regeringen svar.

Vidare måste vi också, herr talman, öka samarbetet mellan regioners gymnasieskolor vad gäller sökning, utbud och information om arbetsmarknaden. På sikt kanske man till och med kan tänka sig ett mer reglerat samarbete. Kanske ett skolverk och en skolinspektion som finns på fler platser i landet blir en organisation för de kommunala gymnasieskolorna. Det har förts fram att regionerna skulle kunna bli huvudmän, men det tror jag inte alls på. Jag tror att de har nog med problem som de har det i dag.

Vidare tror jag också, vilket jag framfört tidigare, på ett närmare samarbete med regionens högskola. Det skulle kunna bli en ren vinn-vinnsituation. Rent allmän bör modern skolforskning föras ut bättre och snabbare. Därför är det också mycket tråkigt för oss alla att konstatera att det inte anställts fler rektorer i skolorna, eftersom det är ett utmärkt sätt att komma ut med modern skolforskning i gymnasieskolorna. Här hoppas jag att mina kollegor på regeringssidan i utskottet återkommer och informerar regeringen om att detta vore ett önskemål.

Vi ska nu följa utvecklingen men också låta skolan få arbetsro och föra tillbaka ansvar och utrymme till skolan och lärarna. Vi har kommit med flera förslag i denna riktning och avser att återkomma med förslag som ytterligare stärker lärarkåren och eleverna. Bland annat vill vi öppna för att kombinera språk- och yrkesintroduktion.

Låt mig slutligen nämna något kort om KPU som vi har varit inne på i den tidigare debatten. Här finns redan i dag två utmärkta förslag på ritbordet, Johan Skytteskolan och Viktor Rydbergs skolor, med fristående KPU-utbildning som aktivt skulle bidra till att stärka lärarkåren och dess kompetens. Jag hoppas även att regeringspartiernas utbildningspolitiker vill titta närmare på dessa förslag.

Slutligen vill jag yrka bifall till vår reservation.

Anf. 37 Caroline Helmersson Olsson (S)

Herr talman! Det är som vanligt intressant att lyssna på Michael Svenssons visioner om gymnasieskolan från talarstolen.

Nu står vi här igen i ett replikskifte, och det beror på att jag måste få ett förtydligande angående högskolebehörigheten. Uppfattar jag det rätt att Michael Svensson tar det faktum att vi har många nyanlända elever i gymnasieskolan till intäkt för att vi inte ska gå vidare och titta på hur fler kan få möjligheter till högskolebehörighet? Detta vill jag höra lite mer om.

Jag tycker att nyanlända elevers skolgång är en helt separat fråga. Vi måste titta på språkintroduktionsprogrammet på ett separat sätt, och det finns många möjligheter. Jag lyssnade på grundskoledebatten och bland annat Kristdemokraterna tog upp att man kanske skulle kunna läsa på engelska på högskoleförberedande program och så.

Att vi har många nyanlända i skolan är inte något skäl till att släppa ambitionerna om högskolebehörigheten, anser jag. Jag vill bara höra om jag uppfattade Michael Svensson rätt.

Anf. 38 Michael Svensson (M)

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till våra reservationer 5 och 7.

Jag ska ödmjukt säga att jag kanske uttryckte mig otydligt. Jag vill inte alls ta fler nyanlända elever till intäkt för att vi inte ska utöka högskolebehörigheten. Det är två helt olika saker.

Jag inser precis som Caroline Helmersson Olsson att det är ett problem att färre har valt yrkesprogrammen. Att då, vilket har förekommit i debatten under både två och tre år, skylla på den tidigare regeringen och den nya gymnasiereformen är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det här är som jag sa en internationell trend, och det är oroande.

Det har också funnits en missuppfattning, vilket också har tagits upp här i talarstolen flera gånger, både från socialdemokratiska utbildningspolitiker och från många av landets SYV:ar att det är en stängd dörr att gå ett yrkesprogram. Det är det ju inte alls. Men är det så, och det ska jag gärna erkänna, att många fortfarande är felinformerade och många föräldrar tror att det är stängda dörrar så är det ett problem, och då måste vi hjälpas åt att öppna upp det hela.

Anf. 39 Caroline Helmersson Olsson (S)

Herr talman! Tack, Michael Svensson, för förtydligandet! Det här med högskolebehörigheten måste jag ändå hänga kvar vid en stund. Jag pratade lite grann i mitt anförande om samverkan med näringslivet och hur viktigt det är på yrkesprogrammen. Där det är framgångsrikt på yrkesprogrammen är just där näringslivet kommer in i programråd och annat. Det kan vara på teknikcollege, certifierade skolor och allt möjligt - till och med branschskolor som finns, faktiskt. Högskolebehörighet ingår, men den går att välja bort, och näringslivet och skolan samarbetar.

Det menar jag är ett mycket bättre sätt än som det är i dag då man aktivt måste välja till för att få högskolebehörighet. Det här ska vi titta på i utredningen, och jag vill höra med Michael Svensson om han kan tänka sig en sådan modell.

Med tanke på hur man funderar över det här med branschlärlingar undrar jag: Lyssnar ni på vad näringslivet säger om utbildningen?

Anf. 40 Michael Svensson (M)

Herr talman! Jag tycker att det är rätt, som jag sa innan, med information inför gymnasieskolan så att man gör rätt val i ännu högre grad. Vi vet sedan tidigare att ungefär 1 procent av elevernas information om gymnasieskolan kommer från SYV:arna, och det är naturligtvis heltokigt.

Vi måste in med näringslivet, arbetsmarknadens parter och företagen i gymnasieskolan. Det kan vara college och branschskolor som öppnas, och det är oerhört viktigt.

Jag tycker inte att man ska stänga några dörrar alls. Är det ett problem att alltför få elever väljer yrkesprogrammen för att de är felinformerade måste vi naturligtvis noga fundera på det.

Nu har det förts fram tankar i Gymnasieutredningen om att man ska kunna välja bort behörigheten, men jag tycker att det är oerhört viktigt att betona att vi inte får göra avkall på de 2 500 poäng som finns i dag på de här programmen i och med de ämnen som läses av yrkeseleverna. Alla branscher varnar för att det då kommer ut dåliga hantverkare från gymnasieskolan. Det här måste vi slå vakt om. Det var därför jag betonade att man kanske måste läsa mer än 2 500 poäng. Det tror jag att alla elever klarar.

Anf. 41 Jabar Amin (MP)

Herr talman! I och med samhällsutvecklingen har gymnasieutbildningen blivit en nödvändighet för mer eller mindre alla som vill komma vidare såväl inom arbetslivet som studiemässigt. En avklarad gymnasieutbildning är viktig för att kunna komma in på en arbetsmarknad där hård konkurrens råder. Men gymnasieutbildningen är nödvändig även för fortsatta studier och för att utvecklas som individ. Av de anledningarna är det vårt ansvar att skapa de bästa förutsättningarna för att gymnasieskolan blir så bra som möjligt.

En av de frågor som de borgerliga partierna tar upp och som de tillsammans med Sverigedemokraterna har lyckats göra tillkännagivande av är att uppdra åt regeringen att utreda om en breddad och förstärkt gymnasial lärlingsutbildning kan införas och vilka konsekvenser det skulle medföra.

Vi vet alla att lärlingsutbildningen infördes 2011 av den borgerliga regeringen i samband med gymnasiereformen. Ambitionen var att under åren 2011-2014 skapa 30 000 lärlingsplatser. Men så blev det aldrig. Enligt Yrkesprogramsutredningen, som tillsattes av förra regeringen och som kom med sitt slutbetänkande för några månader sedan, finns det bland branschorganisationerna inget större intresse för att utveckla en lärlingsmodell av centraleuropeiskt snitt där lärlingen rekryteras och anställs av arbetsgivaren för att få hela sin utbildning på arbetsplatsen. Det är ungefär det här som Alliansen vill, och det är det som utredningen avslår.

Med tanke på allt detta borde de borgerliga partierna, anser jag, ha tänkt om. Det är ett dåligt företag att driva igenom förslag som inte funkar ändamålsenligt.

Herr talman! En annan fråga som berörs i detta betänkande är branschskolor och branschlärlingar, det vill säga en lärlingsutbildning med större inflytande och ansvar för branschorganisationer och arbetsgivare. Branschskolor var det förslag som Yrkesprogramsutredningen kom med som svar på branschorganisationernas önskemål. Av den anledningen satsar regeringen i år och även nästa år medel på en försöksverksamhet med branschskolor. Det är viktigt att stödja utvecklingen av en försöksverksamhet med branschskolor för små yrkesområden inom branscher som har svårt att klara sin kompetensförsörjning.

Herr talman! Det är viktigt att förstärka den gymnasiala yrkesutbildningens kvalitet och attraktionskraft. Ett led i detta är en förlängning och förstärkning av satsningen på att få fler verksamma yrkeslärare att få behörighet. För satsningar på fler yrkeslärare med rätt behörighet satsar vi under detta och de kommande tre åren stora medel.

En annan viktig aspekt är samverkan mellan skolan och arbetslivet. Här behöver matchningen mellan å ena sidan behoven på arbetsmarknaden och å andra sidan elevernas val och yrkesutbildningens innehåll och utbud förbättras. Ett bra sätt att åstadkomma detta är att förstärka branschernas inflytande över gymnasieskolans yrkesprogram.

En ytterligare viktig åtgärd är att verka för att förstärka yrkesprogrammens kvalitet och attraktionskraft. På insatser direkt riktade mot att öka ungas intresse för gymnasial yrkesutbildning satsar regeringen i år också stora pengar.

Herr talman! Det är viktigt att alla gymnasieelever får möjlighet att utveckla och använda sin fantasi och kreativitet. Detta kan man göra bland annat genom de estetiska ämnena, som vi hoppas så småningom kommer in.

Vi i den rödgröna samarbetsregeringen vill ge även yrkesprogramseleverna möjligheten att kunna få högskolebehörighet utan större hinder. Den frågan ligger nu hos utredningen, som föregående talare nämnde.

En stor utmaning just nu är att se till att avhoppen från gymnasieskolan minskar eller helt och hållet upphör. Det är en utmaning för oss alla, och inte bara för regeringen.

Avslutningsvis vill jag säga att det är viktigt att även gymnasieskolan är jämlik och likvärdig, för det tjänar Sverige på.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet med undantag för vår gemensamma reservation, men för tids vinnande låter vi bli att yrka bifall till den.

Anf. 42 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Gymnasieskolan är alltid intressant att debattera, diskutera och lyfta fram olika aspekter på. För de flesta av oss handlar det om tre år, men för en del kan det vara fyra eller fem år av olika anledningar. Det är en väldigt viktig period i livet.

Vi politiker får nu i dagarna många inbjudningar till UF-mässor, alltså Ung Företagsamhet, där unga människor visar sitt entreprenöriella engagemang och sin kreativitet på olika sätt. I maj kommer de som har vunnit på de olika mässorna till Stockholm, där de får presentera sina förslag.

Hittills har vi talat ganska mycket om yrkesutbildningarnas framtid. När det gäller ung företagsamhet och yrkesprogrammen ser man redan i dag svårigheter att kombinera detta. Det kan förvåna lite att det inte finns utrymme i yrkesutbildningarna att också träna företagsamhet på ett bättre sätt. I ett antal yrkesprogram finns inget utrymme. När man då från regeringens sida väljer att lyfta in allmän högskolebehörighet, ytterligare tid för estetiskt ämne och andra viktiga frågor kan man fundera vilken möjlighet det blir för eleverna att också nå målen att fullfölja grundskolan.

Jabar Amin valde att avsluta sitt anförande med att ta upp utmaningen med avhopp från gymnasieskolan. Självklart är det en stor utmaning som vi alla ser. Jag tycker att det är lite synd att det inte finns fler förslag och funderingar från Jabar Amin och andra företrädare för regeringspartierna om vad man gör för den utmaningen. Tyvärr tror jag inte att detta att man återinför ett antal delar för att ytterligare teoretisera yrkesprogrammen, utan att bidra med mer tid, kommer att förstärka möjligheten att fullfölja utbildningen.

Här är det viktigt att vi inte bara slår olika idéer i huvudet på varandra utan faktiskt har en seriös diskussion. Precis som Caroline Helmersson Olsson sa finns nu en parlamentarisk grupp kopplad till Gymnasieutredningen. Jag skulle önska att den kunde arbeta mer tillsammans än den hittills har gjort.

När det gäller målet att ha färre avhopp och fler som fullföljer gymnasieskolan tror jag, i likhet med en del andra som yttrat sig i debatten nu, på möjligheten att erbjuda mer vägledning. I både grund- och gymnasieskola ska man under längre tid få tillgång till vägledning. Det ser jag som en del som man troligen kommer att lyfta fram från olika parter. Det behövs verkligen.

Regeringspartierna lyfter stolta fram att man ska satsa 30 miljoner kronor på yrkesutbildningarnas år. Det är inga stora pengar, Jabar Amin, men jag hoppas ändå att de gör tillräckligt stor skillnad, så att det ökar attraktiviteten i yrkesprogrammen för alla de unga som genomför dem.

Det har talats en del om den gymnasiala lärlingsutbildningen, där det också finns ett tillkännagivande, även om man inte vill yrka bifall till sin reservation. Det må vara en liten fråga. Sedan hänvisar man till Yrkesprogramsutredningen, där det hävdas att det inte finns något särdeles stort intresse.

Sedan lärlingsutbildningarna infördes har vi dock kunnat se ett stadigt ökande intresse för dessa utbildningar. Många som har genomfört de här utbildningarna har också jobb. Då väljer regeringen att ge signaler genom att sänka anordnarbidrag och liknande. Då är det klart att eleverna börjar fundera på om detta verkligen är en framtidsutbildning eller om det är något som är på väg att dras in. Också den frågan förtjänar att belysas ytterligare i diskussioner kopplat till branscherna. Man ska inte så lättvindigt avfärda den frågan som jag tycker att regeringspartierna gör.

När det gäller branschskolor är jag glad över den samsyn som verkar finnas, kopplat till behovet och utformningen av branschskolor. Man kan se det som ett viktigt kompetenscentrum. Men på ett sätt är det ingen nyhet. Det finns branschskolor i Sverige i dag, men man skulle också kunna använda strukturen till att öka branschskolornas antal.

En fråga som Centerpartiet har valt att lyfta fram i en motion gäller effektivisering av yrkesutbildningen. Det finns spännande exempel där man gör mer av den tid man har i gymnasieskolan. När man förlängde yrkesprogrammen från två till tre år förlängde man tiden, men man utökade inte alltid så mycket av innehållet. Det finns spännande exempel på att man faktiskt kan korta tiden från det att man påbörjar sin utbildning till det att man får ett yrkescertifikat från fem till fyra år och ibland från fyra till tre år. Jag tycker att det är viktigt när det gäller ungdomars möjligheter att komma ut i arbete och få ett riktigt jobb att man har respekt för den tid man måste lägga ned på sin utbildning och att man hela tiden har en beredskap för de översyner som kan komma att behövas.

Det har under väldigt många år funnits en tendens att man hela tiden förlänger utbildningar. Man kan verkligen fundera på vad det är för innehåll som utbildningen ska ha. Skulle man kunna bygga på med påbyggnadsutbildningar, så att man kan ha en kortare grundutbildning och samtidigt kommer längre i det som vi kallar för det livslånga lärandet? Det handlar om att se utvecklingsmöjligheter.

Jag nämnde i mitt anförande om grundskolan att jag skulle återkomma till detta med utbildning till jobb. Det är den tredje delen i Centerpartiets utbildningspolitik. Det finns ett skriande behov av människor i många branscher. Det behövs mycket yrkesmänniskor runt om i Sverige. Jag vill återigen lyfta behovet av att vi ger rätt bilder. Vi kan fortsätta diskutera vem som har sagt vad och vad man har målat upp för bilder.

Detta förstärker behovet av en kompetent studie- och yrkesvägledning. Det tror jag att vi kommer att behöva lägga mycket resurser och kraft på de kommande åren. Vi har nog alla läst Yrkesprogramsutredningen och häpnat över hur få yrken som unga människor faktiskt känner till. Man ser ett väldigt behov av att också i grundskolan jobba mer med kunskap kopplat till arbetslivet.

Yrkesprogrammen är oerhört viktiga. Hela gymnasieskolan är oerhört viktig. Det handlar om möjligheten till inträde på arbetsmarknaden.

Jag vill yrka bifall till reservationerna 2 och 7.

Anf. 43 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka föregående talare. Det är värt att se över själva debattformen och hur man får replikera. Man kan bli lite frustrerad över att inte kunna ta replik på vissa partier.

Gymnasieskolan, som en gång var vägen för ett fåtal, borde i dag vara en angelägenhet för alla som har slutfört grundskolan. Så är det nästan. Det är nästan 99 procent av alla ungdomar som går vidare till gymnasieskolan, men endast hälften når samtliga mål och slutför sin utbildning med godkänt betyg på alla kurser.

Gymnasieskolans uppdrag måste vara att se till att samtliga elever faktiskt når de mål som finns. Eftersom de kunskaper som gymnasieskolan ska förmedla måste betraktas som en rättighet för varje elev ska skolan inte avhända sig sitt ansvar genom att hänvisa till att det är en frivillig skolform. Avgiftsfrihet, som i grundskolan, ska gälla även gymnasieskolan.

För individen såväl som för samhället är gymnasieutbildning en förutsättning för en god yrkeskompetens och ett aktivt deltagande i samhällslivet. Gymnasieskolans uppgift är således dubbel. Den ska bana väg för individen till yrke och personligt självförtroende och därmed stärka det samhälleliga livets materiella och sociala bas. Men lika viktigt är att den fortlöpande vidgar individernas kompetens och ställning som samhällsmedborgare. Dit hör kunskap och lyhördhet för den samhälleliga gemenskapens och det demokratiska folkstyrets angelägenheter och behov, liksom förståelse och engagemang för det kulturella livet och dess utveckling.

Gymnasial utbildning måste därför ses som en rättighet för alla som har gått ut gymnasieskolan.

Alla program i gymnasieskolan ska kunna ge behörighet till högskolestudier. Programmen ska kunna ge tillräcklig språklig och övrig kompetens för högskolestudier. För dem som inte har nått formell kompetens för inträde i gymnasium respektive högskola ska möjligheterna till komplettering kunna ge sådan kompetens.

Det som är viktigt i den här frågan, menar vi, är att göra upp med den gamla och förlegade föreställningen, som har motiverat skillnader mellan teoretiska och praktiska yrken. Dessa gäller inte i dag och inte för framtidens samhälle. Att på de yrkesinriktade programmen ha en lägre ambition beträffande undervisning i svenska språket eller i orienterings- och bildningsämnen menar vi är ansvarslöst. God språkförmåga och språkförståelse är i dag lika viktigt på alla arbetsplatser. Då kan man undra varför de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna inte tycker det.

Man kan kanske göra kopplingar till andra förslag som har kommit från allianspartierna. Med hänvisning till nyanlända, bland annat, föreslår de lägre löner. I det här fallet lägger man grunden för lägre löner. Alla vet att för dem som inte får en gymnasial utbildning minskar chansen att få ett arbete. Och för dem som har fått det men som inte har behörighet att plugga vidare kommer det också att försvåra ytterligare på arbetsmarknaden.

Vi vet att det beroende på hur mycket utbildning man har kan skilja i fråga om hur många år man lever. Det är väldigt tydligt att befolkningen i Pajala inte har lika lång livslängd som befolkningen i Danderyd. Man kan ställa sig frågan: Varför? Men det går att göra socioekonomiska kopplingar till utbildningspolitiken. Därmed menar vi att detta är ansvarslöst av allianspartierna.

Därtill kräver demokratin och den medborgerliga delaktigheten samma nivå och omfattning för alla i fråga om samhällskunskap och omvärldsorientering. På samma sätt förhåller det sig när det gäller kultur och estetik. Därför ska gymnasieutbildningen också ge en generell grund varifrån kunskaper och förmågor kan vidareutvecklas. I vissa fall kan det vara motiverat med en snävare specialisering, beroende på lokala eller yrkesspecifika behov. Men i normalfallet borde vi kanske börja diskutera mer hur arbetsgivarna tar sitt ansvar för att färdigutbilda de människor som de anställer för speciella arbetsuppgifter i stället för att endast - så ser det tyvärr ut i dag på många håll - beställa färdigutbildad personal från politiker.

Det finns ett behov av fördjupning av studierna, som ökar omdömet och förmågan till självständigt tänkande. Det kan också förbättra elevernas möjligheter till medinflytande i lärprocessen. Vänsterpartiet eftersträvar mer av integrering och sammanhang i utbildning, särskilt då det gäller ämnen som historia, samhällskunskap och religion. Som en konsekvens av det bör antalet ingångar till gymnasieskolan bli färre men bredare. Val av inriktning och specialisering kan då göras successivt under utbildningens gång i takt med att insikten ökar om de olika alternativens för- och nackdelar.

Med färre och bredare ingångar kan man också motverka den negativa könsfördelning som vi har i den svenska gymnasieskolan. I dag ser den mycket ojämn ut. På bygg, el och energi- och fordonsprogrammen ser man att det bland avgångseleverna är väldigt få kvinnor, mindre än 10 procent. Och på hantverks, vård- och barn- och fritidsprogrammen är närmare tre fjärdedelar kvinnor. Där måste vi som politiker, för att kunna vända samhällsutvecklingen, arbeta för jämställdhet inte bara den 8 mars, som det var i går, utan varje dag. Vi måste ta ett ansvar och se över vad vi kan göra för att förbättra könsfördelningen.

För vissa partier kan det här vara väldigt extremt. För ett feministiskt parti som Vänsterpartiet är det en självklarhet.

Dagens borgerliga utbildnings- och kunskapsideologi vilar på en ekonomistisk grund och ett krasst arbetsgivarintresse. Mot detta måste ställas en syn på utbildning som är förankrad dels i alla elevers behov och allsidig personlig utveckling, dels i ett fördjupat kunskapsbegrepp som stärker elevernas förmåga till förståelse för logik och sammanhang.

Jag vill också betona något när det handlar om behörigheten. Jag har bland annat varit på Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge med riksdagsledamöter från Dalarna. Det var ett väldigt enhälligt svar när vi frågade: Hur ser framtidens arbetsmarknad ut? Hur ser nutidens arbetsmarknad ut?

Såväl de fackliga som tjänstemännen och övriga yrkeskategorier på plats var helt överens om att vi behöver ha en gymnasieskola där vi ger alla elever en möjlighet att få behörighet till vidare studier. De menade helt enkelt att det annars skulle försvåra rejält för människor att få anställning. Då är det tråkigt att man från allianspartiernas sida inte ens väljer att lyssna på detta.

Jag hoppas, som en av ledamöterna i den parlamentariska referensgruppen, att vi kan ha betydligt bättre diskussioner och att vi helt enkelt kan komma fram till en lösning i fråga om hur vi ska få fler elever att söka sig till yrkesprogram och hur vi ska få färre att hoppa av programmen.

Jag vill också ta upp den fråga som i många år har varit Vänsterpartiets heta fråga. Det handlar om vinsterna. Gymnasieskolan har varit den mest drabbade skolformen i det unika marknadsexperiment som vi har haft. Sverige tillåter som enda land i världen dessa vinster och vinstuttag till skatteparadis, bland annat.

Jag vill bara påpeka att jag ser fram emot när Vänsterpartiet tillsammans med regeringen genom utredningen om vinster i välfärden lägger fram förslag för att äntligen sätta stopp för det som jag skulle vilja kalla för stöld från våra gemensamma skattepengar.

Till sist vill jag ta upp frågan om rektorer och lärare, som har nämnts här tidigare. Både i föregående debatt och i denna debatt har situationen för lärare och rektorer lyfts upp. Jag skulle vilja ta upp ett problem som finns i dag och som vi i Vänsterpartiet ser. Det är att rektorer, bland annat, alltmer får verka som ekonomiska tjänstemän snarare än som pedagogiska ledare. Eftersom vi alla verkar vara överens om att rektorerna är väldigt viktiga när det gäller att tillsammans med lärarna leda verksamheten framåt måste vi nog se över hur systemet ser ut ute i kommunerna och hur new public management-systemet över huvud taget ser ut. Även för att se över det är en utredning tillsatt. Jag hoppas att de ideologiska skygglapparna kan sättas åt sidan för det som är verklighet i det här fallet.

Anf. 44 Roger Haddad (L)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet i de delar som vi står bakom och inte minst till reservation 7 om branschskolor.

Den här debatten påminner faktiskt väldigt mycket om debatterna 2010, 2011, 2012, 2013, 2014 och 2015. Jag har haft förmånen att närvara i kammaren vid varje tillfälle.

Jag frapperas av att hela gymnasiedebatten, om man skalar bort alla tunga inlägg, alltid handlar om huruvida eleverna ska tvingas bli behöriga till universitet och högskolor eller inte. Om man skalar av det och förenklar lite grann är det hela gymnasiedebatten.

Men gymnasiepolitik är mycket större än så. Det handlar om grundskolans ansvar, som vi precis har debatterat i två timmar. 14 000 elever i Sverige kommer till svensk gymnasieskola utan behörighet. De är inte behöriga att söka in på ett av de nationella programmen.

Caroline Helmersson Olsson, Socialdemokraterna, kommer från Södermanland, som råkar ha de näst sämsta resultaten när det gäller behörighet till gymnasiet. Hon kommer också från kommunen Vingåker, som jag har tittat lite extra på. Där lämnade förra året 37 procent grundskolan utan behörighet till nationellt program. Det är det som är den stora utmaningen i svensk skolpolitik på gymnasial nivå. Hur tar vi ansvar för att färre ska komma obehöriga till gymnasiet? Hur har vi ett utbildningsutbud där fler kan erbjudas en bra utbildning oavsett om de vill vidare till universitet och högskola eller till yrkesutbildningar?

De obehöriga är ett stort problem. Avhoppen nämner inte ens Socialdemokraterna i sitt inlägg. Det är tusentals ungdomar som slås ut fortfarande, oberoende av reform, från gymnasieskolan. Vi har problem med byten, vi har problem med kvalitet i undervisningen och vi har problem med närvaro och skolk, inte minst i årskurs 3 i gymnasieskolan. Och vi har återkommande, får jag tyvärr konstatera, trots alla försök som tidigare och nuvarande regering har aviserat problem med branschens samverkan och arbetslivets involvering i gymnasieutbildningarna. Det är den absolut största utmaningen.

Det har nämnts ett antal siffror här i debatten. De beror på vilken bild man vill ge. Man kan påstå att 30 procent lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg. Man kan också påstå att 35 lämnar gymnasiet utan slutbetyg. Det beror på om man tittar på hur många som har en gymnasieexamen, en godkänd gymnasieexamen eller ett samlat betygsdokument, som det heter. Man kanske har ett slutdokument, och man har läst kurser, men man är inte godkänd på kurserna.

Man kan titta på de kraftiga variationer som finns, från 90 procent på några program ned till kanske 40 eller 45 procent på vissa livsmedelsprogram, elprogram och så vidare. Det är ytterst alarmerande att vi har sådana kvalitetsproblem och variationer i svensk skola på program- och skolnivå. Det är det här som Socialdemokraterna inte heller vill beröra.

En annan faktor som möjligen bidrar till att färre får slutbetyg är att vi skärpte antagningskraven för att komma in på gymnasiet. Det blev mycket svårare. Men det har också blivit mycket svårare att komma ut ur gymnasiet. Det ställs helt enkelt skärpta krav på både yrkes- och studieförberedande program för att få ett slutbetyg och ett gymnasiebetyg. Förut räckte det i princip med att ha godkänt i matematik, svenska och engelska och något elevarbete för att få studentexamen. Nu krävs mycket mer.

När den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen nu aviserar ett antal åtgärder för att rulla tillbaka alla dessa reformer vill jag ändå veta i den här debatten, herr talman: Kommer man att tvinga alla elever att bli högskolebehöriga och läsa in allmän högskolebehörighet trots att alla har den möjligheten redan i dag? Kommer man att ta bort vissa antagningskrav för att komma in på gymnasiet? Kommer man att sänka kraven för att komma ut ur gymnasiet och för att få ett slutbetyg?

Det handlar inte bara om att komma in och komma ut, utan vi måste också diskutera dessa faktorer. De påverkar genomströmningen, och de påverkar kvaliteten och vilken signal vi ska ge. Gymnasiet ska inte bara vara någon tillfällig station för att sedan vara en trampolin ut i arbetslöshet eller vuxenutbildning där man ska läsa om allting igen.

Det jag hör lite grann är att det ska vara estetik. Jag hör också lite grann om att det är klart att eleverna behöver allmän högskolebehörighet för att få jobb. Det finns undersökningar från Skolverket, och ni är välkomna att titta på kommunala sammanställningar. Dessa visar att det var de som gick just byggprogrammet och fordonsprogrammet, trots att det var 20-30 procent som aldrig fick slutbetyget Godkänd fullt ut, som utgjorde den största andelen som etablerades och fick jobb. Kontakten med arbetslivet och branschen var absolut bäst på denna typ av utbildningar, och de fick jobb.

Det finns alltså ingen korrelation här. Bara för att vi lägger in att man ska läsa allmän högskolebehörighet ökar inte genomströmningen, och avhoppen minskar inte. Etableringen på arbetsmarknaden blir inte heller bättre. Det ni säger är inte sant.

Vi vill särskilt lyfta upp lärlingsanställningarna. Avslutningsvis vill jag nämna branschlärlingarna, där vi från Liberalerna och Alliansen gärna hade velat gå längre än att bara avsätta 10 miljoner för en försöksverksamhet, herr talman. Det är också därför vi reserverar oss.

(Applåder)

Anf. 45 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Roger Haddad för att han återigen bekräftar min bild av vad han har för människosyn och vilken politik hans parti står för.

Till den som inte har hört Roger Haddad tidigare skulle man kunna säga att han i princip i alla debatter, oavsett om de handlar om arbetsmarknad, utbildning, justitieärenden eller vilken fråga som helst, måste betona att problemen har uppstått på grund av nyanlända. Han kommer dessutom inte med några lösningar själv, och han har en syn på främst arbetarklassbarn som jag inte delar.

När Roger Haddad kritiserar de partier som har synen att elever som går på yrkesprogrammen inte är sämre skulle det vara intressant att höra vad han själv skulle vilja föreslå för åtgärder för att minska avhoppen. Vad skulle Roger Haddad själv vilja föreslå att vi ska göra för att fler ska söka sig till yrkesprogrammen och för att vi ska se till att det blir jämnare könsfördelning?

Det skulle vara intressant att höra det, för gång på gång hör vi hur Roger Haddad attackerar inte bara den svenska regeringen utan även Vänsterpartiet för att vi helt enkelt har en syn där vi menar att elever som väljer att gå yrkesprogram inte är sämre. Vi menar att eleverna inte ska behöva göra sitt livs val när de är 15 år gamla och därefter behöva ta flera år på sig att plugga i kapp det de kanske inte har hunnit med under gymnasiet.

Varför tycker inte Liberalerna att dessa elever är värda mer än så? Och vad har Liberalerna för förslag?

Anf. 46 Roger Haddad (L)

Herr talman! Jag har varken nämnt nyanlända eller Vänsterpartiet i mitt anförande, utan jag har riktat mig till Caroline Helmersson Olsson från Socialdemokraterna.

Det är möjligt för alla elever i svensk gymnasieskola att läsa in allmän högskolebehörighet. Det står till och med på Skolverkets hemsida, som Daniel Riazat är välkommen att titta på.

När det gäller yrkesprogrammen och gymnasiet generellt handlar det just om kvaliteten. Det är därför vi satsar resurser i grundskolan: fler speciallärare, behöriga lärare, behöriga ämneslärare och fokus på arbetsro och rektorernas roll. Men övergången måste ske till gymnasiet, där man ställer tydliga krav. Det hade man inte gjort tidigare. Vi förordade lärlingsutbildningar och yrkesutbildningar för dem som vill gå ut i jobb. Många ungdomar vill jobba direkt efter gymnasiet; det pekade jag på i exemplet med byggprogrammet och fordonsprogrammet. De som går den typen av utbildningar vill till jobb direkt. De vill inte vidare till högre utbildning.

Det ni inte svarar för är att eleverna förut kom in på olika program men lämnade gymnasiet utan slutbetyg och gick ut i arbetslöshet. Det fanns också en kritik i den gamla gymnasieskolan, som ni nu vill gå tillbaka till, mot att samverkan och samröret med arbetslivet var näst intill obefintligt. Det är därför vi sa till Skolverket: Inrätta programråd, skärp kvaliteten och titta över arbetsplatsförlagda utbildningar! Jag tycker dock att vi var för försiktiga när vi kontrollerade kvaliteten i programråden och när Skolverket godkände att man gjorde om en skollokal till en floristutbildning. Det ska naturligtvis vara ute i en riktig floristbutik eller i en frisörsalong, i det fallet.

Det är därför vi är starka anhängare av lärlingsinslag men också av branschskolor. Du får förtydliga, Daniel Riazat. Är ni för branschskolor där branschen får ett större inslag och en större styrning av utbildningen eller inte?

Anf. 47 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Tack, Roger Haddad! Det är intressant när representanter för Liberalerna talar om arbetsro inom den svenska skolan med tanke på att varenda lärare i det här landet skulle kunna vittna om det motsatta under den tid som Jan Björklund, din partiledare, satt på utbildningsministerposten. Han frångick helt all forskning och alla studier som finns i utbildningsfrågor och körde helt enkelt på med den extremt liberala och marknadsinriktade politiken även när det gäller utbildningsfrågorna.

Du säger att vi hade ett system där eleverna kom in, men lämnade gymnasiet. I dag har vi ett system där eleverna knappt kommer in, och de som kommer in lämnar gymnasiet. Frågan är: Ska vi komma på lösningar till hur vi ska få de elever som hoppade av att inte hoppa av, eller ska vi försämra hela situationen för alla för att ett antal elever hoppar av?

Det är vad Gymnasieutredningen handlar om i dag. Vi talar i den parlamentariska gruppen om hur situationen ska lösas så att det blir färre avhopp. Men allianspartierna fortsätter att hålla fast vid den linje som kommer att leda till fler avhopp och som inte kommer att lösa problemet.

Det är positivt när arbetslivet och arbetsmarknaden har ett nära och tätt samarbete med skolan och att det ska satsas betydligt mer på yrkesprogrammen. Det är också ett problem att regeringen alltmer i arbetsmarknadspolitiken och i utbildningspolitiken lämnat mer och mer makt till arbetsgivarna och till näringslivet. Ett samarbete ska vara ömsesidigt. Jag hoppas att det är den linjen som Roger Haddad vill ha - även om jag inte tror det.

Anf. 48 Roger Haddad (L)

Herr talman! Den 19 mars förra året sa Aida Hadzialic, ansvarigt statsråd, att politiker lurar eleverna att de inte behöver en godkänd gymnasieutbildning. Jag vill höra från regeringspartierna i senare inlägg eller i kommande debatter vilken politiker i Alliansen eller vilken företrädare för Liberalerna, KD, Centern eller Moderaterna som har uttalat att man inte behöver gymnasieutbildning för att klara sig i arbetslivet. Jag tror inte att någon har sagt så, utan det är bara retoriska poäng.

Precis samma sak ägnar sig Daniel Riazat åt. 98-99 procent av svenska ungdomar går i gymnasieskolan. Alliansregeringen gjorde om det gamla kritiserade IV-programmet som inrättades när ni styrde. Det var det individuella programmet där man fick läsa om svenska och matematik. Det var en tvåämneskonstellation från grundskolan. Nu finns fem särskilda program med introduktionskurser för nyanlända, språkintroduktion, yrkesintroduktion och studieförberedande program för dem som senare vill gå över till ett nationellt program. Det fanns inte på er tid.

Även om kvaliteten ska höjas har den blivit högre än tidigare. Problemet, som ingen av er går in på, S, MP eller V, är vad som ska göras med alla som hoppar av under gymnasietiden. Tusentals ungdomar lämnar gymnasiet i årskurs 1, 2 eller 3. 25-30 procent av dem som lämnar gymnasieskolan gör det utan slutbetyg och utan behörighet att ta sig vidare till högskolan eller utan att komma ut i arbete. Det är vad vi försöker åtgärda, och där har ni inte ett enda förslag.

Anf. 49 Annika Eclund (KD)

Herr talman! Gymnasieskolans huvuduppgift är att förmedla kunskap, att stimulera elevernas intellektuella utveckling och förbereda unga för högre studier eller ett direkt inträde i arbetslivet. Detta förutsätter att gymnasieskolans program har olika inriktningar, möjlighet till val inom programmen och en gemensam plattform av kunskaper.

Det ska finnas teoretiska program inriktade mot studier på högskolan, och utbildningen ska hålla en kvalitet som svarar mot högskolans krav. Yrkesprogrammen ska hålla en nivå som leder till arbete direkt efter examen och som ska ge högskolebehörighet om man så önskar. Det ska också finnas lärlingsprogram där utbildningen är mer knuten till företag och lärande under arbete. Efter lärlings- och yrkesprogram ska det vara möjligt att nå kvalificerad yrkeskunskap inom en yrkeshögskola.

Herr talman! Yrkeskunnandet måste uppvärderas och få ökad status bland våra ungdomar. Budskapet om att det enda som räknas är att vara behörig till akademiska studier har varit förödande. Samtidigt som det finns en hög ungdomsarbetslöshet skriker företagen efter yrkeskunnigt folk. Här är det matchning som behövs och bättre information om vilka utbildningar som faktiskt leder till jobb och som har framtiden för sig. Vi borde alla hjälpas åt att kommunicera ut att alla gymnasielinjer faktiskt kan ge högskolebehörighet om man så önskar. Det är också viktigt att det finns möjligheter till en andra chans eller till att komplettera sin utbildning om man så skulle behöva i framtiden.

Sedan 2014 finns nu en ny anställningsform för lärlingar. Den som går en gymnasial lärlingsutbildning inom något av gymnasieskolans yrkesprogram kan numera bli anställd i en ny form. Vi i allianspartierna menar att arbetsgivarnas möjlighet att bedriva lärlingsutbildning bör utökas.

Herr talman! Flera har tagit upp Gymnasieutredningen. Flera av ledamöterna i utbildningsutskottet ingår i denna. Den har som syfte att lägga fram förslag för att öka genomströmningen i gymnasieskolan. Det kan inte fortsätta som nu, det vill säga att 69 procent av eleverna klarar gymnasiet på de tre utsatta åren.

Att det ser ut så kan ha många olika orsaker. Man kanske väljer fel från början. Andra klarar inte den linje de valt. Många gånger saknas tillräckligt stöd för att man ska komma vidare i sina studier.

En betydande orsak till avhoppen skulle kunna vara de så kallade kursbetygen. I dag får man ett kursbetyg i årskurs 1. Klarar man inte kursen och får ett dåligt betyg är man i princip redan utslagen. Betyget kommer att finnas med i avgångsbetyget, och kursbetygen så som de är utformade i dag spär också på stressen och betygshetsen inom skolan.

Det är bra att Gymnasieutredningen får tilläggsdirektiv att även titta på denna centrala fråga för att komma åt mängden avhopp som sker på gymnasiet.

Herr talman! En förutsättning för att eleverna ska klara av sina studier är att de får den undervisningstid de har rätt till. Poäng på olika kurser har i dag ersatt den tidigare timplanen, men det finns i dag inga krav på hur många lektioner en gymnasieelev ska ha. Den mer flexibla poängplanen har på flera skolor blivit ett sätt att dra ned på lektioner för att spara pengar. Två tredjedelar av huvudmännen saknar riktlinjer för hur de följer upp undervisningstiden. Varje år kritiseras många skolor av Skolinspektionen för att eleverna får för lite undervisningstid. I en internationell jämförelse ligger Sverige lågt i antalet undervisningstimmar. Att vi dessutom inte ger våra elever de timmar de enligt lag har rätt till är förödande. Vi måste kunna garantera att våra elever får den undervisning de har rätt till, och det gäller både grundskolan och gymnasieskolan.

Herr talman! De som av olika anledningar inte orkar med eller klarar av skolan behöver stöd mycket tidigare inom utbildningssystemet. Här gäller det att sätta in allt stöd och alla resurser i grundskolan så att man fort upptäcker de elever som halkar efter eller mår dåligt. Här blir tillräckliga resurser till elevhälsa centralt samt tillgången till specialpedagogisk kompetens. På de områdena har Kristdemokraterna väl genomarbetade och finansierade förslag.

Jag yrkar bifall till reservation 7.

(Applåder)

Anf. 50 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Sverigedemokraterna har inga yrkanden i frågan, men däremot har vi åsikter.

Gymnasieutredningen är ett försök att komma underfund med det höga antalet avhopp som sker under gymnasiet. Alla har väl haft lite olika lösningar, och jag avser att även ge min bild av det hela från Sverigedemokraternas håll.

Roger Haddad har talat föredömligt i frågan. Liberalerna har jag fått lära mig att man ska säga.

Herr talman! En sak som inte har nämnts över huvud taget är statistiken över de årskurs 9-elever som pressades ut ur systemet. Jag är en av de lärare som har sett hur många nior som man verkligen försöker få över kanten och pressa in på utbildningarna. Hur stora är avhoppen bland de elever som precis med nöd och näppe har klarat grundskolebetygen? Den statistiken behöver vi titta på innan vi över huvud taget kan föra diskussionen vidare.

Jag tror att IV i dag är det största programmet av alla program.

I Gymnasieutredningen är det tänkt att vi ska sätta oss ned och diskutera. Jag vinkade ivrigt med handen vid första mötet och hade ett förslag på att det är självklart dags att gå tillbaka till ett tvåårigt gymnasium för praktiker och esteter. Michael Svensson från Moderaterna var inne och nämnde något om detta.

Så fritt fick vi dock inte tänka, herr talman - absolut inte. Det var nämligen jätteviktigt att gymnasiet var treårigt fortfarande. Då kom vi med förslag om att man i så fall borde införa mer praktik, erfarenheter av och framför allt kontakter med arbetslivet och näringslivet. Genom att göra mycket praktik, herr talman, får man nämligen också kontakter. I dagsläget och så som Sverige ser ut är kontakter det absolut lättaste sättet att få jobb. Men nej, så fritt fick vi inte heller tänka.

Är det nu så viktigt att ha högskolepoäng finns faktiskt både komvux och folkhögskola. Det finns alltså två ytterligare vägar att gå, herr talman, för att läsa upp så att man får högskolekompetens om det nu är vad man eftersträvar. Jag tror på en återgång till tvåårigt gymnasium där man faktiskt läser saker som är aktuella för arbetslivet. Här kan vi till exempel se att flera stora företag i Sverige har bestämt sig för att skapa egna gymnasier för att verkligen skapa elever man kan sätta i arbete. Det är ett sätt Sverigedemokraterna förespråkar. Det är mycket lovvärt. Eleverna får med stor sannolikhet också tillgång till arbete efter att de gått sin gymnasieutbildning.

Vi stöder självklart också frågan när det gäller ämnesbetyg i stället för kursbetyg. Det är tonåringar vi talar om, herr talman. De är fulla med hormoner, och i årskurs 1 har de kanske ingen aning om vad de vill göra med resten av sina liv. Visste till exempel herr talmannen själv när han gick i årskurs 1 i gymnasiet att han skulle sitta här som talman ett antal år senare? Jag tror inte det. Det är otroligt viktigt att dessa människor ges chansen att reparera sina betyg. Det kan inte vara så att ett kursbetyg sätts och att du från början vet att du inte kommer att ha tillräckligt betyg för att söka vidare eller komma in på den arbetsplats du vill i livet.

I dagsläget, herr talman, är världen så pass föränderlig att jag inte tror att någon av oss här inne kan säga exakt hur den kommer att se ut om tio eller femton år - eller ens om fem år. Det gör att lärarna måste vara otroligt flexibla och ha mycket nära kontakt med näringslivet. Här ser vi att det saknas, och jag tror att flera partier förutom vårt har nämnt frågan. De ungdomar som i dag går i gymnasiet har en mycket bredare men samtidigt smalare marknad att välja på, herr talman. När jag läste en fyraårig teknisk utbildning visste jag ungefär vilka yrken jag hade att jobba inom. I dagsläget är det inte lika specifikt. Samtidigt försöker vi bredda utbildningen så att vi lätt ska kunna gå vidare, och här finns det andra instanser att dra nytta av än just gymnasiet.

Vi är självklart också för att de lärarlösa lektionerna tas bort. Att läsa en utbildning på 100 procent innebär att man också ska ha 100 procent lärartillsättning, herr talman. En lärarlös lektion är ingen lektion över huvud taget i min värld.

En breddad lärlingsutbildning för esteter och praktiker tror jag skulle kunna göra mycket stor nytta, herr talman - framför allt med koppling direkt till näringslivet.

Vi hör också att universiteten och högskolorna klagar på kvaliteten, herr talman. Specifikt KTH, för att ta ett exempel, har klagat på kvaliteten. Jag tror inte att det är gymnasieskolorna som är grundproblemet. Jag tror faktiskt att vi får titta så långt tillbaka som till det vi hade en debatt om för bara ett par timmar sedan, nämligen grundskolan. Om vi inte har en röd tråd ända nedifrån förskolan och hela vägen upp till forskningsnivån kan vi inte få ett väl fungerande system, herr talman.

Här tror jag att lösningen ligger, och jag tycker att hela frågan är alldeles för viktig för att vi ska stå och banka varandra i huvudet med den ena idén efter den andra. Här måste vi komma överens allihop tillsammans. Vårt parti är det första som sätter sig i förhandlingsstolen för att komma överens om en gemensam politik för allt från förskolan till rymdforskning.

Anf. 51 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag skulle vilja lyfta upp en fråga som Stefan Jakobsson och hans parti numera väljer att gömma undan och sopa under mattan. Jag skulle vilja tala om frågan som handlar om våra resurser, vår gemensamma välfärd och vart våra resurser tar vägen. Jag skulle vilja tala om vinsterna i välfärden och specifikt i skolan.

När Sverigedemokraterna gick till val 2014 var det ett löfte att man skulle begränsa vinsterna i välfärden. För ett par månader sedan blev man inbjuden av ett antal riskkapitalbolag och näringslivsaktörer, och i dag har Sverigedemokraterna intagit en annan ställning: att våra barns och elevers resurser - de skattepengar jag, mina föräldrar och andra i det här samhället betalar in - ska kunna gå till riskkapitalbolag med skattekonton på Jersey och Guernsey.

Samtidigt har Sverigedemokraterna mage att skylla resursbristen inom olika områden i välfärden på nyanlända barn, ensamkommande och andra flyktinggrupper. Jag skulle vilja fråga hur Stefan Jakobsson menar att det hänger ihop när Sverigedemokraterna helt plötsligt, efter påtryckningar från näringslivsaktörer, ändrar sig till att helt enkelt bli skatteplanerarnas och riskkapitalbolagens bästa vän. Hur går det ihop samtidigt som Sverigedemokraterna skyller resursbristen på nyanlända?

Anf. 52 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Jag trodde väl att friskolorna och vinsterna i välfärden skulle vara en annan debatt, men vill Daniel Riazat tala om det ska jag självklart tala med honom om det.

Jag är från början byggare. Jag vet att de byggnadsfirmor som fanns i Sverige och som inte höll kvaliteten fanns för möjligtvis ett eller två jobb, och sedan tappade de det. Jag tror att exakt samma struktur kommer att gälla för de friskolor eller friskoleenheter där man avser att stoppa pengar på platser där de inte kommer att göra någon nytta. De kommer att försvinna. De kommer möjligtvis att existera under en kort tid och kanske förorsaka en och annan elevs dåliga val så att man måste välja om och komma någon annanstans, men jag tror inte att riskkapitalbolagen kommer att vara ett problem så som Daniel Riazat här vill lyfta upp det, herr talman.

Jag ser i stället friskolorna som en tillgång. Jag tror att Daniel Riazat tillsammans med mig vet att vi om vi inte haft friskolorna aldrig hade klarat av att ta emot de 71 000 personer som har kommit nu. Där går friskolorna in frivilligt och väljer att ta ett utrymme för att ta emot personer som kommer - och inte bara de som kommer utan även de andra.

Sedan vet jag inte om Daniel Riazat satt och gjorde någonting annat med telefonen eller någonting och inte lyssnade på vad jag sa, men i grundskoledebatten tog jag upp att de elever som når absolut störst framgångar i dag är nyanlända flickor. Det är de som stiger absolut snabbast i systemet. Här ser jag inget som helst problem med att vi skulle ha en specifik inriktning.

Om Daniel Riazat inte själv har varit inne och tittat rekommenderar jag honom att titta på barnombudsmannen.se. Där finns all statistik över alla elever i hela Sverige och hur det har gått med deras betygsresultat. Där kan man tydligt se att andra generationens pojkar som bor i segregerade områden och har andra möjligheter att tjäna pengar - det är tyvärr via den kriminella vägen eller kanske olagliga vägar - väljer den möjligheten och väljer bort skolan. Där har vi den största gruppen som drar ned. Det är inte de nyanlända; det har vi aldrig sagt.

Anf. 53 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag tycker ändå att man får ge Stefan något slags kredd för att han på ett ganska skickligt sätt glider undan från den fråga jag ställde. Den handlade om hur det kommer sig att Sverigedemokraterna inför valet gick ut med att man skulle begränsa vinsterna i välfärden.

Då betydde nämligen detta någonting för honom och för de övriga som representerar Sverigedemokraterna, men efter att ha haft möten med näringslivsaktörerna har man ändrat sig. I dag har man valt att bli riskkapitalisternas bästa vän. Man har valt att ge resurser till dem som sitter här i publiken och till dem som har skattekonton i skatteparadis. På vilket sätt är det att vara ett ansvarsfullt parti? Sedan tidigare vet vi ju att Sverigedemokraternas budgetförslag som sådant inte går att genomföra såvida man inte vidtar åtgärder jag tror att vi alla vill ta avstånd ifrån. Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna ändrade sig på den här punkten?

Försök också att inte använda retoriska knep när det handlar om nyanlända flickor etcetera, Stefan Jakobsson! Jag är ett av de barn som har kommit hit som flyktingar, och det är knappast så att Sverigedemokraternas politik skulle ha gynnat mig eller kommer att gynna någon av mina systrar och bröder som kommer i dag. Det behöver du alltså inte tala om för mig.

Man kan dock se det paradoxala i ett parti som försöker bygga upp en konfliktlinje mellan människor från ett annat land, som har en annan kultur och ett annat ursprung, och välfärden - samtidigt som välfärdens problem är ansvarslösa politiker på högerkanten, inklusive Sverigedemokraternas representanter, och företagare som riskkapitalister som urholkar vår välfärd på resurser.

Där menar jag att Sverigedemokraterna bör vara lite tydligare gentemot sina väljare, som röstade på dem med löftet att man skulle begränsa vinsterna i välfärden. Annars ljuger man ju, precis som folk förväntar sig att en del politiker ska göra.

Anf. 54 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Jag kan ta ett exempel på hur Sverigedemokraterna har förändrat sin politik.

Tidigare var det så att om man skulle ansöka om att starta friskola ansökte man till Skolinspektionen och fick sedan ett ja eller nej. Där hade kommunen nästan ingenting att säga till om. Sedan vet jag att regeringen hade ett förslag om att införa ett kommunalt veto. Vi sa att vi var villiga att sätta oss ned och tänka på vad det skulle innebära. Men vi valde en mellanväg; vi är pragmatiska. Vi tittade på hur man kunde göra det här.

Herr talman! Självklart får friskolorna ansöka, och sedan får kommunerna överklaga. Vi har också föreslagit en specialinstans i Skolinspektionen vars enda uppgift är att ta hand om just dessa ansökningar, så att det blir en likvärdighet över hela Sverige. Nej, det är inte Alliansens politik. Nej, det är inte regeringens politik. Men det är en medelväg däremellan.

Vi är pragmatiska och styr på så sätt välfärden dit vi tycker att det är bra. Vi är ett mittenparti, och det försöker vi stå fast vid, herr talman.

Att vi skulle vara företagens bästa vän låter jag vara osagt. Det finns väl kanske andra som vill ta den titeln, herr talman.

Sedan kan Daniel Riazat tyvärr inte låta bli försöka ge oss lite epitet. Jag kan bara nämna ett exempel för allas intresse här. Sverigedemokraterna har fler lokala företrädare som är utlandsfödda än vad Centern, KD, Moderaterna och Liberalerna har. Javisst, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ligger strax över oss procentuellt sett. Men dessa är alltså lokala företrädare som är utlandsfödda. Det innebär alltså att vi skulle behöva sparka ungefär 20 procent av våra kandidater ute i riket.

Detta fungerar inte och är inte hållbart längre, framför allt inte nu när Socialdemokraterna och regeringen för en politik som är hårdare än den vi själva föreslog för några år sedan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)