Hälso- och sjukvårdsfrågor

Socialutskottets bet 2013/14:SoU10

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 12 mars 2014

Beslut

Riksdagen vill se förslag på hur specialistsjuksköterskorna kan bli fler (SoU10)

I dag råder brist på specialiserade sjuksköterskor. Trots att en hel del har gjorts och fortfarande görs för att specialistsjuksköterskorna inom vården ska bli fler så fortsätter ändå tillgången på specialutbildade sköterskor att minska. Det konstaterar socialutskottet, som förberett riksdagens beslut. Därför uppmanade riksdagen i ett tillkännagivande regeringen att snarast lämna ett förslag på hur tillgången på specialiserade sjuksköterskor kan öka. Till grund för beslutet ligger motioner från S, M, SD och V.

Utskottets förslag till beslut: Tillkännagivande om att regeringen snarast ska återkomma till riksdagen med ett förslag om hur tillgången på specialiserade sjuksköterskor kan öka. Delvis bifall till motionerna 2013/14:So1 yrkande 1, 2013/14:So291 yrkande 2, 2013/14:So673 och 2013/14:So674. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.

Hela betänkandet

bet 2013/14:SoU10 (pdf, 760 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

142 motioner

Motioner från ledamöterna

motion 2011/12:So568 Psykiatrin av Eva Olofsson m.fl. (V)
motion 2013/14:A405 Jämställdhet av Mattias Karlsson m.fl. (SD)
motion 2013/14:C419 För hela orten - Politik för upprustning och hållbarhet i miljonprogramsområden av Åsa Romson m.fl. (MP)
motion 2013/14:C460 Transpersoners livsvillkor av Börje Vestlund m.fl. (S)
motion 2013/14:Fi271 Ordning och reda i välfärden av Lars Johansson m.fl. (S)
motion 2013/14:Ju412 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet av Morgan Johansson m.fl. (S)
motion 2013/14:K305 Begränsning av fri tolktjänst av Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth (SD)
motion 2013/14:N333 Ett starkare Skåne av Christer Nylander (FP)
motion 2013/14:Sf384 Utgiftsområde 8 Migration av Tomas Eneroth m.fl. (S)
motion 2013/14:So1 Vissa frågor om behörighet för personal i hälso- och sjukvården och socialtjänsten av Eva Olofsson m.fl. (V)
motion 2013/14:So201 Astma och allergi av Anders Andersson (KD)
motion 2013/14:So202 Ett tredje juridiskt kön, embryodonation och upprättelse för tvångssterilisering av Marianne Berg m.fl. (V)
motion 2013/14:So210 Bemötande av våldsutsatta kvinnor inom vården av Eva Flyborg (FP)
motion 2013/14:So212 Förbjud icke medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar av Björn Söder och Per Ramhorn (SD)
motion 2013/14:So213 Vård till illegala utlänningar m.m. av Björn Söder (SD)
motion 2013/14:So223 Vård av psykiskt sjuka av Hans Hoff (S)
motion 2013/14:So224 Indragen läkarlegitimation för läkare vid missbruk av förskrivningsrätt av Hans Hoff (S)
motion 2013/14:So226 Nollvision mot vårdskador av Hans Hoff (S)
motion 2013/14:So233 Psykisk ohälsa av Agneta Luttropp m.fl. (MP)
motion 2013/14:So235 Rätten till vård av Christina Höj Larsen m.fl. (V)
motion 2013/14:So249 Mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer av Eva Olofsson m.fl. (V)
motion 2013/14:So253 Utvidga vårdgarantin av Lars-Axel Nordell och Anders Andersson (KD)
motion 2013/14:So255 Ny utredning om destruktivt och manipulativt ledarskap av Lars Tysklind och Barbro Westerholm (FP)
motion 2013/14:So266 Sällsynta sjukdomar av Anna-Lena Sörenson (S)
motion 2013/14:So267 Vårdbehov inom psykiatrin av Krister Örnfjäder (S)
motion 2013/14:So275 Förbättra bröstcancervården och stödet till anhöriga av Christina Oskarsson (S)
motion 2013/14:So280 Utöka vårdvalet till att gälla alla legitimerade yrkesgrupper av Yvonne Andersson (KD)
motion 2013/14:So281 Skyddande av PKU-registret av Ulrika Karlsson i Uppsala (M)
motion 2013/14:So282 Nationell handlingsplan för unga med NPF av Esabelle Dingizian och Agneta Luttropp (MP)
motion 2013/14:So291 Läkarbrist av Cecilia Widegren (M)
motion 2013/14:So292 Återkalla läkarlegitimation av Cecilia Widegren (M)
motion 2013/14:So297 Utökning av kvacksalverilagen av Anna Steele (FP)
motion 2013/14:So301 Grön politik för alla familjer av Maria Ferm m.fl. (MP)
motion 2013/14:So306 Jämställd vård av Gustav Nilsson (M)
motion 2013/14:So307 Livstestamente av Gustav Nilsson (M)
motion 2013/14:So309 Uppvärdering av välfärdsyrken av Gustav Nilsson och Lotta Finstorp (M)
motion 2013/14:So311 Öka kunskapen om endometrios - den dolda kvinnosjukdomen av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
motion 2013/14:So314 Europeisk vårdgaranti av Gustav Nilsson och Finn Bengtsson (M)
motion 2013/14:So319 Begränsning av förskrivningsrätt för receptbelagd medicin av Gunilla Nordgren och Ann-Britt Åsebol (M)
motion 2013/14:So321 Kontroll av vårdcentraler inom vårdvalet av Hillevi Larsson (S)
motion 2013/14:So332 Den vanliga kvinnnosjukdomen endometrios av Hillevi Larsson och Kerstin Nilsson (S)
motion 2013/14:So336 Samverkan BUP och kommunerna av Carin Runeson och Roza Güclü Hedin (S)
motion 2013/14:So337 Ökad jämlikhet i cancervården av Suzanne Svensson m.fl. (S)
motion 2013/14:So338 Minderåriga transsexuellas möjlighet att byta juridiskt kön av Anna Steele och Stefan Käll (FP)
motion 2013/14:So339 Utredningar vid adhd-problematik av Agneta Luttropp och Mats Pertoft (MP)
motion 2013/14:So343 Information och samtycke vid förlossningar av Marta Obminska (M)
motion 2013/14:So344 Ökad livskvalitet för kvinnor med endometrios av Marta Obminska (M)
motion 2013/14:So345 Läkares förskrivningsrätts upphörande vid 67 års ålder av Krister Hammarbergh (M)
motion 2013/14:So348 Personalförsörjning och nytänkande i vården av Agneta Luttropp m.fl. (MP)
motion 2013/14:So357 Betydelsen av lekterapi av Lars-Axel Nordell (KD)
motion 2013/14:So360 Mångfald och valfrihet inom sjukvården av Ulrika Karlsson i Uppsala (M)
motion 2013/14:So362 Valfrihet i vården av Ann-Britt Åsebol och Johan Johansson (M)
motion 2013/14:So364 Fler geriatriker i äldrevården av Gustav Nilsson och Finn Bengtsson (M)
motion 2013/14:So375 Patientnära analyser av Lena Asplund (M)
motion 2013/14:So376 Sexuell preferens och blodgivning av Lena Asplund och Ulf Berg (M)
motion 2013/14:So381 Inför ett "medical" card av Penilla Gunther (KD)
motion 2013/14:So387 Lag om assisterad befruktning för ensamstående av Barbro Westerholm (FP)
motion 2013/14:So388 Samlat grepp om insatser för de för tidigt födda barnen av Barbro Westerholm m.fl. (FP)
motion 2013/14:So389 Sterilisering som preventivmetod av Barbro Westerholm (FP)
motion 2013/14:So393 Individens frihet vid svåra lidanden i livets slutskede av Staffan Danielsson (C)
motion 2013/14:So394 Övergång mellan BUP och vuxenpsykiatrin av Emma Henriksson (KD)
motion 2013/14:So400 En jämlik och jämställd hälso- och sjukvård av Jonas Sjöstedt m.fl. (V)
motion 2013/14:So408 Informationsteknikens roll för säkerheten i vården av Désirée Liljevall (S)
motion 2013/14:So412 Bröstcancer av Hans Olsson m.fl. (S)
motion 2013/14:So414 Pappografi av Lars Mejern Larsson (S)
motion 2013/14:So416 Turister och sjukvård av Christina Zedell (S)
motion 2013/14:So424 Översyn av lagstiftning gällande omskärelse av Margareta Cederfelt (M)
motion 2013/14:So429 Bättre stöd till flickor med självskadebeteende av Monica Green (S)
motion 2013/14:So433 Slopat artonårskrav av Jonas Gunnarsson (S)
motion 2013/14:So434 Behovet av bättre vårdorganisation för sällsynta diagnoser av Christina Zedell (S)
motion 2013/14:So438 Sexuell läggning och blodgivning av Ulf Berg och Jessica Polfjärd (M)
motion 2013/14:So442 Självbestämmande vid livets slut av Eva Flyborg (FP) och Helena Leander (MP)
motion 2013/14:So444 Dags att förbättra bröstcancervården av Anne Marie Brodén (M)
motion 2013/14:So446 Kreativt skapande som behandlingsform inom barnpsykiatrin av Anne Marie Brodén (M)
motion 2013/14:So447 Nationell sjukvårdsskatt för en mer rättvis och jämlik sjukvård i hela landet av Anne Marie Brodén och Finn Bengtsson (M)
motion 2013/14:So449 Kultur på recept i hela landet av Anne Marie Brodén (M)
motion 2013/14:So450 Kvinnors rätt till en god vård av Anne Marie Brodén (M)
motion 2013/14:So452 Inför vårdval inom psykiatrin av Anne Marie Brodén (M)
motion 2013/14:So454 Nordisk samordning av ambulanshelikopterverksamhet av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)
motion 2013/14:So455 Försäkringsskydd för ambulanspersonal av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)
motion 2013/14:So460 Utdrag ur belastningsregistret av Per Ramhorn (SD)
motion 2013/14:So463 Medicinska center för sällsynta diagnoser av Emma Carlsson Löfdahl (FP)
motion 2013/14:So468 Kunskapsutveckling för palliativ vård av Yvonne Andersson (KD)
motion 2013/14:So469 Samhällets värdeorientering och medicinsk etik av Yvonne Andersson och Lars-Axel Nordell (KD)
motion 2013/14:So471 Förbättrad rehabilitering efter stroke av Stefan Käll (FP)
motion 2013/14:So475 Palliativ vård av Anita Brodén m.fl. (FP)
motion 2013/14:So488 Stöd för rökavvänjning av Olle Thorell (S)
motion 2013/14:So489 Dietister i kommuner och primärvård av Anna Wallén (S)
motion 2013/14:So495 Införandet av ett säkert blodtransfusionssystem i Sverige av Ingela Nylund Watz (S)
motion 2013/14:So499 Väntetider hos BUP av Carin Runeson och Kurt Kvarnström (S)
motion 2013/14:So500 Medicinska ID-brickor av Olle Thorell (S)
motion 2013/14:So502 Omskärelse av unga av Marietta de Pourbaix-Lundin (M)
motion 2013/14:So517 Barns rätt till sina föräldrar av Mikael Oscarsson (KD)
motion 2013/14:So518 Abortprevention genom ideella insatser av Mikael Oscarsson och Annelie Enochson (KD)
motion 2013/14:So519 Vård och behandling av ALS av Penilla Gunther (KD)
motion 2013/14:So520 Kroppsdonation vid universitetssjukhusen av Penilla Gunther (KD)
motion 2013/14:So526 Palliativ kompetens i äldreomsorg och vård av Mikael Oscarsson (KD)
motion 2013/14:So527 Förbättrade villkor för läkare i glesbygden av Per Ramhorn och Richard Jomshof (SD)
motion 2013/14:So529 Utdrag ur belastningsregistret av Carina Herrstedt och Julia Kronlid (SD)
motion 2013/14:So530 Könsselektiva aborter av Julia Kronlid och Mattias Karlsson (SD)
motion 2013/14:So538 Inrättande av ett centrum för samisk hälsa av Maria Lundqvist-Brömster och Anita Brodén (FP)
motion 2013/14:So543 Bättre vård vid bröstcancer av Marie Nordén och Maria Stenberg (S)
motion 2013/14:So546 Makt och verktyg till patienter att bemästra sjukdom av Håkan Bergman och Gunilla Svantorp (S)
motion 2013/14:So548 Läkarbemannad ambulanshelikopter av Isak From m.fl. (S)
motion 2013/14:So551 Bättre stöd till kvinnor som har genomgått abort av Carin Runeson och Kerstin Engle (S)
motion 2013/14:So552 Nationellt ansvar för Tobiasregistret av Carin Runeson och Kerstin Engle (S)
motion 2013/14:So560 PKU-biobank endast för forskningsändamål av Per Bill (M)
motion 2013/14:So563 Rätt stöd till barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning av Eva-Lena Jansson m.fl. (S)
motion 2013/14:So564 Ändrad praxis för sena aborter av Julia Kronlid m.fl. (SD)
motion 2013/14:So565 Förebyggande arbete för att minska antalet aborter av Julia Kronlid m.fl. (SD)
motion 2013/14:So567 Rätt behandling av alzheimerpatienter av Carina Herrstedt och Per Ramhorn (SD)
motion 2013/14:So574 Påskyndandet av ensamståendes rätt till insemination av Camilla Waltersson Grönvall och Jenny Petersson (M)
motion 2013/14:So576 Logopeder i hemsjukvård och rehabilitering av Pia Hallström (M)
motion 2013/14:So581 Kunskap om möjlighet till samtycke av Edward Riedl (M)
motion 2013/14:So588 Hälsointyg mot kvinnlig könsstympning av Per Ramhorn och Björn Söder (SD)
motion 2013/14:So590 Förstatligad sjukvård av Johnny Skalin (SD)
motion 2013/14:So594 En jämlik och jämställd vård och omsorg för äldre av Eva Olofsson m.fl. (V)
motion 2013/14:So595 Stärkt skydd av patienters personliga integritet av Johan Hultberg (M)
motion 2013/14:So598 Vidareutbildning inom palliativ vård av Per Ramhorn och Mattias Karlsson (SD)
motion 2013/14:So601 Sänkning av gränsen för fri abort av Julia Kronlid m.fl. (SD)
motion 2013/14:So614 Inflammatoriska tarmsjukdomar av Hillevi Larsson (S)
motion 2013/14:So618 Förebyggande och rehabilitering vid stressrelaterade sjukdomar av Hannah Bergstedt och Karin Åström (S)
motion 2013/14:So619 Överlåt ansvar för universitetssjukhusen till staten av Finn Bengtsson och Anne Marie Brodén (M)
motion 2013/14:So621 Fler organdonationer med nya rutiner av Finn Bengtsson m.fl. (M)
motion 2013/14:So622 Nationell samordning av sjukvårdsfinansieringen av Finn Bengtsson m.fl. (M)
motion 2013/14:So623 Samhällsekonomiska vinster med ett samlat kostnadsansvar för sjukvård och sjukförsäkring av Finn Bengtsson m.fl. (M)
motion 2013/14:So625 Övergångsåldern och klimakteriet av Monica Green m.fl. (S)
motion 2013/14:So626 Lika möjligheter för alla i den offentligfinansierade hälso- och sjukvården av Finn Bengtsson och Betty Malmberg (M)
motion 2013/14:So629 Ojämställd behandling av forskning om kvinnor och hjärtinfarkt av Suzanne Svensson m.fl. (S)
motion 2013/14:So633 Revidera och utveckla styrmodeller i sjukvården av Lena Sommestad m.fl. (S)
motion 2013/14:So635 Statlig samordning för likvärdiga villkor för landets patienter av Penilla Gunther (KD)
motion 2013/14:So644 Om möjligheten att söka vård över gränsen mellan Sverige och Finland av Krister Hammarbergh (M)
motion 2013/14:So654 Om behovet av hbt-certifieringar inom offentligt finansierad omsorg och vård av Eva Lohman (M)
motion 2013/14:So657 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg av Lena Hallengren m.fl. (S)
motion 2013/14:So659 Tillsyn över spermadonationer av Mikael Jansson (SD)
motion 2013/14:So664 Bättre psykisk hälsa och psykiatrisk vård bland unga av Agneta Luttropp m.fl. (MP)
motion 2013/14:So667 Förlossningsvård av Margareta Larsson (SD)
motion 2013/14:So669 Förlängd nedfrysningstid för befruktade äggceller av Ola Johansson och Fredrick Federley (C)
motion 2013/14:So673 Utbildning av sjuksköterskor av Lars Eriksson (S)
motion 2013/14:So674 Särskild satsning på utbildning av fler specialistsjuksköterskor av Carina Herrstedt (SD)
motion 2013/14:Ub447 Utveckla valfriheten och mångfalden i välfärden av Fredrik Schulte (M)
motion 2013/14:U315 Stärk det nordiska samarbetet av Åsa Torstensson m.fl. (C, FP, KD, MP)

Beredning

Senaste beredning i utskottet: 2014-02-27
Justering: 2014-03-04
Betänkande publicerat: 2014-03-05
Trycklov: 2014-03-05

Reservationer 36
bet 2013/14:SoU10

Alla beredningar i utskottet

2014-02-27, 2014-02-06, 2014-02-04, 2014-01-28

Socialutskottet vill se förslag på hur specialistsjuksköterskorna kan bli fler (SoU10)

I dag råder brist på specialiserade sjuksköterskor. Trots att en hel del har gjorts och fortfarande görs för att specialistsjuksköterskorna inom vården ska bli fler så fortsätter ändå tillgången på specialutbildade sköterskor att minska, konstaterar socialutskottet. Därför föreslår utskottet att riksdagen i ett tillkännagivande ska uppmana regeringen att snarast lämna ett förslag på hur tillgången på specialiserade sjuksköterskor kan öka. Bakom utskottets förslag till tillkännagivande står en majoritet som består av Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Till grund för utskottets förslag ligger motioner från S, M, SD och V.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2014-03-12

Webb-tv Debatt om förslag: Hälso- och sjukvårdsfrågor

12 mars 2014
Debatt om förslag 2013/14:10

Dokument från debatten

2014-03-12

Protokoll för debatten

Lena Hallengren (S)

Anf. 15 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga socialdemokratiska reservationer men väljer för tids vinnande att endast yrka bifall till reservation 3. Att drabbas av sjukdom är inget man önskar, inget man kan välja bort och ingenting man förtjänar. Det handlar om gener - hur vi lever våra liv har ibland allt större inverkan. Men framför allt slår sjukdom hårt och skoningslöst mot alla. Barn, unga, medelålders, mor- och farföräldrar - alla lever vi med sorg och saknad efter anhöriga och vänner som på ett eller annat sätt inte har fått leva sina liv fullt ut. Och vi gör det med vetskapen att ingen kan köpa sig fri från att bli sjuk. Trots detta ökar omfattningen av privata sjukvårdsförsäkringar. Om vi inte sätter stopp för privata försäkringar i den offentligt finansierade vården och för ersättningssystem som låter efterfrågan styra utbudet kan det i framtiden mycket väl bli så att den som har råd köper sig frisk. Då blir hälsa än mer socialt betingad och kopplad till ekonomisk styrka och förmåga. Jag väljer i stället att fokusera på att vi tillsammans kan bygga en sjukvård för att ge bästa tänkbara vård till den som behöver. Tillsammans kan vi se till att resurserna används klokt och effektivt. Tillsammans kan vi se till att proffsen tillåts vara proffs och att de får använda sin kliniska blick och sin förvärvade vårdkompetens. Detta kommer att kräva ytterligare resurser före stora skattesänkningar, fler specialistutbildade sjuksköterskor och undersköterskor, mindre administration för de vårdutbildade professionerna, mindre marknad och mer människa. Fru talman! Marknadsstyrning och privatisering har satt sina spår i allt fler samhällssektorer. Att följa upp, jämföra nyckeltal och dra slutsatser för bättre kvalitet är av godo. Men det är fel att tro att sjukvården är som vilken vara som helst där det ena beteendet efter det andra bäst påverkas genom detaljstyrning av både resurser och statistik. Att se patienten som en kund som plockar ihop sin egen vårdkedja, väljer bort dålig vård och i stället premierar god medicinsk kvalitet är fel väg att slå in på. När vi ser de problem som följt med den nya resultatstyrningen i sjukvården ser vi också att sjukvårdens organisation och styrmodeller måste revideras och utvecklas. Den växande sjukvårdsbyråkratin, som präglas av hård styrning och kontroll, innebär ett hot mot vårdkvalitet och vårdekonomi. Den utgör också på sikt ett hot mot den yrkesetik och det professionella omdöme som jag nyss nämnde och som ytterst avgör hur väl vårdpersonal kan hantera komplexa problem i en ständigt föränderlig vårdmiljö. Med tanke på Alliansens vilja att köpa socialdemokratiska förslag för att minska skillnaderna i politiken har jag ett erbjudande: Stoppa er privatiseringsiver och ohejdade tilltro till marknadslösningar i sjukvården! Ta ett steg tillbaka och se på den uppsplittrade vården, på de växande privata sjukvårdsförsäkringarna och på de ersättningssystem som vi kan se premierar frisk medelklass före kroniskt sjuka! Varsågoda och triangulera! Ta politiskt ansvar, våga styra sjukvårdens dimensionering, begränsa vinsterna och låt resurserna riktas efter behov! Fru talman! Det kommer att behöva rekryteras personal i alla kategorier framöver, i olika utsträckning i olika delar av landet och inom olika specialiteter. Det är ingen lätt planering för våra lärosäten, men det är betydligt svårare för landsting och regioner som inte själva förfogar över utbildningsplatser, som inte ensamma rår på hyrläkarsituationen och som helt enkelt måste samverka om arbetsvillkor för att långsiktigt kunna behålla personal och inte lättvindigt bjuda över grannlandstinget och därmed säkra sin egen personalförsörjning. Jag ska inte börja räkna upp alla personalkategorier det sannolikt handlar om - jag kommer bara att missa någon eller rangordna dem fel - utan kort och gott nöja mig med att konstatera att antalet undersköterskor har minskat rejält, att andelen specialistutbildade sjuksköterskor blir allt färre och att bristen på allmänläkare på många håll är stor. På samma sätt som det gäller att vara klar över det långsiktiga energibehovet innan varje energislag definieras behöver vi samla oss kring det långsiktiga kompetensbehovet i vården. Vi socialdemokrater menar att staten borde ta initiativ till en delegation för framtidens kompetensförsörjning tillsammans med parterna. Den ska enas om rekommendationer och förslag på nationell nivå men även för insatser som kan genomföras lokalt eller regionalt. Arbetsvillkoren är en fråga för sjukvårdshuvudmännen, samtidigt som det är för viktigt för att inte samverka kring. Villkoren kring sjuksköterskornas specialistutbildning är bara ett exempel, om än ett mycket tydligt sådant. Fru talman! Vi kommer inte ifrån resursfrågan. Den som säger att vården inte blir bättre bara för att det tillförs resurser har förstås halvt rätt - det är klart att det går att tillföra resurser på ett ogenomtänkt och mer eller mindre slösaktigt sätt som inte leder till bättre vård. Men den som påstår att resurser som satsas genomtänkt och välriktat inte påverkar vården positivt har fel. Det är klart att en sekreterare påverkar kvaliteten och professionens direkta patienttid, och det är klart att det påverkar om ytterligare en undersköterska får finnas i personalgruppen. Visst märker födande kvinnor om det anställs ytterligare barnmorskor, och naturligtvis kommer det att märkas om vårdplatserna på geriatriken blir fler. Att sätta välfärden och vården före stora skattesänkningar har varit vår inriktning och övertygelse. Vi har förlorat alla omröstningar om skattesänkningar till kammarens högermajoritet, men vi tvekar inte på var varje nytt reformutrymme bäst behövs - i välfärden, där sjukvården står för en stor del. Fru talman! När jag möter socialdemokratiska sjukvårdspolitiker runt om i landet är oron för den ojämlika vården ständigt närvarande. Det är själva drivkraften för dem i sitt arbete: att bekräfta alla människors lika värde. De vill liksom jag minska den skillnad i vård och vårdresultat som beror på utbildningsbakgrund och som påverkas av att man talar samma sociala språk som läkaren, vilket i grund och botten ger oss olika förutsättningar att leva goda liv. Vi socialdemokrater menar allvar, och vi är beredda att vidta åtgärder. Vid sidan av till exempel en jämlikhetskommission, förändrade ersättningssystem och stopp för privata försäkringar i offentligt finansierad vård finns det en reservation i detta betänkande som handlar om att nationella riktlinjer ska följas och inte vara just rekommendationer. Varför kristdemokraterna är så begeistrade av tanken på att förstatliga sjukvården men inte beredda att ta ett betydligt mindre steg än så och bifalla vårt förslag är svårt att förstå. Kanske får vi svar senare i debatten. Fru talman! Jag vill också nämna forskningen. Jag tar den inte avslutningsvis för att den är minst viktig, utan tvärtom - jag vill verkligen betona forskningens betydelse som en förutsättning för den framtida vården. Om våra efterträdare ska kunna var stolta över sin tids medicinska resultat krävs det att vi just i dag tar ansvar också för vårdens morgondag. Vi socialdemokrater menar att vi borde förtydliga och förändra i hälso- och sjukvårdslagen så att huvudmännen faktiskt har ett ansvar för klinisk forskning. Har man ett avtal med en annan utförare än sjukvårdshuvudmannen måste man se till att forskning och utveckling finns med. Vi vill stimulera life science och inrätta ett nationellt innovationsråd, direkt underställt statsministern, och i det samla representanter för näringsliv, akademi och arbetsmarknadens parter. Vi menar att det måste finnas ett samverkansprogram för life science, och vi vill lägga 2 miljarder till en fond för finansiering i tidiga skeden. Fokus ska vara att genom samverkan få till just flexibla och fungerande lösningar för finansiering i tidiga skeden. Det handlar också om att lagstifta om att universitetssjukhusen inte ska säljas ut eller styckas upp, för de är motorn i forskningen på sjukvårdssidan. Fru talman! Sjukvården berör oss alla. När vi är sjuka, när våra anhöriga är vårdbehövande och när vi är som svagast ska en sjukvård av hög kvalitet finnas. Då ska personalen ha den bästa kompetensen och den största orken. Då ska inga andra hänsyn tas än vårdbehovet. Då ska det visa att satsningar på vården var rätt prioritering. I detta anförande instämde Ann Arleklo och Lennart Axelsson (båda S).

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 16 Agneta Luttropp (MP)

Fru talman! Jag stödjer naturligtvis alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 4. Vården ska fungera bra, och den fungerar i de allra flesta fall bra. Vården ska fördelas efter behov och vara solidariskt finansierad. Det betyder att vi tycker att sjukvården ska betalas via skatten - plånboken ska inte styra vilken vård du får. För mycket av dagens hälso- och sjukvård behandlar bara symtomen. Miljöpartiet vill ha en helhetssyn på människan. För oss betyder det att vården ser hela människan som söker vård, inte bara diagnosen. Vi vill också komma till rätta med den brist på läkare som finns i vissa delar i landet och där vissa specialiteter är svårare för landstingen att få tag på än andra. Precis som inom skolan behöver arbetsvillkoren inom vården befrias från en del administration, inte minst för läkare. Någonting som är väldigt viktigt är läkarnas fortbildning, både för utvecklingsfrågor och för patientsäkerheten. Enligt Läkarförbundet minskar tyvärr antalet dagar för fortbildning, och förra året hade 40 procent av läkarna ingen fortbildning - inte en enda dag. Läkaryrket är ett yrke där det är centralt att hänga med inom området forskning och utveckling, och från den 1 januari nästa år ansvarar landstingen för all fortbildning för läkare. I dag står industrin för ungefär 50 procent. Jag hoppas att landstingen verkligen förbereder sig för det här. Det finns naturligtvis också ett behov av fler utbildade specialsjuksköterskor, och det finns ett behov av att se över hur deras förhållanden ser ut medan de fortbildar sig samt vad för slags tjänst de kommer tillbaka till. Vi vet att vården är ojämnt fördelad mellan människor. Att män och kvinnor ska ha tillgång till likvärdig vård borde vara en självklarhet, men så är det inte alltid. Kvinnor får ofta vänta längre på viktiga behandlingar. Vi kan ta starroperationer som exempel; det görs runt 80 000 om året. Väldigt många av dessa 80 000 är kvinnor, men det är alltid kvinnor som får vänta längre. En av anledningarna är att männen svarar att de behöver operationen snabbt eftersom de kör bil. Det finns kvinnor som också kör bil. Det finns många exempel på ojämlikhet i vården. Därför vill Miljöpartiet ha en statistik är som könsuppdelad, så att vi snabbt kan se hur det ser ut. Det hjälper också medarbetarna inom vården till ett jämställt omhändertagande. Skillnaderna kan mätas i sjukskrivningstal och livslängd, och ofta kan man se stora skillnader mellan olika bostadsområden i samma stad. Enligt en undersökning av Chess - det är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Karolinska Institutet, och det är ett centrum för jämlik hälsa - har den svenska hälsoklyftan ökat. Det ser man bland annat när man mäter i livslängd för personer med olika utbildningsnivå: Högutbildade personer förväntas leva fem år längre än lågutbildade. Folkhälsan påverkas av många olika faktorer, inklusive boendemiljö, upplevd trygghet, känsla av delaktighet och inflytande med mera. Miljöpartiet vill utforma ett ersättningssystem inom vården utifrån socioekonomiska faktorer och vårdtyngd. Vi är helt övertygade om att det är något som behövs, för jag tror att ingen av oss vill att klyftorna ska öka ytterligare. Fru talman! Depressioner, ångestsjukdomar och missbruk är de diagnoser som ökar mest inom ungdomsgruppen 18-24-åringar och står också för den största ökningen inom den psykiatriska slutenvården. 30-40 procent av unga kvinnor uppger oro och ångest i självrapporterade besvär. Andelen unga som uppger psykiska besvär är betydligt högre i dag än för 20 år sedan. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gudskelov gör i alla andra åldersgrupper. En särskild studie bland unga vuxna med aktivitetsersättning visar att antalet som gjort självmordsförsök eller tagit sitt liv har mer än fyrdubblats. Det här är inga siffror som någon av oss vill se. Bland dem med aktivitetsersättning som följdes 2005-2010 hade 459 unga vuxna med aktivitetsersättning vårdats för självmordsförsök, och 45 hade tagit sina liv. Det här tycker jag verkligen renderar ett stort mått av eftertanke. Vad kan vi göra för att förhindra att unga människor försöker ta sitt liv eller tar sitt liv? Att så många mår så dåligt är alarmerande. Därför är förebyggande insatser väldigt viktiga och behöver ytterligare utvecklas. För dem med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning ska naturligtvis insatserna fungera så bra som möjligt. Övergripande handlar det om vilket samhälle vi vill ha. En OECD-rapport från förra våren lyfte fram att kostnaden för den psykiska ohälsan belastar svensk ekonomi med nästan 8 miljarder euro om året. Det är mycket annat som vi skulle kunna göra för de pengarna om vi kom åt ungas ohälsa. Det motsvarar ungefär 70 miljarder kronor om året i både förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Ibland utgör Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, första linjen, vilket kan få till följd att den inte fullt ut kan fungera som den specialistfunktion som den faktiskt är. Socialstyrelsens uppföljning av väntetidernas utveckling inom BUP visar att det varit sämre 2012 än 2011. En tredjedel av landstingen nådde 2012 inte målen i den förstärkta vårdgarantin för att få statsbidrag. Skälen som anges är sårbarheten i bemanning och att det fortsatt helt enkelt kommer in för många patienter. Kritik finns mot att tillgänglighet prioriteras i stället för kvalitet. Miljöpartiet anser att det i den generella vårdgarantin bör ingå att erbjuda barn och unga bedömning och behandling av lindrigare, okomplicerad psykisk ohälsa inom en vecka. I dagsläget är det stor personalbrist inom psykiatrin. Vi vill föreslå en större satsning på att bland annat öka antalet läkare och sjuksköterskor inom området psykiatri.

Per Ramhorn (SD)

Anf. 17 Per Ramhorn (SD)

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor . Det är ett väldigt stort och brett område som rör oss alla förr eller senare. Jag kommer att hålla mig inom två områden. Det ena är psykiatrin, som har brister i många avseenden, och det andra är den palliativa vården, då främst av barn och ungdomar. Fru talman! I Sverige är psykisk ohälsa ett av de vanligaste hälsoproblemen. Studier visar att ca 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av män har psykiska besvär som oro eller ångest. Det motsvarar ca 1,4 miljoner människor. De senaste åren har den psykiska hälsan trots allt förbättrats i landet, och det gäller i så gott som samliga åldersgrupper, förutom en grupp, unga i åldrarna 16-24 år. Socialstyrelsen konstaterar i sin folkhälsorapport att den psykiska ohälsan är särskilt vanlig bland yngre kvinnor men att den ökar bland både tjejer och killar. Antalet unga som uppger att de känner oro eller ångest har ökat kraftigt de senaste årtiondena. I slutet av 80-talet var siffran 9 procent för tjejer och 4 procent för killar. Ungefär 20 år senare uppgav 30 procent av tjejerna och 14 procent av killarna att de kände ängslan eller oro. Allt fler unga vårdas också på sjukhus för depression eller ångestsymtom. Samma dystra siffror finns även i statistiken över självmord. I de flesta andra åldersgrupper har antalet självmord sjunkit på senare år, men inte i åldersgruppen 15-24 år, vilket innebär att självmord i dag är den vanligaste dödsorsaken inom denna grupp. Detta är naturligtvis helt förfärligt. Därför är det oerhört viktigt att upptäcka psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i ett tidigt skede, så att man kan sätta in rätt, professionella åtgärder så snabbt som möjligt. Det är därför med bestörtning man kan konstatera att på flera håll i landet tvingas många sjuka barn och ungdomar vänta längre tid än tre månader för att över huvud taget komma i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, och än längre för att få den vård som man har rätt till. Detta är naturligtvis inte alls acceptabelt. Fru talman! I mer än vart tredje landsting saknas slutenvårdsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det innebär att många ungdomar hamnar långt ifrån sina familjer eller placeras bland vuxna. Unga personer med självskadebeteende kan i värsta fall hamna inom rättspsykiatrin bland dömda vuxna. Sverige är så gott som det enda land i världen där man låser in ungdomar på rättspsykiatrin utan att de är dömda för något över huvud taget. För ett tag sedan kunde man i medierna ta del av hur en ostraffad 16-åring flicka hamnade på en klinik för dömda brottslingar på grund av att landstinget saknade vårdplatser för ungdomar. Då vet vi ändå att rättspsykiatrin inte är en bra plats att vara på för självskadepatienter. Det är väl dokumenterat i forskningen att rättspsykiatrin är bland de sämsta på att ta hand om just dessa patienter. Ofta blir det en större ökning av självskadebeteende när dessa patienter låses in inom rättspsykiatrin. För att möta behovet som finns i landet menar vi att det behövs en förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin samt naturligtvis fler vårdplatser, men också ett förbud mot att placera personer som är varken dömda eller misstänkta för något brott inom rättspsykiatrin. Fru talman! Enligt hälso- och sjukvårdslagen är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen centralt. Även Socialstyrelsen anser att god vård i livets slutskede ska vara en rättighet för alla, oavsett ålder, medicinsk diagnos och bostadsort. Men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. De flesta familjer önskar att deras svårt sjuka barn ska få vårdas hemma så långt det är möjligt. Då är det naturligtvis viktigt att det finns tillgång till palliativt hemsjukvårdsteam, oavsett var man bor i landet, så att barnen och deras föräldrar kan känna sig trygga med den medicinska behandlingen, bland annat smärtlindring, men också kunna få psykologiskt stöd och råd i den extremt svåra situation som familjerna befinner sig i. I dag är tillgången till den palliativa vården för barn och unga ojämnt fördelad mellan landets regioner och kommuner. I dagsläget spelar oftast ålder, diagnos och bostadsort stor roll för vilken hjälp man kan få, vilket är varken önskvärt eller acceptabelt. När det gäller vuxna har kommunerna skyldighet att erbjuda hemsjukvård. Barn har inte samma skyddsnät på grund av att kommunerna bara har ansvar för hemsjukvård för patienter i en viss ålder, oftast från 18 år och uppåt. I dag finns många gånger inga tydliga överenskommelser mellan kommuner och landsting. Och man har oftast inget underlag att agera efter, vilket innebär att det i slutändan är föräldrarna och barnen som kommer i kläm. Vi anser att det nu är dags att införa ett lagstadgat krav på överenskommelser mellan kommuner och landsting som tydliggör och förstärker deras ansvar på detta område. Man ska också komma ihåg att palliativ vård av barn har både likheter med och skillnader mot palliativ vård av vuxna. Det är viktigt att inte betrakta barn som vuxna, även om de drabbas av de fysiska, psykologiska och andliga aspekter som en obotlig sjukdom innebär. I det nuvarande nationella vårdprogrammet för palliativ vård finns inte något avsnitt om barn och ungdomar, vilket vi anser är otillfredsställande. Det är också viktigt att påpeka att alla familjer inte vill att deras svårt sjuka barn ska vårdas hemma. Då är det viktigt att respektera deras önskemål och se till att det finns andra möjligheter. I dag finns bara ett hospice för svårt sjuka och döende barn i hela landet, vilket är för lite för att täcka de behov som finns. Föräldrar som befinner sig i denna extremt svåra situation, med all den oro det innebär att inte veta hur det ska gå, ska inte behöva kämpa för att deras barn ska få rätt till fullgod palliativ vård i livets slutskede. Barn ska ha samma rätt till palliativ vård som vuxna. Allt annat är oacceptabelt. Jag yrkar bifall till reservationerna 6, 24 och 28.

Eva Olofsson (V)

Anf. 18 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 8 om förlossningsvård och reservation 32 om specialistsjuksköterskor. Fru talman! Bästa möjliga hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet och viktigt för oss alla. Därför är det djupt oroande att hälsoklyftorna mellan olika befolkningsgrupper i Sverige ökar. En 30-årig kvinna med eftergymnasial utbildning förväntas leva fem år längre än kvinnor med enbart grundskoleutbildning. Denna skillnad har fördubblats sedan 1991. Jag ser tydliga kopplingar till ett samhälle med ökade klassklyftor, ökade skillnader mellan kvinnor och män, tuffare och otryggare arbetsmarknad, hög arbetslöshet och vittrande välfärd där allt fler lever i fattigdom och ekonomisk stress eftersom a-kassa och sjukförsäkring urholkas. I sin senaste rapport lyfte Socialstyrelsen fram ohälsan bland unga. Psykisk ohälsa men också värk hos unga kvinnor ökar. Detta oroar mig när jag ser framåt, för det är ju människor som är i början av sitt liv. Det förekommer också diskriminering av människor på grund av funktionsvariationer, etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet och ålder, och denna diskriminering påverkar deras hälsa. Hälsa hänger ihop med hur samhället ser ut. Ska vi bekämpa ohälsa måste vi ha ett samhälle där alla människor kan leva ett tryggt och värdigt liv, ett samhälle som är jämlikt och jämställt där vi inte gör skillnad på dem som jobbar och dem som är sjuka och arbetslösa och där alla ska kunna leva, synas och vara en del av samhället. Vi måste ha ett samhälle där solidaritet och omtanke får råda i stället för konkurrens och girighet. Högerregeringen har sänkt skatterna rejält. Sedan 2006 har det satsats 27 gånger mer på skattesänkningar än på den gemensamma välfärden, om man ser till de sammanlagda statsbidragen. De är på 5,2 miljarder medan skatterna sänkts med 140 miljarder. Hur mår den svenska sjukvården? Vi har på många sätt en bra sjukvård i Sverige. Vi har en duktig profession som gör ett bra jobb, och många får hjälp i sjukvården. Jämfört med andra länder står vi oss bra inom många områden, men vi kan samtidigt se områden med oroande brister. Jag har aldrig hört så många anställda slå larm som under de senaste åren. Vi har läkarupprop och sjuksköterskeupprop för 25 000 i lön. Erfarna sjuksköterskor ryter till. Vi har barnmorskeupprop och psykiatriupprop, och jag har säkert glömt några. Läkaruppropet fick på kort tid 9 000 underskrifter, främst från läkare över hela landet men också från andra yrkesgrupper inom sjukvården. Låt mig citera ur det: "Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras. Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor. Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer." Uppropet avslutas med: "Vi vill ha en sjukvård som styrs utifrån patientens behov. Vi vill ha en sjukvård där vi får agera utifrån vår professionalitet. Vi vill ägna oss åt det vi är utbildade för; att vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt. Låt oss få detta utrymme!" Göran Hägglund hade inte tid att träffa de två initiativtagarna, Lollo Makdessi och Märit Halmin. Jag har träffat dem, och det var ett givande samtal. Om mina riksdagskolleger inte har träffat dem tycker jag att de ska bestämma tid med dem. Det är dags att se över den sjukvård som styrs utifrån marknadsmekanismer och där allt mer av läkares, sjuksköterskors och övrig personals tid går till administration i stället för till patienterna. Vänsterpartiet vill se en sjukvård som styrs utifrån människors behov, inte utifrån vad som är lönsamt. Vi säger nej till kommersialisering av sjukvården. Vi vill inte låta patienter med privata sjukförsäkringar gå före i kön. Det är människor som ska välja, inte vårdföretagen. Därför vill vi inte ha den fria etableringsrätten. Vi ser också med oro på hur den borgerliga privatiseringspolitiken breder ut sig. Vi kan se hur den inte minst i Stockholm, den borgerliga regeringens skyltfönster, slår sönder en sammanhållen sjukvård och hur det privata vårdföretaget Capio kan bygga upp en vårdkedja medan landstingets vårdkedjor slås sönder. Landstinget får nämligen inte vara med och driva den öppna specialistsjukvård som flyttas ut från sjukhusen. Hur mycket är Fredrik Reinfeldts löfte att inte sälja ut sjukhusen värt när man nu går bakvägen och flyttar ut stora delar av hälso- och sjukvården men inte ens tillåter den offentliga sjukvården att vara med och driva den öppna specialistvården? Detta gäller i Stockholm, och Stockholm brukar gå före när det gäller sådana här tendenser. Vi säger också nej till kömiljarden på grund av de undanträngningseffekter som togs upp i Läkaruppropet. Vi lägger i stället 1 miljard på att utveckla primärvårdens förebyggande arbete, med extra tyngdpunkt på socialt utsatta områden. Vi öronmärker också 1 ½ miljard till sjukvården. Det ser olika ut i landsting och regioner, och därför är det viktigt att man får använda resurserna på det sätt som gör mest nytta lokalt. Pengarna skulle räcka till 3 000 fler anställda. Det behöver satsas resurser på sjukvården. Här instämmer jag med tidigare talare. I dag ser vi en brist på vårdplatser, och Socialstyrelsen säger i sin senaste lägesrapport att överbeläggningar och utlokaliseringar, det vill säga att lägga patienter på en annan avdelning än den med specialistkunskap, ökar. De flesta sjukhus har överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter dagligen eller varje vecka. Det är ett hot mot patientsäkerheten eftersom de inte får bästa möjliga vård, och i Skåne har bristen på vårdplatser till och med lett till dödsfall. Det leder också till en stressig och dålig arbetsmiljö för personalen, som känner att den inte kan göra bästa möjliga jobb. Sjukvården måste fungera i hela landet. Därför vill vi satsa på att utveckla glesbygdsmedicin och mobila team. Personalförsörjningen till sjukvården är ett stort framtida problem. Vi har personalbrist inom psykiatrin, vi har inte allmänläkare överallt, vi har stafettläkare, vi har en minskning av specialistutbildade sjuksköterskor och brist på barnmorskor och andra yrkesgrupper. De senaste 20 åren har andelen sjuksköterskor som är specialistutbildade minskat från 70 procent till 40 procent. Även om vi utbildar lite fler nu fortsätter andelen specialistutbildade sjuksköterskor att minska. Det är ett hot mot kvaliteten i hälso- och sjukvården, och vi föreslår därför att sjuksköterskor ska få utbilda sig på betald arbetstid genom så kallade utbildningsanställningar. Vi har avsatt pengar för detta i vår budget. Vi ser också hur barnmorskorna i Stockholm, Uppsala, Malmö och Lund protesterar. I Göteborg har de också dragit i gång en arbetsgrupp. De säger att de inte klarar att sköta sitt jobb tillräckligt bra och att de inte orkar arbeta under dagens arbetsvillkor. När en gravid kvinna står inför en förlossning och något av det viktigaste i livet ska hända behöver hon vara trygg och veta att det fungerar. Så är det inte riktigt för alla i dag. En del oroar sig för om de ska få plats på sjukhuset, om de ska blir runtskickade mellan olika enheter eller om de inte får vara med en barnmorska under hela födseln för att personalen får springa mellan flera förlossningar. Så ska det inte vara. Vi tycker att Sverige ska gå i samma riktning som Danmark och Norge som har målet om en barnmorska per aktiv förlossning. Att det ger en trygghet kunde jag själv se när jag för några veckor sedan gick med en barnmorska på Östra sjukhuset. Det var en ganska lugn dag jämfört med hur det kan vara, och den barnmorskan hade möjlighet att följa förlossningen under hela tiden. Det är inte länge sedan riksdagen tog beslutet om rätt till sjukvård som inte kan anstå för papperslösa. Vänsterpartiet har liksom alla yrkesorganisationer i vården varit kritiska till detta begrepp och menar att alla måste ha rätt till vård efter behov. Regeringen tänkte väl att Socialstyrelsen skulle lösa detta på något sätt och skickade ett uppdrag till dem. Socialstyrelsen har kommit tillbaka och sagt så här: "Begreppet vård som inte kan anstå är inte förenligt med medicinsk yrkesetik, är inte medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten. Vad som är vård som inte kan anstå får avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren eller tandläkaren. I detta har Socialstyrelsen stöd av de samlade vårdprofessionerna." Jag vill gärna fråga alla er som ställt er bakom begreppet vård som inte kan anstå: Står ni fortfarande bakom det, och är ni liksom Vänsterpartiet beredda att ge vård efter behov? Till sist, herr talman, är hälso- och sjukvården en av de allra viktigaste frågorna för människor här i landet. Man prioriterar den högt. Vi har en sjukvård som på många sätt fungerar bra men som också har brister som behöver rättas till. Vi har en sjukvård som behöver ha en helt annan styrning än den som har plockats in från industrin och som kallas new public punishment. Vi har en sjukvård där man i dag har tagit in vinstintressena, som styr utifrån vad som är lönsamt, inte utifrån människors behov. Vi måste ändra på detta. Vi måste få en sjukvård med en organisation där man kan jobba ordentligt, brett och tvärprofessionellt utifrån patienternas behov och där primärvården har områdesansvar. Vi måste se till att vi har arbetsvillkor så att vi kan rekrytera personal i framtiden, och vi måste se till att vi har en sjukvård där det är människors behov och inget annat som styr.

Anders W Jonsson (C)

Anf. 19 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det betänkande vi i dag debatterar är vid sidan av socialutskottets budgetbetänkande den största debatt vi har på hälso- och sjukvårdens område här i kammaren. Om budgetbetänkandet handlar om regeringens politik på området så är det i motionsbetänkandet som oppositionen får chans att redovisa sin sjukvårdspolitik. I betänkandet diskuteras ett stort antal enskilda motioner och dessutom oppositionspartiernas stora kommittémotioner där de var och en för sig har dragit upp riktlinjerna i stort och i smått för hur de vill att svensk sjukvård ska se ut. Totalt handlar det om inte mindre än 240 olika förslag som riksdagens partier genom arbetet i socialutskottet haft att ta ställning till. Av de 240 förslagen är det bara på 25 punkter det finns reservationer i utskottets betänkande. Som utskottsordförande är jag glad över att det finns en stor samsyn kring utvecklingen av den svenska hälso- och sjukvården. Det är förståeligt eftersom både kvalitetsregister, öppna jämförelser och den nationella patientenkäten visar att svensk sjukvård är på rätt väg. Vi kan se en positiv utveckling, alltifrån att patientnöjdheten med primärvården ökar år från år till att allt fler överlever både cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Att utvecklingen inom svensk hälso- och sjukvård går åt rätt håll hänger samman med det stora antal reformer och initiativ som tagits under de senaste åtta åren, sedan alliansregeringen tillträdde 2006. Vi har fått Vårdval Sverige som har gett alla svenskar den självklara rätten att själva bestämma vilken primärvård de vill anlita. Samtidigt har det blivit möjligt för den som uppfyller kvalitetskraven att öppna en ny hälso- eller vårdcentral. Vi har fått en patientsäkerhetslag som styr en allt mer patientsäker sjukvård. Den har kombinerats med stimulansbidrag för att påskynda utvecklingen. Vi har fått ändringar i hälso- och sjukvårdslagen som ställer högre krav på tillgänglighet. Det har kombinerats med en kömiljard som gjort att köerna i sjukvården är betydligt kortare i dag än de var 2006. Vi har fått en nationell cancerstrategi som gör att vi i dag går mot en alltmer sammanhållen cancersjukvård med bättre resultat och kortare köer. Den mest glädjande förändringen är att vi har tagit viktiga steg mot en alltmer jämlik vård. I december 2012 lanserade regeringen en strategi för jämlik vård. Den fokuserade på flera olika områden, för detta är inte ett lättlöst problem. En viktig del var att börja ha öppna jämförelser av hur det faktiskt ser ut när det gäller jämlik vård. För några månader sedan publicerade Socialstyrelsen den första rapporten. Där kan man se att det finns stora skillnader i hälso- och sjukvården. Men i det samlade måttet, den sjukvårdsrelaterade åtgärdbara dödligheten, minskar skillnaderna bland både män och kvinnor. De minskar också relaterat till utbildningsnivå. Trots att vi i Sverige redan från början har en i förhållande till alla andra länder jämlik fördelning av både hälsa och sjukvård finns fortfarande helt oacceptabla skillnader. Även om vissa av kurvorna pekar åt rätt håll finns väldigt mycket att göra. Det är ett av de områden där allianspartierna är överens om att gå vidare. Ett annat handlar om cancervården. Trots att Sverige redan i dag ligger i topp vad gäller femårsöverlevnad och att arbetet med den nationella cancerstrategin går framåt finns fortfarande oacceptabla skillnader vad gäller köer, rehabilitering och inte minst den palliativa vården - vård i livets slutskede. Svensk sjukvård står också inför andra stora utmaningar. Trots att vi ligger på tredje plats inom OECD vad gäller läkartäthet lyfts ständigt frågan om läkarbrist och att läkarna inte har tid. Ändå träffar en svensk läkare varje dag förhållandevis få patienter jämfört med andra länder. Här har svensk sjukvård en riktigt stor utmaning. Kan andra yrkesgrupper som sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter eller läkarsekreterare ta över uppgifter som läkare utför i dag? Kan de administrativa systemen förenklas? Finns det onödiga arbetsuppgifter som helt kan tas bort? En annan utmaning är hur vi kan skapa en sjukvård där klinisk forskning får större plats. Hur ska vi se till att nya behandlingsmetoder snabbare blir tillgängliga för alla, runt om i landet? Det finns en lång rad stora utmaningar som svensk sjukvård står inför - utmaningar där vi som politiker måste våga tänka nytt och öppna dörrarna för nytänkande och entreprenörskap. Centerpartiet och de övriga allianspartierna har sedan åtta år tillbaka tagit ansvaret för förnyelsen av svensk sjukvård. Vi är beredda att tillsammans ta ansvaret även under nästa mandatperiod. Fru talman! Utskottets betänkande är intressant läsning, inte bara för vad som står där utan framför allt för att man inte kan se tillstymmelsen till vad oppositionens samlade program är för sjukvården under nästa mandatperiod. Av de 25 reservationerna i utskottets betänkande är bara en enda gemensam för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, det vill säga de partier som i någon form kan tänkas vara ett åtminstone teoretiskt alternativ till den nuvarande alliansregeringen. Reservationen handlar om att S, V och MP nu är överens om att regeringens arbete med den nationella cancerstrategin är bra och att det bör fortsätta. Reservationen bygger på samma tema som många av de enskilda reservationerna, nämligen att det för säkerhets skull är bäst att slå in en redan öppen dörr. Men jag och Centerpartiet tycker att det är bra att oppositionen har lyckats enas om att regeringens arbete med den nationella cancerstrategin är bra och bör fortsätta. Centerpartiet drev tillsammans med de andra allianspartierna frågan om en nationell cancerstrategi stenhårt i opposition och fick under många år se våra förslag röstas ned av just S, V och MP. Så sent som våren 2006 avslog S, V och MP allianspartiernas krav på en nationell cancerstrategi. Därför finns det all anledning för oss i Alliansen att välkomna att vänsteroppositionen nu efter åtta år ser att den nationella cancerstrategin är en viktig väg till framgång. Möjligen, fru talman, kan den väljare för vilken sjukvårdsfrågorna är viktiga tycka att frågan om en nationell cancerstrategi är en något smal plattform att driva en gemensam sjukvårdspolitik från. Fru talman! Debatten här i dag, liksom socialutskottets betänkande, ger klara besked. Sverige har i dag en sjukvård av världsklass. Det är en sjukvård som står inför stora utmaningar. Centerpartiet och de övriga allianspartierna är beredda att fortsätta att ta ansvar för den positiva utvecklingen. Jag yrkar därför avslag på motionerna och bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Lena Hallengren (S)

Anf. 20 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Det är väl inte så mycket nytt under solen när vi ses i den åttonde hälso- och sjukvårdspolitiska debatten under den här mandatperioden, fyra i anslutning till budgetbetänkandet och fyra i anslutning till den allmänna motionstiden. Det är också förklaringen till att merparten av oppositionens alla motioner och förslag behandlas förenklat, som ordföranden i utskottet mycket väl känner till, och det genererar inte så förfärligt mycket reservationer så här på sluttampen. Man kan väl konstatera att de enorma framgångar för Alliansens sjukvårdspolitik som Anders W Jonsson talade om här i talarstolen inte riktigt ger utslag i opinion, så ni har kanske lite att jobba där. Eller kan det möjligen vara så att de vägval ni har gjort - där det handlar om mycket kraftig marknadsstyrning och att förlita sig rätt mycket på vårdval, fri etablering och privatisering - kanske inte riktigt vinner allmänhetens gillande? Jag har en fråga. Det gladde mig mycket att Anders W Jonsson i sitt anförande uppehöll sig vid den ojämlikhet i svensk sjukvård som finns och som man kan se på många olika sätt. Precis som Anders W Jonsson sade är det fråga om socioekonomi, utbildningsbakgrund, ålder, utländsk härkomst men också geografi. Jag tänkte fråga: På vilket sätt är förstatligad sjukvård, som socialministern föreslår, en lösning på ojämlik sjukvård?

Anders W Jonsson (C)

Anf. 21 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Jag tackar Lena Hallengren för att hon ställde just den frågan. Alliansen ser detta som en av de riktigt stora utmaningar som vi har i svensk sjukvård. Hur ska vi gå mot en alltmer jämlik vård? Man har lanserat en strategi där de öppna jämförelserna är ett viktigt instrument. Precis som Lena Hallengren pekar på handlar detta också om att vi måste få en mycket mer tydlig nationell styrning av svensk hälso- och sjukvård. Det är en resa som vi har varit inne på under ett antal år. Vi har tagit steg för steg mot att ta bort olikheter mellan landstingen och framför allt de olikheter inom landstingen som vi ser och som är helt oacceptabla. Jag skulle säga att det allra viktigaste instrumentet för att kunna göra något åt det är en tydligare nationell kunskapsstyrning av svensk sjukvård, där den nationella strategin är ett viktigt sätt att jobba vidare. Det handlar också om att öka patienternas möjlighet till rörlighet men inte minst att ta fram statistik som visar på att det finns skillnader. På 90-talet hittade vi stora skillnader i hälso- och sjukvård vad gällde den vård som män och kvinnor fick. Där har vi sett en mycket positiv utveckling under de senaste snart 20 åren. Det viktigast instrumentet där var just att visa i statistik att det finns stora skillnader. Därför är jag är helt övertygad om att den rapport som vi nyligen har fått från Socialstyrelsen, som visar på de socioekonomiska skillnaderna, kommer att vara ett väldigt bra bränsle i den diskussion som nu förs runt om i landet om hur vi ska kunna få en mer jämlik vård. Men det är inte regeringens politik att vi ser ett förstatligande av svensk sjukvård som det viktigaste sättet att nå dit - däremot en mycket tydligare nationell styrning av svensk sjukvård.

Lena Hallengren (S)

Anf. 22 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag noterar att det inte finns någon som helst enighet i den här frågan. Men det är ändå socialministerns viktigaste förslag för att få till stånd en bättre sjukvård, en mer jämlik sjukvård. Det finns inte en debatt där jag har mött socialministern där inte detta har lyfts fram som en viktig komponent och viktig pusselbit för att få en mer jämlik sjukvård. Då vill jag fråga: Är det med andra ord inte så att socialministerns allra viktigast ingrediens och pusselbit delas av Alliansen? Är ni alltså oeniga på den här punkten?

Anders W Jonsson (C)

Anf. 23 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Alliansen har en gemensam sjukvårdspolitik som omfattar en lång rad förslag. Dem har jag beskrivit från talarstolen, och de ligger bakom de mycket positiva förändringarna. I Alliansen samarbetar vi oerhört bra i regeringsställning och lyckas lösa alla svåra frågor som kommer på regeringens bord. Men det är fortfarande så att vi är fyra oberoende partier som också har ett antal punkter där vi ännu inte har funnit en samsyn. Vi är helt och hållet överens om att det krävs en tydligare nationell styrning av svensk hälso- och sjukvård. Vi är helt överens om att om vi ska kunna nå målet med en mer jämställd sjukvård handlar det om att hitta mätmetoder som gör att man kan se skillnaderna. Från Centerpartiets sida ser vi däremot inte ett förstatligande av svensk sjukvård som ett sätt att nå målet en jämlik hälso- och sjukvård i Sverige.

Eva Olofsson (V)

Anf. 24 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag konstaterade just att Anders W Jonsson sade att man var oberoende partier som tyckte lite olika i en del frågor. Det var roligt att höra. Annars kunde man fundera på om alla kanske skulle rösta på Moderaterna. Vi är också tre oberoende oppositionspartier som har en del samstämmighet - det kan ni som lyssnar på oss höra, inte minst när det gäller kritiken mot marknadiseringen av sjukvården - men som också har lite olika prioriteringar av olika förslag. Kort kan jag ställa den fråga till dig som jag tänkte ställa till alla: Delar du Socialstyrelsens syn att det är vård efter behov som ska gälla för papperslösa, att "vård som kan anstå" är ett begrepp som inte går att använda? Beträffande vårdval har vi inget emot att människor väljer olika vårdcentraler. Men vi har lite svårt att förstå varför det ska ligga tolv vårdcentraler på Östermalm, som tidigare hade sex, men i Botkyrka fortfarande vara sex vårdcentraler, som de har haft hela tiden - detta utifrån att ohälsotalet, det vill säga hur folk mår, anger att man mår mycket sämre i Botkyrka än på Östermalm. Jag funderar också på vad du tycker om alla de punkter som dina kolleger som har skrivit under Läkaruppropet tar fram. Det är ganska mycket kritik mot en sjukvård där de inte känner att de inte kan jobba utifrån patientens behov tillräckligt mycket. Har de fel i vad de lyfter fram, eller är det reella problem som du vill göra något åt?

Anders W Jonsson (C)

Anf. 25 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Jag tackar Eva Olofsson för de tre frågorna. En av de stora segrarna förra året tyckte jag var när vi här i kammaren kunde klubba det beslut som gjorde att en av de absolut mest marginaliserade grupperna i det svenska samhället, de som saknar tillstånd att vistas i landet, fick rätt till sjukvård. För barn gäller det rätt till all sjukvård, men för vuxna gäller det vård som inte kan anstå. Jag tycker att det är bra att Socialstyrelsen nu har kommit fram till att detta är något som bara den enskilde läkaren i det enskilda fallet kan värdera, vad det är som kan anstå i det aktuella fallet. Vad jag kommer att göra är att följa detta mycket noga, nu när man ser hur det kommer att se ut i praktiken ute på akutmottagningar, distriktsläkarmottagningar och så vidare. Om det visar sig att detta leder till stora praktiska svårigheter är jag inte alls främmande för att fundera på om man ska ändra lagstiftningen. I den andra frågan om etableringsfriheten går den stora skillnaden mellan vänsterpartierna och Alliansen. I Jämtland finns det en mycket driftig distriktsläkare som 2010 ville öppna en hälsocentral i Hoting. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sade: Det behövs över huvud taget ingen hälsocentral i Hoting. Men tack vare vårdval Sverige, med etableringsfrihet, kunde han öppna den. Och tänk, de som bodde i Hoting, invånarna i den lilla byn i norra Jämtland, de tyckte att det behövdes en hälsocentral i Hoting, för i stort sett alla invånare tecknade sig för att gå till den nya närvården i Hoting. Det exemplet visar väldigt tydligt skillnaden i hur vi ser på detta. För oss är det patienterna som bestämmer om det behövs en hälsocentral i Hoting. Men för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, både här i kammaren och i Jämtlands läns landsting, är det politikerna som ska bestämma, inte de boende i Hoting.

Eva Olofsson (V)

Anf. 26 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Man kan konstatera att om den här läkaren eller ett vårdföretag hade valt att göra något helt annat hade det varit helt okej att man inte fick någon vårdcentral i Hoting. Vi tycker att det är helt naturligt att vi ska kunna styra våra skattepengar, som vi gemensamt genom demokratiskt valda människor i landstingen och i olika hälso- och sjukvårdsnämnder beslutar om, efter människors behov. Som jag sade tidigare ska det inte helt plötsligt bli tolv vårdcentraler på Östermalm när det inte behövs. Det plockar också pengar till ställen där det inte behövs fler vårdcentraler, och det plockar läkare och sjuksköterskor och andra yrkesgrupper till ställen där de kanske inte gör bästa nyttan. Vårdvalet har faktiskt inte varit en hit på alla håll i glesbygden. Vad man kan råka ut för i Jämtland och på andra ställen är att man kanske inte har resurser att starta en verksamhet när man inte kan bestämma att den ska hamna på det ställe där den behövs mycket bättre. Då räcker kassan inte till eftersom några läkare startat en vårdcentral, ofta i en större centralort eller stad. Jag skulle därför vilja säga att detta faktiskt är ett hot och inte en hit mot glesbygden. Men, Anders W Jonsson, du svarade aldrig på frågan om läkaruppropet. Har alla dina 9 000 kolleger fel? De talar om undanträngningseffekter av kömiljarden, de talar om ett styrsystem som passar industrin och inte sjukvården, och de talar om att det inte är patienternas behov som många gånger får styra deras jobb i dag, utan att det är ersättningssystem och andra styrsystem. Det är många gånger korta besök som ger mycket ersättning enligt de ersättningssystem som man har på vårdcentraler, där det lönar sig att det är många ganska friska människor som kommer och som bara tar tio minuter. Det är inte lönsamt med människor som är kroniskt sjuka eller som behöver lång tid med läkaren. Det är detta som man enligt läkaruppropet vill förändra. Hur ser du egentligen på de frågor som dessa läkare lyfter fram?

Anders W Jonsson (C)

Anf. 27 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Detta replikskifte visar mycket tydligt skillnaden mellan hur vi i Alliansen och i Centerpartiet ser på sjukvården och hur Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ser på den. Vi anser att det är de boende i Hoting som ska fatta beslut om huruvida det finns behov av en hälsocentral där. Det ska inte vara de vänsterpartistiska och socialdemokratiska politikerna i landstingshuset i Östersund som gör det. Att man inte kunde sätta stopp för hälsocentralen i Hoting har lett till att hela norra Jämtland i dag, både i Strömsund och i Hammerdal, har en mycket framgångsrik och populär primärvård som är privat driven, vilket retar landstingsmajoriteten där uppe. Men de som ska fatta dessa beslut är patienterna, det är inte politikerna och byråkraterna i landstingshuset. Jag tycker att man i läkaruppropet pekar på flera av de utmaningar som jag också ser i svensk hälso- och sjukvård. Vi har administrativa system som inte är bra anpassade. Där krävs det ändringar. Vi måste titta vidare på vad det är som gör att de svenska läkarna, trots att Sverige är ett av de absolut mest läkartäta länderna i OECD, träffar förhållandevis få patienter och att vi har ett stort antal vakanser. När det gäller undanträngningseffekter av kömiljarden och den skärpta lagstiftningen har vi vid upprepade tillfällen bett Socialstyrelsen att mycket noga följa om man ute i hälso- och sjukvården bryter mot hälso- och sjukvårdslagen. Det är det som man de facto gör om man tar emot patienter med snuva i stället för cancersjuka patienter. Men Socialstyrelsen har inte funnit några tecken på en systematisk undanträngningseffekt i svensk hälso- och sjukvård av de nya prioriteringarna. Men vi kommer att gå vidare med att skärpa kraven på hälso- och sjukvården, så att man även tar in återbesöken. Patienten ska inte behöva vänta. Det är det som är grogrunden för framväxten av privata sjukförsäkringar, och den ska undanröjas. (Applåder)

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 28 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag är uppriktigt glad över att Centerpartiet ser den problematik som finns när det handlar om skillnader i vården. Det tar också Chess fram. Det är bra att ni håller med om att man behöver göra någonting åt detta. Ni säger i alla fall att det går åt rätt håll. Vi har ett förslag om att utforma ersättningssystem i vården utifrån just de socioekonomiska faktorer och utbildningsfaktorer som faktiskt har visat sig vara mycket avgörande. Jag undrar om Centerpartiet är redo att ha ett ersättningssystem som skulle kunna styra på ett sådant sätt att man minskar skillnaderna.

Anders W Jonsson (C)

Anf. 29 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det som Agneta Luttropp nu tar upp är ett mycket viktigt område. Det handlar om hur vi ekonomiskt ska ersätta det som händer i svensk hälso- och sjukvård. Sverige är inte unikt när det gäller att titta på detta, utan i stort sett alla OECD-länder har den här problematiken. Hur ska man hitta ekonomiska styrsystem och ekonomiska ersättningssystem för att styra hälso- och sjukvården åt det håll som man faktiskt vill? Detta är oerhört viktiga beslut att fatta beroende på att om man väljer en felaktig styrmodell styr man åt helt fel håll, vilket kan få förödande konsekvenser. I primärvården, som Agneta Luttropps fråga handlar om, finns det en diskussion om hur detta ska utformas. Ska det vara ren kapitering? Ska man dessutom ersätta per besök, vilket gör att man till viss del ersätter för de kroniskt svårt sjuka patienterna? Ska man ta in socioekonomiska faktorer? Ska man gradera patienterna utifrån den sjukdomsbild som de faktiskt har i ersättningssystemen? Här pågår det mycket forskning i Sverige, vilket jag tycker är bra. Man håller hela tiden på att förfina dessa instrument. Ett antal landsting har testat just den modell som Agneta Luttropp förespråkar. Men det lilla som jag har sett är att man har upptäckt att det finns en hel del svårigheter med den också beroende på att det blir mycket svårt att utifrån den prognostisera ett utfall. Man kan driva fram en inflation vad gäller olika faktorer i fråga om hur patienten beskrivs. Jag har ingenting principiellt emot att tänka nytt vad gäller ersättningsmodeller. Men jag tror att vi ska avhålla oss från att på nationell nivå i riksdagen ha politiska åsikter åt det ena eller andra hållet. Vi ska vara jättenoga med att följa upp resultaten, det vill säga att se till att jämlikheten ökar i svensk sjukvård. Vi kan i dag se att det sker, framför allt från de uppföljningar som är gjorda i Stockholm.

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 30 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Vi har samma mål, men våra vägar dit är kanske inte riktigt desamma. Jag har en fråga till av ett helt annat slag. Antalet undersköterskor har minskat väsentligt under de senaste åren. Antalet har minskat så mycket att var fjärde undersköterska har försvunnit från vården. Har Centerpartiet och Alliansen några som helst analyser eller förslag när det gäller detta eftersom det är någonting som man måste komma till rätta med inom en snar framtid?

Anders W Jonsson (C)

Anf. 31 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Orsakerna till att antalet sjuksköterskor under en 30-årsperiod har förändrats i svensk hälso- och sjukvård är flera. Inte minst handlar det om att vi har fått en mycket snabb medicinskteknisk utveckling. Den sjukvård som bedrivs i dag ställer betydligt högre krav på kompetens och utbildning. En annan förklaring till att vi har fått en stor förändring och ett minskat antal undersköterskor är att äldreomsorgen och stora delar av psykiatrin, där en tung del av bemanningen bestod av undersköterskor, i dag sköts av kommunen. Personerna finns alltså kvar, men de arbetar åt kommunen. Ytterligare en förklaring finner man om man tittar på den förändring som har skett inom ambulanssjukvården, där det för 20-25 år sedan var helt okej att de som jobbade där hade undersköterskekompetens. Då var de mycket välutbildade i förhållande till de andra ambulansförarna. Men i dag ställer vi snarast krav på att alla måste vara sjuksköterskor. Helst ska man ha en intensivvårdsutbildning som sjuksköterska för att ha denna kompetens. Jag tycker att det finns en del som tyder på att detta har gått för långt och att vi i dag även i den avancerade hälso- och sjukvården skulle ha behov av undersköterskor som skulle kunna göra en hel del av de uppgifter som i dag sjuksköterskor och till och med läkare sköter. Jag är alltså positiv till att vi har mer diskussion om huruvida läkarens alla arbetsuppgifter måste göras av en läkare. Eller kan det vara en sjuksköterska eller till och med en undersköterska som gör dem? Likaså är jag positiv till att man tittar på sjuksköterskans arbetsuppgifter. Kan det vara en läkarsekreterare eller en undersköterska som gör en del av dessa uppgifter? Här tror jag att vi måste fundera mycket. Tyvärr är det inte sällan så att det är de professionella organisationerna som är mycket måna om att ha revir som gör att man inte inkräktar på antalet. Här måste vi som politiker på något sätt lyfta oss över det och hitta en mer effektiv struktur som är till för att patienterna ska få en så bra vård som möjligt.

Saila Quicklund (M)

Anf. 32 Saila Quicklund (M)

Herr talman! När alliansregeringen tillträdde 2006 upplevde många vården som otillgänglig, och runt om i landet stod människor i vårdköer. Vi såg det, och vi vågade göra något åt det. Överbeläggning, långa köer och inställda operationer hotade patientsäkerheten. Vi lyssnade på väljarna som efterfrågade en ny väg, en regering som såg bristerna, erkände dem och ville göra något åt dem. Vi förstod att det inte fanns någon genväg, utan det skulle krävas reformer, översyn och möjlighet att ställa krav på landstingen. Vårdens utgångsläge 2006 var bristande tillgänglighet och långa köer. Det fanns stora kunskapsluckor om vårdens resultat och en närmast obefintlig valfrihet för patienter. Dessutom fanns inget fokus på särskilt vårdkrävande grupper. Vi såg och vi lyssnade till skogsarbetaren och undersköterskan med utslitna höfter och axlar. Vi tog del av deras berättelser om att de på grund av smärta inte kunde sova på nätterna och att magen var förstörd på grund av starka värktabletter. Vi ansåg att det självklart inte var acceptabelt, och vi tog krafttag för att förbättra den svenska hälso- och sjukvården. Vi ställde frågan: Hur kan vården bli bättre? Studier visar att resurserna till den svenska sjukvården har ökat över tid och att vi numera rekordsatsar på välfärden. Efter 90-talskrisens slut har Sverige spenderat strax över 9 procent av bnp på sjukvård. Låt mig nämna ett urval av de åtgärder som vi såg var direkt nödvändiga och sådant som är genomfört sedan 2006. Lagstadgad vårdgaranti och kömiljard Valfrihet i primärvården Satsningar på de mest sjuka äldre Strategi för bättre patientsäkerhet Strategi för jämlik vård Apoteksomreglering Etisk plattform inom vård och omsorg Nationell strategi för cancervården Rätt till ersättning för vård i annat EU-land Ny tillsynsmyndighet, Inspektionen för vård och omsorg Psykiatrisatsning, en omfattande sådan Strategi för patienter med kroniska sjukdomar En ny patientlag är på gång; en proposition har i dagarna lämnats till riksdagen Satsning på öppna jämförelser och kvalitetsregister Nya myndigheter - Myndigheten för vårdanalys och Folkhälsomyndigheten Vi har ökat tillgängligheten i sjukvården genom bland annat en lagstadgad vårdgaranti och införandet av kömiljarden samt förstärkt vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin. Alliansregeringen har infört valfrihet och ökat patientens delaktighet, till exempel genom vårdval i primärvården. Vi har infört särskilt stöd till valfrihet inom öppen specialiserad vård, och dessutom håller en ny patientlag på att formas. Herr talman! Vi har inte väjt för frågor som behövt en rejäl genomlysning, utredning och engagemang för att komma till bra lösningar. Det krävs mod för att göra det. Jag ska också nämna insatser för de allra sköraste och mest utsatta: Satsning på psykiatri, PRIO Satsning på de mest sjuka äldre Strategi för kroniskt och långvarigt sjuka Cancerstrategi Vård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd Strategi för jämlik vård och öppna jämförelser För att driva utvecklingen i rätt riktning har alliansregeringen fokuserat på områden där morötter i form av pengar kan bidra till att sätta fokus och bidra till verksamma åtgärder. Med kömiljarden har vi stimulerat på ett helt nytt sätt till kortare väntetider och bättre tillgänglighet. Vi har därmed brutit en mångårig trend med långa köer till vården. I många landsting levde man tidigare inte upp till vårdgarantin och köerna växte. Genom riktade insatser och resurser och tydliga krav på motprestation har förbättringar åstadkommits i alla landsting. En proposition gällande ny patientlag har nu kommit till riksdagen. Syftet med den nya lagen är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Den nya lagen innebär att patienten ska ges möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet. Landstingens skyldighet att erbjuda öppen vård utvidgas därmed till att gälla patienter som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård. Den nya patientlagen föreslås bland annat innebära följande: Den nuvarande informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas. Möjlighet för patienten att få en ny medicinsk bedömning kommer att utvidgas. Det innebär att möjligheten enbart villkoras av att han eller hon har en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom. Barns inflytande över sin vård ska bli tydligare. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2015. Herr talman! När alliansregeringen tillträdde fanns ingen övergripande nationell cancerstrategi. Alliansregeringen tog därför initiativ till en nationell cancerstrategi för att så långt det är möjligt förhindra insjuknande i cancer. Syftet är också att förbättra kvaliteten i omhändertagandet av patienter och förlänga överlevnadstiden efter en cancerdiagnos. En målsättning är även att minska skillnader mellan olika grupper i befolkningen när det gäller insjuknande och överlevnadstid. Alla ska ha samma möjligheter till god vård. Socialstyrelsen kartlägger för övrigt nu väntetiderna i cancervården. Öppna jämförelser inom cancerområdet är en viktig beståndsdel i arbetet med att utveckla och minska skillnaderna i vården. Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har slutit en överenskommelse som syftar till att landstingen ska påbörja arbetet med så kallad nivåstrukturering, det vill säga att koncentrera vården för ovanliga och särskilt svårbemästrade cancersjukdomar till färre vårdgivare. SKL ska även ta fram en nationell cancerguide riktad till cancerpatienter och deras anhöriga. SKL stöder dessutom ett arbete för att nyttja den samlade patologiska kompetensen bättre så att väntetider förkortas och medicinska bedömningar blir högkvalitativa och patientsäkra över hela landet. Herr talman! Vi alliansvänner är övertygade om att det är viktigt att stimulera landsting och kommuner att analysera sin verksamhet, lära av varandra, förbättra kvaliteten och effektivisera verksamheterna. Den så kallade vårdgarantin blev lag från och med den 1 juli 2010 och innebär att kraven på landstingen att ge vård i rimlig tid ökar. Vårdvalet innebär att invånare har full frihet att välja offentlig eller privat vårdgivare. Det totala antalet vårdcentraler har ökat sedan vårdvalet infördes, vilket i sin tur ökat tillgängligheten. Det är något som alliansregeringen självklart ser mycket positivt på. Sedan 2006 har antalet tillgängliga vårdcentraler ökat med 15 procent, och i dag finns det 1 172 vårdcentraler i Sverige. Sex miljoner besök genomförs varje år. 41 procent av hälsocentralerna drivs i privat regi. Oavsett om vården drivs i offentlig eller privat regi ställs självfallet samma krav på kvaliteten i vården. Vidare har alliansregeringen infört lagen om valfrihet, LOV, som inneburit att 200 nya vårdcentraler öppnats och makten flyttats från politiker till patient. Medarbetarna är nöjdare inom de privata verksamheterna och säger sig ha större inflytande över sin arbetssituation, till exempel schemaläggning. LOV har dessutom inneburit ett välkommet uppsving för kvinnligt företagande. Samma kvinnor, småföretagare, är nu väldigt oroliga för oppositionens vinstbegränsningar för just denna bransch. Allt fler får rätt vård i rätt tid när Alliansen får styra sjukvårdspolitiken. Allt färre behöver stå i kö. Allt fler får nu möjlighet att välja den vårdgivare de känner förtroende för. Allt färre tvingas gå till den vårdcentral som inte ger patienten ett gott bemötande. Dessa initiativ är en del av arbetet med att på ett seriöst och långsiktigt sätt ta ett helhetsgrepp på den svenska hälso- och sjukvården och de utmaningar som finns, och de finns, tro mig. Vi måste vara ödmjuka och se de utmaningar som kvarstår. Här behöver vi påminna oss om att hälso- och sjukvårdslagen är tydlig. Det är en ramlag som lägger ansvaret på landstingen att erbjuda god hälso- och sjukvård för dem som är bosatta inom det aktuella området. Tillsammans har alliansregeringen enats om viktiga reformer på vårdområdet. Det har bidragit till lösningar på problem som länge framstod som helt olösliga. Sammantaget bildar det en plattform för en politik för en köfri, säker och jämlik hälso- och sjukvård med hög kvalitet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Lena Hallengren (S)

Anf. 33 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag tackar Saila Quicklund för anförandet. Det är naturligtvis så att det händer saker på åtta år. Det hade annars varit en bedrövelse för oss alla och för den samlade sjukvården. Men Saila Quicklund verkar ha en svartvit syn på hur det stod till i vården 2006 och en ganska rosenskimrande syn på hur det ser ut i dag, med tanke på alla de uppror och signaler som vi får om att inte allt står rätt till. Men jag hade inte tänkt uppehålla mig vid själva testamentet, så att säga, utan vid de medicinska resultaten i svensk sjukvård. Dessa står sig i dag väl i internationella jämförelser, men utmaningen handlar om att se till att sjukvården fortsätter att utvecklas och att innovationer hela tiden görs och kommer vården till del. Vi kan ta den kroniska och livslånga sjukdomen diabetes till exempel. Där handlar det om att få bästa möjliga hjälpmedel och vård i dag, men också om att få uppleva nya framsteg för ännu bättre vård och livskvalitet. Som jag sade i mitt huvudanförande är vi från Socialdemokraternas sida oroade över att de kliniska prövningarna har halverats på tio år. Jag vill veta vad Moderaterna och regeringen har för förslag för att vända den utvecklingen och se till att vi får en helt annan kraft och utveckling när det gäller kliniska prövningar.

Saila Quicklund (M)

Anf. 34 Saila Quicklund (M)

Herr talman! Som jag nämnde i mitt huvudanförande finns det en stor ödmjukhet inför att utmaningar kvarstår. Jag väljer ändå att beskriva dagens verklighet, det som förekom 2006 och de insatser som regeringen har gjort för bättre tillgänglighet, mer inflytande för patienten och så vidare. Vi har hört ett ganska långt anförande om det. Det är inte svart och vitt för mig, utan det finns utmaningar kvar. Jag vill dock belysa det positiva som har hänt. Självklart ska arbetet fortsätta. Lena Hallengren frågar om den kliniska forskningen. Självklart ska regeringen fortsätta med de stora satsningar som gjorts. Det är historiskt stora satsningar och anslag som har gått till de här delarna, och detta ska fortsätta. Det är alltid positivt med replikskiften i kammarens debatter; det får oss att beskriva skiljelinjerna i den politik som vi för. Just nu är det Moderaterna kontra Socialdemokraterna. Jag skulle vilja kontra med en fråga till Lena Hallengren och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet uttrycker tydligt att deras mål är att regera med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vänsterpartiet har en tydlig uppfattning att man bör avskaffa lagen om valfrihet och förbjuda vinster inom välfärdsföretag. Min fråga till Lena Hallengren är: Är detta även Socialdemokraternas inställning till vinster i välfärden?

Lena Hallengren (S)

Anf. 35 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Saila Quicklund nämnde inte forskning i sitt långa anförande. Det var därför jag valde att fokusera på detta. Det går inte att prata om fri etablering, tillgänglighet och kömiljarder men tappa det som är ett av huvudbenen för sjukvården och framtiden om vi menar allvar med att vi vill ha en medicinsk utveckling och medicinska resultat även i framtiden. Jag vill verkligen säga att vi står oss rätt väl i internationella jämförelser. Men ska vi göra det även i framtiden krävs det att vi inser att den kliniska prövningen har halverats på tio år. Det är väldigt dramatiskt och verkar inte vända, som det ser ut just nu. Vad menar Saila Quicklund att regeringen har gjort för stora insatser som man avser att fortsätta med? Det är faktiskt inte så att man behöver lägga in kliniska prövningar och forskning i sina upphandlingar eller ersättningssystem till exempel. Det finns egentligen inga riktigt bra fonder eller medel att använda när det gäller att implementera och få in innovationerna i vården. Det är klart att det blir mer pengar i alla verksamheter så länge man inte gör neddragningar, men att det skulle vara historiskt stora forskningsanslag till sjukvården måste jag få ifrågasätta ganska kraftfullt. Saila Quicklund är nyfiken på vad Socialdemokraterna tycker om vinster i välfärden. Vi har haft många debatter om det och skrivit omfattande program. Vi har aldrig sagt att vi vill förbjuda någon vinst. Jag tror inte att det var någonting jag sade i mitt anförande heller. Vi har den socialdemokratiska politik som vi har stått för under mycket lång tid och kommer att komma överens med de partier som vi ska regera tillsammans med.

Saila Quicklund (M)

Anf. 36 Saila Quicklund (M)

Herr talman! Lena Hallengren vill inte kännas vid tidigare uttalanden. Jag kan citera det som framkom efter er kongress. Era förslag ska "avsevärt begränsa vinsterna". "Vinstintresset ska inte vara styrande." I Agenda- debatten mot Göran Hägglund - så sent som förra söndagen tror jag det var - framgick det med oerhörd tydlighet att du var emot den fria etableringsrätten, Lena Hallengren. Det här får väldiga konsekvenser för den svenska hälso- och sjukvården och för de företagare som jag stått och pratat om tidigare. 16 av de 20 populäraste hälsocentralerna är i privat regi. Öppettiderna har ökat med tio timmar i veckan. 80 procent av de här företagarna är kvinnor, och Socialdemokraterna uttrycker ju ofta att man är ett jämställt parti. Det görs sex miljoner besök per år inom den privata näringen på den här sidan. Tillgängligheten, delaktigheten och inflytandet har ökat. Undersökningar som Socialstyrelsen har gjort visar att 80 procent vill ha valfrihet. Men Socialdemokraterna väljer att lägga besluten i kommunhuset på politisk nivå i stället för att människor själva ska få bestämma vilken hälsocentral de ska gå till. Frågan blir då rätt naturlig: Vilka av de 200 nya hälsocentralerna i privat regi med sex miljoner besök är det du vill ta ned, Lena Hallengren? Det går inte att komma ifrån att det i kongressbeslutet, som jag har läst innantill ur, talas om att "avsevärt begränsa vinsterna". Det går inte att komma ifrån att du är emot den fria etableringsrätten. Du var väldigt tydlig på Agenda i söndags.

Eva Olofsson (V)

Anf. 37 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag kan inte låta bli att säga att vi får hoppas att den där skogsarbetaren inte var så utsliten att han blev sjukskriven en längre period och utförsäkrad och med allt elände så småningom kanske hamnade i fas 3. Vi får också hoppas att han kunde fortsätta med sitt jobb, så att han inte blev arbetslös och fick gå på en a-kassa som är alldeles otroligt låg i dag. Jag tror inte att han känner att hans berättelse blivit hörd i den moderata politiken. Jag funderar på hur Saila Quicklund ser på ersättningssystemen. I läkaruppropet framför man uppfattningen att styrmodellerna styr helt fel. Man skriver: "Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet. I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat. - - - Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter." Det vore intressant att få veta vilka ersättningssystem och styrsystem Moderaterna vill ha i hälso- och sjukvården. Vi har väldigt skarp kritik. När professionen kallar en del av de vårdcentraler Saila Quicklund snackar så väl om för "snorforor" därför att det är lönsamt att ta emot patienter som får förkylningar och luftrörskatarrer och som tar kort tid, medan det inte alls är så lönsamt att ta emot patienter med stora vårdbehov, då tycker jag att man har hamnat fel. Då styr man inte sjukvården utifrån människors behov. Jag hör dig prata om att företag ska kunna starta, Saila Quicklund. Men sjukvården är väl till för människor som är sjuka? Det är den i alla fall i Vänsterpartiets och min värld. Den är inte till för att företag ska plocka ut vinst.

Saila Quicklund (M)

Anf. 38 Saila Quicklund (M)

Herr talman! Eva Olofsson pratar om "utförsäkrade". Vi väljer att använda begreppet "omförsäkrade", eftersom man går från en försäkring till en annan. Jag kan också upplysa Eva Olofsson att 2006 satsade regeringen 90 miljoner på rehabilitering som omfattar skogsarbetaren med den onda höften. Vi har tiodubblat den summan. Vid den så kallade utförsäkringen, som vi nu kallar omförsäkring, finns det liksom tidigare i processen chanser att få mycket bättre och mer rehabilitering än vad man tidigare fått under er tid i regeringen. Jag förutsätter att han har fått hjälp. Förutsättningarna är i varje fall betydligt bättre. Jag håller med Eva Olofsson om att den administrativa bördan för både läkare och annan personal är enorm. Vi vet i dag till exempel inom primärvården att 80 procent av tiden går till administration och 20 procent till patientkontakter. Här har vi en jättestor utmaning som vi måste titta på. I sitt tidigare anförande har Anders W Jonsson nämnt att andra professioner kan avlasta. Jag tycker att man nogsamt ska titta på: Hur underlättar vi och minskar administrationen? Regeringen har nu tillsatt en utredare, Göran Stiernstedt, som ska analysera just de problem som Eva Olofsson väljer att lyfta fram i det här sammanhanget. Det är helt i rätt riktning. Det finns väldigt många saker att se och åtgärda i detta. Det är väldigt positivt att regeringen har tagit tag i det. Vi får avvakta utredningen, men det ser positivt ut. När det gäller ersättningssystemen blir jag nästan orolig när Eva Olofsson beskriver att läkarkåren - och här får jag titta på vår egen läkare i salen - helt oetiskt skulle välja snuva framför andra åkommor. Det är etiskt oriktigt. Jag hoppas att det inte förekommer.

Eva Olofsson (V)

Anf. 39 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Speciellt om man har ersättningssystem som bara premierar läkarbesöken finns det många som gör det bästa möjliga av det. Det finns ett ekonomiskt incitament att ta emot så många besök som möjligt på den tid läkaren har. Det är inte en slump, som jag sade förut, att det blir tolv vårdcentraler på Östermalm och sex i Botkyrka fastän man i Botkyrka har mycket större hälsoproblem. Jag skulle vilja veta lite hur Saila Quicklund ser på den första linjens sjukvård i primärvården. I Vänsterpartiets bild av hur vi vill ha hälso- och sjukvården ser vi primärvården som första linjens sjukvård. Den ska innehålla många olika delar. Den ska ha ett områdesansvar, kunna ha en dialog med befolkningen i området och samarbeta med skolhälsovård och äldreomsorgen. Den ska kunna samarbeta med föreningar, få kunskap om befolkningen och kunna jobba hälsoförebyggande. Det är bland annat därför som vi vill satsa 1 miljard på att utveckla detta i primärvården. Vi ser hur det till delar ha slagits sönder. I Stockholm har till exempel familjecentralerna upphört i och med vårdvalet. Det stämde inte med att man ska ha samma vårdval rätt över. Familjecentralerna var där sjukvård, socialtjänst, bvc och öppen förskola ofta samarbetade på ett väldigt bra sätt och kunde fånga upp många barn och deras föräldrar. Det handlar om en sjukvård som tar ett befolkningsansvar och har förutsättningar att jobba på det sättet. Människorna kan naturligtvis välja en vårdcentral i ett annat område om de tycker att det är något som fattas. Är inte det en sjukvård som skulle jobba hälsoförebyggande och kunna spela en betydligt större roll än den sjukvård du beskriver där det handlar om att ett företag vill starta? Om man till exempel vill ha flest i Stockholms innerstad är det där sjukvårdens resurser ska hamna.

Saila Quicklund (M)

Anf. 40 Saila Quicklund (M)

Herr talman! Eva Olofsson väljer att ondgöra sig över hälsocentralerna i storstadsområdena. Jag sitter med andra erfarenheter där hälsocentraler ha kommit till i byar, jag kan inte ens kalla dem samhällen. Det har skett i Strömsund, Hede och Hammerdal. Där finns privata utförare, trots att de har blivit motarbetade av landstingsledningen. Den styrs i nuläget av V och S. Miljöpartiet har valt att hoppa av samarbetet. Här ser jag problematiken, Eva. Hälsocentralerna kommer inte till stånd. Det finns i dag ingen företagare som startar om det inte finns ett underlag. Hälsocentralerna har avlastat vården i övrigt. Jag förstår inte problematiken och varför Vänsterpartiet ondgör sig över fler hälsocentraler som avlastar sjukvården och ger en bättre tillgänglighet och bättre bemötande. Patienter och kunder är nöjdare - ja, det är samma sak. Alla lovordar det. Vänsterpartiet väljer att ondgöra sig över det. Jag måste kommentera en sak. Eva Olofsson säger att Vänsterpartiet i sin budget väljer att uttrycka att man vill köpa vårdplatser och att man vill tillsätta mer personal. Det är 1 ½ miljard som ni vill satsa. Det är sjuksköterskor, kuratorer, sjukgymnaster, och så vidare. Vi har räknat på detta. Den summan ger några personer per län. Det ska lösa hela utmaningen med den svenska hälso- och sjukvården. Vill Eva Olofsson förstatliga den svenska hälso- och sjukvården? Det tyder det på. Hela den politik som ni för går i den riktningen. Ni talar aldrig om kvalitet, Eva Olofsson, utan ni talar bara om vinster i välfärden. Ni talar inte om smärtorna och tillgängligheten för patienterna. Av rent ideologiska skäl säger ni nej till vinsterna i välfärden. Ni ser inte det positiva som har hänt.

Barbro Westerholm (FP)

Anf. 41 Barbro Westerholm (FP)

Herr talman! Vi har i dag att hantera 240 yrkanden. En del av dem gäller statens ansvar för hälso- och sjukvården, och andra gäller kommuners och landstings ansvar. Sedan har vi ett antal yrkanden som har debatterats tidigare men där det inte har tillkommit någonting nytt. Jag vill koncentrera mig på det som gäller statens ansvar. För någon månad sedan var det ett seminarium på Handelshögskolan där man konstaterade att det inte går att styra hälso- och sjukvården. Den är ostyrbar. Det är patienterna, läkare och andra som har ansvaret. Det går inte att styra, för då riskerar vi att vi inte får en situation där de som är mest i behov av vård och omsorg kommer i första hand när det gäller hälso- och sjukvård. Regeringen försöker därför att arbeta dels med incentiv, dels med direktiv inom hälso- och sjukvården. När man gör det är det viktigt att man ser till vilken kunskap vi har. Vad vet vi om hälso- och sjukvården i olika avseenden? I dag är kvalitetsjämförelser och öppna säkerhetsförhållanden viktiga. Vi vet att kvalitetssäkrandet ger oss kunskap om vad som är bra och vad som är mindre bra. Det är någonting som både staten och landsting och kommuner har nytta av när de arbetar vidare för en bra hälso- och sjukvård. Också de öppna jämförelserna är av stort värde. Det gäller även de som SBU har. Vad är det för vård och omsorg som är evidensbaserad? Det måste vi ha. Vi måste bli av med det som inte längre är modernt. IVO är vår nya myndighet när det gäller patientsäkerhet. Där får vi mycket kunskap om vad som har gått mindre väl men också om hur vi kan arbeta för att bli av med en del av de risker som vi tidigare inte har fått så god kunskap om. Vi har också Myndigheten för vårdanalys som går vidare och ser på hur vi kan utveckla vården och omsorgen, hälso- och sjukvården, på ett bra sätt. Vi får också andra myndigheter, som myndigheten för tandvård och läkemedelsfrågor. Vi har Läkemedelsverket och så vidare. Allt detta lär vi oss av, och det utvecklar vården och omsorgen på ett positivt sätt. En annan fråga som kommer i dagen är den ojämlika hälso- och sjukvården. Staten, regeringen, diskuterar och arbetar tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting för att få en bättre jämlik hälso- och sjukvård. Detta går framåt. Vi är inte i mål, men det är ett arbete som går vidare. Vi ser det till exempel när det gäller IVF - assisterad befruktning. Vi är inne på användningen av en hel del läkemedel och så vidare. Jag ska tala lite om patientens inflytande i sammanhanget. År 1982, när vi fick ramlagen om hälso- och sjukvård, var det tydligt att nu skulle också patienterna vara med i ett medbestämmande. Det var inte läkare, sjuksköterskor och andra som skulle bestämma hur patienterna skulle vilja ha det. Detta har inte riktigt kommit i mål trots att det har gått många år därefter. Nu i dag fick vi patientlagen på riksdagens bord. Här kommer verkligen ett beslut som säkerställer att patienter nu ska kunna bestämma själva hur de vill välja hälso- och sjukvården och var de vill ha den. Det handlar också om de fall då man inte vill ta emot mer vård. Om man är svårt sjuk och hellre vill ha god vård och omsorg får man besluta om att bara få just den och inte andra behandlingsmetoder. Jag hoppas att detta faller i god jord. Motionstiden löper några veckor framöver. Ännu en sak som jag vill hinna med här är specialistsjuksköterskorna. Detta är ett tillkännagivande. Det handlar också om att vi ska se på andra yrkesgrupper. Var kan vi framöver delegera eller ändra ansvarsfördelningen? Här tror jag att det finns mycket att vinna med ett förändrat ansvar. Vi har tidigare diskuterat tandhygienisterna och deras möjligheter att ta över insatser från tandläkarna så att dessa kan koncentrera sig på svårare insatser och specialistinsatser i högre grad än vad de hinner med i dag. Samma sak gäller läkare, sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, sjukgymnaster och så vidare. Det finns uppgifter som kan läggas över på andra så att man kan få mer tid för det som andra inte kan utföra inom hälso- och sjukvården. Detta är naturligtvis en knepig sak, för det finns också revirtänkande - man vill fortsätta att hålla fast i sådant som andra kan göra. Det fanns ett motstånd när barnmorskorna fick ta över sex- och samlevnadsundervisningen och även senare när det gäller medicinska aborter. Men barnmorskorna har skött detta oerhört väl, och vi måste gå vidare med detta arbetssätt. Till sist: Man reagerar i olika yrkesgrupper mot organisation och att man inte får göra rätt saker. Regeringen har genom Göran Stiernstedt börjat gå igenom de tidstjuvar som vi ser i hälso- och sjukvården. Det handlar exempelvis om datasystemen. Jag var på en utbildningsdag för ST-läkare och allmänläkare där man konstaterade att man fick väldigt lite tid att tala med patienterna därför att förskrivningen av läkemedel via systemet Pascal är så tidskrävande. Då var det någon doktor som sade: Då återgår vi till att skriva på pappersrecept och ber patienterna ta med en lista över vilka läkemedel de får medan man löser it-systemets problem! Men detta är alltså på gång, och vi måste klara ut det här med tidstjuvarna. Under de nästan åtta år som regeringen har arbetat med hälso- och sjukvården har man flyttat fram positionerna hela tiden. Vid nya förändringar har man bett myndigheter att följa hur det har gått med förändringarna. Man ändrar om man hittar sådant som kan göras bättre på annat sätt. Det sker alltså fortlöpande utvärdering och självkritisk granskning av det som man håller på med. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Eva Olofsson (V)

Anf. 42 Eva Olofsson (V)

Herr talman! När det gäller det här med att titta över professionerna och vem som ska göra vad instämmer jag helt i vad Barbro Westerholm säger. Jag tror att det finns mycket man kan göra, och man kan jobba tvärprofessionellt och ha tid och utrymme för det. Jag funderade på specialistsjuksköterskorna. Vi ser hur det blir färre och en allt lägre andel som har specialistsköterskeutbildning. Inom vissa områden, till exempel när man jobbar med äldre, är de specialistutbildade väldigt få. Trots att man utbildar lite fler är det många som går i pension, så antalet fortsätter att minska. Jag funderar på det tillkännagivande som regeringen har. Vad innebär det konkret, helt enkelt? Vad ser du för något i det, Barbro Westerholm? Vi har tydligt sagt från Vänsterpartiet att vi ser att det finns hinder när det gäller att nå upp till en högre andel specialistutbildade sjuksköterskor. Ett är att man på många håll har fått betala detta själv. Nu börjar en del regioner och landsting inrätta utbildningsanställningar, även om det inte är i så stor skala. Man har fått betala det själv, och i genomsnitt har det tagit 19 år att tjäna in det genom den måttliga löneförhöjning man får. Om vi ska vända denna trend, som har sjunkit från 70 till 40 procent, tycker vi i Vänsterpartiet att man får ta ett nationellt ansvar och satsa rejält. Det är därför vi har avsatt pengar för att sjuksköterskor ska kunna specialistutbilda sig på utbildningsanställningar. När detta är fullt utbyggt kommer vi att ha avsatt nästan 1 miljard - 900 miljoner - i vår budget. Vad ligger det för konkret i det förslag som ni har? Det är lite svårt att utläsa det, tycker jag, och jag vet att Vårdförbundet också tycker det. De undrar, nämligen.

Barbro Westerholm (FP)

Anf. 43 Barbro Westerholm (FP)

Herr talman! Jag tycker att det är solklart: Här sker nu en satsning på specialistsjuksköterskor, och vi har också uttalat det i majoritetsdelen av betänkandet. Folkpartiet liberalerna hade vårt kommunala riksmöte denna helg, och då kom frågan upp. Från den landstingskommunala sidan är man helt överens om att landstingen nu måste satsa på en utbildning värd namnet för dem som vill bli specialistsjuksköterskor. Jag tvivlar inte en sekund på att det här nu ska utvecklas vidare. På riksmötet diskuterade vi främst specialistsjuksköterskor inom äldrevården och äldreomsorgen, men också inom en rad andra specialiteter. Detta kommer att bli bättre för patienterna, men det kommer också att vara mer kostnadseffektivt än vad situationen är i dag. Specialistsjuksköterskorna kommer att ha rätt utbildning för de behov som patienterna har, medan läkare och andra specialister kan koncentrera sig på andra delar av den vård och omsorg som behövs.

Eva Olofsson (V)

Anf. 44 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Det är jättebra om man är överens om det. Jag konstaterar i alla fall att Barbro Westerholm och Folkpartiet tycker att det är upp till landstingen att fixa det här. Vi i Vänsterpartiet vill göra en nationell satsning för att detta ska hända och för att det inte ska ta alldeles för lång tid. Vi vet att många landsting har det ganska tufft ekonomiskt i dag. Du tog dock upp en annan fråga som är viktig, Barbro. Det är jämlik sjukvård. Det finns en grupp människor, människor med olika funktionsnedsättningar, som faktiskt får mycket sämre sjukvård. Bland andra Socialstyrelsen har tagit upp att många som bor i till exempel gruppboenden och på LSS-boenden inte alls får det stöd man ska ha för att upptäcka cancer eller får den cancerbehandling man ska ha. Många människor med psykisk funktionsnedsättning får också betydligt sämre sjukvård än andra. Jag tror inte ens att jag såg att det står något tydligt i betänkandet om att vi i Vänsterpartiet har lyft upp de frågorna och tycker att man måste titta särskilt på det här området. En annan fråga som vi har lyft upp är hur situationen ser ut för de som är traumatiserade av tortyr och krig. Kunskaperna är alldeles för bristfälliga. Man upptäcker inte att det finns trauman eftersom man inte vet vad det innebär ute på bvc, mvc eller vårdcentraler. Människor kan alltså få gå med problematiken länge och får krav på sig från försäkringskassa och arbetsförmedling som inte går att leva upp till innan man har fått stöd och hjälp. Det här går också vidare till barn. Anhöriga påverkas väldigt mycket. Vi skulle vilja att man ser till att det finns stöd och behandling i hela landet, men också att man ser till att kunskapen om det här kommer ut till dem som dessa personer kommer i kontakt med, både i sjukvården och inom myndigheter.

Barbro Westerholm (FP)

Anf. 45 Barbro Westerholm (FP)

Herr talman! Ja, det är just när det gäller de problemen som öppna jämförelser och kvalitetsregistren ger oss kunskap om var vi behöver sätta in mer resurser och var vi behöver mer kunskap för att de grupperna ska kunna få bra hälso- och sjukvård på lika villkor. Men vi har hunnit lite olika långt med frågorna. I regeringen arbetar Erik Ullenhag särskilt med frågan om människor som har varit utsatta för tortyr och krigshändelser av olika slag, framför allt när personerna blir mycket gamla och också drabbas av demens. Det är en fråga som måste tas upp med de ansvariga personerna i kommunerna och landstingen. Vi har det kommunala självbestämmandet, och det är jätteviktigt att landsting och kommuner har en dialog om hur man kan samverka för bra insatser. Det behövs nämligen insatser på olika nivåer, men de ska göras på rätt ställe. Det låter lite grann som om oppositionen vill att staten nu ska ta över ansvaret för vård och omsorg. Om ni talar med era egna i partierna tror jag inte att ni egentligen vill det.

Anders Andersson (KD)

Anf. 46 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Betänkandet som vi nu debatterar är ett motionsbetänkande med fler motionsyrkanden än de flesta som redovisas här i kammaren. Det ser jag som en signal om att hälso- och sjukvården ligger många människor varmt om hjärtat. Det handlar om livet - ja, hela livet. Förutsättningarna för god hälsa är att vi känner att vi kan lita på att hälso- och sjukvården finns där när krämpor kommer eller när sjukdomar drabbar oss. Som kristdemokrat vill jag verka för hälso- och sjukvård med hög kvalitet och stor tillgänglighet, som ger trygghet och likvärdig och jämställd vård över hela landet. Det är utgångspunkten för oss i vårt politiska arbete, och det har också varit utgångspunkten i vårt arbete i alliansregeringen. Inledningsvis vill jag markera att hälso- och sjukvården ska styras utifrån patientens behov. Det är en hälso- och sjukvård som utgår från patientens behov, och det är fastslaget i de prioriteringsriktlinjer som vi har drivit igenom med riksdagsbeslut. Utöver denna prioritering har vi också markerat att vi slår vakt om en gemensam, solidarisk finansiering av hälso- och sjukvården. Människor i vårt land ska känna sig trygga med att vi har gemensamt ansvar för hälso- och sjukvården, även när det gäller finansiering. Under de två senaste mandatperioderna kan vi se klara förbättringar. Vi kan se utveckling och positiva delar. Vi har gått från dålig tillgänglighet i sjukvården till bra tillgänglighet. Vi har gått från långa vårdköer till korta vårdköer. Vi har gått från stora kunskapsluckor när det gäller vårdens resultat till att vi nu mäter och kan redovisa såväl framsteg som det som är bekymmersamt. Vi har gått från nästan obefintlig valfrihet för patienterna till en värld där patienten verkligen finns i centrum och där vi nu till och med kommer att få en ny patientlag som markerar detta. Det har hänt mycket inom hälso- och sjukvården sedan 2006 då Socialdemokraterna fick släppa ifrån sig regeringsmakten och en ny alliansledning tog plats i Rosenbad. Jag tvekar därför inte att i debatten peka på några områden som utmärker det som alliansregeringen har åstadkommit och som mina allianskolleger också har lyft fram. Det gäller bland annat en lagstadgad vårdgaranti. Frågan är om någon vågar ifrågasätta den nu, men den var ifrågasatt innan den kom. Det är självklart att det är patientens rätt. Kömiljarden sätter väl egentligen ingen ett frågetecken för i den allmänna debatten. Man ser att det har varit nödvändigt för att minska vårdköerna och för att patienten ska få vård i tid. Och när det gäller valfrihet i primärvården är patientens inflytande en naturlig utveckling. Satsningen på de mest sjuka äldre är ett försummat område som det nu har fokuserats på. Regeringen har satsat kraftigt, med över 4 miljarder, på området. Även strategin för bättre patientsäkerhet har lyfts upp på ett sätt som vi inte kunde se för tio år sedan, men där måste vi fortsätta. Jag välkomnar strategin för jämlik vård, som flera har talat om, som regeringen kom med 2012 och som vi nu också kan se i Socialstyrelsens rapport Öppna jämförelser - Jämlik vård 2013 . Den pekar på att vi faktiskt har gjort förbättringar. Men det finns fortfarande mycket att göra för att vi ska få en jämlik vård. Vi har genomfört apoteksomreglering, vi har ökat utbildningsvolymerna när det gäller sjuksköterskor och läkare, och vi har - vilket har framhållits här i kammaren - en ny nationell strategi för cancersjukvården. Den var ifrågasatt, men är nu en självklarhet. Vi har skapat en ny tillsynsmyndighet, Inspektionen för vård och omsorg, som på ett tydligare sätt markerar att vi har ett samlat ansvar även för att följa upp vad som händer i sjukvården. Tandvårdsreformen och de miljardsatsningarna är andra delar. Dessutom har psykiatrisatsningen och PRIO-arbetet utvecklats och är en av de viktiga delarna för att skapa en god hälsa för hela befolkningen. Jag vill inte minst lyfta fram en annan del, nämligen den nationella strategin för att förebygga och behandla kroniska sjukdomar. Reumatiker, astmatiker och andra med kroniska sjukdomsbesvär har alldeles för länge fått en placering i sjukvården som inte har gett den prioritet som sjukdomarna och dessa kroniska besvär kräver i form av insatser. Nu finns det en nationell strategi för de frågorna. Vi har också en fortsatt satsning på öppna jämförelser och kvalitetsregister. Herr talman! Resurserna till hälso- och sjukvården har varit ett prioriterat område för alliansregeringen, trots att vi under de här åtta åren har haft en finanskris, en ekonomiskt kärv utveckling - vi minns alla 2008. Trots det har de samlade utgifterna på välfärdsområdet ökat med 45 miljarder kronor i fasta kronor och fasta priser. För enbart hälso- och sjukvården handlar det om en ökning med 22 miljarder i fasta priser sedan 2006 då den nuvarande alliansregeringen med Göran Hägglund som socialminister tog över ansvaret för just hälso- och sjukvården. Om man vill sammanfatta vad regeringen gjort och vad som utmärker den kan man se följande tre områden. För det första har det skett en kraftig förstärkning när det gäller tillgänglighet till hälso- och sjukvården. För det andra har det varit valfrihet och delaktighet för den enskilde patienten. För det tredje har man förstärkt insatserna för de allra sköraste och mest utsatta. Herr talman! Bland de frågor på sjukvårdsområdet som vi kommer att hantera under våren efter regeringens beslut förra veckan är förslaget om en ny patientlag. Syftet är att stärka och tydliggöra patientens ställning och att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Det är ganska stora förslag som innebär en rad förbättringar som jag ser fram emot. Bland annat kommer patienten själv att få möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet. Landstingen får med den nya lagen skyldighet att erbjuda öppenvård och primärvård också för personer som bor i ett annat landsting. Det underlättar livet för många som bor på en ort och jobbar på en annan. Det underlättar också för patienter som bor i ett landsting med långa väntetider att söka sig till ett grannlandsting som kanske har kortare väntetider. Detta är några delar i den patientlag som enligt våra ambitioner träder i kraft den 1 januari 2015. Utöver det jag nämnt innebär den nya lagen att den nuvarande informationsplikten gentemot patienten utökas, att möjligheten för en patient att få en ny medicinsk bedömning kommer att utvidgas och att barns inflytande över sin vård blir tydligare. Jag vill understryka att vi i patientlagen har lagt in detta barnperspektiv och markerar barnkonventionens betydelse. Herr talman! Mycket har gjorts och hänt sedan alliansregeringen tog över. Som kristdemokrat är jag glad för det utvecklingsarbete och det tydliga fokus som har funnits, men mer finns att göra. Jag vill som kristdemokrat särskilt peka på arbetet med jämlik vård. Cancervården har varit aktuell under början av detta år, bland annat i de rapporter och granskningar som SVT har gjort. Jag upplever att det på många håll fortfarande finns oacceptabla väntetider. Skillnaderna i väntetiderna kan inte tillåtas vara så stora mellan de olika landstingen. Att komma till rätta med denna ojämlikhet har socialministern angivit som en av sina viktigaste uppgifter, vilket hedrar honom. Därför finns kömiljarden, som mycket verksamt bidragit till att vi har färre som väntar och att de som väntar får göra det allt kortare tid. Därför har också alliansregeringen initierat en nationell cancerstrategi som stegvis utvecklar och förbättrar den svenska cancersjukvården. Att behandla cancer, särskilt ovanliga former, kräver stor kompetens och ibland avancerad utrustning. Det leder till slutsatsen att vi till vissa delar måste acceptera en centralisering av den mest kvalificerade vården till ett fåtal enheter, för vi kan inte uppnå toppresultat på varje enskild enhet. I detta utvecklingsarbete för högsta kvalitet och jämlik hälso- och sjukvård tror jag att det är klokt att staten tar ett fastare grepp om sjukvårdsorganisationen. För att uppnå en mer jämlik och rättvis sjukvård behövs en tydligare samverkan i större regioner och kanske, i vissa delar, behövs det också ett direkt statligt ansvar. För oss kristdemokrater är arbetet med jämlik hälso- och sjukvård nästa mandatperiods stora utmaning. Jag är övertygad om att det finns ett brett stöd hos allmänheten för denna prioritering. Herr talman! Jag vill avslutningsvis notera att vi kristdemokrater i utskottsbetänkandet avlämnat särskilda yttranden där vi markerar vår uppfattning om barnperspektivet gällande assisterad befruktning och surrogatmoderskap. Dessa yttranden finns under punkterna 8 och 10. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet SoU10. (Applåder)

Lena Hallengren (S)

Anf. 47 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag ska inte låta Anders Andersson gå miste om ett replikskifte. Det är alltid roligt. Jag ska börja med att säga att ni har gjort en del bra saker. Jag tror att vi har understrukit det. Om man går tillbaka och tittar i protokollen kan man se att vi från oppositionen i princip alltid inleder med att säga att svensk sjukvård står sig väl vid en internationell jämförelse och att det händer en hel del bra saker. Vid många tillfällen har jag berömt just cancerstrategin och de regionala cancercentrumen, även om farten skulle kunna accelerera lite grann. En huvudfråga är det som Anders Andersson själv kom in på här på slutet, nämligen att faktiskt förstatliga sjukvården och att stärka det statliga greppet över svensk sjukvård. Jag tänkte att Anders Andersson skulle få ta tillfället att för övriga partier, inte minst allianspartierna, förklara varför ett förstatligande är det bästa för sjukvården. Om vi nu ska knyta an till betänkandet, vilket ju görs då och då i debatten, finns det ju ett konkret förslag från Socialdemokraterna om att nationella riktlinjer borde vara obligatoriska. Det säger Anders Andersson och Kristdemokraterna nej till. Jag har svårt att se hur man å ena sidan vill förstatliga sjukvården eller åtminstone ta steg och stärka greppet från statligt håll medan man å andra sidan inte vill att nationella riktlinjer, som grundar sig på beprövad erfarenhet och forskning, inte ska vara obligatoriska. Det blir en lite svår ekvation för mig. Men jag lyssnar, Anders Andersson!

Anders Andersson (KD)

Anf. 48 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Jag tackar Lena för frågan. Inledningsvis vill jag säga att jag också uppskattar den dialog som finns mellan alliansregeringen, våra olika partier och oppositionens partier. Det finns ett erkännande också hos er av att svensk hälso- och sjukvård ligger i framkant. Sverige är ett av världens tryggaste länder att bli sjuk i. Det är ett av de länder där man har störst möjlighet att ge bot, bättring och lindring. När det gäller förslaget om att göra nationella riktlinjer obligatoriska har vi samtalat med professionens företrädare. Så sent som i fredags hade vi överläggning med Socialstyrelsen om detta, och vi får hela tiden tummen ned. Nationella riktlinjer som obligatoriska skulle i sig vara en låsning, och man skulle kunna ledas att tro att de beskriver behandling på individnivå. Det är därför vi inte har stött detta. Och det är därför som vi har avstyrkt det förslag som Socialdemokraterna har lagt fram i sin reservation. Vi tror däremot att staten måste ha starkare kontroll över organisationen av hälso- och sjukvården. Jag pekade på detta när det gäller cancersjukvården. Där har vi tagit ett steg. Fram till 2006 motsatte sig socialdemokratiska regeringar en nationell cancerstrategi. Jag har försökt räkna, och jag vet inte om det var 17 eller 18 gånger som vi i allianspartierna blev nedröstade av de rödgröna när vi ville ha en nationell cancerstrategi. Nu har vi fått den. Vi har regionala cancercentrum. Detta är en del i att ta ett ökat statligt ansvar. Jag personligen och socialministern har sagt att jämlik hälso- och sjukvård innebär att man ska känna en trygghet oavsett om man är i Ystad, Haparanda, Järnforsen, Göteborg, Östersund eller Malmö. Det är så viktigt att vi faktiskt är beredda att titta på om det behövs större regioner eller till vissa delar ett statligt ansvar också för sjukvården. Patientens rätt att känna att man har en jämlik och likvärdig sjukvård i hela landet är för oss så viktig att vi är beredda att också ta upp denna fråga.

Lena Hallengren (S)

Anf. 49 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag tycker att begreppet "ojämlikhet" blir väl enkelt. Om vården verkligen var exakt densamma innanför varje länsgräns, landstingsgräns eller regiongräns skulle jag vara beredd att diskutera frågan om förstatligande. Men så ser det inte ut. Skillnaderna beror på mycket annat än just läns- och landstingsgränser. Jag önskar fortfarande en liten argumentation om varför det skulle bli enklare att förstatliga hela den svenska sjukvården och sköta den från Socialdepartementet. Jag tror att det finns för partier som är intresserade av de argumenten. Jag tänkte också kasta in en annan fråga om Anders Andersson tycker att det finns tid och utrymme. Om fler jobbar och betalar skatt finns det mer pengar att fördela till den gemensamma välfärden. Det har alltid varit i fokus för Socialdemokraternas politik att vi ska ha ett samhälle där människor ges förutsättningar att arbeta. Ändå är det så att om skattekvoterna sänks blir det mindre resurser kvar att fördela. Jag är ganska säker på att de flesta som lyssnar på debatten hänger med på den ekvationen. Jag tror att det är svårare att begripa att sänkt skatt leder till mer resurser till välfärden. Om man tror på den ekvationen, vilket de borgerliga partierna mycket tydligt verkar göra, undrar jag: Varför sänker man inte skatten ännu mer i så fall? Då blir det ju ännu mer pengar till välfärden.

Anders Andersson (KD)

Anf. 50 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Jag tackar särskilt Lena för den sista frågan. Jag råkade nämligen ha med mig ett utdrag från Dagens Samhälle. För den som lyssnar på debatten ska jag berätta att Dagens Samhälle beskriver kommuners och landstings verksamhet. Där har man häromveckan gjort en kartläggning som visar att det är toppår för kommunerna. Skatteintäkterna till sjukvård, äldreomsorg och skola har under den tid vi har haft fem jobbskatteavdrag ökat med 160 miljarder. Har jobbskatteavdraget gett mindre skatteintäkter till vård, skola och omsorg? Svaret är: nej. Har skatteintäkterna vuxit trots skattesänkningarna? Svaret när det gäller de kommunala är: Ja, mycket. Mycket är 160 miljarder. Den medvetna politik som innebär att människor är i sysselsättning, att människor får jobb, att 200 000 fler har arbeten i dag än på den tidigare S-tiden leder faktiskt till att vi har mer resurser i hälso- och sjukvård, i äldreomsorg och i skola. Det här är ingen partsinlaga från allianspartierna och inte heller från Kristdemokraterna och Socialdepartementet. Det är snarare ett kvitto på att vi har varit med. Och som jag uttryckte det: I fasta priser har sjukvården fått 22 miljarder ytterligare i resurstillskott sedan alliansregeringen tillträdde. Det är en utveckling som vi ser som viktig. Och vi vill fortsätta arbetet med att satsa på välfärden. Vi har gjort det. Det finns ett kvitto på det. Vi kommer att fortsätta som allianspartier. Som kristdemokrat ska jag säga något. Öppna jämförelser - Jämlik vård 2013 är en rapport som man gärna kan läsa. Den visar att vi har gått rätt 2007, 2008, 2009, 2010 och 2012. Men det finns fortfarande en ojämlikhet mellan de olika landstingen som jag inte är nöjd med. Det gäller hjärtsjukvården, som jag har egna erfarenheter av. Det gäller cancersjukvården. Det gäller andra delar. Det vill vi förändra när vi jobbar vidare. (Applåder)

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 51 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Nu svänger vi lite, för jag tänker ställa ett par frågor om kömiljarden. Anders Andersson uttryckte att alla partier tyckte att det här var strålande. Miljöpartiet har en annan syn på det. Vi vill snarare ha en hälsomiljard, men den tänker jag inte prata om nu. Jag undrar om Anders Andersson anser att det finns några problem med kömiljarden. Läkarförbundet anser definitivt att den har undanträngningseffekter. Jag läser att flera av de intervjuade läkarna inte ser några större skillnader - nu pratar vi om de mest sköra äldre. Tidsbrist är en återkommande orsak. Och när det handlar om läkemedelsgenomgångar försöker de verkligen göra rätt från början. De försöker hinna med, men det fungerar inte. Det är de här undanträngningseffekterna som har kommit upp mer än en gång. Även Socialstyrelsen har påpekat att det är ett problem. Jag undrar: Ser Anders Andersson att det är ett problem, att det är en av bieffekterna av kömiljarden som inte är önskvärd?

Anders Andersson (KD)

Anf. 52 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Det finns en tendens från vänstersidan och även från Miljöpartiet att utmåla det som att kömiljarden är orsaken till eventuella brister i sjukvården. Jag vill säga att kömiljarden är något som tusentals patienter tackar för, för den har förkortat vårdkötiden oerhört. När det gäller område efter område och diagnos efter diagnos visar det sig att vi har fått en kortare väntan, en snabbare behandling och ett högre välbefinnande. Jag vill påstå att därigenom är de flesta, även om Agneta Luttropp har en annan uppfattning, överens om att kömiljarden har varit betydelsefull. Man skulle inte vilja vara utan den. Ingen vill rulla tillbaka till 2006. Däremot har jag här i kammaren, i tidigare debatter med socialdemokrater och även med dig från Miljöpartiet, sagt att jag, när det gäller undanträngningsfrågan, är jätteangelägen om att lägga örat mot marken och lyssna. Vi har flera gånger bett Socialstyrelsen att titta på detta. Som Anders W Jonsson redovisade har vi inte fått några redovisningar som pekar på detta. Men trots att vi egentligen får en försäkring om att detta är något som oppositionen försöker fokusera på - och självklart ett antal läkare - är vi beredda att följa det. Jag vill då säga att en del i att undvika detta är den nationella strategin för att förebygga och behandla kroniska sjukdomar, för det är just reumatiker, astmatiker och andra grupper av kroniskt sjuka patienter som har upplevt oron för en undanträngning. Det är där som återbesökssituationen har varit en fråga. Jag menar att vi ska vara beredda att titta på det. Personligen ser jag det som oerhört viktigt att vårdgarantin och kömiljarden utvecklas till en vårdgaranti 2.0, som innebär att vi har en återbesöksgaranti. Jag ser framför mig att kronikersatsningen är en del i att säkerställa att alla patientgrupper får rätt till snabb och tillgänglig vård av högsta kvalitet och att man känner att det finns en trygghet i den långsiktiga behandlingen.

Agneta Luttropp (MP)

Anf. 53 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Det jag har framför mig är inte någon miljöpartiskrift, utan det här kommer från Läkarförbundet och även från Socialstyrelsen. Det är inte så att vi påstår detta. Vi håller med. Men det är inte uppgifter som vi har fabricerat på något sätt, utan det är faktiska uppgifter. Det finns någonting annat som jag skulle vilja fråga om, som vi konstigt nog inte har diskuterat alls i dag. Det kanske känns lite inslängt, men det är inte mindre viktigt. Jag har varit på några äldreboenden, där vi bland annat har pratat om läkemedelsgenomgångar. Äldreboendena är väldigt måna om detta, men problemet är att de gång på gång får anlita stafettläkare. Det är ett problem för många landsting. Inte minst är det ett problem för de äldreboenden där man gör en läkemedelsgenomgång och där man inte får den kontinuitet som är nödvändig för att det ska fungera som det är tänkt. Det kommer en läkare en gång. Nästa gång är det någon ny. Har man från Alliansens sida någon form av recept för det här problemet? Det handlar också mycket om patientsäkerhet, så det är ett allvarligt problem. Har ni diskuterat detta?

Anders Andersson (KD)

Anf. 54 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Jag vill än en gång anknyta till det Agneta Luttropp frågade om i första repliken, nämligen oron för undanträngningseffekter. Jag tar den på djupaste allvar, som jag antydde. Jag hoppas att den nationella strategin för kroniska sjukdomar ska vara en del i detta, så att vi inte ska behöva oroa oss för det. Men så länge vi oroar oss för det måste vi ta det på allvar, och det gör jag verkligen. Den andra frågan, som jag också tycker är oerhört viktig och som jag välkomnar, gäller de äldres hälso- och sjukvård. Hela hälso- och sjukvården och hela välfärdssektorn handlar mycket om våra äldres trygghet och välbefinnande. Då är läkemedelsgenomgångar en oerhört viktig del. Jag har själv, precis som du, varit ute på äldreboenden och sett genomgångarna. Jag har sett lyckade och positiva sådana, men jag har också sett exempel på att man har haft en ganska låg frekvens av genomgångar. Man har inte alltid kunnat få den läkare som har den kompetens eller den kontinuitet som gör att man kan följa patienterna. Här är en del satsningen på de mest sjuka äldre. Eva Nilsson Bågenholm har som samordnare varit en viktig del i att stärka detta. Det är klart att det är en samverkan mellan kommuner och landsting och mellan sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal. Men det är också viktigt att vi noterar något om läkartillgången. Göran Stiernstedt gör en översyn av byråkratin i sjukvården. Det handlar om att det blir mer läkartid till 85-åringen eller 95-åringen på ett särskilt boende, så att tiden inte försvinner i administration och byråkrati. Det tycker jag är välkommet. Jag noterar också något annat. Sedan 2006 har intagningen till läkarutbildningen ökat med 44 procent. Ibland tror man att allting står stilla, men det är alltså en intagningsökning med 44 procent. Det handlar om att möta behovet av kvalificerad personal, oavsett om det är läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, kuratorer eller andra medarbetare i vården. Här vill jag understryka något när det gäller äldreboenden. Läkarmedverkan är viktig i läkemedelsgenomgången, men undersköterskorna har en viktig funktion i alla våra äldreboenden.

Beslut

Beslut: 2014-03-12

38 förslagspunkter, 32 acklamationer, 6 voteringar

Webb-tv: Beslut

12 mars 2014

Protokoll med beslut

2014-03-12

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2013/14:176

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Organisation och styrning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So400 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkande 40,
2013/14:So633 av Lena Sommestad m.fl. (S),
2013/14:So657 av Lena Hallengren m.fl. (S) yrkande 16 och
2013/14:N333 av Christer Nylander (FP) yrkande 11.

Reservation 1 (S)
Reservation 2 (V)

2. Vårdval och ersättningssystem

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:Fi271 av Lars Johansson m.fl. (S) yrkande 5 i denna del,
2013/14:C419 av Åsa Romson m.fl. (MP) yrkande 29 och
2013/14:So321 av Hillevi Larsson (S) yrkandena 1-3.

Reservation 3 (S)
Reservation 4 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 3 (S)
S	0	100	0	12
M	100	0	0	7
MP	0	0	23	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	17	0	0	3
V	0	0	16	3
KD	17	0	0	2
Totalt	173	100	39	37
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Vårdgarantin

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So253 av Lars-Axel Nordell och Anders Andersson (båda KD) och
2013/14:So664 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkande 4.

Reservation 5 (MP)

4. Avgifter för sjukvård

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So213 av Björn Söder (SD) yrkande 1.

Reservation 6 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 6 (SD)
S	100	0	0	12
M	100	0	0	7
MP	23	0	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	0	17	0	3
V	16	0	0	3
KD	17	0	0	2
Totalt	295	17	0	37
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

5. Tolktjänst i sjukvården

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:K305 av Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth (båda SD).

6. Vård för asylsökande och papperslösa

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So235 av Christina Höj Larsen m.fl. (V) yrkande 1.

Reservation 7 (V)

7. Gränsöverskridande vård

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So644 av Krister Hammarbergh (M).

8. Förlossningsvård

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So388 av Barbro Westerholm m.fl. (FP),
2013/14:So400 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 11 och 12 samt
2013/14:So667 av Margareta Larsson (SD).

Reservation 8 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 8 (V)
S	100	0	0	12
M	100	0	0	7
MP	23	0	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	17	0	0	3
V	0	16	0	3
KD	17	0	0	2
Totalt	296	16	0	37
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

9. Samarbetet med brukar- och patientorganisationer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So348 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkandena 20 och 21.

Reservation 9 (MP)

10. Vårdinsatser för rökavvänjning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So488 av Olle Thorell (S).

11. Lekterapi

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So357 av Lars-Axel Nordell (KD) yrkandena 1 och 2.

Reservation 10 (MP)

12. Cancersjukvård

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So657 av Lena Hallengren m.fl. (S) yrkande 17.

Reservation 11 (S, MP, V)

13. Sällsynta diagnoser

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:U315 av Åsa Torstensson m.fl. (C, FP, KD, MP) yrkande 5 och
2013/14:So434 av Christina Zedell (S) yrkandena 1-4.

Reservation 12 (MP, V)

14. Rehabilitering för strokepatienter

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So471 av Stefan Käll (FP).

15. Patientsäkerhet och kvalitet i vården

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So235 av Christina Höj Larsen m.fl. (V) yrkande 2,
2013/14:So348 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkande 22 och
2013/14:So657 av Lena Hallengren m.fl. (S) yrkande 7.

Reservation 13 (S)
Reservation 14 (MP)
Reservation 15 (V)

16. Patientdatalagen och it i vården

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So416 av Christina Zedell (S),
2013/14:So500 av Olle Thorell (S),
2013/14:So595 av Johan Hultberg (M) och
2013/14:So664 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkande 12.

Reservation 16 (MP)

17. Jämlik sjukvård

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So400 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 4 och 5,
2013/14:So450 av Anne Marie Brodén (M),
2013/14:So594 av Eva Olofsson m.fl. (V) yrkande 17 i denna del,
2013/14:So626 av Finn Bengtsson och Betty Malmberg (båda M),
2013/14:So635 av Penilla Gunther (KD) och
2013/14:So654 av Eva Lohman (M) i denna del.

Reservation 17 (MP)
Reservation 18 (V)

18. Insatser mot psykisk ohälsa

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So233 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkandena 1-3 och
2013/14:So664 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkandena 3, 5, 10, 15-17, 22, 23 och 30-32.

Reservation 19 (MP)
Reservation 20 (V)

19. Sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2011/12:So568 av Eva Olofsson m.fl. (V) yrkande 11.

20. Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So282 av Esabelle Dingizian och Agneta Luttropp (båda MP),
2013/14:So339 av Agneta Luttropp och Mats Pertoft (båda MP) yrkandena 1 och 2 samt
2013/14:So563 av Eva-Lena Jansson m.fl. (S) yrkande 2.

Reservation 21 (MP)
Reservation 22 (V)

21. Vård och behandling av personer med självskadebeteende

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So400 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 19 och 20,
2013/14:So429 av Monica Green (S) och
2013/14:So664 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkandena 19 och 20.

Reservation 23 (MP, V)
Reservation 24 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 24 (SD)
S	100	0	0	12
M	100	0	0	7
MP	0	0	23	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	0	17	0	3
V	0	0	16	3
KD	17	0	0	2
Totalt	256	17	39	37
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

22. Händelseanalyser vid självmord och självmordsförsök

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So664 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkandena 27 och 28.

Reservation 25 (MP)
Reservation 26 (V)

23. Sjukvårdens personalförsörjning m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So348 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkandena 2-10,
2013/14:So400 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 7 och 21 samt
2013/14:So527 av Per Ramhorn och Richard Jomshof (båda SD).

Reservation 27 (MP)
Reservation 28 (SD)
Reservation 29 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 28 (SD)
S	99	0	0	13
M	100	0	0	7
MP	0	0	23	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	0	17	0	3
V	0	0	16	3
KD	17	0	0	2
Totalt	255	17	39	38
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

24. Ökad kunskap om olika sjukdomar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So475 av Anita Brodén m.fl. (FP) yrkandena 2 och 3,
2013/14:So563 av Eva-Lena Jansson m.fl. (S) yrkande 1,
2013/14:So614 av Hillevi Larsson (S),
2013/14:So625 av Monica Green m.fl. (S) och
2013/14:So664 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkande 18.

Reservation 30 (MP)

25. Behörighet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So292 av Cecilia Widegren (M) och
2013/14:So348 av Agneta Luttropp m.fl. (MP) yrkande 17.

Reservation 31 (MP)

26. Specialistsjuksköterskor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om bristen på specialiserade sjuksköterskor. Utskottet anser därför att regeringen snarast ska återkomma till riksdagen med ett förslag om hur tillgången på specialiserade sjuksköterskor kan öka.
Därmed avslår riksdagen motionerna
2013/14:So1 av Eva Olofsson m.fl. (V) yrkande 1,
2013/14:So291 av Cecilia Widegren (M) yrkande 2,
2013/14:So673 av Lars Eriksson (S) och
2013/14:So674 av Carina Herrstedt (SD).

Reservation 32 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 32 (MP, V)
S	99	0	0	13
M	100	0	0	7
MP	0	23	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	16	0	0	4
V	0	16	0	3
KD	17	0	0	2
Totalt	271	39	0	39
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

27. Assisterad befruktning för ensamstående

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So301 av Maria Ferm m.fl. (MP) yrkande 2,
2013/14:So387 av Barbro Westerholm (FP),
2013/14:So574 av Camilla Waltersson Grönvall och Jenny Petersson (båda M) och
2013/14:So657 av Lena Hallengren m.fl. (S) yrkande 55.

28. Ägg- och spermadonation

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So202 av Marianne Berg m.fl. (V) yrkande 2.

Reservation 33 (V)

29. Tid för frysförvaring av embryon

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So669 av Ola Johansson och Fredrick Federley (båda C).

30. Surrogatmoderskap

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So301 av Maria Ferm m.fl. (MP) yrkande 8 och
2013/14:So517 av Mikael Oscarsson (KD).

Reservation 34 (MP)

31. Abort för utländska kvinnor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So400 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 38 och 39.

Reservation 35 (V)

32. Organ- och kroppsdonation

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2013/14:So520 av Penilla Gunther (KD),
2013/14:So621 av Finn Bengtsson m.fl. (M) och
2013/14:So657 av Lena Hallengren m.fl. (S) yrkande 18.

33. Medicin-etik

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So469 av Yvonne Andersson och Lars-Axel Nordell (båda KD) yrkandena 2 och 3.

34. Blodtransfusion

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So495 av Ingela Nylund Watz (S).

Reservation 36 (S)

35. Sterilisering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So389 av Barbro Westerholm (FP).

36. Behov av en ny utredning om manipulativt ledarskap

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So255 av Lars Tysklind och Barbro Westerholm (båda FP).

37. Ambulanshelikopterverksamhet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2013/14:So454 av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M).

38. Hälso- och sjukvård - förenklad behandling

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Var är ärendet nu?

Beslut

Riksdagen vill se förslag på hur specialistsjuksköterskorna kan bli fler (SoU10)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Motioner från ledamöterna

Alla beredningar i utskottet

Socialutskottet vill se förslag på hur specialistsjuksköterskorna kan bli fler (SoU10)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Organisation och styrning

2. Vårdval och ersättningssystem

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Vårdgarantin

4. Avgifter för sjukvård

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

5. Tolktjänst i sjukvården

6. Vård för asylsökande och papperslösa

7. Gränsöverskridande vård

8. Förlossningsvård

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

9. Samarbetet med brukar- och patientorganisationer

10. Vårdinsatser för rökavvänjning

11. Lekterapi

12. Cancersjukvård

13. Sällsynta diagnoser

14. Rehabilitering för strokepatienter

15. Patientsäkerhet och kvalitet i vården

16. Patientdatalagen och it i vården

17. Jämlik sjukvård

18. Insatser mot psykisk ohälsa

19. Sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning

20. Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

21. Vård och behandling av personer med självskadebeteende

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

22. Händelseanalyser vid självmord och självmordsförsök

23. Sjukvårdens personalförsörjning m.m.

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

24. Ökad kunskap om olika sjukdomar

25. Behörighet

26. Specialistsjuksköterskor

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

27. Assisterad befruktning för ensamstående

28. Ägg- och spermadonation

29. Tid för frysförvaring av embryon

30. Surrogatmoderskap

31. Abort för utländska kvinnor

32. Organ- och kroppsdonation

33. Medicin-etik

34. Blodtransfusion

35. Sterilisering

36. Behov av en ny utredning om manipulativt ledarskap

37. Ambulanshelikopterverksamhet

38. Hälso- och sjukvård - förenklad behandling