Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

Anf. 4 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Det är väldigt bra, rent av världsklass, inom många områden. Samtidigt är det köer som har bitit sig fast under många år och bristande samordning och tillgänglighet för patienterna. Allt det där är svensk hälso- och sjukvård samtidigt.

Det finns anledning att lyfta fram alla fördelar och den enorma utveckling som ständigt sker. Men vi behöver också utveckla och förändra för att helheten ska bli bra inom hälso- och sjukvården.

Hälso- och sjukvården är verkligen kunskapsintensiv. Inom exempelvis cancerbehandlingar med strålning har ju utvecklingen varit fantastisk de senaste åren. Detsamma gäller de nya terapierna cellterapi, immunterapi och genterapi som kan få fantastiska resultat, inte minst nu när de används inom barncancervården.

Vi kan också se att allt fler överlever sin sjukdom. Man kan leva ett gott liv även med en kronisk sjukdom. Det beror på att hälso- och sjukvården finns där och möjliggör att leva med sin sjukdom.

Vi kan se smarta lösningar utifrån lokala behov. Vi kan titta inte minst på Västerbotten, där man utvecklat nya metoder för att nå befolkningen med sjukstugor och nya varianter av primärvård som är anpassade efter hur det ser ut i Västerbotten.

Inte minst lyfter jag gärna fram det arbete man har gjort under pandemin, då personalen ställde om verksamheten blixtsnabbt. De har också förändrat den under pandemin beroende på hur behoven sett ut och den kunskap man har fått.

Återkommande är att det är en kunskapsintensiv verksamhet som hela tiden förändras och utvecklas i syfte att patienterna ska få så god vård som möjligt.

Samarbetet mellan den kommunala och den regionala hälso- och sjukvården har verkligen stärkts under pandemin. Det finns ändå några få ljuspunkter under pandemin.

Men, fru talman, samtidigt har vi brister. Patienterna får inte alltid den samordnade vård de behöver, något som är särskilt viktigt för kroniskt sjuka. Bristerna påverkar också personalen med ständig överbeläggning och etisk stress när man inte hinner med sina patienter. Och budgetansvaret går långt ut i kapillärerna, vilket gör att personcentrerad och samordnad vård blir nästan omöjlig. Vi har för många lager av styrning. Vi mäter alltför mycket, och kanske allra mest fel saker, och vi styr för mycket.

Vi har anledning att efter pandemin grunna över hur vi på ett bättre sätt skapar förutsättningar för hälso- och sjukvården att fortsätta vara i toppklass, i världsklass, och samtidigt minska de brister som vi ser i dag och som har funnits ganska länge.

Låt mig få lyfta några viktiga aspekter som vi kristdemokrater har med i det motionsbetänkande från socialutskottet som vi behandlar i dag och som handlar om hälso- och sjukvården.

Fru talman! Primärvården tar emot hela mig. Där delas jag inte upp i olika delar, utan det är en helhetssyn när jag möter primärvården. Distriktsläkarna är allmänspecialister, och de är väl skickade att ge samordnad och personcentrerad vård tillsammans med distriktssköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och alla andra som finns inom primärvårdens team. Men det förutsätter att de har ett rimligt antal patienter och att de kan sätta ett tak för hur många de ska ha ansvar för.

Vi vill att man ska ha en fast läkarkontakt, och det ska vara en namngiven läkare. Flera regioner prövar nu hur detta kan utformas. Västra Götaland har prövat sin modell ett tag. I går fick vi besked från Region Jönköping att de hittat sin modell. De tänker pröva att sätta ett tak på 1 500 patienter per läkare.

Jag tror att vi behöver nationella beslut för att primärvården ska bli den bas som den behöver vara för hälso- och sjukvården. Om vi gör hälso- och sjukvården större kommer hela hälso- och sjukvården att ha bättre förutsättningar att också vara ekonomiskt effektiv, men framför allt kommer det att ge en bättre och samordnad vård för patienterna.

I betänkandet lyfter vi också fram att vi behöver en MAR, en medicinskt ansvarig för rehabilitering, i varje kommun. Mindre kommuner kan samverka med en annan kommun, men funktionen MAR behöver finnas i varje kommun. Därför är jag glad över att en majoritet i utskottet också anser det. Vi uppmanar därför regeringen att ge förutsättningar att genomföra detta.

Rehabilitering är ett eftersatt område både inom kommunal hälso- och sjukvård och inom regionernas hälso- och sjukvård. Flera patientorganisationer har just nu gjort undersökningar, och de kan redovisa stora brister och inte minst bristande jämlikhet i landet. En MAR löser inte allt, långt ifrån, men en lagstadgad MAR kommer att medverka till att frågor kring rehabilitering får en starkare position, och det behövs.

Pandemin har visat att vi har för få vårdplatser, det vill säga att vi har för få medarbetare som kan bemanna vårdplatserna. Vi saknar grundutbildade sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker, radiologer, läkare inom andra specialiteter och många fler.

Vi måste gå vidare så att vi får en bättre kompetensförsörjning. Vi behöver ett lagstadgat krav på rätt till fortbildning av god kvalitet för alla legitimationsyrken. Vi måste också säkerställa att vi inte löser bristen på kompetens med att sänka kraven. Nej, bibehållna krav och en förbättrad arbetsgivarpolitik som ger bättre arbetsvillkor är den väg vi behöver gå framåt.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 10 om just en förstärkning av primärvården i hela landet.

Anf. 5 Dag Larsson (S)

Fru talman! Det är kul att vara här och diskutera sjukvård och sjukvårdens framtida utveckling. Men det är omöjligt att inte nämna pandemin och den svåra situationen i Sverige med många dödsfall. Det är också nästan omöjligt att prata sjukvård utan att skicka en uppskattande tanke till de regioner som snabbt lyckades fördubbla antalet intensivvårdsplatser. Det är också på sin plats att skicka en uppskattande tanke till den vårdpersonal som har gjort heroiska insatser under pandemitiden i vårt land.

Jag tittar också uppskattande på regioner och ser att de har lyckats med vaccinationsprogrammet. För närvarande är nästan hälften av landets befolkning vaccinerad. Stort beröm till er!

Pandemin medför bekymmer. Vi har en stor vårdskuld att hantera framöver, och här kommer det att bli en avvägning mellan personalens berättigade krav på vila och normalitet och medborgarnas krav på att vårdskulden betas av.

Jag delar Acko Ankarberg Johanssons uppfattning att Sverige har en väldigt bra vård. Jag har nämnt flera gånger här i talarstolen att jag är stolt över att Lancet, världens mest berömda medicinska tidskrift, har rankat Sverige som nummer 4 i världen när det gäller kvaliteten i sjukvårdssystemet.

Det har kommit ett antal spännande utvärderingar av det svenska sjukvårdssystemet.

År 2000 kom SKR med en rapport om situationen i svensk vård, och man konstaterade att den skärpta primärvårdsgarantin, alltså att man ska får träffa någon i primärvården inom tre dagar, fungerar. Andelen medborgare som tycker att man får tillgång till den vård man behöver har dessutom ökat och ligger på en mycket hög nivå.

Vårdanalys har gjort en jämförelse mellan Sverige och elva olika länder, och man konstaterar att svensk sjukvård är tillgänglig för medborgarna. Plånboken styr inte, utan vård efter behov gäller som huvudprincip. Sjukhusvården är dessutom av mycket hög kvalitet.

Vårdanalys konstaterar dock också att när det gäller fast vårdkontakt är vi bedrövligt dåliga. Endast 30 procent av den svenska befolkningen har en fast vårdkontakt medan siffran i andra länder är 70-80 procent.

Både SKR och Vårdanalys pekar på att väntetiderna i specialistsjukvården är oacceptabla, och den uppfattningen delar jag.

Acko Ankarberg Johansson nämnde att vi har ett antal utmaningar, och jag delar mycket av hennes beskrivning av läget och av vad vi behöver ta itu med. Vi behöver arbeta med väntetiderna, och här är jag mer förhoppningsfull. Jag tror att den utvecklade vårdgaranti som januaripartierna utarbetat tillsammans med SKR, där man låter varje region tävla mot sina egna historiska resultat, kommer att få effekt. Det är rimligare att Jämtland får tävla mot Jämtlands historiska resultat än att Jämtland ska tävla mot det rika Stockholm.

Vi behöver utveckla den nära vården och se till att folk får en fast läkarkontakt. Jag tror att detta kommer att ske genom överenskommelserna med SKR. Vi behöver arbeta med nivåstruktureringen så att den specialiserade vården koncentreras till några få platser i landet. Detta arbete pågår med hjälp av Socialstyrelsen. Vi behöver förbättra kunskapsstyrningen, och här gör SKR och regionerna stora insatser.

Det finns områden där jag tycker att vi inte har tillräckliga svar. Till exempel hanterar vi inte situationen med allt fler privata vårdförsäkringar. Den 8 oktober förra året slog IVO fast att de faktiskt är en patientsäkerhetsrisk och innebär att folk kan gå före i vårdköer. Vi gör inte tillräckligt stora insatser när det gäller den psykiska ohälsan, och jag är mycket bekymrad över vad som kommer att ske med äldrevården framöver med tanke på demografin. Det finns alltså saker och ting där vi i dagens läge inte är tillräckligt bra och inte gör tillräckliga insatser.

I dagens debatt kommer ni säkert att få höra en del skäll på regeringen och socialminister Lena Hallengren. Visst kan man skälla på henne om man tycker att regeringen gör fel, och regeringen gör inte alltid rätt.

Men om man bor i Skåne och är upprörd över att vaccineringen inte riktigt fungerar i Degeberga, Tollarp eller Brösarp och att det är en vit fläck där det är svårt att hitta en vaccinationsplats är det inte Lena Hallengrens fel, utan det är Carl Johan Sonesson som ska stå till svars för varför vaccinationsprogrammet i östra Skåne inte fungerar fullt ut.

Om man arbetar på Sahlgrenska sjukhuset och har slitit hårt under pandemin och ser att sjukhuset har ett sparbeting på en halv miljard kronor att hantera samtidigt som Västra Götalandsregionen har 1,8 miljarder i överskott är det inte Lena Hallengrens fel. Här får man i stället prata med moderaten Johnny Magnusson, för det är han som är ansvarig för detta sparbeting.

Om man är upprörd över att det ska införas vårdval bup i Dalarna, där privata vårdgivare ska få betalt per diagnos, är det inte Lena Hallengrens fel. Då får man prata med moderaten Ulf Berg.

Om man tycker att det är rent skandalöst att Karolinska sjukhuset varslade 500 medarbetare under pandemiåret är det inte heller Lena Hallengrens fel, utan man får prata med moderaten Iréne Svenonius.

Jag säger detta för att det är viktigt att förstå att sjukvården styrs av regioner och att det finns många lokala politiker som har ett ansvar för hur det ser ut i vården och i verkligheten där ute.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservationer. Vi är som vanligt nästan överens i socialutskottet - det är ett pragmatiskt utskott - men på några punkter tycker vi att utskottsmajoriteten har gått vilse.

Anf. 6 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Vi fick en redogörelse för allt socialminister Lena Hallengren inte kan ta ansvar för. Jag noterade dock att ledamoten Dag Larsson också nämnde att regeringen inte gör allt rätt. Jag ser därför fram emot att få lyssna till på vilka punkter ledamoten anser att regeringen inte har gjort rätt.

Anf. 7 Dag Larsson (S)

Fru talman! Jag tycker att regeringen borde göra mer när det gäller de privata vårdförsäkringarna. Det är inget nytt problem, för de har ökat under ett antal år. Man har nu tillsatt en utredning, men man borde har gjort det långt tidigare.

Regeringen har visserligen anslagit mer pengar till psykiatrin, men man borde göra mer på detta område än man hittills har gjort.

I utskottet har vi ju diskuterat it-infrastrukturen i svensk sjukvård. Jag är en varm anhängare av det regionala självstyret, men här har regionerna inte gjort tillräckligt mycket och borde därför göra mer tillsammans.

Nu har jag nämnt några saker där man absolut kan göra mer, även från regeringens sida.

Anf. 8 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag är glad över att ledamoten tydliggjorde i vilka delar regeringen gjort fel. Jag gissar att det finns fler, för så är det med varje regering. Det handlar inte om ett fåtal, för man skulle vilja göra mycket mer.

Jag blir ändå lite fundersam över ett par av exemplen. Att människor betalar två gånger för hälso- och sjukvård, både genom skatten och en gång till, ofta via arbetsgivaren, är ett symtom på att vi har långa köer i vården och att man inte får vård enligt lag. Jag håller med ledamoten om att man hade behövt göra mer, för köerna ökade efter 2014, och privata sjukvårdsförsäkringar har också ökat. De är inte rakt av kommunicerande kärl, men de hänger ihop. Om inte vården kan leverera betalar jag en gång till. Det är samhällsekonomiskt olönsamt att agera på detta sätt.

När det gäller psykiatrin har vi haft några utredningar, och inte minst utredaren Kerstin Evelius har lyft fram att varje regering har näst intill hällt miljarder över psykiatrin men ändå inte velat medverka till en förbättring. Hon lyfte fram behovet av att många samhällssektorer i stället ska göra sin del, för att förändra detta.

Jag lyssnar gärna till hur ledamoten ser på hur vi ska få ned de långa köerna efter pandemin. Jag pratar inte bara om situationen nu utan om psykiatrin, där regeringen skulle behöva göra mer. Där har jag inte sett den ansats som utredaren Kerstin Evelius lyfte fram, utan det har varit ganska hackat och malet i stället för det stora, långa och breda perspektiv där alla sektorer finns med, där man sätter upp ett mål, kanske tio år framåt, där man årligen följer upp och frågar "Vad gör ni?" och där man inte pekar finger åt någon annan utan säkerställer att alla gör sitt.

Jag lyssnar gärna mer till vad ledamoten säger där.

Anf. 9 Dag Larsson (S)

Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi behöver göra mycket mer på psykiatrins område. Där har man försökt göra ett antal överenskommelser med regionerna, inte minst när det handlar om bup och annat. Jag vågar påstå att det är otillräckligt.

Vi behöver försöka förstå varför den psykiska ohälsan tilltar, inte minst bland ungdomar. Det har att göra med utbildningssystemet, skolan och en lång rad andra saker. Jag skulle gärna se att man tar ett större grepp på det området, och jag vet att det förekommer sådana diskussioner.

När det handlar om de privata vårdförsäkringarna hänger det självfallet ihop med hur tillgängligheten ser ut. Det hänger också ihop med att arbetsgivare vill belöna sina anställda genom att teckna privata vårdförsäkringar.

Vi har kunnat läsa i Dagens Nyheter, som gjort undersökningar, att det finns privata vårdgivare som tar emot både offentligt finansierade patienter och försäkringspatienter och där det är uppenbart att man låter försäkringspatienterna gå före i kön. Detta är, vågar jag påstå, ett brott mot hälso- och sjukvårdslagen. Jag menar att där borde partierna, över partigränserna, försöka se till att lösa detta problem, för det har att göra med trovärdigheten hos svensk sjukvård. Man ska få vård efter behov, inte efter om man har råd att teckna en dyr privat vårdförsäkring.

Anf. 10 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Hur ska vårdköerna kortas, tillgängligheten förbättras och vården bli mer jämlik? Vad behövs för att förbättra smittskyddsarbetet, för att få fart på digitaliseringen inom hälso- och sjukvården och för att få till mer klinisk forskning?

De många moderata motionsyrkandena i det betänkande som vi nu debatterar försöker bland annat ge svar på dessa mycket angelägna frågor. Min anmälda talartid räcker dock inte på långa vägar till för att jag ska kunna beskriva de många moderata förslag som ryms i betänkandet, utan jag kommer nu att fokusera på ett antal särskilt viktiga frågor och områden.

Fru talman! Låg mig börja med de tre tillkännagivanden till regeringen som socialutskottet nu föreslår. Det är tillkännagivanden som alla innebär bifall till moderata förslag.

Det första tillkännagivandet handlar om att se över nuvarande kapacitet, organisation och struktur när det gäller smittskyddsläkare. Coronapandemin är alltjämt pågående, och man ska vara försiktig med att under en kris dra långtgående slutsatser om vad som inte har fungerat och vad som behöver förändras framåt. Men att smittskyddsarbetet behöver förstärkas och förbättras är en sak som är säker.

Den svenska strategin under pandemin - att skydda de äldre - har misslyckats, och för detta vilar ett tungt ansvar på regeringen, konstaterade Coronakommissionen. Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att regeringen ser över hur smittskyddsarbetet inom äldreomsorgen kan bli bättre. Smittskyddsläkarna är i dag regionalt organiserade och få till antalet. Nu kräver socialutskottet, efter förslag från Moderaterna, att regeringen ska se över om kapaciteten är tillräcklig och om organisationen är den rätta. Kanske hade svensk äldreomsorg haft ett bättre smittskydd om det lokalt hade funnits smittskyddsläkare, så som det gör i Norge.

Det andra tillkännagivandet syftar till att stärka kommunernas arbete med rehabilitering. En medicinsk ansvarig för rehabilitering, en MAR, bör finnas tillgänglig i varje kommun. Det är Moderaternas och nu socialutskottets förslag för att ta steg mot en förstärkt rehabilitering. Och det behövs verkligen, inte minst i ljuset av coronapandemin, som har skapat en stor rehabiliteringsskuld.

Fru talman! Det tredje tillkännagivandet brinner jag personligen lite särskilt för. Riksdagen kräver att regeringen ska utreda hur en förstärkt vårdgaranti kan utformas som ger personer med beroendeproblem snabbare vård och behandling. När en person med beroendeproblem är motiverad till förändring måste vården och hjälpen komma snabbt. Riksdagen har tidigare efterfrågat en nollvision när det gäller den narkotikarelaterade dödligheten, en vision som nu måste följas av reformer. En förstärkt vårdgaranti för personer med beroendeproblem vore en mycket viktig konkret reform. Det är nämligen vård och inte ord som räddar liv.

Fru talman! Apropå vårdgarantin vill jag gärna lyfta fram, och yrka bifall till, reservation nummer 21, där vi moderater föreslår en breddad och förstärkt vårdgaranti för cancerpatienter. Vi är mycket bekymrade över de alltför långa väntetiderna för cancerpatienter. Under pandemin har vårdköerna vuxit snabbt, men faktum är att redan innan pandemin fick kvinnor med bröstcancer vänta alldeles för länge - inte ens hälften fick vård inom utlovad tid. Och färre än hälften av alla män med prostatacancer fick vård inom utlovad tid. Därför föreslår vi en förstärkt vårdgaranti som vi kopplar särskilt riktade resurser till för att kunna förverkliga.

Fru talman! Självfallet står jag bakom samtliga moderata reservationer, men för tids vinning yrkar jag alltså bifall endast till denna reservation.

När det gäller de stora uppdämda vårdbehoven i stort behövs mer av nationella åtgärder och nationellt ledarskap. Konkret föreslår vi bland annat en nationell väntelista där att alla goda krafter - offentliga såväl som privata - används för att arbeta bort den stora vårdskuld som byggts upp. Jag och Moderaterna menar att vi behöver titta bortom nationsgränserna för att hitta internationella samarbeten.

Fru talman! Hittills har jag mest lyft upp rätt specifika frågor rörande hälso- och sjukvården. Låt mig avslutningsvis lyfta fram ett område som är mer övergripande och av avgörande betydelse för utvecklingen av hälso- och sjukvården i stort, nämligen digitaliseringen. Digitalisering är inget självändamål, men det är ett jätteviktigt verktyg för verksamhetsutveckling, för att skapa en mer tillgänglig hälso- och sjukvård, för att skapa en effektivare hälso- och sjukvård och för att skapa en hälso- och sjukvård som är mer förebyggande, hälsofrämjande och inte så reaktiv som den är i dag.

Dessvärre finns det många hinder för digitaliseringen i form av bland annat förlegad lagstiftning. I betänkandet föreslår vi tillsammans med Kristdemokraterna en översyn av patientdatalagen när det gäller hur data får användas för att utveckla vården. Vi moderater föreslår också så kallade regulatoriska sandlådor, som är ett slags frizoner där teknik och regelverk kan utvecklas parallellt. Teknikutvecklingen går nämligen fort, och då behövs system för att snabbt utveckla regelverk, därav detta förslag.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för Moderaternas förslag om ett digitalt arbetsmiljölyft inom hälso- och sjukvården. Det finns alltför många dåliga it-system, alltför många system som inte kommunicerar med varandra och alltför många digitala verktyg inom vården som är störande snarare än stödjande och som tar tid i stället för att frigöra tid. Detta är ett allvarligt problem som behöver tas på större allvar. Vårdens medarbetare både förtjänar och behöver en bättre arbetsmiljö.

Anf. 11 Per Ramhorn (SD)

Fru talman! Vi ska i dag debattera socialutskottets betänkande om hälso- och sjukvårdens organisation. I detta betänkande behandlar utskottet cirka 340 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden. Motionerna handlar bland annat om hälso- och sjukvårdens organisation och styrning men också om tillgänglighet, patientdatalagen och tandvård. I betänkandet finns även tre tillkännagivanden till regeringen.

Fru talman! Jag kommer att uppehålla mig vid ett av dessa områden, och det handlar om tillgänglig vård. Vad är då tillgänglig vård? Tillgänglighet handlar om balansen mellan invånarnas behov av vård och vårdens kapacitet och resurser att möta dessa behov. En tillgänglig vård innebär alltså att vården ska vara lätt att komma i kontakt med och att insatserna ska ges inom rimlig tid.

Under senare år har internationella jämförelser av sjukvårdssystem blivit allt vanligare och mer pålitliga. Dessa jämförelser har ökat kunskapen om både styrkor och svagheter i vårt svenska sjukvårdssystem.

Det står till exempel numera klart att svensk sjukvård står sig mycket bra när det gäller de medicinska resultaten, och det ska vi vara mycket stolta över. Vi ska också vara mycket stolta över den fantastiska personal som vi har.

Men när vi ser på områden som information, delaktighet och samordning presterar vi sämre än jämförbara länder.

Det område som däremot mer än något annat sticker ut är den svenska sjukvårdens långa väntetider och vårdköer. Landets 21 regioner har allt svårare att uppfylla vårdgarantin. Den utlovar bland annat att man ska få träffa en specialistläkare inom 90 dagar eller få en planerad operation eller annan behandling påbörjad senast 90 dagar efter beslut. Men, fru talman, i dag är det bara 56 procent av patienterna som får sin operation inom tre månader, och det är bara 73 procent som får träffa en specialist inom 90 dagar.

Nu kan man lätt tro att dessa vårdköer beror på covid-19-pandemin, men så är inte fallet. Vårdköerna har vuxit successivt sedan 2014. Många av de problem som Sverige hade innan pandemin bröt ut har nu vuxit och blivit större. De långa väntetiderna inom svensk sjukvård har blivit en följetong och blivit närmast kroniska.

Regionerna har varit skyldiga att leva upp till den nationella vårdgarantin, som har varit lag sedan 2010. I praktiken har den inte fungerat särskilt väl. Och en vårdgaranti som inte fungerar skapar bara frustration och falska förhoppningar.

En fråga som man funderar på är därför: Har den nuvarande vårdgarantin spelat ut sin roll, och bör den i stället göras om till något bättre? Ja, jag tror faktiskt det.

En annan fråga är: Är en svensk sjukvård utan köer en omöjlighet? Nej, inte alls. Det räcker att åka över Öresund till Danmark. Där har man en helt annan tillgänglighet till planerad vård.

I korthet fungerar deras sjukvårdssystem på ett sådant sätt att patienterna själva kan välja sjukhus för behandling och utredning. I det valet ingår offentliga sjukhus och privata sjukhus som regionerna har avtal med. Utredning och behandling ska ske inom 30 plus 30 dagar. Vid cancer- eller hjärtsjukdom gäller kortare maximal väntetid. Om denna tidsram inte kan hållas träder det så kallade utvidgade sjukhusvalet i kraft. Det omfattar privata sjukhus i Danmark men också sjukhus utomlands som man har avtal med.

Det danska sjukvårdssystemet har inneburit korta väntetider, till och med bland de kortaste i Europa. Man har byggt ett system som är snabbt och effektivt och med en stark patienträttighet att få privat vård betald när den offentliga vården inte kan leverera i tid.

Danmark är i många avseenden ett föregångsland när det gäller sjukvård. Det var därifrån som vi i Sverige fick inspiration till exempelvis det standardiserade vårdförloppet inom cancervården. Jag anser att vi nu även bör ta ännu ett steg och ta flera goda exempel från vårt grannland Danmark. Om de kan korta vårdköerna där kan även vi göra det i Sverige.

Fru talman! Regeringen har alltså inte lyckats med att korta vårdköerna. Det har orsakat stort mänskligt lidande både för de enskilda patienterna och för deras anhöriga. Man ska komma ihåg att samhället alltid har ett ansvar för sina medborgare, och detta ansvar innebär också att samhället på alla sätt och vis ska se till att medborgarna får en tillgänglig och säker sjukvård som minskar deras lidande.

Varje enskild region kommer att ha svårt att klara av detta på egen hand och korta vårdköerna och erbjuda jämlik vård till sin befolkning.

Jag tror att vi måste se landets sjukvård som en helhet och ta ett samlat grepp om den. Staten måste ta ett större ansvar för att komma till rätta med vårdköerna. Ett första steg enligt oss är att inrätta ett vårdgarantikansli och en nationell väntelista. Vårdgarantikansliet bör få ett särskilt samordningsansvar för vårdköerna, och med fördel kan det placeras hos Socialstyrelsen. Kansliet ska också ta fram underlag och upprätta samverkansavtal med olika vårdgivare - offentliga och privata, svenska och utländska - för att på så sätt kunna öka vårdkapaciteten inom såväl behandling som operation och rehabilitering.

Dessutom bör en nationell väntelista tas fram för behandlingar som har allra längst vårdköer och där patienterna riskerar att fara illa av de långa väntetiderna.

Som jag sa tidigare är det ingen utopi med en sjukvård utan vårdköer. Det är fullt möjligt. I slutändan handlar det om trovärdigheten hos samhällskontraktet. Det svenska samhällskontraktet bygger på att alla som bor här förväntas bidra till det gemensamma. I gengäld ska samhället ge en tillgänglig sjukvård av högsta kvalitet. Och patienterna ska vara säkra på att välfärden aldrig sviker dem. Om vi inte klarar att upprätthålla denna balans kan vi stå inför stora samhällsproblem framöver.

Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till reservation 23.

Anf. 12 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Socialutskottet debatterar i dag ett betänkande med den kanske inte så upphetsande titeln Hälso- och sjukvårdens organisation m.m. Men för dem som lyssnar på denna debatt vill jag säga att om det är någonting som är högintressant är det just hur man organiserar hälso- och sjukvården i ett land.

Det finns grovt sett i välfärdsländer inom OECD tre sätt att organisera. Det första är att, som i Sverige, ha en skattefinansierad hälso- och sjukvård. Det andra är, som man har i de flesta länder på kontinenten, ett förfarande med obligatoriska hälso- och sjukvårdsförsäkringar. Och det tredje är den amerikanska modellen med en blandning av allt som väl ingen avundas det landet.

Skulle man göra en jämförelse mellan dessa tre är det snarast förfarandet med obligatoriska försäkringar som har visat sig vara mest effektivt. Så om man hade ett land från början där man skulle bygga upp ett hälso och sjukvårdssystem är det utifrån gällande forskning snarast denna modell som man skulle välja. Men att däremot göra en jättelik förändring i hälso- och sjukvården genom att byta system kostar mycket mer än det smakar i form av bristande effektivitet och långa perioder med stora problem i sjukvården. Därför är det nog inget land som är berett att gå in i det.

När det gäller hur man ska se på hälso- och sjukvårdens organisation är det också intressant att göra en internationell jämförelse. Precis som många talare före mig har pekat på står sig svensk hälso- och sjukvård väldigt väl i en internationell jämförelse. Både vad gäller effektivitet och medicinska resultat kommer vi på topplaceringar.

Men vi har stora problem på ett antal områden. En del ser man vid internationella jämförelser, till exempel i fråga om kontinuitet och de väldigt långa köerna för att komma fram till hälso- och sjukvård. Till detta skulle man kunna lägga till problem inom den svenska psykiatrin, problem med en primärvård som inte anses så utbyggd som den borde vara och inte minst problem inom den svenska beroendesjukvården, där vi har bland EU:s absolut sämsta resultat.

Allt detta måste åtgärdas. Men det ska inte åtgärdas genom några stora revolutionerande ingrepp, utan här krävs det ett antal reformer på många olika områden för att korrigera fel och brister som vi så tydligt - patienter och profession och även vi sjukvårdspolitiker - ser att vi har att brottas med i den svenska sjukvården.

Hela denna debatt blir ibland lite förenklad när det gäller vad man ska göra och hur man ska komma till rätta med de svenska sjukvårdsproblemen. En del av det har vi hört här i dag, nämligen att man pekar finger.

Svensk sjukvård bedrivs av våra kommuner och regioner, men staten har det övergripande ansvaret vad gäller finansiering - att se till att det finns pengar - och inte minst vad gäller lagar som styr. Staten utövar dessutom tillsyn genom de statliga myndigheterna.

Det blir en lite märklig debatt, fru talman, när man från vissa håll ska säga att allting är den nuvarande regeringens fel eller den tidigare regeringens fel, medan andra pekar på att det finns stora brister hos kommuner och regioner - framför allt de som styrs av andra partier. Från Centerpartiets sida tänker vi inte ägna oss åt detta. Vi sitter och styr i 19 av 21 regioner och i 200 av 290 kommuner, så vi har i allra högsta grad ett ansvar. Vi har också ett ansvar genom att januariavtalet innehåller vissa viktiga delar, reformområden, inom sjukvården. Det gäller inte minst psykiatrin och, framför allt, primärvården.

Jag skulle vilja yrka bifall till reservation 3. Jag står förstås bakom alla våra reservationer, men just den handlar om ett akut problem som vi har sett under pandemin, nämligen att den kommunala sjukvården och den regionala sjukvården samarbetar väldigt dåligt vad gäller de mest sjuka äldre. Reservationen innehåller ett förslag om att så snabbt som möjligt åtgärda detta från statlig nivå, genom en lagändring som tvingar fram ett gott samarbete mellan den kommunala sjukvården och den regionala sjukvården.

Det finns ytterligare andra som i sjukvårdsdebatten pekar på att allt skulle lösa sig om vi bara kunde komma undan den lilla delen privat utförd hälso- och sjukvård. Vinster i välfärden är tydligen det stora problemet vi har i svensk sjukvård. Dessa personer ser inte utanför landets gränser, där sjukvård - inte minst öppenvård - bedrivs i stort sett helt och hållet privat.

Här borde regeringen göra precis tvärtom, för ett av de akuta problemen vi har i den svenska sjukvården just nu är den så kallade vårdskulden - den efterbörd vi kommer att ha efter pandemin, i form av gigantiska köer till en stor del av den svenska hälso- och sjukvården. Sjukvårdsministern borde snarast ta initiativ till att träffa de fyra stora privata vårdgivarna. De har kapacitet och skulle förhoppningsvis kunna skala upp sin kapacitet. Se till att det tecknas ett ramavtal som gör att patienter, regioner och kanske även kommuner kan avropa privat sjukvård! Då skulle man på ganska kort tid kunna få ned köerna. Det krävs att man gör någonting här och nu. De ändringar i patientlagen som vi har föreslagit, det vill säga att ge patienterna ett fritt vårdval i landet, skulle också vara bra men tar längre tid. Kalla alltså de privata sjukvårdshuvudmännen nu, och se till att få ned köerna!

Ett annat, lite enkelt, argument i sjukvårdsdebatten är att vi minsann skulle kunna lösa många av problemen om vi bara förstatligade hela sjukvården och såg till att den styrdes från Kungsholmen i Stockholm. Jag är för Centerpartiets del den första att säga att det krävs mer av nationell styrning, men att kasta in hela den svenska sjukvården i en gigantisk omorganisation skulle skapa mycket större problem än det skulle lösa. För den som är mer intresserad av detta vill jag rekommendera forskningsinstitutet Ratio, som nyligen kommit med en gedigen forskningssammanställning som behandlar myten om centralisering och förstatligandets lov för hälso och sjukvård. Det är väldigt bra läsning framför allt för den som är intresserad av vad man inte ska göra.

Jag vill avsluta med att än en gång yrka bifall till reservation nummer 3, fru talman.

Anf. 13 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag vill skicka lite hälsningar till all den personal som får hälso- och sjukvården att rulla. Jag hoppas att ni i framtiden kan få bättre villkor och bättre förutsättningar, inte bara under en pandemi utan under ert reguljära arbete. Då krävs andra resurser och ett annat tänk, tror jag.

Vänsterpartiet brukar lyfta en jämlik vård, fru talman, och det gör vi i dag också. Man kan väl säga att pandemin har blottat de problem vi har haft i hälso- och sjukvården, både klassmässigt och regionalt.

Jag tänkte lyfta detta med vårdplatser. Det är intressant att Sverige år 2018 hade 2 vårdplatser per 1 000 invånare, fru talman. Det är det lägsta antalet i hela Europa, vilket man kan fundera på. Samtidigt visar en rapport från Socialstyrelsen att Sverige kommer på sjätte plats när det gäller pengar till sjukvården per capita. Ibland får man helt enkelt inte ihop saker och ting.

Jag vill också säga att vi har en väldigt bra hälso- och sjukvård i Sverige och att vi ska värna den. Vi ska värna den offentliga vården; det tycker jag är oerhört viktigt. Vi kan även se att befolkningen ökar, framför allt andelen äldre och kroniskt sjuka. Det måste vi möta på olika sätt, fru talman. Jag vill påstå att just den offentliga vården har fått stå tillbaka i flera decennier.

Sveriges sjukhus har toppmoderna lokaler med välutrustade intensivvårdsplatser - men de står tomma, eftersom det saknas personal. Det är inte själva vårdplatsen som är problemet, utan det är personalbristen. Resursbristerna inom intensivvården har mer än dubblerats de senaste tio åren, och jag tycker att man kan fundera på hur vi ska komma upp i en bättre balans. Så var det alltså redan före pandemin.

Det behövs en hälso- och sjukvård som möter behoven och där tillgängligheten når dem med störst behov. Tillgängligheten ska ju riktas mot dem som har de största behoven; det är ganska självklart.

Vi kan också se att det skärs ned på vården, fru talman. Även det kan man fundera på. Det skärs ned i Västernorrland, Skåne, Stockholm, Västra Götaland och lite varstans. Jag tycker att det är allvarligt. Vi måste börja fundera lite på hur vi ska arbeta, helt enkelt.

Precis som Dag Larsson tidigare antydde kommer jag också att lyfta de privata sjukförsäkringar som en del anser inte är ett problem. Jag kan tycka att det är ett ganska mörkt moln på vår himmel. Det finns en skevhet i systemen som slår mot dem som står längst bort från vården.

Man kan fundera på de 7 000 personer som har tecknat en privat försäkring. Enligt Vårdanalys är den största andelen av det gänget personer som arbetar inom finansiella tjänster, juridik och ekonomisk konsultation. Det är yrkesgrupper som generellt inte brukar vara särskilt sjuka eller ha stora vårdbehov, men däremot har de ett högt marknadsvärde. Där blir ojämlikheten alltså ganska klar.

Att någon får vård snabbare än andra med samma eller större vårdbehov på grund av en försäkring framstår som en ganska tydlig avvikelse från hälso- och sjukvårdslagen, måste jag säga. Det kan vi kanske vara överens om. Men nu är det också så att försäkringsbolagen inte omfattas av hälso- och sjukvårdslagen, vilket gör att de utan hinder kan bygga upp dessa system, som inte bygger på principen att sjukast går först. Hela poängen med de privata sjukförsäkringarna, försäkringsbolagens reklam och så vidare är att den som har försäkringen ska gå först. Annars vill ju ingen betala, inte sant? Det sker då på bekostnad av dem som dessutom kanske har större behov av vården.

Vi anser att man nog måste sätta stopp för eller begränsa detta på ett eller annat sätt. Därför vill Vänsterpartiet ge lämplig myndighet i uppdrag att göra en fördjupad analys och rapportera effekten av privata sjukvårdsförsäkringar när det gäller finansiering av den privata vården, vilka affärsavtal som finns och hur de ser ut, relationer mellan bolagen, koncernbidrag, incitamentsprogram för ledningar, investerarnas avkastningskrav, kopplingarna till skatteparadis och effekterna på vårdkonsumtion. Detta är en ganska komplicerad historia.

Vi vill även ha en översyn av hur privata sjukförsäkringar påverkar hälso- och sjukvården och vilka effekter det har fått för personer med stora vårdbehov, som äldre och multisjuka. Det är nämligen så här: När jag ringer min gynekolog, vilket är ett privat företag som har avtal med Region Stockholm, får man knappa in om man har en försäkring. Har man en försäkring trycker man ett, och har man inte en försäkring trycker man två. Då förstår man ju att det finns två olika flöden till de här vårdcentralerna och att det självklart är så att de med försäkringar går före.

Vi vill lyfta reservation 15 när det gäller de privata sjukförsäkringarna.

Hemlösa, beroende, de med psykiska diagnoser och papperslösa - det finns grupper i samhället som på olika sätt står långt ifrån hälso- och sjukvården och inte har ett skyddsnät som kan fånga upp dem. Socialstyrelsen har undersökt den somatiska översjukligheten i dessa grupper och underbehandlingen av somatiska sjukdomar hos psykiskt sjuka i allmänhet och psykossjuka i synnerhet.

Då kan man tydligt se att medellivslängden för psykossjuka är 15-30 år kortare än för övrig befolkning. Det är huvudsakligen de somatiska problemen det handlar om, inte självmord. Man kan jämföra dem med tungt narkotikaberoende, en grupp som har haft det vansinnigt jobbigt i Sverige under en väldigt lång period och har en 25-30 år kortare medellivslängd. Vi vill gärna ha en utredning av detta. Hur ska man nå de här utsatta grupperna på ett bättre sätt?

Nu har vi i vårt utskott, som är ganska pragmatiskt ibland, tillsammans bestämt att vårdgarantin för personer med beroende ska förstärkas. Det tycker jag är väldigt bra. Jag är en av dem som har motionerat om det. Det är bra att vi enas i de frågorna när vi kan, och det tycker jag verkligen att socialutskottet kan göra.

Digitaliseringen är fantastisk. Under pandemin har regionernas användning av digitala system ökat. Men nätläkarna har inte heller backat under pandemin. Exempelvis tar nu Doktor.se in 500 miljoner kronor i nytt kapital. Bolagets värdering har vuxit med över 200 procent på bara tolv månader. Nätläkarna expanderar. Som ni vet betalar regionerna för de här besöken. Det är intressant. Jag hoppas att vi kan reglera det. Därför anser vi att regionerna och staten måste ta ett större ansvar för utveckling av infrastrukturen för de digitala vårdkontakterna. Man måste snabba på, för det här hänger inte ihop.

Vi vill ha mer resurser till hälso- och sjukvården. Vi vill skapa fler vårdplatser och fler intensivvårdsplatser. Det handlar om att få in mer personal. Vi vill satsa på robusta vårdcentraler med områdesansvar. Vi vill begränsa vinsterna i välfärden - det kan inte vara någon direkt överraskning. Vi vill satsa på personalen och anställa fler sjuksköterskor och specialister. Det är superviktigt. Vi vill även se över de privata sjukförsäkringarna. Vi vill begränsa marknadens alltmer fasta hand över vården.

Anf. 14 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Hälso- och sjukvårdens organisation är ett oerhört brett område. Och vad spelar den för roll? Det kan man fråga sig. Jag skulle svara att den spelar all roll. Sjukvårdens organisation är direkt avgörande när livet går sönder och även direkt avgörande för hur många människor som väljer att arbeta där och stanna kvar.

Jag är övertygad om att en hel drös större och mindre detaljer kan ge människor bättre vård när de blir sjuka och bättre förebyggande vård innan de blir sjuka. Det kan handla om allt från IVO:s uppdrag, som vi har motionerat om, till lekterapi för svårt sjuka barn över hela landet, tiden för forskning och kliniska prövningar i regionerna, åtgärder mot överbyråkrati, avgifter och högkostnadsskydd. Det är många saker som vi anser behöver göras.

Det är också många saker som andra partier anser behöver göras, men det är inte alltid det sammanfaller. Det tar en himla tid. Ibland känner jag lite att det är som när jag var liten och dansade folkdans: Det är några små steg fram, sedan snurrar man runt på stället en liten stund och så byter man partner och ska ta ett par steg till med någon annan. Sakta, sakta, fru talman, kommer vi någonvart. Men det är förstås frustrerande.

Jag skulle vilja berätta lite om några av de förslag som vi har lagt fram och som vi vill rösta för nu i dag. Ett av de väldigt bra förslag som ser ut att dansa hela vägen, så att säga, är det om att kommuner ska ha en medicinskt ansvarig för rehabilitering. Det är mycket bra. Jag är väldigt glad över att så många partier i utskottet har enats om det förslaget. Vi gjorde det med glädje. Jag är också väldigt glad över att de människor som söker hjälp och vård för beroendesjukdom ska få hjälp snabbare framöver. Det är klart att man måste få sin hjälp när man söker den om man lider av beroende för att ha en möjlighet att bryta det.

Sedan finns det andra saker där vi liberaler inte fick någon att dansa med. Det gäller till exempel vår avöverbyråkratiseringsmotion. Det blir ingen bred översyn av regelverk, kontrollfunktioner, dubbelrapportering och så vidare för att minska administrationstiden i vården och i stället ge människorna som jobbar där tid för att möta patienter, för fortbildning och för forskning.

Vi fick heller inte medhåll när det handlade om att se över högkostnadsskydden och se om man på något sätt kan lägga samman dem. I dag finns det på många håll ett högkostnadsskydd för besöken i sjukvården och ett annat högkostnadsskydd för hjälpmedel. Det kan finnas ytterligare ett högkostnadsskydd för sjukresor. Sedan kommer högkostnadsskyddet för slutenvård, som kan ticka på - varje dygn året runt om det vill sig illa. Även om högkostnadsskyddet hjälper mig, som nästan aldrig behöver sjukvård, fru talman, är det inte så säkert att det blir ett skydd mot höga kostnader för den som verkligen är svårt sjuk. De läggs på varandra på många håll. Men vi ger oss inte. Vi försöker tjata om detta nästa år i stället.

På andra håll kom vi närmare, till exempel i frågan om att alla regioner ska ha ett självklart uppdrag att bidra till forskning, utveckling och innovation. Där hade vi en hel del partier att dansa med, nästan hela vägen fram. Det handlade också om att kliniska prövningar behöver vara en integrerad del av hälso- och sjukvården, så att morgondagens patienter får ännu bättre vård än dagens.

Det var också nästan tillräckligt många partier som tyckte att sjukvården måste ha ett enhetligt journalsystem i hela landet. Det är inte patienten som ska behöva kånka med sig informationen mellan vårdcentraler och sjukhus tvärs över landet när man till exempel råkar ramla och slå sig på sin semester. Staten måste ta ansvar för avgörande infrastruktur, för att man automatiskt ska kunna tanka över kvalitetsuppgifter för att utveckla vården och för att hålla samman patientens hälsodata precis så mycket som varje patient själv vill.

Slutligen vill jag särskilt lyfta fram ett förslag där vi tyvärr inte kom hela vägen. Men jag är övertygad om att vattendropparna till slut kommer att urholka stenen och att alla kommer att förstå att detta är rätt väg att gå. Det handlar om tandvården, fru talman. Jag vill särskilt lyfta fram reservation 45 under punkt 25. Även där blev det solodans den här gången.

Det handlar om att släppa in tandvården i vårdkedjan, fru talman. Det handlar om att alltmer kunskap nu framkommer om hur våra sjukdomar går ut över vår munhälsa och tandhälsa och hur vår mun påverkar resten av kroppen. Man kan till och med se tydliga kopplingar: Den som har förlorat många tänder, har mycket inflammation i munnen och inte får sin tandvård drabbas oftare av hjärt-kärlsjukdomar och hjärtinfarkter och dör tidigare.

Den här kopplingen bortser vår hälso- och sjukvårdsorganisation från i dag. Vi ser det som extra viktigt att till att börja med se över högkostnadsskyddet för dem som verkligen har stort behov av tandvård. Här kan det springa iväg rejält om man har otur. Det drabbar naturligtvis munnen. Det gör ont och ger lidande. Men vi tror också att det drabbar resten av kroppen.

Men detta stannar inte vid kostnader. Det handlar också om att man behöver bättre samarbete med primärvården och äldreomsorgen. Det behövs insatser hela vägen från tandsprickning till uppsökande tandvård när man börjar närma sig slutet av livet. Jag yrkar bifall till reservationen.

På vissa håll tycker jag som sagt att övriga socialutskottet och övriga kammaren dansar lite i otakt här i dag, men jag är väldigt glad och tacksam för det vi har enats om. När det gäller resten fortsätter jag att bjuda upp.

Anf. 15 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! Jag ska börja mitt inlägg med att som en del andra här nämna det som har gjorts under coronapandemin och även i denna debatt sända ett stort tack till all personal och våra regioner runt om i landet som på väldigt många sätt har tacklat pandemin föredömligt. De har gjort många insatser långt utöver det normala.

Sedan har vi resten av den här debatten. Den handlar om sjukvårdens organisation, som vi har diskuterat väldigt många gånger här. Det är ett väldigt vitt och brett ämne. En hel del talare har innan mig berört att det finns många bilder av svensk hälso- och sjukvård.

Vi har de medicinska resultaten som väldigt många gånger är i världsklass. Där kan vi som svenska invånare, och inte bara som medborgare, gå till den svenska hälso- och sjukvården. Oavsett vilken inkomst och vilken ställning i samhället vi har, kan vi få tillgång till en av världens bästa hälso och sjukvårdsinsatser när vi till exempel har allvarliga sjukdomar.

Parallellt med de fantastiska resultaten finns det även andra bilder där patienter ibland kommer i kläm när det inte fungerar mellan de olika vårdnivåerna eller olika vårdgivare. Vi får bilder av att personalen många gånger är sönderstressad. Det finns stora arbetsmiljöproblem.

Alla de bilderna finns, och de stämmer. Vi behöver där adressera det som är problemen, och vi behöver se till att bevara och vidmakthålla de goda resultat som vi har. Det är dubbelt arbete.

Det behövs tid för gott bemötande i hälso- och sjukvården. Du som vänder dig till vården behöver känna dig säker på att du blir tagen på allvar och att ditt besök får ta den tid som det krävs för dig att förklara och hitta fram till en bra behandling tillsammans med din läkare, din sjuksköterska, din rehabiliteringskoordinator och så vidare.

Fru talman! Digitaliseringen har nämnts tidigare här i debatten. Det är lite av ett sorgebarn i svensk hälso- och sjukvård. Orsakerna skulle vi säkert kunna fylla en helt egen debatt med. Det handlar om varför, vilka problem som finns och vad som behöver göras i de delarna.

Jag kan från den här talarstolen säga att en hel del av problemen såklart beror på lagstiftning. I vår iver att skydda den personliga integriteten har vi skapat en del bieffekter när det gäller att få en samordnad och synkad hälso- och sjukvård. Det gör det svårt med kommunikationen och delningen av information mellan framför allt olika vårdnivåer inom primärvård, slutenvård eller för den delen den kommunala hälso- och sjukvården. Här pågår ett arbete. Det finns inte minst en mognad om att reformerna behöver komma på plats.

Fru talman! För Miljöpartiet är det förebyggande perspektivet centralt. Behovet av sjukvård är inte konstant. Det går att påverka. Därför ska vi fortsätta att forska, förebygga och främja det som kan minska sjukdomstillståndet i samhället och för individen.

Det är viktigt inte minst för vår förmåga att solidariskt kunna finansiera sjukvården. Men framför allt är det jätteviktigt för den enskilde. Den sjukdom som kan undvikas är bäst för skattebetalarna och bäst för individen.

Det förebyggande perspektivet behöver inte bara prägla arbetet inom hälso- och sjukvården. Det behöver också prägla arbetsgivarrollen och arbetsmiljöarbetet. Vi har i dag stora problem, eller stora utmaningar - beroende på hur man väljer att uttrycka det -, med arbetsmiljön inom hälso och sjukvården. Personalen sliter. Inte minst har detta blivit tydligt under coronapandemin. Men de problemen fanns innan och var synliga redan då.

Därför känns det extra trevligt i dag den 1 juni att stå här i talarstolen. I dag går det för kommuner och regioner att ansöka om det statsbidrag som heter återhämtningsbonus. Det är något som Miljöpartiet har kämpat mycket för och drivit igenom i regeringen. Det är riktat just till arbetet med att hitta förebyggande och nya metoder för att utveckla arbetsmiljön inom svensk hälso- och sjukvård.

Nu ser jag att talartiden börjar ticka på. Jag står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till nummer 13 under punkt 4 som rör rehabkoordinatorer.

Anf. 16 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Vi befinner oss på mandatperiodens tredje år. Från sittande regering har det inte direkt duggat tätt med propositioner och förslag på hur svensk hälso- och sjukvård ska utvecklas.

Fru talman! I dag har vi en av två stora hälso- och sjukvårdspolitiska debatter i kammaren där vi diskuterar hur vårdens problem kan lösas och hur vården kan utvecklas och bli bättre.

Jag har nu under debatten, fru talman, lyssnat väldigt observant på vad företrädarna för de två regeringspartierna har redovisat. Jag har inte lyckats uppfatta ett endaste konkret nytt förslag om vad man vill göra framåt.

Fru talman! Betänkandet innehåller däremot 340 nej från S och MP om förslag som har lagts fram från Moderaterna och övriga partier här i kammaren för hur vi ska utveckla hälso- och sjukvården.

Jag vill nu, fru talman, ge ledamoten Attefjord ytterligare två minuters talartid att beskriva vad Miljöpartiet vill göra för att korta köerna inom svensk hälso- och sjukvård och se till att vi lyckas med det som Attefjord lyfte fram i slutet på sitt anförande, nämligen att få en hälso- och sjukvård som blir mer förebyggande och hälsofrämjande. Varför har Miljöpartiet till exempel sagt nej till Moderaternas förslag om en särskild hälsofrämjande strategi? Det hoppas jag att ledamoten Attefjord kan se svar på under sina kommande två minuters talartid.

Svensk sjukvård är i världsklass. Men vi har också betydande problem. Ledamoten sa i sitt anförande att vi behöver adressera de problemen. Men sedan kom inte någonting mer. Vad är Miljöpartiets svar? Hur vill ni adressera den bristande tillgängligheten, ojämlikheten och det faktum att svensk hälso- och sjukvård är alldeles för reaktiv och inte alls särskilt proaktiv i sitt arbete i dag?

Anf. 17 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Hultberg, för frågorna och för möjligheten att utveckla detta!

Det finns de punkter som vi har kommit överens om inom januariöverenskommelsen. Där gäller det framför allt att utveckla primärvården eller den goda nära vården. De propositionerna är under tillverkning och på väg fram för beslut och ställningstagande i kammaren. De ser jag verkligen fram emot.

Som de flesta här har noterat, och som vi har diskuterat många gånger, har det varit ett extraordinärt år med pandemi som såklart har ställt en hel del saker på ända. Det gäller bland annat arbetet med den förändrade kömiljarden. Där har man gått in i en diskussion med SKR om en förändring av den under pandemiåret.

Jag kan säga att siffrorna när det gäller ökad tillgänglighet såg bra ut innan pandemin slog till. I de flesta av Sveriges regioner pekade dessa kurvor rätt; inte minst i vår hemregion, till exempel, var det väldigt lovande siffror. Sedan kom pandemin, och då fick man omprioritera arbetet och lägga om styrningen. Det tycker jag är en helt rimlig respons på en akut kris.

Anf. 18 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Att pandemin har satt svensk hälso- och sjukvård på stora prov är vi naturligtvis helt överens om. Det är självklart att en hel del av det mer långsiktiga utvecklingsarbetet tappar fart eller rent av stannar upp såväl i Rosenbad som ute i Sveriges 21 regioner.

Men jag är ändå bekymrad, fru talman, över det låga reformtempo som den här regeringen har. Svaret på de problem och utmaningar som finns inom hälso- och sjukvården är allt som oftast: Det där är regionernas ansvar. Aldrig är det socialministern, regeringen eller staten som har en roll i att säkerställa att tillgängligheten blir bättre, att jämlikheten blir större och att hälso- och sjukvården får bättre förutsättningar för till exempel digitalisering.

Ledamoten Attefjord lyfte i sitt anförande att digitaliseringen av svensk hälso- och sjukvård är ett sorgebarn. Jag håller verkligen med om det. Men varför då inte säga ja till några av de konkreta moderata förslag som ligger på bordet om att riva hinder för digitaliseringen och skapa bättre förutsättningar för densamma? Det här är förändringar som också är viktiga för att åstadkomma det som vi glädjande nog är överens om, nämligen att få till en hälso- och sjukvård som är mer förebyggande och hälsofrämjande.

Då gäller det att vi river de hinder som gör att data inte får delas mellan olika sjukvårdshuvudmän - data som hade kunnat vara viktig för att utveckla bättre beslutsstöd, för att tidigare upptäcka personer som är i riskzon för att utveckla sjukdom och mycket annat.

Det faktum att propositionslistan från regeringen har varit skral under hela mandatperioden gör mig bekymrad, för svensk hälso- och sjukvård behöver utvecklas. För det krävs faktiskt också ett nationellt ledarskap, och det är alldeles uppenbart, fru talman, att den sittande regeringen och de två regeringspartierna saknar kraften för det ledarskapet.

Anf. 19 Nicklas Attefjord (MP)

Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

Fru talman! Jag delar inte den bilden. Jag kan inte stå här och nu och rabbla upp de reformer som finns på propositionslistan och som har lagts på riksdagens bord redan tidigare - och detta av en massa skäl, höll jag på att säga. Vi kanske kan återkomma till det i en annan debatt.

Framför allt tycker jag att det är bra att regeringen trycker på och har varit tydlig när det gäller till exempel de skillnader i hälsa som är påverkbara. Regeringen har varit tydlig i målformuleringarna till regionerna. Det är också ett sätt att styra utan att lägga sig i detaljerna i hur regionerna ska utforma exakt hur man angriper detta.

När vi tittar på hälsan i Sverige ser vi att det finns en otroligt stor ojämlikhet. Bara i Göteborgs stad, till exempel, skiljer det tio år i förväntad livslängd beroende på om du är född i Bergsjön eller i Askim.

Hur man ska adressera detta tycker jag inte att vi vare sig bör eller kan besluta om i den här kammaren. Däremot kan vi besluta om att vi ska minska dessa skillnader, och sedan åligger det regionerna och politikerna i regionerna att hitta hur man ska utforma detta och vilka åtgärder som ska sättas in regionalt eller lokalt för att till exempel utjämna dessa skillnader.

Anf. 20 Dag Larsson (S)

Fru talman! Jag skulle gärna ha begärt ordet för att gå i replikväxling med Johan Hultberg, som jag egentligen tycker förtjänar några kommentarer, men jag avstår från detta.

I själva verket begärde jag ordet, fru talman, därför att jag ibland är en lite entusiastisk person. När jag var uppe och gjorde mitt första inlägg yrkade jag bifall till samtliga reservationer som Socialdemokraterna har lämnat. Jag har förstått att det strider mot riksdagens kutym och ordning, och därför vill jag precisera mig.

Vi håller självklart fast vid alla våra reservationer, men vi bestämmer oss för att prioritera och yrka bifall till reservation 12, som handlar om smittskyddsläkarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 2 juni.)