Till innehåll på sidan

Inskränkningar i patientens rätt att använda elektronisk kommunikation m.m.

Betänkande 2005/06:SoU28

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
2 juni 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Inskränkningar i patienters rätt att använda elektronisk kommunikation (SoU28)

Chefsöverläkaren i psykiatrisk tvångsvård ska kunna besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, till exempel telefon eller dator. Chefsöverläkaren ska också kunna besluta att övervaka försändelser från en patient. Sådana beslut ska få fattas om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2006.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2006-05-11
Justering: 2006-05-18
Trycklov till Gotab och webb: 2006-05-23
Trycklov: 2006-05-23
Reservationer: 2
Betänkande 2005/06:SoU28

Alla beredningar i utskottet

2006-05-11

Inskränkningar i patienters rätt att använda elektronisk kommunikation (SoU28)

Chefsöverläkaren i psykiatrisk tvångsvård ska kunna besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, till exempel telefon eller dator. Chefsöverläkaren ska också kunna besluta att övervaka försändelser från en patient. Sådana beslut ska få fattas om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2006. Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-06-01

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 162 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! År 2002 var det en överläkare i Växjö som med stöd av den lagtext som fanns förbjöd en person som vårdades på den rättspsykiatriska enheten att ringa till andra än till sina bröder och sin advokat. Bakgrunden till beslutet var att patienten på ett alldeles ofattbart sätt hade trakasserat och förföljt olika personer. Innan han dömdes hade han ringt över 30 000 telefonsamtal. De allra flesta handlade om perverterad sexualitet och pedofili. Det var skrämmande, kränkande och minst sagt obehagligt för dem som hade fått samtalen. Patienten fortsatte sitt ringande inne på kliniken. Och hur bra det var för själva vården kan var och en fundera kring - därav överläkarens förbud. Men efter en anmälan till JO från patienten blev läkaren prickad. I sin kommunikation med JO skriver verksamhetschefen och överläkaren att syftet med att begränsa rätten till telefonerandet bland annat hade varit att förhindra patienten att begå liknande brott som dem han var dömd för. JO:s kommentar till det är: "Det är dock inte psykiatrins uppgift att förhindra brott, utan att ge patienterna adekvat vård och behandling." Man tar sig för pannan. Dessutom ställer man sig frågan: Hur ska adekvat vård kunna ges under den tid som en patient håller på att begå nya brott? JO skriver också i samband med detta att lagstiftningen företar brister. Jo minsann, det kan man väl hålla med om. Därför är det bra att regeringen nu äntligen lägger fram ett förslag i den här frågan, att det efter flera års diskussioner nu blir ett förslag om inskränkningar i rätten till elektronisk kommunikation. Från moderat sida beklagar vi att förslaget är så snävt utformat som det är i och med att det bara är vissa föremål som behandlas i lagstiftningen. Hur ska man på förhand kunna avgöra vilka föremål som kan vara till men för personalen, allmänheten eller patienten? Vissa patienter behandlas för tvångsmässiga beteenden, till exempel pyromani. Om personalen inte har möjlighet att begränsa deras användning av exempelvis cigarettändare, riskerar övriga patienter att utsättas för livsfara. I augusti 2003 var det två kvinnor som förolyckades i en anlagd brand på rättspsykiatriska kliniken på S:t Sigfridsområdet. Den dåvarande psykiatrichefen och en landstingsdirektör har för detta åtalats för grova arbetsmiljöbrott och grovt vållande till annans död. Den här förfärliga händelsen visar på ett väldigt tydligt sätt att både personalen och ledningen på rättspsykiatriska enheten riskerar att hamna i en moment 22-situation. Om de tar ifrån patienter tändstickor eller tändare riskerar de att åtalas. Om inte, riskerar de att åtalas för att inte ha garanterat säkerheten på enheten. Det är förstås svårt att förutse vilka föremål som kan vara till men för patienterna, allmänheten och personalen. Därför måste lagstiftningen vara generell. Att kunna göra inskränkningar för en person, som betänkandet föreslår, räcker egentligen inte. Personer som vårdas på rättspsykiatrisk enhet är inte vanliga, friska och rationella personer. De har en sjukdom. Fru talman! Jag ska ge ett exempel: På en annan enhet i Sverige finns en kvinna som är oerhört manipulativ, så mycket att hon är belagd med särskilda restriktioner i så stor omfattning som nuvarande lagstiftning tillåter. Hon har trots det lyckats manipulera medpatienter i en ofattbar utsträckning när det gäller att låna deras telefoner, köpa telefonkort, beställa varor och allt man kan tänka sig. För att skydda henne själv, hennes medpatienter och personer utanför kliniken borde det vara möjligt att ha generella ordnings- och förhållningsregler, alltså inte bara för den enskilde utan generellt. Detta kan mycket väl vara befogat inom psykiatrin, precis som inom kriminalvården. Möjligen kan det i sammanhanget vara på sin plats att påpeka att de som vårdas på rättspsykiatrisk enhet faktiskt oftast har gjort sig skyldiga till mycket grova och svåra brott, så svåra att de, om vård inte hade utdömts, ofta hade fått ett mångårigt fängelsestraff. Fru talman! Från moderat sida beklagar vi att regeringens förslag är så smalt och snävt. Det krävs en mer generell lagstiftning och vi föreslår därför att man tillsätter en utredning för att analysera hur en sådan ska kunna utformas. För att vård ska kunna bedrivas ska inte den som ska få vården ha möjlighet att fortsätta att begå brott, vare sig med egna eller andras mobiltelefoner eller andra redskap. Vi beklagar att inte alla i den här kammaren delar den uppfattningen. Jag yrkar bifall till den moderata reservationen.

Anf. 163 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Magdalena Andersson berättade om en man som har ringt 30 000 samtal. Hon berättade också hur JO agerade i det fallet. Jag tycker att JO hade fel. Det ska inte kunna upprepas. Därför har regeringen lagt det här förslaget. Vi har diskuterat den här frågan här i kammaren vid ett par tillfällen tidigare. Vi har över partigränserna varit överens om att vi måste komma fram med ett förslag som ger möjlighet att begränsa rättigheterna för intagna inom den psykiatriska tvångsvården att kommunicera med Internet och mobiltelefon. Nu finns det här förslaget från regeringen. Det lever upp till de krav som vi har ställt. Patienter inom den psykiatriska tvångsvården har kunnat fortsätta att terrorisera och hota människor som de har varit i kontakt med tidigare och nya människor som de förföljer och gör livet surt för. Det ska vi också stoppa. Magdalena sade att det har tagit flera år för regeringen att ta tag i frågan. Det kanske var att ta i. Anledningen till att man inte har klarat av det här på en kafferast är att det innebär grova inskränkningar i den personliga integriteten. Det är grova inskränkningar i grundlagsskyddade rättigheter. Det måste man faktiskt ta viss hänsyn till. Det har man gjort. Därför har man inte kunnat göra detta på en kafferast. När man ser på möjligheten att utsätta andra människor för hot genom elektronisk kommunikation och ställer det mot inskränkningarna i den personliga integriteten väger den enskilda medborgarens rättighet att inte bli utsatt för hot tyngre än den personliga integriteten för den som är tvångsvårdad på institution. Därför kommer det här förslaget. Samhället måste kunna ingripa. Ingripandet betyder inte att man får agera på vilket sätt som helst. Det är farligt att slå blint och säga att det här ska gälla alla. Inte alla som finns inom psykiatrisk tvångsvård är människor som hotar eller försöker hota. Det finns människor som är tvångsintagna och som mår bra av att kunna fullfölja en kommunikation, att ha en dialog med sina föräldrar och att ha en dialog med sina barn för att kunna komma tillbaka till samhället och rehabiliteras. Vi ska sätta in begränsningarna, men begränsningarna och inskränkningarna ska sättas in där de behövs. De ska inte slå blint. Det får inte bli kontraproduktivt ur ett behandlingsperspektiv. Det tycker jag är viktigt. Man måste ha fokus på lösningar, inte bara slå rakt över. En reglering som begränsar patientens möjligheter att kommunicera måste vara rättssäker. Vi kan inte inskränka rättigheten att till exempel skriftligt kommunicera med sitt juridiska ombud, sin advokat. Vi får inte heller dra in rättigheterna för patienten att kommunicera med myndigheter - tillsynsmyndigheter och liknande. Vi kan heller inte dra in på rättigheten att kommunicera med internationella organ som har behörighet att ta emot klagomål från enskilda individer i Sverige. Man kan fråga sig vem som ska kunna fatta det tunga beslutet att göra dessa inskränkningar i den personliga integriteten och dessa inskränkningar i grundlagsskyddade rättigheter. Jo, den person som besitter mest kompetens, det vill säga chefsläkaren, överläkaren eller annan person med liknande inriktning och spetskompetens på området. Man måste kunna ompröva beslutet varannan månad. Det får inte bli så att man fattar ett beslut som rullar på år efter år. Det ska omprövas varannan månad. Inte heller det får bli en utdragen process. Det ska kunna gå ganska enkelt. Vid varje tillfälle när de här inskränkningarna görs ska Socialstyrelsen underrättas. Den tvångsomhändertagna patienten ska kunna överklaga till domstol. Det är också en viktig sak. Socialstyrelsen får uppdraget att utvärdera användningen av inskränkningarna. Man ska kolla konsekvenserna. Hur har det fungerat? Tillämpas det på samma sätt inom rättspsykiatrin som inom den psykiatriska tvångsvården? Lever det upp till förhoppningarna? Fungerar det? Var det rätt tillvägagångssätt? Om det mot förmodan inte är det och man märker att det finns saker som behöver skjutas till får man ju agera efter utvärderingen. Jag och utskottet utgår ifrån att regeringen kommer tillbaka till utskottet med utvärderingen så att vi ser hur det har fungerat. Sist, men inte minst, Magdalena: Du tar upp något som det har gått lite troll i. Det handlar om patienternas möjlighet att ha med sig saker som till exempel cigarettändare. Om patienten har ett föremål som man kan skada någon annan eller sig själv med eller ett föremål som inte gagnar rehabiliteringen finns det redan i det befintliga lagrummet möjlighet att ta ifrån patienten det föremålet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 164 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Det här betänkandet gjordes inte på en kafferast, säger Jan Emanuel Johansson. Nej, det kan man väl säga. Det ärende jag aktualiserade handlade om en händelse i Växjö år 2002. På de fyra åren har man hunnit med rätt många kafferaster. Det går inte att påstå att regeringen har lagt ned någon möda på att det ska gå fort för att få en effektiv och bra lagstiftning. Det är en överdrift att säga något sådant. Frågan är om det är grova inskränkningar i den personliga integriteten. Ja, det är det. Det är grova inskränkningar i personers integritet när man beslutar att beslagta vissa föremål för någon. Men det handlar faktiskt om människor som har begått oerhört grova brott, som har trakasserat, som har dödat, som har begått handlingar som vi har svårt att över huvud taget föreställa oss. Det är människor som om de inte blivit dömda till vård hade fått mångåriga fängelsestraff. Med de fängelsestraffen hade man fått acceptera inskränkningarna. Jag skulle vilja veta vad Jan Emanuel Johanssons uppfattning är: Vem är viktigast i det här fallet, de som är utanför institutionen eller patienten? Vem är viktigast att värna i detta fall?

Anf. 165 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Jag kan börja bakifrån: Om jag skulle försöka vara rolig kunde jag säga åt Magdalena att efteråt begära att få ut vad som har skrivits så att hon kan ta del av mitt tal igen. Jag var i mitt anförande väldigt tydlig just med att poängtera att när man väger rätten för människorna utanför institutionen att inte bli utsatta för hot, att inte bli utsatta för något lidande på grund av en tvångsplacerad patient, gentemot den tvångsintagnes personliga integritet, rätten att till exempel få ha en mobiltelefon, väger det väldigt tungt. Därför kommer det här förslaget. Det hade jag redan svarat på. Du pratar om att vi inte skulle ha jobbat för att få fram en effektiv lagstiftning. Jag tror att det blir väldigt svårt att finna någon regering i något land som inte eftersträvar en effektiv lagstiftning. Däremot hade det självklart varit lättare att göra det på ett snabbt sätt, till exempel på en kafferast. Du pratar om det hemska i att dessa människor utsätts för hot. Vem skulle säga emot dig? Det finns ingen. Vi kan bara stå och nicka åt varandra när du debatterar på det sättet. Det är klart att vi vill göra någonting åt det, och nu har det kommit ett förslag. Vi kan vara glada tillsammans.

Anf. 166 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Om Jan Emanuel Johansson och hans partikamrater nu tycker precis som vi moderater, att människor ska kunna skyddas från sjuka personer och att de sjuka personerna ska kunna få den vård de behöver under erforderlig tid, men att man under den tid man får vård inte ska kunna begå nya brott, är det konstigt att man lägger fram ett betänkande som är bra i vissa delar men som inte räcker till. Det är för tunt. Det ger möjligheter att belägga en enskild person med restriktioner när det gäller elektroniska kommunikationsmedel. Men en manipulativ, beräknande person har förmågan att lura av sina medpatienter till exempel cigarettändare som de har haft med sig från permissioner och som han sedan använder för att tutta eld omkring sig därför att han älskar att se elden. Den situationen löser man inte på det här sättet. Det är det vi talar om. Det är bra att man inskränker rätten till mobiltelefonanvändning, kanske för att ladda ned barnpornografi, ringa och hota andra människor och så vidare. Det är bra att man gör det. Men man måste också se till helheten. Man måste lära av de exempel som vi har fått från olika enheter. Det var inte länge sedan vi i socialutskottet gemensamt var på Säters sjukhus på den rättspsykiatriska enheten och fick klart för oss att ett av de stora bekymren just på Säter med den lagstiftning vi har i dag är cigarettändare, där man inte har möjlighet att göra inskränkningar generellt sett. Då kan det bli väldigt stora bekymmer. Det är synd att inte regeringen, och inte heller Jan Emanuel Johansson, har förstått detta.

Anf. 167 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Med all respekt för Magdalenas breda kompetens, långa erfarenhet och engagemang är jag rädd att hon blandar ihop saker. När det för det första gäller elektronisk kommunikation har vi nu lagt fram ett förslag som ska hindra att personer som upplevs som hotfulla använder sådan. Chefsöverläkaren, den duktigaste vi har, kan se om det finns risk för att en person skulle kunna vara hotfull eller på något sätt skada människor utanför genom elektronisk kommunikation, och vi har sett till att det ska kunna stoppas. För det andra pratar vi om cigarettändare. När det gäller sådant som man kan skada andra med, till exempel en penna, någonting helt annorlunda, finns det sedan långt tidigare ett lagrum. Jag kan läsa upp det som står i 21 §, punkt 5: . får en patient inte inneha sådan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. Det är väldigt öppet och väldigt brett, så där finns det inget som helst tvivel om att man kan beslagta cigarettändare eller andra saker som en person skulle kunna skada sig själv eller andra med. Där måste vi också göra en skillnad mot det förslag som gäller den elektroniska kommunikationen, med all respekt.

Anf. 168 Elina Linna (V)
Fru talman! Det är inte länge sedan vi här i kammaren debatterade och diskuterade införandet av säkerhetsansvariga i psykiatrin. Då som nu ligger fokus på det som jag menar är en inte oväsentlig men ändock begränsad del av psykiatrin, det vill säga farlighet, våld och brott. Det finns därför all anledning att i dagens debatt betona att psykisk ohälsa inte är lika med vålds- och brottsbenägenhet. Men det finns situationer då psykisk sjukdom och oftast missbruk samverkar till att brott begås och våld utövas. Inom rättspsykiatrin har det påtalats att det finns behov av att få möjlighet att begränsa användandet av elektronisk kommunikationsutrustning, såsom mobiltelefoner, Internet och e-post. Trots att det inte funnits ett lagstöd har kliniker ändå omhändertagit mobiltelefoner med mera med hänvisning till att det funnits risker för tredje man eller att behandlingen har försvårats. Det har beskrivits här tidigare. Den lagstiftning som nu föreslås införas och som Vänsterpartiet ställt sig bakom är en balanserad produkt som tar hänsyn både till patientens rättssäkerhet och behov av behandling samt till säkerheten för tredje man. För Vänsterpartiet har det varit viktigt att lagförslaget kan garantera patientens säkerhet. Därför välkomnar vi att förslaget om konfiskering av elektronisk utrustning ska ske på individuell basis, vara tidsbegränsat och kunna överklagas. De personer som omfattas av lagen är människor som på olika sätt tvångsvårdas inom psykiatrin och därigenom redan är utsatta för en allvarlig inskränkning av den personliga integriteten. Men när sjukdomen innebär risk för att begå nya brott eller när behandlingsmöjligheterna försvåras måste det finnas en laglig möjlighet att förhindra detta. Det finns patientorganisationer som med all rätt pekat på risken med att inskränka möjligheten att kommunicera, och det är synpunkter vi tagit på allvar och menar att vi vägt samman i denna proposition. Men vissa reaktioner från rättspsykiatrin har skrämt oss. Man menar där att det borde vara möjligt att göra generella omhändertaganden av mobiltelefoner, det vill säga att vi på generella grunder skulle inskränka människors möjlighet till kommunikation med omvärlden - en rättighet som är en grund i varje demokratiskt samhälle. Sådana uttalanden menar jag också ger en viktig signal om att vi på nationell nivå inte bara kan ägna oss åt införandet av restriktioner när vi debatterar eller lägger förslag. Därför har Vänsterpartiet motionerat om en nationell handlingsplan för psykiatrin som tar ett betydligt bredare grepp om behoven och utvecklingen inom psykiatrin. För låt oss än en gång påminna oss om att det är stora skillnader mellan rättspsykiatrin och psykiatrin i allmänhet. Det är framför allt rättspsykiatrin som vi här nu debatterar. För Vänsterpartiet har det också varit viktigt att användningen och konsekvenserna av tvångsåtgärderna utvärderas. I utvärderingsuppdraget ingår bland annat att studera om det finns skillnader i hur reglerna tillämpas för patienter som genomgår psykiatrisk tvångsvård respektive rättspsykiatrisk vård. Den första redovisningen av utvärderingen beräknas vara färdig vid halvårsskiftet 2008. Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 169 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 2. Jag vill också instämma lite grann i det Elina Linna sade, att psykiatri i första hand inte är rättspsykiatri. Det handlar många gånger om söndriga trasiga människor som mår mycket dåligt och är i stort behov av samhällets stöd och hjälp. Det vi diskuterar här är i dag möjligheten till begränsning av elektroniska kommunikationsmedel inom rättspsykiatrin. På varje rättspsykiatrisk klinik sitter ett antal personer som har gjort sig skyldiga, i många fall, till mycket grova brott riktade mot person. Det finns ingen anledning här att gå in på vilken typ av brott detta är, men jag tror att de flesta av oss förstår det. De sitter på våra rättspsykiatriska kliniker för att de har bedömts som så pass sjuka att de inte kan dömas till fängelse. Om de hade dömts till fängelse hade de i fängelse eller på kriminalvårdsanstalt omgivits av generella restriktioner. Jag tror att det framstår som självklart för de flesta medborgare utanför denna kammare varför de hade gjort det. Det är för att skydda medborgarna i samhället från brott. Det är för att skydda personal och medintagna och skapa en säkrare situation inne på anstalterna. Och de flesta av oss tycker att detta är befogat. De som sitter på våra rättspsykiatriska kliniker har dömts till att sitta där och få vård i stället för att sitta på kriminalvårdsanstalt. Det är logiskt att samma säkerhet, samma inskränkningar som man vidtar för att skydda människor från dem som har dömts till grova brott och sitter i fängelse, råder inne på de rättspsykiatriska klinikerna. Om man lyssnar på vad företrädare för den rättspsykiatriska professionen säger efterlyser de i många fall just generella restriktioner. Och de har goda skäl till detta. Det vi talar om är i många fall manipulativa, hotfulla människor som om det finns till exempel mobiltelefoner eller datorer inne på klinikerna kommer att se till att de skaffar sig tillgång till dessa. Man kan sedan med hjälp av dem fortsätta sin brottsliga verksamhet, den som vi alla här har sagt att vi ska försöka förhindra. Och vi ska försöka skydda våra medborgare så gott vi kan. Inom rättspsykiatrin är många överens om att det förslag som ligger i dag inte räcker. Det hade behövts ett generellt förbud, en möjlighet att införa ett generellt förbud. Jag beklagar att det har tagit så lång tid att komma från ord till handling här. Den proposition som regeringen lade fram var starkt försenad trots att man visste om behovet av att ha den här typen av restriktioner och trots att man hade lovat att det skulle komma betydligt tidigare. Under den tiden har vi kunnat se hur personer som sitter på våra rättspsykiatriska kliniker har kunnat fortsätta begå brott, har kunnat använda mobiltelefoner som hjälp när de ska rymma och så vidare. Vi befinner oss nu i en situation där vi tyvärr förlorar ytterligare ett antal år innan vi kan införa ett generellt förbud som behövs för att vi ska kunna förhindra brottslighet, för att vi ska kunna ha en effektiv vård och för att personal och medpatienter ska kunna ha en godtagbar säkerhet. För de flesta utanför denna kammare kan jag försäkra att det inte vore ett konstigt beslut. Jag kan också säga som liberal att det är mycket allvarligt att inskränka människors personliga frihet, integritet och möjlighet att kommunicera med andra. Vi har i det här samhället uppfattningen att i vissa situationer för vissa personer som är farliga för samhället och för andra människor kan man fatta detta allvarliga beslut och ta sig denna rätt. Det borde man kunna göra oavsett vilken påföljd man dömts till vid ett grovt brott.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-06-02
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Inskränkningar i patientens rätt att använda elektronisk kommunikation m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    1. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och
    2. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:195 i denna del och avslår motionerna 2005/06:So47 och 2005/06:So48.
    • Reservation 1 (m)
    • Reservation 2 (fp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1170027
    m042013
    fp10398
    kd220011
    v21007
    c17005
    mp8009
    -1001
    Totalt187423981
    Ledamöternas röster
  2. Övriga lagförslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) och
    2. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:195 i denna del.