Hälso- och sjukvårdsfrågor

Socialutskottets betänkande 2009/10:SoU11

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 7 april 2010

Beslut

Nej till motioner om hälso- och sjukvård (SoU11)

Riksdagen sa nej till motioner om hälso- och sjukvård från den allmänna motionstiden 2009. Det främsta skälet är att det redan pågår arbete på olika områden. Många motioner behandlas förenklat eftersom de tar upp samma eller i huvudsak samma frågor som riksdagen har behandlat tidigare under valperioden.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Hela betänkandet

Betänkande 2009/10:SoU11 (pdf, 426 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

114 motioner

Motioner från ledamöterna

Män för jämställdhet Motion 2009/10:A414 av Lars U Granberg m.fl. (S)
Homosexuella, bisexuella och transpersoner Motion 2009/10:A443 av Birgitta Ohlsson m.fl. (FP)
Elöverkänslighet och strålning Motion 2009/10:Fö212 av Kerstin Engle och Helene Petersson i Stockaryd (S)
Handlingsplan mot våldtäkt och sexuellt våld Motion 2009/10:Ju258 av Carina Hägg (S)
Mäns våld mot kvinnor, samkönat partnervåld, hedersrelaterat våld och förtryck Motion 2009/10:Ju265 av Eva Olofsson m.fl. (V)
Ett jämställt samhälle Motion 2009/10:Ju381 av Esabelle Dingizian m.fl. (MP)
Sjukgymnasternas viktiga roll Motion 2009/10:Sf249 av Chatrine Pålsson Ahlgren (KD)
Papperslösa Motion 2009/10:Sf319 av Kalle Larsson m.fl. (V)
Ett reformerat system för flyktingmottagande Motion 2009/10:Sf320 av Kalle Larsson m.fl. (V)
Insemination för ensamstående kvinnor Motion 2009/10:So216 av Lena Asplund (M)
Inför en rikstäckande ambulanshelikopterresurs Motion 2009/10:So217 av Nina Larsson (FP)
Modernisera lagstiftningen för integrativ medicin Motion 2009/10:So228 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Subvention av kostnader för syrgas Motion 2009/10:So252 av Christer Winbäck (FP)
Utredning om vårddirektiv i livets slutskede Motion 2009/10:So254 av Barbro Westerholm och Jan Ertsborn (FP)
Nationellt kompetenscenter inom vård och omsorg Motion 2009/10:So256 av Maria Lundqvist-Brömster (FP)
Idéburna organisationer och offentligt finansierad verksamhet Motion 2009/10:So266 av Håkan Juholt (S)
Komplementär och integrativ medicin Motion 2009/10:So271 av Anne Marie Brodén (M)
Gravida kvinnor och alkohol Motion 2009/10:So276 av Agneta Lundberg (S)
Samordning av luftburen ambulanssjukvård Motion 2009/10:So290 av Lars Hjälmered (M)
Embryodonation Motion 2009/10:So293 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Insemination, tillgänglighet och diskriminering Motion 2009/10:So294 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Transpolitik Motion 2009/10:So295 av Helena Leander m.fl. (MP)
Reglerna för vård inom EU för olika behandlingsformer Motion 2009/10:So318 av Lars Elinderson (M)
Förmaksflimmer Motion 2009/10:So321 av Yvonne Andersson (KD)
Omskärelse av omyndiga pojkar Motion 2009/10:So324 av Bengt-Anders Johansson och Jan Ericson (M)
Ensamstående kvinnors rätt till insemination Motion 2009/10:So329 av Birgitta Sellén och Maria Kornevik Jakobsson (C)
EU:s strategi för sällsynta diagnoser Motion 2009/10:So333 av Christer Winbäck (FP)
Patientjournaler för forskning Motion 2009/10:So334 av Christer Winbäck (FP)
Livshjälp och inte dödshjälp Motion 2009/10:So335 av Mikael Oscarsson och Jan Erik Ågren (KD)
Potensmedel Motion 2009/10:So358 av Jan Emanuel Johansson (S)
Piercing och tatuering Motion 2009/10:So360 av Siw Wittgren-Ahl (S)
Utredning om barn i sekter Motion 2009/10:So373 av Lars Tysklind och Liselott Hagberg (FP)
Utbildning av utryckningsförare Motion 2009/10:So388 av Kerstin Engle (S)
Barnlöshet och fertilitetsstöd Motion 2009/10:So389 av Aleksander Gabelic (S)
Forskning om apaptiska barn Motion 2009/10:So392 av Marina Pettersson (S)
Åldersgräns för omskärelse Motion 2009/10:So393 av Staffan Danielsson och Eva Selin Lindgren (C)
Ökad kunskap om endometrios Motion 2009/10:So397 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
Sällsynta diagnoser Motion 2009/10:So410 av Raimo Pärssinen m.fl. (S)
Behovsstyrd hälso- och sjukvård Motion 2009/10:So411 av Hans Olsson m.fl. (S)
Ökad kunskap om bemötande av våldtäktsoffer Motion 2009/10:So415 av Ann-Christin Ahlberg (S)
Mödravård och föräldrautbildning för invandrarkvinnor Motion 2009/10:So423 av Désirée Pethrus Engström (KD)
Provrörsbefruktning Motion 2009/10:So426 av Birgitta Sellén och Ulrika Carlsson i Skövde (C)
Livshjälp - inte dödshjälp Motion 2009/10:So430 av Christer Winbäck (FP)
Nationellt kompetenscenter för palliativ vård vid livets slut med särskilt fokus på äldre och multisjuka Motion 2009/10:So433 av Maria Lundqvist-Brömster (FP)
Förbud mot tatuering av barn Motion 2009/10:So439 av Hillevi Engström (M)
IT:s roll för säkerheten i vården Motion 2009/10:So443 av Désirée Liljevall (S)
Vård för el- och tandvårdsskadade Motion 2009/10:So446 av Jan Lindholm och Mats Pertoft (MP)
Stöd till människor som kränkts av nyandliga rörelser Motion 2009/10:So447 av Peter Rådberg m.fl. (MP)
Insemination till ensamstående Motion 2009/10:So449 av Börje Vestlund (S)
Hälso- och sjukvårdslagen och vårdvalet Motion 2009/10:So454 av Christina Zedell och Bosse Ringholm (S)
Hbt-utbildning inom hälso- och sjukvården Motion 2009/10:So456 av Rose-Marie Carlsson (S)
Nya behandlingsmetoder Motion 2009/10:So460 av Inger Jarl Beck (S)
Ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning Motion 2009/10:So461 av Inger Jarl Beck och Kerstin Engle (S)
Vård av elöverkänsliga Motion 2009/10:So462 av Kerstin Lundgren (C)
En rättvis och jämställd hälso- och sjukvård Motion 2009/10:So463 av Lars Ohly m.fl. (V)
Väntetider för abort Motion 2009/10:So464 av Anna Tenje (M)
Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor Motion 2009/10:So469 av LiseLotte Olsson m.fl. (V)
IT i vården Motion 2009/10:So471 av Eliza Roszkowska Öberg (M)
Kvinnors rätt till likvärdig vård Motion 2009/10:So472 av Anne Marie Brodén (M)
Värdmödraskap Motion 2009/10:So474 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Kvinnoperspektiv i vården Motion 2009/10:So477 av Eva Flyborg (FP)
Förändring av Socialstyrelsens föreskrifter om abort Motion 2009/10:So478 av Lennart Sacrédeus och Ingemar Vänerlöv (KD)
Sexuell läggning och blodgivning Motion 2009/10:So484 av Jessica Polfjärd och Ulf Berg (M)
Omskärelse av minderåriga Motion 2009/10:So485 av Inger René och Marietta de Pourbaix-Lundin (M)
Tillåt PKU-registret endast för forskningsändamål Motion 2009/10:So488 av Per Bill (M)
De mindre sjukhusens roll Motion 2009/10:So493 av Chatrine Pålsson Ahlgren (KD)
Värdig vård i livets slutskede Motion 2009/10:So494 av Eva Johnsson och Annelie Enochson (KD)
Mer vård för pengarna Motion 2009/10:So497 av Anne Marie Brodén (M)
Individuellt hälsokonto Motion 2009/10:So501 av Dan Kihlström (KD)
Information inför abort Motion 2009/10:So503 av Annelie Enochson och Kjell Eldensjö (KD)
En politik för barnets bästa Motion 2009/10:So512 av Eva Olofsson m.fl. (V)
Befogenheter för läkare från andra EU-länder Motion 2009/10:So526 av Mahmood Fahmi (M)
Palliativ vård i hela Sverige Motion 2009/10:So529 av Cecilia Wigström i Göteborg m.fl. (FP)
Socialstyrelsens prövning av aborter Motion 2009/10:So532 av Lennart Sacrédeus (KD)
Abortförebyggande ideella organisationer Motion 2009/10:So533 av Lennart Sacrédeus (KD)
Bromsmediciner Motion 2009/10:So538 av Chatrine Pålsson Ahlgren (KD)
Hjälp till människor i sorg Motion 2009/10:So541 av Göran Thingwall (M)
Insemination av ensamstående Motion 2009/10:So548 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Barnmorskor och medicinsk abort Motion 2009/10:So549 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Insemination av ensamstående och barnets rättigheter Motion 2009/10:So563 av Kjell Eldensjö (KD)
Vård efter behov, inte försäkring Motion 2009/10:So577 av Fredrik Lundh och Helén Pettersson i Umeå (S)
Gymkort på remiss som komplement till sjukgymnastik Motion 2009/10:So580 av Sven Yngve Persson (M)
En solidarisk och jämställd äldrepolitik Motion 2009/10:So583 av Eva Olofsson m.fl. (V)
Insemination för ensamstående kvinnor Motion 2009/10:So587 av Maria Kornevik Jakobsson (C)
Inrapportering till nationella patientregistret Motion 2009/10:So591 av Marianne Watz (M)
Översyn av den framtida finansieringen av hälso- och sjukvården Motion 2009/10:So593 av Andreas Norlén och Gunnar Axén (M)
En mer exklusiv rätt till eget dna Motion 2009/10:So597 av Johan Pehrson (FP)
Sjukvårdens utveckling Motion 2009/10:So599 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (S)
Värdighet i vården Motion 2009/10:So600 av Siw Wittgren-Ahl (S)
Blodgivare Motion 2009/10:So601 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (S)
Transpersoners livsvillkor Motion 2009/10:So603 av Börje Vestlund m.fl. (S)
En jämlik och rättvis vård efter behov Motion 2009/10:So607 av Ronny Olander m.fl. (S)
Gratis sjukvård till barn och ungdomar Motion 2009/10:So617 av Yilmaz Kerimo och Tommy Waidelich (S)
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg Motion 2009/10:So619 av Ylva Johansson m.fl. (S)
Privatiseringar i välfärden Motion 2009/10:So623 av Anne Ludvigsson m.fl. (S)
Medicinsk laser Motion 2009/10:So628 av Ulrika Carlsson i Skövde (C)
Ökad kunskap och kompetens om sällsynta diagnoser Motion 2009/10:So629 av Ulrika Carlsson i Skövde och Annika Qarlsson (C)
Specialutbildning i psykiatrisk vård för internationellt adopterade Motion 2009/10:So630 av Solveig Ternström (C)
Ensamståendes rätt till insemination Motion 2009/10:So631 av Sofia Arkelsten m.fl. (M, V, FP, C)
Regelverk för privata medicinska laboratorier Motion 2009/10:So632 av Mahmood Fahmi (M)
Prenatal könsdiskriminering Motion 2009/10:So633 av Annelie Enochson m.fl. (KD)
Snabbare process för svensk läkarlegitimation Motion 2009/10:So639 av Margareta Cederfelt (M)
Omskärelse av omyndiga pojkar Motion 2009/10:So641 av Margareta Cederfelt (M)
Embryodonation Motion 2009/10:So643 av Birgitta Ohlsson (FP)
Lag om fastställelse av kön i vissa fall Motion 2009/10:So644 av Birgitta Ohlsson (FP)
Ekonomisk ersättning vid värdmödraskap Motion 2009/10:So645 av Birgitta Ohlsson (FP)
Insemination till ensamstående Motion 2009/10:So646 av Birgitta Ohlsson och Tina Acketoft (FP)
Den framtida vårdens avgränsningar och finansiering Motion 2009/10:So648 av Emma Henriksson (KD)
Rätt till god hälsa och vård Motion 2009/10:So649 av Ann-Christin Ahlberg m.fl. (S)
Självbestämmande vid livets slut Motion 2009/10:So650 av Eva Flyborg m.fl. (FP, C, M, MP)
En jämställd och likvärdig vård Motion 2009/10:So656 av Gustav Nilsson (M)
Rätt person på rätt plats inom vården Motion 2009/10:So657 av Gustav Nilsson (M)
PKU Motion 2009/10:So662 av Ulrika Karlsson i Uppsala (M)
Bättre rehabilitering och livskvalitet Motion 2009/10:So669 av Anne Marie Brodén m.fl. (M, FP, KD, C)

Beredning

Beredning i utskottet: 2010-01-26
Justering: 2010-03-16
Betänkande publicerat: 2010-03-22
Trycklov: 2010-03-22

Reservationer 11
Betänkande 2009/10:SoU11

Nej till motioner om hälso- och sjukvård (SoU11)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner om hälso- och sjukvård från den allmänna motionstiden 2009. Det främsta skälet är att det redan pågår arbete på olika områden. Många motioner behandlas förenklat eftersom de tar upp samma eller i huvudsak samma frågor som riksdagen har behandlat tidigare under valperioden.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2010-04-07

Webb-tv Debatt om förslag: Hälso- och sjukvårdsfrågor

10 augusti 2022
Debatt om förslag 2009/10:SoU11

Dokument från debatten

2010-04-07

Protokoll för debatten

Maria Kornevik Jakobsson (C)

Anf. 3 Maria Kornevik Jakobsson (C)

Fru talman! Vi ska nu debattera socialutskottets betänkande 2009/10:SoU11 Hälso- och sjukvårdsfrågor , precis som fru talmannen sade. Utskottet behandlade i betänkandet ca 160 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2009. I betänkandet finns också elva reservationer och fem särskilda yttranden. Hälso- och sjukvårdsfrågor är viktiga då de berör alla människor i samhället, stora som små och gamla som unga. Det avspeglas också i motionerna och reservationerna som finns i betänkandet. Med detta överlämnar jag ärendet till debattörerna, och min förhoppning är att det blir en god, trevlig och stillsam debatt.

Ann Arleklo (S)

Anf. 4 Ann Arleklo (S)

Fru talman! Jag vill redan nu för att inte glömma det på slutet säga att jag står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 8 om ensamstående kvinnors rätt till insemination. Jag kommer därför också att fokusera mitt anförande på denna fråga. Barn lever i många olika slags familjer. En del lever med två biologiska föräldrar av olika kön, och andra lever med en biologisk förälder och en bonusförälder. Ytterligare andra lever med två föräldrar av samma kön, och många lever med en ensamstående förälder. Barn har familjerelationer inte bara med en familj utan ofta med flera. Barn lever i olika familjekonstellationer under olika delar av livet. Det är fantastiskt positivt att så många barn får möjlighet att utveckla långa och nära relationer till sina biologiska föräldrar men också till många fler viktiga familje- och familjelika konstellationer. Den generella välfärdspolitiken, en väl utbyggd barnomsorg av hög kvalitet liksom stöd och skydd för barn i vårt samhälle har bidragit till detta. Få vuxna vill avstå från att uppleva glädjen att bli förälder och det spännande liv som det innebär att leva med barn. Men ibland blir det ingen graviditet trots många försök, och ibland tar livet en sådan vändning att man inte har någon partner när barnlängtan är stark. Enligt svensk lag får inte sjukvården hjälpa ensamstående kvinnor att skaffa barn genom assisterad befruktning. Ensamstående kan bli föräldrar till adoptivbarn men inte genom assisterad befruktning. Vissa kvinnor väljer därför att adoptera medan andra har en stark längtan efter att själva föda ett barn. Fru talman! I dag är det bara kvinnor som lever i en parrelation, heterosexuell eller homosexuell, som har möjlighet att få tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Dock är det vanligt att ensamstående kvinnor söker behandling på olika kliniker i till exempel Danmark men även i andra länder, vilket gör att det redan i dag finns många barn i Sverige som har tillkommit genom assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. Vi, det vill säga De rödgröna, anser att ensamstående kvinnor bör få tillgång till assisterad befruktning enligt samma villkor som kvinnor som lever i en relation. Det finns ingen anledning att tro att de barn som har tillkommit genom assisterad befruktning av en ensamstående kvinna skulle få en dålig uppväxt, mindre kärlek eller en sämre uppfostran. Regeringen bör därför snarast utreda förutsättningarna för att ge ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning. Fru talman! Förrförra gången som frågan var uppe till debatt här i kammaren var utskottets ställningstagande att man förutsatte "att regeringen noga följer frågan och återkommer till riksdagen om regeringen finner det motiverat". Förra året som vi debatterade frågan var utskottets motivering att utskottet hade "erfarit att regeringen för närvarande analyserar frågan utifrån ett barnperspektiv. I detta arbete läggs särskild fokus på barnens rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung. Utskottet utgår ifrån att regeringen återkommer till riksdagen om så erfordras. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ." Slutligen, fru talman, är utskottets ställningstagande denna gång identiskt likt förra årets, bortsett från ett enda litet ord, nämligen ordet "aktivt". Nu ska man aktivt analysera frågan utifrån ett barnperspektiv. Min fråga blir naturligtvis: Hur långt har detta, nu äntligen aktiva, arbete med att analysera utifrån ett barnperspektiv kommit?

Elina Linna (V)

Anf. 5 Elina Linna (V)

Fru talman! I betänkandet finns ca 30 yrkanden från Vänsterpartiet. En del av yrkandena är gamla godingar som vi envist upprepar för att vi är övertygade om att dessa förslag skulle förbättra den svenska hälso- och sjukvården och ge oss bättre förutsättningar än i dag att leva upp till hälso- och sjukvårdslagens mål om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen och till prioriteringsordningens devis att de med de största behoven av vård ska ges företräde. Varje gång regeringen har kommit med sina propositioner om konkurrensutsättningar och privatiseringar har Vänsterpartiet efterfrågat konsekvensanalyser av förslagen. Får vi jämlikare hälsa med fri etableringsrätt inom primärvården? Kommer LOV att gagna människorna med de största vårdbehoven? Det vet vi inte eftersom de borgerliga partierna inte bryr sig om Vänsterpartiets krav att konsekvenserna av regeringens genomförda konkurrensutsättning bör utvärderas ur ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv. Inte heller får vi veta hur avgifter på besök - fler och fler landsting har nämligen tvingats att införa avgifter på besök hos distriktssköterskan - påverkar besöksfrekvensen och efterfrågan på den förebyggande vården. Nej, regeringen är inte intresserad av konsekvenser för medborgare utan fortsätter sina satsningar på privata vårdföretag. Hälso- och sjukvården är på god väg att omvandlas till en sektor inom näringslivet finansierad med skattemedel. Fru talman! Jag har ändå hittat en utvärdering, dock inte i Sverige utan i vårt östra grannland Finland. Konkurrensutsättning och privatisering har där pågått längre än hos oss. Nu har Folkpensionsanstalten, som har hand om både sjukersättningar och pensioner, genomfört en undersökning som bland annat visar att konkurrensutsättning och privatisering av primärvården har bidragit till ökade kostnader för kommunerna. Det är ett överraskande resultat, anser Hennamari Mikkola, som lett undersökningen. Ett annat resultat som lyfts fram i redovisningen är att de upphandlade privata enheterna ger patienterna färre tjänster än de offentliga vårdcentralerna. Läkarna remitterar patienterna till specialistvården. Detta kostar mer för kommunerna, och patienterna tvingas till onödiga sjukhusbesök. Privatiseringarna startades som mindre egna företag, men nu har stora internationella aktiebolag tagit över verksamheterna. Jag har ingenting emot att läsa finska undersökningar men tycker att det faktiskt är hög tid att vi själva utvärderar konsekvenserna av den genomförda konkurrensutsättningen ur ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv. För mig och Vänsterpartiet är det obegripligt att regeringen inte är intresserad av att få veta vilka konsekvenser regeringens politik har för patienterna och för den offentliga sektorn. Fru talman! Jag ska nu gå över till en fråga som diskuterats i kammaren ett antal gånger, nämligen frågan om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning, en fråga som även Ann Arleklo tog upp på ett förtjänstfullt sätt. Ni får förlåta mig om det blir en del upprepningar, men jag tycker att frågan är mycket viktig och ni får därför försöka stå ut med upprepningarna. Det är nu fjärde året i rad som vi får bevittna ett skådespel där regeringspartierna inte tar sitt ansvar och säger var de står i frågan. Först lovade regeringen att noga följa frågan och återkomma till riksdagen. Sedan fick vi höra att regeringen "för närvarande analyserar frågan utifrån ett barnperspektiv", och utskottsmajoriteten bedyrade sin tilltro till regeringen, som skulle återkomma till riksdagen i frågan. I årets upplaga av intetsägande svar från allianspartierna beträffande frågan om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning får vi veta att "regeringen för närvarande aktivt analyserar frågan utifrån ett barnperspektiv". Förra året analyserade regeringen alltså, och i år har analyserandet blivit aktivt. Det är ju löjligt! Varför säger ni inte som det är, nämligen att ni inte klarar av att komma överens och därför kommer inget att hända med frågan så länge Alliansen innehar regeringsmakten? För knappt ett år sedan, efter förra årets debatt, beslutade Moderaternas kvinnoförbund att också ensamstående kvinnor ska ha rätt till insemination. Ungefär samtidigt gjorde ordföranden i socialutskottet Kenneth Johansson följande uttalande i en artikel i Dagens Nyheter: "Det hela ska nu utredas. Vi ska titta på konsekvenserna, främst ur ett barnperspektiv. Min förhoppning är att resultatet ska presenteras under nästa år." Vi i oppositionen, och självklart en mängd engagerade och berörda medborgare, har väntat på resultatet. Om det sedan är en analys eller en utredning, aktiv eller inte, spelar ingen roll, men något annat än ett aktivt analyserande borde regeringen ha åstadkommit under dessa fyra år. Fru talman! Visst är det så att det vore bra om alla barn som föds skulle ha två föräldrar, men vi vet att så inte är fallet. Hur är det med alla ensamstående mammor - ska vi nu börja anklaga dem för att de satt barn till världen utan att det finns någon som vill fungera som far till barnet? Mig veterligen finns det inga vetenskapliga bevis för att barn till ensamstående mammor skulle leva ett sämre liv än andra barn bara för att mamman valt att leva ensam med sitt barn. Eller har de borgerliga partierna kännedom om något som kan skada barnet enbart på grund av att barnet lever med en ensamstående mamma? Jag känner faktiskt obehag när jag läser uttalanden av representanter för både Moderaterna och Kristdemokraterna, som kräver mer forskning om barn som har endast en förälder. Vad är syftet med sådan forskning i detta sammanhang? Vänsterpartiet, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, anser att ensamstående kvinnor bör ha tillgång till assisterad befruktning enligt samma villkor som kvinnor som lever i en relation. Utifrån principen om barnets bästa finns det ingen anledning att tro att det barn som tillkommit genom assisterad befruktning av en ensamstående kvinna skulle få sämre uppväxtvillkor än ett barn som adopterats av en ensamstående kvinna eller man eller som av någon annan anledning lever med endast en förälder. Den traditionella kärnfamiljen, som består av mamma, pappa, barn, är i dag en otidsenlig norm där många existerande familjebildningar inte kan kännas igen. Familjeformerna blir allt spretigare i skilsmässornas och frigörelsens spår, och det är rimligt att lagstiftningen anpassas till nya levnadsmönster. På sätt och vis är det beundransvärt att några borgerliga ledamöter har skrivit motioner om ensamstående kvinnors rätt till insemination. Ni kanske trots allt trodde att ni denna gång skulle få rösta för ett beslut. Eller tänker ni kanske rösta med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Eller fortsätter ni att säga att ni litar på att regeringen kommer med ett lagförslag, bara man har utrett färdigt? Om ensamstående kvinnor ska få rätt till assisterad befruktning blir det i så fall under en annan regering än den sittande. Fru talman! Nu går jag över till en annan problematik där det enligt min mening bör göras en analys utifrån ett barnperspektiv. Vänsterpartiets förslag om att en åldersgräns bör införas så att omskärelse av pojkar endast får utföras på personer över 18 år avstyrks av den borgerliga majoriteten. Gäller inte barnperspektivet i dessa fall? Vi menar att barnets rätt i ett modernt upplyst samhälle har ett klart företräde framför kulturella och religiösa traditioner. Det verkar som om regeringen använder barnperspektivet för sina egna syften. Vänsterpartiet däremot värnar om barnens självklara rätt att slippa omotiverade medicinska ingrepp. Vi menar att en åldersgräns bör införas så att omskärelse endast får utföras på personer som fyllt 18 år. Fru talman! En helt annan fråga som jag kort ska beröra och som också behandlas i betänkandet är frågan om livsslutsdirektiv. Sedan flera år tillbaka finns ett utredningsförslag om införande av så kallade livsslutsdirektiv, även kallade framtidsfullmakter eller vårddirektiv. Vänsterpartiet anser att frågan om livsslutsdirektiv bör lyftas. Det finns tillfällen i livets slutskede då insatserna mot smärta, ångest och kramper inte ger avsedd effekt. En möjlighet är att med läkemedel sänka medvetandegraden till en nivå där patienten inte mer plågas av symtomen. Detta görs efter samråd med patienten om han eller hon är beslutskompetent eller i samråd med anhöriga för att utröna vad patienten skulle ha önskat. Men praxis varierar, och det råder osäkerhet om dessa frågor, vilket också vissa fall som uppmärksammats i medierna vittnar om. Vänsterpartiet anser att patienten måste få större inflytande över sin vård i livets slutskede. Vi vill också att nationella riktlinjer för den palliativa vården tas fram. Vi känner till att det pågår arbete i denna riktning hos Socialstyrelsen men vill ändå markera denna viktiga fråga med en reservation. Fru talman! Jag står självklart bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 8.

Thomas Nihlén (Mp)

Anf. 6 Thomas Nihlén (Mp)

Fru talman! Det här betänkandet tar upp ett antal motioner från allmänna motionstiden 2009 samt ett antal motioner som har behandlats förenklat. Miljöpartiet har i betänkandet två reservationer gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samt en egen reservation. Vi i Miljöpartiet står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag enbart bifall till reservation nr 8, som handlar om ensamstående kvinnors rätt till insemination. I mitt anförande kommer jag att ta upp flera olika motioner och förslag som tar upp frågan om utökade möjligheter för ensamstående kvinnor, homosexuella par samt heterosexuella par att bli föräldrar. Först handlar det om den flitigt debatterade frågan om att ensamstående kvinnor i dag förvägras rätten till insemination. Här i kammaren är vi mig veterligt nästan helt överens om att ge dessa kvinnor denna rättighet. Som jag förstått det är sex av riksdagens sju partier förespråkare för att ge ensamstående kvinnor denna rättighet. Miljöpartiet anser att ensamstående kvinnor bör få tillgång till assisterad befruktning enligt samma villkor som kvinnor som lever i en parrelation. Vi menar att barnlösa ensamstående kvinnor diskrimineras i Sverige i dag. Som ensamstående kvinna har man möjlighet att adoptera lagligt men inte att inseminera. Begreppet familj har också vidgats genom åren från att gälla enbart traditionella kärnfamiljer med mamma, pappa och barn till att numera innefatta homosexuella relationer och ensamstående hushåll. Denna utveckling är viktig och välkomnad och bär kort sagt prägel av det moderna samhälle vi i dag lever i. Barn som tillkommit genom assisterad befruktning av en ensamstående kvinna kommer inte att få sämre uppväxtvillkor än barn som antingen adopterats av en ensamstående kvinna eller man eller lever med endast en av sina föräldrar. Det är inte föräldrarnas antal, lika lite som deras kön, som avgör huruvida ett barn får en god uppväxt. Kärlek, ärlighet, respekt, omtanke och trygga och stabila uppväxtvillkor är grundstenarna i barns behov. Allt detta kan naturligtvis också ensamstående erbjuda sina barn. Motioner i ämnet om ensamståendes tillgång till assisterad befruktning har behandlats av socialutskottet ett flertal gånger under mandatperioden. Nu blir det lite upprepning, eftersom både Ann Arleklo och Elina Linna har sagt detta tidigare. Tidigare har utskottet i sitt betänkande skrivit att utskottet förutsätter "att regeringen noga följer frågan och återkommer till riksdagen om regeringen finner det motiverat". Svaret i det aktuella betänkandet är en variant: Utskottet har erfarit "att regeringen för närvarande aktivt analyserar frågan utifrån ett barnperspektiv", och "utskottet utgår ifrån att regeringen återkommer till riksdagen i frågan om så är nödvändigt". Två tidigare talare har efterlyst vad som har hänt med denna aktiva analys. Kommer det något förslag? Det kanske vi får höra senare i debatten. Därför undrar vi i Miljöpartiet och den rödgröna oppositionen om det nu inte är dags att den majoritet som finns i kammaren också röstar för de motioner som kräver att barnlösa ensamstående kvinnor likställs med kvinnor i en parrelation när det gäller rätten till insemination. Fru talman! Miljöpartiet anser att lagstiftningen om behandling med donerade ägg och spermier samt embryodonation behöver förändras för att den ska gälla lika för alla kvinnor oavsett civilstånd och sexuell läggning. Vi vill utreda möjligheterna till att det ska bli möjligt att tillåta behandling med både donerade ägg och donerad sperma samtidigt. Det bör också bli möjligt med donation av redan existerande och nedfrysta embryon från annans IVF-behandling när samtycke finns. När det gäller äggdonation är det i dag endast den kvinna som lever i en heterosexuell parrelation som har möjlighet att få tillgång till behandling med donerat ägg, då det inte är tillåtet med både ägg- och spermadonation. Detta får till följd att de kvinnor som är infertila och ensamstående inte ges samma möjligheter till behandling som de kvinnor som valt att leva med en man. Av samma orsaker som lesbiska och bisexuella kvinnor som lever i en relation med en kvinna bör få tillgång till behandling med donerade ägg bör även de kvinnor som är ensamstående få tillgång till sådan behandling oavsett sexuell läggning. Dock är det av stor vikt för barn som tillkommit genom ägg- och spermadonation eller embryodonation, precis som för adopterade barn, att få kunskap om sitt ursprung. Föräldrarna bör vara skyldiga att berätta för barnet om hans eller hennes ursprung. När det gäller embryodonation anser Miljöpartiet att lagstiftningen behöver ses över så att nedfrysta överblivna embryon från IVF-behandlingar ska kunna användas. I samband med att par gör IVF-behandling fryses de överblivna embryona ned för eventuellt senare bruk. Det är långt ifrån alla som senare vill använda alla överblivna embryon, eftersom man redan kanske fått de barn som man önskar. De nedfrysta embryona förstörs då. Detta väcker etiska dilemman hos en del föräldrar. En del kan tycka att det känns svårt att låta förstöra embryon som skulle ha kunnat bli barn. Om det fanns möjlighet för dessa föräldrar att donera embryon skulle det kanske kännas som en god gärning gentemot ett annat barnlöst par eller en ensamstående kvinna. Därför anser Miljöpartiet att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning som ser över möjligheten att genomföra befruktning utanför kroppen med ett redan existerande embryo, eller med både donerade ägg och donerad sperma. Samma utredning bör även få i uppdrag att se över bestämmelserna om befruktning utanför kroppen i syfte att ge ensamstående kvinnor möjlighet att få tillgång till behandling med donerade ägg. Fru talman! Avslutningsvis tänker jag ta upp frågan om surrogatmödraskap, eller som vi föredrar att det kallas, värdmödraskap. I dagens lagstiftning är det inte tillåtet med värdmödraskap i Sverige, och lagstiftningen är ofullständig när det gäller att reglera vad som gäller för de barn som ändå fötts av värdmödrar. Det par som vill ha ett barn men som själva av biologiska skäl inte kan få något kan anlita en kvinna som låter sig befruktas av parets sperma eller tar emot ett befruktat ägg. Ett annat sätt att uttrycka det är att surrogatmamman, eller värdmodern, lånar ut sin livmoder. En värdmoder är alltså en kvinna som bär och föder ett barn åt någon annan. Paret blir sedan, då värdmodern avsagt sig vårdnaden, de som tar hand om barnet och blir barnets sociala och rättsliga föräldrar. I Sverige har värdmödraskap hittills avvisats av etiska skäl. Frågan är komplicerad och rymmer många svåra etiska ställningstaganden. Det har dock under de senaste åren gjorts stora medicinska framsteg och utvecklingen har gått vidare. Många människor som av olika skäl tidigare inte kunde få barn kan i dag få sin önskan om ett barn uppfylld. Just därför tycker vi i Miljöpartiet att det är viktigt med en försiktigt positiv hållning och att frågan studeras närmare och utreds i en parlamentarisk utredning i stället för att man avfärdar den som hittills har gjorts.

Kenneth Johansson (C)

Anf. 7 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! I betänkandet behandlas en lång rad motioner som tar upp viktiga områden inom hälso- och sjukvården. Jag tycker att utskottet bedömt förslagen noga. Enligt min mening kan vi konstatera att alliansregeringen har speedknappen intryckt. Det tänks nytt, och det händer mycket positivt inom hälso- och sjukvården i dag. Många för patienten viktiga reformer är genomförda, beslutade eller aviserade. Centerpartiet och alliansregeringen gör skillnad även inom vårdens områden. En titt i backspegeln visar att väldigt mycket åstadkommits under denna mandatperiod. Jag ska ta några exempel. 1. Förbättrad tillgänglighet och ökad valfrihet. Fritt vårdval är genomfört där patienten bestämmer. Det har blivit 135 nya vårdcentraler under 2009. Det är utökad läkar- och tandläkarutbildning. Kömiljarden har mer än halverat köerna. Andra exempel på detta område är den nationella vårdgarantin, omregleringen av apoteksmarknaden och tandvårdsreformen. 2. Kunskap och kvalitet sätts i fokus. Exempel på detta är patientsäkerheten, förbättrad läkemedelsanvändning, den nationella cancerstrategin och psykiatrisatsningen. 3. Delaktigheten, självbestämmandet och tryggheten står högt på listan. Exempel på detta är Patientsäkerhetsutredningen, fast vårdkontakt, second opinion och patienthandbok. 4. Bättre uppföljning av resultaten är nödvändigt. Här redovisar vi arbete med öppna jämförelser, IT-plattformen, kvalitetsregister och den oberoende granskningsfunktion som nu är under bildande. 5. Systematisk förbättring hela tiden. Exempel där är den nationella IT-strategin, arbete med ersättningssystem och SBU-utvärdering av metoder. Jämför vi detta och så mycket annat som är på gång med hur det såg ut den förra mandatperioden är det en jättestor skillnad i reformivern, nytänkandet och förbättringsarbetet. Einstein sade: Man kan inte lösa problem med samma synsätt som skapade dem. Det är därför vi tänker nytt. Fru talman! Kan vi nu luta oss tillbaka och lägga armarna i kors? Nej, absolut inte. Vi är långt ifrån klara. Det finns fortfarande mycket som inte fungerar tillfredsställande i svensk hälso- och sjukvård, och förbättringspotentialen är stor. Vi har bara börjat. Det tar tid att ställa om, och vi ska ju ha något att göra nästa mandatperiod också. Frågor som Centerpartiet särskilt lyfter fram när vi utvecklar sjukvården framöver är bland annat följande. Grunden är att stärka folkhälsoarbetet. Hälsan är ojämlikt fördelad, och vi vill medverka till en jämlikare vård. Det handlar om att förbättra tillgängligheten ytterligare, skärpa vårdgarantin och gå vidare med kömiljarden. Vi kan se att det har varit lyckat. Vi vill fortsätta att öka patientens valfrihet och vidareutveckla vårdvalet och inte avveckla det som det röda laget verkar vilja. Vi vill fortsätta att öka patientens självbestämmande, ytterligare stärka patientens rättigheter och säkra kvalitet och säkerhet i vården. Vi vill ha mer av entreprenörskap i vården och öka mångfalden av vårdgivare. Vården måste ges på lika villkor var man än bor i landet. Listan kan göras längre. Fru talman! Av många viktiga frågor i betänkandet vill jag särskilt lyfta fram några. Det är viktigt att patienter med sällsynta diagnoser får den vård de behöver. Här har mina partikolleger Ulrika Carlsson och Annika Qarlsson väckt en viktig motion. De tar upp behovet av ökad kunskap och kompetens om sällsynta diagnoser. De föreslår bildandet av ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser i Göteborg, närmare bestämt vid Ågrenska. Det har under 20 års tid tillsammans med Riksförbundet Sällsynta diagnoser byggt upp en unik verksamhet de nu vill utvidga. Jag vet att flera av oss i utskottet har kontakter även med Rett Center i Östersund. EU-kommissionen har under 2009 antagit rådsrekommendationer och tillsatt en expertkommitté på området. Som medlemsland rekommenderas vi att upprätta nationella planer för sällsynta sjukdomar för att berörda patienter ska få tillgång till vård av hög kvalitet. Socialstyrelsen arbetar aktivt med frågan och förväntas komma med förslag till sommaren. Vi ska inte föregripa detta arbete, men det är viktiga frågor som bara måste få sin lösning. Ensamstående kvinnors rätt till insemination är en fråga som vi behandlar. Den har vi behandlat flera år i rad, som vi har hört kommenteras. Om jag talar för mig själv och mitt parti tror jag att vi i sak är ganska överens. Vi upplevde tolv år av passivitet där ingenting hände från den nuvarande oppositionen, inte ett dugg under tolv års tid. Det är nu under den här mandatperioden som det börjar hända saker. Det är nu som vi tar steg för steg framåt i frågan för att hitta en lösning. Det är lite raljant och osnyggt av oppositionens företrädare att använda ord som löjligt och allt vad det var när vi redovisar att vi går framåt. Vad gjorde ni under tolv år? Jag tycker att ni ska svara på det: Inte ett dugg. Däremot har vi nu en arbetsgrupp som arbetar. När arbetsgruppen är klar kommer det vi har kommit fram till att redovisas. Det är på det sättet vi måste jobba i en viktig fråga för att komma framåt. Ett antal motioner finns också om den palliativa vården och om människors självbestämmande vid livets slut. Det är svåra och viktiga frågor. Alla måste få del av en fungerande palliativ vård, och den behöver utvecklas. Därför är det mycket bra att Socialstyrelsen fått regeringens uppdrag att utforma ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård. Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv. Därför har man också rätt att avstå behandling. Däremot ska vården, enligt min och Centerpartiets uppfattning, inte aktivt hjälpa en person att dö. Vårdens uppgift är att bota, lindra och trösta. Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.

Ann Arleklo (S)

Anf. 8 Ann Arleklo (S)

Fru talman! Du ville ha ett svar, Kenneth Johansson. Tolv år i passivitet och inget hände, sade du. Då vill jag bara påminna dig om att lesbiska kvinnor fick rätt till insemination under vår tid vid regeringsmakten - jag tror att det var 2005. I nästa steg är det självklart för mig att gå vidare med att ensamstående kvinnor också ska få rätt till assisterad befruktning. Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande att ingenting hände. Fru talman! Inför dagens debatt tittade jag igenom gamla protokoll för att se hur debatterna har gått de tidigare gångerna. Om jag börjar med förrförra gången säger en ledamot från Folkpartiet: Jag personligen tycker att det vore rimligt att kvinnor får assisterad befruktning. En centerpartistisk ledamot säger: Enligt lagen får gifta samt lesbiska par genomgå insemination, och enligt lagen får ensamstående kvinnor adoptera. Av den anledningen tycker jag att det känns väldigt ologiskt att man säger att ensamstående kvinnor inte får genomgå en insemination om de vill skaffa ett barn. Var ligger logiken? Och, fru talman, i förra årets debatt säger Kenneth Johansson: Det är rätt att Centerpartiet till och med har ett stämmobeslut på att man ska pröva möjligheten för ensamstående att insemineras. Trots dessa positiva och för mig tydliga ställningstaganden i de olika partigrupperna förhalas frågan år från år. Min fråga till Kenneth Johansson är ändå: Hur långt har det aktiva analysarbetet utifrån ett barnperspektiv kommit? Vad innebär det konkret? Vad är det ni aktivt analyserar? Jag skulle gärna vilja veta det.

Kenneth Johansson (C)

Anf. 9 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Ann Arleklo förvånar. Jag tycker att hon också borde ha läst protokollet från debatten om lesbiska kvinnors rätt till insemination. Det var vi överens om. I mitt parti ställde vi oss helt bakom det. Det var ingen från er sida som talade om att ni skulle gå vidare då. Det är vi som aktualiserar frågan. Det är vi som i majoritetsställning har börjat göra någonting åt frågan. Det är gruppledarna inom allianspartierna här i riksdagen och Socialdepartementet som tillsammans nu sitter och jobbar aktivt. Jag betonar det som står i betänkandet: "aktivt jobbar". Jag vet att Barbro Westerholm i sitt anförande kommer att fördjupa de delarna. Det är ingen tvekan om att det finns en ärlig vilja att gå framåt och en ärlig vilja att få fram idéer om hur vi framför allt ska leva upp till det som står i utskottets ställningstagande om att se på barnperspektivet och hur vi lever upp till det, att särskilt lägga fokus på barnets rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung. Det är ett starkt argument, utöver andra, för att göra det. Att säga att vi förhalar frågan är också magstarkt. De som gör någonting förhalar frågan, men ni som inte gjorde ett dugg när det gäller frågan om ensamståendes rätt till insemination är på något vis duktiga. Lite ordning och reda i diskussionen måste det väl ändå vara. Jag vidhåller att det arbete som nu pågår måste ta den tid som behövs. När vi är klara kommer vi att redovisa vårt förslag.

Ann Arleklo (S)

Anf. 10 Ann Arleklo (S)

Fru talman! Jag tackar så mycket för det svaret, Kenneth Johansson, men jag tycker inte att jag fick svar på min fråga vad det är man konkret gör. Däremot tror jag på dig när du säger att det finns en ärlig vilja att gå framåt. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det är Kristdemokraterna som blockerar frågan och får hela regeringen att förhala den år efter år. Det var ju så att Kristdemokraternas representant i debatten förra året var tydlig med att de har ett partibeslut om att det bör vara två föräldrar och att ensamstående inte ska få assisterad befruktning. Fru talman! Jag tycker att det är djupt beklagligt för dessa ensamstående kvinnor att vi fortfarande i dag inte kan ge ett positivt besked i en fråga där, i alla fall som jag bedömer det, vi alla förutom Kristdemokraterna tycks vara eniga i sakfrågan. En gissning är att en borgerlig regering inte kommer att komma tillbaka till riksdagen med den här frågan. På något sätt blir det Kristdemokraternas våta filt som lägger sig över den här frågan och gör att ni inte kan komma till beslut. Kvinnorna får väl även fortsättningsvis söka hjälp utanför Sveriges gränser.

Kenneth Johansson (C)

Anf. 11 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! När det gäller den information som berörda ensamstående kvinnor har att ta till sig är det informationen att det nu, för första gången, under alliansregeringen pågår ett aktivt arbete för att hitta en väg framåt i denna fråga. För första gången pågår det. Tidigare har det inte gjorts ett arbete på detta område. Det är det besked som ska ges. Då kan man göra ett val. Endera tycker man att det är bra att det jobbas med frågan, eller också tycker man att det var bättre när det under er tid inte jobbades med frågan. Jag är säker på vilken slutsats man drar. Vad vi konkret gör ska vi återkomma till när vi har något konkret att lägga fram. Däremot är oppositionens företrädare naturligtvis välkomna att lämna sina förslag. Ni har sagt att ni vill utreda frågan, men ni kanske också har någon idé om hur ni skulle vilja se att det utformas. Lyft fram förslagen! Var lite konstruktiva! Sitt inte bara i passivitet och gnöla, utan kom med konkreta förslag! (Applåder)

Elina Linna (V)

Anf. 12 Elina Linna (V)

Fru talman! Jag måste ändå påminna Kenneth Johansson - han kommer säkert ihåg det - om att Vänsterpartiet redan förra mandatperioden hade uppe frågan om ensamstående kvinnors rätt till insemination. Det är inte bara Centerpartiet som har initierat frågan under den här mandatperioden. Jag begärde inte replik på grund av det, utan jag begärde replik på grund av att Kenneth Johansson lyfte upp folkhälsofrågorna. Det tycker jag är bra. Kenneth Johansson delar säkert min uppfattning att distriktssköterskorna gör ett väldigt viktigt arbete när det gäller förebyggande insatser. Jag tog upp frågan om konsekvensanalyser. Vi har en reservation i betänkandet som handlar om distriktssköterskornas möjligheter att arbeta med förebyggande insatser i dag. Fler och fler landsting har infört avgifter, och vi menar att man borde göra en konsekvensanalys för att se vilka konsekvenser avgifterna har speciellt för det förebyggande arbetet. För äldre personer har distriktssköterskan en mycket viktig roll i arbetet med äldres hälsa. När det gäller barnfamiljer har de flesta landsting inte avgifter för barn, men det sker ändå en förskjutning mot mer och mer avgifter inom vården. Då blir kanske det förebyggande arbetet lidande. Min fråga till Kenneth Johansson är: Vilka konsekvenser kan du se av avgifter hos distriktssköterskorna?

Kenneth Johansson (C)

Anf. 13 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Vi är överens om att börja med det förebyggande arbetet innan skadan uppstår eller sjukdomen uppkommer. Det är så mycket bättre att se till att de inte inträffar. Efter många års erfarenhet av syster Hennies arbete hemma i byn kan jag se vilken stor betydelse primärvården och distriktssköterskefunktionen har när det gäller kunskap om bebisen, familjen och morfar - att se helheten. Det är en viktig funktion. Det är klart att avgiftssättningar har betydelse. Det man vill stimulera och göra tillgängligt ska man inte sätta så höga avgifter för att man skrämmer bort patienterna. Nu har vi ett system i Sverige som säger att det är sjukvårdshuvudmannen som beslutar om avgifter. Det är ett system som jag tycker att man ska behålla. Vi kan ge stimulanser och göra uttalanden, och när det gäller ersättningsmodeller har vi anslagit resurser för att kunna utveckla dem. Men det här är fortsatt en fråga för sjukvårdshuvudmannen. Jag ställer gärna upp på att uppmana både kolleger och andra som jobbar inom landsting och regioner med dessa frågor att tänka på att använda både avgifter och ersättningsmodeller på ett sätt som gör att man stimulerar det förebyggande arbetet.

Elina Linna (V)

Anf. 14 Elina Linna (V)

Fru talman! Sjukvårdshuvudmännen har kanske inte alltid resurser att göra beskrivningar av vad till exempel avgifter har för konsekvenser för befolkningen och för folkhälsoarbetet, som sjukvårdshuvudmännen också har ansvar för. Därför tycker Vänsterpartiet att regeringen ska agera och ge ett uppdrag till Socialstyrelsen, som på ett annat sätt har ett överordnat ansvar. Jag hoppas att Kenneth Johansson i alla fall kan bekräfta att det här är en nationell fråga. Vilka konsekvenser får avgifterna? Jag tog i mitt anförande upp konsekvensanalyser i stort. Om jag minns rätt har Konsumentverket fått i uppdrag att efter tre år göra en analys vad avser apoteket. Men inte för en enda av de andra stora förändringarna inom hälso- och sjukvårdsstrukturen finns några tankar om att göra konsekvensanalyser. Kommer hälsoklyftorna att minska eller kommer klyftorna att öka, som det ser ut i dag? Vad kan det bero på? Kan det bero på att de strukturomvandlingar som regeringen har gjort med hjälp av lagstiftningen har bidragit till att hälsoklyftorna ökar?

Kenneth Johansson (C)

Anf. 15 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! När man fastställer och bygger upp ersättningsmodeller och avgiftssystem i landsting och regioner är det viktigt att tänka efter före, att bestämma sig för vad man vill ha och stimulera i fråga om utveckling och att man följer upp resultaten. Det finns säkert många som fuskar i den delen. Jag är gärna med och uppmanar dem att förstå att detta är viktigt. Arbetet i fråga om ersättningsmodeller har stimulerats från nationell nivå. Sedan var det frågan om analys- och uppföljningsarbeten. Det här är inte riktigt rättvist med tanke på allt jobb som görs. Jag tänker på till exempel Socialstyrelsens alla rapporter och uppföljningar som nu kommer på område efter område där vi ser hur vården och hälsan utvecklas. Det gäller Folkhälsoinstitutet likaså. De jobben utgör ett gediget framtaget beslutsunderlag så att det går att dra politiska slutsatser och vidta åtgärder för att hela hälsoklyftorna så att vi ska få en jämlikare vård. Det går att göra mer även här. Vi har i allt ett behov av att jobba mer med öppna jämförelser och analysarbete. Vi ska se till att få ännu mer aktivitet på regional och lokal nivå i arbetet. Det är regeringens och Alliansens ambitioner att underlätta och ge stöd i det arbetet. (Applåder)

Cecilia Widegren (M)

Anf. 16 Cecilia Widegren (M)

Fru talman! Vi i Alliansen - Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet - ser människan framför systemen. Vi ser patienten framför systemen. Vi ser brukaren framför systemen. Hela det här gedigna motionsbetänkandet berör frågor från vaggan till graven. Det är enormt omfattande, från stora frågor till mindre frågor, i olika livsskeden och utifrån olika människors behov i olika delar av livet. Vårt perspektiv är genomgripande. Vi ser människan, den enskilde, dennes behov. Kronikern eller den multisjuka. Barnet eller den funktionshindrade. För oss handlar det om att ständigt komma tillbaka till att minska makten i systemet och till att öka makten för den enskilde. Det ska vara mindre av politiska beslut i stängda sammanträdesrum och mer av beslut hemma vid köksbordet tillsammans med de nära och kära. Det är så fler beslut ska fattas framöver. Vi i Alliansen kommer att fortsätta det arbetet, och vi söker nu väljarnas mandat att fullfölja arbetet under nästa mandatperiod. Fru talman! Innan valet sade vi i ett gemensamt valmanifest att vi bland annat skulle ge trygg och tillgänglig vård och omsorg. Det har vi genomfört, precis som vi lovade väljarna, bland annat med hjälp av den kömiljard och den fasta vårdkontakt som alliansregeringen har infört. Vi lovade och sade innan valet: Valfrihet och vård i tid. Vi har genomfört det i form av ökat patientval, ökat självbestämmande och vårdval. Vi sade innan valet: Högre kvalitet i vård och omsorg. Vi har genomfört det. Vi har utökat och stärkt tillsynen, skapat fler öppna jämförelser och jobbat med en oberoende granskning. Vi ser hela tiden på möjligheten att utveckla de gemensamma IT-systemen så att den enskilde kan få ökad kunskap och fatta beslut efter behov. Vi sade innan valet och lovade väljarna i valmanifestet: Mångfald i vården. Vi har genomfört det. Vi lovade väljarna bättre rehabilitering. Vi har genomfört det bland annat med en rehabiliteringskedja. Vi sade att vi ville utveckla äldreomsorgen och sjukvården för äldre. Vi har genomfört det genom en omfattande äldreomsorgssatsning, bland annat med ökad värdighet i vården. Vi lovade väljarna innan valet förbättrad psykiatri. Vi har genomfört det, framför allt med en satsning på barn och unga, i dag med ökade statsbidrag för psykiatrin - en av de största någonsin från den här kammaren. Vi sade och lovade väljarna innan valet att vi skulle satsa på tandvården. Det finns i dag en historiskt fördubblad satsning från 3 till 6 miljarder. Den är omfattande - oavsett vilka behov du har för din munhälsa. Steg för steg har vi förbättrat och stärkt den enskildes möjligheter med syfte att det ska bli ett steg tillbaka för de system som finns inom hälso- och sjukvården. Vi kommer att fortsätta det arbetet, och vi söker nu väljarnas fortsatta förtroende för att kunna göra det. Det ska vara en ökad makt till den enskilda människan där systemen får stå tillbaka. Vi kommer bland annat att fortsätta att söka stöd för en patienträttighetslag. Det ska vara en rättighetslag som ökar den enskildes möjligheter att komma till tals oavsett var man befinner sig i välfärdssystemet. Vi kommer att fortsätta att utveckla psykiatrin med skärpta satsningar för att ge valmöjligheter för den som känner ohälsa i en situation, och vi kommer att fortsätta att jobba för en ökad tillgänglighet. Fru talman! Motionsbetänkandet innefattar bland annat de frågor som jag nu har nämnt. Det finns över 160 motionsyrkanden. Från vänsteroppositionen är man överens om två gemensamma reservationer. Handlar det då fullt ut om den enskilda människan, eller handlar det om systemen? Handlar det om att stärka patientens rättigheter, om att öka brukarens makt i äldreomsorgen eller om att höja kvaliteten? Nej, de två reservationer som vänsteroppositionen är överens om handlar om att man vill fortsätta att arbeta med IT i vården. Det är mycket bra; det tycker vi är jätteviktigt. Därför har vi också under den här mandatperioden utvecklat den nationella IT-strategin till att i dag omfatta ett av de få tydliga områden inom välfärdssektorn i Sverige där vi har en nationell strategi på ett område, nämligen just hälso- och sjukvården. Arbetet fortlöper - allt för att se patientnyttan. Den andra frågan är ensamståendes rätt till insemination. För Socialdemokraternas del var detta det enda man valde att tala om här i kammaren i dag. Man kan tro att Socialdemokraterna och Ann Arleklo är rätt fattiga på området hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Vad vill ni efter valet? Vad vill ni för den enskilde patienten? Vad vill ni för brukaren? Vad vill ni för de äldre? Var finns den gemensamma politiken på området? I den enskilda fråga som ni berörde bara i ert anförande från Socialdemokraterna hade ni tolv år på er att påbörja en utredning, att tillsätta en arbetsgrupp och att göra någonting. Ni skapade ingenting av detta då. Men nu är detta det enda som ni framöver har en vilja att driva i denna del, när det finns 160 motionsyrkanden att kunna ta del av. Jag tycker att det är rätt fattigt. Fru talman! Är det detta vi har att förvänta oss efter valet? Jag tror faktiskt det lite grann. Det blir en rödgrön röra med ett par enskilda som tycker till i ett antal frågor. Men helheten då? Vill ni se människan i hälso- och sjukvården? Vill ni se patienten? Vill ni se den äldre? Vill ni att den enskilde brukaren ska få mer att säga till om i äldreomsorgen? Vad vill ni inför framtiden? Alliansen är klar över att vi efter valet kommer att fortsätta med den röda tråd som vi har lagt fast under de här åren. Inom några veckor presenterar vi ytterligare reformprogram för hur vi stegvis ska stärka den äldres rättigheter i äldreomsorgen och den enskilde patientens rättigheter inom hälso- och sjukvården. Vi i alliansen ser den multisjuke. Vi ser kronikern. Vi ser barnet. Vi ser den funktionshindrade. Men var är den rödgröna röran? Avslutningsvis, fru talman, finns det ett antal frågor i motionsbetänkandet som berör livets slutskede. Inriktningen är oerhört tydlig från oss samlat: Det ska vara ett värdigt avslut i livets slutskede utifrån individens krav. Medicin och profession ska ha mycket att säga till om i samklang med den enskilde patienten. Vården och omsorgen ska fokusera på att vårda, lindra och trösta. Därför är det otroligt viktigt att det är Socialstyrelsen som tar fram gemensamma riktlinjer tillsammans med Läkaresällskapet och andra och bereder de policydokument som ska ligga till grund för de beslut som professionen tillsammans med patienten ska fatta beslut om. Låt dem göra sitt arbete, så kommer också det palliativa arbetet att bli bra även fortsättningsvis! Fru talman! Jag yrkar från alliansen bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet. (Applåder)

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 17 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! Folkpartiets politik utgår ifrån att vi är individer. Vi är olika varandra, och vi måste ha rätt till självbestämmande, valfrihet och integritet vare sig det gäller hälso- och sjukvård, äldreomsorg eller andra områden. Vi är stolta över att vi har varit ett av fyra partier i en alliansregering som har arbetat precis enligt de principerna. Det gäller överallt i det arbete som alliansen har fått göra under denna fyraårsperiod. Jag ska inte upprepa vad Kenneth Johansson och Cecilia Widegren har sagt här. Det skulle ta onödigt mycket av kammarens tid, och ni har redan hört det. Jag kommer i stället att gå in på några av de reservationer som ni har fogat till betänkandet. Den första som jag tar upp gäller sällsynta sjukdomar. Det är en hjärtefråga för Folkpartiet. Det handlar om människor som är en del av det glömda Sverige. Det är små patientgrupper som har svårt att få en korrekt diagnostik, vård och behandling. Vi vill att det ska skapas specialistcenter i Sverige, men vi kanske måste repliera på center i andra delar av Europa eftersom patienterna i de olika grupperna är så få. Vi måste ha ett europeiskt samarbete här. Vi måste också möjliggöra för forskning och utveckling av behandlingsmetoder. Det måste finnas pengar för de särläkemedel och andra behandlingar som behövs och som kan bli ganska dyra. Därför är det bra att Sverige har varit så positivt till EU-kommissionens arbete i frågan och att Socialstyrelsen nu ser närmare på bland annat de organisatoriska formerna för att sörja för en bra vård och behandling för patienterna. När Socialstyrelsen har kommit med sitt uttalande i mitten av juni får vi se hur vi ska gå vidare. Vi förutsätter att vi i Alliansen får ett förtroende att styra Sverige också under nästa mandatperiod. Fru talman! Jag vill nu gå in på frågan om ensamståendeinseminationerna. Det är möjligt att jag kommer att överskrida mina anmälda åtta minuters talartid eftersom det här har tilldragit sig så stort intresse från tidigare talare. Folkpartiet liberalerna har landsmötesbeslut på att ensamståendeinseminationer ska införas. Men vi har sagt ja till att närmare se till barnens situation. Det har visats i flera studier att föräldrarna till barn som har kommit till världen genom insemination ganska sällan berättar för barnet om dess biologiska ursprung. Det har naturligtvis nackdelar i en tid när vi använder genteknik mer och mer. De här barnen löper risk att överraskas genom ett provsvar där det visar sig att deras pappa inte är biologisk pappa. Vi vet från adoptionsområdet att det kan påverka barn negativt att få den vetskapen senare i livet. Detta var skälet till att vi gick med på den skrivning som fanns i förra årets betänkande. Vi ser frågan lite vidare än att bara gälla ensamståendeinseminationerna. Jag skulle tro att barn födda av ensamstående mödrar i större utsträckning får veta hur de har kommit till världen än barn som har kommit till i en parrelation. Frågor kring livets början och slut är svåra att ta i politiskt. Det gäller även denna fråga. Jag vill här erinra om vad Socialdemokraterna skrev i en proposition undertecknad av Mona Sahlin och Thomas Bodström. Det är proposition 2004/05:137. Man skriver: "När samhället medverkar till att skapa liv ställs alldeles särskilt stora krav på reflektion och eftertanke. Saken kan komma att uppfattas som en alltför stark instrumentalisering av mänskligt liv och en alltför långtgående strävan att med tekniska insatser kompensera livets ofullkomligheter. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att ett barn som kommit till med hjälp av assisterad befruktning skall ha två föräldrar och att barnet skall ha fötts av en av föräldrarna." Det här kom alltså för fem år sedan. Det visar hur frågorna processas i politiken. Det tar sin tid, och man måste ta dem på allvar. Det har refererats till den grupp där gruppledarna i Alliansen och Socialdepartementet arbetar med riksdagsställningstagandet förra året. Vi kan konstatera att ensamståendeinsemination är tillåten i Belgien, Danmark, Finland, Nederländerna och Spanien. I Finland har barnet rätt att få veta sitt ursprung, däremot inte i Danmark. Frågan är sedan hur många kvinnor från Sverige som söker assisterad befruktning i andra länder per år. Det är några som gör det i Finland - det kan röra sig om ett trettiotal. I Danmark är det däremot betydligt vanligare. Det finns en uppgift från i september om att 1 136 inseminationer har gjorts vid Stork Klinik, men det är inte lika många kvinnor det handlar om. Det krävs i genomsnitt tre till fyra inseminationer för att kvinnan ska bli gravid. Det behövs fler ju äldre kvinnan är. Av dem som söker är 55 procent ensamstående och 36 procent lesbiska. Det finns en förening, Femmis, som organiserar ensamstående mödrar som har fött eller vill föda barn genom insemination. Den har ungefär 400 medlemmar. Inom föreningen finns minst 150 barn. Man får varje månad tio nya medlemmar. Vad kostar det då? Den totala omkostnaden för insemination är i Danmark mellan 5 000 och 10 000 kronor per försök. Om det är IVF man använder är kostnaden 20 000-30 000. Vanligtvis krävs fem-sju försök. Vi har också börjat titta på hur donationsmöjligheten påverkas av att barnet har rätt att få veta sitt ursprung. Det sägs att den är sämre i Sverige än i Danmark, men vi avvaktar en del information. Det har också sagts att en del åker till Danmark för att de vill slippa informera barnet om dess ursprung. Detta för mig över till barnkonventionen, som är väldigt tydlig om att barn har rätt att få veta sitt ursprung. Det återspeglas också i adoptionslagen. Där framgår också vad man ska tänka på när man adopterar ett barn, så att det garanteras en säker uppväxt. Detta finns när det gäller ensamståendeinsemination både i Danmark och i Finland, men det är då läkaren som har ansvaret att garantera att kvinnan eller paret kan ge barnet en bra uppväxt. Sedan har vi tittat på hur det är med barn till ensamstående. Folkhälsoinstitutet har ganska nyligen kommit med en rapport. Det finns 400 000 sådana barn i Sverige. Tyvärr görs ingen ordentlig indelning i undergrupper. Som helhet har dessa barn en sämre situation än barn i parförhållanden har. Det är att beklaga att man inte har delat in materialet i undergrupper, för det kan se olika ut. Det finns också studier där man har sett på barn som har upplevt skilsmässa. Det är konflikterna i relationen som är det väsentligaste, inte ensamföräldraskapet i sig. Finns det då forskning om kvinnor som har fött barn genom insemination? Femmis har varit oss behjälpliga, och vi har sökt själva också. Det finns ett 30-tal studier, och de är nu föremål för vetenskaplig analys och genomgång. Sedan är planen att redovisa den genomgången och få den diskuterad vid en utfrågning. Det är där vi står i dag. Sedan vill jag gå över till andra änden av livet, som också rymmer svåra frågor. Det handlar om livsslutet, och där finns en reservation från Vänstern som i mycket påminner om den promemoria som Statens medicinsk-etiska råd lämnade över till regeringen hösten 2008. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Det har varit heta debatter, inte minst på grund av inträffade fall. I dagsläget är Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet väldigt tydliga med sin syn på människors självbestämmande när det gäller att ta emot eller avsluta behandling och också när det gäller tillgång till palliativ vård och palliativ sedering. Nu ligger ärendet i Socialstyrelsen, som kommer att ta fram ett kunskapsunderlag som stöd för vården, och det kommer i slutet av detta år. Men det kommer dessförinnan ett ställningstagande från Socialstyrelsen, för vi har fallet med den 31-åriga kvinnan som inte längre vill behandlas med respirator. Jag vet inte exakt när det kommer, men det är inte lång tid till dess. Eftersom det finns folkpartistiska motioner här vill jag läsa upp det landsmötesbeslut som togs i höstas, med rubriken God vård och behandling i livets slutskede: "Alla döende oavsett ålder och oavsett bostadsort måste garanteras tillgång till kvalificerad palliativ vård. Många äldre har önskemål om hur de vill ha det under sin sista levnad. Det kan handla om vem den äldre ser som sin företrädare om han eller hon inte längre kan bestämma själv eller att den äldre vill få sluta sina dagar hemma. Den enskildes önskemål om vård och omsorg vid livets slut bör i större utsträckning beaktas av sjukvården. Samtal om den äldres önskemål om den sista levnadsperioden bör därför ingå som ett inslag i behandlarrollen. Den enskilde ska också ha rätt att skriftligen uttrycka sin vilja om vård och omsorg vid livets slut. Ett sådant vårddirektiv skapar trygghet för den enskilde och underlättar för närstående och personal att ta ställning till vilka insatser som är de bästa för den enskilde. Det får under inga omständigheter innebära aktiv dödshjälp, som fortsatt ska vara förbjudet i Sverige." Med detta, fru talman, avslutar jag mitt anförande. (Applåder)

Anders Andersson (Kd)

Anf. 18 Anders Andersson (Kd)

Fru talman! Genom en lång rad motioner som vi nu har att behandla belyses den spännvidd som vi kan se inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvård är ett område som berör oss på många olika sätt. Jag är övertygad om att vi i riksdagen liksom de som lyssnar på denna debatt har egna upplevelser och också har hört människor berätta om hur hälso- och sjukvården har givit tröst, lindring och bot men också ibland har misslyckats med att ge den enskilde det som behövdes i den aktuella situationen. Jag vill inleda med att understryka det som socialutskottet skriver på s. 23 i betänkandet. Där framhåller vi att i hälso- och sjukvårdslagen anges målet om en god hälsa på lika villkor. Där markeras också att den som har störst behov av hälso- och sjukvården ska ges företräde. Vården ska vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet. Den ska också vara lätt tillgänglig och bygga på en respekt mellan patienten och vårdgivarna och därigenom också se till att man får en delaktighet och ett samråd med patienten. Detta är grundläggande i hälso- och sjukvårdslagen. Fru talman! Dessa grundläggande besked som vår hälso- och sjukvårdslag ger menar jag förstärks. Beskeden understryks och förstärks genom de initiativ som alliansregeringen har genomfört denna mandatperiod. Det är jag som kristdemokrat mycket glad över. Det är viktiga delar i en utveckling och förnyelse av hälso- och sjukvården. Det vårdval som nu genomförs runt om i landet är en reform som stärker respekten för patientens självbestämmande. Det självbestämmande som vi har lagt fast i hälso- och sjukvårdslagen får ett understrykande och en förstärkning genom vårdvalet. Vårdvalet är också en förnyelse av primärvården. Man lyfter fram vikten av att sjukvården är lättillgänglig och främjar ett arbetssätt som innebär goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag har den övertygelsen att vi om några år kommer att se en förnyelse, en ökad tillit och ett förtroende som har utvecklats gentemot den första linjen i sjukvården tack vare att vi den här mandatperioden vågade sätta ned foten och markera att vårdvalet är en reform som handlar om patientens inflytande, patientens trygghet och patientens tillit till sjukvården. Fru talman! Ett annat område som tillhör utveckling och förnyelse är beslutet om vårdgarantin. Vårdgarantin diskuterade vi här i kammaren för två veckor sedan. Också detta handlar om en uppföljning av hälso- och sjukvårdslagen. Hälso- och sjukvårdslagens resonemang om att man ska få rätt vård i tid får nu en kraft genom det beslut som vi har markerat. Det visar också att vi som beslutsfattare vill möta patienten med respekt och värdighet. Sjukvården har den funktionen. Jag vill påstå att hela den proposition som vi hade uppe för två veckor sedan handlar om att i lag markera vårdgarantin, att ge patienten en fast vårdkontakt och en förnyad medicinsk bedömning, detta som en möjlighet för att få patientsäkerhet. I arbetet med att verkställa vårdgarantin var och är kömiljarden ett viktigt instrument. Det är helt uppenbart att kömiljarden, som alliansregeringen och vår socialminister har lanserat under den här mandatperioden, har revolutionerat vårdkösituationen mer än vad Socialdemokraterna, när de i tolv år satt i regeringen, åstadkom med sitt resonemang kring tillgänglighet. Det här välkomnas av oss alliansföreträdare. Men framför allt finns det tusentals patienter runt om i landet som tack vare kömiljarden slipper vänta vecka efter vecka på att få den behandling och den vårdinsats som de är i behov av. Fru talman! Ett område som lyfts fram i det betänkande som vi nu behandlar är IT i vården. I den redovisning som utskottet gör finns en översikt som pekar på att regeringen bland annat i budgetpropositionen för 2010 markerade betydelsen av IT-frågorna som en kvalitetsfråga för sjukvården. Jag vill gärna citera från s. 37 i vårt betänkande: "Regeringen ser IT som en förutsättning för att förbättra sjukvårdens kvalitet och säkerhet. Hälso- och sjukvården är en av samhällets mest informationsintensiva sektorer, där en snabb, säker och enkel tillgång till relevant medicinsk information kan vara livsavgörande." Utifrån dessa besked och utifrån den nationella IT-strategin har landsting och regioner ett huvudansvar för utbyggnad och investeringar. I syfte att stimulera och påskynda det här arbetet har regeringen årligen tillskjutit medel, bland annat genom de så kallade Dagmaröverenskommelserna. Arbetet med den nationella IT-strategin går nu in i en ny fas. Fokus under kommande år kommer att ligga på ett brett införande och på användning av de grundläggande IT-tjänster som redan har utvecklats, detta för att få en utveckling av IT-sektorn som är till nytta för patienter, anhöriga och vårdpersonal. Jag finner därför att utskottets ställningstagande och skrivningar väl tillgodoser de ambitioner som finns i olika motioner. Jag kan inte låta bli att säga att jag är lite förvånad över oppositionens reservation nr 5. Om man vill kan man säga att den reservationen är som att slå in öppna dörrar. Det är mer aktivt än någonsin. Och vi har en målsättning som helt överensstämmer med vad reservationen ger uttryck för. Trots detta finns denna reservation. Förutom regeringens aktiviteter i landet vill jag nämna att IT-frågorna också prioriterades under det svenska ordförandeskapet. Vi lyfte bland annat fram frågorna runt e-hälsa. Fru talman! Jag är som kristdemokrat glad för att alliansregeringen har startat en förnyelse och en utveckling av hälso- och sjukvården, där patientens behov står i fokus. Det handlar om vårdvalet. Psykiatrireformen pekar på detta. Det handlar om tandvårdsreformen, där vi fördubblar anslaget. Det handlar om apoteksomregleringen, som ger oss en ökad tillgänglighet. Det handlar om patientsäkerhetsreformen, som lyfter fram vikten av att man alltid ska känna trygghet i sjukvården. Det handlar om cancerstrategin. En del tror att det är naturligt att vi har den, men när man tittar i protokollen från riksdagsdebatter under förra mandatperioden ser man att det inte var någon självklarhet. Men nu har alliansregeringen sett till att vi har fått en cancerstrategi och en cancersamordnare. Inte minst kömiljarden och vårdgarantin är viktiga delar för att ge patienter i alla åldrar en trygghet och en kvalitet när det gäller sjukvården. Och jag vill säga att den proposition som kommer om värdegrund för äldreomsorgen markerar helheten. Detta är en utveckling av hälso- och sjukvården. Det här är någonting som alliansregeringen har sett till att vi tillsammans har åstadkommit, och detta är något som vi är beredda att fortsätta att utveckla under kommande mandatperiod. Jag är övertygad om att det med denna inriktning finns en tillit till att sjukvården ska klara de uppgifter som väntar. Med dessa reflektioner och kommentarer vill jag yrka bifall till utskottets förslag som innebär att samtliga motionsyrkanden avstyrks. (Applåder)

Finn Bengtsson (M)

Anf. 19 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! När jag har hört diskussionen så här långt i kammaren måste jag ge en eloge till mina allianskamrater som på många sätt belyser de viktiga inslagen i förändringen av sjukvårdspolitiken, som har gjorts av alliansregeringen. Samtidigt beklagar jag de få men - ja, vad ska vi säga? - väldigt inriktade enskilda frågor som lyfts fram av oppositionen. Här har faktiskt regeringen tillsammans med sina myndigheter initiativ när det gäller att komma fram till en bättre grund för att fatta ett beslut. Därför kan det inte rimligen vara detta som behöver lyftas fram i en sådan här viktig debatt som berör hela hälso- och sjukvården. Jag har begärt ordet för att i stället fokusera på en väldigt viktig motion från Moderaternas senaste förbundsstämma i Östergötland, motionen So593. Det är en motion som inte kommenteras i utskottstexten och som därför kan behöva ett litet förtydligande. Visionen i motion So593 utgår från ett synsätt som tydliggör att samhällets kostnader för sjukvård omöjligt kan skiljas från samhällets samlade kostnader för sjukdom, om rättvisande kostnadseffektivitet i grunden ska kunna uppnås när det gäller våra skattemedel för denna kärnverksamhet i den svenska välfärden. Men så här är det tyvärr i dag. Sjukvårdshuvudmännen, det vill säga de 21 landstingen, har ett delat ansvar med staten för att ge en rättvis och lika sjukvård efter behov till befolkningen enligt hälso- och sjukvårdslagen, precis som Anders Andersson nyss nämnde. Men landstingen prioriterar inte sällan att först och främst leva upp till kommunallagens krav på budgetbalans. Det gör att det är statens helt egna ansvar att se till att resurser finns även för sjukdom där man inte får sjukvård, genom ersättning från den offentliga sjukförsäkringen. Utgifter i denna sjukförsäkring överstiger vida de utgifter vi har för sjukvård. Fru talman! Så kallade direkta utgifter för sjukvård, det vill säga öppen- och slutenvård samt behandlings- och uppföljningskostnader, utgör blott cirka en femtedel av de indirekta utgifterna för sjukvård, det vill säga kort- och långtidssjukskrivningar, förtida pensioneringar och även förtida död. Där uppskattar man att samhällets kostnader motsvarar cirka fyra femtedelar av våra gemensamma utgifter för sjukdom. Det här leder lätt till ett kattrakande om resurser där landstingen för att inte höja landstingsskatten ransonerar med sjukvård, ibland så mycket att ohälsotalen ökar. Och sjukförsäkringen belastas till det yttersta utan att fler blir friska och kan återfå egen förmåga och därmed stimuleras till att arbeta och försörja sig själva. När socialister har styrt Sverige har det varit ännu värre. Då har såväl landstingsskatt som statlig skatt taxerats ut av alla medborgare, betydligt högre än i dag, samtidigt som sjukvård har ransonerats, köerna till vården har ökat och fler än färre har funnit sin räddning för att överleva i sjukförsäkringen snarare än i en sundare livsstil med eget lönearbete eller eget företagande. Men att fortsatt skilja på kostnaderna för sjukvård som ger effekt från kostnader för sjukdom i ett ineffektivt sjukvårdssystem kommer ständigt att ge upphov till dessa förödande effekter, oavsett vem som styr landet. I motion So593 från Moderaterna i Östergötland föreslås därför att en översyn ska göras när det gäller hur de solidariskt finansierade utgifterna för sjukvård och för sjukdom kan ses som ett sammantaget politiskt ansvar för nationen Sverige och betalas över skattsedeln. Förslaget är både innovativt och framsynt, men det kräver grundlagsändringar, vilket gör att det tyvärr inte är aktuellt att gå vidare med det redan under denna mandatperiod. Men eftersom framtiden är oss gemensam borde det vara möjligt att under nästa mandatperiod överväga ett obligatoriskt nationellt försäkringssystem för alla människor i vårt land. Det skulle innefatta hela sjukvårdens kostnader och därmed också ersätta de utgifter som sjukdom förorsakar medborgarna när sjukvården sviktar. Fru talman! Ett system med en obligatorisk nationell sjukvårdsförsäkring som komplement till sjukförsäkringen skulle enligt Moderaterna i Östergötland kunna förskjuta fokus från sjukvården som kostnadsdrivande till att den blir kostnadsbesparande i kampen mot sjukdom. Sjukförsäkringens ibland slentrianmässiga och för samhället kontraproduktiva utgifter skulle då bättre kunna bekämpas. Ett sådant modernt trygghetssystem för vår hälsas och arbetslinjens bästa innebär att en framtida reformering av den över 150 år gamla landstingsstrukturen i vårt land äntligen kan komma upp på bordet för en hälsosam diskussion. Fru talman! Jag vill påpeka att Alliansen i dagens debatt har visat på hur vi ansvarsfullt inom ramarna för vårt landstingssystem arbetar för att effektivisera vården och har lyckats med detta samtidigt som vi har gett visioner för framtiden. Vi kan förhoppningsvis hitta en bred parlamentarisk samsyn kring att garantera sjukvården även efter nästa mandatperiod i framtiden. Det är tråkigt att oppositionen enbart kan fokusera på enskilda isolerade frågor och inte har överblicken över framtiden för Sveriges sjukvård. (Applåder)

Göran Thingwall (-)

Anf. 20 Göran Thingwall (-)

Fru talman! Det är ett digert motionsbetänkande. Jag kan inte låta bli att först kommentera assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. Jag tycker att det är självklart att även ensamstående kvinnor ska få bestämma det. Jag kan inte se något problem. Att det skulle vara ett problem ur barnperspektiv förstår jag inte. Då skulle väl inte någon få skaffa barn, inte heller heterosexuella par, om man nu ska tänka på det. Jag förstår Barbro Westerholm när det gäller att barnet ska få veta sitt ursprung. Självklart ska barnet få det. Jag ser inga problem med det. Fru talman! Jag har delat in mitt anförande i tre delar. Jag vill börja med att läsa ur betänkandet. På s. 14 står det så här: När det gäller frågor om mångfald har de genomförda valfrihetsreformerna även till syfte att stärka mångfalden inom hälso- och sjukvården. Regeringen gör dock bedömningen att det utöver dessa reformer finns behov av särskilda insatser för att främja mångfald. Mot den bakgrunden har regeringen vidtagit flera åtgärder för att stimulera nyföretagande och entreprenörskap inom hälso- och sjukvården. Nutek, numera Tillväxtverket, har på regeringens uppdrag under 2008 lämnat ett förslag på handlingsprogram för entreprenörskap och förnyelse inom vård och omsorg. Lite längre ned kan vi läsa: Tillväxtverket har dessutom regeringens uppdrag att genomföra en satsning på projekt för rådgivning till personer som vill starta verksamhet i egen regi inom vård och omsorg. Något längre ned står det: Regeringen gör dock bedömningen att det trots en positiv utveckling de senaste åren fortfarande finns en relativt liten mångfald av utförare inom hälso- och sjukvården men att det finns en stor potential för utveckling, bland annat genom regeringens pågående reformer inom området. Fru talman! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. För vilken gång i ordningen konstaterar jag att regeringen är för mångfald och entreprenörskap i hälso- och sjukvården? Dessutom vill Centerpartiet införa ett ämne på läkarlinjen, entreprenörskap. Man vill nämligen att blivande läkare ska lära sig att bli egna företagare. Om jag ser positivt på allt detta välkomnar jag självfallet entusiasmen med öppna armar. Det är jättebra, för i princip är vi överens om mångfalden i sjukvården. Jag kommer ihåg när Margot Wallström sade att mångfald i sjukvården är viktigt. Det är viktigt för patienten att få välja vårdgivare. Det spelar ingen roll om de är privata eller offentliga bara de håller hög kvalitet. När det gäller den negativa biten måste ni ursäkta mig. Jag måste få veta varför regeringen avskaffar privatläkarna på den nationella taxan som verkligen ger mångfalden i sjukvården ett ansikte. Det är en väletablerad och väldokumenterad verksamhet som lever upp till alla de kriterier sjukvården nu ställer på de olika vårdvalssystemen. Jag tänker på tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet och gott bemötande. Det är entreprenörer, egna företagare. Det skulle kunna vara en inkörsport för unga doktorer att välja allmänmedicin som specialitet och ett komplement i sjukvården för att utveckla just mångfalden. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att göra sig av med den nationella taxan. Dessutom kommer det om inget görs att saknas omkring 200 allmänläkare om några år, enligt en undersökning som Sveriges privata allmänläkarförening har gjort. Läkarmottagningar som har funnits i 20-30 år kommer helt sonika att läggas ned. För att fortsätta Cecilia Widegrens anförande om att "vi sade innan valet" - hon gick precis ut - vill jag säga att det var ett vallöfte inför 2006 att man äntligen skulle fixa till ersättningsetableringar. Det är en möjlighet för kåren att leva vidare, och framför allt handlar det om att ta vara på den kunskap och kompetens som har funnits under många år. Det vallöftet bröts bryskt av Göran Hägglund med de andra partiledarnas vetskap. Fru talman! Det är allmänt känt att SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, vill ha makt och kontroll över sjukvården. Något hände när Hägglund skulle genomföra sitt nationella vårdvalssystem. Plötsligt klarar man bara av ett system och inte längre parallella system som man har haft i tjugotalet år. Svepskäl brukar sådant kallas. Om det är kohandel, utpressning eller vad man nu vill kalla det från SKL och/eller Hägglund får väl historien utvisa. Faktum är att regeringen inte lever som den lär. Detta är mycket allvarligt. 1 000 taxeläkare med sina 300 000 patienter kommer att göra sig hörda senare i vår. Jag vill bara påminna om att det är val till riksdagen den 19 september. Fredrik Reinfeldt, jag påstår att du är för mångfald, entreprenörskap och valfrihet i vården. Rätta till misstaget i lagen om ersättningsetablering för vissa privata vårdgivare medan tid finnes! Glöm dessutom inte att patientjournaler ska vara avidentifierade när de lämnar en läkarmottagning! Du fixar det enkelt i morgon på regeringssammanträdet, och jag lovar att hjälpa till att klubba igenom det här i riksdagen. Fru talman! Nu kommer del två. För ungefär ett halvår sedan satt jag vid frukostbordet och läste DN Debatt och ett inlägg av Cina Blidmo. Hon skriver så här: För två år sedan förlorade jag min älskade mitt i livet. Han var endast 56 år. Helt oväntat, på en sekund, var vårt gemensamma 37-åriga liv slut. Tillsammans med en empatisk akutläkare och sköterska på Karolinska sjukhuset tog vi under ett par timmar farväl av en älskad man och pappa men skulle ha behövt mer tid än så för vårt avsked. Chocken förlamade, och den akuta sorgen gjorde ohyggligt ont. Känslan var att han togs ifrån oss. Han var ju fortfarande vår, och vi ville bestämma när vi var färdiga med vårt farväl. Det hade gjort sorgeprocessen mer uthärdlig. Min man var död, och vårt lidande, vår katastrof, vårt trauma hade ingen plats på sjukhuset. Ingen annanstans heller. Jag åkte i väg med hans kläder i en påse till ett tomt och tyst hem där middagsdisken stod kvar. Döden är naturlig efter ett långt liv, men när någon dör plötsligt och för tidigt är det inte naturligt utan leder till förtvivlan och ett oerhört lidande för de närstående. Varje år förlorar exempelvis 3 200 minderåriga barn någon förälder. Vad händer med dem? I vårt samhälle lever vi långt bort från döden. Sorgen är privat och ska skötas i ensamhet och tysthet. Vi pratar sällan om döden. Vi vågar inte möta sorg. Sorg kan vara lika dödligt som cancer, sade en professor nyligen. Men stödet till efterlevande i svår sorg är obefintligt. Kyrkan är den enda institution som bjuder in till stödträffar, men den når endast ett fåtal, oftast äldre sörjande. Yngre personer har svårt att hitta stöd i sorgen. Sorgen behöver få uttryckas i många rum, många gånger och på det sätt sörjande känner för. Det finns vägar i sorg, men vi behöver hjälpa till att hitta dessa. Det är dags att synliggöra sorgen, avslutar hon, som ett naturligt men allvarligt kristillstånd. Följande skulle kunna vara exempel på åtgärder. Regeringen skulle kunna ge Socialstyrelsen i uppdrag att skapa nationella riktlinjer för omhändertagande av sörjande i kris. Sjukhusen skulle kunna inventera och samla sina resurser på en avdelning, ett resurscentrum för sorg. Där skulle man kunna skapa goda förutsättningar för ett värdigt avsked och en bra start i den fortsatta sorgeprocessen och på så vis undvika framtida komplikationer. Kommunerna skulle i sin lagstadgade krishanteringsplan även kunna se till den enskilda individen och hans eller hennes behov av stöd. Sorge- och krispenning skulle kunna införas för en anpassad och smidig återkomst till yrkeslivet. Insamlingsfonder skulle kunna skapas för stöd till efterlevande. Fru talman! Det här är verkligen något för regeringen att ta tag i. Även utskottet skulle kunna ta ett initiativ i frågan. Vi har hyggligt bra med kristeam när stora olyckor inträffar, men när enskilda personer drabbas av plötslig död är det klart sämre ställt. Alla är inte så starka som Cina Blidmo och startar nätverk för människor i sorg. Hon har bildat nätverket LEVA för sörjande i Upplands Väsby med närhet, och det är meningen att det ska bli fler runt om i landet. Det får inte vara så att människor som drabbas av sorg själva blir patienter på grund av att sjukvården och samhället inte ser dem. Fru talman! Jag har tillsammans med fem kolleger skrivit en blocköverskridande motion, Självbestämmande vid livets slut . Detta innebär att vi lyfter bort ämnet från partipolitiken. Jag har bett alla mina kolleger i riksdagen att läsa igenom motionen och sätta sig in i frågan och försöka ta ställning till våra formuleringar. Jag är fullt medveten om frågans komplexitet men anser att Sveriges riksdag inte längre kan frånsäga sig sitt ansvar. Två aktuella fall har satt frågan i fokus - igen, skulle man kunna säga. I det ena fallet kan inte sjukvården ta ställning till att avbryta en behandling vilket i sig leder till döden. I det andra fallet ville en svårt sjuk man ha sjukvårdens hjälp att avsluta livet, så kallad aktiv dödshjälp. Han insåg att han aldrig i tid skulle få den hjälpen från samhället utan tog sitt eget liv. Kvinnan i det första fallet har legat i respirator i 25 år och anser nu att hon inte längre vill ha denna behandling. Brända av Astrid Lindgren-fallet vågar inte läkarna ta detta självklara beslut trots att rättsläget är glasklart: Som beslutför patient har man rätt att avstå från livsuppehållande behandling. Det kan rentav vara brottsligt att inte tillmötesgå en sådan önskan, säger Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt. Fru talman! Det är inte första gången människor ber om sjukvårdens och samhällets hjälp vid livets slut. Men återigen står samhället sig slätt och tar inte ställning utan svarar att lagar och förordningar är oklara när det gäller vad man får och inte får göra. Juridiken har dålig kunskap om den medicinska världen, och medicinen är dåligt insatt i lagparagrafer. Vi skriver 2010, och Socialstyrelsen måste återigen sätta sig ned och tänka till. Detta är inte acceptabelt, fru talman. Vid den största händelsen i livet, när jag ska dö, så får jag inte själv bestämma hur det ska gå till. Då blir jag plötsligt omyndigförklarad. Hela livet består av krav om ansvar som ställs på mig som individ, och jag förespås klara av detta. Om inte kan jag exempelvis hamna i klammeri med rättvisan. Vi pratar om respekt för mänskliga rättigheter som en hörnsten i vår demokrati, om mänskliga rättigheter som självbestämmande och integritet. Men när det verkligen gäller förmenas jag den rätten för att vi har snärjt in oss i lagar och förordningar, religion och sluttande-plan-argument och glömmer bort att det är min kropp och min själ det gäller och inte någon annans. Det verkar som om samhället är fullt upptaget med att finna regleringar för att skydda sig självt och glömmer bort individen. Det är nämligen så här, fru talman, att jag pådyvlar inte någon annan mina åsikter och önskningar, utan jag vill bara att samhället ska respektera mina beslut och göra det möjligt för den läkare som vill ställa upp och hjälpa mig. För det ska självklart vara en läkare som hjälper mig att avsluta livet, helst en läkare som jag har känt länge och som har haft möjlighet att diskutera med mig hur jag vill ha det vid livets slut. Själv läkare skulle jag se det som en ynnest att få hjälpa en kär patient att på ett värdigt sätt sluta sina dagar, men jag vill inte bli anklagad för dråp eller mord för att juridiken inte är i takt med tiden. Fru talman! När ska detta inträffa? Jo, när livet är oåterkalleligt slut. Sjukdom har förpassat mig till the point of no return, som vi brukar säga i sjukvården, och det är fråga om dagar eller veckor innan jag tar mitt sista andetag. Låt mig nu göra väldigt klart och tydligt att det inte rör sig om att jag vill dö på grund av ålder. Det har heller inget som helst att göra med handikapp. Det har inget att göra med dödslängtan på grund av en depression. Får man adekvat hjälp är depressionen behandlingsbar. Det har inget att göra med om jag råkar ut för en plötslig olycka, för då ska sjukvården göra allt den kan för att återbörda mig till livet - såvida inte skadorna förpassar mig till ett vegetativt tillstånd. Det ska vara mitt beslut och ingen annans. Fru talman! Jag pratar om sjukdom som försatt mig i ett sådant tillstånd att mina organ sakta men säkert sviktar och att livet som jag vill ha det inte längre kommer tillbaka. När detta inträffar vill jag med bestämdhet ha möjligheten att få bestämma den tidpunkt då jag dör. Jag vill inte dö ensam. Jag vill ha mina nära och kära omkring mig och någon att hålla i handen. Jag vill inte dö kl. 04.00 när alla ligger och sover. Jag vill inte dö kl. 17.30 när alla äter middag. Jag vill bestämma klockslaget själv, och jag brukar säga att fredag kl. 14.00 är en förträfflig tidpunkt. Alla får en möjlighet att vara där. Veckan är i princip avslutad, och det är helg vilket ger alla möjligheten att vara tillsammans efteråt. Varför inte göra detta till en högtidsstund och ett värdigt farväl i lugn och ro? Vi kan börja livet på ett bestämt klockslag. Varför ska det då vara så omöjligt att få avsluta det på ett bestämt klockslag? Beslutet måste ändå vara mitt. Jag säger återigen att om någon annan vill ha det på ett annat sätt på grund av exempelvis religiös övertygelse har jag inga invändningar mot det. Varje människa måste själv få bestämma om det största ögonblicket: tidpunkten när hon vill sluta leva. Jag har varit med vid många dödsbäddar. Många har varit lugna och fina, men alltför många har blivit uppslitande på grund av att dödsögonblicket har missats av anhöriga eller blivit "akuta" så att ambulans har tillkallats. Detta är mycket olyckligt och gör dessutom sorgeprocessen svårare att gå igenom. Fru talman! Är det verkligen värdigt att behöva törsta och svälta sig till döds? Okej, om sjukdomen gör det olidligt såväl kroppsligt som själsligt kan jag få sova mig in i döden med så kallad terminal sedering, eller kalla det hellre palliativ sedering. Dock är osäkerheten stor juridiskt om jag ska väckas med jämna mellanrum och svara på frågan om jag fortfarande vill sova. Detta är absurt, fru talman. Men är det verkligen ett värdigt slut att törsta och svälta ihjäl sig eller börja planera när och hur du ska dö när du har fått reda på att du har drabbats av en obotlig sjukdom, exempelvis ALS, amyotrofisk lateralskleros? Du vet inte riktigt vad det innebär utan slår upp ALS på nätet och får reda på att det är en neurodegenerativ sjukdom som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Detta ger först den sjuke nedsatt motorik, följt av borttynande muskler och slutligen generell förlamning. Den direkta dödsorsaken är ofta förlorad andningsförmåga. Hudens känsel eller andra sinnesfunktioner påverkas ej. Fru talman! Vem skulle inte få ångest i en sådan situation? Hur går tankarna hos den person som fått detta besked? Hos mig skulle det definitivt framkalla ett och annat: Det här vill inte jag vara med om. Tänk vilken trygghet det skulle kunna vara om jag vet att sjukvården och samhället har svaret på frågan: Du får själv bestämma hur dina sista dagar i livet ska vara. Du behöver inte fundera på att ta saken i egna händer. Det ska väl ändå inte vara så att jag, när jag fortfarande har kontrollen över min kropp, funderar på att avsluta livet genom att skjuta skallen av mig, hoppa från Västerbron och slå ihjäl mig mot vattenytan och sedan för säkerhets skull drunkna eller hänga mig i takkronan hemma och få ytterligare ångest över vad jag åsamkar mina nära och kära. Om jag inte fixar något av det här samlar jag på mig tillräckligt med medikamenter under sjukdomstiden så att jag kan avsluta det hela när det är dags. Och när är det dags, herr talman? Vågar jag vänta till morgondagen? Tänk om jag har förlorat ytterligare muskelfunktioner och inte kan klara av det, inte lyckas svälja tabletterna! Tänk dig den stunden när jag måste ta beslutet helt själv därför att jag inte vill att någon ska bli anklagad för mord, dråp eller medhjälp till annans död. Hela dödsprocessen blir ett rent helvete, herr talman, i stället för en planerad stund tillsammans med nära och kära, i lugn och ro och med värdighet. Alla är församlade och beredda på vad som komma skall. Jag avslutar mitt liv här och nu. Jag vill att ni alla ska vara med. Det är min önskan att ge alla möjligheten att vara där. Och jag vill ha någon att hålla i handen. Därför, herr talman, vill jag kunna bestämma själv när jag ska dö. Kl. 14 någon fredag, helst om väldigt många år, förhoppningsvis någon gång efter en sjudundrande 90-årsdag; hundra år vore inte helt fel det heller. Herr talman! Jag är sedan några veckor ordförande i RTVD, Rätten till en värdig död. Detta är sedan 1974 en politiskt och religiöst obunden ideell förening. RTVD är medlem i världsorganisationen The World Federation of Right to Die Societies som finns i 23 länder. RTVD har en egen hemsida, RTVD.nu, där man kan gå in och bli medlem. Våren 2005 svarade 78 procent av de tillfrågade i en Sifoundersökning ja på frågan: Anser du att en obotligt sjuk person som inte har någon utsikt till förbättring, och som finner sitt lidande outhärdligt, på egen begäran ska kunna få hjälp av läkare att avsluta sitt liv? 78 procent svarade ja på denna fråga. Det är alltså omkring 80 procent av befolkningen som svarar ja på denna fråga. Herr talman! Hur kan samhället och sjukvården garantera att mina önskningar och beslut respekteras vid livets slut? RTVD har tagit fram ett livsslutsdirektiv som man får vid medlemskap. Det är en handling som jag vid mina sinnens fulla bruk skriver under själv och som bevittnas av två personer. Vi har tidigare kallat det för livstestamente, men testamente rimmar lite fel och syftar på att döden redan har inträffat. Ett livsslutsdirektiv talar om hur jag vill ha det i en situation längre fram i livet då jag inte kan uttrycka mina önskemål på grund av sjukdom. Direktivet förnyas vart femte år för att uttrycka personens aktuella vilja. Problemet med dessa direktiv är att de inte är giltiga i juridisk mening. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, skrev som vi har hört tidigare i dag till regeringen för två år sedan om "avgöranden i livets slutskede" och påtalade återigen vikten av att utreda juridiskt giltiga livsslutsdirektiv. Inget har hänt. Tyskland tog beslut om ett lagligt bindande direktiv, Patientenverfügung, i juni 2008. På en fråga om livsslutsdirektiv svarade justitieministern i februari 2007 att detta utreds inom Regeringskansliet. Vad händer, Beatrice Ask? Är det inte dags att komma till beslut i denna mycket viktiga fråga? Och, Göran Hägglund, är det inte dags att öppna byrålådan dit du förpassade Smers utredning? Ibland undrar jag, herr talman, om regeringen tror på ett liv efter detta. Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till motionen So650 och hoppas att alla som röstar gör det efter personlig övertygelse. Verklighetens folk där ute förväntar sig att vi alla tar ansvar för mänskliga rättigheter, för självbestämmande vid livet slut och för respekt för vars och ens personliga integritet.

Beslut

Beslut: 2010-04-07

17 förslagspunkter, 15 acklamationer, 2 voteringar

Webb-tv: Beslut

7 april 2010

Protokoll med beslut

2010-04-07

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So266 av Håkan Juholt (s),
2009/10:So454 av Christina Zedell och Bosse Ringholm (båda s) yrkandena 1 och 2,
2009/10:So463 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 27,
2009/10:So493 av Chatrine Pålsson Ahlgren (kd),
2009/10:So497 av Anne Marie Brodén (m),
2009/10:So501 av Dan Kihlström (kd),
2009/10:So512 av Eva Olofsson m.fl. (v) yrkande 10,
2009/10:So541 av Göran Thingwall (m),
2009/10:So593 av Andreas Norlén och Gunnar Axén (båda m),
2009/10:So599 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s),
2009/10:So607 av Ronny Olander m.fl. (s) yrkandena 2 och 3,
2009/10:So619 av Ylva Johansson m.fl. (s) yrkande 4,
2009/10:So623 av Anne Ludvigsson m.fl. (s),
2009/10:So632 av Mahmood Fahmi (m),
2009/10:So648 av Emma Henriksson (kd) och
2009/10:So657 av Gustav Nilsson (m).

Reservation 1 (s)
Reservation 2 (v)

2. Sällsynta diagnoser

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:So333, 2009/10:So463 yrkande 52 och 2009/10:So629.

Reservation 3 (v)

3. Högkostnadsskyddet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:So252 och 2009/10:So358.

4. Patientrörlighet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:So318 och 2009/10:So462.

5. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Fö212 yrkande 2, 2009/10:So446, 2009/10:So463 yrkande 13, 2009/10:So494 yrkandena 1 och 3, 2009/10:So529 yrkande 1 och 2009/10:So538.

Reservation 4 (v)

6. Rehabilitering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:So580 och 2009/10:So669.

7. IT i vården

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:So334, 2009/10:So443, 2009/10:So463 yrkande 10 och 2009/10:So471.

Reservation 5 (s, v, mp)

8. Kompetensutveckling för sjukvårdspersonal m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:Sf319 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkande 5,
2009/10:So321 av Yvonne Andersson (kd),
2009/10:So392 av Marina Pettersson (s),
2009/10:So397 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (m) yrkandena 1 och 2,
2009/10:So494 av Eva Johnsson och Annelie Enochson (båda kd) yrkande 2 och
2009/10:So630 av Solveig Ternström (c).

Reservation 6 (v)

9. Läkarbehörighet och specialiseringsutbildning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So463 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 31,
2009/10:So526 av Mahmood Fahmi (m),
2009/10:So628 av Ulrika Carlsson i Skövde (c) yrkande 2 och
2009/10:So639 av Margareta Cederfelt (m).

Reservation 7 (v)

10. Ensamstående kvinnors rätt till insemination

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So216 av Lena Asplund (m),
2009/10:So329 av Birgitta Sellén och Maria Kornevik Jakobsson (båda c),
2009/10:So449 av Börje Vestlund (s),
2009/10:So461 av Inger Jarl Beck och Kerstin Engle (båda s),
2009/10:So469 av LiseLotte Olsson m.fl. (v) yrkande 1,
2009/10:So548 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkande 1,
2009/10:So563 av Kjell Eldensjö (kd) yrkande 1,
2009/10:So587 av Maria Kornevik Jakobsson (c),
2009/10:So619 av Ylva Johansson m.fl. (s) yrkande 27,
2009/10:So631 av Sofia Arkelsten m.fl. (m, v, fp, c) och
2009/10:So646 av Birgitta Ohlsson och Tina Acketoft (båda fp) yrkande 1.

Reservation 8 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 8 (s, v, mp)
s	0	111	0	19
m	85	0	0	11
c	20	0	0	9
fp	24	0	0	4
kd	24	0	0	0
v	0	18	0	4
mp	0	16	0	3
-	0	1	0	0
Totalt	153	146	0	50
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

11. Diskriminering av lesbiska par vid assisterad befruktning m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So294 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkande 1,
2009/10:So563 av Kjell Eldensjö (kd) yrkande 2 och
2009/10:So646 av Birgitta Ohlsson och Tina Acketoft (båda fp) yrkandena 2 och 3.

Reservation 9 (mp)

12. Abortförebyggande arbete

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So478 av Lennart Sacrédeus och Ingemar Vänerlöv (båda kd) yrkande 3 i denna del,
2009/10:So532 av Lennart Sacrédeus (kd) och
2009/10:So633 av Annelie Enochson m.fl. (kd).

13. Manlig omskärelse

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So324 av Bengt-Anders Johansson och Jan Ericson (båda m),
2009/10:So393 av Staffan Danielsson och Eva Selin Lindgren (båda c),
2009/10:So463 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 58,
2009/10:So485 av Inger René och Marietta de Pourbaix-Lundin (båda m) och
2009/10:So641 av Margareta Cederfelt (m).

Reservation 10 (v)

14. Blodgivning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So484 av Jessica Polfjärd och Ulf Berg (båda m) och
2009/10:So601 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s).

15. PKU-registret

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2009/10:So662 av Ulrika Karlsson i Uppsala (m).

16. Livstestamente m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2009/10:So254 av Barbro Westerholm och Jan Ertsborn (båda fp),
2009/10:So335 av Mikael Oscarsson och Jan Erik Ågren (båda kd) yrkande 1,
2009/10:So430 av Christer Winbäck (fp),
2009/10:So463 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 39,
2009/10:So494 av Eva Johnsson och Annelie Enochson (båda kd) yrkande 4 och
2009/10:So650 av Eva Flyborg m.fl. (fp, c, m, mp).

Reservation 11 (v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation ()
s	111	0	0	19
m	85	0	0	11
c	18	0	0	11
fp	24	0	0	4
kd	24	0	0	0
v	0	0	18	4
mp	10	3	3	3
-	0	1	0	0
Totalt	272	4	21	52
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

17. Hälso- och sjukvårdsfrågor - förenklad behandling

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Var är ärendet nu?

Beslut

Nej till motioner om hälso- och sjukvård (SoU11)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Motioner från ledamöterna

Nej till motioner om hälso- och sjukvård (SoU11)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Hälso- och sjukvårdens organisation m.m.

2. Sällsynta diagnoser

3. Högkostnadsskyddet

4. Patientrörlighet

5. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården m.m.

6. Rehabilitering

7. IT i vården

8. Kompetensutveckling för sjukvårdspersonal m.m.

9. Läkarbehörighet och specialiseringsutbildning

10. Ensamstående kvinnors rätt till insemination

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

11. Diskriminering av lesbiska par vid assisterad befruktning m.m.

12. Abortförebyggande arbete

13. Manlig omskärelse

14. Blodgivning

15. PKU-registret

16. Livstestamente m.m.

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

17. Hälso- och sjukvårdsfrågor - förenklad behandling