Hälso- och sjukvårdsfrågor

Anf. 48 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Vi ska nu debattera socialutskottets betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor. Betänkandet innehåller inte mindre än ca 240 motioner från riksdagsåren 2014/15 och 2015/16. 130 av dessa motionsyrkanden har behandlats tidigare, och då i huvudsak samma förhållanden råder behandlas de förenklat.

Eftersom betänkandet omfattar hälso- och sjukvård i allmänhet spänner det över många enskilda frågor, och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i detalj gå in på alla de viktiga frågor som tas upp i betänkandet. Jag kommer därför att välja ut några stycken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2, men jag står såklart även till fullo bakom våra andra reservationer.

Kristdemokraterna hade förmånen att ansvara för hälso- och sjukvårdsområdet under de två mandatperioder vi satt i regeringsställning. Det är lätt att glömma bort hur verkligheten såg ut före dessa åtta år. Det är också lätt att glömma bort hur mycket som förbättrades på hälso- och sjukvårdsområdet under våra år i regering.

Vi skulle kunna slå oss för bröstet för alla de viktiga insatser vi gjorde för att förbättra tillgängligheten, korta köerna och öka kvaliteten i hälso och sjukvården. Vi gjorde enorma satsningar på psykiatri, cancervård och vård för kroniskt sjuka. Men samtidigt ser vi delvis på samma områden de största utmaningarna.

Jag vill ge den nuvarande regeringen en eloge för att man faktiskt fullföljer många av de viktiga insatser vi satte igång. Det finns dock områden där jag är mycket bekymrad över att regeringen inte tar sitt ansvar och fullföljer viktiga saker.

Jag är glad att utskottet är överens om att göra tillkännagivanden till regeringen om att regeringen behöver utöka sina insatser. Det handlar bland annat om att regeringen under 2016 ska ta initiativ till att påbörja arbetet med att samla viss avancerad cancervård till ett mindre antal sjukhus.

Det pågår mycket arbete för att förbättra jämlikheten i vården. Oavsett var i landet man bor, oavsett vem man är och oavsett vilka egenskaper man har eller inte har ska man ha samma tillgång till vård. Det finns nog en total uppslutning kring att det borde vara så, men hur vi ska nå dit är vi inte alltid överens om.

För oss kristdemokrater är det viktigt att patienten har en stark ställning och ett starkt inflytande på sin egen vård.

Ibland är det också viktigt att vi vågar flytta besluten dit där de bättre hör hemma. Med cancerstrategin, som vi satte igång, och nationella cancercentrum har vi förbättrat tillgängligheten, och vården för cancerpatienter har blivit mer likvärdig. Men det behöver göras mer. Större och färre regioner kommer att innebära fördelar på flera områden, inte minst på sjukvårdsområdet. Men det räcker inte. Vi ser att det behövs en statlig styrning av sjukhusvården.

Vi har också ett tillkännagivande om att regeringen bör uppdra åt en myndighet eller åt den nationella samordnaren att ta fram förslag om hur det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa kan förbättras med hjälp av mobila system.

Psykisk ohälsa är en av våra största utmaningar när det gäller hälso och sjukvård. Det gäller inte minst psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Det är en paradox att i ett läge när våra gemensamma resurser växer och mer av våra gemensamma resurser än någonsin tidigare satsas på hälso- och sjukvård mår fler barn och unga sämre. Den psykiska ohälsan ökar. Det ser vi på många olika parametrar. Det är därför otroligt viktigt att vi fortsätter med våra ansträngningar på detta område.

Vi har också ett tillkännagivande till regeringen om att ge Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd i uppdrag att se över forskningen om behandlings- och rehabiliteringsmetoder för posttraumatiskt stresssyndrom. Det är ett viktigt område där vi ser att det finns behov och sannolikt kommer att finnas ökade behov, inte minst med tanke på att många av de personer som nu kommer till vårt land har varit med om sådant som gör att de lider eller kommer att lida av posttraumatiskt stressyndrom. Vi behöver ha resurser för att klara av att möta det behovet.

Herr talman! Låt mig också lyfta fram något som Kristdemokraterna presenterade i dag i sin vårbudget. Det handlar om medarbetarna i vården. Det är medarbetarna i vården som i det dagliga mötet med patienten har förutsättningar att ge det som är en bra vård. Det handlar om många olika medarbetarkategorier. Vi har en utmaning i att vi kommer att behöva rekrytera många under kommande år, men det är också centralt att vi ger dem som arbetar i vården förutsättningar att göra ett bra jobb.

En av de saker som vi ser som angeläget att satsa på är att varje personalkategori ska få möjlighet att göra det som just den är bäst lämpad att göra. Därför har vi föreslagit ett vårdserviceteam. Vi tillskjuter statliga resurser för att tillsammans med landstingen se till att det tillkommer 6 200 nya arbetstillfällen inom hälso- och sjukvård.

Dessa personer kan göra de arbeten som inte kräver en lång läkarutbildning, sjuksköterskeutbildning eller annan vårdutbildning. De kan göra de servicetjänster som är viktiga för att få en bra vård att fungera. Det handlar om det viktiga patientmötet och allt annat runt patienten som behövs för en bra vård och ett bra bemötande men som inte alltid andra personalkategorier behöver ägna sig åt.

Andra frågor om kompetensen inom vården finns också med i detta betänkande.

Herr talman! Slutligen ska jag säga något om aktiv dödshjälp och vård i livets slutskede. Den allt större diskussionen om att vi bör inrikta vårdens resurser på att avsluta liv är oroväckande.

Det är väldigt lätt att förstå den oro och ångest många kan känna inför döden. Döden kan vi inte kontrollera, och det stör oss människor. Vi vill inte att vi själva eller någon av våra nära anhöriga ska behöva lida in i döden. Vi vill att vårdens resurser ska finnas där så att man får ett värdigt slut i livets slutskede. Då är det otroligt centralt att vi satsar våra resurser på aktiv livshjälp - att man får den smärtlindring man behöver och möjlighet till det som på medicinspråk kallas palliativ sedering, som för en lekman snarast beskrivs som möjligheten att få sova in i döden, för att slippa smärtan och ångesten. Den möjligheten finns, och den ska vi ta vara på.

Om vi öppnar upp för att vårdens resurser och läkares, sjuksköterskors och annan vårdpersonals arbetstid och beslutskraft ska användas till att avgöra vem som ska dö eller inte går vi mot en utveckling som vi kan se i det fåtal länder där detta har införts. Man börjar med dem som man vet har bara någon vecka eller några dagar kvar och tillåter dem. Efter några år har det övergått till att också de med psykisk sjukdom - ångest och depression - eller demens får någon annan som avgör om deras liv är värt att leva. Den utvecklingen ska vi inte ha i Sverige.

Herr talman! Jag står självfallet bakom resten av det vi har fört fram i betänkandet, men jag tar inte upp det i debatten just i dag.

Anf. 49 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SoU7. Det handlar om motioner kring hälso-och sjukvård.

Precis som Emma Henriksson sa har det inkommit ca 240 motioner om detta speciella område, som därmed tillhör de områden i riksdagen som får flest motioner och förslag. Det visar på ett stort intresse och engagemang för hälso- och sjukvården och att den är en verklig hörnsten i den svenska välfärden.

Att känna sig trygg i att sjukvården finns där om sjukdomen och ohälsan drabbar en och att den håller högsta kvalitet är en väsentlig del av den svenska modellen. Svensk hälso- och sjukvård håller internationellt sett en mycket hög kvalitet, och den omfattar alla invånare i Sverige. Även om du aldrig har betalat en krona i skatt kan du räkna med att få den bästa vården ifall du behöver den.

Dessutom, herr talman, åtnjuter sjukvården ett stort förtroende hos svenska folket. De allra flesta ställer upp på den solidaritetshandling det innebär att betala 10 procent av sin inkomst, för man vet att det finns ett bra system som alla får del av. Man ifrågasätter inte det.

Det finns således mycket att vara rädd om och att värna, och det är det vi ser ett uttryck för i den motionsflod som berör vårt område och som vi debatterar här i dag. Men precis som föregående talare sa i sitt anförande står den svenska hälso- och sjukvården inför en rad utmaningar av olika art som behöver mötas med stor klokhet och med förhoppningsvis breda politiska överenskommelser som grund.

Vi behöver ha en djupare diskussion om framtidens finansiering av en vård som kommer att omfatta allt fler i och med att vi blir äldre, och samtidigt kan sjukvården som bekant göra alltmer i form av diagnostik, läkemedel, kirurgi och annat.

Vi vet också att vården inte fördelas så jämlikt som vi skulle önska i vårt land. Vårdens tillgänglighet och resultat fördelas olika inte bara på grund av geografisk ort utan också på grund av kön eller socioekonomisk tillhörighet. Det är inte acceptabelt i den svenska modellen. Den nationella nivån måste, tillsammans med huvudmännen i kommuner, landsting och regioner, ta ett mycket större ansvar och anpassa sin styrning mot en mer jämlik vård.

Flera sjukdomsgrupper behöver också - precis som många motionärer föreslår - lyftas fram, synliggöras och prioriteras liksom de grupper av vårdtagare, ofta äldre, som har flera sjukdomar samtidigt och ofta också har omsorgsbehov som inbegriper många aktörer.

För att klara de framtida utmaningarna måste styrningen samtidigt inriktas på effektivitet och kvalitet i vården liksom på att klara kompetensförsörjningen.

Om dessa utmaningar och mycket annat handlar flertalet av de inkomna motioner vi behandlar här i dag. Det är glädjande att konstatera att den rödgröna regeringen redan har åtgärdat flera av de saker man önskar i motionerna eller fortsätter att arbeta genom att ge uppdrag att utreda, kartlägga och åtgärda mycket av det andra som har föreslagits.

Herr talman! Flera motioner handlar om styrningen mot en mer jämlik vård, med bibehållen eller högre kvalitet. Därför är det tillfredsställande att konstatera att Prioriteringscentrum i Linköping jobbar på med sitt uppdrag att sprida kunskap om den mycket svåra konsten att göra öppna prioriteringar. Det är ett arbete som är nödvändigt för att göra sjukvården mer jämlik på alla nivåer samtidigt som öppenheten i prioriteringarna är en garanti för bibehållet förtroende för sjukvården. Vi får aldrig misstänka att vi på andra grunder än vårt människovärde får den vård vi behöver.

Många har synpunkter på Socialstyrelsens nationella riktlinjer för olika sjukdomstillstånd. De är en bra väg för en nationell kvalitetsgaranti och en mer likvärdig och kunskapsbaserad vård.

Fler sjukdomsgrupper behöver bli belysta på samma sätt som de som nu omfattas av riktlinjerna. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har gjort en uppföljning av de nationella riktlinjerna och konstaterar att mer behöver göras för att nå en bättre implementering av riktlinjerna så att de blir användbara för vårdpersonalen och kommer patienterna till del.

Därför känns det bra att regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska lämna förslag till hur riktlinjerna kan användas för att uppnå en större jämlikhet i vården.

Herr talman! Några av motionerna behandlar vården av personer med kroniska sjukdomar. Med tanke på att nästan hälften av befolkningen i Sverige lider av en kronisk sjukdom och att människor med dessa åkommor besöker vården ofta - de är stora konsumenter - och med vetskap om att 80-85 procent av vårdens kostnader kan knytas till just dessa tillstånd finns det anledning att stundom förvånas över att vården inte är bättre anpassad efter kronikerna och deras behov. Många bedömare anser att utvecklingen av vården kring de kroniskt sjuka är av högsta strategiska betydelse för att vi ska ha ett socialt och ekonomiskt hållbart sjukvårdssystem.

Det är därför tillfredsställande att den rödgröna regeringen har kommit överens med Sveriges Kommuner och Landsting om insatser för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar och därmed fortsätta att arbeta enligt den strategi som den förra regeringen tog fram 2014, med en satsning på 450 miljoner kronor på en vård som ska vara patientorienterad och kunskapsbaserad. En viktig del av strategin är också ett fokus på primärvården och på att förebygga och tidigt upptäcka ohälsa.

Vikten av att fokusera på kronikerna och satsa på primärvården understryks ytterligare av regeringens särskilda samordnare och utredare Göran Stiernstedt i betänkandet Effektiv vård.

Det är också positivt att notera de uppdrag regeringen har gett till Socialstyrelsen och Livsmedelsverket för att ge stöd till strategin i form av kunskapsunderlag och informationsspridning.

Herr talman! Cancer är en sjukdom som drabbar var tredje person i Sverige. I och med att forskningen och utvecklingen av läkemedel och vårdmetoder har gjort att allt fler överlever sin sjukdom men inte blir botade har cancer blivit mycket av en kronisk sjukdom som ofta kräver omfattande och dyrbara insatser.

I den senaste rapporten från Cancerfonden kan vi läsa att år 2040 kommer antalet som lever och som fått en cancerdiagnos de senaste tio åren att uppgå till över 630 000 personer. Det är mer än dubbelt så många som i dag

I samma rapport kan vi läsa och konstatera att kostnaderna för cancer i dag är ca 36 miljarder kronor och att man beräknar att den siffran år 2040 har stigit till 70 miljarder kronor. Det vet vi i utskottet motsvarar ungefär vårt utgiftsområde.

Detta ställer naturligtvis stora krav både på förebyggande insatser och på vården. Det är avgörande för kvaliteten att vården får en organisation där resurserna och kompetensen kan utnyttjas effektivt och där utövarna får möjlighet att utveckla sitt kunnande och sin skicklighet.

Uppföljning av vårdinsatser och jämförelser av resultat visar att vi har en icke acceptabel ojämlikhet inom cancervården i vårt land. Att få en cancerdiagnos, herr talman, innebär ofta mycket ångest, och det är ett stort problem att väntetiderna i cancervården är långa och dessutom ojämlika. Det kan ta lång tid mellan en utredning och en diagnos och mellan diagnosbesked och påbörjad behandling. Det är också ett problem att många patienter uppger att de själva får bära stort ansvar för samordningen av sin vård.

Några motionärer har uppmärksammat de här problemen. Därför är det glädjande att regeringen i sin budget för 2016 har avsatt 500 miljoner kronor för insatser inom cancervården, liksom den överenskommelse som man har gjort med SKL om att öka tillgängligheten och minska ojämlikheten.

Det påpekas att nivåstrukturering av cancervården är nödvändig. Det har vi hört länge, och det understryks också av Måns Rosén i hans utredningsrapport Träning ger färdighet. Därför finns det anledning att invänta sammanställningen av remissvaren på den utredningen innan riksdagen fattar något beslut om tillkännagivande i den frågan.

Emma Henriksson tog upp frågan om psykisk ohälsa. Det är bara att hålla med. Det är vår tids stora gissel. Det är mycket bekymmersamt att barn och ungdomar i så stor omfattning upplever sig må psykiskt dåligt, och det är ett jättebekymmer att det orsakar så många sjukskrivningar.

Vi socialdemokrater håller med om att det finns mycket mer att göra här. Vi anser dock att tillkännagivandet om detta är att slå in öppna dörrar. Sittande regering prioriterar frågan, liksom den förra regeringen, och har gjort överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting om stöd och riktade insatser. Vi välkomnar också att en särskild utredare har utsetts som ska stödja arbetet och samordna det på nationell nivå.

Kompetensförsörjning nämnde Emma Henriksson tidigare. Det är också en stor utmaning för hälso- och sjukvården. Det är viktigt att vi kan göra yrket attraktivt och behålla den kompetens som finns i dag.

Det är tillfredsställande att regeringen i budgeten för 2016 har tillskjutit en professionsmiljard som ska göra det möjligt för läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal att få vara professionella i sin utövning. Göran Stiernstedt påpekar i sin utredning att det är viktigt att personalen får vara professionell i sitt möte med patienten och inte ska detaljstyras av vare sig huvudmän eller staten.

Jag vill också passa på att understryka betydelsen av de insatser som regeringen gör för att möta ohälsa hos de nyanlända svenskarna.

Vi socialdemokrater instämmer också i utskottets ställningstagande när det gäller forskningsinsatser mot posttraumatiskt stressyndrom.

Avslutningsvis måste jag, även om jag vet att jag har överskridit talartiden, få ta upp det glädjande besked som regeringen ger i dag - det borde också glädja motionärerna till motion 49 - om att regeringen tar ett initiativ till ett lagförslag som ska möjliggöra att personer som har tvångssteriliserats i samband med sin könskorrigering ska få möjlighet till kompensation för detta.

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och ställer mig bakom våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till dem.

Anf. 50 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Vården står inför en rad framtidsutmaningar. De kräver resurser och reformer men också politiskt ledarskap. Det är i mötet mellan patienter och omsorgstagare och välfärdens kärna, vårdens medarbetare, som det varje dag, över hela Sverige, uppstår kvalitet i hälso- och sjukvården. Det är det mötet, den delen av patientens vårdkedja, som vi måste stärka ytterligare och ge reella förutsättningar för att vårdens kvalitet ska kunna stärkas ytterligare.

Herr talman! Moderaterna tar välfärdens utmaningar inom hälso- och sjukvården på största allvar. Vi har därför presenterat ett sextiotal olika förbättringsförslag. Moderaterna och allianspartierna skjuter lite grann den svaga vänsterregeringen framför sig, på det sättet att vi i dag kommer att fatta ett antal beslut där vi stärker cancervården, stärker vården för psykisk ohälsa, inte minst med tanke på digitala hjälpmedel, och stärker vården för posttraumatisk stress.

Det är en ganska svag och viljelös regering som står tomhänt med förslag till Sveriges riksdag. Propositionslistan innehåller inga vårdreformer som krävs för att ta sig an de här vårdutmaningarna. Dessutom är man ganska tydlig - nu senast under tolv minuter - med att tala om att de förbättringsförslag som man har lämnat in till riksdagen inte duger för Socialdemokraterna utan att man ser andra förslag framför sig. Men på riksdagens bord har man ännu inte presenterat dem.

Det är ord, många ord från regeringens företrädare, liksom ord om att man är en samarbetsregering. Det ska man inte visa i ord utan i handling. Men här i riksdagen har vi inte sett denna handling ännu.

Vårdens utmaningar är för stora för att göra partipolitik på. Låt oss diskutera sakinnehållet och de konkreta förslagen. Men då krävs det också att de kommer till riksdagen.

Vårdens utmaningar är flera. I dagens betänkande är det ett par hundra förslag som vi tar ställning. För tids vinnande tänker jag yrka bifall bara till reservation 2, men vi står självklart bakom alla våra reservationer. Nu kommer jag - med tanke på kammarens tid - att lägga tonvikt vid tre utmaningar, men det finns självklart väldigt många fler.

Den första vårdutmaningen landar självklart i att vi fortfarande har för långa väntetider. Euro Health Consumer Index för 2015 konstaterar dessutom att Sverige fortsatt har några av Europas längsta väntetider. Det är oacceptabelt.

Det ska heller inte skilja mellan väntetider. För en som har lungcancer spelar det dessutom roll att vården kommer i rätt tid. Då ska det inte skilja mellan landstinget i Kalmar och landstinget i Dalarna. För den enskilda patienten är det viktigt att staten tar ett tydligt ansvar för att fortsätta jobba med att se till att korta väntetiderna.

Hjärtsjukvården är tre gånger så bra i Katrineholm, Västervik och Jönköping som i till exempel Enköping. Det är inte heller rimligt. Det krävs vårdreformer för att komma till rätta med de vårdutmaningarna.

Den andra vårdutmaning som jag vill ta upp, herr talman, är kanske vårdens viktigaste resurs, nämligen medarbetarna - som slutar. Vi har återigen inför sommaren utmaningar vad gäller sommarvikarier. Man talar om kris. Man stänger vårdavdelningar.

Det krävs en nystart, ett nytt grepp, ett nationellt grepp för att stärka kompetensförsörjningen och personalförsörjningen. Det måste göras med konkreta förslag. Man talar nu om att det under de kommande sju åtta åren kommer att krävas ett par hundra tusen nya medarbetare i vård och omsorg. Då handlar det inte bara om att behålla dem som finns och verkar i dag utan också om att attrahera nya att intressera sig för de här yrkena.

Bristyrkesgrupper som specialistsjuksköterskor, biomedicinska analytiker, patologer och geriatriker är några grupper som man kanske måste sätta en absolut tydlig strategi kring för att se till att också de försörjs inom den svenska hälso- och sjukvården och omsorgen på kort och på lång sikt.

Det krävs ett nationellt häv kring en personalförsörjningsstrategi, och vi måste agera nationellt för att stötta den. Det handlar om vidareutbildning, det handlar om attraktion till yrket, det handlar om karriärutveckling och så vidare. Men låt oss diskutera de konkreta förslagen om hur detta skulle kunna se ut.

Den tredje vårdutmaningen är självklart den ojämlikhet som finns över landet, där bostadsort fortfarande spelar roll för vilken vård man får, vilken överlevnad som man erbjuds och hur det ska se ut. Vi måste fortsätta att stärka patientens rätt och styrka. Det måste vara tydligt när det gäller tillsyn och öppna kvalitetsregister för att patienten ska stärkas i fråga om sin möjlighet att påverka morgondagens hälso- och sjukvård.

Herr talman! Vårdutmaningarna är flera, reformerna desto färre. Det krävs inte bara resurser, utan det krävs reformer och det krävs ett politiskt ledarskap för att göra skillnad. Det är ord, men det är för lite handling.

Låt mig nämna ett exempel. I går besökte statsminister Stefan Löfven en framgångsrik kvinnoenhet - bröstenheten på Linköpings universitetssjukhus. De har lyckats för att de har koncentrerat vården. De har nya arbetssätt, de jobbar med samlad kompetens och de är nu nummer sex i Sverige på att erbjuda både korta väntetider och god vårdkvalitet.

I dag avser Socialdemokraterna att rösta nej till ett förslag om att förbättra, förstärka och koncentrera cancervården. Där ser man tydligt hur ord är en sak och handling en annan.

Jag, Moderaterna och Alliansen anser att vi inte har råd att säga nej till bättre cancervård när det finns goda och tydliga exempel som fungerar. Vi ska göra så oerhört mycket mer.

Herr talman! På regeringens bord finns nu ett antal berörda utredningar, till exempel: Effektiv vård, Träning ger färdighet - Koncentrera vården för patientens bästa, Fråga patienten - Nya perspektiv i klagomål och tillsyn, Nästa fas i e-hälsoarbetet, Olika vägar till föräldraskap, Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård, Organdonation - En livsviktig verksamhet.

När det gäller till exempel utredningen om organdonation är flertalet av remissinstanserna mycket överens om att det är bra förslag som finns. Men några förslag på riksdagens bord har vi inte sett, trots att vi i dag har 600 som väntar på en njure och närmare 1 000 som väntar på en organdonation i Sverige. De konkreta förslagen finns, och de är remissbehandlade. Men var är förslagen för att vi också ska göra skillnad?

Fortsatt väljer Socialdemokraterna att i Sveriges riksdag säga nej till konkreta förbättringsförslag till hälso- och sjukvården. Det är inte framtidens manér, och det är inte heller sättet att närma sig vårdens utmaningar för framtiden.

Herr talman! Ord räcker inte. Förslagen finns, och nu är det dags att agera. Riksdagen förväntar sig politiskt ledarskap.

Anf. 51 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag kan börja med att konstatera att Cecilia Widegren och Moderaterna ser ungefär samma utmaningar som vi ser i hälso- och sjukvården, och de har funnits under lång tid. Cecilia Widegren har arbetat med hälso- och sjukvård på regionnivå precis som jag har gjort och känner säkert igen problemen.

Cecilia Widegren företräder ett parti som har suttit i regering och har haft åtta år på sig att åtgärda en hel del av detta. Men bekymren kvarstår. Så är det. Nog om det.

Jag uppfattade att Cecilia Widegren vid ett par tillfällen talade om att vi behöver ha diskussioner om detta - kanske en utsträckt hand och att vi kan söka samförstånd i vissa frågor i stället för konflikt. Det behöver vi kanske tydliggöra.

Cecilia Widegren efterlyser reformer och vill föregripa de utredningar som ligger på regeringens bord. Det är inte en särskilt seriös politik, herr talman. Till exempel när det gäller Måns Roséns utredning, Träning ger färdighet - Koncentrera vården för patientens bästa, där koncentration i vården förordas väldigt mycket, har remissinstansernas svar alldeles nyligen kommit in och håller på att sammanställas i Regeringskansliet och förslag kommer att komma. Jag tycker att det är seriöst att invänta detta.

Många reformer behövs. Men då krävs det också resurser, och då går det inte an att bara föreslå skattesänkningar om man ska kunna klara dessa reformer.

I Moderaternas förslag till budget 2016 ligger man 2 miljarder 130 miljoner lägre än regeringen i fråga om förslag. Hur ska man klara alla dessa reformer med bara skattesänkningar och med mer än 2 miljarder mindre i budget än regeringen?

Anf. 52 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Jag ser verkligen fram emot att Anna-Lena Sörenson får gehör på Regeringskansliet för den utsträckta handen när en svag vänsterregering behöver ett mandat i Sveriges riksdag för att genomföra vårdreformer.

Anna-Lena Sörenson kommer att bli påmind om denna debattstund. Det är klart att vi är oerhört angelägna om att ta oss an dessa vårdutmaningar. Då gäller det att inte längre rösta nej till förslagen utan att faktiskt ta sig an dem. Jag ser därför fram emot den utsträckta handen och ska med glädje återkomma till det.

Allianspartierna och Moderaterna tar gärna matchen om mer resurser till välfärden. Under våra regeringsår tillförde vi 57 extra miljarder till svensk välfärd, däribland till den svenska hälso- och sjukvården. Vi prioriterade hälso- och sjukvården under våra år i regeringsställning. Men vi gjorde också någonting mer som den här regeringen inte gör, nämligen att vi inte bara pratade utan genomförde reformer för att stärka patienten, för att förbättra vårdkvaliteten och för att korta väntetider. Det gav också en del resultat.

Detta gör att vänsterregeringen, precis som Emma Henriksson sa tidigare, nu genomför delar av dessa alliansreformer och har fortsatt med det. En sådan är cancerstrategin. Men nu är det dags att ta nästa steg i cancerstrategin, efter tio år. Då kan man inte säga att man inte har någon idé om det än utan att man går och inväntar vad alliansutredaren eventuellt kommer fram till.

Var inte det som statsministern i går fick uppleva om mer koncentrerad vård som har gett kortare väntetider för patienterna bra? Var det inte tillräckligt bra för att Socialdemokraterna ska kunna säga ja till det i dag?

Anf. 53 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Cecilia Widegren tar upp bröstcancerenheten på universitetssjukhuset i Linköping. Jag har besökt den, och den är ett alldeles utmärkt exempel på hur man genom att koncentrera vården får en bra vårdkedja för patienterna och en effektiv vård.

Det är precis sådana saker som Måns Rosén pekar på i sin utredning. Vi väntar nu på vad remissinstanserna säger om den. Sedan kommer det att komma förslag som jag hoppas inte blir alltför detaljstyrande.

På Linköpings universitetssjukhus har man tagit fram detta. Det är professionen som själv har arbetat fram detta tillsammans med patienterna. Det är ungefär det som krävs i vården.

Göran Stiernstedt är mycket noga med att i sin utredning påpeka att den detaljstyrning som den gamla regeringen ägnade sig åt - man gjorde mycket bra, men det var mycket detaljstyrning - är till förfång för en professionell utveckling och en effektivisering av vården. Vi behöver därför se mer av professionalitet och inte av detaljstyrning.

Herr talman! Cecilia Widegren beskriver hur mycket man satsade på välfärden. Men samtidigt sänkte man skatterna med 140 miljarder. Det motsvarar alla barnbidrag, försvaret och förskolan. Det är en bra jämförelse. Dessutom vet vi att antalet anställda i välfärden minskade under dessa åtta regeringsår, från 34 välfärdsarbetare per 1 000 invånare till 28 välfärdsarbetare per 1 000 invånare. Det är välfärdsarbetarna som upprätthåller välfärden. Det är välfärdsarbetarna och vårdpersonalen som ser till att vi har en bra och effektiv vård som också kan utvecklas när man får vara i fred för detaljstyrning.

Det går an att fråga efter reformer som kommer att komma med hjälp av dessa gedigna och bra utredningar. Men man måste också ha resurser att tillföra. Det går inte när man har 2 miljarder 130 miljoner mindre än regeringen i sin budget.

Anf. 54 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Det är glädjande att Anna-Lena Sörenson ser de goda erfarenheter som finns. Men i dag kommer Anna-Lena Sörenson, tillsammans med Socialdemokraterna, att rösta nej i riksdagen till de goda erfarenheterna. Det är beklagligt. Det handlar om att överföra erfarenheter så att ännu fler kan få den bättre hälso- och sjukvården. Då krävs det att man agerar, att man ser till att det blir möjligt.

Det är beklagligt att orden inte hänger ihop med handling. Det är väl lite symtomatiskt för en regering som inte kom in med någon form av vårdreform. I dag står man och väntar på remissrundor - det är det AnnaLena Sörenson uttrycker - från de statliga utredningar som alliansregeringen tillsatte. Men vad vill den här regeringen själv? Vad vill ni göra för att ta er an vårdutmaningarna?

Vi kommer absolut att fortsätta lägga förbättringsförslag på riksdagens bord. Men det framkommer inte någonstans vad Socialdemokraterna själva vill göra för att ta sig an vårdutmaningarna. Jo, man återkommer till en sak - mer resurser.

Jag upprepar gärna vad vi gjorde under vår tid i regeringsställning. Vi prioriterade nya resurser till svensk välfärd. Det var behövligt. Men då krävs det också att fler är i arbete, för att vi ska få mer resurser till välfärden. Därav krävs också jobbreformer.

Det går att vänta. Det går att se. Det går att starta utredningar. Det går att ha kaffemöten. Men det är först när förslagen kommer på riksdagens bord som det blir reell skillnad och verklighet.

I dag säger Socialdemokraterna nej till förbättringsförslag. Jag hoppas att Socialdemokraterna kommer att säga ja till förbättringsförslag i svensk hälso- och sjukvård i framtiden.

Anf. 55 Per Ramhorn (SD)

Herr talman! I denna debatt ska vi behandla motioner och frågor som rör hälso- och sjukvården. Det är ett område som jag känner lite extra för.

Vi sverigedemokrater anser att hälso- och sjukvården är en mycket viktig byggsten i samhället och välfärden. Ett samhälle utan jämlik och tillgänglig vård av hög kvalitet kan inte kallas för ett välfärdssamhälle. Därför är vi mycket bekymrade över att det kommer rapporter från många orter runt om i landet om att sjukvården är mycket ansträngd. Operationer ställs in, och patienter får vänta på vård och behandling. I Helsingborg i Skåne, som jag kommer från, har man vid flera tillfällen tvingats ställa in canceroperationer, vilket är helt oacceptabelt.

Vi kan också se flera undanträngningseffekter på grund av den stora asylinvandring som har skett den senaste tiden. Ett exempel är Blekinge, där 1 300 kvinnor fick sina cellprovtagningar uppskjutna på grund av att mödravårdens resurser inte räckte till. I Blekinge har antalet inskrivna kvinnor ökat med 10 procent jämfört med föregående år.

Även flera myndigheter har larmat om hur allvarligt läget är inom sjukvården. De pekar på att det finns stora utmaningar och problem kopplade till den stora invandringen. Det leder i förlängningen till att sjukvårdens resurser får svårt att räcka till.

I Socialstyrelsens rapport Bedömning av läget inom hälso- och sjukvården i landet, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hemställt om, från mars i år skriver man bland annat att situationen är ansträngd. Låt mig citera: "Analysen som vården gör kan sammanfattas på följande sätt: 'I dagsläget ser vi toppen på isberget och förbereder oss för andra vågen som vi tror kommer i form av behandling och uppföljning av mer kroniska sjukdomar (mot det akuta som vi främst ser idag) och i tredje vågen spekulerar man att habilitering och hjälpmedel kommer få en kraftigt ökad belastning. De sistnämnda är de som idag inte alls anger att de märkt av flyktingvågen men denna vård kommer i senare skede.'"

Det är viktigt att vi har den kontexten i bakhuvudet då vi diskuterar sjukvården och att vi inser vilka utmaningar vi kommer att stå inför.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att komma med konstruktiva förslag för hur vi anser att man kan förbättra och vidareutveckla svensk sjukvård. Jag ska ge några exempel på frågor som vi anser angelägna. Varje år avlider mellan 90 000 och 100 000 personer i Sverige.

Många av dem behöver palliativ vård på ett eller annat sätt. Tillgången till vård i livets slutskede är dock ojämlik över landet. Därför har Socialstyrelsen tagit fram Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede. Det är mycket bra, men det är inte tillräckligt. Den palliativa vården måste bli mer jämlik över landet. Därför har vi föreslagit flera konkreta åtgärder inom detta ytterst viktiga område. Var i landet man bor ska inte vara avgörande för om man ska kunna få värdig vård i livets slutskede.

Vi anser att det är viktigt att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för användning av terminal sedering, för att säkerställa en jämlik palliativ vård i hela landet. I dag finns det som sagt stora skillnader mellan olika orter och sjukhus när det gäller vilken palliativ vård man får i livets slutskede, det vill säga vilken lindring man får och hur man tas om hand.

Vi vill se en utbyggd palliativ vård som kan hjälpa särskilt utsatta patienter med symtomlindring ända in i döden. I svåra fall kan det innebära nedsövning, så kallad terminal sedering. Det ska inte förväxlas med aktiv dödshjälp. Patienten kan i dag själv be om terminal sedering, men läkaren måste i så fall godkänna detta.

Det finns förvisso ett meddelandeblad från 2010 från Socialstyrelsen om vad som gäller vid palliativ sedering. Men det finns ändå stora oklarheter i fråga om hur denna vård kan tillämpas och vilka problem denna åtgärd rymmer. Det skapar onödig osäkerhet inom sjukvården avseende vad som är tillåten och lämplig behandling att sätta in. Det leder i förlängningen till godtycklighet och beror på vilket sjukhus man vårdas på. Vi anser därför att Socialstyrelsen bör utarbeta nationella riktlinjer. I god och värdig palliativ vård bör en likvärdig terminal sedering ingå.

Herr talman! En annan fråga som mitt parti driver är frågan om psykisk ohälsa. Den är otroligt viktig då det drabbar en stor grupp, såväl de drabbade som anhöriga och hela samhället.

Enligt en ny lägesrapport från Socialstyrelsen, som kom i slutet av mars, står det ganska illa till med den psykiska hälsan i Sverige. Enligt rapporten fortsätter den psykiska ohälsan bland befolkningen att öka, särskilt bland kvinnor i åldrarna 16-24 år.

Uppskattningsvis drabbas 25 procent av befolkningen någon gång i livet av ett ångestsymtom. Trots en generellt god hälsa hos befolkningen har den psykiska ohälsan ökat under en lång period. Psykisk ohälsa räknas i dag som ett av de stora folkhälsoproblemen, och just unga kvinnor är särskilt utsatta. Som en följd av detta ökar också användningen av antidepressiva läkemedel. Även andelen unga kvinnor som vårdas för depression ökar.

Vi anser att personer med psykisk ohälsa ska ha tillgång till jämlik, kunskapsbaserad och säker vård. Så är det tyvärr inte riktigt i dag. Det är därför viktigt att man tydliggör de berörda aktörernas ansvar och skyldigheter, så att ingen faller mellan stolarna. Personer med psykisk ohälsa ska få hjälp i ett så tidigt skede som möjligt. Det gäller inte minst barn och ungdomar, som är särskilt utsatta.

Rättspsykiatrins organisation är en fråga som också är viktig att driva. Även där ser man enorma ojämlikheter. Vi föreslår att man ska införa ett pilotprojekt vid några vårdenheter. De ska tas över av staten för att senare utvärderas. Faller detta projekt väl ut anser vi att samtliga regionkliniker och vårdenheter bör drivas av staten inom en snar framtid.

Herr talman! Socialstyrelsen har tagit fram nationella riktlinjer för ett flertal sjukdomar och tillstånd. Avsikten är att dessa ska vara ett stöd för sjukvården, vilket de också är. Men problemet är att det finns stora skillnader över landet avseende vilken behandling och vård man får, trots att det finns nationella riktlinjer.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterar i sin rapport Lång väg till patientnytta att de nationella riktlinjerna i viss mån har lett till mer kunskapsbaserad vård. Men de konstaterar också att det saknas brett genomslag och att det finns skillnader i följsamhet mellan landstingen.

Något som bekymrar oss är att de riktlinjer som finns inte efterlevs, vilket innebär att sjukvården inte lever upp till kravet på jämlik vård i hela landet, trots de goda intentionerna med de nationella riktlinjerna.

Sålunda finns det alltför stora skillnader för att det ska vara möjligt att hävda att den svenska sjukvården i dag erbjuder en jämlik vård oavsett var i landet man bor. Det gäller även för sjukdomar där det finns nationella riktlinjer.

Vi anser därför att nationella riktlinjer ska bli mer tvingande än vad de är i dag så att vården blir mer likvärdig oavsett var i landet man bor.

Herr talman! Jag vill också nämna några ord om vård till personer som uppehåller sig utan tillstånd här i landet. Vi sverigedemokrater anser inte att man ska förvänta sig att få samma tillgång till sjukvård som svenska medborgare, om man vistas här utan tillstånd. Då talar jag alltså om människor som har fått sin asylrätt prövad, har fått avslag och som vägrar att lämna landet.

Vi anser att dessa personer ska erbjudas akut sjukvård. Vi anser också att man bör utreda möjligheterna att kräva full ersättning för den vård som ges. Här är det också viktigt att påpeka att ingen ska nekas akut sjukvård eller läkemedel på grund av bristande betalningsförmåga. På den punkten kompromissar vi inte.

Det här är egentligen inget konstigt. I våra nordiska grannländer Danmark, Finland, Norge och Island erbjuder man också akut sjukvård.

Slutligen vill jag betona att vi sverigedemokrater värnar om hälso- och sjukvården. Svenska medborgare som har behov av vård ska få en god, jämlik och tillgänglig vård.

Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 25 och 26.

Anf. 56 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Vi har nu lyssnat till företrädare för allianspartierna som har beskrivit hur förfärligt illa det står till i den svenska hälso- och sjukvården - detta efter åtta år med alliansstyre och ytterligare ett nionde år med alliansbudget som den rödgröna regeringen har försökt att hantera efter bästa möjliga förmåga.

Vi har också hört att företrädare för alliansregeringen förväntar sig att alla problem ska vara lösta efter de första tre månaderna med en rödgrön budget på området. Det säger väl en del om debattens nivå. Jag kan inte tolka det som annat än att avståndet till den utsträckta handen bara verkar öka för varje debatt som vi möts i.

Herr talman! Det är inte lätt att komma framåt på det här området. Jag skulle kunna nöja mig med att instämma i Anna-Lena Sörensons anförande och tacka för ordet. Men jag ska väl ändå försöka att fylla ut några minuter här i kammaren.

Socialutskottets betänkande 7 är ett renodlat motionsbetänkande som behandlar många motionsyrkanden. 130 av dessa yrkanden har getts en förenklad behandling. Det är alltså ett mindre antal - 110 stycken - som har sakbehandlats. Det har i betänkandet resulterat i 39 olika beslutspunkter, och till dessa finns det 40 reservationer från oppositionspartierna. Det finns också två reservationer från de rödgrönas sida.

I sådana här motionsbetänkanden blir det ofta ganska spretigt eftersom hälso- och sjukvården är ett så stort område. Här behandlas frågor om riktlinjer för vården, frågor om centralisering, frågor om väntetider och riskbedömningar. Även olika personalfrågor behandlas, till exempel legitimationskrav och karriärmöjligheter. Vi behandlar också frågor om specifika diagnoser, om organdonation, blodgivning, psykisk ohälsa och en mängd andra saker. Dessutom finns rena organisationsfrågor med.

Många av de frågor som tas upp i motionerna gäller sådant som det till viss del pågår ett arbete med som hanteras av regeringen. I vissa fall förekommer det pågående arbeten som till och med är äldre än motionerna.

En del saker som föreslås i motionerna har sedan motionerna skrevs åtgärdats bland annat genom de överenskommelser som regeringen har gjort med Sveriges Kommuner och Landsting. Bara det pågående arbetet i sig är ett motiv till att avslå många av dessa förslag, och det känner man ju igen som mångårig motionsskrivare här i riksdagen.

Jag har varit oppositionspolitiker så länge att jag ibland till och med kan tycka att det är lite orättvist att motioner bara avslås. Jag har själv fått många motioner avslagna med just den typen av motiveringar att det har tillsatts en utredning eller att det har vidtagits någon annan åtgärd.

Jag kan förstå att det är knepigt att vara motionär. Man upplever att man har påverkat och fått det precis som han har velat, eller en ganska stor del av det som man har velat, och ändå blir motionen avslagen. Det känns lite knepigt ibland.

Många av de reservationer som finns i betänkandet blir på något sätt ett försök från initiativtagarens sida att markera sin roll i processen. Det blir också ett sätt att påverka det fortsatta arbetet. En del av syftet är ju att påverka hur regeringen ska jobba vidare med detta, har vi hört här i debatten.

Det här är första perioden som Miljöpartiet ingår i en regering. För mig som har varit ledamot länge är det här första gången som vi miljöpartister kan se processen från den här sidan. Det är faktiskt rätt intressant att se hur den hanteras när man själv sitter på den sida som avslår motioner med hänvisning till pågående arbete. Jag tycker att det är väldigt lärorikt.

Jag kan bara konstatera att det mesta som efterfrågas i reservationstexterna är sådant som vi ledamöter på regeringssidan - när vi har samtal med departementet, med ministrar och med tjänstemän - faktiskt håller på att arbeta med för att försöka att hitta former för att hantera.

Jag har kunnat konstatera att det inte finns vare sig särskilt många eller särskilt stora konfliktytor i de frågor som tas upp i motionsyrkandena. Det borde alltså kunna vara ett kortare avstånd till den utsträckta handen.

Jag tänkte inte prata så länge den här gången som jag brukar göra - jag brukar få kritik för att jag pratar för länge. Jag ska vara väldigt kortfattad och bara lämna några kommentarer till ett par frågor.

Det handlar framför allt om utredningen om högspecialiserad vård. Den är ännu inte färdigbehandlad av regeringen. Den har remitterats, och det återstår en del arbete att göra. När vi har varit i opposition har vi fått vänta på en seriös och noggrann hantering, även om vi ibland har kritiserat den förra regeringen för att ibland slarva och ha för bråttom. Nu får vi samma kritik här, att vi borde ha gjort detta redan innan utredningen ens hade lämnats till regeringen.

Vi tycker alltså att det är rimligt att riksdagen inväntar det som kommer ut av sammanställningen av remissvar. Man borde låta departementet arbeta med frågan innan man kommer med synpunkter på hur regeringen ska jobba vidare.

När jag tittar tillbaka på hur det var när man satt på andra sidan kan jag förstå att det kanske är nödvändigt att säga så, men vi vill väl alla att det ska vara ett seriöst arbete som leder fram till bra förslag. Då tar det faktiskt tid.

Även när det gäller tillkännagivandet med anledning av motion 2481 känns det som att man i princip slår in öppna dörrar. Den rödgröna regeringen har ju gjort väldigt stora satsningar på och prioriterat vården av psykisk ohälsa hos barn. Det är det som vi tillsammans med landstiget gör allra mest. Att formulera krav på ytterligare satsningar där känns också som att slå in öppna dörrar.

Jag står naturligtvis bakom de två motioner som mitt parti har varit med och skrivit, men för tids vinnande tänker jag inte yrka bifall till dem.

Miljöpartiet arbetar väldigt mycket med att alla i Sverige ska få tillgång till den bästa möjliga vården, även om vi inte direkt är kända för det - det är väl inte vårt profilområde. Vi tycker att det är viktigt att vården ges på saklig grund och att den är kunskapsbaserad och evidensbaserad. Vi tycker att det är viktigt att vården fördelas jämlikt efter behov och att de med störst behov får företräde till vården. Vi jobbar för en sådan utveckling, och vi ser naturligtvis att det finns brister. Speciellt efter en så lång tid med allianspolitik finns det mycket att göra.

Vi samarbetar som parti väldigt brett med nästan alla partier runt om i landet i landsting och kommuner. Jag kan inte riktigt det här, men jag får ofta höra att vi är väldigt duktiga på att hitta samarbeten med olika partikonstellationer i landstingen och kommunerna. Som någon sa tidigare är det ute i verkligheten som det är viktigt att vi gör något, och vi gör mycket där. Vi lyckas göra överenskommelser inom landstingsverksamheten, kommunverksamheten och SKL.

Vi hoppas att vi även här inom riksdagen ska kunna komma så långt som vi har lyckats komma ute i landstingsvärlden och att det ska vara möjligt att göra breda överenskommelser med andra partier även här. Om man inte har breda överenskommelser finns risken att maktskiften leder till förändrade regler som i sin tur genererar behov av nya investeringar och kostnadsökningar. Att byta från den ena lösningen till den andra kostar väldigt mycket pengar inom hälso- och sjukvården.

Vi vill väldigt gärna ha breda överenskommelser, långsiktiga beslut och långsiktigt tänkande inom hälso- och sjukvården. Vi tror att det är jätteviktigt för att vi ska få ned kostnaderna, men framför allt för att de som behöver vården och inte minst de som arbetar i vården, samt även underleverantörer som står för utrustning och sådant, ska känna en trygghet i att de regler som fastslås och de principer som vi har förordnat om gäller långsiktigt. Det leder till högre kvalitet och bättre vård.

Anf. 57 Staffan Danielsson (C)

Herr talman! Frågor om vår hälsa och om den sjukvård som ska finnas när vi behöver använda den i förebyggande eller vårdande syfte är mycket viktiga. Frågorna engagerar, med all rätt, vilket framgår av detta utskottsbetänkande.

Huvudmännen för sjukvården och dess finansiering och upphandling i Sverige är kommuner, landsting och regioner, medan riksdag och regering mer fastlägger grundläggande principer och regler, anslår en hel del pengar och samordnar. I mycket grova drag är det så.

Riksdagsledamöterna har många synpunkter på hur hälso- och sjukvården kan förbättras. Som Anna-Lena Sörenson sa är det här ett av de områden som engagerar mest i riksdagen. Därför behandlar vi här en mängd olika frågor från 240 olika motionsyrkanden från den allmänna motionstiden under de två senaste åren.

Det är glädjande att utskottet ställer sig bakom en motion från de fyra allianspartierna om att regeringen under 2016 bör ta nödvändiga initiativ till att påbörja arbetet med att samla viss avancerad cancervård till ett mindre antal sjukhus för att därigenom höja kvaliteten i vården. Bakgrunden till detta är att utvärderingar visar på stora regionala skillnader inom cancervården. Genom att öka de riktade resurserna och samla kompetensen skulle man kunna stärka jämlikheten och kvaliteten i cancervården. Cecilia Widegren hänvisar till goda exempel från Linköping. Det finns många sådana.

Inom området kompetensförsörjning och personalfrågor har Centerpartiet två viktiga motionsyrkanden som jag tänkte belysa lite djupare. Tyvärr har utskottet inte ställt sig bakom dem, varför vi har reserverat oss.

Den ena motionen handlar om stafettläkare. En stafettläkare eller hyrläkare är en läkare, oftast allmänläkare, som tillfälligt arbetar på en vårdcentral eller annan medicinsk enhet för att fylla vakanser som inte kunnat tillsättas med fast personal. Stafettläkare förekommer ofta i glesbygd. Beteckningen syftar på att dessa läkare inte arbetar så länge att de skapar någon närmare relation till patienterna innan de drar vidare till nästa plats. Därtill kostar de betydligt mer.

På flera håll i landet finns stora problem med bemanning inom vården, vilket resulterar i att landstingen tvingas anlita stafettläkare. Detta är en nödvändighet för att klara bemanningen och förekommer allt oftare. Följden är höga kostnader och bristande kontinuitet för patienterna.

Det frekventa användandet av hyrläkare är egentligen ett hot mot kvaliteten och skapar osäkerhet för patienterna. På många vårdcentraler där man använder stafettläkare byts de ut med korta intervall. Det kan få allvarliga konsekvenser, som exempelvis bristande samordning och en splittrad läkemedelsförskrivning.

Trots att frågan diskuterats under många år har inga verkningsfulla åtgärder presenterats för hur kostnaderna för stafettläkarna ska kunna minska. Det är uppenbart att det krävs krafttag för att uppnå förändring. Eftersom stafettläkare saknar fast arbetsgivare med ansvar för kompetensutveckling vill Centerpartiet se över möjligheten för stafettläkare att genom regelbunden kunskapsprövning visa att de tillgodoser kravet på regelbunden fortbildning.

Vår andra motion och reservation handlar om nationell samordning av specialistläkarkompetens. Bristen på specialistläkare är ett problem som växer i takt med de stora pensionsavgångar som nu sker. Särskilt i landets glesbefolkade delar blir specialistläkarbristen allt påtagligare. Trots att läkarutbildningen har byggts ut med fler platser under senare år kvarstår problemen.

Centerpartiet anser därför att staten måste ta ett tydligare ansvar för planering och samordning beträffande behovet av läkare. Därför menar vi att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta en nationell samordning som bedömer tillgång och efterfrågan på läkare.

Dessa två frågor har jag gått in i lite djupare. I övrigt behandlas, som framgått av debatten, många mycket viktiga frågor i betänkandet, till exempel om psykisk ohälsa och vård i livets slutskede. Tidigare talare har lyft fram andra frågor. Vi kommer att återkomma till dessa frågor i olika sammanhang framöver.

Jag står bakom utskottets förslag i betänkandet under de många punkter där Centerpartiet inte har någon reservation. Jag står också bakom de reservationer som Centerpartiet har men yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation nr 20.

Anf. 58 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Staffan Danielsson håller i sitt anförande en ton som lovar mycket vad gäller möjligheten för oss att hitta breda samförståndslösningar. Det känns som att vi har en gemensam värdegrund när det gäller hälso- och sjukvården och dess viktiga roll i den svenska modellen.

I sitt anförande talar Staffan Danielsson om stafettläkare och de utmaningar och bekymmer som behovet av att använda sig av stafettpersonal av olika slag för med sig. Min tanke är att detta mynnar ut i att landstingen och regionerna behöver ha bättre stöd och bättre resurser. Jag måste fråga Staffan Danielsson hur det är förenligt med skattesänkningar, som egentligen är det Centerpartiet föreslår när det gäller välfärden, och en minskning av hälso- och sjukvårdens resurser med 2,48 miljarder. Det återstår att förklara.

Jag tycker att Staffan Danielssons anförande innehåller väldigt mycket bra. Det känns som sagt att vi är överens om mycket. Men hur ska allt betalas?

Sedan talade Staffan Danielsson om koncentration av cancervården, som vi också står bakom. Men vi vill gärna på ett seriöst sätt invänta utredaren. Utredaren är noga med att i sin rapport tala om att det kommer att bli väldigt svårt att genomföra om vi inte får en regionindelning med färre regioner, en nivåstrukturering av cancersjukvården och en koncentration till sjukhusen.

Min fråga är: Är Staffan Danielsson beredd att i Alliansen verka för att vi får en regionindelning, vilket är en förutsättning för att en sådan koncentration ska komma till stånd?

Anf. 59 Staffan Danielsson (C)

Herr talman! Regionindelning ligger möjligen i gränslandet för dagens debatt. Min uppfattning är det som Centern har förespråkat. Det har bäring på en bra hälso- och sjukvård som ofta kräver mer resurser. Sverige behöver en reform som ger färre och större regioner. Det gör att man kan hantera sina ärenden i ett större område och dra makt och inflytande från Stockholm till regionerna.

Jag hoppas verkligen själv på det. Vi är båda politiker från Östergötland. Östergötland kan tyckas vara en stor region, men vi är mycket mindre som region än Skåne och Västra Götaland. Vi ser att man har större möjligheter att hantera sina åtaganden där. Jag hoppas att det blir en regionreform under den här mandatperioden. Det tror jag är viktigt för bland annat hälso- och sjukvården.

Sverige är ett rikt land i norra delen av Europa. Vi är ett välfärdsland, och vi har en bra hälso- och sjukvård som vi i mycket är överens om. Sedan behöver vi förbättra den. Det finns brister, och dem diskuterar vi här i dag.

Det som ger resurser till sjukvården är tillväxt i Sverige, konkurrenskraft och företag som klarar de allt större utmaningarna i konkurrensen på världsmarknaden. Sverige är ett av de länder i världen som har högst beskattning av arbete. Det kan hämma vår tillväxt. Det är därför som det var nödvändigt att sänka skatterna för vanliga människor med jobbskatteavdrag. Jag har inte sett några förslag från Socialdemokraterna att riva upp detta, utan vi är rätt överens om att det var nödvändigt.

Det som framför allt ger resurser till sjukvården är när skatteintäkten ökar och när jobben blir fler. Därigenom kan vi i kommuner, regioner och landsting och på statsnivå få mer resurser. Det fick vi under alliansåren.

Anf. 60 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Det är tillfredsställande att höra att Staffan Danielsson ställer sig bakom förslagen om en regionindelning. Jag hoppas också att han kommer att verka för det i allianssammanhang så att vi får en bred uppslutning kring det. Det är en förutsättning för att vi ska kunna klara nivåstruktureringen av inte bara cancervården utan också den högspecialiserade vården så att vi kan garantera en jämlik vård av högsta kvalitet till alla invånare i landet.

Staffan Danielsson talar om att tillväxten har betydelse för välfärden och välfärdens utveckling. Självklart är det så. Det är då roligt att konstatera att Sverige just nu går bra. Det är över 4 procents tillväxt. Jag tror att vi är sjätte landet i världen när det gäller tillväxt, och arbetslösheten sjunker. Det kan då vara på sin plats att höra om Staffan Danielsson under arbetet för en ny budget i höst kommer att verka för mer resurser till välfärdsområdet och framför allt till hälso- och sjukvården.

Den förra regeringen sänkte skatter med 140 miljarder. Det ledde till att vi har betydligt färre som arbetar i välfärden och i den offentligt finansierade vården i dag än vad vi hade under perioden före alliansregeringens tillträde 2006. En summa på 140 miljarder motsvarar som sagt barnbidraget, förskolan och försvaret.

Anf. 61 Staffan Danielsson (C)

Herr talman! Vi har egentligen gjort en regionreform för Skåne, Stockholm och Västergötland. De har stora, moderna och kraftfulla regioner. Nu är det övriga delen av Sverige som vi diskuterar.

Det finns ett förslag, och det diskuteras nu. Vi får se var det slutliga förslaget landar. Det kan bli justeringar. Kanske någon region kan lyckas kämpa sig till en specialbehandling. Det får vi se. Men att det behövs en reform och att den behöver beslutas under den här mandatperioden är min uppfattning. Jag brukar säga att jag är 68 år och har diskuterat den här frågan länge. Jag vill inte hålla på att diskutera den i tio år till. Det är inte så stor mening med det om man inte kommer till skott ibland. Vi borde kunna göra det.

Sverige går jättebra nu. Jan Lindholm gav svaret på varför Sverige går bra. Det är åtta års framgångsrik allianspolitik och ett nionde år med alliansbudget som blommar ut i väldigt bra förutsättningar. Jag hoppas att nuvarande regering kan förvalta detta. Jag är orolig för att förslagen leder lite åt fel håll. Men jag gläds självfallet över att Sverige går bra. Vi har stora utmaningar på olika områden, och så vidare.

Återigen: Visst har skatterna för vanliga människor i Sverige sänkts med 140 miljarder så att vi inte är etta utan kanske trea i världen i högt skattetryck. Socialdemokraterna var emot alla de skattesänkningarna. Men jag har inte sett några förslag från regeringen om att de ska återställas. Vi var överens om den budget vi har.

Genom skattesänkningar för människor och företag går Sverige bra. Det ger ökade resurser även till sjukvård och så vidare. Det är som ett trolleri, Anna-Lena Sörenson, som jag gärna ska diskutera djupare med dig senare.

Anf. 62 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Hur bygger vi en jämlik vård? Hur skapar vi allas rätt till hälsa? Det gäller även för de grupper som står längst bort. Den här debatten måste kopplas ihop med de satsningar som regeringen har gjort tillsammans med Vänsterpartiet under mandatperioden fram till nu. Vi talar om fri mammografi på förlossningsvården, psykisk hälsa, fria preventivmedel och riktade insatser för att nå de kvinnor som har sämre hälsa än genomsnittet.

Hälsa handlar så mycket om klass och kön. Vänstern vill lyfta fram jämlik hälsa, en feministisk hälso- och sjukvård, eftersom kvinnor generellt har sämre hälsa, specifikt om de har kort utbildning. Vi är stolta över de frågor vi har förhandlat in på området. Det gäller specifikt de 10 miljarder som går till välfärden och som nu också trillar in i sjukvården. Det är behövligt.

Före detta Alliansen kan lägga fram fantastiska motioner i opposition. De valde i regeringsställning att satsa på skattesänkningar med 140 miljarder. Så byggs ingen välfärd, och så byggs ingen jämlik vård.

Nu lyfter jag fram våra motioner och väljer de motioner som handlar om psykisk hälsa, könsstympning och transpersoner. Det är frågor som har bäring på stigmatisering, skuld och skam. Låt oss få bort det.

Antalet personer som tar sina liv är mer än tre gånger så stort som antalet dödade i trafiken. Nästan 1 500 personer tar sitt liv varje år. Det är 3-4 självmord per dygn. Det är 150 unga under 24 år som tar sitt liv i Sverige varje år. Det gör självmord till den vanligaste dödsorsaken i den åldersgruppen.

Det finns ungefär tio närstående efterlevande som får det svåra, traumatiska beskedet att någon i deras närhet har tagit sitt liv. Ett stöd till anhöriga är oerhört viktigt för att förebygga självmord just bland anhöriga. I dag är det närmast en slump om en anhörig får hjälp och stöd. Det behöver tas fram ett nationellt program för stöd till efterlevande till den som tagit sitt liv.

Den psykiska ohälsan ökar. Det har många talat om här i salen redan. Det drabbar specifikt unga kvinnor, men också män. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Unga och gamla, kvinnor och män, människor med olika etnisk bakgrund, människor med olika social bakgrund - alla kan drabbas av psykisk ohälsa eller sjukdom, och det kan få livslånga konsekvenser.

Psykiska sjukdomar står för en dryg tredjedel av sjukförsäkringskostnaderna. Det är ganska mycket. Vänsterpartiet har tillsammans med regeringen presenterat en stor satsning på psykisk hälsa riktad till unga. Jag vill påminna om det när vi sitter i den här salen.

Sverige har ratificerat barnkonventionen. Där står tydligt att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Barn ska inte riskera att behandlas olika beroende på var i landet de råkar bo. Det sker i dag. Det är inte heller rimligt att barn ska vårdas tillsammans med vuxna, vilket de gör i dag då lagstiftningen inte gör skillnad på barn och vuxna i tvångsåtgärder. Inte alla landsting har i dag slutenvårdsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin, och det gör att barn och unga ibland vårdas med vuxna.

Regeringen bör utreda hur barns och ungas rättigheter inom tvångsvården tas till vara. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Jag yrkar bifall till reservation 13.

Tvångsvård kan vara nödvändig och livsavgörande men är också ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Frivillig vård är det som i första hand ska användas så länge som möjligt. Brukarorganisationerna vittnar och berättar dock i dag om att det finns ett slentriantvång inom psykiatrin. Det är viktigt att patienterna informeras om att beslut om tvång kan överklagas. Över huvud taget måste patienter inom psykiatrin uppgraderas. Det gäller hela psykiatrin.

Socialstyrelsen uppskattar att ungefär 38 000 flickor och kvinnor i Sverige har varit utsatta för könsstympning. Det sätter oerhört djupa spår hos flickor och kvinnor. 2 miljoner flickor per år könsstympas i världen. Det får oerhörda konsekvenser för deras liv - fysiskt lidande efter ett övergrepp som handlar om att slå vakt om flickors oskuld.

Socialstyrelsen har kartlagt vilken kunskap om kvinnlig könsstympning som finns inom primärvården och andra delar av hälso- och sjukvården. Den är dessvärre inte på topp. Man har också tittat på vilka förutsättningar personal har för att arbeta förebyggande mot kvinnlig könsstympning och för att respektfullt bemöta flickor och kvinnor som har blivit utsatta för ingreppen.

Norrköping har jobbat bra och progressivt med frågan. Det innebär bland annat att personal som jobbar inom skola och skolhälsovård får särskild utbildning. I detta sammanhang har man hittat 60 elever i Norrköping som har könsstympats. Man frågar då inte enskilda flickor om de har könsstympats, utan i stället tillfrågas alla flickor i en viss åldersgrupp om de har varit utsatta för olika typer av övergrepp. Det är så man får fram kunskapen. Ingen ska känna sig stigmatiserad.

Utbildning om könsstympning måste också ge kunskap om sexualitet så att kvinnor som har blivit utsatta för könsstympning kan uppnå högsta möjliga sexuella hälsa. Regeringen bör ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram riktlinjer för utbildning om könsstympning för personal inom hälso- och sjukvården, skolan och skolhälsovården.

År 2015 presenterades den hittills största studien om transpersoners livssituation. Det var en deppig läsning. Var tredje transperson har övervägt att ta sitt liv det senaste året. Varannan transperson har utsatts för trakasserier de senaste tre månaderna och undvikit dagliga aktiviteter på grund av rädsla och diskriminering.

Sverige är fortfarande ett land där priset är högt för den som utmanar normer för kön och könsuttryck. Normerna syns även i lagstiftningen. Sverige är ett land med ålderdomliga regler som skapar problem i transpersoners vardag, cementerar konservativa normer och skapar ohälsa. Faktum är att länder som Colombia, Irland och Nepal i delar har kommit längre än Sverige när det kommer till transpersoners legala rättigheter. Det trodde ni kanske inte. Det är ganska skämmigt för Sverige. Vi kan bättre.

Processen för att ändra juridiskt kön och få könskorrigerande vård är komplicerad. Det är långa väntetider, orimliga krav och ibland bristande bemötande som skapar just ohälsa. Argentina och Malta har avskaffat alla krav vid värdering av juridiskt kön. Vänsterpartiet vill gå samma väg. Låt varje individ själv bestämma över sitt juridiska kön, och gör ändring av juridiskt kön till en vanlig administrativ fråga!

Vi behöver också avskaffa dagens 18-årsgräns för ändring av juridiskt kön och könskorrigerande vård. Det måste vara individens behov som styr vem som ska få vård och vem som behöver det. En modern könstillhörighetslag som utgår från verkligheten är vad Sverige behöver.

Fram till 2013 tvångssteriliserades transpersoner i Sverige. Det innebär att drygt 800 transpersoner tvångssteriliserades under tidigare lagstiftning. Tvångssteriliseringarna av transpersoner är fortfarande ett öppet sår och har skapat stort lidande. Ett första steg borde därför vara att ge Sveriges transpersoner en officiell ursäkt och skadestånd. Och i morse kom det, så väl tajmat att jag inte kunde ha gjort det bättre själv: Stadsrådet Wikström proklamerar en lagändring från den 1 juli 2018 som öppnar dörren för detta. Det är en seger för alla de organisationer och partier som jobbar med frågan.

Vi i Vänstern går dock alltid före. Därför yrkar jag att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillse att en offentlig ursäkt ges till de transpersoner som har tvångssteriliserats och att riksdagen tillkännager detta för regeringen. Jag yrkar bifall till reservation 41. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till våra övriga reservationer, men jag står ändå bakom dem.

Anf. 63 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Detta är ett motionsbetänkande som spänner brett över hälso- och sjukvården. Jag tänker ta upp två motioner som Liberalerna står bakom och sedan komma med en mer allmän syn på styrningen av hälso- och sjukvården med de tre huvudmän - staten, landstingen och kommunerna - som är inblandade.

Den första motionen återfinns i reservation 27 under punkt 24, som jag yrkar bifall till. Övriga reservationer som Liberalerna har skrivit avstår jag från att yrka bifall till, men vi står naturligtvis bakom dem.

Reservation 27 handlar om värdigt slut för årsrika människor som bor i vård- och omsorgsboenden eller särskilda boenden. Det gäller naturligtvis för människor i hälso- och sjukvården i övrigt också. Läkarsällskapet har satt upp etiska principer för hur man ska säkra självbestämmandet hos människor som är på väg att avsluta sina liv. Detta används till viss del i själva sjukvården. Det finns i den palliativa vården, som tyvärr inte är helt utbyggd och helt till fyllest i hela landet.

Men det finns mycket mer att göra inom äldrevården och äldreomsorgen, särskilt i vård- och omsorgsboendena. När man kommer till ett sådant boende är man mycket sjuk och behöver mycket omsorg. Då är det viktigt att personalen förvissar sig om hur Anna eller Gustav vill ha det under sin tid där och hur de ser på den vård, omsorg och hälso- och sjukvård som de erbjuds. Vill de ha den, eller vill de tacka nej till den och kanske nöja sig med en god omsorg?

Det här fordrar kunskap hos personalen om den vård och omsorg som man kan ge i boendena. Man ska inte skicka dessa mycket sköra personer till akuten när man skulle kunna ge vården och omsorgen lika väl i boendena. Det ska finnas tillgång till läkare och sjuksköterskor med den utbildning som krävs.

Det krävs också utbildning av anhöriga när det gäller vad man kan erbjuda i boendena så att de inte ska gripas av panik och själva ringa efter ambulans därför att de tror att det blir bättre på akutmottagningen. Det är detta vi helst vill ha en statlig utredning om. Statliga utredningar och sedan ett beslutsfattande på riksnivå, av riksdagen, blir en mycket kraftfullare avsändare än allmänna råd och sådant.

Den andra motion jag tar upp är den som jag med glädje ser har landat i ett tillkännagivande. Det handlar om att vi ska få fram mer kunskap om hur vi bäst hjälper människor som har varit utsatta för tortyr och krigshändelser och som kommer att utveckla så kallat posttraumatiskt stresssyndrom.

Röda Korset och en del andra har gjort fantastiska insatser här, men de efterlyser själva evidensbaserade behandlingsmetoder. Sådana saknas, även internationellt - jag har försökt djupdyka i litteraturen. Det är alltså mycket tillfredsställande att det nu blir ett tillkännagivande.

Sedan vill jag ta upp mer allmänna synpunkter. Regeringar, oavsett vilken färg de har haft, har försökt öka likvärdigheten, jämlikheten, i vården. Härifrån riksdagen har vi försökt stärka statens inflytande och samordningen av insatserna. Det här har Liberalerna varit pådrivande för både i regering och i opposition.

Men när det gäller att den nationella styrningen ska få genomslagskraft så som regering och riksdag vill har det gått så där. Det senaste exemplet, som vi hade uppe till debatt häromveckan, var vår lag om assisterad befruktning för ensamstående som nu fastnar på landstingsnivå. Från landstingens utgångspunkt går den statliga styrningen ibland på tvärs mot deras lokala styrning. Detsamma gäller för regioner och kommuner.

Det här leder till ett oönskat dubbelkommando. Jag har hört landstingsråd säga att de här statliga pengarna är förgiftade pengar som styr verksamheten de har planerat åt fel håll. Det här skapar problem, inte minst för patienterna. Det tycker jag kommer fram tydligt i betänkandet.

Idéerna till många av motionerna har inte kommit direkt från oss riksdagsledamöter utan från medborgare som skickar oss underlag till motioner. Sedan skriver vi motioner för att lyfta fram problemet. Det är klart att avsändarna uttalar besvikelse när det hela blir avslaget. Jag försöker trösta dem med att 99 procent av motionerna i det här huset blir avslagna men att vi verkar för att deras önskemål ska tillgodoses på andra sätt.

Det vi i Liberalerna har landat i är att vi behöver en bred och förutsättningslös diskussion om hur styrningen av sjukvården ska ske. Vi ser en möjlighet till statlig styrning, men det måste genomföras efter mycket ordentlig utredning och genomgång av hur det har gått i Danmark och Norge. Vi måste få fram en bra ansvarsfördelning för att använda våra resurser rätt.

Här kommer Göran Stiernstedts, Måns Roséns och andra utredningar in som mycket viktiga delar. Jag har en viss förståelse för fördröjningen av vissa propositioner, för de här utredningarna hänger ihop. Om man rusar på för fort och går till beslut om en av dem kanske det inte stämmer när man ska gå till beslut om någon av de andra. En signal till regeringen är alltså att gå igenom var de här utredningarna krokar arm. Det har ni kanske redan tänkt på.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)