Anf. 72 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Höstens och vinterns metoo-uppror satte ord på det som de allra flesta flickor, tjejer, kvinnor, damer, käringar och tanter får, eller har fått, lära sig tillhör livet: att det bara är att gilla läget och lära sig strategier för hur man undviker närgångna händer, står över plumpa skämt, fortsätter på jobbet fast befordran gick efter kön i stället för kompetens eller väljer bort situationer som man vet är riskabla.
Strategierna var ofta inget vi var medvetna om - de var en så självklar del av vårt varande, ungefär som en reflex, inlärda från tidiga år och som sedan förfinas, utvecklas och blir en del av vem man är. Så stor inverkan har otryggheten och utsattheten på allas våra liv.
Kraften i metoo - när så många kvinnor äntligen klev fram och berättade om övergrepp och kränkningar de utsatts för - är det som borgar för en förändring. Det var kvinnor från alla delar av samhället och i alla åldrar, och det var både gamla och nya berättelser. Det viktiga var att tystnaden bröts och att berättelserna blev kända. Många kvinnor vågar äntligen berätta, en och en, men framför allt tillsammans. För när vi går samman och får kraft av varandra blir det möjligt att synliggöra de förtryckande strukturerna.
Hoten - om du berättar kommer ingen att tro dig - blev offentliga. Om du berättar kommer du aldrig mer att få ett jobb, eller om du berättar ska jag döda dig - de hoten blev också kända. Övergreppen och hoten drogs ut i ljuset. Men något hände. Berättelserna togs äntligen på allvar.
Alla vittnesmål leder inte, och ska inte leda, till rättslig prövning, men de måste leda till ett aktivt arbete och samtal som leder framåt i politiken, på arbetsplatser, i skolmiljöer och i civilsamhället.
Metoo visar att hela skalan av förminskande av kvinnor, från skämten till hat och våld, är både samhällelig, kulturell och strukturell. Därför krävs det ett arbete på bred front för att metoo ska leda till den förändring som krävs. I december presenterade vi ett åtgärdsprogram där vi samlade ihop de olika delar som vi står för, och där finns både normer och hårdhandskar.
Vi anser att vi måste få till en förbättrad sex- och samlevnadsundervisning med högre kompetenskrav på dem som undervisar. Vi vill att undervisning i sex- och samlevnad ska bli obligatorisk på lärarutbildningen, att Skolverket får ett uppdrag att bistå skolor med nödvändig utbildning och kontinuerliga utvärderingar samt att skolhuvudmännens skyldighet att ge elever bra sex- och samlevnadsundervisning görs tydlig, så att ansvarsutkrävande underlättas. Porren måste också lyftas in.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Vi vill höja straffen för sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Straffen för samtliga våldtäktsbrott måste höjas. Preskriptionstiderna för sexualbrott behöver också förlängas. Vi vill göra det enklare att säga upp personer som begår sexuella övergrepp eller trakasserar sina kollegor. Vi säger också att vi behöver stärka tjej- och kvinnojourernas arbete så att de får stabilitet och ett hållbart arbetssätt. Vi vill satsa ytterligare så att det räcker till en heltidsanställd på varje kvinno- och tjejjour i Sverige.
Vi tycker att anslagen till Nationellt centrum för kvinnofrid behöver höjas kraftigt. Det är ett kunskapscenter som finns tillgängligt för resten av Sverige och som har möjlighet att sprida kunskap på ett sätt som gör att fler får tillgång till den. Vi vill att fler kvinnor ska få kännedom om och del av denna verksamhet.
Alla dessa förslag är av förebyggande karaktär och normerande, och de är insatser för att möta ett ökat behov. För om det nu äntligen går att prata om detta måste också insatserna från samhället svara upp mot det. Annars kommer man snart att tystna igen.
Fru talman! Det var mycket olyckligt att förra året, då metoo briserade, var det år då Nationellt centrum för kvinnofrid kämpade för sin existens. I regeringens vällovliga ambition att stärka arbetet med en ny jämställdhetsmyndighet för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen blev det samma område - jämställdhetsområdet - som skulle stå för fiolerna.
NCK, Länsstyrelsen i Stockholm med dess uppdrag mot trafficking och prostitution och Länsstyrelsen i Östergötland med dess arbete mot hedersvåld skulle alla tre stängas ned och flyttas över till en myndighet som då inte ens fanns. Det var en flytt som inte lät sig göras lika lätt i verkligheten som i ett budgetpapper på departementet.
Den kunskap som byggts upp riskerade att försvinna, och den miljö som framför allt NCK skapat på Uppsala universitet i samarbete med berörda myndigheter var plötsligt ingenting värd. Efter ett år av turbulens fick regeringens utredare krypa till korset, och verksamhet efter verksamhet blev kvar: Kunskapsbanken, högskole- och universitetsutbildningarna och Kvinnofridslinjen.
Från Centerpartiets sida vill jag vara väldigt tydlig: Vi tycker att NCK gör ett viktigt arbete. De har under sina många år byggt ett förtroende i frågorna som gör att yrkeskategorier nu läser in poäng på området i stället för att håna det som partsinlagor. Det förtroende och den kunskap som de samlat på sig genom klinisk verksamhet, forskning och alla samtal till Kvinnofridslinjen flyttar man inte med ett klipp-ut-och-klistra-in i en budget.
Vi vill att dessa nätverk, denna kunskap och denna miljö ska ha ett fortsatt uppdrag som kompetenscentrum och få utökade resurser, för det finns mycket mer att göra - att bygga vidare på det som finns i stället för att riva ned, som regeringen valde att göra.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Fru talman! Frågan om kvinnors och mäns lika rättigheter skär genom alla politikområden, metoo likaså. Demokratiska rättigheter, ekonomisk frihet och kroppslig integritet är alla tre viktiga storheter för att vi ska nå ett jämställt samhälle.
Vi har sex jämställdhetspolitiska mål. Ett av målen särskiljer sig genom att det handlar om något som inte bara är ett hinder för jämställdhet utan också oftast bryter mot lagen, och det är mäns våld mot kvinnor.
För att uppnå alla tre delar krävs ett systematiskt arbete med alla de uppsatta målen. I detta arbete finns oändliga utmaningar, som Jämställdhetsmyndigheten har att bita i. De har att göra rätt länge utan att behöva ta över vad andra redan har gjort.
Vi har en mycket uppdelad arbetsmarknad. Kvinnors företagande är satt under hot, inte bara av krav från finansiärer och marknaden utan i allra högsta grad av nuvarande regering. Vi har osakliga löneskillnader. Ansvaret för familj och hem ligger fortfarande tungt på kvinnorna, särskilt i LO-kollektivet. Trots att kvinnorna är mer välutbildade sedan länge tar det stopp alltför långt ned på karriärstegen. Vi väljer fortfarande utbildning och arbete efter kön. Kvinnor har betydligt högre sjukskrivningstal. Nyetablerade kvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Och vi har fortfarande - 2018 - inte haft en kvinna på statsministerposten. Men den saken kan i och för sig lösas i höst.
Så nog finns utmaningar på området - nog med utmaningar för Jämställdhetsmyndigheten att hugga tag i - utan att vi behöver avlöva dem som redan byggt upp kunskap och kompetens.
Centerpartiet har föreslagit en genomgripande utredning för att kartlägga kostnaderna för ojämställdhetens konsekvenser, för att bättre kunna bedöma vilka åtgärder som behövs och var insatserna gör bäst nytta.
Om metoo varit och är en revolution och har fått många fler att förstå det som många av oss sagt länge skulle en sådan utredning även vara en murbräcka för politiska förslag som skulle göra skillnad. Vi skulle säkerligen inte vara helt överens då heller, men vi skulle bygga våra olikheter på en gemensam grund av kunskap.
Jag står självklart bakom alla våra reservationer och vårt särskilda yttrande men yrkar för tids vinnande bifall bara till reservationerna 2 och 11.