Hälso- och sjukvårdsfrågor

Anf. 40 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Då ska kammaren övergå till att debattera socialutskottets betänkande nr 10, som handlar om hälso- och sjukvårdsfrågor. Det är uppenbart att det finns ett mycket stort intresse från riksdagens ledamöter vad gäller den svenska hälso- och sjukvården. Vi vet att intresset också är stort bland medborgarna.

Bara i detta betänkande kommer vi att behandla 340 olika motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Detta gör att betänkandet spänner över ganska många olika områden inom hälso- och sjukvården. Det handlar om vårdens organisering, vårdgarantin, patientlagen, jämlik vård och patientsäkerhet, bara för att nämna några områden.

Herr talman! Vi bor i ett land där vi egentligen har enormt goda förutsättningar och en vård som i sin kvalitet till stora delar verkligen ligger i framkant. Vi producerar enormt goda vårdresultat utifrån många aspekter. Därför är det beklagligt att svenskarnas förtroende för vården ändå sjunker och har sjunkit framför allt under de senaste åren. Enligt en studie från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys är förtroendet lägre för vården i Sverige än i de flesta andra länder. Enligt Vårdförbundets tidning Vårdfokus har medianväntetiden på svenska akutmottagningar ökat med 40 minuter bara sedan 2010. Det innebär att det kan vara betydligt längre väntan för enskilda patienter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Socialstyrelsens kartläggning av väntetiderna på sjukhusakuterna visar att varannan patient tillbringar mer än tre timmar i akutens väntrum. Var tionde patient väntar i mer än sju timmar. Det är inte så konstigt att många drar sig för att åka in till akuten. Det som kanske är ännu mer anmärkningsvärt är att de som får vänta allra längst är personer över 80 år.

Tyvärr skiljer det sig åt över landet, eller egentligen kanske vi ska vara glada för att det i alla fall inte är så illa i hela landet som det är på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Där får en person över 80 år i medianväntetid vänta i mer än fem timmar. En del får vänta så länge som i tio och en halv timme.

Det är klart att detta inte bara är en fråga om att det är obekvämt och att det skapar oro och frustration hos den vårdsökande patienten eller hos de anhöriga. Framför allt är detta ett problem därför att det innebär en säkerhetsrisk. Det innebär en lägre kvalitet i vården. Det finns mycket starka skäl för att vi måste se över hur vi organiserar den svenska hälso- och sjukvården. Vad är det som har hänt de senaste åren som gör att förtroendet för svensk hälso- och sjukvård sjunker och att vi inte producerar så bra vård till alla patienter som vi skulle kunna göra?

Vi kristdemokrater ser att det finns starka skäl att föra över mer fokus på hur man som patient ska få vård nära. Hur ska vi få möjlighet att få vården där man behöver den och när man behöver den?

Det handlar om att fortsätta i den riktning som vi i alliansregeringen stakade ut. Det handlar om att se till att vi har fokus på väntetider och på kvalitet - något som tyvärr har kommit i skymundan i den politik som den nuvarande regeringen bedriver. Vi införde vårdgarantin för att varje patient vid varje tillfälle man söker vård ska veta vad man har att förvänta sig.

Vi såg till att skärpa kraven i den mån detta behövdes, och vi menar att det finns stor anledning att skärpa kraven ytterligare. Detta gäller framför allt att kunna komma på återbesök, vilket är någonting som inte finns med i vårdgarantin i dag.

Man ska få inskrivet vad man kan förvänta sig när man har fått en omfattande behandling. När ska man få komma tillbaka? Den som inte har blivit riktigt bra efter sin operation ska inte, när den försöker att söka vård, få svaret att den får åka och sätta sig på akuten. Det är inte god vård.

Vi vill införa en skärpt vårdgaranti vad gäller primärvården. I dag ska man få tid hos en doktor inom en vecka, men vi menar att det är hög tid att skärpa kraven så att patienterna vet att den som söker hjälp inom primärvården ska få träffa rätt specialist senast nästa dag. Många gånger kan detta vara en doktor, men ibland kan det vara distriktssjuksköterskan, fysioterapeuten eller någon annan av de professioner som ska finnas inom primärvården som jag behöver träffa.

Vi införde kömiljarden. I stället för att lägga många miljarder på köer lade vi enstaka miljarder - 1 miljard per år - för att se till att korta köerna. Detta hade effekt, men den nuvarande regeringen har tagit bort det. I stället har den nuvarande regeringen gjort så att det har blivit gratis för äldre patienter att stå längre i kö. Det är inte så vi vill utveckla svensk hälso- och sjukvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

I detta betänkande finns en hel del frågor som tar upp det som vi i riksdagen bedömer som förenklad behandling. Det betyder inte på något sätt att det rör sig om enkla frågor eller frågor som inte är viktiga, utan det beror på att det är motioner som tidigare har behandlats.

Här finns frågor som jag vet att många är engagerade i, exempelvis vad gäller olika patientgrupper där man ser att vården inte fungerar och att patienterna inte får den vård som de behöver. Det handlar till exempel om patientgrupper som har olika lymfatiska sjukdomar, som lymfödem eller lipödem. Det finns kunskap om detta, men patienterna kommer inte till doktorn så att de får hjälp.

Vi måste fortsätta att jobba med att utveckla olika vårdprogram. Vi måste se till att det finns behandlingar och metoder och att dessa används i hela landet. En av de största utmaningarna för svensk hälso- och sjukvård är nämligen att tillgången till god vård beror på vem man är och var man bor.

Tillgången är olika. Den som bor på fel plats får inte rätt tillgång. Kvinnor får många gånger sämre vård, och den som tillhör en socioekonomiskt svag grupp eller har en bakgrund med lägre utbildning får inte samma goda vård.

Detta är inte någonting som vi kan acceptera i vårt samhälle. Därför är en mer jämlik vård någonting som vi måste fortsätta att arbeta med. Det är någonting som gäller alla patientgrupper, alla människor och alla medborgare i hela vårt land.

Herr talman! I detta betänkande föreslår vi att riksdagen riktar två tillkännagivanden till regeringen. Det ena handlar om patientlagen, som måste skärpas och som ska fullföljas. Vi kan se att patientlagen sedan den trädde i kraft tyvärr inte har fått den effekt som den borde få. Då måste regeringen ta sitt ansvar och se till att den får det.

Vi föreslår också att riksdagen riktar ett tillkännagivande till regeringen när det gäller att utveckla vårdvalet i den specialiserade öppenvården.

Kristdemokraterna har några egna reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 22, som är Alliansens gemensamma reservation vad gäller att behålla vårdvalet.

Anf. 41 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Föregående talare har redan visat på det stora intresse som finns för de frågor som vi debatterar i dag, nämligen sådana som rör hälso- och sjukvården.

Många motionsyrkanden har kommit in från ledamöterna. Opinionsundersökningar visar att medborgarna har ett stort intresse för detta och rankar det som nummer ett bland politikområdena. Massmedierna speglar, åtminstone för tillfället, situationen i sjukvården varje dag.

Detta är inte så mycket att förundra sig över. Det ligger en trygghet i att veta att det finns en sjukvård av hög kvalitet som kan hjälpa mig och andra när vi behöver den.

Vi brukar ju, precis som föregående talare gjorde, vid sådana här tillfällen påpeka att vi har en sjukvård i världsklass. Den är relativt jämnt fördelad och jämförelsevis tillgänglig för alla. Även om det finns undersökningar som pekar på en annan trend åtnjuter den också ett högt förtroende hos befolkningen.

Som Emma Henriksson påpekade finns det dock stora utmaningar. Det finns hotbilder som behöver mötas och skavanker som behöver åtgärdas. Om detta har riksdagsledamöterna som synes motionerat flitigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Det handlar om att vården kan organiseras bättre och bli effektivare och om att kvaliteten och tillgängligheten kan förbättras. Vidare handlar det om att patientens ställning måste stärkas och om att patientsäkerheten behöver garanteras. Det handlar också om avgifter och om nödvändigheten av innovationer och it-lösningar i vården samt mycket mer.

Motionerna är fyllda av förslag på politiska lösningar för hur vi ska möta dessa utmaningar. En del förslag, herr talman, kanske skulle vara mer verksamma att lägga hemma i landstinget eller i regionen. Vissa problem kanske man ska överlåta till professionen att själv arbeta med. Men de flesta är konstruktiva och bra förslag som det råder väldigt stor samstämmighet om och som redan har fått, eller är på väg att få, sin lösning.

Jag vill i detta sammanhang ta tillfället i akt att beskriva det som regeringen gör för att lösa de akuta problem som finns i vården och för att på längre sikt möta de utmaningar som kan hota målet om en behovsanpassad och effektiv hälso- och sjukvård av god kvalitet.

Herr talman! Sjukvårdens strukturer och organisation behöver förändras och effektiviseras för att kunna möta dagens och framtidens ohälsa.

Regeringen har därför tillsatt en särskild utredare, eller samordnare, för att leda arbetet mot en samordnad utveckling för en modern, jämlik, tillgänglig och effektiv vård med fokus på primärvården.

Detta blir det första steget i en stor system- och strukturförändring av den svenska vården. Det är en reform som också kommer att bli en bred tillgänglighetsreform med fokus på den nära vården. Målet är att på sikt förverkliga den strukturreform som Göran Stiernstedt föreslår i sin utredning Effektiv vård. En första delrapport ska komma redan i juni. Den ska bland annat innehålla förslag om en professionsneutral vårdgaranti, som vi förväntar oss mycket av.

När det gäller kvalitet och tillgänglighet visar många undersökningar att det råder oacceptabel ojämlikhet både i vårdens kvalitet och i dess tillgänglighet. Skillnader finns såväl i socioekonomi och geografi som mellan könen.

När det gäller cancer och cancervård satsar regeringen på en mer jämlik och tillgänglig cancervård med 2 miljarder kronor under mandatperioden.

Föregående talare tog upp utmaningar med att möta diagnoser som kanske inte har uppmärksammats och som inte möts på ett likvärdigt sätt i landet, till exempel diagnosen lymfödem. Här arbetar regeringen aktivt tillsammans med sina myndigheter med den kunskapsspridning som behöver komma ut i landet för att på sikt skapa riktlinjer och vårdprogram även för dessa diagnoser, så att jämlikhet kan råda i vården.

Regeringen gör också akuta satsningar. I vårbudgeten satsar man 500 miljoner för att förbättra tillgängligheten i förlossningsvården och 100 miljoner för att förbättra vården för barn och unga med psykisk ohälsa.

Herr talman! Att snabbt komma i kontakt med vården och att inte behöva vänta på undersökning och behandling är grundläggande för att man ska känna tillit till och trygghet i vården. Det är inte acceptabelt att köerna till vården växer.

För att komma till rätta med det måste man angripa grundproblemen, som handlar om kompetensförsörjning och om att skapa förutsättningar för vårdpersonalen att själv kunna utveckla sina arbetsformer. Mer av itlösningar måste också implementeras i vården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Regeringens satsning på den så kallade professionsmiljarden, som man överenskommit med SKL om, skapar förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare att öka andelen tid som handlar om att arbeta nära patienterna. Den skapar också förutsättningar för landstingen att bättre planera sina kompetensbehov, och den ska bland annat främja bättre administrativa stöd, effektivare arbetsfördelning och ändamålsenlig planering.

Nytt i år, herr talman, är en överenskommelse om att 300 miljoner kronor av professionsmiljarden ska öronmärkas för att ge möjlighet för sjuksköterskor till utbildning till specialistsjuksköterskor, vilket vården lider stor brist av.

Regeringen har också aviserat en satsning i budgetpropositionen för 2018 på en så kallad patientmiljard för stärkt vårdgaranti. Här hälsar vi med tillfredsställelse Kristdemokraternas satsning på primärvården för en bättre vårdgaranti. Vi kan också konstatera att Centerpartiet anslår 1 miljard för bättre tillgänglighet. Här finns det väl förutsättningar att hitta överenskommelser om att implementera detta.

Regeringen vill skärpa vårdgarantigränsen i primärvården. Den ska bli snabbare, absolut, än sju dagar, och tillgängligheten ska kunna bli bättre. Det ska kunna ske genom förändrade arbetssätt och förbättrad tillgänglighet.

Herr talman! En viktig grundsten i en förändrad, moderniserad och bättre vård är att den byggs med tydligt fokus på patienten och patientens behov. Internationella jämförelser visar att svenska patienter upplever mindre delaktighet, sämre information och sämre tillgänglighet i vården.

Patienten, menar vi, ska betraktas som en tillgång i vården och som bärare av kunskap om sitt eget tillstånd och om hur ohälsan ska mötas. Som patient ska man inte betraktas som någon som stör vården när man söker hjälp. Detta måste stå i fokus när strukturerna i vården förändras.

En god början, herr talman, är införandet av patientkontrakt, som regeringen också aviserade inför budgetpropositionen 2018. Man ska börja stödja pilotverksamheter i tre landsting.

Vi socialdemokrater menar att det är dags att ge vårdens personal förutsättningar att utveckla sin organisation, sitt arbetssätt och sin kultur för att möta patienterna med lagstadgade rättigheter på ett sätt som skapar delaktighet och sätter patienten i fokus. Därav har vi vår reservation nr 5 i betänkandet.

Herr talman! För oss socialdemokrater är regeringens realistiska satsningar bra och framkomliga vägar för att trygga en god och jämlik vård. Mot den rödgröna regeringens politik om en förstärkt välfärd står borgerlighetens förslag om stora skattesänkningar och ytterligare privatiseringar.

Vi vänder oss också mot förslaget om att utöka vårdvalssystemet till att omfatta den öppna specialistvården och utökad etableringsfrihet. Vi kan inte se att det skulle bidra till en mer jämlik vård i hela landet. Vi menar att det ytterligare skulle försvåra huvudmännens möjligheter till en effektiv och bra planering och organisering av vården för att motsvara behoven i befolkningen. Därtill anser vi att det är ett alltför stort ingrepp i det kommunala självstyret.

Herr talman! För att spara tid i kammaren nöjer jag mig med att yrka bifall till vår reservation nr 15. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Anf. 42 Emma Henriksson (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! När er regering tog vid bestämde man sig för att ett viktigt och handlingskraftigt beslut var att ta bort kömiljarden. Vi pratar om en budgetsatsning som i praktiken hade stor effekt. Den innebar att människor som behövde vård fick vård. I stället för att sitta i kö och vänta fick man faktiskt vård.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade satsat mycket pengar och matat ett system som inte fungerade och inte ledde till att patienterna fick vård. Vi införde kömiljarden för att sätta fokus på att om man är sjuk ska man få vård, och det hade effekt. Det gjordes mätningar och vi kunde se att på område efter område kortades köerna. Mätningarna fortsätter, och nu visar de på det motsatta, att köerna växer. Man får vänta längre tid på ett första besök, vänta längre tid på specialistbesök och vänta längre tid på behandling.

SKL har förvisso gjort det lite svårare att hitta alla siffror, men om man går in och följer hur utvecklingen har varit ser man väldigt tydligt att köerna växer. Däremot har man sänkt eller tagit bort en del patientavgifter. Men det första de som är äldre vill ha, som är de i vårt samhälle som har de största behoven, är inte att det ska vara gratis att stå i utan det är att få vård utan att behöva stå i kö.

Har regeringen insett, frågar jag Anna-Lena Sörenson som företrädare för regeringspartierna, att det var ett misstag att ta bort kömiljarden? Och har ni insett att det faktiskt inte räcker med att avsätta pengar till vården, utan att man måste ge pengar till vården på ett sätt som ger effekt?

Anf. 43 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Emma Henriksson påpekade att kömiljarden ledde till kortare väntetider. Det gjorde den till en början, och det ska vi inte förneka. Men det är allmänt känt att mot slutet av er regeringsperiod ökade väntetiderna igen och köerna växte.

Emma Henriksson påpekade också själv att det fanns vissa undanträngningseffekter, vilket också hennes allianskamrat Cecilia Widegren har erkänt i en artikel. Emma Henriksson nämnde för en stund sedan återbesöken, till exempel. Kömiljarden, som den var utformad, fick konsekvensen att det var svårt att få tid för återbesök. Detta drabbade de stora grupperna med kroniska sjukdomar. Det var svårt att få tid för återbesök. Man fick inte till de helhetslösningar som krävs för att tillgodose deras behov.

Jag tycker också att Alliansen - Emma Henriksson i det här fallet - missar att påpeka de grundproblem som finns i vården för att kunna korta väntetider och ge högre tillgänglighet. Vi menar, herr talman, att det helt enkelt beror på kompetensförsörjningen.

Vi har en kompetensbrist i vården som behöver åtgärdas. Det handlar om att tillföra resurser, precis det som regeringen gör på olika sätt. Men det handlar också om att skapa möjligheter att organisera vården, och vi måste ha tillit till att vårdpersonalen själv kan göra det för att den på bästa sätt ska kunna göra ett gott arbete.

Jag tycker att Alliansen indirekt kritiserar vårdpersonalen för att göra ett dåligt arbete. Man menar att de med piska och morot ska kunna ta emot patienter på ett bättre och tillgängligare sätt. Vi menar att vi behöver skapa bättre förhållanden och förutsättningar för vårdpersonalen.

Anf. 44 Emma Henriksson (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! Ingenting skulle kunna vara mer fel än att vi inte har en stor tillit till svensk hälso- och sjukvårdspersonal. Det är ju personalen som i mötet med patienter varje dag gör vården. Utan personalen skulle vi inte ha den mycket goda, fungerande vård som ändå finns på många håll men som alla patienter inte får tillgång till. Många gånger brister den just på grund av de brister som finns i strukturer.

Det som många gånger gör att personalen väljer att sluta är att man känner att man inte får utrymme att göra ett bra arbete. Men i stället för att fokusera på vårdens kvalitet, vårdens innehåll och hur vi kan korta köerna har den nuvarande regeringen bestämt sig för att lägga sitt krut på vinster i välfärden och att stoppa olika aktörer. Man har använt stora utredningsresurser för att stoppa vinsterna och begränsa möjligheten för olika utförare.

Vi vet att det på många håll i landet i dag finns vårdcentraler, just därför att personalen har fått ta över vårdcentraler från den landstingsstyrda enheten som inte har fungerat. Man har med sin egen kompetens, initiativkraft och förmåga sett till att det i dag finns fungerande verksamheter som patienterna gärna väljer, därför att patienterna har samma tillit till vårdens utövare som vi i Alliansen har.

Anna-Lena Sörenson slirar på begreppen när det handlar om undanträngningseffekter. Det har undersökts flera gånger, och det man pekar på är att det finns risk för undanträngningseffekter. Hittills har ingen undersökning visat på ett tydligare sätt att det har funnits undanträngningseffekter. Men man måste fortsätta att utveckla vårdvalet och kömiljarden och se till att fler får tillgång till vård, inte avveckla det som faktiskt har haft effekt och fungerat.

Herr talman! Frågan kvarstår: Varför har man fokuserat på vinster i stället för på kvalitet?

Anf. 46 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag ber om ursäkt för detta slarv. Givetvis är det reservation nr 23 jag yrkar bifall till. Tack för påpekandet, herr talman!

Herr talman! Emma Henriksson väljer att bortse från de utredningar som regeringen har tillsatt och de utredningar som den förra regeringen tillsatte och som regeringen har plockat in och arbetar vidare med för att få den förändring av strukturer och organisation i vården som måste till för att personalen ska kunna utveckla sin profession och sitt engagemang och kunna möta patienterna och deras behov på ett bättre sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Vad jag vet finns det fortfarande inget förslag avseende Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden. Emma Henriksson kanske har sett något, men det har inte jag.

Jag vill med kraft påpeka att vi inte är emot privata vårdgivare. De tillför vården alternativ och ger den offentligt drivna vården stimulans. Ett problem är dock att de trivs väldigt bra i Stockholm och andra städer men inte på landsbygd och i glesbygd. Det finns en viss överetablering i Stockholm, vilket drar resurser.

Emma Henriksson frågar om de satsningar som statsministern har aviserat. Det handlar om att driva på en utveckling där primärvården, den nära vården, tar över mer av sjukhusvården för att kunna möta patienterna närmare och därmed förändra strukturerna i vården. Tillskottet behövs för att kunna påbörja detta arbete.

Anf. 47 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Systemkollaps. Ni hörde rätt; jag sa systemkollaps. Då tänker ni att det är en traditionell oppositionspolitiker som uttrycker detta. Men det är det inte, utan det är de medarbetare som varje dag står på vårdgolvet och med tårar och svett kämpar för att smärtlindra, vårda och hjälpa enskilda patienter. Systemkollaps är Sveriges sjuksköterskors och Vårdförbundets ord för det som den svaga rödgröna vänsterregeringen försöker genomföra i sjukvården.

Systemkollaps. Det kan inte vara något annat. Det handlar om regeringens ifrågasättande av de närmare 4,7 miljoner patientbesök som årligen sker i svensk hälso- och sjukvård utifrån hälso- och sjukvårdslagen och efter vårdbehov men som utförs av en alternativ vårdgivare.

Vårdförbundet tydliggör att skulle de förslag som regeringen har tagit fram och de ytterligare utredningsförslag som lades fram på regeringens bord i går bli verklighet blir det systemkollaps.

Redan i dag känner människor att de inte kommer in i den nära vården. Hur ska det då gå att hantera ytterligare 4,7 miljoner patientbesök, alltså de patientbesök som de alternativa vårdcentralerna runt om i Sverige årligen hanterar? Hur ska vänsterregeringen se till att dessa patienter får hälso och sjukvård framöver?

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 22.

Jag instämmer i allt det som Emma Henriksson från Kristdemokraterna har framfört och konstaterar att allianspartierna har lagt fram och kommer att fortsätta att lägga fram konkreta förslag för att förbättra svensk hälso och sjukvård.

Herr talman! När det gäller medicinska resultat har Sverige en av världens bästa hälso- och sjukvård. Men vi har också många utmaningar. Den största och viktigaste utmaningen är givetvis tillgängligheten. Människor måste kunna lita på att de får vård när de behöver det och att de inte behöver vänta. För att människor ska kunna återvända till jobb och skola och kunna förverkliga sina livsdrömmar måste vi ha en mer tillgänglig hälso och sjukvård.

Vi måste möta denna utmaning med konkreta förslag och lägga fram förslag om förbättringar för att åtgärda detta.

I dag debatterar Sveriges riksdag därför 340 olika förslag. Många av dessa förslag tycker inte den rödgröna vänstern här i kammaren är bra. Man menar att det pågår en massa utredningar som kommer att lösa denna utmaning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Ja, regeringen har tillsatt utredningar. Regeringen har också tagit emot många remissvar från tidigare utredningar. Men för att göra verklighet och förändra saker och ting krävs konkreta åtgärder. Efter halva mandatperioden är det fortfarande tomt på konkreta vårdreformer som möjliggör förbättringar.

Socialdemokraternas Anna-Lena Sörenson använde mycket av sin talartid till just tal om dessa nödvändiga saker. Men ord räcker inte för att förbättra hälso- och sjukvården, för att korta vårdköerna och för att få bukt med den personalflykt vi i dag ser.

Ord räcker inte heller för att hjälpa vårdens medarbetare att känna mer tillit, att få en bättre arbetsmiljö och att känna att de kommer till sin rätt när de vill förverkliga och förändra något. Var är den lokala arbetsledaren på vårdenheten där jag jobbar? Hur kan jag framföra mina förslag? Hur kan jag förbättra?

Det går inte att med ord dämpa denna oro. Det krävs konkret handling. Sveriges riksdag förväntar sig därför att regeringen återkommer med en full propositionslista med flera tydliga vårdreformer. Många önskemål har framförts i ord, men nu kräver vi konkret handling.

Inför denna debatt har allianspartierna valt att lägga fram ett antal förslag. I eftermiddag kommer riksdagen sannolikt att fatta ett par tydliga beslut där vi uppmanar regeringen att göra vissa saker. Jag vill i dag stämma av med Socialdemokraternas företrädare Anna-Lena Sörenson på vilket sätt detta kommer att göras.

Ett av de beslut vi sannolikt kommer att ta i eftermiddag, mot Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets vilja, är att stärka patientlagen ytterligare. Patientlagen är rätt ny. Lagstiftningen kom på plats 2015.

Självklart har det varit en tuff början. Men för de patienter som har drabbats av vårdskador, som har fått vänta för länge eller som inte är nöjda med sin behandling ska patientlagen vara en del av det skydd som de har rätt till.

Jag vill få veta av Anna-Lena Sörenson: När tänker regeringen återkomma till riksdagen med förslag om att stärka patientlagen, i enlighet med det som troligen blir riksdagens beslut i eftermiddag?

Eftermiddagens andra beslut handlar om att utveckla patienternas möjlighet att välja och att öka valfriheten i hela Sverige. Hälso- och sjukvårdslagen omfattar alla patienter i Sverige, och vi är drygt 10 miljoner i dag. Självklart ska valfriheten också omfatta alla som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen.

Att stärka vårdvalet och att stärka valfriheten är i grunden positivt för den enskilda patienten. Men det är självfallet också positivt för dem som vill utveckla, som har innovationer och som vill prova att göra något som vi inte riktigt gjorde inom hälso- och sjukvården i går. De vill göra något annat i morgon för att det ska bli ännu bättre för patienten. Det kan handla om att förbättra saker och ting med exempelvis digitalisering.

För att släppa loss den här kraften krävs att regeringen kommer med konkreta förslag. Hur avser Anna-Lena Sörenson och regeringen att komma tillbaka till riksdagen för att utveckla vårdvalet? Regeringspartierna röstar i eftermiddag mot förslaget i betänkandet och mot Moderaternas och allianspartiernas vilja och förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

(Applåder)

Anf. 48 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! I högt tonläge påstår Cecilia Widegren att den rödgröna regeringen på två och ett halvt år har lyckats bryta sönder hela sjukvårdssystemet. Det är ett fullständigt orimligt påstående. Jag tycker att såväl vården och debatten som politiken skulle tjäna på att vi med ett lägre tonläge och mer försonlighet kan tala om dessa allvarliga frågor.

Cecilia Widegren talar om förslag som inte finns på regeringens bord. Däremot väljer hon att bortse från den katalog av insatser som jag redogjorde för i mitt inlägg. Det handlade om satsningar på cancervården och primärvården. Det handlar också om miljardsatsningar på akuta problem som finns i vården i dag.

Vid den debatt vi hade i höstas minns jag att Cecilia Widegren sa att jag använde alltför mycket av min talartid till att kritisera Alliansens förslag och mindre till att tala om regeringens åtgärder. Jag tyckte att jag den här gången talade väldigt mycket om regeringens åtgärder, men Cecilia Widegren väljer att över huvud taget inte lyssna på det.

Vi kanske ska titta lite på vad Moderaterna själva föreslår. Jag tycker att de har en hel del bra förslag för att förbättra vården. Men om man tittar på den budgetmotion som föreligger för budgetåret 2017 föreslås till exempel nedskärningar på 435 918 000 kronor i förhållande till regeringens budget.

I den vårbudgetmotion som presenterades häromveckan föreslår Moderaterna skattesänkningar på 22 miljarder. Hur detta ska kunna hjälpa vården och vårdens personal att få bättre förutsättningar för att utföra vården för patienterna och utveckla sin professionalitet går inte ihop för oss socialdemokrater.

Anf. 49 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Jag kan inte uppfatta Socialdemokraterna och Anna-Lena Sörenson på annat sätt än som ganska nöjda, trots att vi just nu har växande vårdköer i Sverige. Vi har personalflykt. Jag vet inte vilken nyhetskanal Anna-Lena Sörenson slår på. Men det spelar ingen roll vilken kanal man väljer på radion eller tv:n eller vilken tidning man läser. Överallt handlar det om personalflykt inför sommaren och om hur vårdarbetsgivarna stenhårt jobbar med att se till att vårdens medarbetare kommer att finnas på plats i sommar för att hjälpa patienterna.

Då går det inte, Anna-Lena Sörenson, att stå här och bara säga att allt rullar på, att jag inte behöver vara orolig och att vi lade fram bra förslag. Detta duger inte, Anna-Lena Sörenson.

Moderaterna och allianspartierna tar gärna en match om resurser till välfärden. Under åtta år i regeringsställning tillförde vi 57 miljarder till hälso- och sjukvården och välfärden. Moderaterna har presenterat ett saftigare och ambitiösare budgetalternativ än regeringen har gjort, eftersom vi har lagt 20 miljarder mer till kommuner och landsting. Det är ju där ute vården sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Man måste alltså lägga ihop utgiftsområde 9 och utgiftsområde 25 i budgetpropositionen för att förstå vad som satsas på svensk hälso- och sjukvård. Moderaterna satsar 20 miljarder mer på svensk hälso- och sjukvård än regeringen under kommande år.

Jag valde att i mitt anförande ställa två tydliga frågor till Socialdemokraterna. Och med anledning av de beslut som troligtvis kommer att fattas här i riksdagen om några timmar vill jag vara tydlig gentemot Anna-Lena Sörenson: På vilket sätt avser Socialdemokraterna att komma tillbaka till riksdagen för att stärka patientens ställning och stärka valfriheten och vårdvalet i svensk hälso- och sjukvård?

Anf. 50 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag önskar att Cecilia Widegren kunde sänka tonläget lite och lyssna mer på vad jag säger. Jag redogjorde för en katalog av åtgärder som regeringen vidtar och avser att vidta. Hon väljer dock att inte lyssna.

Det är intressant att Cecilia Widegren tar upp sommarproblemet. Jag drar mig till minnes att under somrarna 2006-2014 aviserades ofta samma problem. Hur vården ska fungera under semestertid är ett problem, men man kan inte påstå att den tidigare alliansregeringen gjorde något för att lösa detta.

Herr talman! Moderaterna verkar bortse från de stora utmaningar som just nu finns i svensk sjukvård och som massmedierna mycket riktigt beskriver varje dag. I den motion som Moderaterna har skrivit med anledning av vårändringsbudgeten och vårpropositionen finns inga satsningar som möter de akuta problemen.

Den rödgröna regeringen väljer att satsa 500 miljoner på förlossningsvården, som är i kris. Svenska kvinnor i framför allt storstäderna upplever en stor otrygghet beträffande var de ska föda och huruvida de kan få den goda vård som krävs i den känsliga situation de befinner sig i. Regeringen satsar även 100 miljoner för att möta den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.

Moderaterna väljer i stället att föreslå 22 miljarder i skattesänkningar. Det är ett recept som tidigare har visat sig inte vare sig bita på arbetslöshet eller tillföra välfärden mer pengar.

Anf. 51 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Jag förundras över att Anna-Lena Sörenson inte använde sin replik till att försöka svara på frågor om hur man kommer att hantera riksdagens beslut. Riksdagen är ändå vårt högsta beslutande organ, och regeringen har att följa riksdagens beslut under de kommande åren. Då handlar det inte om kataloger som man har jobbat med utan om vad man kommer att göra framöver.

Jag tycker fortfarande att Anna-Lena Sörenson och Socialdemokraterna är svaret skyldiga. De känner ju ändå till vilket beslut som kommer att fattas i dag.

Ytterst handlar detta om att för den enskilda patienten stärka mötet med välfärdens medarbetare i hälso- och sjukvården. Då behövs såklart systemförändringar, vilket Anna-Lena Sörenson också säger. Dem har regeringen, Anna-Lena Sörenson och hennes kollegor, ansvaret för att plocka fram.

Moderaterna har som sagt presenterat satsningar på kommuner och landsting. Vi ser behov av att resurser tillförs i välfärden, men det behövs också konkreta förslag för att förbättra i välfärden. Sådana förslag fortsätter vi att lägga fram här i riksdagen tillsammans med allianspartierna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Jag kan konstatera att medan regeringen har suttit still och inte gjort någonting presenterade den moderatledda Västra Götalandsregionen så sent som i går en bred överenskommelse mellan alla partier om att genomföra två av de förslag som ligger på regeringens bord. Det handlar om Stiernstedts respektive Roséns utredning. Ett av våra landsting, en av våra huvudmän, väljer nu att gå fram för att stärka den nära vården och fortsätta koncentrera den högspecialiserade vården.

Regeringen gör alltså inget medan landsting och regioner, moderat och alliansstyrda, kommer att gå före och förverkliga dessa förslag. De ser behovet av att förändra, förnya och förbättra för patienterna inom hälso- och sjukvården. Var står vänsterregeringen?

Anf. 52 Carina Herrstedt (SD)

Herr talman! I dagens betänkande finns två tillkännagivanden, vilka vi i Sverigedemokraterna har ställt oss bakom. Trots att syftet med patientlagen, som infördes 2015, var att stärka patienternas ställning i sjukvården har det tyvärr inte blivit så. Detta har visats i en rapport av myndigheten Vårdanalys. Därför har vi ställt oss bakom tillkännagivandet om att regeringen måste ta initiativ till att se över patientlagen.

Det andra tillkännagivandet handlar om att utveckla vårdvalet i den specialiserade öppenvården. Cecilia Widegren från Moderaterna har på ett föredömligt sätt redogjort för tankarna kring det men tyvärr inte fått något svar på hur det ska förverkligas.

Herr talman! Jag yrkar bifall endast till reservation 30, men står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

Vi sverigedemokrater anser att hälso- och sjukvården är en väldigt viktig byggsten i samhället och välfärden. Ett samhälle utan jämlik och tillgänglig vård av hög kvalitet kan inte kallas för ett välfärdssamhälle. Därför är vi mycket bekymrade över rapporterna från många orter runt om i landet om att sjukvården är väldigt ansträngd. Operationer ställs in, och patienter får vänta på vård och behandling. I Helsingborg i Skåne, som jag kommer från, har man vid flera tillfällen till och med tvingats ställa in canceroperationer, vilket är helt oacceptabelt.

Denna negativa utveckling visar sig även i akutsjukvården. Allt fler akutsjukhus klarar inte den maximala väntetiden på fyra timmar. Alarmerande nog ökar i stället väntetiderna runt om i landet, som vi har hört här i dag.

Traditionellt sett har svensk sjukvård varit ett föredöme för omvärlden, men på grund av oförmåga att ta itu med de kroniskt långa köerna och väntetiderna är det tyvärr inte längre så i dag.

Det här duger inte. Bristande handlingskraft har lett till att vi har Europas längsta vårdköer. Och det är ännu värre när det gäller väntan på operationer. Inte minst de yngsta och sköraste drabbas. Till exempel är bristen på intensivvårdsplatser för barn akut i hela landet. Var fjärde plats av dem som finns i dag är stängd. Det innebär att sjuka barn får transporteras till andra länder för att få vård. Det är till och med så illa att barnläkare går ut och varnar för en havererad barnsjukvård. De föreslår att man ska tillsätta en haverikommission.

Det här är inte värdigt ett land som Sverige. Jag instämmer i barnläkarnas slutsats att det är ett totalt sjukvårdshaveri.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Vi sverigedemokrater ser den bristande tillgängligheten och bristen på vårdplatser i sjukvården som den absolut viktigaste frågan att komma till rätta med. Den bristande tillgängligheten har såklart flera orsaker, och därför behövs det naturligtvis ett batteri av åtgärder, både resursmässigt och organisatoriskt.

När det gäller det organisatoriska menar vi att nationell samordning är en förutsättning för att man ska kunna möta det man så fint kallar utmaningarna i sjukvården. Vi föreslår därför att en nationell handlingsplan tas fram för att säkra kvaliteten och arbetsmiljön i hälso- och sjukvården. Det krävs tydliga nationella strategier för att säkra att vården blir likvärdig i hela landet.

Ett exempel på åtgärder vi skulle vilja se är att man tar fram ett nationellt uppdrag för primärvården, för det är där den största delen av vårdbehovet bör kunna tas om hand. Primärvården bör därför kunna få ansvar för den akutsjukvård som inte måste utföras på ett akutsjukhus. Kanske är det just så vi underlättar när det gäller trycket på akutsjukhusen? Vi menar att regeringen bör se över den här frågan och ta initiativ - inte bara prata.

Det finns som sagt brister i jämlikheten i vården mellan landstingen, med stora skillnader vad gäller medicinska resultat, tillgänglighet, följsamhet gentemot de nationella riktlinjerna, läkemedelsanvändning, bemötande och så vidare. En förbättring skulle kunna uppnås genom ändrad styrning och ett moderniserat ersättningssystem.

Kvaliteten i vården kan och måste förbättras. För att ytterligare stärka kvalitetsarbetet och stärka transparensen i vården bör fler jämförelsemodeller utvecklas. Vi menar att ambitionerna att digitalisera vården när det gäller journaler, register, patientdatabaser och biobanker måste öka. De bör även göras mer tillgängliga. Man bör naturligtvis införa ett integritetssäkert nationellt journalsystem för att säkerställa snabbare, effektivare och framför allt enklare hantering av journaler. Det behövs såklart också förbättrad uppföljning och utvärdering av journalsystemet när det väl är infört för att garantera integriteten, patientsäkerheten och kvaliteten för de enskilda patienterna. Den digitala informationen bör självklart följa patienten genom hela vårdkedjan.

Vi tror på den svenska sjukvården. Vi tror på den personal som jobbar och gör allt som står i dess makt för att få sjukvården att fungera utifrån de förutsättningar som råder i dag. Men när man ser hur den här krisen förvärras dag efter dag duger det inte att, som regeringen allt som oftast gör, frånsäga sig sitt eget ansvar och hänvisa till landstingen, eller i varje fall ständigt svara att det är en fråga för landstingen, och i stället gång på gång upprepa mantrat att sjukvården står inför utmaningar.

Herr talman! Jag anser att det är viktigt att vi kallar saker vid deras rätta namn. Det är dags att regeringen börjar tala klarspråk när det gäller dessa frågor. Svensk sjukvård befinner sig i en krissituation. Att påstå något annat är ganska ohederligt.

Jag vill kalla det krissituation när bara en tredjedel av svenskarna anser att sjukvården fungerar bra. Jag vill kalla det krissituation när barnläkare går ut och varnar för en havererad barnsjukvård. Jag vill kalla det krissituation när vårdköerna växer, operationer ställs in och personer dör. Jag vill kalla det krissituation när vårdplatser saknas och sjuksköterskor flyr yrket. Jag vill kalla det krissituation när specialistläkare varnar för att de inte kan ta ansvar för patientsäkerheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! I ett krisläge där specialistläkare varnar för den bristande patientsäkerheten och skriver brev till sin sjukhusledning om att det bara är fråga om vilken patient som dör först verkar regeringen i stället mer bekymrad över svenska folkets sexvanor och ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att kartlägga svenskarnas sexliv. Då får man lov att kalla det för krissituation på mer än ett plan, herr talman.

Jag yrkar bifall till reservation 30.

Anf. 53 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Sverigedemokraterna och Carina Herrstedt säger att man ser vårdens utmaningar. Man ser de växande behoven av att arbeta mer med tillgänglighet och se till att vårdens medarbetare kommer på plats. Nu har över halva mandatperioden gått. Det är klart att vi med ljus och lykta sitter och letar efter de förslag som Sverigedemokraterna presenterar för att ta sig an de här utmaningarna. Jag har letat med ljus och lykta och räknat lite försiktigt. I dagens betänkande handlar det om 340 förslag. Det är ungefär 20 av dem som kommer från Sverigedemokraterna. Jag tycker att det är lite futtigt, om jag får säga så.

Det är ganska stora ord som Sverigedemokraterna nu använder. Man säger sig vara det parti som ska lösa vårdens utmaningar. Jag tycker att detta är högst oklart och har därför tre frågor till Carina Herrstedt.

Min första fråga är: När kommer de förslag som svarar på utmaningarna att presenteras i Sveriges riksdag? Jag undrar om mandatperioden kommer att hinna passera innan ni väljer att presentera parti- och kommittémotioner som bär upp er politik och motsvarar alla de ord som ni nu väljer att trumfa ut, inte minst på presskonferenser.

Det viktiga i vårdens utmaningar är att se till att ha medarbetare på plats. Vem ska göra jobbet? 30 procent av vårdens medarbetare är i dag utrikesfödda. Ni ska stänga gränserna i stället för att se till att fler får komma till Sverige och bidra för att utveckla välfärden. Min andra fråga är alltså: Vem ska göra jobbet? Vi behöver ju fler medarbetare. Vi har personalflykt och personalbrist och behöver fler händer.

Min tredje fråga är hur det här ska finansieras. Hur ska ni betala kalaset? Ni valde att i förra budgeten dra bort 53 miljarder från kommuner och landsting. På vilket sätt ska allt det ni talar om finansieras?

Anf. 54 Carina Herrstedt (SD)

Herr talman! Det är intressanta frågeställningar. Så här är det: Det handlar inte bara om de motioner man väcker i riksdagen, utan det handlar också om de budgetdokument som man tar fram. Från ett budgetdokument kommer det motioner att ta ställning till. Alla prioriteringar handlar såklart om pengar. Vi har lagt fram ett budgetförslag. Uppenbarligen har Cecilia Widegren sett presskonferensen och de förslag som vi presenterade där. De kommer såklart att generera motioner som vi ska ta ställning till. Vid den presskonferensen pratade vi om att vi vill satsa nästan 6,5 miljarder kronor mer än sittande regering. Några förslag är rätten till heltid, mer pengar till förlossningsvården, vård i livets slutskede, bättre arbetsmiljö, kompetenshöjning för vårdpersonalen och så vidare.

Det svarar också någonstans på fråga nummer två: Vem ska göra jobbet? Vi har i dag en personalflykt. Ungefär 9 000 sjuksköterskor har flytt yrket och valt att jobba inom ett annat område. I första hand måste vi på kort sikt locka tillbaka dem. De har flytt av en orsak.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Det handlar i stora delar om en dålig arbetsmiljö, och då måste vi förbättra den. Det gör vi genom de förslag vi har. Det handlar om rätt till heltid, möjligheten till deltid, att se över de delade turerna, möjlighet att utbilda sig på arbetstid och så vidare. Det svarar på de frågorna.

Det är klart att vi måste utöka antalet platser på utbildningar och så vidare. Men det är på lång sikt. På kort sikt måste vi se till att locka tillbaka dem som redan har flytt yrket och ta reda på varför de har gjort det.

Anf. 55 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Efter halva mandatperioden är det inte så att alla vårdens utmaningar föll ned i går. Vi har sett hur de har växt till under mandatperioden. Att Sverigedemokraterna inte har använt den tiden till att presentera mer än ett fåtal konkreta förslag, för det finns ändå ett fåtal förslag, är ganska udda.

Helt plötsligt kommer man och har en jättestor presskonferens som bara handlar om detta och säger: Sedan ska vi göra detta. Vi använder hela mandatperioden för att se till att genomföra politiken. Det är mycket förundransvärt. Vi har ännu inte sett förslagen i riksdagen. Det är klart att vi fortsätter att titta efter dem med ljus och lykta.

I den andra delen väljer du att svara kopplat till att det finns en personalflykt. Jag var mer intresserad av hur vi skulle fylla på. Vi behöver fler medarbetare i vården framöver. Sveriges Kommuner och Landsting säger att de kommande åren är det kanske 200 000 medarbetare fler i välfärden. I dag är 30 procent utrikes födda. Vi tror att det kommer att vara ännu fler i morgon. Vad tror Sverigedemokraterna? Är det inte dags att öppna gränserna för att möjliggöra för att dessa fler händer ska komma in i vården?

Min tredje fråga är kopplad till finansieringen. Det går att stå här och tala om hur många miljarder som helst av skattebetalarnas pengar, och man ska ha respekt för varenda krona av skattebetalarnas pengar. Men det går inte här i Sveriges riksdag att inte tala om på vilket sätt man ska finansiera det. Plus och minus måste gå ihop. Då är det ett förslag i Sveriges riksdag.

Det tidigare förslaget som ni lade fram var besparingsförslag på Sveriges kommuner och landsting på 53 miljarder kronor. Det är utgiftsområde 25, för den som är intresserad att gå in och läsa detta efteråt. Det duger inte, eftersom det är där som händerna i vården ska jobba. Man kan inte tala i ord om rätten till heltid om man sedan inte har ekonomi nog att genomföra förslagen.

Anf. 56 Carina Herrstedt (SD)

Herr talman! Det är väldigt oärligt att stå här och säga att vi inte har haft förslagen innan. Den övervägande delen av de förslag som vi har presenterat på vår presskonferens är förslag som vi har lagt fram sedan vi kom in i riksdagen. Det är förslag som vi har lagt fram i budgeten.

Jag tror att Cecilia Widegren är fullt medveten om att budgetar ställs mot varandra. Våra budgetar har inte vunnit gehör, och därför har det inte heller blivit några förslag. Många av förslagen är kostnadsdrivande, vilket gör att de sedan inte kommer upp som motioner i utskotten. Så har vi det klart.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

När vi talar om besparingsförslag och att Sverigedemokraterna skulle ha skurit ned är det nästan ännu mer märkligt. Cecilia Widegren stod tidigare i denna talarstol och påpekade att man måste titta på båda utgiftsområdena. Jag undrar om Cecilia Widegren verkligen har gjort det.

De besparingar som Cecilia Widegren står här och pratar om läggs till på andra områden. Totalt sett handlar det inte om några besparingar. Ska man tala om en budget bör man ha läst den på rätt sätt. Man måste alltså titta på båda ställena.

Man talar om att öppna gränserna. Det är en ganska intressant utgångspunkt. Jag vet inte om Cecilia Widegren har tittat på vad Sverigedemokraterna tycker om just arbetskraftsinvandring. Vi har talat om att man måste snabba på validering och så vidare.

Många av diskussionerna faller på eget grepp. Vi har haft de här förslagen länge. Vi kommer dessutom att finansiera dem. Det kommer att presenteras i den budget som kommer att läggas fram.

Anf. 57 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Det är intressant att notera att Carina Herrstedt här pratar om krissituation i vården. Hon nämner det många gånger och påtalar brister i framför allt Stockholms läns landsting där de själva sitter och trycker på knappen och röstar för alla förslag som alliansledningen i Stockholms läns landsting lägger fram. Det är där krisen är stor. Det väljer de att ta upp som ett exempel där de själva skulle kunna vara med och påverka.

Herr talman! Det är uppenbart att Sverigedemokraterna försöker bredda sin politik till att omfatta hälso- och sjukvården. De vill populistiskt lägga en hel del pengar på sjukvården - vi ska komma tillbaka till det - och talar vitt och brett om det. Partiledaren Jimmie Åkesson talar om att de ska vända sig till vårdpersonalen och drar sig inte för att säga att de ska "kapitalisera" på det eventuella förtroende som finns hos hälso- och sjukvårdens personal. Vilken annan partiledare skulle uttala sig på det sättet?

Det handlar om att de när de inte längre kan se ett stort intresse för den främlingsfientliga politiken hos medborgarna måste lägga fram populistiska ofinansierade förslag för att kapitalisera på det eventuella förtroende de kan ha hos vårdpersonalen.

Herr talman! Det duger inte heller att komma med en bunt av satsningar och inte berätta hur de ska finansiera det. Det är som sagt ett högt tonläge om hur det ska skötas. I höstas föreslog Sverigedemokraterna en nedskärning till kommuner och landsting som under detta år 2017 innebär en nedskärning med 10 miljarder på vården.

Anf. 58 Carina Herrstedt (SD)

Herr talman! Jag uppfattade inte någon fråga men däremot en massa påståenden. Först och främst har jag inte talat om Stockholms läns landsting. Jag har inte ens nämnt det, men det må vara hänt.

Anna-Lena Sörenson får jättegärna tala om vilka förslag som skulle vara populistiska och dessutom om vad det skulle vara för fel med att ett parti breddar sin politik. Det är precis det politik handlar om, att se problemen ute i omvärlden och försöka göra någonting åt dem. Om man bara skulle hålla fast vid sin gamla politik skulle man inte komma någonstans, men det vet väl ni allting om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Jag kan inte se vad som skulle vara populistiskt med att tala om rätten till heltid, rätten till deltid och att ta bort delade turer. Jag kan inte heller se vad som skulle vara populistiskt med att förbättra arbetsmiljön för vårdpersonalen. Jag kan inte se vad som skulle vara populistiskt med att försöka förbättra cancervården, förbättra barnsjukvården och ha vårdadministratörer runt om i landet för att avlasta och lotsa patienter till rätt instans.

Jag kan inte se vad som skulle vara populistiskt med det över huvud taget. Jag har jättesvårt att förstå det här replikskiftet. Här har vi ett parti som har kommit in i riksdagen hyfsat nyligen, som tar in all information som det kan få och som lägger fram förslag om det. Då är det helt plötsligt populistiskt trots att många av förslagen är förslag som socialdemokrater runt om i landet själva driver. Men när vi kommer med dem är de populistiska.

Jag vet inte vilken fråga jag ska svara på, men jag tror att jag har klargjort en del.

Anf. 59 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag kan börja med att ställa den fråga jag inte hann med i förra repliken. Frågan är helt enkelt: Hur ska Sverigedemokraterna finansiera de löften de nu ger för att "kapitalisera" på det förtroende de eventuellt har hos vårdens personal? Det är min enkla fråga. Det går inte att ge med den ena handen och ta med den andra.

Det är bara att konstatera det Cecilia Widegren tog upp i det förra replikskiftet. I höstens budget föreslog ni en nedskärning av anslagen till kommuner och landsting på 53 miljarder. Det måste man kunna förklara på något sätt. När vi tittar närmare på det är det en ofinansierad budget. Då är det naturligtvis populism att lägga fram förslag som man inte kan genomföra men som verkar populära för att kunna kapitalisera på ett förtroende hos vårdpersonalen.

Herr talman! Till syvende och sist är det väl egentligen ointressant med det förslag till budget som Jimmie Åkesson har lagt fram i vår. Han har nämligen också sagt att man ska ta varje chans att rösta på en alliansbudget för att få Anna Kinberg Batra som statsminister, och då vet vi ju att det som kommer att prioriteras är skattesänkningar i stället för satsningar på välfärden.

Hur ska Sverigedemokraterna kunna finansiera det man föreslår?

Anf. 60 Carina Herrstedt (SD)

Herr talman! Man kan naturligtvis fortsätta att kalla förslagen för populistiska, men det verkar vara väldigt svårt att peka på vilka förslag som är populistiska när det är förslag man själv lägger fram.

Hur vi ska finansiera detta kommer vi såklart att återkomma till i budgeten. Det är inte så att man lägger fram förslag som inte går att finansiera; det vore direkt oseriöst. Jag föreslår att vi tittar på det. Jag kan inte stå här i dag - det är jag ärlig med att säga - och säga exakt hur det ska finansieras.

Jag sticker dock inte heller under stol med att mycket av det reformutrymme vi har haft tidigare har kommit från RUT:s beräkningar när vi har pratat om att minska invandringen. Vi har bett RUT räkna på hur det skulle belasta de olika områdena. En del av finansieringen lär alltså förmodligen komma därifrån, men det kan jag inte stå här och säga. Det får vi såklart titta på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

När det gäller att ge med den ena handen och ta med den andra är det ju någonstans det budgeten handlar om - att man tar från ett ställe och lägger på ett annat. Inom samma område kanske det är direkt olämpligt; det får jag väl hålla med om.

Många av de förslag vi presenterar är inte nya. Det är klart att det handlar om en kris. Ingen kan påstå något annat. Läget är akut! Vi har 1 500 vårdplatser som står tomma på landets största sjukhus i dag - det motsvarar var tionde säng - därför att vi inte har personal som kan ta hand om patienterna.

Vi måste ha en koordinator. Om jag inte kan få vård i det egna landstinget menar vi att man ska kunna se över möjligheten att någon koordinerar och direkt ser var i landet det finns en ledig plats, så att jag kommer dit det finns kapacitet. Det finns nämligen - tro det eller ej - en överkapacitet på vissa ställen i landet, och den måste vi utnyttja mycket bättre.

Anf. 61 Jan Lindholm (MP)

Herr talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar, som ni numera alla vet, långsiktigt och mycket målmedvetet med att utveckla och förstärka välfärdspolitiken.

Vem som helst av oss här i kammaren, ni på läktaren eller ni som på andra sätt följer debatter i kammaren kan när som helst drabbas av ohälsa. Ingen kan med säkerhet på förhand veta när det egna behovet av hälso och sjukvård uppstår. Det är därför vi allesammans är så måna om en väl fungerande hälso- och sjukvård.

Förra veckan debatterade vi folkhälsa, och nu gäller det hälso- och sjukvårdsfrågor. Då handlade debatten i första hand om olika åtgärder för att så långt som möjligt förebygga och undvika att medborgarna drabbas av ohälsa, och nu har vi kommit till frågor som handlar om samhällets uppgifter när ohälsan har drabbat så svårt att vård är ett rimligt alternativ och kanske till och med ofrånkomligt alternativ.

Hälso- och sjukvården har i och för sig även en stor uppgift när det gäller det förebyggande, men det är inte det dagens debatt handlar om. Den här debatten handlar om frågor som organisation och styrning av vården, etik och kvalitet i vården, patientlagen, jämlikhet och jämställdhet i vården, tillståndsplikt, ersättningssystem, avgifter, e-hälsa, gränsöverskridande vård och alternativa behandlingar - för att bara ta några exempel ur betänkandets innehållsförteckning.

Hälso- och sjukvårdsområdet är alltså ett väldigt omfattande politikområde, men det är även ett område där det - trots det höga tonläget tidigare i debatten - råder bred samsyn vad gäller både principerna för vården och målen med verksamheten. Den stora mängden motioner avslöjar dock att det trots detta ändå delvis finns olika uppfattningar om hur man ska nå målen och hur man ska tillämpa de grundläggande principerna. Jag tänker då i första hand på den stora gemensamma försäkringsprincipen.

Ingen vill egentligen behöva ta de gemensamma resurserna för vård i anspråk, men ändå vill var och en vara säker på att alla tänkbara resurser finns till hands om det någon gång händer. Om du själv eller din närmaste, kanske ett barn eller en nära vän, drabbas av ohälsa i en utsträckning som kräver omfattande vård vill vi allesammans vara säkra på att den bästa vård som finns att få faktiskt står till vårt förfogande. Jag menar att det finns i princip två sätt för den enskilde att garantera att hen har tillgång till den bästa vården den dag den eventuellt behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Den metod vi sedan länge valt i Sverige är att alla medborgare bidrar efter förmåga till en gemensam finansiering av vården och att alla har samma rättigheter till vård när den behövs. Till det har vi dessutom lagt en gammal och som jag har förstått det - jag är rätt ny på detta område - väl förankrad princip om att den med störst vårdbehov ska gå först i de fall där det krävs prioriteringar av de resurser som står till buds.

Att resurserna inom vården skulle vara så väl tilltagna att det inte skulle behövas prioriteringar är nog ett önsketänkande om en situation som kanske egentligen inte ens vore särskilt bra ur ett kvalitetsperspektiv.

Principen att störst behov går först tycker jag tål att upprepas många gånger, eftersom den är lite främmande i en marknadsekonomi och ändå tycks överleva alla försök till attacker. På nästan alla andra områden förlitar vi oss nämligen på den marknadsekonomiska grundprincipen om att tillgång och efterfrågan styr såväl utbudsvolymen som priset, vilket innebär att plånbokens storlek har betydelse. Men när det gäller vården, och faktiskt nästan alla andra gemensamt finansierade offentliga verksamheter, är vi alla lika mycket värda. Den enskildes plånbok ska därför inte påverka hur vårdens resurser fördelas. Det är störst behov som går först.

I extrema lägen - vid exempelvis riktigt stora olyckor eller katastrofer - kan en annan princip komma att ta över, har jag också lärt mig, nämligen att de personer med störst möjlighet att överleva kan gå före dem som bedöms ha små möjligheter att överleva. Men jag har också förstått att de flesta som arbetar med vård inte vill hamna i en situation där man måste göra den typen av val - och även att det är ovanligt att man behöver göra den typen av val i den svenska vården.

Det i sig säger kanske att vi faktiskt avsätter tillräckligt med resurser till vårdområdet. Det handlar om att slippa göra de allra svåraste prioriteringarna men ändå inte ta så stora resurser i anspråk för hälso- och sjukvården att platser riskerar att stå outnyttjade ibland.

Den andra metoden för den enskilde att försöka gardera sig så att hen har tillgång till den bästa möjliga vården är att köpa in sig i ett annat kollektiv av möjliga vårdbehövande än det stora offentliga, som omfattar alla. Tanken med en sådan lösning är att man delar kostnaderna med personer som inte förväntas ha så stora vårdbehov i framtiden eller som har möjlighet att lägga in avsevärt högre belopp i gruppens gemensamma vårdkassa än den avsättning som det är möjligt att avkräva medborgare för den kassa som ska stå till allas gemensamma förfogande.

Den andra metoden är alltså privata sjukvårdsförsäkringar. Dessa försäkringar kan vara utformade på många olika sätt och exempelvis enbart omfatta vissa typer av vårdbehov, eftersom den som tecknar en privat sjukvårdsförsäkring ju faktiskt har kvar samma rätt som alla andra till den offentligt finansierade gemensamma vården.

Oavsett vilken omfattning eller utformning som de privata sjukvårdsförsäkringarna har finns det en sak som de har gemensamt, nämligen syftet och själva argumentet att de i någon mån ska ge en tryggare tillgång till en snabbare, bättre, tillgängligare eller på något annat sätt för den enskilde värdefullare sjukvårdsinsats. Här är det alltså inte längre grundprincipen om att störst behov går först som gäller, utan här är det ett avtal som avgör hur, när och vad. Här spelar alltså plånboken roll, men naturligtvis bara under förutsättning att den enskilde har varit mycket förutseende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Vi som ser att gemensamma samhällslösningar har många fördelar och fyller viktiga funktioner men även att marknadsekonomin har en roll att spela, till exempel på hälso- och sjukvårdsområdet, ser ofta behov av regleringar för att säkerställa att de demokratiskt fattade besluten inte i praktiken sätts ur spel eller rundas av marknaden. Eftersom sjukvårdsinsatser kan vara oerhört kostsamma är själva grundidén med att ha ett mycket stort försäkringskollektiv att de flesta inte behöver belasta systemet men ändå är med och betalar. Det är därför som de med stora behov faktiskt kan få sina behov tillfredsställda.

Även om de privata sjukförsäkringarna nu har vuxit i antal till att omfatta över 600 000 försäkrade är det ändå fortfarande ett ganska litet kollektiv med förhållandevis små resurser som även är uppdelat i undergrupper knutna till olika försäkringsbolag och avtalsformer. De flesta så kallade försäkringspatienter har genom sina försäkringar inte tillgång till någon annan vårdinrättning än den som huvudsakligen finansieras med offentliga medel. Förenklat kan man säga att det normalt handlar om privata sjukvårdsgivare som har sin verksamhet blandfinansierad via försäkringsbolagen och huvudsakligen, i de flesta fall, via det offentliga.

Den fråga som då ständigt diskuteras är i vilken mån de offentliga resurserna möjligen skulle kunna komma försäkringspatienten till del genom en annan prioriteringsregel än den som handlar om att störst behov ska gå först. Sjukvårdsgivaren får inte ta resurser från den offentligt finansierade delen av sin verksamhet för att behandla en försäkringspatient på några andra grunder än att försäkringspatienten har ett större vårdbehov än andra patienter hos vårdgivaren.

Att säkerställa att de av alla medborgare gemensamt och solidariskt avsatta resurserna för hälso- och sjukvård verkligen fortsatt fördelas så långt som det är möjligt enligt den här behovsprincipen menar jag är en av de viktigaste frågorna i vårddebatten. Här kanske den etiska plattformen Välfärdsinsyn som är en av många åtgärder som finns presenterade i det här betänkandet kan få en stor betydelse.

Blandfinansiering från källor som bygger på motstridiga principer skapar alltid svårigheter. Det tror jag att alla förstår och till och med har erfarenhet av. Enklast vore därför självklart att helt separera utförandet av vård finansierad från de här två olika hållen. Men kanske kan it-plattformen Välfärdsinsyn som nu utvecklas genom ökad transparens lösa problemet med otydligheter vid blandfinansiering.

När det gäller motioner och övriga förslag som behandlas i betänkandet kan jag bara säga att regeringen som vanligt ligger före motionärerna och arbetar med alla de frågor som motionärerna tar upp. Därför är det som vanligt så, oavsett vilken regering som sitter vid makten, att motionerna avstyrks med hänvisning till det pågående arbetet med frågorna.

Jag står självklart bakom våra två reservationer i betänkandet, men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till dem. I övriga delar yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 62 Emma Henriksson (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! Jag begärde ordet mycket på grund av det som Jan Lindholm berörde i slutet av sitt anförande som handlade om försäkringslösningar inom hälso- och sjukvården. Det är något som egentligen inte i någon större omfattning eller ens över huvud taget berörs i betänkandet men ändå är en relevant del i det hälso- och sjukvårdssystem som vi har.

Det är mycket riktigt så, som Jan Lindholm påpekar, att antalet försäkringspatienter har ökat. Det hänger ihop med det som jag lyfte fram i mitt anförande: att förtroendet för svensk hälso- och sjukvård under den nuvarande regeringen sjunker. Man litar inte på att det solidariskt finansierade system vi har räcker till när vården krävs. Vi får ökade köer. Vi får en minskad tillit som beror på att vården faktiskt inte finns där när man behöver den.

Vi delar vad det verkar inte alls uppfattning om vad försäkringslösningsalternativen innebär i sjukvården. De undanträngningseffekter som antyddes här finns inte. Förvisso kommer patienter till en inrättning där man å ena sidan bedriver vård som betalas av landstinget och å andra sidan bedriver vård som betalas ur privata plånböcker, men den vård som betalas privat hade ju inte funnits alls annars. Många av de här vårdgivarna säger att de kan ta emot patienterna från landstinget därför att de har försäkringspatienterna. Det går att ha en operationssal öppen därför att de kan fylla den hela tiden, så att köerna de facto kortas också för dem som inte har en försäkring. Men det är ändå ett problem att tilliten till svensk hälso- och sjukvård minskar.

Frågan är: Vad gör Miljöpartiet åt detta?

Anf. 63 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! När ni från oppositionen beskriver vården är det precis som om det inte fanns någon verklighet innan den här regeringen tillträdde. Jag tycker att det är märkligt. Ni måste ju veta om att människor lämnade vården även under era åtta år vid makten. Det måste ni känna till. Och ni måste också känna till att folk faktiskt kommer tillbaka till vården i dag. Folk strömmar ut från vården och strömmar tillbaka till vården.

Ni beskriver det som att det skulle vara enormt drastiska förändringar. Ni satt vid makten i åtta år. Ni fick överta en statsbudget med 70 miljarder i överskott. När ni lämnade regeringen hade ni ungefär 70 miljarder i underskott. Ni spenderade alltså de samlade pengarna och ni lånade pengar, och det är klart att man då kan göra mycket, men nettoresultatet var inte så mycket att skryta med.

Det minskade förtroendet för vården är ingenting som har uppstått nu. Den utvecklingen har pågått länge, säkert av många olika skäl. Att antalet försäkringslösningar har ökat har inte bara med det att göra. Det finns många andra skäl till att försäkringslösningar anses vara bra. Det sker förändringar hela tiden, och jag tycker att det är märkligt att ni beskriver det som att betänkandet skulle vara tomt och inte innehålla några förslag. Det här betänkandet är på drygt 120 sidor, och det mesta av det är faktiskt redovisningar av åtgärder som vidtas av den här regeringen.

Det händer jättemycket inom vården när det gäller att ta hand om de här problemen som ni beskriver. Det är inte vår utan er uppgift att beskriva problemen i första hand, men jag tycker att vi tar hand om dem på ett mycket bra sätt.

Anf. 64 Emma Henriksson (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! Jag vet inte om den fråga jag ställde över huvud taget besvarades. Men för att bemöta någonting av det som Jan Lindholm tog upp vill jag säga att vi är fullt medvetna om att det hände saker under vår tid i regeringsställning. Det var faktiskt då som det hände saker gällande hälso- och sjukvården.

Vi började med att ta reda på hur svensk hälso- och sjukvård fungerar. Vi började mäta köer och resultat. Innan dess fanns inte den kunskapen. Man dolde problemen genom att inte belysa var de fanns. Genom att sätta strålkastarljuset på de områden där svensk hälso- och sjukvård inte fungerade fick vi veta var vi behövde sätta in resurserna. Och vi satte in resurserna. Aldrig tidigare har det satsats så mycket, inte bara i reella pengar, utan också per person inom välfärden, som under vår tid som alliansregering. Det var också under den tiden som världen, inklusive Sverige, gick igenom en enorm ekonomisk kris. Ändå klarade vi av att lägga mer resurser på det som är vår viktigaste välfärdsverksamhet, nämligen hälso och sjukvård och omsorg.

Vi har ett problem i svensk hälso- och sjukvård i dag. Det står mycket i betänkandet om vad som görs. Det allra mesta av detta är fullföljande av det som vi satte igång. Vi satte nämligen igång ett utvecklingsarbete och fortsatte det. Vi tog steg, och sedan utvärderade vi, tittade på vad som inte fungerade tillräckligt bra och fortsatte. En del av detta fullföljer ni, men det levereras inte några resultat.

Så frågan är: Vad är Miljöpartiets svar på att vi i dag har ett minskat förtroende för svensk hälso- och sjukvård och en politik som går ut på att det ska vara gratis att stå ännu längre i kö i ett samhälle där köerna till vården växer? Vad har Miljöpartiet för politik för svensk hälso- och sjukvård?

Anf. 65 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag tycker fortfarande att det är viktigt att vi har en korrekt verklighetsbeskrivning. Allianspartierna gömmer sig väldigt mycket bakom den globala ekonomiska krisen och påstår att den skulle ha varit ett jätteproblem för Sverige. I realiteten var det under en mycket kort period som den svenska ekonomin drabbades; Sverige gick väldigt väl genom krisen jämfört med i princip alla andra länder.

Så detta är inte ett skäl som kan användas för att försöka bortförklara att ni faktiskt försämrade den svenska ekonomin oerhört mycket - från 70 miljarder plus till 70 miljoner minus. Det var inget bra resultat. Detta måste vara med i potten när man talar om er mandatperiod.

Det var bra att ni satte igång en hel del för att få en bättre nationell bild av vården. Jag har inte sysslat med vård tidigare, men jag vet att vi hade en bra bild av hur vården såg ut i mitt landsting, där jag kommer ifrån. Detta har säkert bidragit.

Vi har också konstaterat, vilket även Anna-Lena Sörenson tog upp tidigare, att en del av de åtgärder ni vidtog inte hade de effekter ni påstår. Vi har konstaterat att det finns andra problem. Det hjälper inte att ta fram en massa dokument med en massa löften, utan man måste göra något handgripligt. Det är det vi har gjort. Jag vet inte - kanske kommer detta från de utredningar och de processer som ni satte igång.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Vi kan dock konstatera att problemet är att det saknas kompetens. Vi har fokuserat på detta i stället: att se till att försörja vården med personal. Det tar lite tid. Under er tid gjordes inte detta, utan då gick folk från verksamheten. Nu ser vi däremot till att faktiskt vidareutbilda och vidareutveckla så att de som jobbar i vården kan få högre kompetens.

Detta tror vi egentligen är den viktigaste pusselbiten att tillföra nu. Tidigare, när ni regerade, kanske det fanns viktigare pusselbitar att tillföra, men nu är det kompetensförsörjningen som är den stora och viktiga åtgärden.

Anf. 66 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag brukar alltid inleda hälso- och sjukvårdsdebatterna med att konstatera att Sverige har en helt fantastisk sjukvård. Oavsett vilken sjukdom man drabbas av är Sverige rätt land att vara i.

Men med detta sagt är det viktigt att konstatera att sjukvården i dag står inför jättestora utmaningar. Det spelar ingen roll om vi tar del av det som sägs i tv, radio eller tidningar eller av grannar eller släktingar: Problemen inom sjukvården är jättestora.

Senast i går träffade jag ute på Mynttorget ett gäng ångermanlänningar från Sollefteå. De var förtvivlade över att Socialdemokraterna har lagt ned BB där. Detta är ett tydligt tecken på att sjukvården är väldigt olika fördelad beroende på var i Sverige man bor.

I detta läge blir det särskilt allvarligt att vi har en regering som helt verkar ha kapitulerat. De propositioner och förslag till förändringar som vi har fått hittills under mandatperioden har framför allt kommit från utredningar som tillsattes under alliansregeringens tid.

Nu har regeringen dragit igång två nya utredningar. Den ena handlar om att komplettera kvacksalverilagen genom att även inräkna psykiska diagnoser. Den andra handlar visst om att alternativmedicinen ska inkluderas. Detta sker i ett läge där sjukvården har jättestora problem.

Jag skulle framför allt vilja lyfta fram två områden. Det handlar för det första om primärvården, som är navet i den svenska sjukvården och ändå en av våra absolut svagaste punkter. Detta kan man se när man träffar människor men också i ett antal internationella utvärderingar.

Den senaste utvärderingen kom från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, den expertmyndighet som alliansregeringen bildade och vars enda uppgift är att följa förändringar i den svenska sjukvården. De kunde peka på en rad olika brister inom den svenska primärvården. Många av dessa hänger samman med att vi har få läkare och en väldigt stor andel stafettläkare i primärvården. Stafettläkarna blir fler och fler; i dag är siffran uppe i 1 500. Bara 50 procent av de svenska patienterna, som är närmare 10 miljoner, har en fast läkare i primärvården. Inte undra på att vi får problem med primärvården!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Detta kan jämföras med andra länder. I Norge är det 97-98 procent som faktiskt har en fast läkarkontakt i primärvården.

Från Centerpartiets sida har vi sagt att detta inte är svårt att åtgärda. Titta på vad man gjorde i Norge! De hade precis samma problem som vi på 90-talet. Men där var det en handlingskraftig Arbeiderpartiregering som sa att detta var helt oacceptabelt. Här måste man vidta åtgärder. Den norska primärvården reformerades så att den i dag i stort sett drivs helt av privata utförare. Samtidigt har man i stort sett fullständig täckning - nästan alla norrmän har en fast läkarkontakt i primärvården.

Här finns det väldigt mycket man skulle kunna göra. Men vad gör då regeringen? Jag önskar att jag kunde säga ingenting, men den gör inte ens det. Det första förslag som lades fram handlade om att avskaffa det fria vårdvalet. Det förslaget var så dåligt berett att det fick dras tillbaka.

Den andra åtgärden var att tillsätta en primärvårdssamordnare. Ja, ni hörde rätt: en person som ska samordna den svenska primärvården och se till att vi får ordning och reda. Det rör sig om 10 miljoner patienter.

Det tredje och kanske värsta är det förslag som kom häromdagen, när Reepalu lade fram sitt slutbetänkande. Det handlar om att i princip rycka undan mattan för 50 procent av den svenska primärvården. I dag görs nämligen hälften av alla läkarbesök i primärvården just hos privata vårdgivare. Här lägger man på regeringens beställning fram ett förslag om att i princip dra undan mattan och se till att dessa enheter får stänga.

Från vänstersidan säger man såklart att de kan fortsätta med dessa regler. Men om man besöker dessa privata vårdcentraler - Söderhamns hälsocentral, Nya Närvården i Hoting - förklarar de att det med dessa regler är helt omöjligt att bedriva privat verksamhet. Konsekvensen kommer att bli att de tvingas stänga.

Precis som tidigare talare har sagt beskriver Vårdförbundet detta som en vårdkollaps. Miljöpartiets företrädare Anders Åkesson, som sitter i partistyrelsen, tror jag, och är regionråd i Skåne, säger så här: "Jag ser ingen nytta med vinsttak inom vården. Tvärtom finns det stora risker. Många regioner har ansträngd ekonomi och problem med tillgängligheten. Om det införs vinsttak så kan det slå mot tillgängligheten, och det är inte bra." Ändå tävlar Miljöpartiet här i kammaren med Vänsterpartiet om att så fort som möjligt kunna stänga ned den privata delen av primärvården.

Jag önskar, herr talman, att vi i detta läge i stället hade en regering som kunde räcka ut handen och säga att vi har stora utmaningar i svensk välfärd och sjukvård och att vi måste hitta blocköverskridande lösningar för att kunna ställa tuffa kvalitetskrav, i stället för att rycka undan mattan för välfungerande enheter.

Den andra stora utmaningen är tillgängligheten. Vi ser hur köerna ökar, och det hänger samman med den kömiljard som avskaffades - ett av vänsterregeringens första förslag. Nu har man insett att detta nog inte var särskilt bra. Man har tydligen som strategi att införa en solskatt och sedan gå till val på att avskaffa den. Man tar bort Alliansens kömiljard; sedan ser man plötsligt konsekvenserna av detta och går till val på att införa den. Det vore bättre om man gjorde rätt från början.

Men det kanske allvarligaste i detta är de angrepp man gör genom att ge sig på de privata sjukförsäkringarna. Människor, och framför allt arbetsgivare, kan nämligen inte stå där och se hur köerna växer. Har man en anställd som behöver få en höft opererad går det inte att vänta i två tre fyra månader, utan då försöker man hitta en lösning. Detta ger sig nu vänstersidan på och vill sätta stopp för. Det är oerhört allvarligt!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Jag vill inte heller ha väldigt mycket privata sjukförsäkringar, helt enkelt för att man inte ska behöva betala två gånger för samma sak. Har man betalat skatt ska man få sjukvård den vägen. Men det man nu gör är att i stället för att åtgärda de köer vi har i den svenska sjukvården ge sig på dem som faktiskt försöker hitta egna lösningar för att klara sig från det kaos som skapats inom svensk sjukvård. Detta är oerhört allvarligt, som jag ser det.

Från Centerpartiets sida står vi självklart bakom de reservationer vi har i detta betänkande, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall endast till reservation nr 22.

(Applåder)

Anf. 67 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Anders W Jonsson väljer ju, precis som sina allianskamrater som har yttrat sig tidigare här i kammaren i dag, att försöka måla en bild av att regeringen gör absolut ingenting. Han lyfter fram några perifera utredningar, och på något sätt nedvärderar han den samordnare som har ett väldigt gott rykte och stort förtroende i Sjukvårdssverige och som har fått till uppgift att samordna primärvården.

Men jag är glad över att Centerpartiet har utsett en väldigt kompetent och duktig politiker från Kalmar i referensgruppen. Jag hoppas att Anders W Jonsson kommer att stödja detta arbete så småningom.

Anders W Jonsson valde att inte tala om att man ska stärka patientens ställning. Flera andra har talat om detta i dag, och som bekant har vi en reservation om det här.

Vi har en lagstiftning där alliansregeringen mycket förtjänstfullt valde att samla patientens rättigheter till en samlad lagstiftning. Det tycker jag var väldigt bra. Men i de utvärderingar som Myndigheten för vårdanalys har lämnat har vi sett att denna lagstiftning inte implementeras i vården. Den har svårt att få genomslag.

Jag har fått frågan flera gånger i dag om vad vi tänker göra åt det. Jag ska gärna återkomma till det, men frågan kvarstår: Vad tänker Alliansen kring denna lagstiftning? Är ni beredda att gå längre? Jag har inte hört några förslag till hur man ska kunna skärpa den. Tänker ni er en rättighetslagstiftning där frågorna ska avgöras i domstol? Leder inte det till ännu fler regler och mer fyrkantighet som begränsar vårdpersonalens och vårdens möjligheter att skapa förutsättningar för att ge en bättre vård och för att sätta patienten i fokus och i verkligheten stärka patientens ställning?

Anf. 68 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag är glad över att Anna-Lena Sörenson ställde frågan. Patientlagen är väldigt bra, men den behöver skärpas och den behöver bli mer känd ute i vården. Att man är skyldig att ge barn information på ett sätt så att de förstår är ingenting som görs i handvändning. Det krävs lång utbildning. Men vad vill vi göra för att skärpa lagstiftningen? Vi vill framför allt utöka patientens rättigheter.

Om jag drabbas av en sjukdom där jag kan få hjälp i öppenvården, det vill säga gå till en mottagning, då har jag rätt att söka vård precis var som helst i hela landet. Om jag däremot skulle drabbas av en allvarligare sjukdom - till exempel cancer eller en svår reumatisk sjukdom - där jag kan behöva hjälp på öppenvårdsmottagning samtidigt som jag kan behöva övernatta, det vill säga slutenvård, då sätter patientlagen stopp. När det handlar om slutenvård har jag inte rätt att välja. Det är det allra tydligaste tecknet och det allvarligaste tecknet på vad man borde göra för att stärka patientens rätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Som patient ska man inte behöva fundera på om den sjukdom som man har kräver öppenvård eller slutenvård innan man väljer att söka sig till ett annat landsting. Patienten ska ha ett klart besked där. Oavsett vilken sjukdom du drabbas av om du bor i Gävle kan du själv välja om du vill åka till Falun, Uppsala eller Sundsvall för att få behandling för din sjukdom. Det är det allra tydligaste exemplet.

Jag nedvärderar inte att vi har en primärvårdssamordnare, men problemet är ju så mycket större än att en person på Socialdepartementet ska kunna lösa det. Det är bara 50 procent av det svenska folket som har en fast läkarkontakt i primärvården. Det är 1 500 stafettläkare som far runt och erbjuder bristfällig sjukvård. Man tror nu att dessa problem kan lösas genom en primärvårdssamordnare.

I stället borde man göra precis som den norska socialdemokratin under Jens Stoltenberg gjorde. Man såg till driva igenom kraftfulla reformer som gjorde skillnad för patienterna. Det är det som vi efterfrågar, och det är det som vi föreslår.

Anf. 69 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Det ante mig att Anders W Jonsson skulle komma med utökad valfrihet med fri etableringsrätt för att stärka patientens ställning. Det lägger ännu mer ansvar på patienten att själv kunna bedriva sin vård, och det innebär att man ska rösta med fötterna. Det betyder i praktiken att det blir fler privata vårdcentraler i Stockholm och koncentration till storstadsområdena, vilket skulle vara en universallösning.

Anders W Jonsson efterfrågar starka reformer. Där är vi överens. Låt oss kroka arm och se till att detta blir genomfört. Men det förslag som har kommit från Göran Stiernstedt kräver mer av utredning och samordning. Nu har vi tagit ett första steg genom att tillsätta samordnare Anna Nergårdh.

Vad som krävs för att stärka patientens ställning måste nu genomföras i vården. Den lagstiftning som finns behöver implementeras, och då behövs det mer kontinuitet i vårdkontakter och it-lösningar som möjliggör att man själv kan bära med sig sin dokumentation och ha kommunikation med vården. Det behövs ett helhetsansvar för patientens behov och bättre samverkan. Det behövs professionsneutral vårdgaranti - det är det första förslaget som Anna Nergårdh ska lämna nu i sommar - öppnare vårdformer och nära vård. Det behövs mer vård i hemmet, där man själv är värd för vårdpersonalen.

Detta kan vi möjliggöra genom att genomföra de kraftfulla strukturreformerna i vården. Låt oss kroka arm om det i stället för att satsa på skattesänkningar och privatiseringar i vården!

Anf. 70 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag tycker att det här är ett väldigt bra replikskifte. Det visar hur stor skillnad det är mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Jag säger: Utöka rätten för patienterna att välja var i landet de vill ha sin vård, oavsett om man behöver slutenvård! Då tolkar Socialdemokraterna det så att det måste man sätta stopp för. Tänk om patienten i Gävle väljer en privat utförare i Uppsala! Men drabbas man av cancer finns det inte så många privata utförare som erbjuder slutenvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Socialdemokraterna ser detta som ett hot eftersom det kan innebära att patienten väljer ett privat alternativ. Jag från Centerpartiet säger: Det viktiga här är att patienten ska ha rätt att välja var i landet som man vill ha sin vård. Patienten ska inte behöva fundera på om det handlar om öppenvård eller slutenvård. Patienten ska veta att om man drabbas av en sjukdom och inte vill ha vård hemma i Gävle ska man kunna välja att åka till Sundsvall eller Falun.

Men det ser Socialdemokraterna som ett hot, och deras hemska tanke är: Tänk om patienten från Gävle skulle åka till Sundsvall och välja en privat utförare! Det gäller också primärvården. Där säger vi från Centerpartiet att situationen är akut. Det är bara 50 procent av den svenska befolkningen som över huvud taget har en fast läkarkontakt. Det finns horder av stafettläkare som åker runt i landet. De erbjuder sämre sjukvård och tjänar väldigt mycket pengar.

Då säger vi från Centerpartiet: Titta på Norge! Arbeiderpartiregeringen under Jens Stoltenberg drev igenom fastlegereformen vid millennieskiftet, och det har löst problemet. Socialdemokraterna säger: Typiskt, nu är de där och föreslår privatisering igen. Den socialdemokratiska reformen i Norge ledde ju till att primärvården där nu i stort sett är helt privat - 98 procent eller någonting sådant.

Herr talman! Där ser man oerhört tydligt på vilken sida man står i sjukvårdsdebatten. Handlar det om patientens rätt att få bra vård, eller handlar det om att dogmatiskt bekämpa privata lösningar?

Anf. 71 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Resurser är inte allt inom hälso- och sjukvården, men visst är det bra med de 10 miljarderna som också kommer hälso- och sjukvården till del! Och tänk vilken nytta de 5 miljarderna hade gjort inom hela välfärden 2014 - inom vård, skola och omsorg - om vinsterna i stället hade återinvesterats i välfärden! Det kan man fundera på.

Vänstern har varit med och förhandlat om pengar till förlossningsvård, psykisk hälsa, fri mammografi och om resurser till riktade insatser i ekonomiskt utsatta områden. Välfärden och vården måste stärkas. Det gör man inte genom sänkt skatt. Det öppnar inte en enda vårdplats.

Den är intressant att Moderaterna vill sänka skatten med 22 miljarder kronor per år. Det skulle bli den största skattesänkningen på tio år, och pengarna vill de som vanligt ta från fattiga, sjuka och arbetslösa. Blir det inte svårt då att stå här och tala om hur hälso- och sjukvården ska utvecklas? Det är lite dimmigt. Hur många sjuksköterskor blir det med det?

Och Sverigedemokraterna vill ju bli det nya hälso- och sjukvårdspartiet med er obegripliga budget. Ni vill ständigt göra besparingar på flyktingar.

Detta rimmar illa med att det på grund av pensionsavgångar och ökade behov kommer att behövas 225 000 nya anställda inom vård och omsorg fram till år 2023. Nära en tredjedel av alla läkare, vårdbiträden och personliga assistenter är födda utomlands, liksom närmare var fjärde undersköterska. Sug på det, Sverigedemokraterna!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Före detta Alliansen och Sverigedemokraterna basunerar ut att sjukvårdens problem dök upp ungefär i september 2014. I ärlighetens namn är detta en utveckling som vi har kunnat se under en lång period. Jag undrar verkligen om skattesänkningarna på 140 miljarder under 2006-2014 stärkte hälso- och sjukvården. Vilken evidens har ni för det? Det undrar jag. Blir det bättre arbetsförhållanden för vårdarbetarna och hela hälso och sjukvården om man sänker skatten? Jag är väldigt skeptisk, måste jag säga.

Det enda sättet att klara framtidens vårdbehov är att slå vakt om den skattefinansierade vården. Valfrihet, visst, vi är för det, men när det gäller etableringsfriheten har vi hamnat helt snett. Resurserna ska styras dit de behövs mest. Annars hamnar de med störst behov längst bak i kön. Det kan vi se i olika utredningar.

Er fäbless för vinster i värden genererar dessutom en vinstjakt där även avarter dyker upp, specifikt i Stockholm, där 35 procent av all hälso- och sjukvård är privatiserad.

Många vårdplatser står tomma på grund av personalbrist i hela Sverige. Vi har kunnat följa denna utveckling väldigt länge. Stängda vårdplatser har ingått i en strategi med felaktiga prioriteringar genom hela hälso- och sjukvården. Mellan 2007 och 2011 minskade till exempel antalet vårdplatser med nästan 600 platser, och det var rent strategiskt. Det var alltså inte för att det saknades personal utan för att man helt enkelt valde att göra så.

Här i Stockholm har högerpolitiken, med stöd av Sverigedemokraterna under den senaste mandatperioden, varit rådande i elva år. Detta är er experimentverkstad. Det är intressant att dyka ned där, måste jag säga. Här är 15 procent av alla vårdplatser stängda. Det är en ökning med 4 procent sedan förra året. Det är som ett sjukhus. Orsaken är bristen på personal, framför allt sjuksköterskor.

Är det den nuvarande regeringens fel? Det undrar jag verkligen. På Nya Karolinska i Solna har var tionde inplanerad barnoperation ställts in. Det handlar om svårt sjuka barn. En tredjedel av vårdplatserna är stängda, och svårt sjuka barn tvingas vänta jättelänge på livsnödvändiga operationer. Barnläkarna på sjukhuset kallar situationen för ett haveri. Men det är ju ni som har styrt i Stockholm i elva år. Det borde ju vara lysande resultat!

Men snarare är det er politik i praktiken som har fått totalt genomslag. Det kallas bad business. Nyckeln inom hälso- och sjukvård är att ge personal bra löner, förkortad arbetstid, bra arbetsmiljö och att personalen också kan vara med och utveckla sina avdelningar, liksom att man betalar utbildningen när sjuksköterskor utbildar sig till specialistsjuksköterskor. Det gynnar patienterna.

Jag tänker lyfta fram jämställdheten och fokusera på den inom hälso och sjukvården. Sverige har, som vi har sagt tidigare, stora hälsoskillnader, och de har ökat de senaste åren. Skillnader i makt och inflytande, ekonomi och arbetsmiljö samt tillgång till vård och stimulerande livsmiljöer är de viktigaste orsakerna till att hälsoklyftorna ökar. De skillnader i hälsa som finns hos befolkningen speglar också den vård man får.

Kvinnors hälsa har på många sätt varit eftersatt och inte prioriterats lika högt som mäns. Det är därför fantastiskt bra att regeringen ihop med Vänsterpartiet har presenterat en rad satsningar på kvinnor och kvinnors hälsa. Men allra stoltast är jag över att regeringen tillsammans med oss har genomfört en satsning på förstärkt förlossningsvård om 200 miljoner kronor 2015 och därefter 400 miljoner kronor per år under mandatperioden samt 500 miljoner i vårbudgeten. Sverige är ett land som ligger högt vad gäller förlossningsskador inom OECD. 11 procent av de kvinnor som föder vaginalt i Sverige har varierande förlossningsskador. Jag är väldigt glad för att man gör denna satsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Jag vet att Centerpartiet inte direkt jublade. Ni stödde väl inte detta, vill jag minnas. Här snackar vi jämställdhet på riktigt.

Herr talman! Vi ser att det också finns behov av att jobba mer långsiktigt med jämställdhetsfrågor och att också fortsätta att utmana den könsmaktsordning vi kan se i hela samhället och som påverkar vilken vård vi får eller inte får och vilken medicin som förskrivs till män respektive till kvinnor. Regeringen bör tillsätta en utredning om ett nationellt styrdokument för hälso- och sjukvården som särskilt betonar genus och vikten av jämställd hälso- och sjukvård.

Program för screening, så kallade cellprover, har haft en väsentlig del i att livmodercancern minskar. Cellprovtagning gör att tidiga cellförändringar kan upptäckas och behandlas redan innan de utvecklats till cancer i livmoderhalsen. Det är också dokumenterat att de kvinnor som regelbundet deltar i screeningprogrammet för gynekologisk cellprovtagning sänker sin risk för livmoderhalscancer med ca 90 procent. I nuläget är det fyra av Sveriges 21 landsting som erbjuder kvinnor cellprovtagning kostnadsfritt. Mot bakgrund av detta bör regeringen utreda avgifternas koppling till benägenheten att gå och testa sig vad gäller gynekologisk screening för gruppen kvinnor upp till 60 års ålder. Vi tycker att det är en viktig fråga.

Herr talman! I dag saknar barnsjukvården nationella styrdokument samtidigt som det finns stora skillnader i hälso- och sjukvården mellan olika verksamheter runt om i landet. Föräldrarnas inkomst, utbildning och födelseland påverkar tillgången till hälso- och sjukvård, och det finns tydliga tendenser att hälsoklyftorna ökar i snabb takt. Det finns mycket stora hälsoskillnader mellan olika delar av Sverige, och trots mångdubbelt högre ohälsotal är vårdresurserna i utsatta områden ofta sämre. Barnhälsovården har god täckning men når olika grupper i olika hög grad.

Det finns ett stort behov av att utveckla insatser till sårbara grupper. Det gäller särskilt förebyggande av psykisk ohälsa och stöd till socialt utsatta familjer. Att vården är ojämlik är allvarligt, i synnerhet när det handlar om barn. Vänstern vill att regeringen uppdrar åt lämplig myndighet att utarbeta en nationell strategi för att garantera att alla barn i Sverige får tillgång till en likvärdig sjukvård på jämlika villkor.

En annan vård är möjlig, men den kommer den aldrig bli genom skattesänkningar och vinstjakt. Stärk välfärden!

Vi står självklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 12.

Anf. 72 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag vill bemöta tre saker som Karin Rågsjö tar upp.

Först drar hon paradexemplet och säger att vi sänkte skatter för 140 miljarder. De pengarna skulle ha behövts mer i sjukvården, minsann! Ja, men när vi tittar på resurser till sjukvården och landstingen kan vi se att 2014 hade man 200 miljarder mer i intäkter än man hade 2006. Tittar man på antalet läkare 2014 jämfört med 2006 kan man se att det var 3 500 fler. Antalet sjuksköterskor var 5 200 fler. Det är alltså dessa kraftiga ökningar av både ekonomiska resurser och personal som Karin Rågsjö beskriver som fruktansvärda nedskärningar på sjukvården i Sverige under Alliansens år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Karin Rågsjös favoritämne är Stockholm. Hon ser inte resten av landet, utan problemen är koncentrerade till Stockholm. Då skulle jag vilja be Karin Rågsjö ta del av de jämförelser som görs mellan Stockholms läns landsting och övriga landet. Det finns stora problem i Stockholms läns landsting, men på ett antal parametrar är läget här betydligt bättre än framför allt i de vänsterstyrda landstingen norrut. Vad gäller väntetider, överbeläggningar, utlokalisering och patient- och personalnöjdhet slår Stockholms läns landsting både riksindex och framför allt de vänsterstyrda landstingen.

Men min fråga till Karin Rågsjö gäller de 500 miljonerna, som Vänsterpartiet har fått loss för att satsa på förlossning. När man frågar chefer för förlossningsenheter ute i landet vad de använder dessa tillfälliga pengar till får man veta att det inte är för att höja löner - det kan man inte göra med tillfälliga statsbidrag - och inte för att anställa fler. Det man gör är framför allt att köpa ny teknisk utrustning. Min fråga är: Var det detta ni från Vänsterpartiets sida avsåg när Socialdemokraterna gav er en present i form av 500 miljoner kronor?

Anf. 73 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Vi kan börja med förlossningsvården. Att vi ville satsa på den handlar först och främst om att vi tittade på hur det såg ut med förlossningsvården i Sverige. Det såg så jäkla illa ut - ursäkta svordomen eller halvsvordomen! Det var därför vi ville satsa dessa pengar, som ligger årsvis.

Anders Jonsson var en av dem som inte ville stötta detta, fast det var tydliga indikationer på att förlossningsvården behövde resurser. Sedan kan jag hålla med dig. Jag skulle önska att dessa 500 miljoner kunde ligga i linje nästa år också - det vet vi inte. Men detta är viktigt, för vi har också fått signaler om exempelvis sommaren. Vad ska vi göra för någonting? Man måste utveckla. Man måste se till att barnmorskor kan komma på plats igen för att förstärka hälso- och sjukvården och för att förstärka förlossningarna.

Frågan om förlossningsvården är en jämställdhetsfråga. Det är jätteviktigt att man får nya resurser till detta. Vi har tittat på de rapporter vi fått in från SKL. Jag måste säga att det du berättar för mig är inte vad vi ser i rapporterna om hur det är runt om i landet.

Sedan återkommer vi till Stockholm. Att jag gärna tittar på Stockholm är inte så konstigt, för det är här er politik har fått finnas i elva år. Då kan man följa detta, och då kan man tänka: Wow, det måste vara en fantastisk tillgång till vårdcentraler och så vidare. Nu har man tittat på hur det ser ut, i en specifik undersökning som landstinget har tagit fram. Jag fick siffror på det i går. Det ser ganska illa ut. Det är inte jättelätt att ta sig fram till primärvården i Stockholm. Stockholm har extrema problem med styrningen, och det är för att politiker har lämnat över hälso- och sjukvården till marknaden och tappat kollen.

Anf. 74 Anders W Jonsson (C)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! Det som fascinerar är Vänsterpartiets syn på hur den svenska sjukvården ska styras. Man sitter här i riksdagen, på Vänsterpartiets kansli, och säger: Förlossningen är nog det stora problemet runt om i Sverige. Vi förhandlar loss 500 miljoner som ska gå till just förlossning. Ja, men i Norrbotten säger man kanske att problemet är cancervården. I Jämtland kanske man tycker att problemet är hur vi ska ta hand om de handikappade barnen och ungdomarna. Men då har Vänsterpartiet bestämt att det är 500 miljoner kronor som ska gå till förlossning och ingenting annat. Det är den första invändningen jag har. Centerpartiet föreslog i stället en generell höjning av statsbidragen, permanent, till kommuner och landsting. Då hade de kunnat göra prioriteringarna själva.

Sedan har jag en andra invändning. I ett läge där Vänsterpartiet via regeringen skänker 500 miljoner kronor under ett eller två år till de svenska förlossningsenheterna står förlossningscheferna handfallna och säger: Vad ska vi göra med de pengarna? Vi kan inte höja lönerna, vilket vi skulle vilja, eftersom det är tillfälliga pengar. De kan ryka 2019. Även om det finns arbetslösa barnmorskor kan vi inte anställa fler barnmorskor, för plötsligt försvinner det tillfälliga statsbidraget. Då har Vänsterpartiet eller något annat parti i riksdagen kommit på att det inte är i förlossningsvården som de stora problemen finns, utan de kanske finns i psykiatrin.

Man tackar och tar emot gåvan från den kloka staten, men det man hamnar i är: Ja, vi får väl köpa nya maskiner. Det gjorde vi för tre år sedan, men vi måste sätta sprätt på pengarna. Och en del som har en ganska bra personalsituation kan skicka iväg lite personal på utbildning. Det är alltså så det blir i Sjukvårdssverige i ett läge där Vänsterpartiet styr. Inte minst Riksrevisionen har sagt: Låt bli riktade statsbidrag! Låt landstingen göra prioriteringarna själva! Det är där min invändning är. Det handlar inte om att det skulle vara problemfritt i förlossningsvården i Sverige.

Anf. 75 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Nu är inte förlossningsvården det enda vi har satsat på. Jag inledde med att prata om de 10 miljarderna. Jag tillhör dem som skulle vilja stärka hälso- och sjukvården betydligt mer på alla områden. Men man kan titta på vilka satsningar som har gjorts. Det har varit stora satsningar när det gäller cancervården, psykisk ohälsa och andra områden. Det är självklart.

När det gäller förlossning är det inte så att vi sitter på vårt kansli och kollar ut genom fönstret. Vi åker runt och tittar och pratar med folk. Det är märkligt att förlossningsskadorna - det handlar om 11 procent av alla kvinnor som föder vaginalt - inte togs på större allvar när ni satt vid makten. Det förvånar mig. Jag blev väldigt förvånad när jag såg siffrorna och förstod hur illa det var.

Det sorgliga i historien om förlossningarna är att det såg allra sämst ut i Stockholms läns landsting. Det kanske också handlade om den enorma press som uppstod när BB Sophia lades ned, då hela BB-verksamheten i den här regionen skakade till. Då hade man nämligen lagt över ansvaret för hela förlossningen på den privata aktören, som stack sin väg. Så blir det, Anders W Jonsson, när man lägger över makten på det sättet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Sedan håller jag med dig. Visst behöver vi stärka hälso- och sjukvården i hela Sverige på olika sätt. Det handlar om cancervården, barnhälsovården, psykisk ohälsa och specifikt primärvården. Men då måste man också se till att personer som jobbar inom hälso- och sjukvården har sjysta villkor och vill jobba. Då kan man få folk tillbaka. Det vi ser i dag är att människor sticker från hälso- och sjukvården för att de inte får göra det de vill göra, för att de har dåliga löner och för att de har arbetstider som inte funkar. Där vill vi gå in och förstärka - självklart.

Anf. 76 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Den bild vi får av svensk hälso- och sjukvård beror mycket på vilka data vi utgår från och vilket syfte man har i debatten. I riksdagens kammare har vi att just diskutera problem och hur de kan lösas och naturligtvis också att syna varandras insatser på området.

Men man kan gå in på vad internationella bedömare gör för bedömningar av svensk hälso- och sjukvård i jämförelse med andra länder. Om man utgår från statistik och våra kvalitetsjämförelser etcetera får man en annan bild än den som vi ser i kammaren i dag. Internationellt - Anders W Jonsson sa det också - står vi oss väldigt väl. Men bra kan bli mycket bättre.

Det jag vill lyfta fram här är att det är positivt att vi har två tillkännagivanden. Ett handlar om att stärka patientlagen. För 35 år sedan fick vi hälso- och sjukvårdslagen, som internationellt var uppseendeväckande. Patienten skulle få vara delaktig i besluten och vara med och bestämma. Det skulle vara informerat samtycke. Detta var också sensationellt inom svensk hälso- och sjukvård. Många läkare, sjuksköterskor och andra var nämligen inte utbildade i att kommunicera, diskutera behandlingsalternativ, erbjuda second opinion och så vidare. Arbetssättet sitter djupt i ryggmärgen hos många som har arbetat utifrån ett mer paternalistiskt arbetssätt. Man kan säga att det var som att vända en atlantångare i Sandhamnsgattet, Sandhamnshålet.

Under alliansregeringens tid fann vi att vi måste ändra på detta. Den lag vi hade var för otydlig. Det arbetades vidare med detta, och så fick vi dagens patientlag. Vi kan alla konstatera att den inte har fått genomslag. Den har inte haft så lång tid på sig, men vi kan inte vänta längre. Den måste stärkas.

Då måste det tydliggöras att det i varje vårdmöte ska ske en dialog med patienten. Vilka behandlingsalternativ finns? Vill du ha betänketid? Vill du ha second opinion? Det måste finnas tid för detta i vårdmötet. Det går inte att på några få minuter få till stånd detta. Det är en del av den förändring som vi måste få i hälso- och sjukvården. Det handlar om tid för patientmötet. Det pågår ett arbete inom ramen för Göran Stiernstedts utredning och Anna Nergårdhs fortsättning.

Sedan blev det inte stöd för att behålla vårdvalet. Därför yrkar jag bifall till reservation 22. Jag står naturligtvis bakom de andra liberala reservationerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Det här är ju en väldigt viktig del i utvecklingen av vår hälso- och sjukvård. Flera har varit inne på Norge. Jag vill också lyfta fram Nederländerna, där primärvården är privat organiserad. Läkare och sjuksköterskor har alla ett intresse av att patienterna blir nöjda och kommer tillbaka. Det blir en kontinuitet där som vi tyvärr inte har i dagens hälso- och sjukvård.

Det andra tillkännagivandet handlar om att utveckla specialistsjukvård i primärvården. Det här är bra, för det har alltför länge funnits en syn att det är specialisterna i allmänmedicin som ska finnas där ute. Men om vi nu i stor utsträckning ska flytta ut hälso- och sjukvården från sjukhusen eftersom vi i dag har behandlingsmetoder som gör det möjligt att behandla i öppenvård måste även specialisterna finnas där för människor med kroniska sjukdomar.

Vi i Liberalerna ser mycket positivt på en utveckling av äldrevårdscentralstanken, bredvid BVC och MVC. Det har också visat sig vara väldigt positivt för de årsrika människor som söker sig till ÄVC och får ett första samtal med en sjuksköterska under en timmes tid. På den timmen hinner man säga mycket, och man hinner också bygga upp förtroende och relation. Därefter får man motsvarande tid hos läkare. Sedan kan man sköta väldigt mycket på telefon, eftersom man känner varandra och vet vad det hela handlar om.

Att specialistkunnande kan lyftas ut i primärvården kommer också att betyda mycket för människor med mer sällsynta sjukdomar. Det sker dock inte överallt, för sjukdomarna är för sällsynta. Bland de 340 yrkandena som vi har att behandla i dag finns yrkanden om endometrios och även om lymfsjukdomarna. Genom den här utvecklingen av primärvården får människor med dessa sjukdomar mycket bättre möjligheter att få vård. Naturligtvis måste det också finnas kunskapsunderlag som inte bara tas fram utan även förmedlas. De som arbetar i primärvården måste också ta kunskapen till sig.

Jag vill även ta upp en annan fråga, och det handlar om lagarna som krockar med varandra. Det finns många lagar inom hälso- och sjukvårdsområdet, alltifrån kommunlagstiftningen med det kommunala självbestämmandet till datasäkerhetslagstiftning, socialtjänstlagen, LSS och så vidare. Det finns ett tydligt exempel som påverkar patientsäkerheten på ett väldigt negativt sätt, och det är att patientsäkerhetslagen och läkemedelslagen krockar med datalagen så att vi inte kan få till en nationell ordinationsdatabas. Det är en mycket viktig fråga som regeringen måste ta tag i.

Anders W Jonsson nämnde en rad utredningar, och många motionsyrkanden har ju avstyrkts här eftersom remissbehandling pågår eller frågorna bereds i Regeringskansliet. Jag skulle gärna vilja se en tidsplan för detta. Det handlar bland annat om organtransplantation och assisterad befruktning liksom om tobak, missbruk och så vidare.

Slutligen, herr talman, är jag glad över att vi har fått det där kommittédirektivet som Anders W Jonsson inte var så där väldigt uppskattande inför, Ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården, och som ska ledas av Kjell Asplund. Nu kanske psykisk ohälsa kommer med i listan över sjukdomar som man inte får behandla om man inte är legitimerad. Kvacksalverilagen kanske kan begravas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

(Applåder)

Anf. 77 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Barbro Westerholm är väldigt klok och kan mycket, och vi känner stor respekt för henne.

Jag tycker att Barbro Westerholm talar väl om patientens ställning. Det är bara det att jag undrar hur hon resonerar, för hon nämner precis det som patientlagen innefattar, bland annat rätt till second opinion, rätt till bra information och rätt till delaktighet i sin egen vård.

Jag hör däremot inte hur den här lagen skulle skärpas för att få större genomslag. Jag tycker att det låter som om Barbro Westerholm håller med mig i mitt resonemang om att det är vården och vårdens förutsättningar som måste förändras genom strukturreformer för att vi ska kunna få bättre tid i patientmötet, fler specialister i primärvården och mer it-lösningar, för det är ju det som behövs, och då behöver vi också få till en lagstiftning som inte krockar med datalagen.

Det är ju det som saknas. Det är egentligen inte tekniken som saknas för att införa de här it-lösningarna, utan det är lagstiftning och standardiseringar av begreppsapparaten för att vi ska kunna genomföra detta.

För att kunna vända den här skutan i Sandhamnsgattet undrar jag därför om det ändå inte är i vårdens strukturer som vi skulle behöva hitta överenskommelser för att kunna göra förändringar för att förverkliga det här med att sätta patienten i fokus och göra patientens ställning starkare?

Anf. 78 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Det är ju så att vi i Sverige har övergått till ramlagstiftning, från den detaljlagstiftning vi hade fram till 70-talet, ungefär. Det gör det lättare för en regering att komma med förordningar, författningar och vad det heter och för myndigheterna att komma med riktlinjer.

Hälso- och sjukvårdslagen skulle egentligen inte ha behövt ersättas av patientlagen, för i patientlagen står samma sak fast med fler ord. Då är frågan om inte den här förstärkningen av patientlagen måste vara mycket tydlig med att det krävs resurser. Det behövs utbildning och det behövs resurser som landsting och kommun måste avsätta för detta ändamål.

Här har vi ett problem med det kommunala självbestämmandet. Det tar liksom stopp i det här gränssnittet, och det måste tydliggöras att detta har man ett ansvar för. Det måste finnas tid, det måste finnas de som utbildar, det måste finnas uppföljning och det måste även finnas uppföljning av hur patienterna upplever allt detta.

Kommunikation är svårt. Man kan beskriva en hund på många olika sätt utan att visa bilder av hunden. När man sedan jämför uppfattningarna kan det vara så att en liten hund har jämställts med en stor hund. Jag har bilder från föreläsningar på hur svårt det kan vara med kommunikation. Men det är det här som måste tydliggöras.

Anders W Jonsson var inne på patientrörligheten i Sverige, som även den kommer in i bilden. Men för mig handlar det om att patient och vårdgivare talar om samma sak och har förstått samma sak. Ibland går det åt båda hållen, att vårdgivaren inte har förstått.

Anf. 79 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag hör egentligen inte någonting annat än det jag kan hålla med om och som stämmer in i mitt resonemang: att vårdens förutsättningar måste förändras så att personalen kan arbeta på det sätt som man egentligen har gått in i denna yrkesroll för att göra. Man vill arbeta med patienter. Man har ett starkt engagemang. Man vill utveckla sin professionalitet. Men med vårdens strukturer i dag fungerar inte det här, och det är därför vi inte får genomslag för patientlagen eller hälso och sjukvårdslagen om vi så vill.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Jag har inte hört från Barbro Westerholm hur detta skulle kunna omsättas i en skarpare lagstiftning. Vi kan inte genom lag tvinga huvudmännen att reservera pengar och så vidare. Det handlar om att skapa förutsättningar på andra sätt, inte minst genom kunskapsspridning. Det handlar ytterst om vad Barbro Westerholm till sist hamnar i, nämligen mer privatiseringar och utökad valfrihet.

Handen på hjärtat, Barbro Westerholm! Gamla, sköra patienter tvingas att åka från Gävle till Sundsvall för att den nära vården inte fungerar i Gävle och för att personalen inte ges förutsättningar att ta hand om patienter med behov av sammansatta vårdinsatser som ska ges från kommun och landsting. Ska det verkligen ligga på den gamla sköra patienten att åka till Sundsvall?

Anf. 80 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Liberalernas vision om hälso- och sjukvården handlar om att det ska vara intressant för vårdgivare att finnas på platser där patienterna finns eller att ta sig till patienterna. Jag tror mycket på att vårdgivare gör hembesök.

Det finns olika sätt att kommunicera med den sköra patienten. Det är väl 7 procent av dem i den äldre årsrika generationen som är sköra. De allra flesta klarar sig själva väl. De 7 procenten skulle kunna minska med hjälp av ett effektivare förebyggande arbete. Det måste finnas intresse från vårdgivarnas sida att etablera sig där patienterna finns. I dag finns spärrar.

Låt oss titta på patientlagen. Där kan man tydligare uttrycka huvudmännens ansvar för att resurserna finns. Jag inser att det då blir en diskussion mellan Regeringskansliet och SKL om vilka pengar som skickas med. Jag menar att det kan utformas tydligare i lagstiftningen. Men då fjärmar vi oss från tanken med ramlagar, som jag ansåg vara positiv. Det visar sig nu att ramlag inte räcker.

Anf. 81 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Låt oss titta på vad som har hänt inom vården, Barbro Westerholm, med de olika vårdvalen och så vidare. Vårdanalys har skrivit att vad som är påfallande inom vården är att de med störst behov står längst bort från vården. De med beroendeproblem, psykisk ohälsa, de som är multisjuka, de som har cancer, kommer längst bort i kön. De skulle behöva vården allra först.

Då börjar jag fundera på hur vårdvalen och etableringsfriheten har fungerat i det landsting där Barbro Westerholm och jag bor och verkar. Man etablerar sig helst i områden där människor redan har god hälsa.

Dessa frågor handlar om politisk styrning. Det vimlar inte av stora vårdcentraler som kan omfamna fler. Ett gott exempel är den offentligt drivna Gustavsbergs vårdcentral. Där finns till exempel många psykologer. Där har också funnits en psykiatriker. Den psykiska ohälsan tickar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Många andra vårdcentraler i Stockholm och på andra ställen är små. Jag menar att etableringsfriheten och möjligheten för vårdaktörerna att placera sig lite var som helst skulle behöva en styrning. Problemet är att det inte blir en mångfald av vårdcentraler, utan det blir lite same-same. Hur ska vi få fram vårdcentraler i till exempel ytterstaden och på andra ställen som är mer specialiserade för äldre människor med stora behov? Hur ska vi komma dit? Jag tror inte att vårdval och etableringsrätt är rätt väg.

Anf. 82 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Vi har olika visioner utifrån den kunskap vi har.

Jag ser framför mig både små och stora vårdcentraler med tanke på de behov som finns och vårdgivarna.

Det var en utfrågning i riksdagen där åtta doktorer från en vårdcentral norrifrån deltog. Det var inte inkomsten som drev dessa läkare, utan det var nöjda patienter.

Se på Norge och Nederländerna, eller titta på tandläkarmottagningarna. Utvecklingen av tandvården i Sverige har varit helt annorlunda. Hälften av tandläkarna har privata mottagningar. De vill ha nöjda patienter. De specialiserar sig också.

Gustavsberg är exemplet nöjda patienter, och personalen trivs med att jobba där. Då blir fler sugna på att göra samma form av etablering. Jag tror mycket på att lyfta fram de goda exemplen. Hur gjorde de? Det är samma sak med vård- och omsorgsboenden. De drar inte högre kostnader än de andra äldreboendena, men de har andra arbetssätt och annan arbetsledning. De satsar också mer på fortbildning.

Jag vill visa upp de goda exemplen och jobba med morötter i stället för detaljreglering och piska.

Anf. 83 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Problemet blir att många landsting, specifikt Stockholm, även Västra Götaland och Skåne, tappar bort dessa frågor på vägen. Politikerna tänker inte annat än att de ska få loss ett antal privata aktörer.

Jag har inget emot valfrihet. Det är mycket bra. Men det är ett stort misslyckande, specifikt i den här regionen, med borgerligt styre i elva år, att det inte har blivit lite olika vårdcentraler med specialisering. I stället har det blivit vårdcentraler som ser ungefär likadana ut. I Västra Götaland är det en bättre spridning.

Jag menar att man någonstans måste ta ett politiskt ansvar för vilken typ av verksamhet som ska drivas. Det kommer inte aktörerna själva att göra.

När det gäller frågan om vinster i välfärden, vill du när du öppnar denna läkarmottagning också casha hem lite vinst. Då är det politikernas sak att styra och ställa lite när det gäller etableringsfriheten. Då skulle det bli en annan bredd på vårdcentraler och primärvård. Ingen har haft någon tanke på att öppna geriatriska vårdmottagningar heller.

Nu har denna fråga lyfts upp på ett bra sätt i Göran Stiernstedts utredning. Jag tror mycket på den.

Stockholm har haft god ekonomi, men man har inte det längre på grund av Karolinska sjukhuset. Här har man inte under elva år lyckats hitta ett system för att inrätta bättre hälsomottagningar. Det visar att etableringsfriheten inte fungerar. Här måste det finnas något slags politiskt styrsystem som anger att en mottagning ska öppnas i Tensta i stället för i Äppelviken.

Anf. 84 Barbro Westerholm (L)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälso- och sjukvårdsfrågor

Herr talman! Man måste ibland titta i backspegeln. Backspegeln för primärvården i Sverige var allmän medicin. Doktorn skulle kunna allting. Detta lever kvar i Stockholm och på många andra håll.

I eftermiddag klubbar vi ett beslut om att specialister ska ut i primärvården. Det är precis det jag förstår att Karin Rågsjö är ute efter. Hon vill få ut missbruksspecialister och så vidare i primärvården. När den signalen i eftermiddag går ut till intresserade läkare och sjuksköterskor inom de här olika områdena är jag övertygad om att utvecklingen kommer att gå i den riktningen.

Det finns också ett patienttryck. Patientorganisationerna - reumatiker, inom psykiatrin och så vidare - kommer att trycka på för att det här ska bli verklighet. Jag ska kunna gå till min vårdcentral; jag ska inte behöva beställa tid på stora sjukhuset.

När det gäller bilden av Stockholm låter det som att det här är ett stort problem. Men titta på Stockholms siffror! Vi klarar det här med besök på vårdcentral på fem dagar medan det i andra landsting ligger på sju. Det finns en rad siffror som ger en annan bild av Stockholms läns landsting än vad som skildras.

Visst, det finns problem här. Det ska vi inte blunda för. Men bilden av Stockholms läns landsting tycker jag är skev. Vi har tagit del av siffrorna för väntetider och så vidare. Man har också ändrat ersättningarna så att snuvorna inte styr.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)