Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

Anf. 25 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

Fru talman! Hälso- och sjukvårdens omställning under pandemin är fantastisk. På kort tid har intensivvårdsplatserna mer än fördubblats, och den vård som inte kan anstå har man hanterat. Rutiner har snabbt ändrats så att verksamheten kan skötas på ett mer effektivt sätt när man står inför en pandemi. Digitala lösningar som tidigare har varit tröga att få fram har nu införts därför att de underlättar arbetet - och inte minst därför att de minskar smittrisken.

En del av det som händer under pandemin behöver tas till vara och behållas framåt. Annat, till exempel vårdskulden, måste vi hantera. Den var stor före pandemin med långa köer, och nu har den fyllts på. Att då be varje region att ta hand om sin del tror vi inte fungerar. Vi kristdemokrater menar att vi behöver gemensamt ta ansvar för alla patienter i landet och hantera vårdskulden gemensamt.

Fru talman! Dagens kammardebatt ska handla om hälso- och sjukvårdens organisation. Hälso- och sjukvården ska organiseras med människors behov i fokus. Vård på lika villkor och efter behov är grunden för hela hälso- och sjukvården, och det ligger fast.

Men patienternas behov ser olika ut. En del har behov av en viss funktion. De söker utifrån en mer specifik åkomma eller ett mer specifikt besvär, och de efterfrågar en funktion som möter deras behov just då.

Andras behov handlar mer om en relation. Deras behov av hälso- och sjukvård innebär att en relation över tid är nödvändig - kanske därför att de lever med en kronisk sjukdom eller är multisjuka, det vill säga har flera sjukdomar på en gång. Eller så kanske de just har inlett en behandling som kommer att pågå under lång tid. Det kan vara en behandling som kräver många olika insatser och som ska samordnas mellan vårdinstanser.

Funktion och relation - jag tror att vi behöver en organisation som klarar både och. Det ska vara en hälso- och sjukvård som i grunden bygger på en relation, därför att de mest vårdbehövande behöver upprepad vård över tid. Då är en fast läkarkontakt och en god kontinuitet nödvändigt. Men en effektiv och ändamålsenlig vårdorganisation måste också klara av att möta behoven hos de patienter som enbart söker en funktion vid det enstaka tillfället.

Det är i det perspektivet jag ser nya lösningar som har växt fram de senaste åren. Det är den goda nära vården, och det är digitala lösningar. Det är samverkan på riktigt kring svårt sjuka personer. Låt den utvecklingen få fortsätta med kraft.

Fru talman! Vi behöver också bättre förklara vad vård efter behov betyder. Behovsstyrd vård betyder inte att jag ska få den vård jag själv tycker att jag behöver. Nej, det måste vara medicinskt utbildad personal som bedömer behoven.

1177 Vårdguiden på internet har bra funktioner för mig som vårdsökande och styr mig till rätt vårdnivå. 1177 finns också som telefonkontakt där jag får samtala med en erfaren sjuksköterska som hjälper mig att hitta rätt och bedömer rätt vårdnivå så att jag söker vård på rätt plats och exempelvis inte sitter på akuten i timmar för något som kan hanteras på vårdcentralen.

Att jag som vårdsökande först möter någon form av bedömning innan jag får träffa sjuksköterskan eller läkaren brukar kallas grindvakt. Det innebär att jag som vårdsökande inte har direkt tillgång till vilken vård som helst. Ett system som bygger på vård efter behov på lika villkor och till hela befolkningen kräver att det finns ett lämpligt system för grindvakt. Det kan vara via ett digitalt formulär på webben, eller det kan vara ett samtal med sjuksköterskan på 1177 eller på något annat sätt, dels därför att det inte finns obegränsat med pengar, dels därför att behovsstyrning kräver något slags grindvakt.

Fru talman! För att jag som patient ska förstå vilken vårdnivå som är bäst för mig behövs mer tid då patient och vårdpersonal hinner prata med varandra om patientens behov. En alltför snäv tidsbokning gör att missförstånd kan uppstå, och risken finns att jag som patient söker igen inom kort. Ska vården bli effektiv måste det finnas tid att fråga: Är det något mer du vill ta upp? Och läkaren eller arbetsterapeuten måste ha tid att vänta på patientens svar.

Vi kristdemokrater har i flera år förespråkat att landstingen ska avskaffas. Vi är övertygade om att nationell styrning är avgörande för att alla ska få tillgång till den bästa vården - oavsett var i landet man bor. Men vi behöver också se över organisationen utifrån flera synvinklar. En vård som bygger på både funktion och relation kräver också ersättningssystem som hänger ihop, system som stöder behovsstyrd vård och bygger på något slags grindvaktssystem.

Nu är vi mitt uppe i en pandemi. Samtidigt som vi hanterar den akuta krisen behöver vi förbereda för tiden efter. Låt oss ta vara på de erfarenheter som covid-19 har medfört. Det är nu läge att diskutera organisationen så att vi inte när pandemin börjar avta bara återgår till gamla rutiner. Det är otvetydigt så att vi behöver en bättre organisation om vi ska kunna hantera vårdskulden och därefter hålla vårdköerna korta.

Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom samtliga av våra förslag i betänkandet, men jag yrkar här bifall endast till reservation nr 3 om nationell styrning av hälso- och sjukvården.

Anf. 26 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att också vi står bakom alla våra reservationer - de är ganska många - men att jag för tids vinnande yrkar bifall endast till reservation 1.

Fru talman! Vi har väl aldrig diskuterat hälso- och sjukvården i så många bemärkelser i ett så aktuellt läge som nu. Jag tänker att vi redan nästa år troligen kommer att ha en debatt som förhoppningsvis präglas av att krisen är över och att vi har en betydligt ljusare situation än vi haft de senaste veckorna men också av en hög grad av utvärdering, reflektioner, lärdomar och erfarenheter av denna kris. Är det något som kommer att vara i fokus för diskussionen är det nog gränsdragningar mellan olika nivåer, ledningsansvar och mycket annat. Jag ser fram emot den diskussionen; den kommer att vara nödvändig att ta.

Vi har samtidigt sett en helt fantastisk förändring och en helt fantastisk omställning på väldigt kort tid. Antalet intensivvårdsplatser har fördubblats på otroligt kort tid. Fältsjukhus har byggts upp. Man har kopplat ihop olika delar av vården på ett sätt som har imponerat och verkligen visat vilken kapacitet vår fantastiska vårdpersonal har.

Denna vårdpersonal har snabbt anpassat sig till en extremt tuff och i många fall också ny situation. Omställningen, flexibiliteten och innovationsförmågan som präglat mycket av vården är fantastisk. Personalen förtjänar ett stort tack, och de har burit denna kris på ett sätt som vi kommer att vara dem evigt tacksamma för.

Därför hoppas jag att nästa års debatt i väldigt hög utsträckning kommer att fokusera på vårdens medarbetare. Som en kollega pekade på kommer vi att diskutera det i fler debatter den här våren. Vårdens medarbetare är något som vi behöver lyfta fram på många olika sätt.

Kollegan Acko Ankarberg Johansson lyfte fram vårdskulden. Det är något som vi moderater pratat om i varenda debatt, tror jag - de köer som präglat och blivit allt längre under de senaste fem sex åren. Vårdskulden kommer åter att stå i fokus med tanke på att vi just nu skjuter upp en hel del vårdinsatser. Det bekymrar mig, det som kommer fram bland annat i medierna, att cancerbehandlingar och annat får anstå och vad som kommer att bli resultatet av detta. Det innebär att vi redan nu måste börja förbereda oss för att hantera den vårdskuld som vi ska beta av under de månader som följer när vi väl ridit ut pandemin.

I ett av våra förslag finns ett uppdrag. Vi föreslår från moderat håll att man ska utreda vården i syfte att ta fram en ny modell för svensk hälso- och sjukvård. Uppdraget ska omfatta vårdens och omsorgens kvalitet, valfrihet, jämlikhet, kontinuitet, produktivitet och effektivitet.

Något som hänt under pandemin är att man lyckats göra sig av med mycket administration för att kunna fokusera på att ta hand om det akuta läget. I dag fokuserar man inte på administration. Om det är tillfälligt eller om vi kan göra det mer permanent kommer framtiden att utvisa. Jag hoppas att all den innovation och kreativitet som pandemin har fött, det som är det positiva i allt detta sorgliga, är något som vi kan ta vara på när den här tiden väl är över. Jag hoppas att vi kan låta personalen fortsätta gå i framkant och ta ansvar och leda på det sätt man gjort under de senaste månaderna.

Jag vill avslutningsvis, fru talman, lyfta fram det som jag tycker är en styrka hos socialutskottet, som de senaste månaderna arbetat väldigt väl tillsammans. Vi har vid flera tillfällen diskuterat digitalisering av vården, och jag är väldigt glad över att ett enigt utskott ställer sig bakom Moderaternas förslag när det gäller ett antal frågor som rör digitalisering.

Det handlar bland annat om att dagens krav på aktivt samtycke ska ändras så att patienten kan antas samtycka till att vårdgivare får ta del av patientinformation till dess att patienten själv eller anhörig säger att vårdgivaren inte får göra det. Det kan tyckas vara en liten sak, men vi som arbetar med dessa frågor vet hur stort och avgörande det är att kunna vända på samtycket. På det viset kommer vi åt många av de frågor som vi ofta diskuterar som stora problem.

Det finns ett antal ytterligare delar i tillkännagivandet om digitalisering som inte står för sig själva utan handlar om att vi ska få ökad patientsäkerhet, ökad kvalitet och ökat fokus på rätt saker. Varmt tack till utskottet för att vi även här har hittat enighet!

Anf. 27 Katja Nyberg (SD)

Fru talman! Sverigedemokraternas arbetssätt i coronatider innebär att vi har fast bemanning så att våra ledamöter inte ska behöva resa till och från Stockholm. Det innebär att Per Ramhorn, som egentligen skulle ha deltagit i denna debatt, inte kan göra det - vilket han såklart är besviken över - och att jag kommer att framföra Sverigedemokraternas ståndpunkt i dessa frågor trots att det inte är mitt ansvarsområde.

För att inte missa det vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 12, men vi står självklart bakom samtliga av våra egna reservationer.

Fru talman! Patienter ska få rätt vård i rätt tid på rätt plats och efter sina särskilda behov; det är vi nog alla överens om. Men den skattefinansierade sjukvården har bara legitimitet om den kan leva upp till hälso- och sjukvårdslagens ambitioner.

God tillgänglighet är en fråga om patientsäkerhet som i dag äventyras av långa väntetider. Hittills har 44 000 operationer ställts in i Sverige på grund av coronapandemin. Det gäller allt från hjärtfel och trasiga höftleder till ljumskbråck. Detta innebär att över 150 000 personer nu står i operationskö, och det blir tusentals fler varje vecka. Under vecka 19 minskade operationerna på svenska sjukhus med 62 procent, och i vissa regioner är minskningen ännu större. I Region Sörmland och Norrbotten ställdes omkring 80 procent av alla operationer in.

De nya vårdköerna innebär betydligt fler sjukskrivningar, och för de enskilda individerna innebär detta ökat lidande. För alla människor som drabbas av en inställd operation ökar dessutom risken för komplikationer och psykisk ohälsa. Faktum är att det finns forskning som visar att människor som drabbas av en avbokad operation mår sämre psykiskt. Frekvensen av hjärtinfarkter går upp, sjukskrivningstalen blir högre och rehabiliteringstiden blir längre.

Redan före coronapandemin fanns en operationskö på 113 000 människor. De senaste tio åren har kön vuxit; år 2011 var kön på 91 000 personer. Nu är kön på 157 000 personer, samtidigt som tusentals fler människor tillkommer varje ny vecka.

Vi sverigedemokrater vill ha en vård i världsklass. För att nå detta mål krävs att tillgängligheten säkras över hela landet och inom hela verksamheten. En stor variation i tillgänglighet, både mellan olika regioner och mellan olika vårdområden, skapar orättvisor och bristande förtroende. Korta väntetider bidrar å andra sidan till ett starkt förtroende för vården och ökar hälso- och sjukvårdens samlade legitimitet hos befolkningen.

Människor har rätt att ställa höga krav avseende rätt till vård. Vi anser att patienten har rätt att fritt välja vårdgivare inom både öppen och sluten vård och har rätt att undersökas inom vårdgarantins tidsfrist. Om hemregionen inte klarar detta ska alternativ ordnas.

Vi har som förslag att samverkansavtal ska upprättas mellan olika vårdgivare - offentliga och privata, svenska och utländska. Hemregionen ska ansvara för kontakterna med den hänvisade vårdgivaren samt för journaler, transporter, uppehälle och eventuell tolkningshjälp. Givetvis ska vård utomlands endast användas i undantagsfall. Vår målsättning är en månadsvårdgaranti där maximal väntetid till specialistvård ska vara 30 dagar. Vid särskilt allvarliga sjukdomar, exempelvis hjärt-kärlsjukdomar och cancer, samt vid psykisk ohälsa hos barn och tonåringar ska maximal väntetid vara 14 dagar.

Vi kan inte se in i framtiden - vad kön kommer att landa på innan pandemin har klingat av kan ingen svara på. Men som det ser ut nu kommer vårdköerna att nå en sådan storlek att vi även när vi når full kapacitet egentligen bara håller jämna steg med allt nytt som kommer in.

Fru talman! Det är angeläget att göra arbetet attraktivt för sjukvårdspersonalen, som är en av välfärdens viktigaste yrkesgrupper. God kompetensförsörjning handlar i lika hög grad om att locka nya personer till utbildningar som om att befintlig personal ska välja att stanna kvar och om att förmå personal som lämnat sitt yrke att återvända.

I dag skapar brist på specialistkompetens flaskhalsar och bidrar till långa väntetider. Ett tydligt exempel är hur antalet specialistsjuksköterskor länge har minskat samtidigt som vårdbehovet har ökat. Trots att flera regioner har erbjudit lön under heltidsstudier har lönenivån inte varit hög nog för att förmå tillräckligt många att anta erbjudandet. Vi har länge förordat ett statligt finansierat kompetenslyft med full lön för sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig.

Sverigedemokraterna anser att alla yrkeskategorier från undersköterska till specialistläkare ska följa en nationell utbildningsplan vars examen ger yrkeslegitimation. Detta bidrar till att ge respektive yrke en hög status och minskar därigenom personalomsättningen samtidigt som patientsäkerheten och vårdkvaliteten förbättras. För den enskilde arbetstagaren innebär legitimationen dessutom en starkare förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren.

Det är oerhört viktigt att satsa på vårdpersonalens arbetsvillkor, utbildning och karriärmöjligheter men också att tydliggöra krav på kvalifikationer och uppförande. All vårdpersonal måste kunna uttrycka sig på klar och tydlig svenska, vilket inte minst är viktigt i mötet med de patienter som själva har svaga kunskaper i svenska. En annan viktig del är kunskaper i smittskydd och hygien, något som borde vara självklara element för all personal inom vård och omsorg.

Vårdpersonal utsätts ofta för en pressad arbetssituation - inte minst kan vi se detta under coronakrisens dagar. Därför är det av yttersta vikt att undersköterskor och sjuksköterskor slipper lägga tid på uppgifter som annan personal med kortare utbildning skulle klara av. Särskild vårdservicepersonal ska avlasta undersköterskor, som i sin tur avlastar sjuksköterskor som sedan avlastar läkare. Därmed frigörs tid för patientarbete.

Det administrativa arbetet är omfattande och har dessutom i ett längre perspektiv tilltagit. Genom att låta vårdnära administratörer sköta journaldokumentation och annat administrativt arbete kan läkare och sjuksköterskor få mer tid för patienter och en bättre arbetsmiljö.

Något som Sverigedemokraterna har drivit länge är att vårdpersonal inte ska omfattas av karensdag vid sjukdom för att man på så sätt ska motverka smittspridning. Det är viktigt att de som är sjuka har råd att stanna hemma.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att vi sverigedemokrater värnar om Sveriges befolkning och vill göra allt som står i vår makt för att under denna kris skapa trygghet för dem som är särskilt sårbara samt rädda så många liv som möjligt. Kriser får inte påverka hur vi tar hand om de grupper i samhället som är mest sårbara och i störst behov av hjälp.

Vi måste komma till rätta med vårdköerna, för de är på väg att växa okontrollerat. Ju längre vi väntar med åtgärder, desto svårare kommer det att bli och desto längre tid kommer det att ta att få bukt med dem. Under tiden kommer människor att fara mycket illa och till och med dö.

Var rädda om er!

Anf. 28 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Så var det dags för oss att debattera området som handlar om hälso- och sjukvårdens organisation. Det är en diger lunta från motionstiden som socialutskottet har behandlat. Att det finns ett så stort intresse för just hälso- och sjukvården har ju sin förklaring: Svensk hälso och sjukvård är fantastiskt bra, men vi har ett antal stora utmaningar på området.

Speciellt inom primärvården och psykiatrin kunde vi under den förra mandatperioden följa hur köerna växte och hur vården blev mindre tillgänglig för var månad som gick. Vi såg behovet av reformer, men de kom aldrig.

Inför denna mandatperiod, när regeringen valde att samarbeta med Centerpartiet och Liberalerna, satte vi fokus på just reformarbetet inom svensk hälso- och sjukvård. Bland annat har vi infört en prestationsbaserad kömiljard, som sedermera blev 3 miljarder, för att korta köerna. Vi har även gjort stora ekonomiska satsningar för att korta köerna inom psykiatrin, speciellt inriktat mot att korta köerna i BUP. Detta är satsningar som är otroligt viktiga för att stärka tillgängligheten genom att korta köerna, någonting som flera ledamöter tidigare har tagit upp i sina anföranden.

Ett område som Centerpartiet länge har sett stora brister inom är primärvården. Vi ser hur tillgängligheten har blivit sämre, hur läkarbristen har ökat och hur människor i stället för att söka sig till sin vårdcentral har vänt sig till akutsjukhusen eller slutenvården för att få hjälp - ett sätt som både är ineffektivt och dyrt.

Centerpartiet har länge drivit på för att vården ska finnas nära. Den ska finnas i hela landet, och den ska finnas där när du behöver den. Det är primärvården som ska vara navet, och patienterna ska garanteras en fast läkarkontakt. Centerpartiet har därför drivit på för en primärvårdsreform som ska möjliggöra en trygg och tillgänglig vård i hela landet. Detta var också något som vi fick med oss Liberalerna och regeringen på inom ramen för januariavtalet. Strax efter påsk i år tog vi det första steget i en sådan reform, som ska förtydliga primärvårdens uppdrag och göra det mer attraktivt att arbeta i primärvården.

Ett av de viktigaste stegen för att nå dit är att du och jag får en fast läkarkontakt som vi känner vid namn och som känner oss och vet vilka behov vi har eller vad vi behövt hjälp med tidigare. För att nå dit får nu Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram riktlinjer och råd om ett rekommenderat antal listade patienter per fast läkare. Riktlinjerna ska stärka läkarnas möjlighet att få en trygg och hållbar arbetssituation och göra det mer attraktivt att arbeta i primärvården.

Detta är någonting som Läkarförbundet ofta lyfter upp, och det är något som vi har lyssnat på. Vi behöver göra arbetssituationen och arbetsplatserna mer attraktiva ute i primärvården för att fler ska vilja ta steget att faktiskt arbeta nära patienterna.

För att vården ska komma närmare alla människor måste det också bli enklare att bedriva vård på landsbygd och i glesbygd. Vi kan inte acceptera att det saknas vård i vissa delar av landet. Därför måste det bli möjligt för mindre vårdenheter, bestående av exempelvis en sjuksköterska och en läkare, att genom flexibla lösningar och digitala verktyg erbjuda primärvård. Därför ges Socialstyrelsen även i uppdrag att förenkla lagstiftningen och göra det enklare för mindre utförare att bedriva vård på landsbygd och i glesbygd.

Fru talman! Tillsammans med ännu bättre möjligheter att jämföra tillgänglighet och kvalitet i vården på olika platser i landet är detta viktiga steg framåt för en närmare, tryggare och mer tillgänglig vård.

Detta är, som sagt, första steget i den primärvådsreform som ska beslutas fullt ut i alla sina delar under mandatperioden. Men mer behöver göras för att fortsätta utveckla vården i hela landet: flytta den närmare, öka valfriheten och stärka patientmakten. Det är inte bara primärvården det handlar om.

Coronapandemin, som vi just nu befinner oss i, innebär stora utmaningar och påfrestningar för all vård och omsorg. Men mitt i krisen har vi sett hur digitaliseringen har tagit fart och skapat nya smarta lösningar som ökar tillgängligheten. Det är en fantastisk utveckling att följa och något som jag och Centerpartiet gärna ser mer av framöver.

Det är en glädjande utveckling att man äntligen har börjat kunna använda modern teknik i form av digitalisering i hälso- och sjukvården. Med tanke på hur fort det har gått de senaste två månaderna kan vi bara ana var vi befinner oss om två till fyra år, det vill säga om vi ger rätt verktyg och förutsättningar för dessa smarta lösningar och system att fortsätta utvecklas.

Listan kan göras lång på områden där vi ser att digitaliseringen kan komplettera och utveckla, men då måste vi som sagt skapa rätt förutsättningar. Det problem som vi har i dag är att lagstiftningen ofta sätter stopp. Vi har en lagstiftning som inte är i takt med tiden. Men det är glädjande att kunna konstatera att vi i socialutskottet är klara över att det krävs en förändring.

Vi måste snabbt revidera den nuvarande lagstiftningen, ta fram mallar och tydliga riktlinjer. Och vi måste se över hur patienten kan ge ett tyst samtycke till att läsa journalen och om lagändringar behöver göras för att skapa goda möjligheter till en sammanhållen journalföring och informationsdelning. Detta är viktiga delar i utvecklingen av den digitala vården. Om detta är socialutskottet överens, och det är väldigt glädjande.

Den sista delen som jag vill lyfta fram i mitt anförande kring hur vi vill fortsätta att utveckla vården handlar om forskning och innovation. Vi är många politiker som med all rätt framhäver att vi har en sjukvård av världsklass. Men ska vi även i framtiden kunna fortsätta att uttala de orden måste vi satsa mer på forskning.

Sverige har länge varit framstående inom forskning och kliniska studier. Men statistik visar att Sverige tydligt sackar efter i den kliniska forskningen, vilket medför att patienternas möjligheter att få tillgång till nya behandlingar innan de är införda i den ordinarie sjukvården minskar och att vårdpersonal inte håller sig fullt uppdaterad om de senaste rönen.

Jag tror att vi som land står inför ett vägval. Vi kan välja vägen med den höga ambitionsnivån, där vi verkligen satsar och inför konkurrenskraftiga villkor för life science-företagen som får svenska företag att växa och locka hit fler och tyngre internationella investeringar. Alternativt kan vi välja lagomvägen, där vi nöjer oss med symboliska insatser, är liknöjda med att Sverige halkar efter andra länder inom life science och tycker att svenska patienter får nöja sig med en hygglig medicinsk behandling.

Jag vet vilken väg som vi i Centerpartiet vill välja. Vi vill välja den med en hög ambitionsnivå. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 33, som handlar om kliniska studier och life science.

Anf. 29 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett stort tack till alla er inom sjukvården - ni som räddar liv, tröstar och står pall under en orimlig arbetsbörda just nu. Man kan ju alltid applådera er från balkongerna. Men det självklara tacket är bra lön, bra arbetstider, bra arbetsmiljö, en välfärd för alla, och då krävs det satsningar på välfärden, på vården.

Vänstern har försökt att trycka på för mer pengar till välfärden för att kunna göra personalsatsningar, fru talman, i hela landet. Därför kanske man ska fundera lite på skattesänkningar framöver.

Vi har ingen vårdkris, utan vi har en personalkris i hela landet. Jag tror inte att det är kömiljarder som kommer att minska köerna och öppna vårdplatserna, utan det är just det som jag sa tidigare, nämligen högre löner, förkortad arbetstid och bättre arbetsmiljö för de vårdanställda - det är också de krav som ställs från professionen - så att vi kan utbilda och anställa fler. Det tror jag är prio ett.

Vårdpersonalen, fru talman, jobbar just nu intensivt mot covid-19 på våra sjukhus i en kris där vi ser hur viktigt det är med en väl fungerande sjukvård. Sjukvården behöver mer resurser för att klara det dagliga arbetet men även, som nu, i en stor kris. Det är nu vi övar oss.

Under hela pandemin är det en sak som varit glasklar, och det är att det är den offentliga vården som räddar liv, inte marknaden. Det är exempelvis personalen på Stockholms akutsjukhus, där över 1 000 personer varslades förra året. Det är de som jobbar tolvtimmarspassen nu. Tack till er!

Sjukast först, står det i portalparagrafen för hälso- och sjukvården. Vi tycker väl inte att det riktigt stämmer med viss utveckling, fru talman, när det gäller de privata sjukförsäkringarna och de ökade privatiseringarna, som den sittande regeringen inte verkar ha något jätteproblem med i det kanske överspelade januariavtalet, eller den före detta Alliansens ständiga armkrok med näringslivet.

Lagen om valfrihet är väldigt omhuldad av de borgerliga partierna. Men vi pratar hellre om patienternas valfrihet och möjlighet. Det vill vi lyfta fram. De ska förstås inte bara ha en aktör att välja. Det är inte så att vi ska tillbaka till öststaterna, så det behöver ni inte fundera på, utan det handlar snarare om att fundera lite på möjligheterna för vårdbolagen att smälla upp vård lite var som helst. Och det är liksom inte var som helst man gör det när man startar sitt bolag, fru talman.

Vi tycker att vården måste styras av behov och utifrån jämlikhet, jämlik vård. Det måste man tycka när man ser att ojämlikheten inom hälsa är så stor. Men mitt i coronaepidemin, specifikt här i Stockholm som varit väldigt drabbat, fick nätläkaren Kry tillstånd att öppna vårdcentral på Östermalm i Stockholm, och där bor ju de med bra hälsa och också en ganska god ekonomi. Man kan fundera på om det var behoven som styrde eller om det var tillgängligheten som gick i första ledet där.

Fru talman! Jag kommer att prata lite mer om digitaliseringen, som är fantastisk. Men man kan fundera på nätläkarbolagens kraftigt ökade kostnader som belastar regionerna.

Förra året kostade nätläkarna i hela landet 523 miljoner kronor. Marknaden för nätläkare är ju helt oreglerad, och det blir dyrt för regionerna - det är en del regioner som har pratat om det. Bara under mars månad, då det förstås var en väldigt hög belastning på nätläkare, kostade den nätbaserade, privata vården skattebetalarna 96 miljoner kronor, som då tas från regionerna. Att skära guld på en oreglerad marknad är inte hållbart, och det är väl kanske sådant som vi ska prata mer om efter covid-19, fru talman.

Vi vill att den offentliga vården axar upp de digitala möjligheterna. Man ska ta ansvar för att det även finns digitalt baserad hälso- och sjukvård på vårdcentralerna i hela landet. Vi vill att regionerna ska ansvara för utvecklingen av infrastrukturen för de digitala vårdkontakterna i regionerna. De måste snabba på, och detta måste hänga ihop nationellt.

Primärvården måste kunna erbjuda digitala besök, inte minst för att öka tillgängligheten också i glesbygd, där det kan vara långt till närmaste vårdcentral. Under covid-19 har också flera vårdcentraler öppnat för den här möjligheten, och det är bra, tycker vi. Men man kan inte bara ha "nätläkare-nätläkare", utan det måste vara i kombination med tillgång till fysisk mottagning som patienterna kan hänvisas till för personlig konsultation.

Det har varit frivilligt för regionerna att erbjuda möjlighet att exempelvis boka tid via webbsidor, vilket borde vara en självklarhet. Vi menar att det ska vara obligatoriskt. Vi är glada för att regionerna har växlat upp när det gäller digitalisering. Det är bra - det måste de fortsätta med - men mer måste hända. Det är bra med de initiativ vi har tagit i utskottet, fru talman.

Statistiken visar att den återstående medellivslängden vid både 30 och 65 års ålder ökar mest för dem med eftergymnasial utbildning och minst för dem med grundskola. En grupp som fått sänkt medellivslängd är kvinnor med bara grundskola. Det är kvinnor ur arbetarklassen, exempelvis kvinnor som just nu jobbar inom äldreomsorgen, som vi ska prata om på fredag. De förlorar liv på det sättet. Därför vill vi erbjuda regelbundna hälsoundersökningar för dem i socioekonomiskt utsatta områden som inte själva går till doktorn. Efter det första besöket kan man tänka sig att de kanske får träffa en läkare eller får en psykologkontakt, sjuksköterskerådgivning och så vidare.

Vi vill också satsa mer pengar i glesbygden. Det måste finnas bättre förutsättningar för dem som bor ute i landet, långt bort från tätorter, att ha en bra hälso- och sjukvård. Där kan digital sjukvård betyda mycket.

Fru talman! Sedan finns den osynliga gruppen, som faller mellan stolarna. Vänstern vill att alla unionsmedborgare i Sverige, under de första tre månaderna och även därefter och oberoende av om de har det europeiska sjukförsäkringskortet, ska ha rätt till subventionerad hälso- och sjukvård, åtminstone ungefär som papperslösa. Detta har varit viktigt under covid-19. Jag har fått många rapporter om stora räkningar, och nu samlar man in pengar för att dessa människor ska kunna betala dem.

I de flesta regioner görs en tolkning som slår hårt och där EU-medborgare utan europeiskt sjukförsäkringskort förväntas betala full kostnad för vård. Det finns otydligheter kring begreppet vård som inte kan anstå och kring vem som ska omfattas av lagen och vilken vård den ger rätt till. Detta skapar osäkerhet framför allt för enskilda, men också vårdpersonal hamnar i trista lägen. Detta har även SKR noterat, och de talar om just oklarheter i lagstiftningen och hur vi ska gå framåt.

Fru talman! Jag lyfter fram reservation 24.

Anf. 30 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag vill prata om trygghet, delaktighet, kunskap och frihet.

Först, på det temat, vill jag tacka Johan Hultberg, Camilla Waltersson Grönvall och mina andra kollegor i socialutskottet för att klok digitalisering snart kommer att ge en tryggare vård.

De flesta av oss tror nog att läkaren på vårdcentralen eller sjuksköterskan i hemsjukvården redan i dag kan se i vår journal allt vi varit med om, det som hänt oss och vilken vård vi har fått. Nix! När jag själv var en av de ansvariga för sjukvården i Uppsala län ville vi att patienter skulle kunna välja att låta en anhörig se delar av journalen eller hjälpa dem med läkartider. Nix! Vi fick skäll, för det hade varit att bryta mot lagen. Men snart blir det som hela tiden borde ha varit självklart äntligen möjligt. Det är naturligtvis min vård och min sjukdomshistoria, men informationen i journalen måste just därför kunna hjälpa mig så bra det bara går och så bra jag själv tillåter.

Vi tar bra steg på vägen, men vi liberaler vill mer. Vi vill att avancerad sjukvård för sällsynta tillstånd ska koncentreras i europeiska specialistcentrum. Vi vill ge valfrihet även för människor med beroendesjukdomar, inom beroendevården i hela landet, var man än bor.

Vi stöttar Centerpartiets förslag om en nationell organisation för ambulanshelikoptrar. Vi vill minska administrationen och dubbelkommandot, som följer med det oändligt överbyråkratiska system vi har just nu och som vi själva har byggt, med riktade statsbidrag. I stället vill vi stärka kunskapsstyrningen och jämställdhetsperspektivet i sjukvården.

Jag är glad över att januariavtalet tydligt säger att vi måste ha fokus på arbetsmiljö, på patienten och på stärkt vård på landsbygden och i glesbygden. Detta tillsammans med våra övriga förslag tar oss längs vägen mot att bra sjukvård inte ska bero på vilken sjukdom, vilket kön eller vilket postnummer man har. Detta är mycket viktigt.

Apropå kunskapsstyrning kan man fråga sig vem det är som kör. Staten tycker att staten kör, regionerna vill köra själva men vi liberaler vill att det ska vara fakta, de anställda och patienterna själva som ska styra, i betydligt högre grad än i dag.

Jag vill särskilt lyfta fram vår reservation 14. Vårt krav där är att sjukvården i mycket högre grad än i dag ska få utvecklas där vården ges. Pandemin har visat vilken enorm kraft det finns i att släppa fram anställda, korta beslutsvägarna, stärka mandaten och minska detaljstyrningen från sådana som jag själv, till exempel.

Hur kan då detta gå till? Jo, det vi talar om i vår reservation 14, som jag verkligen hoppas att vi kan få igenom nästa år, om inte nu, är att precis som forskningen helt baseras på att forskare granskar och ger råd till andra forskare - peer review - vill vi att man också inom sjukvården ska kunna stärka både anställda och patienter genom att göra det helt självklart att man regelbundet får be kunniga medicinska experter om råd. Det är människor från samma yrkesgrupp men från den plats i världen där vården i fråga är den allra bästa.

Vad säger världsexperterna inom olika yrkesgrupper om hur vi ger vård? Hur gör man där behandlingsmetoderna eller arbetsmiljön är som allra bäst? Var brister vi? Hur kan vi utvecklas? Detta tror vi att vi skulle få väldigt bra svar på genom att låta dem som kan tala med andra som också kan och öka kraften där vården faktiskt bedrivs - helt enkelt låta de anställda fråga dem som vet.

Slutligen tror jag att sjukvården behöver en synvända, ett totalt perspektivskifte, när det gäller vad vi egentligen ska fokusera på. Vi är otroligt glada över att i januariavtalet se svart på vitt att den husläkarreform som vi kämpat för sedan 70-talet äntligen kommer att kunna genomföras. Vi lyckades genomföra en husläkarlag på 90-talet. Det tog ett år - sedan var den borta - men nu ska den bli verklighet. Vi tror att en fast husläkare, med ett tak för hur många patienter det är rimligt att ha för patienternas skull och för arbetsmiljöns skull, är helt rätt väg att gå.

Vi vill komplettera detta, fru talman, med en portalparagraf för sjukvården som tydligt visar varför vi har denna vård och varför vi har byggt denna gemenskap, nämligen att den som behöver vård ska ha rätt att få den vården, inte bara utifrån ett befolkningsperspektiv utan som individ, och rätt att välja var och vilken vårdgivare: min kropp, min hälsa, mitt liv.

Politik för oss är att gång på gång välja vilket samhälle vi vill ha, i det här fallet vilken sjukvård vi vill bygga upp. Vi liberaler väljer kunskapens, frihetens och framtidens sjukvård.

Anf. 31 Dag Larsson (S)

Fru talman! I dag har vi en diskussion och debatt som handlar om sjukvårdens organisation. Jag måste erkänna att jag delar Camilla Waltersson Grönvalls ingång i resonemanget. Det är inte sjukvårdens organisation som jag främst går omkring och tänker på i dessa dagar, utan jag tänker på pandemin och den mycket stora och svåra utmaning som Sverige har att hantera. Sedan bör vi diskutera sjukvården och hur den är organiserad och fungerar i vårt samhälle och i vårt land. Jag ska göra ett försök.

Jag brukar ofta inleda med att tala om att jag är väldigt stolt över svensk sjukvård, och jag har blivit ännu mer stolt över den de senaste veckorna. Jag tycker att det är en enastående bedrift som svensk sjukvård har genomfört de senaste månaderna. Man har från personalens sida, från sjukhusledningarnas sida och från regionledningarnas sida - oavsett vilket politiskt parti man kommer från - lyckats få fram oerhört många fler intensivvårdsplatser. Man har fördubblat antalet intensivvårdsplatser i Sverige, och man har fyrdubblat dem här i Stockholm. Det är en enastående bedrift som visar att svensk sjukvård är flexibel när det verkligen gäller. Det tycker jag att alla som arbetar i sjukvården på alla nivåer ska ha stor erkänsla för. Det är fantastiskt.

Jag har haft samtal med folk som arbetar på Nya Karolinska sjukhuset. De berättar också att det helt plötsligt har blivit möjligt för dem att få arbeta mer flexibelt. Statliga myndigheter och den statliga kontrollapparaten har hållits undan. Styrsystemen som sjukhusledningen har fört in till sjukhuspersonalen har lagts åt sidan. I stället har man koncentrerat sig på att lösa uppgiften att se till att Sverige har tillräckligt många intensivvårdsplatser. Och man har lyckats. Jag tycker att det är fantastiskt.

Jag har tidigare i denna talarstol nämnt den stolthet som jag känner över de internationella jämförelser som har gjorts där man har tittat på svensk sjukvård. Svensk sjukvård rankas i topp. Den medicinska tidskriften The Lancet rankar svensk sjukvård som nr 4 i världen när det handlar om effektivitet, kvalitet och vårdresultat.

När man funderar på att förändra svensk sjukvård - det behöver nämligen göras - tror jag att man ändå ska göra det med insikten att allt inte är dåligt i vårt system. Det är viktigt att när vi förändrar att vi gör det på ett sådant sätt att det inte skadar de fantastiska vårdresultat som vi ändå har i vårt land.

När man funderar över svensk sjukvård är det också mycket intressant att se att vi har blivit allt bättre.

Fru talman! Om man på 1990-talet fick diagnosen prostatacancer eller bröstcancer var det ofta samma sak som att få en dödsdom. Det är fortfarande fruktansvärda sjukdomar, men de allra flesta överlever dessa sjukdomar i dag. Detta visar att sjukvården har lyckats bättre med att utveckla sitt arbete.

Fru talman! Det finns saker och ting som vi borde bli bättre på, saker och ting som inte är tillräckligt bra. Karin Rågsjö nämnde en av de saker som jag själv kanske tycker är den viktigaste, och det handlar om ojämlikheten - den ojämlika folkhälsan.

Enligt Statistiska centralbyråns uppgifter har vi nu för första gången på flera decennier en sjunkande medellivslängd bland lågutbildade kvinnor. Det är inte bara sjukvården som har att hantera detta, utan det är en samhällsutmaning. Men vi ser hur klassklyftorna när det gäller folkhälsan i vårt land växer. Jag tycker att det är den största utmaningen som vi måste försöka hantera i vårt samhälle.

Lars-Erik Holm var generaldirektör på Socialstyrelsen före Olivia Wigzell. Han tog fram siffror som handlar om hur överdödligheten beroende på problem i sjukvården ser ut. Han tittade å ena sidan på om vi skulle kunna erbjuda lika bra sjukhus i hela Sverige åt alla. Å andra sidan tittade han på om vi skulle ha lika bra sjukvårdsutfall för alla i vårt land som för den grupp som har högst utbildning. Det är nämligen de som har bäst hälsa och som brukar få bäst vårdresultat. Sedan jämförde han dem med varandra. Då kunde han konstatera att om vi skulle få bort de regionala orättvisorna - skillnaderna mellan sjukhus - skulle vi kunna rädda 800 människor från att dö i cancer varje år. Om vi fick bort klassklyftorna i cancersjukvården skulle vi kunna rädda 2 000 människor om året. När det handlar om hjärt-kärlsjukdomar kan man konstatera att vi skulle kunna få bort 2 000 dödsfall om vi fick bort skillnaderna mellan sjukhus. Men om vi fick bort klassklyftorna när det gäller hjärt-kärlsjukdomar skulle vi rädda 6 000 människor om året.

Fru talman! Det är sådant som får mig att tycka att jämlikhetsfrågan faktiskt är den viktigaste utmaningen för sjukvården, viktigare än de regionala skillnaderna. De regionala skillnaderna är viktiga, men det är inte den tyngsta och svåraste uppgiften att få bort dem.

Flera talare tidigare har nämnt de bekymmer och utmaningar som sjukvården har med tillgänglighet. Jag skulle vilja lägga till bemötande. Vi är inte tillräckligt bra på dessa punkter. Vi är inte sämst i Europa, men vi är inte tillräckligt bra. Där finns det saker och ting att göra när det handlar om kömiljarden. Jag tycker att den nya kömiljarden är betydligt klokare än den gamla. Nu mäter man varje region mot sig själv. Man får tävla mot sina tidigare resultat. Glesbygdsregioner ställs inte mot storstadsregionen Stockholm. Det gör att tävlingen om att bli bättre i fråga om tillgänglighet blir rimligare för regionerna att hantera.

Vi har utmaningar som handlar om de ökande vårdbehoven. Andelen av befolkningen som är över 80 år gammal ökar kraftigt de kommande decennierna. Det gör att sjukvården kommer att behöva rejäla resurstillskott framöver. Vi behöver fler som vill arbeta i vården, och vi behöver bygga ut vården. Det tycker jag ställer kraven på ytterligare skattesänkningar i en relief. Man bör betänka detta.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag ändå komma in på ett område som inte fullt ut formellt faller inom den regionalt organiserade sjukvårdens ansvarsområde, men det är ändå sjukvård. Det handlar om den kommunala sjukvården. När vi har kommit förbi pandemin - när vi har kommit förbi covid-19 - behöver vi tala om äldreomsorgen och om kommunal sjukvård. Samtidigt som jag är stolt över hur flexibel den regionala sjukvården har varit för att hantera behovet av intensivvårdsplatser - jag är fortfarande stolt över alla som arbetar i sjukvården, oavsett om de jobbar i kommunal sjukvård eller i regional sjukvård - kan jag konstatera att man i vissa delar av Sverige, i synnerhet i Stockholmsregionen, har misslyckats med att skydda våra äldre från att insjukna i covid-19.

Jag ska bara slänga ut en liten krok och en liten fundering. Man kan ändå konstatera att 40 procent av dem som arbetar i den kommunala sjukvården i Stockholm arbetar som timanställda. Den nationella siffran är 10 procent. Jag tror att en del av bekymren ligger i att vi inte har varit beredda att se till att personalen i den kommunala hemsjukvården har rimliga arbetsvillkor. Man får vad man betalar för, fru talman.

Anf. 32 Pernilla Stålhammar (MP)

Fru talman! Klockan 14.00 varje vardag slår så många som 1,5 miljoner tittare i Sverige på tv:n. Det har blivit vår samlingspunkt under de senaste tre månaderna - vår nya lägereld. Vid dagens lägereld fick vi veta att 96 nya dödsfall har skett. 4 125 människor har dött i denna fruktansvärda nya sjukdom de senaste tre månaderna. Var och en av dessa 4 125 människor, fru talman, är någons nära, någons familj, någons vän. Mina tankar går till alla dem som har drabbats.

Min tacksamhet går till alla er som jobbar inom vården - som går till jobbet varje dag och sliter långa pass för att rädda liv, ibland faktiskt med risk för era egna liv. Ni gör ett enastående arbete. Det var faktiskt så att vi inte var helt beredda på den här krisen när den kom. Ingen i världen var beredd på en pandemi som denna, inte heller vi i Sverige. Trots att vi har en vård som är i världsklass, och som kommer att bli ännu bättre genom alla beslut vi ska fatta framöver, fanns beredskapen alltså inte helt och hållet där när pandemin slog till.

I dag ska vi fokusera på förändringar och strukturer inom hälso- och sjukvården. Jag har kort talartid, bara fyra minuter, men jag kan säga att vi snart kommer att lägga fram en primärvårdsproposition. Det är en reform som vi har jobbat länge med och som är grön. Den kommer att vara närmare människan och fokusera på en bredare hälsa - inte bara den fysiska utan även den psykiska. Den kommer att se mer av människan ur ett folkhälsoperspektiv. Vi gröna vill också arbeta mycket med medicinsk forskning och life science, och även där kommer det att fattas beslut. Vi ska också jobba klokt och smart med digitaliseringen i vården.

Just nu, fru talman, måste vi dock fokusera på att upprätthålla vården, som är så ansträngd. Det gäller även när solen lyser på oss, som i dag - jag gick längs Götgatan för att komma hit till riksdagen i dag, och det såg faktiskt ut som vilken dag som helst ett annat år, utan pandemi. Vi får inte slappna av nu bara för att solen kommer fram och för att vi har nått en platå, utan vi måste hålla i och hålla ut. Annars kommer vården inte att klara den här prövningen, och då kommer fler att få sätta livet till som inte behöver göra det.

Vi måste fokusera på testningen; vi måste få igång en storskalig testning som är smart och strategisk. Det måste komma igång nu. Vi måste även fokusera på det som kommer sedan, det vill säga rehabiliteringen. Vi har nämligen också sett att corona slår väldigt hårt mot kroppen på olika sätt, inte bara mot lungorna utan även mot nervsystemet och så vidare. Vi måste också titta på alla dem som fastnar i något slags sjukdom som håller på i flera månader, och vi måste planera för att den uppskjutna vården inte ska bli för uppskjuten och för att vi ska klara av den på ett bra sätt.

I framtiden kommer vi att dra många lärdomar av detta, såväl vad gäller beredskapen som vad gäller hur vi kan effektivisera vården i ett normaltillstånd.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 maj.)