Internationellt utvecklingsbistånd

Anf. 10 Helena Storckenfeldt (M)

Herr talman! Moderaterna tar sin utgångspunkt i varje enskild människa och hennes rätt till frihet och förmåga att forma sitt eget liv. Vi tror på varje människas kraft att påverka sin situation och hjälpa andra. Och vi tror att utfallen blir som bäst när människor ges egen makt över sina liv. Den principen är vägledande för Moderaterna.

Biståndet är ett viktigt verktyg, och Sverige ska som ett rikt land ta ansvar och göra det Sverige kan för att minska fattigdom och förtryck i världen. Men det är viktigt att betona att svenskt bidrag till en bättre värld är mycket större än den svenska biståndspolitiken.

Svenska företag och "startuper" bidrar med nya tekniska lösningar inom sjukvård och utbildning och skapar jobb och tillväxt för människor i länder som traditionellt sett är mottagare av svenskt bistånd. Svenska företag bidrar med tekniska lösningar och ny teknik inom exempelvis hållbara transporter, något som troligtvis gör mycket mer för måluppfyllelsen av Agenda 2030 än vad ett biståndsprojekt någonsin kan göra. I själva verket har det internationella biståndet liten påverkan på ekonomisk tillväxt, något som forskning också pekar på.

Det är också tydligt att det är ekonomisk tillväxt, handelsavtal, borttagande av tullar och ett förbättrat företagsklimat som bäst skapar förutsättningar för att nå biståndspolitikens mål. Det är åtgärder som alltså inte klassas som biståndsverksamhet.

En moderat utvecklingspolitik kommer därför alltid att ha som mål att gå från bistånd till handel och en uttalad målsättning om att det traditionella utvecklingsbiståndet ska präglas av att mottagarländerna ska stå på egna ben. Vi ser att det behövs en uttalad målsättning om att biståndet en dag inte ska behövas. Vissa väljer att tolka denna målsättning som något negativt. Jag ser det som en ärlighetsprincip.

193 länder har gemensamt kommit överens om målen i Agenda 2030 och förbundit sig att tillsammans, och var för sig, arbeta för att nå målen. Om syftet nu är att faktiskt uppnå de globala hållbarhetsmålen, vilket jag synnerligen hoppas att alla skriver under på, måste det också betyda att det traditionella utvecklingsbiståndet, som vi känner det i dag, har ett slut.

Det handlar alltså inte om en orealistisk bild av att världens alla problem ska upphöra utan om den obotliga tron på att länders egen bärkraft kan stärkas. Men då måste man också vara ärlig och principfast vid det målet.

Vidare är det viktigt att konstatera att det sker omfattande verksamhet för att hjälpa människor i nöd och förtryck, utöver de biståndsinsatser som görs och finansieras via skattsedeln. Ett exempel är Amnesty International, som gör ett stort och viktigt arbete för mänskliga rättigheter, vars verksamhet är helt baserad på medlemsavgifter och gåvor. Ett annat är Läkare Utan Gränser, som bedriver ett omfattande humanitärt arbete, nästan uteslutande med egna medel. Många företag väljer också att investera stora summor pengar i utvecklingsarbete i de områden där de verkar. Där har vi exempelvis H & M, som driver H & M Foundation.

Förvaltarskapstanken - att vi bryr oss om varandra, vill ta hand om varandra och lämna efter oss en bättre plats än den vi blivit given - är central för Moderaterna. Vår tro på människor handlar också om vår vilja att göra gott och hjälpa varandra. Det är positivt att människor och företag vill vara med och bidra till en bättre värld. Detta bör också underlättas genom exempelvis sänkt skatt och moderniserade regler för non profit-verksamhet.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Svenskt bistånd uppgår i dag till 1 procent av bni. Det är ett mål som sattes av FN på 60-talet, som sedan reviderades till 0,7 procent av bni. Men ändå står Sverige fast vid 1 procent. Moderaterna vill göra ett omtag här. Utöver orimligheten i att Sverige lägger mer på bistånd än vad Kanada gör har utgiftsmålet visat sig sätta käppar i hjulen för viktiga projekt som hade kunnat göra stor skillnad men som bortprioriterats på grund av att de varit för kostnadseffektiva. Kostnadseffektivitet får aldrig ses som ett hinder. Det är ett oärligt och ansvarslöst sätt att hantera skattebetalarnas pengar på. Vi vill se en fyraårig budgetram så att biståndet kan prioriteras mer långsiktigt och effektivt, precis som vi gör med andra utgiftsområden som kräver långsiktighet. Vi måste komma bort från den här utbetalningspressen.

Herr talman! Sverige har ökade behov på hemmaplan. Då måste även biståndsposten kunna ställas mot andra utgiftsområden i budgeten. Att ett land behöver omprioritera resurser är ingenting konstigt utan något som förväntas när situationer förändras.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord om Ryssland och Ukraina. Det är tveklöst så att Putins illegala och sanslösa krig redan skördat många oskyldiga liv. Många miljoner befinner sig på flykt, och människor avrättas på gatorna. Ibland har jag svårt att greppa det som faktiskt händer. Jag och många med mig trodde inte, kanske något naivt, att vår generation skulle få uppleva det här.

En invasion av ett demokratiskt land i Europa är något som hör till historieböckerna. Efter att Berlinmuren revs gick vi in i en tro på att länder blivit fredliga och människor snälla. Nu är det uppenbart att vi har varit blinda. Den 24 februari 2022 kommer för alltid att vara den dag då efterkrigstiden tog slut. Det formativa skede som vi nu går igenom kommer att avgöra hur de nästa decenniernas världsutveckling kommer att utspela sig. De val vi gör nu och de beslut vi fattar kommer att få konsekvenser för många generationer. Sverige ska stödja Ukraina på alla de sätt vi kan.

Men, herr talman, biståndet är ett utrikespolitiskt verktyg. Därför ska det också användas så. Moderaterna anser att det är rätt och riktigt att det bistånd som styrs och finansieras av svenska staten inte bara är bra för mottagarna utan också ligger i svenskt intresse. Det bör därför i högre grad fokuseras till länder som är strategiskt viktiga för Sverige och tematiska områden där Sverige har tydliga intressen. Detta, anser vi, ska gälla alldeles oavsett om det enligt internationella regelverk klassas som bistånd eller inte.

Ett exempel på en insats som av de flesta bör uppfattas som bistånd i svenska intressen är att stödja demokratirörelsen i Ryssland. Ryssland är dock inte ett land där insatser enligt OECD-Dacs regelverk kan klassas som bistånd. Vi vill att Sverige ska vara fritt att göra det Sverige självt tycker är bra, rätt och riktigt, oavsett om det enligt OECD klassas som bistånd eller ej.

För oss är det uppenbart: Rysslands demokratikämpar behöver all hjälp de kan få. I dag pågår en hård kamp för demokrati, och då får Sverige inte backa med hänvisning till internationella regelverk. Sverige måste i alla situationer rakryggat kunna stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Anf. 11 Mats Nordberg (SD)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till vår reservation 16, som handlar om vikten av att se till att biståndet inte gynnar korruption och därmed urholkar en del av sitt främsta syfte, nämligen att främja rättsstatens utveckling i de länder som är mottagare av svenskt bistånd.

Mycket som vi debatterar i dessa tider berör situationen i Ukraina. Det gäller även den här biståndsdebatten. Ukraina är en internationellt erkänd stat och medlem av FN. Rysslands angrepp är därför ett brott mot FN-stadgan och mot folkrätten. FN:s generalförsamling röstade redan i månadsskiftet februari/mars igenom en resolution mot Rysslands aggression. Det var 141 av 193 medlemsländer som stödde resolutionen, vilket visar att den ryska regimen har fel när den hävdar att motståndet mot invasionen skulle komma bara från Västeuropa och USA.

Mycket mer har FN inte kunnat göra eftersom Ryssland är medlem av säkerhetsrådet och har kunnat stoppa frågan där.

Följderna av Ukrainakrisen kommer att bli stora för Sveriges bistånd. Om inte Rysslands regim själv ersätter allt den förstört kommer Ukraina att behöva hjälp av Europas folk för att ställa Ukraina på fötter igen. Landet är förstört i en skala som vi i Europa inte har sett sedan andra världskriget. Ukrainas tidigare finansminister Natalie Jaresko uppskattade häromdagen att kostnaderna för återuppbyggnad kan komma att bli en biljon euro. Det är 10 000 miljarder kronor.

Enligt utrikesminister Ann Linde har Sverige ännu inte gjort några utfästelser. Däremot har president Zelenskyj föreslagit att Sverige ska hjälpa till att återuppbygga en av de mest förstörda städerna, staden Mykolaïv, som ligger mellan Krim och Odessa. Vi förutsätter att alla löften från svensk sida ges i så bred politisk enighet som möjligt.

Till dessa enorma belopp för återuppbyggnad kommer kostnaderna för alla flyktingar som lämnat Ukraina. Migrationsverkets prognos för Sveriges del ligger hittills bara på 80 000 människor till årets slut, men osäkerheten är å andra sidan flera hundra procent.

Herr talman! Sverigedemokraterna är som bekant kritiska mot Sveriges under många år förda invandringspolitik. Vi anser att invandringen har varit långt större än vad Sverige har förmått assimilera i sin befolkning. Följderna har varit mycket tydliga, inte minst i de kravaller som har drabbat Sverige de senaste veckorna. Vi vill ha en politik för att människor i möjligaste mån ska stanna i sina närområden och kunna återvända när den aktuella krisen har lättat.

I fråga om Ukraina är det dock annorlunda. Närområdet är Europa, och vi är i närområdet. Även om vi inte är Ukrainas närmaste geografiska eller kulturella granne är det vårt Europa det handlar om, och vi måste ta emot en rimlig del av flyktingarna.

Det är i sammanhanget värt att notera att Polen, som tidigare fått utstå så mycket spe för sin kritiska hållning till EU:s invandringspolitik, nu faktiskt rosas i Europa för sin beredvillighet att hjälpa ett grannland.

EU tillämpar ett speciellt regelverk för flyktingar från Ukraina: massflyktsdirektivet. För att vårt mottagande ska fungera bra den här gången måste vi följa det. Där står det tydligt att de flyende ska ha ett giltigt pass eller id. Som ni vet brukar siffran som kommer till Sverige som flyktingar utan pass eller id vara ungefär 80 procent.

Vi uppmanar regeringen att hålla ordning på detta, så att Sverige inte hamnar i en situation som 2015, när oproportionerligt många kom just till Sverige för att Sverige inte ställde tillräckliga krav på identifiering. Detta bör inte vara något problem i fallet Ukraina.

Herr talman! I vårbudgeten anslår regeringen 9,8 miljarder till mottagande av flyktingar från Ukraina. Regeringen avser i enlighet med OECD:s riktlinjer att ta stora delar av dessa pengar från biståndsbudgeten.

Från Sverigedemokraternas sida stöder vi detta - inte som allmän princip men i det aktuella fallet Ukraina. Beloppet ska kunna användas för att hjälpa flyktingar från Ukraina men även till stöd för Ukrainas försvar och dess återuppbyggnad.

De tragiska händelserna i Ukraina kanske kan föra det goda med sig att vi ser över vår biståndspolitik. En grundläggande del av biståndet bör vara att bistå med katastrofhjälp vid sådant som krig eller jordbävningar, ofta genom FN-organisationer som World Food Programme eller FN:s flyktingorgan UNHCR.

Vi noterar att regeringen inte avser att minska denna del av biståndet - alltså katastrofbiståndet - även om pengar nu omdisponeras till Ukraina. Vi gör där samma bedömning som regeringen.

Förutom stöd via FN, och ibland via EU, kan Sverige välja att gå in i närmare samarbeten med enskilda biståndsländer. Mottagare av sådant svenskt bistånd bör tydligt visa att de respekterar rättsstatens principer och kvinnors och olika minoriteters rättigheter, inklusive kristnas rättigheter och säkerhet. I fråga om länder där vi inte har skäl att lita på regeringen i sådana här viktiga frågor bör biståndet begränsas till grundläggande humanitär hjälp, i huvudsak via FN.

Vad gäller demokrati bör det främsta påtryckningsmedlet vara att kräva att lagen ska styra - inte despoterna. Det spelar ingen roll om ett land utger sig för att vara demokratiskt om dess ledare kan befalla att oppositionsledare ska dömas till fängelse för godtyckligt valda brott och få godtyckligt valda straff. Jag tror att ni förstår vilka länder i vårt närområde som passar in på den beskrivningen.

Rättsstaten är en förutsättning för att demokrati ska kunna finnas på riktigt.

Herr talman! Långt innan Sverige var en demokrati var vi i Sverige stolta över att vara en rättsstat. I Fänrik Ståls sägner beskriver Johan Ludvig Runeberg hur Savolax och Karelens landshövding Wibelius vägrar att låta den ryska befälhavaren använda svenska soldaters hustrur som gisslan för att deras män ska lägga ned vapnen och gå hem igen. Wibelius ska ha lagt handen på Svea rikes lag och konstaterat att lagen kan straffa en person som utför brott men inte personens närstående och hustru. Den ryske befälhavaren von Buxhoevden föll till föga och inställde åtgärden; det här ska vara ett historiskt faktum.

Varken Ryssland eller Sverige var demokratier 1809. Skillnaden var att i Sverige gällde lagen över makthavarna; så var det inte i Ryssland.

Min poäng är - kanske något långsökt - att vi om vi vill främja demokrati först och främst måste kräva likhet inför lagen. Detta bör vi kräva även hos dem som får svenskt bistånd. Lag måste gå före makt. Där dessa villkor inte uppfylls bör vi i Sverige vara väldigt restriktiva med bilateralt bistånd, och vi bör ställa stora krav på länder som vi går in i ett närmare samarbete med.

Man kan också dra lärdomar av Afghanistan. Sveriges största mottagare har i många år varit Afghanistan. Landet fick under 20 års tid hela 14 miljarder av svenska skattebetalares pengar. Flera analyser har därefter indikerat att biståndet gjorde den förra regimen så korrumperad att befolkningens minskade förtroende för den underlättade talibanernas återkomst. Vi lade 20 miljarder men bidrog till en katastrof.

I Sverige måste vi lära oss av det här. Det får inte finnas mottagarländer där svenskt bistånd faktiskt hotar stabiliteten genom att göda korruption.

Herr talman! Det finns inte obegränsade skattepengar. Vi har många, och allt fler, eftersatta områden här hemma - vägar, järnvägar, brottsbekämpning, pensioner, vård och omsorg är bara några.

Sverige ska även i fortsättningen vara en del av det internationella utvecklingssamarbetet, men vi behöver inte springa före på det sätt vi har gjort i många år. Vår möjlighet att påverka andra givarländers generositet kanske faktiskt ökar om vi ligger i en klunga tillsammans med andra givarländer.

Sveriges bistånd måste vara effektivt. Vi bör ge bidrag till färre internationella organisationer och fonder. Vi bör dela upp mottagarländer mellan givarländer, så att varje givarlands kompetens utnyttjas så bra som möjligt.

Bland svenska specialiteter talas det till exempel mycket om att plantera mer träd för att hindra ökenspridning, att skydda grundvatten och att lagra koldioxid. Här har Sverige väldigt stor kompetens. Likaså behöver stora delar av världen fossilfri el, och även där har vi stor kompetens. Mer av biståndet behöver gå till att skapa infrastruktur som tillgång till el och vägar om fattiga länder ska kunna bli mer än bara leverantörer av enkla råvaror som andra länder får processa och tjäna pengar på. Därför vill vi ha ett effektivare bistånd.

Vi står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag som sagt bifall endast till reservation 16.

Anf. 12 Magnus Ek (C)

Herr talman! Jag vet inte hur man på åtta minuter ska klara av att beskriva behoven i världen just nu och allt det som Sverige behöver göra tillsammans med likasinnade länder, vänner, allierade och resten av den fria världen för att kunna möta dessa behov. Men vi får göra ett försök. Det är ju precis detta vi debatterar i dag. På åtta minuter ska jag och mina kolleger klara av att beskriva hur det svenska bidraget till utvecklingspolitiken och en hållbar utveckling i världen kan förstärkas.

Liksom många andra känner jag att det är nödvändigt att börja med Rysslands anfallskrig i Ukraina och de effekter som det omoraliska och olagliga angreppet får, för de är stora. Jag är innerligt stolt över det bidrag och det bistånd som Sverige har kunnat ge till Ukrainas folk, ekonomiskt, humanitärt och också militärt. Men det är viktigt att vi inte tror att vi är färdiga nu. Vi måste varje dag fråga oss hur vi kan vi stötta mer: Hur kan vi lindra nöden, och hur kan vi stärka dem som just nu kämpar för sin frihet och för de ideal som vi i Sverige och hela det fria Europa håller allra högst?

Jag tror också att det är vårt ansvar att säga till dem som kämpar att den dagen som segern är vunnen och de kan lägga ned vapnen och återvända till era vanliga liv ska vi också finnas där för att hjälpa dem att återuppbygga och bygga ett bättre Ukraina - ett Ukraina som tar sin rättmätiga plats bland Europas fria länder på samma villkor som resten av vår kontinent.

Det har i den här kammaren från centerpartister, liksom från till exempel ledande tyska politiker, talats om behovet av en ny Marshallplan. Jag vill återupprepa min övertygelse om att det är precis vad vi behöver se. Vi behöver en situation där vi tillsammans enas om att i samförstånd och i samarbete stötta det ukrainska folket att återuppbygga sitt land.

Men, herr talman, det är ju inte så att behoven stannar vid det ukrainska folkets behov. När vi blickar ut över världen ser vi tyvärr att behoven är större än på mycket länge. Kriget bidrar till en begynnande livsmedelskris i ett läge när vi redan har miljontals människor som lever på svältgränsen, inte minst på Afrikas horn. Det drabbar en värld som redan vacklar efter coronapandemin och dess konsekvenser, där hundratals miljoner människor riskerar att halka tillbaka ned i fattigdom för att ekonomin har stått stilla, för att handeln har stannat av och för att man inte har kunnat göra det som jag tror är de flesta människors enkla önskan: att varje dag bidra till att bygga ett bättre liv för sig själv, sin familj och sitt lokalsamhälle.

Herr talman! Det är viktigt att vi håller ögonen på återuppbyggnaden efter pandemin på samma vis som vi måste fokusera på återuppbyggnaden efter kriget. Det är heller inte den enda konflikt som härjar i världen just nu. Från Afghanistan till Jemen och Afrikas horn lever människor med krig, med förtryck och med övergrepp. Behoven är större än på mycket länge.

Det är nog ingen nyhet att jag egentligen inte gillar att bara prata om omfattningen av det svenska biståndet. Jag tycker inte att enprocentsmålet är något som förtjänar att debatteras i all evinnerlighet, utan det viktiga är ju vad vi gör med pengarna. Men tyvärr är vi ett läge där man inte kan låta bli att tala om detta, för vi har partier i Sveriges riksdag som vill skära ned kraftigt på biståndet samtidigt som behoven i världen är större än på mycket länge.

Vi har tyvärr också en regering som, trots att behoven är större än under rekordåret för avräkningar, 2015, markerar att man vill dra ned det svenska biståndet med upp till en femtedel och använda pengarna till avräkningar. Detta är inte otillåtet - det är fullt tillåtet enligt Dacs regelverk - men man kan fråga sig om det inte är ytterst oklokt i det här läget.

Jag vill vädja till dem som lyssnar på den här debatten: Fundera på om det är rimligt att vi plockar bort en femtedel av Sveriges ekonomiska bidrag till fred, frihet och stabilitet i världen i ett läge när behovet av detta stöd är större än på mycket länge!

Håll igen på avräkningarna! Jag vet att politik är prioriteringar, men det betyder inte alltid att man måste göra de hårdaste prioriteringarna och att det är de som har de största behoven som ska betala när resurser behövs på många platser. Jag tror att vi klarar av att också stötta Ukrainas folk och dem som flyr utan att göra historiskt stora avräkningar på biståndet.

Med detta sagt vill jag ta av de få minuter jag har för att också beskriva vad Centerpartiet vill att den svenska utvecklingspolitiken ska vara. Och notera att jag inte bara säger "biståndspolitiken". Det rena humanitära biståndet är en viktig del, men detta handlar också om de medel vi avsätter för att tillsammans med näringslivet, civilsamhället och privata krafter kunna bidra till en hållbar utveckling. Det är mycket större än 1 procent, och om vi använder det klokt skulle det kunna vara många gånger större än 1 procent av Sveriges bni.

Kolla på vad vi lyckas göra med garantiverksamheten! Kolla på vad vi lyckas göra i klimatprojekt från svensk sida när vi krokar arm med andra! Där mångfaldigas varje biståndskrona vi lägger in, och vi får utvecklingsresultat - något som faktiskt skapar bättre samhällen och bättre liv för dem som vi samverkar med. Detta, herr talman, är precis vad svensk bistånds- och utvecklingspolitik borde vara.

Från Centerpartiets sida vill vi fokusera på de områden där vi kan göra störst skillnad. Det kommer inte alltid att vara lätt. Som sagt: Behoven är stora och breda. Men vi måste kunna säga vad det är som vi bidrar allra mest med och vad det är som ingen annan är villig att ta upp. Det är till exempel något vi skulle kunna göra genom att utveckla den feministiska utrikespolitiken. Var har vi de projekt där vi bidrar mest till ökad jämställdhet och till att ge kvinnor mer makt och bättre livsförutsättningar?

Vi borde fokusera mer på demokrati och rättsstatsuppbyggnad, för vi vet att dessa två saker går hand i hand. Vi vet också att de är en förutsättning för ökad jämställdhet, för hållbar tillväxt och för att bygga hållbara samhällen socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Vi måste också fokusera på hur vi faktiskt lyfter folk ut ur fattigdom. Just nu ser vi en enorm trend med negativ fattigdomsutveckling. Vi måste tillbaka till den situation som var före pandemin, där frihandeln och den ökade ekonomiska friheten bidrog till att lyfta människor ur fattigdom helt enkelt för att de byggde sig bättre liv.

Vi måste göra allt vi kan för att förstärka den positiva trenden på samma sätt som vi behöver göra med demokratispåret. Vi ser en auktoritär trend i världen som också hänger ihop med Rysslands krig i Ukraina, med Rysslands aggressiva utrikespolitik och med Kinas ökade och oftast negativa inflytande i världen. Där måste Sverige kunna kroka arm med andra fria länder för att få till stånd en ny demokratiseringsvåg.

Vi vill också stärka fokuset på det bilaterala biståndet. Alltför ofta har vi slentrianmässigt förstärkt det multilaterala biståndet. Vi har låtit någon annan ta hand om våra pengar i stället för att göra det själva.

Det finns mycket mer jag skulle vilja säga. Men jag vill ta upp två saker som rör just det här betänkandet innan jag avslutar. Det första är biståndet i Afghanistan. Vi menar att detta självklart bör vara en del av den breda översynen av Sveriges Afghanistanpolitik. Det handlar om såväl den militära fredsbevarande insatsen som biståndet och alla andra kontakter vi har haft med Afghanistan. Det är en helhet som hänger samman, och de ska utvärderas gemensamt.

Det andra är att jag helt kort yrkar bifall till vår reservation 10 under punkt 2, som rör just de förbättringar, effektiviseringar och ambitionshöjningar vi vill se i den svenska utvecklingspolitiken.

(Applåder)

Anf. 13 Yasmine Posio (V)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 11.

Även om enbart bistånd inte räcker till för att få till en rättvis värld där alla människor får de mänskliga rättigheterna tillgodosedda är biståndet oerhört viktigt för att komma en bit på vägen att nå målen med Agenda 2030. Det är dessutom vår skyldighet som ett land som delvis byggt sina rikedomar på andra länders bekostnad att stötta låg- och medelinkomstländers utveckling mot mer rättvisa och välmående länder såsom Sverige.

Redan före pandemin såg vi hur länder började röra sig i alltmer konservativ, patriarkal och auktoritär riktning och hur människor fick allt svårare att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Efter en period med förbättringar i världen började antalet fattiga och hungriga att öka likaväl som antalet flyktingar med allt som ett liv på flykt innebär i form av minskade inkomster, sämre hälsa, färre barn i utbildning och fler flickor som gifts bort.

Allt detta förstärktes under pandemin, och vi har fått otaliga rapporter om hur människors fri- och rättigheter inskränktes, hur fler kvinnor och flickor utsattes för våld och sexuella övergrepp, hur inkomsterna minskade kraftigt och hur tillgången till skola och vård försämrades. Detta skedde i alla länder men drabbade de allra fattigaste mycket hårdare.

Sedan Ryssland anföll Ukraina har läget förvärrats än mer. Befolkningen i Ukraina har drabbats fruktansvärt av bombningar, skjutningar och sexuellt våld som vapen. Samtidigt är båda länderna stora exportörer av vissa råvaror, vilket bland annat kommer att leda till livsmedelskriser i främst Afrika och Mellanöstern.

Ovanpå detta har vi klimatförändringar som orsakar försämringar i världen, och försämringarna kommer att eskalera i snabb takt om vi inte på allvar tar tag i klimatkrisen.

Herr talman! Biståndet är viktigt och gör skillnad. Varje gång under de snart fem år jag varit riksdagsledamot och debatterat bistånd har jag sagt att Sverige är duktigt på bistånd. Detta har även bekräftats varje gång jag har träffat andra länders parlament och organisationer och människor som mottagit vårt bistånd. Det har också bekräftats av olika undersökningar, såsom den av OECD-Dac 2019.

I varje debatt har jag även sagt att jag stolt står bakom att minst 1 procent av bni ska avsättas till att nå en rättvis värld där alla får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Samtidigt har jag vid varje tillfälle bland annat lyft vikten av att ytterligare additionella medel till klimatbistånd ska budgeteras i enlighet med Parisavtalet.

Dessutom måste regeringen i målkonflikter låta Agenda 2030 väga tyngre än att använda bistånd till att exempelvis hindra flyktingar att ta sig från Turkiet till EU-länder eller kräva att Afghanistan ska ta emot dem Migrationsverket inte gett uppehållstillstånd.

Jag har även lyft vikten av att se allt bistånd ur ett feministiskt perspektiv och att minst 10 procent av biståndet ska gå till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, både i det humanitära biståndet och i utvecklingsbiståndet.

Inte minst har jag även yrkat att Sverige ska verka för att stryka skrivningar i OECD-Dacs regelverk som tillåter att biståndspengar används för skuldavskrivningar, utländska studenter vid högskolor i givarländerna och flyktingmottagande.

Tyvärr har regeringen inte hörsammat detta, och nu står vi här med regeringens beslut om skamligt höga avräkningar. Sverige kommer att bli det land i OECD som tar störst andel av utvecklingsbiståndet till kostnader för flyktingmottagande. Snart är alltså det största mottagarlandet för utvecklingsbistånd från Sverige - Sverige! Detta sker trots att vi i Sverige har sagt att biståndet ska gå till världens allra fattigaste länder och trots att vi i internationella överenskommelser enats om att biståndet ska utgå från mottagarnas behov och prioriteringar, att vi har ett ömsesidigt ansvar för genomförande och resultat och, inte minst, att biståndet ska vara transparent.

Både vi i Vänsterpartiet och civilsamhällesorganisationer har i många år kritiserat regeringens brist på transparens när det gäller just avräkningarna för flyktingmottagande. Och nu ser att vi har haft rätt i vår kritik: Regeringen har gått från att i höstbudgeten beräkna kostnaden till 61 000 kronor per person i mottagningssystemet till 121 000 kronor. Dessutom har regeringen sedan 2015 alltid prognostiserat antalet flyktingar högre än det sedan faktiskt blivit.

Detta sker i en tid när behovet av en rättvis, jämlik och jämställd värld är större än på länge. Detta sker i en tid när vår solidaritet behövs som allra mest.

Herr talman! För oss i Vänsterpartiet är det självklart att vi ska ta emot flyktingar från Ukraina, och precis som vi vänsterpartister alltid ställt upp konkret för flyktingar som kommer till Sverige kommer vi att göra det för dem som kommer från Ukraina.

Vi anser att det är osolidariskt och osmakligt att ta flera miljarder från tidigare aviserade anslag när regeringen ger skatteavdrag för att människor med pengar inte ska behöva betala fullt pris för att få sina Armaniskjortor tvättade eller få toaletten spolad i sommarstugan - speciellt inte när finansministern själv slagit fast att svensk ekonomi är motståndskraftig tack vare starka offentliga finanser.

Dessa avräkningar kommer att få förödande konsekvenser för de allra mest behövande i världen men även för Sveriges anseende i biståndsvärlden. Från att ha varit ett land att lita på kommer vi alltså att bryta en massa ingångna avtal och dessutom legitimera att även andra länder minskar på sitt bistånd.

Herr talman! I dag har jag svårare att vara stolt över svensk biståndspolitik.

Anf. 14 Gudrun Brunegård (KD)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 12 under punkt 2.

Sverige ska ha ett generöst och effektivt bistånd. Kristdemokraterna står upp för enprocentsmålet. Sverige bör även verka för att andra länder höjer sina biståndsnivåer.

Världen har efter två års pandemi en situation där utvecklingen backat 20 år. Fler människor svälter, fler omyndiga flickor har tagits ur skolan, gifts bort och fött barn, fler länder har utnyttjat pandemin till att göra allvarliga inskränkningar på medborgerliga fri- och rättigheter.

Till detta kommer effekterna av Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig i Ukraina. Förutom de stora humanitära behov som uppstår i krigets spår är Ukraina en av världens största livsmedelsproducenter, och kriget kommer att medföra kraftigt minskad tillgång till spannmål och matolja. Vi har redan sett priserna höjas här i Sverige. Än värre är situationen i Jemen där FN:s livsmedelsprogram tvingades dra in matbiståndet till 8 miljoner människor.

Att den socialdemokratiska regeringen i denna situation beslutat att en femtedel av biståndet ska användas i Sverige ger helt fel signaler om vad internationell solidaritet innebär. När dessutom nedskärningarna ska göras under pågående budgetår ges ingen möjlighet att omfördela för att mildra de negativa konsekvenserna.

Biståndsorganisationerna beskriver hur nedskärningarna kommer att förvärra de humanitära katastroferna i Ukraina, Jemen, Syrien och andra länder. Det kommer också att drabba stödet till civilsamhällesorganisationer, människorättsförsvarare och miljöaktivister.

Allt detta riskerar att göra en osäker värld ännu osäkrare och driva ännu fler människor på flykt på grund av svält men också på grund av det krympande demokratiska utrymme som blir följden om vårt stöd plötsligt uteblir.

Att till råga på allt göra detta genom ett regleringsbrev till Sida, så att vi inte ens kan ställa frågan för avgörande i riksdagens kammare, är rent ut sagt fegt av den socialdemokratiska regeringen.

Herr talman! Det krävs nytänkande i biståndspolitiken. Myndigheter och organisationer måste stärkas för att upprätthålla en hög kvalitet i att följa upp biståndsinsatser. Behoven i världen är stora, och medel ska inte gå förlorade på grund av dålig kontroll, dålig insyn eller korruption.

Sverige och omvärlden måste i högre grad bidra till att hjälpa människor på flykt. I många fall förvandlas tillfälliga flyktingläger till långsiktiga boenden där det är stora humanitära behov. Sverige måste bidra till nya sätt att möta människors nöd och utsatthet. Barn måste ha rätt till undervisning även i flyktingläger. Vatten, mat och sanitet får inte saknas. Flyktingar behöver få möjlighet att integreras i lokalsamhällena genom utbildning och arbete. Ingen ska tvingas vara flykting i generation efter generation.

Demokratin är på tillbakagång. Runt om i världen trycks det civila samhället, oppositionspolitiker, journalister och jurister tillbaka. Utrymmet för de mänskliga rättigheterna minskar, och detta riskerar att resultera i en ännu mer osäker värld. Stödet till dessa grupper behöver stärkas.

Herr talman! Svenskt utvecklingsarbete måste också ta större hänsyn till det faktum att merparten av världens befolkning betraktar sig som troende. I många länder är det religiösa ledare som åtnjuter störst förtroende hos allmänheten. Religion kan vara en positiv faktor för utveckling men också ett hinder. Därför är det nödvändigt att svenska handläggare på både ambassader och biståndsmyndigheten har kunskap och förståelse för religionens roll i samhällen där sekulariseringen inte har gått lika långt som i Sverige. Då kan man rent av dra nytta av religiösa ledares inflytande för att få till stånd förändringar.

Exempel är PMU i Afrika, som arbetar med församlingsledare för att stärka kvinnors roll, och den organisation som involverade muslimska ledare i Afghanistan för att uppmana män att låta sin gravida hustru gå på kontroller hos mödravården under graviditeten och se till att man har rent, kokt vatten till hands vid hemförlossningen och bara använder nya, oanvända rakblad till att skära av navelsträngen. På så sätt kunde mödra- och barnadödligheten minskas.

Kristdemokraterna vill att en större andel av biståndet ska förmedlas genom civilsamhället. Budgetnivån för det så kallade CSO-anslaget bör minst följa utvecklingen för övrigt bistånd, men dessvärre har civilsamhällets andel i det svenska biståndet minskat i förhållande till andra sektorer. Det måste bli ändring på det.

Sverige har en lång tradition av arbete för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, oavsett regering. SRHR är ett område där Sverige har ett mervärde som bidrar till att nå de globala målen. Insatserna för SRHR bör stärkas för att motverka till exempel tvångs- och barnäktenskap. Flickors och kvinnors rätt till utbildning och hälsa måste vara en av de högsta prioriteringarna inom svensk biståndspolitik.

Svenskt bistånd behöver i högre grad än tidigare gå till att stärka rättsväsendets institutioner genom hela rättskedjan: polis, domstolsväsen och kriminalvård. Detta kan exempelvis ske genom utveckling av nya fängelser för att främja en välfungerande kriminalvård med humana villkor och personal som utbildats i respekt för mänskliga rättigheter. Verktyget kan också användas effektivt för att bekämpa korruption.

Det är angeläget att stödja den palestinska civilbefolkningen, men Sverige måste bilateralt och via EU ställa hårdare krav på den palestinska ledningen. De allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter måste upphöra. Kristdemokraterna vill villkora biståndet till den palestinska myndigheten. Ett fortsatt generöst bistånd hjälper inte fredsprocessen utan bidrar snarare till att cementera konflikten. Sverige ska tillsammans med EU och andra internationella aktörer arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i de palestinska områdena. Detta främjar möjligheterna till en fredlig tvåstatslösning.

Klimatfrågan och utsläppen av växthusgaser är en av vår tids största utmaningar. Klimatbistånd är en investering i framtiden. Befolkningen i låginkomstländer drabbas hårdast i form av orkaner, översvämningar och torkkatastrofer. Kraftfulla åtgärder behövs för att trygga livsmedelsförsörjningen och för att stoppa öknarna från att breda ut sig. Hållbar livsmedelsproduktion med fokus på småskalighet kan vara en framgångsnyckel.

Internationellt utvecklingsbistånd

Slutligen, herr talman, måste det ställas tydligare krav på dem som tar emot bistånd. En stat där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll ska inte ha något bistånd. Det ska inte heller organisationer som inte står upp för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Då behöver biståndet styras över till andra organisationer, så som har gjorts i Afghanistan för att lindra konsekvenserna för civilbefolkningen.

Frågestund

Regeringen måste ta ansvar för hela den svenska biståndskedjan, oavsett om stödet kanaliseras via EU, FN-organ eller civilsamhällesorganisationer. I all biståndsverksamhet behövs noggranna kontroller och uppföljningar för att motverka maktmissbruk och korruption. I slutändan handlar det om legitimiteten för biståndet och respekten för skattebetalarnas pengar.

(forts. § 11)

Anf. 87 Joar Forssell (L)

Fru talman! Våra riksdagsdebatter är kanske sällan särskilt sexiga att titta på, men när man lyssnar på debatten om svenskt bistånd kan man konstatera att det är för mycket S&M i svensk politik.

Det man kanske tänker på allra främst är långsiktigheten. När vi pratar om bistånd och utveckling är det klart att mycket handlar om att få till en politik som långsiktigt skapar en positiv utveckling som lyfter människor ur fattigdom och lyfter in människor i frihet och som ser till att vi klarar de hållbarhetsutmaningar vi har framför oss.

Om man tittar på några av dessa utmaningar kan man konstatera att både Socialdemokraterna och Moderaterna misslyckas med att föra en biståndspolitik som är just hållbar. I debatten i dag har vi hört att regeringen väljer att minska biståndet radikalt. Den socialdemokratiska regeringen minskar dessutom biståndet allra mest på de områden som kanske är allra viktigast för att få till stånd just en långsiktigt hållbar utveckling.

Det man minskar allra mest på är för övrigt just hållbar utveckling. Allt bistånd handlar ju i någon mening om hållbar utveckling, men den del av biståndet som faktiskt är riktad till just hållbar utveckling minskar regeringen med nästan 50 procent.

Sedan fortsätter man: Det man vill minska näst mest är det bistånd som går till mänskliga rättigheter, till demokrati och till att upprätthålla rättsstatens principer. Det är också nästan 50 procent.

På tredje plats kommer det bistånd som går genom svenska organisationer i civilsamhället, alltså de organisationer som är proffs på bistånd - de organisationer som ofta är allra bäst på att faktiskt utföra det som biståndet är till för i verkligheten. Det minskar regeringen tredje mest på.

Detta skulle jag säga inte är en hållbar biståndspolitik, fru talman. En biståndspolitik ska nämligen syfta till att vi på sikt inte ska behöva något bistånd därför att det råder fred och frihet i hela världen och därför att alla människor har lyfts ur fattigdom.

Det är väldigt långt kvar till dess, men om man vill uppnå det måste man ju se till att vi har respekt för rättsstatens principer, att vi har demokrati och att vi satsar på en hållbar utveckling. Det är ju bara då man långsiktigt kan se till att just lyfta människor ur fattigdom och se till att alla de andra biståndsmålen faktiskt uppfylls. Det är därför Liberalerna alltid har prioriterat och fortsätter att prioritera just demokratibiståndet.

Fru talman! Jag tror att nästan alla ställer upp på detta. Alla partier vill nog egentligen att vi inte ska behöva något bistånd i världen. Det vore såklart bättre om det inte fanns några problem som behövde lösas, men vi förstår ju alla att det inte kommer att ske i morgon, under nästa budgetår eller under överskådlig tid.

Det är därför Moderaternas idé om biståndspolitiken inte heller är hållbar. Deras fokus är nämligen inte att stärka demokratibiståndet, och deras fokus är inte att se till att vi får mer hållbar utveckling eller får stärka de civilsamhällesorganisationer som hanterar mycket av det bistånd som faktiskt fungerar. Deras biståndspolitik handlar om att marknadsföra deras nollvision för biståndet. Deras biståndspolitik handlar om att se till att vi inte uppfyller enprocentsmålet utan att vi i stället ska ha ett 0,7-procentsmål.

Om vi pratar på mycket lång sikt tror jag såklart att alla partier ställer upp på att det bästa vore om vi hade en värld där bistånd inte behövdes. Men här och nu är det absolut inte långsiktigt hållbart att försöka minska på biståndet på det sättet. Det är inte en hållbar politik.

Fru talman! Jag tror också att många ställer upp på Moderaternas idé. De säger alltså att vi ska ha 0,7 i stället för 1 procent - medan Liberalerna ju är för enprocentsmålet, det vill säga att vi ska ge minst 1 procent i bistånd - men Moderaterna lägger också till att de klarar det där med 0,7 procent därför för att de ska vara så effektiva.

Men det är ju ingen som är emot effektivitet, fru talman. Det är ingen som är emot att biståndet ska vara effektivt. Det är ju alla för. Det finns ingen konfliktlinje här; det är en falsk konfliktlinje de försöker måla upp. Tvärtom är det självklart att minst 1 procent ska gå till bistånd - och att det ska användas effektivt, så att vi får ut så mycket som möjligt för biståndspengarna.

Fru talman! När det gäller långsiktighet är det handel, öppenhet, att människor, varor och tjänster och kapital rör sig fritt över världen samt att vi bygger demokrati som kommer att göra att människor lyfts in i frihet i morgon, i övermorgon och i framtiden. Här och nu har vi dock inte uppnått alla de här målen, och därför behövs det ett generöst bistånd som hjälper till och ser till att människor kan få drägliga liv och en hållbar utveckling.

Det har ju varit mycket debatt om avräkningarna på biståndsområdet. Liberalerna är principiellt emot utifrån hur avräkningarna går till i dag. Vi har ju ett regelverk för detta, OECD-Dac; det känner säkert alla som lyssnar på den här debatten till. Vi menar att de här reglerna måste göras om i grunden, för det finns alldeles för mycket saker som man får räkna av på biståndet som man inte borde kunna räkna av.

Sedan finns det dock andra saker som borde få ingå i biståndet, till exempel demokratibistånd till länder som inte är fattiga - Ryssland har nämnts här i debatten, som ett exempel, och det finns även andra exempel. Vad som ska få räknas som bistånd eller inte behöver alltså omdefinieras, och reglerna måste göras om. Man måste tajta till reglerna så att det inte går att göra lika stora avräkningar för de saker som vi debatterar här i dag. Det är Liberalernas politik på det området.

Fru talman! Vi vill som sagt upprätthålla enprocentsmålet fram till dess att OECD-Dacreglerna gjorts om, och för övrigt efter det också. Men utöver att vi vill göra om reglerna vill vi från Liberalernas sida se additionellt bistånd på ett par områden, vilket kan vara värt att nämna här.

Ukraina har nämnts i debatten, och där har vi gått fram med ett förslag om att använda oss av Sveriges beredskapskredit. För er som lyssnar på debatten: I Sverige har vi en beredskapskredit på 40 miljarder som ska kunna användas vid olika former av kriser. Liberalerna har sagt att vi skulle kunna ta 10 av dessa 40 miljarder och använda som additionellt stöd till Ukraina. Detta är alltså utöver biståndsbudgeten, och det kan man använda på olika sätt. Ett sätt kan vara den typ av bistånd som Ukraina behöver.

En annan sådan sak är klimatet. Vi har pratat väldigt lite om klimatet i dag i denna biståndsdebatt. Det är lite märkligt, kan jag tycka. Klimatet är ju vår tids största hot mot människors frihet - det absolut största hotet mot människors frihet. Så är det under våra levnadsår här på jorden. Vi kommer att behöva bistånd för att parera de förändringar som klimatförändringarna innebär i människors liv men också för att se till att klimatförändringarna blir mindre. Där har Liberalerna föreslagit att pengarna från det som lite slarvigt kallas för klimattullar på EU-nivå, CBAM, Carbon Border Adjustment Mechanism, ska gå till additionellt klimatbistånd, fullt ut.

Det handlar just om att vi inte ska bygga en struktur som innebär protektionism och inte ska bygga en struktur som innebär att vi får mindre handel och öppenhet i världen, det som skapar långsiktig hållbarhet. Det handlar i stället om att få en struktur som ser till att parera klimatförändringarna med additionellt bistånd.

Fru talman! Jag vill med detta påminna dem som tittar om att det är för mycket S och M i svensk politik. Och jag vill yrka bifall till vår reservation 6. För tids vinning yrkar jag inte bifall till våra andra reservationer, men vi står såklart bakom allihop.

Anf. 88 Helena Storckenfeldt (M)

Fru talman! När Liberalerna väljer att prata mycket om Moderaternas politik kan jag såklart inte göra annat än att gå upp och bemöta vissa delar.

Joar Forssell pratar om att det är viktigare för Moderaterna att marknadsföra en nollvision. Så är det inte alls, utan det handlar om en principiellt viktig fråga för oss: Vilka mål är det vi faktiskt ämnar uppnå? Vi har satt en nollvision, om vi nu ska kalla det för det, på väldigt många andra områden också. Och det är ju för att vara väldigt tydlig med vart vi vill vara på väg någonstans. Om vi går ifrån den stora puckeln i biståndsdebatten i dag, enprocentsmålet, handlar det faktiskt om vilka mål vi vill uppnå. För oss är det otroligt viktigt att vi faktiskt poängterar att det är hit vi vill nå. Därför kommer vi att stå fast vid att hålla det för ögonen och ingenting annat. Det är det som detta handlar om.

Sedan pratar Joar Forssell om att effektivitet och enprocentsmålet inte står i motsats till varandra, men det har ju visat sig att det gör det på vissa områden, när medarbetare på Sida känner en press att generera stora utbetalningar i stället för att använda verktyg, som till exempel garantiinstrumentet. Det har Riksrevisionen konstaterat i sin rapport. Låt oss diskutera en stor biståndsbudget i stället för att falla i fällan av utbetalningspress! Det är därför enprocentsmålet är en sådan viktig del i biståndsdebatten för Moderaternas del.

Anf. 89 Joar Forssell (L)

Fru talman! Men Moderaterna vill inte diskutera en stor biståndsbudget. Moderaterna vill diskutera en sänkning av biståndsbudgeten. Det är liksom grunden för Moderaternas politik på detta område.

Ledamoten Storckenfeldt pratar om att vi måste fokusera på målet. Ja, men alla är överens. Alla är överens om att vi skulle vilja ha en värld där människor lever i fred och frihet, där alla lever i rikedom och där det finns välstånd och välfärd varthän man än reser. Men så är inte verkligheten. Så ser inte verkligheten ut. Och så länge inte verkligheten ser ut så behöver vi diskutera hur vi gör biståndet bättre, inte hur vi gör biståndet mindre.

Vi behöver se till att biståndet blir effektivare - det håller jag helt med om. Och en sådan sak - och där är jag kritisk också mot regeringen och Socialdemokraterna - är att jag tror att det är effektivt att låta biståndet gå genom civilsamhället, våra civilsamhällesorganisationer. De är nämligen duktiga på att se till att pengarna används på ett bra sätt.

Det är inte så att behoven är så små i världen att man måste få ut biståndet bara till onödiga projekt för att det inte finns något bra att lägga biståndspengar på. Tvärtom är biståndsbehoven i världen enorma. Då kan man inte svara på det med att sänka biståndet. Då måste man svara med en offensiv biståndspolitik där man också prioriterar det som är viktigast.

Jag tycker att vi ska prioritera just demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer och låta civilsamhället vara en stor och viktig del i detta och inte tappa bort den hållbara utvecklingen, som jag sa i mitt anförande.

Men, fru talman, jag skulle vilja veta hur Moderaterna menar att det är enklare att uppnå välstånd på hela jorden genom att sänka biståndet. Det tycker jag är väldigt märkligt.

Anf. 90 Helena Storckenfeldt (M)

Fru talman! Politik är att prioritera - det vet vi allihop. Och här har Moderaterna gjort en annan prioritering. Så är det. Vi ser att vi måste gå till 0,7 procent av bni i stället. Vi har gjort en annan prioritering, helt enkelt. Vi ser att vi har väldigt stora behov även här hemma i Sverige. Då gäller det att också kunna ställa utgiftsområde mot utgiftsområde, och det har vi gjort här.

Joar Forssell pratar om verkligheten och effektiviteten. Då handlar det också om att faktiskt kunna använda andra verktyg. Att ha en stor biståndsbudget och att vara mer effektiv ställs inte mot varandra. Men vi ser att som systemet är uppbyggt i dag används inte alla till buds stående medel för att uppnå de mål som vi vill nå.

Moderaterna prioriterar demokrati, mänskliga rättigheter, SRHR-frågor och global hälsa. Det är några av de områden som är absolut högst prioriterade av oss. Här ser vi att Sveriges bistånd behöver fokuseras på ett helt annat sätt än tidigare, så att vi faktiskt uppnår de mål som vi vill och kan åstadkomma på de områden som vi är bra på och som vi historiskt har varit bra på.

Anf. 91 Joar Forssell (L)

Fru talman! Argumentationen från Moderaterna är lite märklig, tycker jag. Moderaterna ställer upp på, precis som alla partier, att biståndet ska vara effektivt. Och Moderaterna ställer upp på, precis som alla partier, att vi helst vill ha en värld där biståndet inte behövs för att människor redan lever i välstånd, frihet och fred.

Sedan säger Moderaterna att biståndet inte fungerar perfekt i dag. Det tror jag faktiskt också att alla ställer upp på. Jag tror att alla - alla partier och förmodligen också alla medborgare - ställer upp på att biståndet inte fungerar perfekt i dag. Men då ska man leverera förslag om hur man ska se till att systemet funkar bättre, inte förslag om hur man ska skära ned.

Om man ställer upp på de två första punkterna, alltså att vi behöver bistånd därför att världen inte har nått upp till de mål vi har satt upp och därför att vi inte har en hållbar värld, behöver vi fortsätta att ha ett generöst bistånd från Sverige.

Men visst finns det problem, och visst finns det saker som ska åtgärdas. Vi behöver bli mer effektiva. Vi har förslag om det från Liberalernas sida. Vårt svar är inte att vi ska skära ned för att någonting inte funkar. Så gör vi inte på något annat politikområde heller, om man ska vara ärlig.

Moderaterna säger inte så här: Vi ser att skolresultaten inte är perfekta över hela landet. Därför skär vi ned på skolorna över hela landet. Vi ser att sjukvården inte funkar. Därför ska vi skära ned på sjukvården över hela landet. Det kan också gälla försvaret. Att vi inte är tillräckligt duktiga på att försvara vårt land tror jag att många ställer upp på, men svaret är inte att vi därför ska skära ned på försvaret.

Svaret är att vi ska se till att sjukvården funkar bättre, att skolan funkar bättre och att vi får en bättre försvarspolitik. Vi är överens om Natomedlemskap. Men det ska såklart också vara så att biståndet ska funka bättre och bli mer effektivt. Det ställer vi alla upp på.

Men Moderaterna försöker måla upp denna falska konflikt för att man inte är intresserad av att prata om hur biståndet ska bli bättre. Man är inte intresserad av detta, för egentligen är den viktigaste kärnan i Moderaternas politik att biståndet ska sänkas. Och det beklagar jag.

Anf. 92 Anders Österberg (S)

Fru talman! Jag är i dag näst sist ut i min sista debatt om det svenska biståndet. Jag är tacksam för att kunna stå här och kommentera den värld som vi befinner oss i.

Jag har precis kommit tillbaka efter en 30 timmar lång resa, enkel väg. Vägen kanske förresten inte var så enkel. På vägen dit förklarade en ung tjej att det inte längre tar fem timmar från Lviv till Kiev med tåget, utan det tar många fler timmar. Tågen och - framför allt - rälsen har bombats sönder.

Väl framme i Kiev mötte en av mina barndomsvänner upp. Vi hade bara 20 minuter på oss innan utegångsförbudet började gälla. Sedan kom natten och flyglarmen.

I Ukraina träffade jag ministrar och kollegor till oss - olika ledamöter från diverse utskott. Jag återkommer till det.

2020-talet har gjort det svårt för oss att blicka bakåt för att ta ansats och se framåt. Först drabbades vi av en pandemi som blev mer omfattande än vad någon av oss kunde tro, och när vi trodde att det hade lugnat ned sig blev 2022 året då vi den 24 februari vaknade upp med en ny världsordning.

Än så länge är det svårt att se alla konsekvenser av Rysslands vidriga anfallskrig i Ukraina, men en sak som vi kan se redan nu är att livsmedelsproduktionen i både Ukraina och Ryssland kommer att drabbas. Det kommer att få till följd att de som redan i dag är hungriga kommer att bli ännu hungrigare. Ännu fler kommer att svälta, inte bara i Ukraina och Ryssland utan även i Afrika och Mellanöstern. Det kommer i sin tur att bidra till ännu mer krig och konflikter i världen. Hade jag fortsatt att vara aktiv i rikspolitiken efter valet hade jag nog valt att ha stenhård koll på Afrika och Mellanöstern och utvecklingen som sker där i både pandemins och krigets spår.

Fru talman! Vi tar en liten tillbakablick på hur världen ser ut nu när vi nästan har avverkat en fjärdedel av seklet.

En allt större andel av världens fattiga lever i konfliktzoner. I början av 2020 beräknade OECD att tre fjärdedelar av de människor i världen som lever i extrem fattigdom bor i konfliktdrabbade eller sköra stater.

Vi vet att yttrandefriheten har minskat i världens alla regioner sedan mitten av 00-talet. Även friheten på nätet minskar, då politiska ledare i stället använder denna möjlighet till att övervaka människor och sprida propaganda. Auktoritära regimer stärker sitt grepp om medierna, och antalet länder som är säkra för journalister att arbeta i minskar. Varje år sedan 2006 har fler länder gått bakåt i sin demokratiska utveckling jämfört med antalet länder som har blivit mer demokratiska.

Vi ser också hur det civila samhället får svårare att verka, särskilt de organisationer och människor som arbetar för jämställdhet, fackliga frågor, hbtqi-frågor, miljö och landrättigheter.

Pandemin försvårade en redan allvarlig humanitär situation. Nu mer än någonsin behöver vi ha samverkan, både multilateralt och mellan Sverige och andra länder, i biståndet.

Vi behöver också ha ett bistånd som är smart och effektivt. Utifrån ett svenskt perspektiv ska vi se till att varenda skattekrona används på rätt sätt; därom råder det nog inte några större politiska skillnader mellan de partier som är här i dag.

Vi kan också känna oss någorlunda trygga med att det svenska biståndet håller god klass. Det utvärderades så sent som 2019 av OECD-Dac, som konstaterade att det håller mycket god klass. Faktum är att det håller världsklass.

Fru talman! Vi står upp för det humanitära och det långsiktiga utvecklingsbiståndet, som bidrar till ökad jämställdhet, minskad hunger, minskad svält, minskad korruption och färre konflikter. Det ökar också fackliga rättigheter, stöttar demokratiutveckling och bidrar till en mer hållbar, stabil och trygg värld. Därigenom bidrar vi också till ett bättre och tryggare Sverige.

Fru talman! På tal om trygghet: Låt mig återvända till Borodjanka, Makariv, Butja och Irpin. Jag har vandrat runt där tillsammans med fullmäktigeledamöter och träffat frontsoldaterna som var med och slog tillbaka det ryska anfallet samt överlevare bland civilbefolkningen.

"Jag heter Magnusson", berättade en man för mig. "Visst är det ovanligt för en ukrainare att heta Magnusson?" Han sa att hans farfar var en etnisk svensk som tillhörde en etnisk svensk minoritet utanför Sankt Petersburg, eller Leningrad, och blev avrättad i en av Stalins utrensningar.

Den Magnusson jag träffade berättade att hans lägenhet var totalförstörd, att hans mamma hade blivit levande bränd i ett av de ryska anfallen och att hans dotter hade slutat att prata därför att hon var chockskadad. Hon var chockskadad eftersom hon hade fått gömma sig i badrummet medan de ryska trupperna upprättade en eldställning i vardagsrummet. Hennes hem blev alltså en skådeplats för strid.

Samtalet avslutades med att han sa att de nu var tvungna att fly - kanske till Sverige. Kanske var det deras familjs öde att hamna här.

Ur ett annat hus i Makariv gräver man fortfarande fram döda kroppar. Ivan förlorade hela sin lägenhet, och inte bara det - hela femvåningshuset var helt utskjutet. Detta var i Irpin. Vi gick runt i askan på femte våningen. Taket fanns inte kvar i det som en gång var hans vardagsrum och bibliotek. Där hade han en gång haft 1 500 böcker. Av detta var det bara aska och stenbitar kvar. Men han sa också att han var glad för att hela familjen hade klarat sig.

Ivan åker tillbaka till Irpin två gånger i veckan för att mata herrelösa hundar och katter, som också blivit offer i kriget. Han skämtar hela tiden. Det är någonting som man möter i hela Ukraina - humorn är en del av motståndsviljan och motståndskampen i landet.

Längs Butjafronten kom det fram soldater och berättade om hur de slog tillbaka invasionsstyrkorna. I de utbrända stridsvagnarna kunde man fortfarande se spår av allting som ryssarna har plundrat.

Befälhavaren drog ett par sovjetiska skämt med en ukrainsk tvist. Sedan frågade han mig: Vet du vad SKR är? Jag sa att jag visste det och frågade hur han visste vad SKR är. Han sa att de jättegärna, så fort de har vunnit kriget, fortsätter att samarbeta med SKR. De har haft biståndsprojekt tidigare.

Han sa att det är jättebra med den svenska kommunaliseringen. Det är jättebra att flytta ned makten, för det minskar korruptionen. Han sa att dessa gemensamma projekt och det svenska biståndet måste fortsätta efter segern.

De säger att Sverige har varit en otroligt bra vän till Ukraina, och de nämner både nuvarande regering och tidigare borgerliga regeringar.

Såväl ministrar och civila som parlamentsledamöter - i princip alla - lyfte fram den svenska modellen med decentralisering.

Det som också lyftes fram av alla var behovet av mer vapen för att möta hotet från den ryska offensiv som pågår just nu. Alla i Kievregionen är lättade över att de kunde slå tillbaka det ryska angreppet, men alla har också ont i magen när de tänker på situationen i Mariupol.

Detta är som sagt min sista biståndspolitiska debatt - hoppas jag. Jag vill framföra mitt tack till riksdagsförvaltningen, till utskottets personal och inte minst till chefen för utrikesutskottet, som har den goda smaken att komma från Borås.

Jag vill också tacka alla mina kamrater i utskottet, även om en del säkert föredrar att bli kallade kollegor. Vi har alltid haft goda debatter med varandra, och vi har alltid haft bra samtal.

Jag vill rikta ett särskilt stort tack till ordföranden för utskottet. Kenneth G Forslund är en politiker vi behöver men inte alltid förtjänar. Han är lugn och metodisk och har oftast ett stort tålamod med sådana personligheter som jag. Jag tycker dessutom att han hanterar utskottet alldeles utmärkt när det kommer olika förslag. Han respekterar även oppositionen på ett bra sätt, vilket får oss alla att växa.

Fru talman! Avslutningsvis: Estlands president sa en gång att hans politiska mål är att Estland ska bli ett normalt och tråkigt nordiskt land. Låt detta vara även vår vision! Steg för steg försöker vi från alla de olika partierna, med våra olika utgångspunkter, att göra det vi tror är rätt för Sverige och världen.

(Applåder)

Anf. 93 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Jag tackar Anders Österberg för skildringen av hans resa i dagens Ukraina.

Det känns som om allt går bakåt i världen, även om vi som jobbar med biståndsfrågor vet att mycket bra saker uppnås tack vare bistånd.

Utan bistånd hade dessutom allt sett ännu värre ut. I spåren av pandemin ökar fattigdom och svält likaväl som mäns våld mot kvinnor. Färre barn går i skolan, speciellt flickor. Demokratiska rättigheter minskar i många länder. Klimatförändringen slår hårdare för varje år som går. Denna fruktansvärda utveckling ökar sedan Putin inlett sitt anfallskrig mot Ukraina.

Sedan regeringen aviserade att de kommer att använda biståndsposten till att bekosta flyktingmottagandet har jag överösts av mejl, telefonsamtal och meddelanden på sociala medier från civilsamhällesorganisationer, biståndsorganisationer och engagerade medborgare. Vi vet hur hårt de allra svagaste i världen kommer att drabbas om vi drar undan 20 procent av biståndet, som skulle ha gått till dem men nu i stället går tillbaka till den svenska kassan - en kassa som bekostar att människor med sommarstugor ska slippa åka till dem för att spola i toaletten och som bekostar att aktiebolag kan tjäna storkovan på låg lärartäthet och glädjebetyg.

Fru talman! En person som arbetar i en världsomspännande humanitär organisation frågade mig om regeringen och Socialdemokraterna inte är medvetna om vad den stora minskningen i biståndet till behövande länder kommer att innebära. Jag kan inte svara för Socialdemokraterna utan ställer helt enkelt frågan till ledamoten Anders Österberg: Förstår Socialdemokraterna vad denna minskning kommer att innebära?

Anf. 94 Anders Österberg (S)

Fru talman! Då förstår jag att Yasmine Posio är lycklig över att leva i ett land där vi haft en socialdemokratiskt ledd regering sedan 2014 och där biståndsbudgeten tack vare goda finanser och god ekonomi har ökat med 15,7 miljarder sedan 2014. I år ökade biståndsramen med 5 miljarder kronor. Nu tvingas vi på grund av ett vidrigt ryskt anfallskrig att göra vissa avräkningar. Men som många andra har frågat efter sätter vi ett tak för de här avräkningarna på cirka 9 miljarder kronor, vilket är jätteviktigt. Förhoppningsvis kommer det ryska anfallet att slås tillbaka och Ukraina vinna kriget. Därigenom kommer vi inte heller att behöva använda de här pengarna.

Jag vill även påpeka att det är självklart att vi värnar de mest utsatta och de fattigaste länderna. Det är därför exempelvis Afrika hör till de områden som fortsatt är prioriterade. Det är också därför biståndet till Ukraina och Östeuropa fortsatt är kvar.

Butja har varit ett av de värsta områdena. En lokal fullmäktigeledamot berättade att ungefär 70 procent av de civila som dödats där hade blivit skjutna på nära håll med pistolskott i huvudet. Den här kvinnan, som hade fött två tvillingar, begravde sin man i fredags. Hon frågade: Kommer Sverige att kunna prioritera att ta emot fler flyktingar? Kan jag fly till Sverige?

Vilket är ditt svar till henne, Yasmine Posio? Hur vill Vänsterpartiet finansiera flyktingmottagandet?

Anf. 95 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Jag tackar Anders Österberg för svaret, även om det är oroväckande att den internationella solidariteten, som är en viktig del av arbetarrörelsen, så lätt får stryka på foten trots att de svenska finanserna enligt finansministern är starka.

Jag lyfte i mitt tidigare anförande att det får göras massvis med skatteavdrag av människor med höga inkomster, till exempel för att de ska slippa tvätta sina Armaniskjortor själva. Det finns alltså andra sätt att finansiera flyktingmottagandet.

Detta flyktingmottagande tycker vi är självklart från Vänsterpartiets sida. Vi har alltid stått upp konkret för flyktingar som kommit till Sverige, och vi gör det även nu för dem som kommer från Ukraina.

Nu är det inte bara avräkningarna för flyktingmottagandet som kritiseras, utan även bristen på transparens. Vi ser nu att vi har haft rätt i vår kritik. Regeringen har gått från att i höstbudgeten beräkna kostnaden per person i mottagningssystemet till 61 000 kronor till att nu plötsligt beräkna den till 121 000 kronor. Dessutom har regeringen sedan 2015 alltid prognostiserat antalet flyktingar högre än det faktiskt kommit att bli.

Detta sker i en tid när omvärldens behov av en rättvis, jämlik och jämställd värld är större än på länge. Det sker i en tid när den internationella solidariteten behövs som allra mest, precis som Anders Österberg lyfte i sitt svar till mig, och när behoven även på plats i Ukraina är stora.

Fru talman! Jag och civilsamhällesorganisationerna med mig undrar vad som kommer att göras för att förbättra transparensen, så att vi inte får så stora diskrepanser i kostnaderna och så att vi inte behöver bryta avtal som ingåtts med länder och biståndsorganisationer.

Anf. 96 Anders Österberg (S)

Fru talman! Jag ställde en fråga till den vänsterpartistiska ledamoten. Jag hörde inget svar. Hur vill Vänsterpartiet finansiera det ökande flyktingmottagandet? Jag hörde att man vill hitta alternativa källor för att kunna finansiera det, men inte vilka.

Det som den socialdemokratiska regeringen gör är att följa ett regelverk som är helt i enlighet med OECD-Dac. Jag vill tillägga att jag hoppas att man inte kommer att behöva använda detta.

Jag delar Yasmine Posios analys att vi behöver vara en stark svensk röst i världen. Vi skiljer oss åt på så sätt att jag hävdar att vi fortfarande är det - tack vare att vi har en bra svensk ekonomi som gör att det svenska biståndet växer i kronor och ören långsiktigt. Vi står fortfarande fast vid enprocentsmålet, vilket det också är väldigt viktigt att göra, speciellt nu när biståndet ifrågasätts från många håll. Det här är temporärt. Vi hoppas att det ska gå över, och jag tror att det kommer att göra det.

Jag vill även passa på att tacka Yasmine Posio för hennes stora engagemang för folk här i Sverige och i världen.

Anf. 97 Magnus Ek (C)

Fru talman! Jag ska börja med att göra något av det mest irriterande man kan behöva göra som riksdagsledamot, nämligen att säga att jag har haft fel. Det rör just avräkningarna från biståndet. Jag har hävdat - inte här i kammaren, men till exempel i en debatt med Olle Thorell - att regeringen under förra mandatperioden kommunicerat till riksdagen att man haft en överenskommelse om att begränsa biståndet och ha ett tak på 8 procent. Det stämmer inte, utan det är någonting som jag hade fått för mig. Jag hade fel och kommer inte att hävda det igen. Då var det sagt. Plåstret är avrivet!

Så till saken, som också rör just de avräkningar från biståndet som aviserats! Det görs historiskt stora avräkningar på uppåt en femtedel av den svenska biståndsbudgeten, fru talman. Det sker i ett läge där det inte bara är kriget i Ukraina som ställer krav på svensk solidaritet med utsatta människor och med dem som drabbas av krig, konflikter, nöd och förtryck, utan där vi också ser att biståndet behövs i resten av världen.

Vi har en begynnande livsmedelskris. Vi har enorma behov efter pandemin. Hundratals miljoner riskerar att halka tillbaka ned i fattigdom. Vi har pågående konflikter i Afghanistan, i Jemen och på Afrikas horn. Man skulle kunna tänka sig att det är oerhört svårt att säga att vi nu ska plocka bort pengar. Jag tror att de flesta av oss känner att även om biståndet inte kan göra allt är det precis i det här läget det behövs som allra mest.

I det läget väljer man att göra stora avräkningar från regeringens sida. Det är dessutom så att detta proportionellt sett drabbar just det bilaterala biståndet högre. Regeringen har under flera år prioriterat det multilaterala biståndet ekonomiskt. Det är där de stora delarna av tillväxten skett. Nu är det så att sparbetinget drabbar just det bilaterala svenska biståndet och de organisationer som jobbar med att bygga svenska värden ute i världen.

Här vill jag ha raka svar från regeringens sida. Hur ser man på det här? Hur har man landat i att det är just denna prioritering som ska göras? Varför behöver det vara så stora avräkningar? Varför håller man inte igen i det här läget?

Anf. 98 Anders Österberg (S)

Fru talman! Magnus Ek säger att han erkänner att han haft fel. Det är inte ovanligt att oppositionen har fel, tycker i alla fall vi som regeringsparti. Det tillhör också en demokrati. Ni tycker att vi har fel ibland, och vi tycker att ni har fel ibland. Det är också därför vi inte alltid enas.

När det gäller avräkningarna i biståndet är ambitionen att de mest sårbara människorna inte ska påverkas avsevärt. Samtidigt som det här sker måste vi också kunna ge stöd till och kunna betala för de tusentals kvinnor och barn som just nu flyr från Ukraina. Vi följer det regelverk från OECD-Dac som finns.

Anf. 99 Magnus Ek (C)

Fru talman! Här har vi ett tankefel. Det är inte så att Dac säger att vi måste göra de här avräkningarna. Man får göra dem. Vi har enats och kompromissat oss fram till att man får göra den här typen av avräkningar. Det finns en rimlighet i det i vissa lägen, till exempel när vi tar emot grupper som kommer att rota sig i Sverige, arbeta och via transfereringar skicka tillbaka pengar till sina lokalsamhällen. Det är indirekt ett väldigt effektivt bistånd.

Jag är dock inte så säker på att vi är i det läget, utan vi har att hantera en situation där vi givetvis ska välkomna ukrainska flyktingar. Vi har en historiskt bred enighet om detta i riksdagen; det är ingen som säger emot.

Det denna konflikt handlar om är om vi måste finansiera detta via biståndet. Och måste vi i detta läge, innan vi är säkra på hur många som kommer till Sverige, lyfta pengarna? Även om avräkningarna inte realiseras måste man börja spara in nu. Biståndsorganisationerna får ställa in projekt. De som arbetar med svenskt bistånd på Sida och våra andra biståndsmyndigheter får dra i handbromsen. Projekt som vi har aviserat att vi vill vara med i blir inte av.

Det Anders Österberg gjorde i förra replikskiftet var att i bästa fall måla upp en ganska elak halmgubbe. Konflikten gäller inte om vi ska vara solidariska med ukrainska flyktingar, för där är vi överens. Det konflikten handlar om är om vi behöver göra historiskt stora avräkningar. Jag vet att man får, men frågan är om man bör i ett läge då behoven är historiskt stora världen över.

Låt mig betona att vi måste lyssna till dem som arbetar med detta, och det bilaterala biståndet drabbas särskilt hårt. Det är bra att värna det humanitära stödet, men när det gäller exemplet Anders Österberg tog upp med den som har samarbetat med sina svenska kollegor i SKR är det precis den typen av projekt, fast i andra länder, som ställs in.

Varför måste man nödvändigt göra så här stora avräkningar?

Anf. 100 Anders Österberg (S)

Fru talman! Biståndsramen har ökat med 5 miljarder kronor tack vare att Sveriges ekonomi går bra. Vi har klarat av pandemin alldeles utmärkt, och företagen funkar ännu bättre. Regeringen har aviserat att man med dessa 5 miljarder ska göra vidare satsningar på hälsa, klimat och humanitärt stöd och höja de geografiska anslagen. Det humanitära stödet kommer att vara kvar, men det övriga får man skjuta lite på framtiden.

Enligt OECD-Dacs regelverk kan man räkna av 4 miljarder, och vi väljer att följa detta överenskomna regelverk. Detta gör att vi både kan ta emot tusentals kvinnor, barn och män från Ukraina och fortfarande vara en av de största biståndsgivarna i världen. Det är Sverige, Norge och Nederländerna, tror jag, som når enprocentsmålet, och det fortsätter Sverige att göra. Utöver det är det fem länder som når upp till 0,7-procentsmålet.

Jag delar Magnus Eks grundtanke att det är jätteviktigt att stå upp för enprocentsmålet. Låt oss fortsätta att göra det. Det här är bara temporärt. Det kommer att bli bättre sedan.

Anf. 101 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Vi lever i en allt farligare tid. Rysslands invasion i Ukraina gör att säkerhetsläget försämrats drastiskt i vårt närområde. Den europeiska säkerhetsordningen är ifrågasatt. En demokrati i Europa har blivit invaderad av en auktoritär stat som försöker frånta landet rätten till frihet och självbestämmande.

Det finns starka misstankar om grova krigsbrott, som inkluderar våldtäkter och massmord på civila. Putins krigföring har också redan resulterat i att miljontals människor tvingats på flykt, antingen inom Ukrainas gränser eller till närliggande länder, däribland Sverige.

Vi ser nu ännu tydligare att EU:s beroende av rysk olja och gas är ett miljöproblem men framför allt ett säkerhetspolitiskt problem. Vi måste ställa om energipolitiken. Förnybart är det säkerhetsmässigt och miljömässigt hållbara. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att vara beroende av auktoritära stater och fortsätta att pumpa in pengar i Putins krigskassa.

Kriget i Ukraina får också andra stora konsekvenser i en väldigt instabil och utsatt värld. Vi ser hur bränslepriser och matpriser stiger, och nu syns protester i länder som Jemen och Sudan där människor redan lider på gränsen till svält. Vi riskerar en global svältkatastrof, som dessutom kommer att drabba länder som redan är hårt ansatta av konflikter, fattigdom och klimatförändringar.

I en sådan värld, där demokratin också i allt större utsträckning hotas och inskränks, krävs mer global solidaritet, inte mindre.

Miljöpartiet föreslår därför en höjning av biståndet till 1,25 procent av bni. Vi behöver en tryggare värld, och vi behöver hjälpas åt.

Dessutom säger vi nej till regeringens avräkningar. Vi tycker att avräkningar från biståndet ska minimeras, och under vår tid i regering med Socialdemokraterna begränsade vi detta. Men tyvärr verkar det nu vara helt bortblåst.

Sverige ska fortsätta att driva en feministisk utrikespolitik som sätter fokus på kvinnors rättigheter, politiska deltagande, ekonomiska egenmakt, inflytande i fredsarbete, frihet från våld och rätt till reproduktiv hälsa. Respekten för kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter behöver öka. Fler kvinnor ska vara med och fatta de viktigaste besluten.

Sverige har och ska fortsätta att ha en ledarroll för att lösa den globala klimatkrisen. Det gör vi genom att leva upp till våra egna klimatlöften och nå nollutsläpp senast 2035 men också genom att hjälpa andra länder att klara klimatomställningen. Sverige ska hjälpa länder att skydda känsliga områden mot exploatering av olja och fossilgas och verka för ett globalt förbud mot subventioner av fossila bränslen.

Sveriges bistånd ska vara hållbart, stärka demokratin och rusta samhällen för att minska fattigdom och utsatthet. Det ska möta klimatutmaningen, motverka korruption och driva på för fred och stabilitet i världen i linje med de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030.

Sverige ska stå fast vid minst 1 procent i bistånd, och i detta svåra läge bör det ökas.

Det är dags att ta ett steg fram i denna svåra tid, inte ett steg tillbaka.

Jag står bakom alla Miljöpartiets reservationer men yrkar bifall till reservation 14.

(Applåder)

Anf. 102 Helena Storckenfeldt (M)

Fru talman! I dagarna fick vi höra att Miljöpartiet vill höja biståndet till 1,25 procent av bni. Det hörde vi också i dagens anförande. Det var udda att det inte syntes särskilt mycket utan att man närmast smög ut det. Det handlar alltså om en höjning med flera miljarder, 13 för att vara exakt. Det ger en totalsumma på klart över 60 miljarder.

Vi vill i stället prioritera om Sveriges redan enorma bistånd och fokusera biståndet dit där det behövs mest och gör störst nytta, lösa korruptionsproblemen, kroka arm med andra aktörer och tänka lite mer innovativt.

Men innan jag drar några förhastade slutsatser frågar jag Janine Alm Ericson: Hur avser Miljöpartiet att finansiera dessa 13 miljarder? Var ska pengarna tas?

Anf. 103 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Det var ganska många konstateranden av hur svenskt bistånd ser ut, och precis där behöver vi vara. Svenskt bistånd är i världsklass. Det stärker länder och människor och ger både samhällen och individer hjälp och högre motståndskraft.

I en artikel där man för ut en nyhet går det inte att resonera som i en hel debatt eller i en seminarieserie. Men vi ser akut ökade behov. Slår man upp vilken tidning som helst vilken dag som helst ser man att det internationella samarbetet för att hjälpa och stötta hela tiden ökar.

Precis som Moderaterna är vi i färd med att skriva vår följdmotion till regeringens budgetproposition, så jag får bli svaret skyldig i några dagar.

Det som regeringen kommer att dra ned på är just det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Det är bra att det humanitära finns kvar, men det är ett väldigt dyrt bistånd. Det är det absolut sista halmstrået för att få människor att bara precis överleva. Vi vill ju vara med och bygga starka, motståndskraftiga samhällen, och då behövs det långsiktiga samarbetet otroligt väl.

Sverige har en oerhört stark ekonomi. Vi ser att det finns resurser att ta av. Det finns omprioriteringar att göra, men framför allt finns det ett ekonomiskt utrymme. Jag kan förstå att detta kan vara svårt att förstå för Moderaterna, som bara vill ha utrymme för att sänka skatterna. Vad är ert svar på de stora behoven i världen?

Anf. 104 Helena Storckenfeldt (M)

Fru talman! Miljöpartiet har tidigare tydliggjort att man står bakom bland annat en beredskapsskatt, alltså att finansieringen av ett stärkt försvar ska komma från en höjd skatt. Detta anser Moderaterna är orimligt. Jag tror att många där ute, som kanske tittar på debatten nu, redan känner: Inte mer skatt. Sverige har redan bland världens högsta skattetryck, med världens högsta marginalskatter. Företagen går redan på knäna efter en lång pandemi med restriktioner och nu elpriser som för många har fyrdubblats. Bensin- och dieselpriserna påverkar alla som inte har tillgång till tunnelbana.

Jag ser fram emot när vi väl får svar på frågan hur de 13 miljarderna ska finansieras. Jag tycker att det är ett viktigt svar, och det är viktigt att väljarna får det. Jag hoppas innerligt att man inte avser att höjningen av biståndet ska ske via skattsedeln.

Anf. 105 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag noterar att Helena Storckenfeldt inte svarar på min fråga och inte pratar något om ambitionerna i biståndet, som hon ju själv efterfrågade från mig, utan detta blev snarare en skattedebatt. Det tycker jag är djupt ovärdigt.

Sverige är ett rikt land. Vi ligger mestadels fem-i-topp, men ibland sjunker vi ned till någonstans mellan fem och tio, i stort sett i alla internationella index. Vi är inte i närheten av att ha en svårighet i likhet med den som vi nu ser på många ställen i världen.

Internationellt utvecklingsbistånd

Frågan är vem det är som Moderaterna vill svika. Vem är det som inte ska få del av en möjlighet till en bättre värld? Vilken del i hela Agenda 2030 är det som Moderaterna inte vill ska bli uppfylld? Jag vet att det får bli en retorisk fråga eftersom detta är min avslutande replik. Jag hoppas verkligen att Moderaterna återkommer med svaret på den frågan, för detta är en skam.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 maj.)

Socialtjänstens arbete m.m.