Icke joniserande strålning, m.m.

Fru talman! I detta betänkande behandlar vi något som berör många människor i vårt land - utan att de är medvetna om det som de utsätts för. Jag tänker då på den icke joniserande strålningen. Den strålningen kan vi inte se, men den går att mäta. Det har inte alltid varit så populärt att redovisa dessa mätningar. Jag tänker då på de högfrekventa fält som alstras vid användningen av mobiltelefoner - men även på strålningsförhållandena kring de bassta- tioner och antennmaster som nu växer upp med hög hastighet runtom i landet på mer eller mindre lämpa- de platser. Ofta har de en placering på fastigheter där de bo- ende inte har en aning om att de har placerats på fastigheten. Det borde väl ändå vara rimligt att man åtminstone registrerade i kommunerna var någon- stans, samt på vilka fastigheter, master och basstatio- ner har etablerats. Det gäller inte minst för att ha framtida forsknings- och uppföljningsmöjligheter eftersom oron och osäkerheten är så stor hos befolk- ningen när det gäller dessa frågor. Vi måste ha möjligheter att i efterhand härleda olika faktorer för vår hälsa och vår miljö. Som man kan utläsa ur betänkandet måste vi ta dessa frågor på stort allvar. Det anser jag att vi bör göra även om det just nu inte finns enigt vetenskapligt stöd för att häl- soeffekter skulle uppkomma vid exponeringsnivåer under rekommenderade gränsvärden. Det finns kunskapsluckor som behöver identifie- ras. Forskarna är inte eniga i denna fråga. Forskare vid Lunds universitet har visat att mobiltelefonstrål- ning vid experiment på möss kan passera blod- och hjärnbarriären, vilket får anses som anmärkningsvärt. Försök har visat att det finns en koppling mellan strålning från mobiltelefoner och biologiska effekter. Bl.a. tyder resultaten på att balansen mellan viktiga joner och enzymer i cellerna kan rubbas. De flesta mobiltelefonanvändare talar längre tid än de två minuter som ligger till grund för mätning av de utsatta gränsvärdena. Detta borde ju också påver- ka. I Storbritannien kommer alla mobiltelefoner att förses med en varning om hälsorisker. Det brittiska hälsodepartementet uppmanar konsumenterna till försiktighet eftersom de anser att det inte kan uteslu- tas att den icke joniserande strålningen från telefo- nerna är skadlig för hälsan. Den inställningen borde även gälla för mobiltelefoner och bärbara, trådlösa telefoner i Sverige. En varningstext som talar om att strålning från telefoner kan få negativa biologiska konsekvenser borde följa med varje mobil eller tråd- lös telefon när man säljer den. Miljöbalken förordar eller föreskriver försiktig- hetsprincipen som regel när man inte kan bevisa om en produkt är ofarlig eller ej. Givetvis borde försik- tighetsprincipen användas här. Jag vill ge en eloge till TCO, som arbetat fram ett regelsystem för frivillig provning och märkning, och beklaga att det för närva- rande inte pågår något arbete med obligatoriskt märkningssystem. Jag har en känsla av att detta ar- bete ligger nere av marknadsskäl. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Mobiltelefoner används allt längre ned i åldrarna hos våra barn - liksom de trådlösa telefonerna i hemmen. Denna ökande användning hos de unga oroar oss. Vi vet att barns och ungdomars benvävnad är tunnare än vuxnas och att hjärnvävnaden och skallbenet inte har vuxit färdigt. Barn utsätts därige- nom för större risker och riskerar att drabbas än värre av eventuella skadeverkningar. Rapporter har kommit som gör att försiktighet bör iakttas. Forskare har i en studie visat att det kan fin- nas risk för tumörer hos barn och unga vid använd- ning av mobiltelefoner. Vänsterpartiet anser att det bör övervägas ett införande av åtgärder av informa- tionskaraktär för att minska användningen av mobil- telefoner, särskilt bland barn och unga. Nu är det ju tvärtom. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Nej, det är inte bevisat att mobiltele- foner är farliga. Men vi kan inte heller hävda att de är ofarliga. Det finns i dag forskningsresultat som ger oss anledning att vara oroliga. Ett forskarlag från Australien har t.ex. rapporterat om fördubblad cancer- frekvens - hos cancerkänsliga möss visserligen. De utsattes för radiostrålning, alltså strålning av samma typ som från mobiltelefoner. Den undersökningen har ju avvisats från mobilteleindustrin. Man kan peka på annan forskning som också ty- der på att det här finns risker. Vi vet ännu för lite, kan vi konstatera. Vi vet inte heller hur det är med lång- tidseffekterna av en svag radiostrålning, hur den på- verkar hälsan. Det handlar om mobiltelefonerna, närheten till huvudet, till hjärnan. Förre talaren var inne på expo- neringstiden. Forskning, undersökningar, som har bedrivits har skett under en väldigt begränsad tid. Vi kan dock konstatera att vi inte kan påstå att mobiltele- fonerna ger de här effekterna, men vi kan inte heller säga att de ofarliga. Vi säger också att vi lever upp till och klarar gränsvärdena. Men hur är gränsvärdena satta? Jo, gränsvärdena är satta med utgångspunkt från den forskning som hittills har bedrivits, en forskning som alltså är osäker. Mer forskning krävs för att vi ska kunna vara säkra. Det finns flera larmrapporter om att strålning från mobiltelefoner kan orsaka nervskador och cellföränd- ringar. Från Folkpartiets sida anser vi att man måste ifrågasätta de gränsvärden som nu gäller. Vi måste så snart det går också klargöra om de behöver skärpas. Ett gränsvärde är ju ingenting konstant. Ett gränsvär- de måste revideras i takt med att kunskaperna ökar och att sammanhangen förändras. Vi vill med andra ord se en sänkning av gränsvär- dena. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka miljö- och jordbruksutskottet för en trevlig behandling av Miljö- partiets motioner, men jag håller, av naturliga skäl kanske, inte med i bedömningarna i avslagsyrkande- na. Vi hade ju ett liknande betänkande förra året med ungefär samma motioner som i dag. Det är bara det att ännu fler partier nu har tagit upp mina motioner, och det är ju roligt. Jag skrev den första mobiltele- fonmotionen under allmänna motionstiden 1994/95. Den gången blev jag nästan utskrattad här i kamma- ren när jag beskrev mina tankar om en fara med den elektromagnetiska strålningen från alla de mobiltele- foner som jag såg började säljas på marknaden. Jag har ju tidigare arbetat som strålskyddsingenjör med bl.a. lågdosstrålning. Då såg jag vilka skador den strålningen medförde på lång sikt. Bl.a. var jag med och drog fram radonet från början. Detta var anled- ningen till att jag reagerade på den otroligt snabba ökningen av antalet sålda abonnemang. Fru talman! Mobiltelefoner har inneburit att bl.a. olycksfallsarbete har kunnat underlättas. Antalet sjöolyckor, speciellt med småbåtar, har kunnat mins- ka på grund av att mobiltelefoner har funnits ombord. Mobiltelefoner har inneburit en revolution för oss i arbetslivet. Vi är alltid nåbara, på gott och ont. Det kan vi se bl.a. här i riksdagen. Men vi kan ändå se att en nyttighet kan inverka menligt på människors hälsa. Mycket forskning om mobiltelefoner bedrivs nu över hela världen och visar på olika effekter. Männi- skor som använder telefonen i yrket eller ringer ofta får ofta besvär med uppvärmning på och runt öronen, vilket visar på att det är svårt att bortse från effekter. Den största undersökningen som har gjorts är ba- serad på 11 000 användare. Den visade på symtom som trötthet, koncentrationsproblem och värme på öronen. Vi vet nu att strålningen tränger så långt som tre centimeter in i huvudet. Med en fortsatt intensiv användning som finns det skäl att ställa frågor om vad detta kommer att innebära i förlängningen. I mitt arbete med radioaktiv strålning har jag fun- nit att extremt låga nivåer av bestrålning inte visar några följder under de första tio åren. I USA och Ryssland blev befolkningen utsatt för sådan strålning. Undersökningar efter 20 år visade på allvarliga ska- dor, bl.a. i form av missbildade barn. Fru talman! Barn är speciellt känsliga för mikro- vågor. De absorberar mikrovågor 3,3 gånger mer än en vuxen gör. Barns nervvävnad är inte färdigvuxen och påverkas därför mer. Vår svenske forskare Len- nart Hardell har med sin forskning visat att risken för tumörer i huvudet ökar hos barn om de utsätts för strålning av mikrovågor. I Australien är man orolig för barns hälsa. Man vill inte ha sändare till mobiltelefoner nära barndag- hem. I England tillsattes den s.k. Stewartkommissio- nen som vi hörde om nyss. Det är en oberoende ex- pertpanel som sammanställer forskning. Regeringen anslog 100 miljoner kronor. Den engelska regeringen gick tillsammans med Stewartkommissionen ut och rekommenderade allmänhet och föräldrar att inte låta barn använda mobiltelefoner i onödan och att mobil- telefontillverkarna inte skulle rikta sig till barn som målgrupp. Reklam och mobiltelefonprylar riktade till barn och ungdomar översvämmar nu marknaden, tyvärr. I England rekommenderas också att sändare för mo- biltelefoner inte ska sättas upp nära skolor och dag- hem. Det är ett ämne som är väldigt aktuellt också i Sverige. Englands rekommendationer gäller barn under 16 år. Varför kan inte Sverige tillåta sig att med försiktighetsprincipen i åtanke göra likadant, Ingemar Josefsson? Fru talman! När jag första gången kom att tänka på detta med en eventuell strålning från mobiltelefo- ner jämförde jag det med faran från cigarettrökning. Jag kom att tänka på de varningstexter som finns på cigarettpaketen. Därför föreslog jag att varningstexter som varnar för alltför flitigt användande skulle sättas på mobiltelefoner. Det möttes med munterhet första gången jag nämnde det. Flera andra partier har nu också tagit upp detta i sina motioner. Inte minst kan det gälla för barn, efter- som de drabbas lättare än vuxna. Gränsvärdena - de kallas för SAR, Specific Ab- sorption Rate - är satta för en användning under två minuter. Knappast någon pratar så kort tid i dag, och det medför att SAR-värdena ökar i samhället. Som vi hörde har TCO gjort ett väldigt bra arbete med att märka mobiltelefoner med avseende på eko- logi, ergonomi och strålning. TCO rekommenderar att SAR-värdet bör sänkas till 0,8 watt per kilo som gränsvärde, i stället för det gränsvärde Sverige har i dag på 2 watt per kilo. I USA har man antagit detta gränsvärde på 0,8 watt per kilo. Antar man det gräns- värdet finns det många telefoner som inte klarar sig, exempelvis har Siemens en modell som ligger på 2,64 i SAR-värde. Jag har kämpat länge för att få de här SAR- värdena officiella, och nu har det gått igenom på frivillig väg. Då har jag nått mitt syfte, tycker jag. Även forskare får ta del av bolagens siffror. Men kunde det lagstiftas på området vore det bättre, så att dessa siffror alltid kommer att redovisas. USA har lagstiftat om detta, och EU ska rekom- mendera att SAR-värdena offentliggörs. SAR är ju ett tidsmedelvärde, som man säger. Det är grundat på försök med kaniner som fick grumlade linser, men det säger ingenting om nervpåverkan, påverkan på blodkärl osv. Fru talman! De tre lundaforskarna Salford, Brun och Persson visade att dessa strålningsnivåer kan öppna den s.k. blod-järn-barriären, som vi hörde om tidigare. Det är också allvarligt. Det innebär att stora proteiner kan släppas in i vävnaden, och det kan med- föra att vi får Alzheimer eller MS så småningom. I Göteborg har professor Hamnerius uppmätt 0,8 milliwatt per kvadratmeter vid basstationer. I centrum är strålningen mycket högre, liksom här i Stockholm och i alla tätorter. Den är mycket större där än vad den är på landsbygden. Man har sett att bakgrundsstrålningen i centrum utgörs till 36 % av strålning från TV- och radiomaster, medan strålning från basstationer och mobiltelefoner utgör 62 % av bakgrundsstrålningen. När det gäller masterna har Sverige ett väldigt högt gränsvärde, 4 500 milliwatt per kvadratmeter medan Schweiz har 40. Det är alltså en faktor på 100 däremellan, ja, ännu mer faktiskt. Belgien har gräns- värdet 24 milliwatt per kvadratmeter. I en del av Österrike har man 1 milliwatt per kvadratmeter. Det höga gränsvärdet gör att kommunen inte kan gå emot den som vill sätta upp en sådan här mast. Men försiktighetsprincipen, människors oro och vissa cancerfall som man har sett i närheten av master i Europa gör att Sverige bör överväga att sänka gräns- värdena. Jag har också tagit upp den höga strålningen från mobiltelefoner i bilar. Jag vill hänvisa till den höga elektromagnetiska strålning från utrustningen som nyligen har konstaterats i Volvo S80-bilar. Om man i tillägg till den strålningen också talar i mobiltelefon i framsätet i en personbil kan man uppmäta så höga värden som 100 millivolt per meter i fältstyrka, fem centimeter från antennen. Det finns ett företag som har gjort sådana mätningar under flera år. Man har mätt i alla möjliga bilmodeller, och det var innan S80 med sina höga strålningsvärden fanns med i bilden. Man sitter liksom i en Faradays bur och samlar in den här strålningen, det elektromagnetiska fältet. Man säger även i betänkandet att man inte går över gränsvärdet, men det gör man, för vi har ett gränsvärde på 41 millivolt per meter i fältstyrka. Här uppvisades värden på 100 millivolt per meter. Om man tänker sig för kanske man sätter upp en antenn utanpå bilen, och då för man ut en hel del av strål- ningen och får ner styrkan väldigt betydligt. Det har jag föreslagit bl.a. i min motion. Jag vill säga att jag ofta har tyckt att vi här befin- ner oss i ett gigantiskt experiment, precis som i en mikrovågsugn. Vi får ju väldigt mycket strålning från radio- och TV-satelliter, de digitala sändningarna osv. Vi kan titta på vad detta innebär så småningom. Nå- gonting påverkas vi människor av. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servationerna 1, 2 och 6 i betänkandet.

Fru talman! Det är i stort sett bara ett år sedan vi hade ungefär samma motioner att behandla här i kammaren. Vi behandlade ett betänkande om just de här frågorna i mars förra året. Det gör att jag inte vill uppta tiden mer än nödvändigt, för då diskuterade vi igenom det väldigt ordentligt. I utskottets beredning av ärendet har vi också haft Statens strålskyddsinspektion hos oss för en redovis- ning, och vi har ställt de frågor som motionärerna har haft. Vi i majoriteten tycker att vi har fått fullgoda svar och att vi i varje fall i dagsläget kan yrka avslag på motionerna. När man läser motionerna skulle man ibland kun- na få uppfattningen att detta är en ny fråga och att den därför är så osäker. Men det är det är faktiskt ingen ny fråga. Strålning har man forskat om rätt så länge. Den internationella strålskyddskommissionen, vars rekommendationer ligger till grund för lagar och föreskrifter om strålning världen över, bildades i Stockholm redan 1928, och Sverige fick sin första strålskyddslag 1941. Sedan dess har all användning av strålkällor i landet varit föremål för tillsyn av en särskild strålskyddsmyndighet som 1965 fick namnet Statens strålskyddsinstitut. Det är inget nytt utan vi har jobbat med det här under väldigt lång tid. Jag vill också säga att vi har redovisat - det redo- gjorde jag för i förra debatten - de miljömål som vi har lagt fast i riksdagen. Där har också strålningen tagits upp. Bland både miljömål och delmål redovisar vi vad vi vill från riksdagens sida. Budgeten har regeringen förstärkt med 0,6 miljo- ner för myndighetens miljöansvar och 6 miljoner kronor för arbete med åtgärder som syftar till att uppnå miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö. Med detta vill jag alltså ha sagt att vi tror att detta är någonting som man ska satsa på, och vi satsar på det för att kunna följa frågan ordentligt. Till sist vill jag också säga att forskningspolitiken numera behandlas i intervall om tre år. När vi år 2000 antog förslaget till forskning och redovisade förnyel- sen tog vi bland de åtta prioriterade forskningsområ- dena med miljö och hållbar utveckling. Där återfinns forskning om strålning såväl inom avsnittet folkhälsa som inom miljöforskningen. Så det är inte ett bort- glömt område på något sätt. Sedan vill jag fullfölja en tankegång som Barbro Feltzing hade om varningar på cigarettpaket. Jag håller med om att man kan göra så. Men den diskus- sion vi har fått om t.ex. snus visar också risken med detta. Man ställer väldiga krav på att det ska kunna bevisas att det är på det här sättet. Om man ställer samma krav som man har för cigaretter på just mo- biltelefoner och liknande skulle de med all sannolik- het icke få några varningstexter, med den kunskap som vi har för närvarande. Därför kanske det exemp- let haltar. Det leder säkert inte till det som Barbro Feltzing har tänkt sig. När det gäller trådlösa telefoner har man för yr- kesarbetare en faktor 10, alltså tio gånger högre än riskgränsen, och för allmänheten har man satt den delen till faktor 50, alltså risk i förhållande till det gränsvärde man har satt. För basstationerna har man satt en faktor 100 för att klara den här biten. När man sätter de här faktorerna utgår man enligt den rapport vi fick i utskottet från särskilt utsatta grupper som barn och andra som kan vara speciellt känsliga. Med de utgångspunkterna och med de redovis- ningar som utskottet har fått vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! När Ingemar Josefsson började med att säga att den här forskningen har funnits väldigt länge, från 1928, vill jag påpeka att det faktiskt rör sig enbart om radioaktiv strålning. Jag var nästan anställd under SSI när jag jobbade. Men jag vet att forskningen på elektromagnetiska fält började för ca 20-25 år sedan. Visst är det gammalt, men mobiltele- foner är så att säga ett nytt påfund. Att forskningen har funnits länge hos SSI är riktigt, men bara när det gäller radioaktiv strålning. Det är viktigt att vi skiljer mellan radioaktiv strålning och elektromagnetisk strålning. Det är stor skillnad mellan dem. När det gäller miljömålen vet jag att det har skri- vits in att det ska finnas forskning om elektromagne- tisk strålning också. Men det är tyvärr en bortglömd fråga, för forskarna får inga anslag. Bl.a. vid Chal- mers har man länge bedrivit forskning just på elekt- romagnetiska fält i stadsmiljö. Man har också bedrivit väldigt viktig forskning på radiotekniker. Vissa små forskningsprojekt har man velat slutföra men det har man inte fått. Det har inte rört sig om mycket pengar, men man får inga anslag för detta. Det är ansträngt. Det var 17 anställda forskare som skrev en ansökan om att få forskning till detta område. Lite bortglömt är det tyvärr, Ingemar Josefsson. När det gäller sänkning av gränsvärden tog jag upp att andra länder har så mycket lägre gränsvärden. Jag var i Holland och pratade bl.a. med Ericsson. Man sade just att det var väldigt stor skillnad. I Sve- rige tillåter man 4 500 milliwatt per kvadratmeter medan man i Belgien och Holland bara tillåter 24. Det var ett problem för dem, så att säga. Jag vill fråga vad man kan göra för att sänka vär- dena och vad man kan göra för forskningen.

Fru talman! Jag vill ta upp forskningen först. Riksdagen har lagt fast att vi till myndigheten ger en förstärkning med 0,6 miljoner för miljöansvaret och 6 miljoner kronor för arbete med åtgärder som syftar till att uppnå miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö. Riksdagen har ju tillfört pengar för att man ska kunna jobba med de frågorna. Där har riksdagen och Barbro Feltzing samma uppfattning. Det behövs resurser på det här området. När man tar exempel från andra länder finns alltid risken att man väljer ut de länder som har lägre vär- den. Men det finns också länder på motsatt sida av skalan. Sverige ligger väl, om jag har förstått det rätt, i mitten. Det vi har tittat närmare på i utskottet är faktorbeskrivningarna och om det har funnits en risk. Det var ingen snäll utfrågning i utskottet. Det var tuffa frågor där vi tyckte att vi kunde få beskrivningar som ledde till att vi gjorde det här ställningstagandet. I och med det vill jag inte ha sagt att det inte kan dyka upp någonting som ändå gör att vi kommer att kunna ändra oss på sikt. Därför har vi också gett pengar för att kunna få veta det.

Fru talman! Jag högaktar Ingemar Josefsson för detta. Jag vet att Ingemar Josefsson tänker mycket på de här frågorna. Det tror jag säkert. Ändå vill jag försöka få fram det som jag tycker är viktigt. Att man tillfört pengar var ju bra. Men i betänkandet står det om de internationella riktlinjer som ICNIRP har tagit fram och som vi går efter. Man har säkerhetsmarginaler mellan faktor 10 för yrkesverksamma och faktor 50 för allmänheten. Det står att det innebär ett skydd mot alla identifiera- de faror med radiofrekventa fält och energier. Jag tycker att det är lite farligt att man säger att det inne- bär ett skydd. Det kan aldrig ett gränsvärde vara. Man vet inte vad som kan hända. Man har ett gränsvärde att följa och försöka komma under. Jag tycker att det här är lite farligt, och jag vill höra vad Ingemar Jo- sefsson säger om det. Jag vill också fråga en annan sak. Det var det jag tog upp i mitt anförande, varför man i Sverige inte kan tillåta sig att med försiktighetsprincipen i åtanke göra så som England har gjort och i alla fall försöka med en rekommendation. Människor är oroliga nu. Jag var bl.a. i Trollhättan där man ska sätta upp en mobiltelefonmast på en skola. Folk är oroliga. Det är självklart. Visserligen är strålningen från basstatio- nerna inte alls lika hög som från mobiltelefonerna, men från basstationerna kan man aldrig fly. De finns där hela tiden. Med en mobiltelefon väljer man själv att sätta strålningskällan till örat. Med utgångspunkt i försiktighetsprincipen kanske man kunde gå ut och göra någon liten rekommendation från regeringens sida.

Fru talman! Barbro Feltzing tar upp just ordet skydd. Med det ska man väl alltid vara försiktig. Man kan aldrig vara hundraprocentigt säker på vad det är. Det är klart att man kan ha ett annat språkbruk i den delen. När det sedan gäller att människor är oroliga tycker jag att det är ett svårt problem för oss politiker. Var ska vi bidra till att folk blir oroliga och var ska vi stilla deras oro? Alldeles säker kan man aldrig vara. Vi är ju lekmän. Vi drar slutsatser av de uppgifter vi får av experterna. Det är det som är vårt uppdrag. Det är svårt att ibland förklara för medborgarna att det är just den rollen vi har. De försöker ibland nästan ge sken av att det är vi som är experterna och ska kunna tala om för dem hur det är. Jag tror att det är en svår balansgång man som förtroendevald har att inte skapa mer oro än vad som är nödvändigt i olika delar. Män- niskor blir också dåliga av att gå och vara oroliga. Det där är en svår balansgång. Sedan tog Barbro Feltzing upp en annan del som jag tror att man behöver forska mycket om. Det gäller de multieffekter som uppstår, dvs. att det hela kom- mer från olika håll. Detta gäller inte bara i det här sammanhanget utan på en rad områden på just miljö- sidan, där man behöver ha större kunskaper om just multieffekterna.

Fru talman! Människan har alltid utsatts för strål- ning - från rymden, solen, marken och naturligt ra- dioaktiva ämnen i sin egen kropp. Samtidigt har vi själva skapat vissa nya strål- ningskällor. Ibland är de till nytta, som vid energipro- duktion och inom medicinsk användning. Ibland är strålningen en oönskad biprodukt som man vill mi- nimera. Strålning är något som skrämmer en del männi- skor. Strålning är ibland osynlig och ljudlös. Den kan skapa effekter som man ibland inte kan se, såsom cancer. När man är rädd spelar inga fakta någon roll. Tyvärr hänger sig vissa åt att spela på människors rädsla - antingen man vill sälja lösnummer av sin kvällstidning eller vinna politiska poäng. I debatten kring mobiltelefoner och de basstatio- ner och antenner som krävs för att mobilnäten ska fungerar låter det ibland som om nästan ingen forsk- ning pågår eller att forskningen i historien har varit alltför knapp. Det är inte sant. Det har bedrivits forskning om detta i flera decennier. Det pågår ett omfattande internationellt och natio- nellt arbete för att kartlägga de eventuella hälsorisker som finns i samband med användning av t.ex. mobil- telefoner. Den oro som finns bland allmänheten tas på det allvar som krävs, enligt min mening. Omfattande forskningsprogram ligger till grund för de beslut som fattas kring de här frågorna här i Sveriges riksdag och på internationella arenor som EU. Det internationella expertorganet ICNIRP och världshälsoorganisationen WHO sammanställer forskningsstudier och ger ut riktlinjer och rekommen- dationer. Riktlinjerna har sedan antagits av EU och svenska Statens strålskyddsinstitut, SSI, som därefter har utarbetat nationella rekommendationer. Som jag har sagt så vilar de beslut som vi fattar här i riksdagen på en solid grund av forskning. Ex- empelvis kan jag nämna en mycket stor dansk under- sökning från 2001 av cancerrisker vid användande av mobiltelefoner. Mellan 1982 och 1995 undersöktes 425 000 användare och 3 391 cancerfall i Danmark. Den studien visade ingen ökad risk i förhållande till användningstid, ålder eller typ av telefon. Tillsam- mans med denna studie finns mängder av andra studi- er som visar på att mobiltelefoner och korrekt place- rade bassstationer inte utgör någon hälsorisk. Fru talman! Samtidigt vill jag medge att det finns en del studier som visar på andra resultat. Men de är fortfarande så pass få att de ännu inte kan anses ändra uppfattningen. Man kan som Miljöpartiet och Väns- terpartiet i en ohelig allians med Folkpartiet välja att lyfta fram enstaka forskningsrapporter. Men vilket samhälle skulle vi få om den lagstiftande församling- en skulle byta hållning varje gång någon forskare lade fram en rapport som stred mot den gängse uppfatt- ningen? Tänk om vi skulle slå in med försiktighets- principen så fort vi misstänker något! Vi i Sveriges riksdag måste trots allt balansera mellan risk och nytta i viktiga samhällsfrågor. Senast vi behandlade frågor om denna s.k. icke joniserande strålning var i samband med behandling- en av betänkandet om svenska miljömål och delmålet säker strålmiljö. Där uttryckte riksdagen enligt min mening en väl balanserad hållning. Man skriver så här: "Riskerna med elektromagnetiska fält skall kon- tinuerligt kartläggas och nödvändiga åtgärder skall vidtas i takt med att sådana eventuella risker identifie- ras." Den meningen samt de skrivningar som finns i detta betänkande som visar på en väl avvägd hållning mellan de risker som kan finnas och de hårda krav på forskningsunderlag, gränsvärden och provtagningar som vi ställer räcker för mig här i dag. Jag kan stå bakom detta betänkande och sova rätt gott om natten. Jag yrkar bifall till majoritetens förslag och avslag på motionerna.

Fru talman! Lars Lindblad måste skilja på äpplen och päron. Betänkandet heter Icke joniserande strål- ning, m.m. Men Lars Lindblad inledde med att prata om joniserande strålning, eller hur? Han pratade om nyttig strålning från radioaktiv strålning. Det är inte detsamma som det vi pratar om här i dag, utan vi pratar om elektromagnetisk strålning. Det är en helt annan typ, som också har andra verkningar. När det gäller ICNIRP så har jag pratat en del med WHO. WHO har gått ut och klassat magnetfält som möjligen cancerframkallande. Det var det sista som gjordes förra året. Det föranledde forskarna att be att få öka sin forskning. Jag tror inte att forskning- en är tillräcklig på det här området. Det betyder mycket att man har enats om att detta är möjligen cancerframkallande i de internationella klassningarna. Det är samma klassningar där DDT, bly och flera giftiga färgämnen finns. Man vill alltså försöka öka forskningen om detta för att se vad som händer. Visst kan man sova gott om natten. Jag tror inte att vi skrämmer människor med att gå ut och prata om detta, men man får ju naturligtvis göra det på olika sätt. Jag har berättat att också jag självfallet har mo- biltelefon. Jag vill bara fråga vad Lars Lindblad me- nar med att vi skräms. Jag undrar också vad han säger om detta med forskningen när WHO har sagt att magnetfälten är möjligen cancerframkallande.

Fru talman! Trots att Barbro Feltzing missuppfat- tade mitt inlägg i debatten så tror jag att den oro som finns för den s.k. icke joniserande strålningen är un- gefär samma typ av oro som finns för all typ av strål- ning. Ofta ser eller hör man inte strålningen, men den finns där och man tror att den kan leda till saker som får vissa konsekvenser. Och visst - viss strålning leder till negativa effekter för människor, t.ex. cancer. Jag talade snarare om målandet av bilden av den rädsla som kan finnas och som ibland är befogad i strålningsfrågor. Jag tycker att den rädslan är ganska lika oavsett om den gäller icke joniserande strålning och annan strålning. När det gäller WHO:s synpunkter kring elektro- magnetiska fält så har vi också här i riksdagen hante- rat de frågorna. Det gjordes långt innan jag kom in i riksdagen; jag kom in 1998. Men visst har man appli- cerat försiktighetsprincipen när det gäller vissa elekt- romagnetiska fält, t.ex. från elledningar. Det är inget nytt för riksdagen. Mitt anförande handlade om den riskbedömning som finns i samband med mobiltelefoner och den tillfredsställelse som jag ändå känner med det svens- ka systemet när det gäller uppföljningen av detta.

Fru talman! Jag vill också att Lars Lindblad för- klarar det som gjordes i Danmark. Man tog uppgifter från 425 000 mobiltelefonanvändare, men man hade bara tittat på listor som fanns över vilka som ägde mobiltelefonerna. Man visste inte ett dugg om hur länge de hade pratat eller hur mycket telefonerna var använda - man visste ingenting om detta. Man hade inte heller sett till det som jag tog upp i mitt anföran- de. En sådan här strålning påverkar ju under mycket lång tid. Det kunde man inte se här. Några av använ- darna på de här listorna hade kanske bara använt sin telefon i någon månad eller så. Jag undrar om Lars Lindbland verkligen tycker att detta är relevant forsk- ning.

Fru talman! Jag tror att det är väldigt farligt när vi i Sveriges riksdag står här och värderar forskning. Jag tror att det är andra som ska bedöma forskning och göra utvärderingar av den. Jag nämner här en rapport som Statens strål- skyddsinstitut hänvisar till. Jag är nog redo att säga att SSI bättre än Barbro Feltzing kan bedöma vad som är väldokumenterad forskning.

Fru talman! Jag blev väldigt betänksam när jag hörde Lars Lindblad redovisa sin syn på forskning. Så som han beskrev den är den rätt lika det jag själv har sagt om forskning. Men sedan tänkte jag mig tillbaka en och halv timme när vi diskuterade klimatproposi- tionen. Då gällde inte alls de här reglerna för forsk- ning. Nu säger Lars Lindblad: Tänk om man skulle byta åsikt varje gång man fick avvikande mening från en forskare. I den föregående debatten gällde det att försöka fram varje forskare som var avvikande. Måste man inte ha ett likadant förhållningssätt till forskning oavsett vilket ämne man är inne på? Eller är det så att man följer aktieägarna? Om det är bra för aktieägarna har man rätt att anpassa sin syn på forskningen. Men om man tittar på människorna måste man väl ändå ha samma utgångspunkt när man diskuterar olika frågor, Lars Lindblad?

Fru talman! Ibland är det lite grann så att Ingemar Josefsson lyssnar till mina anföranden som fan läser Bibeln. I detta anförande försökte jag också hålla en balanserad syn. Jag sade att huvudfåran i forskningen säger att det inte finns någon hälsorisk i samband med användande av mobiltelefoner enligt de regler som vi har satt upp. Samtidigt sade jag att det finns enskilda rapporter som säger något annat. När vi tidigare i dag diskuterade klimatproposi- tionen började jag med att hänvisa till IPCC:s rap- porter som är underlag för regeringens arbete. Jag sade också att det finns ett antal forskare som hävdar andra saker. Jag tycker att det är viktigt att vi förmedlar en balanserad bild till medborgarna. Vi ska vara öppna och ärliga och säga att när det gäller mobiltelefoner och klimatutvecklingen är vi inte tvärsäkra. Det finns en viss tveksamhet. Vi lyssnar på andra som inte säger det som vi vill höra. Det tror jag är en extremt viktig hållning i de här frågorna.

Fru talman! Om man jämför dessa inlägg skulle man kunna säga att Lars Lindblad talar med kluven tunga. Jag uppmanar alla som lyssnar att läsa de två inläggen i protokollet. Då kommer man att få se att det jag säger är rätt.

Fru talman! Jag kan bara dra den slutsats att Ingemar Josefsson och Maria Wetterstrand har lyss- nat väldigt olika på mitt anförande. Maria Wetter- strand sade i debatten att hon kanske inte håller med mig men tyckte att jag hade en någorlunda nyanserad hållning till de olika linjerna. Ingemar Josefsson väl- jer att säga att jag inte har det, men det kanske ligger politik i det från Socialdemokraternas sida.

Fru talman! Då handlar det om icke joniserande strålning igen. Som sades debatterade vi det senast för ett år sedan med liknande innehåll. Som vanligt har Barbro Feltzing rett ut begreppen åt oss. Det är också viktigt att hålla reda på att det är icke jonise- rande strålning så att vi inte blandar ihop det med joniserande strålning. Det vi vet är att vi vet för lite. Vi vill veta mer, men vi vet inte så mycket som vi vill. Men något som vi säkert vet är att en mobiltelefon ökar sin effekt vid dålig kontakt. Vid ökad effekt ökar mikrovågsstrålningen från telefonen. För att få en bra kontakt behöver man ett bra nät med master, och det är ju det som skapar problem. En del människor upp- lever besvär av strålmiljön och behöver undvika strålningskällor och magnetfält. Det svåra är att ge alla tillgång till vårt samhälle. Det är klart att man kan kapsla in ledningar och skärma av fält. Det borde vi kanske sätta i system i samhället. Men en del kan inte leva i den miljön ändå. Då blir frågan hur vi ordnar det. Ska vi ha någon nytta av mobiltelefonin måste vi ha våra master. Vi hörde om nyttan med mobiltelefonin. Jag tror att det är många som har trygghet av den. Väl använd är den till nytta. Den största försiktighetsåtgärden beträffande mo- biltelefonin som jag kan se är att vi talar så lite som möjligt i telefonen. Det ligger mycket i reservationer- na till det här betänkandet som man kan skriva under på. Men vi tycker också att betänkandet är väl avvägt. Det framhåller att vi vet lite. Vi måste forska mer, och vi kommer noggrant att följa forskningen. Vi har också kontakt med människor som får pro- blem av olika slag, särskilt med dem som känner av detta med elektricitet och elektromagnetiska fält. Det som inte alls är klarlagt är vad som händer när mikrovågor korsar varandra och andra elektromagne- tiska fält och om det interfererar med vävnadernas svaga små strömmar. Det finns alltså mycket forsk- ning på grundnivå kvar att göra. Vi kommer att följa frågan väl. Det finns många frågor, men vårt samhälle har elektricitet. Vi vill inte vara utan elektriciteten. Det går inte. Vi har mobiltelefoner. Vi kan fortfaran- de välja om vi vill använda dem, men ska de fungera måste vi ha ett nät med master. Där har vi problemet. Vi får alltså följa forskningen, se de svar som forsk- ningen ger och vidta de åtgärder som kan behövas allteftersom. Vi yrkar alltså bifall till förslaget i be- tänkandet.

Fru talman! Det här betänkandet behandlar icke joniserande strålning, som många har sagt. Jag har arbetat ganska mycket med människor som lider av elöverkänslighet. Det finns nog ungefär 200 000 människor som man tror gör det. Mörkertalet kan vara ganska stort i Sverige. De har problem med mycket som har med elektricitet och sådant att göra. Men de har också problem med mobiltelefoner. De känner av sändarna. Jag tycker att man borde använda försiktighets- principen här. Vi har haft många miljöproblem under de senaste decennierna där vetenskapen och det för- härskande etablissemanget har sagt att det inte var några problem. De som har försökt att bevisa det har slagits från underläge och till slut fått etablissemanget att ändra sig. Vi kan ta sådana saker som DDT, asbest och PCB som exempel. Vi skulle kunna räkna upp många fler ämnen. Till slut har man fått ändra sig. Jag tycker att vi borde ta lärdom av det och an- vända oss av försiktighetsprincipen. Det handlar om det som står i reservationerna, t.ex. gränsvärden och märkning. Sedan tycker jag egentligen att det borde finnas kriterier för var man ska placera de här mas- terna så att de inte kommer för nära människor, t.ex. där barn vistas. Det behandlas inte i reservationerna, men jag har haft interpellationsdebatter om det tidiga- re. Jag tycker egentligen att det borde vara så. Vi har ingen motion som handlar om de här frå- gorna den här gången. Därför har vi inte varit med på reservationerna, vilket jag kan beklaga. Jag står bak- om reservation nr 1, reservation nr 3 och reservation nr 5. Jag kommer inte att yrka bifall eller begära votering där av tidsskäl, men jag tycker att det är väldigt viktigt att vi går oerhört försiktigt fram. Vi ska veta att det finns ett oerhört starkt ekonomiskt intresse i detta. Det är självklart. Vi tycker alla att det är bra med mobiltelefoner. De är väldigt praktiska och till stor nytta för människor. Jag är inte emot mobiltelefoni. Jag tycker bara att vi ska försöka att utveckla tekniken så att den innebär så små risker för människor som möjligt, annars kan vi hamna i en situation som vi inte klarar av över huvud taget. Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till de här motionerna.