Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Anf. 38 Ann-Sofie Lifvenhage (M)

Fru talman! På agendan den närmaste stunden i kammaren står jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

I Sverige ska rättigheter, skyldigheter och möjligheter gälla lika för alla, oavsett vem man är och var man kommer ifrån. Kön ska inte begränsa individens frihet. Och vi har alla ett eget ansvar - som individer, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och medmänniskor - för att både kvinnor och män ska kunna komma till sin fulla rätt.

Jämställdhet är för mig i grund och botten en frihetsfråga. Strävan efter ett jämställt samhälle grundas i allas lika värde och har som målsättning att individen ska ha makt och möjlighet att själv välja hur hon eller han vill leva sitt liv.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder - något som vi ska vara stolta över. Men på senare år har vi sett att utvecklingen i flera delar har stannat av. I andra delar går utvecklingen till och med åt helt fel håll.

Kvinnor tjänar mindre än män, och kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män. Det påverkar kvinnor ekonomiskt, både här och nu och vid sjukdom och arbetslöshet. I slutändan påverkar det även pensionen.

Kvinnor i Sverige äger dessutom betydligt mindre än männen. Att kunna ha egna sparpengar, att ha möjlighet att äga sin del av bostaden och att kunna skapa sig en egen bas och en trygghet som gör att man inte är beroende är en frihetsfråga.

Utrikes födda kvinnor har en särskilt svag ställning på arbetsmarknaden. Det finns också könsskillnader vad gäller ohälsa där kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män och där kvinnor lämnar arbetslivet i förtid i större utsträckning än män.

Mäns våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck är ytterligare allvarliga samhällsproblem som orsakar både fysiskt och psykiskt lidande. Det är viktigt att samhället markerar och agerar kraftfullt mot dessa brott. Ingen har rätt att begränsa någon annans liv.

Fru talman! Även om Sverige har kommit långt och kan vara en förebild för andra länder i mycket har vi fortfarande omfattande problem och områden där det krävs förändring. Vad gäller ekonomisk jämställdhet kan vi se att utvecklingen i stort sett har stannat av. I många hänseenden börjar det när första barnet föds. Det är då den stora skillnaden mellan mäns och kvinnors tidsanvändning etableras. Så länge kvinnor tar på sig ett oproportionerligt ansvar för det obetalda hemarbetet kommer ekonomisk jämställdhet att bli svår att uppnå.

För många är det svårt att överblicka de långsiktiga effekterna av valen och sambanden mellan föräldraskapet, ansvaret för obetalt hemarbete och till slut pensionen. Därför anser jag att relevanta myndigheter bör få i uppdrag att informera blivande föräldrar om sannolika effekter av olika val, så att fler kan fatta välinformerade beslut.

Här gör starka förebilder inom till exempel skolan en extremt stor insats. Lärare som ms Tone Grönnslett på British Junior i Eskilstuna och Patrik Göransson på Frejaskolan i Gnesta är exempel på kvinnor och män som genom sitt agerande som tydliga förebilder och som genom sin undervisning och sitt rektorskap sätter ribban högt. De öppnar dörrar för sina elever, oavsett kön eller bakgrund, och har högt ställda förväntningar på alla sina elever. Dessutom guidar de med tydlig hand och varmt hjärta mot framtiden.

Det är föräldrarna som fostrar sina barn och som tar ansvar för att barnen ges samma möjligheter och lär sig om rättigheter och skyldigheter och om respekten för varandra och sin omgivning. Vad Anna och Carl-Johan lär sina söner Arvid och Oscar spelar roll, precis som det spelar roll vilka förebilder och hur mycket plats Peters och mina döttrar - Lovisa, Ebba och Alice - självklart ska ha och ta i vårt samhälle. Föräldrar spelar roll. Skolan spelar roll. Samhällets krav och högt ställda förväntningar spelar roll.

Fru talman! Friheten ska gälla alla människor i vårt land, men just nu finns det mycket som tyder på att hedersförtrycket ökar. Undersökningar visar att så många som var sjätte niondeklassare i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö lever under hedersförtryck. Hederskulturen hör inte hemma i ett modernt samhälle, och den ska bekämpas med alla tillgängliga medel.

Beslut om det egna livet och den egna kroppen ska fattas av den enskilde, inte av självutnämnda moralpoliser som sprider en lära som är både förlegad och förtryckande, särskilt mot kvinnor. Därför vill Moderaterna kartlägga förekomsten av moralpoliser och genom ett särskilt brott, olaga frihetsbegränsning, kriminalisera att någon genom tvång eller otillbörliga påtryckningar förmår andra att följa regler och instruktioner som syftar till att upprätthålla en viss persons eller grupps heder. Brottet ska kunna leda till fängelse. Hederskultur har ingen plats i Sverige.

Fru talman! Ett annat område där utvecklingen går åt fel håll är våld i nära relationer. Var tredje vecka mördas en kvinna av sin partner i Sverige. I åtta av tio fall är brottsplatsen någon av de inblandades hem, en plats där människor med rätta förväntar sig att vara i trygghet. En stor del av våldet i nära relationer är dessutom sexuellt.

Många som har utsatts för denna typ av brottslighet känner fortfarande inte att det är meningsfullt att anmäla för att rättskipningen ska få ha sin gång eftersom det är få av dessa brott som klaras upp. Det är en utveckling som måste stoppas. Allt våld är oacceptabelt, och insatser mot olika former av relationsvåld måste ske i bättre samverkan mellan polis, sjukvård och socialtjänst. Den som har utsatts för brott ska få stöd, hjälp, skydd och ett kunnigt och bra bemötande genom hela rättsväsendet. Brottsutsatta kvinnor ska inte behöva vänta på att ett kontaktförbud bryts innan det beslutas om fotboja. En långsiktig finansiering av kvinnojourerna måste också säkras.

Det behövs även en kraftfull markering av hur allvarligt samhället ser på våldtäktsbrott. Vi vill höja straffet för våldtäkt av normalgraden. Smaka på det ordet: normalgraden! Det är skamligt att det ens finns.

För att nå målen krävs det att utredningsverksamheten stärks, att brottsoffren får det stöd de behöver och att straffen skärps så att de står i proportion till brottens allvar. Vi moderater anser att straffet för den som gör sig skyldig till att tvinga sig på en annans kropp mot dennes vilja ska höjas till minst tre år.

Fru talman! Det kan låta mörkt när vi ser vad vi har kvar. Viktiga reformer, som barnomsorg och äldreomsorg, finns på plats, och vi har kommit en bra bit på vägen. Men nu krävs det bitvis tufft arbete med attitydpåverkan för att ta nästa självklara men också stora kliv.

Med föräldrar som tar ansvar, med lärare som visar dörrar att öppna på vägen, med goda förebilder inom föreningslivet och med ett gemensamt samhälle som bygger på kunskap om vad som gör skillnad på riktigt är vi många som har möjlighet att sätta ribban högt och komma i mål. Jämställdhet handlar inte om att den ena parten vinner och att den andra förlorar. Såväl män som kvinnor och samhället i stort gynnas av ökad jämställdhet.

I ett jämställt Sverige där rättigheter, skyldigheter och möjligheter gäller lika för alla, oavsett vem man är eller var man kommer från, där kön inte begränsar friheten och där kvinnor och män ska kunna känna sig trygga såväl i sitt eget hem som ute i samhället kan alla komma till sin fulla rätt.

Vi står självklart bakom alla våra reservationer, men jag vill för tids vinnande yrka bifall endast till reservation nummer 1.

(Applåder)

Anf. 39 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Det är med stolthet jag står här i riksdagens kammare för att göra min, mitt partis och inte minst väljarnas röst hörd i denna debatt. Jag vill tacka alla förkämpar för att vi kvinnor för 100 år, 2 månader och nästan 3 veckor sedan äntligen fick göra våra röster hörda i riksdagen och för att vi i dag kan fortsätta att utveckla jämställdheten i vårt land.

Fru talman! Med den äran vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 32, där vi menar att alla former av kvotering och positiv särbehandling utifrån kön ska avvecklas.

Vi anser att idén med kvotering helt missar målet om ett jämställt samhälle. Kvotering tar inte hänsyn till individen utan innebär en positiv särbehandling av en grupp människor och medför samtidigt en negativ särbehandling av en annan. Detta återspeglar sig i allt från att regeringen vill bestämma hur många föräldradagar du får ta ut till om du kan driva ett eget företag eller, via EU, vem som ska få sitta i en bolagsstyrelse. Det visar på en total avsaknad av respekt för familjens egen förmåga att avgöra vem som vill eller kan vara föräldraledig liksom vem som vill eller kan göra karriär.

Inte sällan är som bekant även kvinnor egna företagare, men det vill regeringen tydligen stoppa genom att bedriva en politik som stjälper i stället för hjälper hårt arbetande skattebetalare. Saknar Socialdemokraterna helt och hållet konsekvenstänk, och inser de inte följderna av sina politiska idéer? Här finns en stark och tydlig skiljelinje oss emellan. Tvärtemot Socialdemokraterna är Sverigedemokraternas syn att familjer och individer själva är kloka nog och har förmågan att skapa sig en vardag som fungerar bäst för dem.

Fru talman! Ibland händer det som inte får hända, och de första nedsättande orden uttalas eller det första slaget landar på en svidande kind och kan resultera i åratal av misshandel. När vi talar om våld i nära relationer innefattar det alla delar: våld mot kvinnor, mot män, mot äldre, i heterosexuella och i samkönade relationer. Vi behöver stärka upp samhällets skyddsnät för samtliga som drabbas. Det bästa skyddet mot våldet är ju såklart att det aldrig sker. Därför måste det förebyggande arbetet utökas och en nollvision mot att någon utsätts för våld i nära relation vara ett mål.

Tyvärr bedöms mörkertalet av drabbade vara stort. Alla som utsätts för våld anmäler inte detta. Kunskapen om vad som egentligen är en brottslig handling brister också, och vi måste se till att ingen tveksamhet om detta finns.

Mäns våld mot kvinnor utgör utan tvivel den största andelen av det våld som människor utsätts för av närstående, vilket gör att det ofta är detta specifika våld som partierna debatterar. Jag vill dock belysa att de andra inte är bortglömda.

Sverigedemokraterna har valt att driva det politiska genom två kommittémotioner, Våld i nära relationer och Mäns våld mot kvinnor, för att belysa att mäns våld mot kvinnor utgör den tveklöst vanligaste problematiken, utan att tappa bort lämpliga åtgärder för exempelvis våld som sker i samkönade relationer. Där saknas nämligen statistik helt och hållet, vilket vi förespråkar ska tas med i de mätningar som görs.

Mäns våld mot kvinnor drabbar kvinnor och deras eventuella barn hårt. Barnen rivs upp från sin trygghet, skola och kamrater då det i dag är de som tillsammans med sina mödrar får hållas i säkerhet från förövaren i stället för det självklara omvända. Våld i nära relationer och hedersrelaterat våld är ett stort hot mot vår jämställdhet.

Fru talman! Häromdagen läste jag en text som löd på följande sätt: "Kvinnorättsrörelsen började med frihet och rösträtt och slutade med hedersförtryck och burka." Jag vill dock inte sträcka mig så långt att jag instämmer i påståendet. Men visst väcker texten tankar, och visst ligger det någonting i den?

Vi måste stoppa utbredningen av hedersförtryck i vårt land. Vi ska inte acceptera att medeltida värderingar begränsar vare sig flickors, tjejers eller kvinnors rätt till självbestämmande. Hedersproblematikens utbredning i Sverige är en konsekvens av en fullständigt misslyckad migration, för att inte tala om en fullständigt obefintlig integration.

Regeringen, som enligt egen utsago drabbats av snällism och därmed inte har ställt tillräckliga krav på nyanlända, har för länge sedan tappat kontrollen. I höstens val kan vi äntligen få till stånd en annan regering, en regering som med Sverigedemokraternas öppna ögon ser problemen komma och som tar ansvar för att vårt land håller samman och är en trygg plats att leva och verka på. Det är vi skyldiga alla medborgare, inte minst alla dem som på olika sätt drabbas av den utbredda grova brottsligheten.

Fru talman! Varken demokrati eller jämställdhet kan tas för given, och den lever vidare enbart om vi fortsätter att kämpa för den. Vi ser att självbestämmandet just nu hotas i Ukraina. Ni som tvingas utkämpa denna strid, inte bara för er själva utan för hela Europa, finns ständigt med i tankarna. Må änglarna vaka över er!

I detta anförande instämde Michael Rubbestad (SD).

Anf. 40 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Kvinno- och tjejjourernas arbete bygger på en idéburen grund utan vinstintresse och är en uppskattad tillgång för samhällets gemensamma strävan att motverka våld. Kvaliteten på jourernas stöd lovordas ofta högljutt och från många håll. Men det finns en skillnad i de olika politiska förslagen för hur jourernas framtid ska säkras.

De idéburna jourerna har en avgörande funktion som röstbärare för kvinnor och barn. Den rösten är och har alltid varit avgörande för jämställdhetsarbetet, detta till skillnad från det ökande antalet privata aktörer, vars plats på "marknaden" medför en risk för att jourrörelsens mångåriga erfarenhet och kunskap utarmas.

Ett viktigt bidrag är utbildning och information till beslutsfattare och yrkesgrupper som möter våldsutsatta i sitt arbete. All denna kunskap och erfarenhet och det ideella engagemanget riskerar att konkurreras ut till förmån för privata vinstintressen när skyddet av våldsutsatta tjejer, barn och kvinnor konkurrensutsätts.

Fru talman! Det har skett en ökning av privat drivna skyddade boenden sedan 2012. Enligt Socialstyrelsen har antalet till och med fyrdubblats på drygt fem år. Vart tredje boende drivs i dag i privat regi med vinstintresse. Som orsak till ökningen uppges bland annat att aktörer som tidigare arbetat med ensamkommande nu har börjat erbjuda skyddat boende och att det är enkelt att starta ett skyddat boende om företaget har tillgång till fastigheter.

Det är inte reglerat vad ett skyddat boende är eller vem som får driva ett skyddat boende. Krav på bemanning eller kompetens hos personalen är inte formulerat, och det finns aktörer som helt saknar erfarenhet inom området. En aspekt som sällan belyses i den allmänna debatten är att arbetet med våldsutsatta faktiskt innebär mer än bara tak över huvudet.

Förutom skydd hos jourerna ingår oftast flera delar, till exempel samtalsstöd, gruppverksamhet, praktisk hjälp, barnverksamhet och chatt- och mejlstöd. Forskning visar att dessa sammanhållna insatser bidrar till att öka självkänslan och välbefinnandet hos den som är våldsutsatt. Rådgivning och stöd som ges samtidigt med skydd och ett tryggt boende är väldigt viktigt för möjligheten att bryta upp från en våldsam relation.

Fru talman! Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen tidigare lyft upp frågan om kvinnojourernas framtid och behov av en stabil finansiering. I dag drivs verksamheten oftast i projektform och är beroende av tillfälliga satsningar. Den ökade graden av privatisering inom området hotar hela den ideella stödverksamheten och all kunskap som byggts upp under år av jourkvinnors arbete med utsatta kvinnor och barn. Vi vill skydda och bibehålla starka fristående kvinnojourer. Deras viktiga arbete med utsatta kvinnor ska inte bedrivas som affärsverksamhet.

Fru talman! Kvinnojourerna beskriver att efterfrågan på stöd och hjälp från våldsutsatta har ökat under tiden som coronapandemin har pågått. Detta antas bero på att isolering i hemmet har lett till en ökning av våld i nära relationer. När kvinnor blir utsatta för våld drabbas även barn och unga, och familjer vars tillvaro blivit extra ansträngd till följd av exempelvis arbetslöshet, distansundervisning och trångboddhet är särskilt utsatta.

Kvinnojourerna behöver kontinuerlig och tillräcklig finansiering för att kunna bedriva ett fungerande arbete på lång sikt, särskilt nu med tanke på konsekvenserna av pandemin. Långsiktiga och stabila lösningar är av största vikt.

Fru talman! Jag vill även tala om det våld som förekommer i samkönade relationer och som tyvärr ofta är väldigt osynligt och inte uppmärksammas i samma utsträckning som våld i andra nära relationer. Hbtqi-personer söker inte heller hjälp i samma utsträckning som andra, och det är ofta tätt sammankopplat med att vård och stöd många gånger utgår från ett heteronormativt perspektiv.

Till skillnad från utskottet anser jag att frågorna om våld i nära relationer för hbtqi-personer inte ges tillräcklig uppmärksamhet. Jag beklagar att man inte ser behovet av ytterligare åtgärder. Det är av största vikt att åtgärder vidtas nu för att synliggöra och förbättra situationen för denna grupp.

Jag ser även ett fortsatt behov av en generell kompetenshöjning hos myndigheterna när det gäller just dessa personers utsatta situation och vill verkligen framhålla vikten av att hbtqi-perspektivet finns med i analyser och åtgärdsplaner från start.

När det gäller betänkandet och frågor kring jämställdhetsarbetet har Vänsterpartiet en väldig massa bra politik. Men jag väljer att yrka bifall bara till reservation nummer 16.

Anf. 41 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation 25 under punkt 8 men står naturligtvis bakom alla våra reservationer.

När en av mina döttrar gick i mellanstadiet blev hon god vän med en flicka från Mellanöstern, men de kunde bara umgås på rasterna. Flickan - vi kan kalla henne Leila - fick inte följa med hem till min dotter. Hennes äldre bröder kontrollerade henne, allt hon gjorde och vilka hon umgicks med.

När flickorna kom upp i högstadiet blev det ännu svårare. Precis som alla andra tjejer hade Leila framtidsdrömmar om vad hon ville utbilda sig till, vad hon ville arbeta med och vem hon ville vara tillsammans med. Men hon var rädd, livrädd, för familjen hade andra planer för henne. Det var redan bestämt att hon skulle giftas bort till en äldre man redan till sommaren. Om hon vägrade var hon övertygad om att hon skulle bli dödad.

En dag kom inte Leila till skolan. Efter några dygn stod det klart att hon hade rymt till Stockholm och tagit sin tillflykt till ett skyddat boende. Där fick hon skydd under en tid. Men socialtjänsten arbetade för en återförening med familjen, och efter en tid kom hon tillbaka. Men hon var inte glad. Kontrollen var ännu mer påtaglig efter rymningen.

Fru talman! Den här berättelsen är ett exempel på hur tiotusentals flickor och kvinnor har det i vårt land i dag. Även pojkar lever under familjers kontroll och beslut om vad de ska utbilda sig till och vem de ska gifta sig med.

Sverige måste bli bättre på att stå upp för dessa ungdomars och vuxnas rättigheter. Varje människa har rätten till sitt eget liv. Det gäller även dem som lever i en miljö där familjens heder är överordnad individens frihet.

Arbetet för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck måste intensifieras. Regeringen behöver vidta ytterligare åtgärder för att kommunerna ska ha kunskapsstöd och för att kvalitetssäkra kompetens och samordningsansvar för hedersrelaterade frågor. På varje skola behöver det till exempel finnas handlingsplaner för hur man ska gå till väga om man misstänker att en elev, som Leila, lever under hedersförtryck.

Våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Våldet drabbar kvinnorna inte bara direkt utan även indirekt genom rädslan som begränsar friheten. Regeringen behöver kraftsamla arbetet för att förebygga och skydda kvinnor mot våld.

Fru talman! Varje människa är oavsett kön ett mål i sig, inte ett medel för någon annan. Ingen har rätt att godtyckligt begränsa eller bestämma över en annan människa.

Kristdemokraterna anser att den jämställdhetspolitiska debatten behöver förändras. Det är de verkliga problem som kvinnor möter som vi behöver belysa i stället för att ägna oss åt symbolprojekt.

Det behövs en ny inriktning för jämställdhetspolitiken med en annan syn på balansen mellan arbete och familj och med mer valfrihet och flexibilitet. En sådan samhällsförändring görs inte på en kafferast. Viktiga steg är att reformera kvinnosjukvården, att underlätta kombinationen av familjeliv och arbetsliv, att stärka kvinnors ekonomi och att stoppa våldet mot kvinnor och hedersförtrycket.

Möjligheten att kombinera familjeliv och arbetsliv är avgörande för att både mammor och pappor ska kunna vara närvarande föräldrar och samtidigt kunna försörja sig själva och sin familj. Det måste vara tillåtet att välja på vilket sätt man som förälder vill prioritera sitt liv utifrån sina förutsättningar, önskemål och olika perioder i livet. Regeringen bör lägga om inriktningen för jämställdhetspolitiken och öka förutsättningarna för familjerna att göra egna val utifrån sådana utgångspunkter.

Regeringen bör också tydligare slå vakt om ett familjevänligt arbetsliv. Det behöver finnas en attityd och en kultur på arbetsmarknaden där det är accepterat att småbarnsföräldrar går ned i arbetstid eller har flexibel arbetstid.

Föräldralediga ska inte missgynnas i sin löneutveckling. Därför finns det i dag ett så kallat missgynnandeförbud i föräldraledighetslagen. Men regeringen bör ge Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att informera arbetsgivarna om föräldraledighetslagen och att även föräldralediga har rätt till lönerevision, så att de inte släpar efter. DO bör också få i uppdrag att göra en fördjupad studie av i vad mån den här typen av diskriminering eller missgynnande av föräldrar och gravida förekommer i arbetslivet.

För att föräldralediga inte ska tappa kontakten med arbetslivet vill Kristdemokraterna införa så kallade keep in touch-program som ett strukturerat sätt att hålla engagemanget och informationen igång mellan den föräldralediga och arbetsplatsen.

Fru talman! Arbetsgivare bör kunna kräva av sin personal att de visar ansiktet på arbetsplatsen. Det är nödvändigt för samspelet med kollegor, underordnade, överordnade och kunder. Religionsfrihet är viktigt att värna, men vissa element kan vara hindrande för vad som är normal mellanmänsklig interaktion. Därför menar vi att diskrimineringslagstiftningen behöver förtydligas, så att det inte råder några tveksamheter om vad som gäller i liknande situationer på arbetsplatser.

Arbetet inom diskrimineringsområdet behöver breddas och tydligare inkludera även religiös förföljelse, inklusive sådan förföljelse som är riktad mot kristna. Många personer i Sverige utsätts för brott på grund av sin tro. Många asylsökande har drabbats av hot eller våld på grund av sin tro, särskilt sådana som har konverterat från en tro till en annan. Religionsfriheten måste vara en självklarhet i samhället. Därför bör religionsdialog uppmuntras och tydliga markeringar göras mot alla former av hat på grund av religiös tillhörighet mot judar, muslimer, kristna eller människor med andra trosuppfattningar. Regeringen bör därför vidta fler åtgärder än hittills för att motverka diskriminering på grund av religion eller annan trosuppfattning.

Hur gick det då för Leila, som jag berättade om i början? Hon upplevde sig sviken av socialtjänsten, som hade tagit henne tillbaka till hennes kontrollerande familj. När sommaren kom åkte familjen till hennes hemland på semester. Leila var tvungen att följa med, även om hon var skräckslagen för vad som väntade.

När skolan började i augusti igen var hennes bänk tom. Hon kom aldrig tillbaka. Alla band klipptes. Övriga familjen flyttade till en annan ort där Leila inte var känd och inte frågades efter. Blev hon bortgift? Hur behandlades hon i så fall av sin man? Eller blev hon dödad i hederns namn, precis som Fadime Sahindal som hon så ofta pratade om? Hon levde i en liknande kulturell kontext och visste att Fadimes öde mycket väl kunde bli hennes eget.

Jag vet inte vad som hände med henne, och det vet inte heller hennes klasskamrater. Men må det inte ske igen. Vi har ett ansvar för att alla som bor i vårt land får leva i frihet.

Anf. 42 Malin Danielsson (L)

Fru talman! Jämställdheten världen över har tagit en rejäl törn det senaste året. Nästan 4 miljoner, framför allt kvinnor och barn, är just nu på flykt från Ukraina på grund av Rysslands avskyvärda krig mot landet. Tyvärr börjar nu rapporter om hur kvinnor och barn på flykt utnyttjas av människohandlare att komma.

Det beräknas att 2,6 miljoner flickor inte kommer tillbaka till skolan i de afrikanska länderna söder om Sahara efter skolstängningarna i spåren av pandemin. I stället för att återvända till skolbänken och bygga sin och sina länders framtid tvingas de att arbeta för att försörja familjen, gifts bort eller har blivit gravida.

Förra veckan när flickorna i Afghanistan äntligen skulle få gå tillbaka till skolan igen fick de vända i dörren då den kvinnofientliga talibanregimen hittat på nya regler för att förhindra flickors rätt till utbildning.

I Texas har aborträtten i princip avskaffats då aborter efter vecka 6 har förbjudits. Privatpersoner har fått rätt att stämma läkare som utför aborter eller andra som hjälper till genom att till exempel skjutsa den gravida till abortkliniken.

När man jämför med flickors och kvinnors situation i andra länder har vi det rätt bra i Sverige, till och med fantastiskt bra. Men det innebär inte att vi kan slå oss till ro och vara nöjda, fru talman. När Liberalerna bjöd in en rad experter och forskare till ett seminarium här i riksdagen visade deras grundliga genomgång av hur långt vi nått med de jämställdhetspolitiska målen att det är uppenbart att utvecklingen går på tok för långsamt och ibland till och med bakåt i Sverige.

Fortfarande är gapet mellan en mans och kvinnas livsinkomst 3,6 miljoner kronor, och gapet har inte minskat på 25 år.

Fortfarande dör i snitt 15 kvinnor varje år på grund av mäns våld mot kvinnor. För den kvinna som vill lämna en destruktiv relation finns det inte bara en risk för ett upptrappat våld från mannen hon lämnar utan även en risk för att mötas av ett rättsväsen som inte är hållbart ur ett jämställdhetsperspektiv.

Fortfarande finns det unga i vårt land som på grund av heder inte får leva sitt liv som de själva vill utan där familjen bestämmer över vem de ska få, och framför allt inte få, träffa och förälska sig i.

Fru talman! Listan kan tyvärr fortfarande göras lång över problemen på jämställdhetsområdet i Sverige. Trots det finns de som tycker att Jämställdhetsmyndigheten är onödig och att övriga myndigheter själva ska sätta ljuset på jämställdhetsfrågorna. Men vi vet att det inte räcker.

Vi tror att det är precis tvärtom. Det behöver finnas en jämställdhetsmyndighet som belyser de problem som finns inom jämställdhetsområdet. Det är en myndighet som lyfter upp att det saknas uppgifter om skillnader mellan mäns och kvinnors ägande. Den granskar Arbetsförmedlingen och visar att de gör skillnad mellan män och kvinnor när det gäller att ge de insatser som rustar för arbete.

För oss liberaler är ekonomisk självständighet grunden för individuell frihet. Det är ett stort samhällsproblem att kvinnodominerade yrken systematiskt värderas lägre än mansdominerade yrken. Vi kan bland annat konstatera att lönerna för kvinnodominerade akademikeryrken inom den offentliga sektorn har släpat efter. Utbildningspremien är låg i många yrken där flest kvinnor arbetar jämfört med de relativt höga löner som råder inom mansdominerade yrken där kraven på utbildningsnivå är lägre.

Lönerna bör baseras på kompetens, inte på arbetstagarnas könsidentitet. Vi anser därför att regeringen bör vidta åtgärder för att bryta mönstret med lägre löner i kvinnodominerade akademikeryrken.

Likaså behöver det göras mer för att pressa tillbaka de ofrivilliga deltiderna. Att arbeta deltid kan vara ett frivilligt beslut för att möjliggöra tid till annat. Men det ser inte ut så i verkligheten i väldigt många fall. Deltidsarbete är i alldeles för många fall ett ofrivilligt val som främst drabbar kvinnor som förväntas ta hand om hem och familj i större utsträckning än vad män gör.

Det finns också undersökningar som visar på att det kan finnas en risk med hemarbete, som vi ser mycket mer av nu sedan pandemin. Hemarbetet befäster den icke-jämställda uppdelningen av det obetalda arbetet. Vi anser därför att regeringen behöver ge en lämplig myndighet i uppdrag att följa hur ökat hemarbete påverkar jämställdheten.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor påverkar inte bara kvinnorna. Det påverkar även barnen. En rapport som Jämställdhetsmyndigheten nyligen tagit fram visar att våldet relativiseras vid tvister om vårdnad, umgänge och boende. Uppgifter om våld och andra övergrepp vägs inte in i domstolarnas beslut om vårdnad, och det saknas ett enhetligt sätt att hantera riskbedömningar.

Våld och övergrepp är tyvärr vanligt förekommande. I de 814 fall som myndigheten granskade förekom det uppgifter om våld och övergrepp i 64 procent av fallen. I 60 procent av fallen har domstolen gått på den överenskommelse som finns mellan föräldrarna, trots att det går att anta att maktförhållandet mellan föräldrarna inte har varit jämställt på grund av våldet. Det kan leda till att barn tvingas till umgänge med en våldsam förälder.

Granskningen visar också att det är vanligt att våld och övergrepp beskrivs som samarbetssvårigheter eller konflikter i domstolarnas handlingar. Detta är en av alla de svårigheter en kvinna som lämnar en våldsam man konfronteras med när hon behöver ta hjälp av rättsväsendet efter separationen. Det är orimligt, precis som det är orimligt att ett barn ska tvingas till umgänge med en förälder som är våldsam.

Rättsväsendet behöver granskas ur ett jämställdhetsperspektiv. De kvinnojourer som finns där och hjälper och stöttar kvinnorna som flytt från sina män behöver få ett långsiktigt stöd för sin verksamhet.

Fru talman! Tack vare Liberalerna kommer det nu att göras en nationell kartläggning av omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck samt inrättas ett nationellt kompetenscentrum. Att bryta det hedersrelaterade förtrycket är en av vår tids största frihetsfrågor. Det är viktigt att synliggöra det hedersrelaterade våldet och förtrycket i samhället.

För att effektivt motverka alla former av detta måste vi också ha ett tydligt hbtqi-perspektiv i alla insatser. Den här typen av våld och förtryck i allmänhet är svår att kartlägga. Svårigheterna blir ännu större att bryta tystnaden och minska mörkertalet är det gäller våld och förtryck som drabbar hbtqi-personer. Därför bör regeringen skyndsamt ta initiativ till att fördjupa kunskapen om det hedersrelaterade våldet och förtrycket mot hbtqi-personer.

Slutligen, fru talman, några ord om betänkandets andra område, diskriminering. Ingen ska behöva utsättas för diskriminering i vårt land. Men det händer tyvärr, och antalet anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen ökar. Dock ser vi att många anmälningar inte leder till någon åtgärd eftersom det bedöms inte ligga inom ramen för lagen. En närmare analys av den samlade mängden anmälningar borde kunna ge kunskap om både eventuellt behov av lagjusteringar och behov av förbättrad information till allmänheten.

Vi anser att regeringen bör tillsätta en sådan utredning med uppdraget att göra en översyn av diskrimineringslagen. Dessutom vill vi att Sverige flyttar fram positionerna i EU när det gäller diskriminering. Inom EU har det i drygt tio år diskuterats ett antidiskrimineringsdirektiv som även omfattar sexuell läggning.

När Sveriges ordförandeskap i EU nu närmar sig anser vi att regeringen bör arbeta vidare för att antidiskrimineringsdirektivet slutligen ska kunna antas. Regeringen bör vara aktiv och se till att arbetet också ska inkludera alla transpersoner i EU:s diskrimineringslagstiftning.

Vi står bakom samtliga våra reservationer. Men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 5.

Anf. 43 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Han minns inte tiden när pappa fortfarande bodde hos honom. Han minns bara varje löfte om att de ska ses, fira jul ihop och gå på fotboll. Men när pappa inte dyker upp utdöms aldrig något vite. Ingen polisbil hämtar honom för att umgås med sin son. Sonen har förlorat rätten till sin far. Pappan har valt bort honom.

Hon är fyra år gammal. Familjens säkerhet vilar i hennes händer. Hon får inte berätta för pappa vad hennes förskola heter, var Icabutiken ligger och namnen på förskolekompisarna, för då kan han räkna ut var mamma bor. Och mamma har skyddade personuppgifter för att pappa har hotat att döda henne. Hon är fyra år. Det är viktigt att hon inte berättar.

När hon inte vill träffa sin pappa riskerar mamma vite. Polisen hämtar barn mot deras vilja för att tillgodose en våldsam pappas rätt att umgås med sina barn. Så ser det ut i Sverige i dag. Och man frågar kvinnor som lever med våldsamma män varför de inte lämnar relationen. Ett svar är rädslan för att det en dag ska stå en polisbil utanför dörren och att polisen med våld ska föra bort ett barn som är livrädd till en pappa som är våldsam.

Fru talman! Det är lätt att tro att det inte är sant - att vi inte gör så här i Sverige. Men faktum är att den rapport som Jämställdhetsmyndigheten nyligen presenterade, som handlar om domar i vårdnadsmål, umgängesmål och boende för barn vars föräldrar har separerat, visar att barnrättsperspektivet inte sällan brister. Det finns alltså en risk att barn kan tvingas bo och ha umgänge med en våldsam förälder.

I förra veckan träffade jag några av de mammor som lever gömda. Med risk för sin egen säkerhet tog de sig till Stockholm för att berätta om det helvete som de står ut med varje dag. För de vet att om de inte orkar hamnar deras barn på heltid hos de pappor som har varit våldsamma. Det är pappor som har utsatt sina barn för skräcken att inte veta om mamma ska överleva nästa misshandel i rummet bredvid och som till och med har utsatt sina barn för våld.

Fru talman! Det är ett svek. Det är ett svek mot kvinnorna, och det är ett svek mot barnen. Ja, barn har rätt till alla sina föräldrar. Men nej, våldsamma föräldrar ska inte ha rätt till sina barn.

Jag vill tacka Jämställdhetsmyndigheten för att de har satt ljuset på den här problematiken och gett oss fakta som bekräftar alla de berättelser vi har hört. Jag är tacksam för att vi var tillräckligt många som såg till att denna myndighet fanns tillräckligt länge för att kunna skriva också den här rapporten.

Fru talman! En vanlig fråga som kvinnor får är: Varför lämnade du honom inte? Eller varför gick du inte tidigare? För invandrade kvinnor kan man läsa svaret i regeringens proposition 1999/2000:43. Regeringen anser nämligen att enstaka mindre allvarliga våldshandlingar inte kan motivera att kvinnor som har lämnat relationen inte ska utvisas som straff.

Jag ska förklara det här lite grann för den som inte är insatt i reglerna om brusten anknytning. Det är nämligen så att om du som kvinna har invandrat till Sverige som anhörig till en man får du bara stanna så länge ni fortsätter att vara ihop. Om ni inte längre är tillsammans finns det inte längre någon grund för kvinnan att ha uppehållstillstånd i Sverige. Anknytningen, som tillståndet att vara i Sverige baserar sig på, brister.

Det finns ett undantag för kvinnor som har lämnat relationer huvudsakligen till följd av att de har blivit utsatta i relationen för våld, för tanken är ju att man inte ska behöva stanna i en sådan relation. Man ska inte vara rädd för att lämna den. Men, som sagt, en kvinna som går vid första slaget kommer enligt den här regeln att utvisas.

Fru talman! Vi måste ändra på reglerna om brusten anknytning, för vi tycker väl ändå att alla kvinnor ska ha rätt att lämna en relation redan vid första slaget och redan vid psykisk misshandel och kontroll. Många vågar inte förrän de har samlat tillräckligt med bevisning för en fällande misshandelsdom. Många stannar av rädsla för att det annars blir de själva som straffas med utvisning med allt vad det kan innebära.

Fru talman! Betänkandet handlar om en rad frågor. En fråga som vi i Miljöpartiet har lyft särskilt är vikten av kunskap. Det är viktigt att vi har myndigheter som arbetar med de här frågorna och tar fram underlag. Det är viktigt med könsuppdelad statistik för jämställdhetsarbete. Och krasst: Det är viktigt att veta vad alternativet kostar.

Vi i Miljöpartiet vill se till att vi får den kunskapen också när det kommer till hedersrelaterat våld, för vi är övertygade om att de kostnaderna vida överstiger de kostnader som finns för att skydda unga, kvinnor och hbtqi-personer mot detta fruktansvärda våld och förtryck.

Jag vill därför yrka bifall till vår reservation som handlar om denna punkt. Vi står såklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag alltså bifall bara till reservation 15.

Anf. 44 Patrik Björck (S)

Fru talman! I de dagar vi nu går igenom är det Ukraina som dominerar. Så är det; det går inte att komma ifrån. Vi satt ju här tillsammans i kammaren och lyssnade på talet från president Zelenskyj.

Jag hade häromveckan tillsammans med några kollegor möjlighet att medverka i en digital interparlamentarisk konferens som handlade om en ambitiös framtid för Europas kvinnor efter covid-19. Där deltog en ledamot från Ukrainas parlament. Vi satt alltså och diskuterade de här stora och viktiga frågorna tillsammans över Europa. När det då kommer in en ledamot från Ukrainas parlament som börjar ingå i diskussionen men som så småningom ändå noterar att det här är jätteviktiga frågor, men för oss handlar det om överlevnad - då kan man inte annat, fru talman, än att gripas av detta och av stundens allvar.

Fru talman! När det gäller betänkande AU8, som handlar om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering, finns det anledning att hänvisa lite grann till en debatt vi hade i höstas. Det gäller debatten om utgiftsområde 13. Jag kunde då konstatera att det i detta utgiftsområdes jämställdhetsdel fanns en enighet i kammaren om regeringens politik för jämställdhet. Detta, fru talman, kunde jag med tillfredsställelse konstatera. Det är viktigt att alla åtta partier här i kammaren kan vara överens om så viktiga frågor som jämställdhet.

Det var naturligtvis diskussioner fram och tillbaka även då. Men jag kan se, fru talman, att det är lite mer spretigt när vi diskuterar detta betänkande. Man kan kanske hitta sprickor i den enighet vi kunde se i höstas.

Jag varnade, fru talman, lite framsynt redan i höstas för att enigheten kanske är lite grann av en chimär. Jag skulle vilja ta upp här i mitt anförande vad jag menar.

Jag delar den liberala ledamoten Malin Danielssons uppfattning att det var viktigt att vi räddade Jämställdhetsmyndigheten. Jag tycker att det var ett klokt och riktigt uttalande. När det gäller den typen av frågor kan man naturligtvis ha lite olika uppfattningar. Jag delar Liberalernas syn här att Jämställdhetsmyndigheten är viktig.

Man kan ha lite olika uppfattning om exakt hur jämställdhetsarbete eller arbete mot diskriminering ska organiseras. Man kan absolut ha lite olika uppfattning om till exempel exakt vilka sanktioner som Diskrimineringsombudsmannen ska ha och hur kostsamt det så att säga ska vara att diskriminera någon. Men det är ändå bra om det finns någon sorts enighet om att diskriminering är fel och att vi ska motverka diskriminering i största möjliga omfattning. Det är också viktigt att vi då kan vara överens i den här kammaren om att jämställdhet är ett viktigt mål att sträva efter.

Det jag skulle vilja rikta kammarens ledamöters och åhörarnas uppmärksamhet på är att det krackelerar lite grann när det gäller uppfattningar och huruvida vi faktiskt ser på det här med jämställdhet på samma sätt. Jag deltog häromveckan i CSW, alltså FN:s Commission on the Status of Women, och kunde konstatera att där kan en mängd olika länder med helt olika utgångspunkter säga att de vill ha jämställdhet och demokrati, men när man går ned på detaljerna och diskuterar frågorna konkret märks det, fru talman, att de inte ser på det riktigt likadant.

Fru talman! Jag tänkte visa upp några exempel i dagens betänkande, och det handlar om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

I reservation 1 ger Moderaterna uttryck för det blå, kapitalägande partiets syn på detta och konstaterar: "Det kan konstateras att skillnaderna mellan kvinnors och mäns ägande är stora. Forskningsöversikter visar att det beror på flera faktorer. Eftersom kvinnor generellt sett tjänar mindre än män så minskar deras möjligheter till investeringar och ägande. Vidare finns normer och stereotyper som utgör hinder för kvinnors ägande."

Det är naturligtvis ett korrekt ställningstagande, och jag delar den synen och tycker att det är klokt att se på det så. Det är ändå spännande att se hur man sedan går vidare, för då skriver man: "Genom att få bättre kunskap om ägande kan vi långsiktigt få till en förändring."

Lite spontant kan man tänka sig att det kanske skulle vara intressantare att skaffa sig bättre kunskap om vad det är som gör att kvinnor generellt sett tjänar mindre eller vad det är som får de stereotypa uppfattningarna om kön att vara så stora i samhället. Men där missar Moderaterna lite grann, och det är för att detta blå, kapitalägande parti bara kan se till ägandet. Och det är klart, fru talman, att det inte är fel med några färre Marcusar och några fler Antonior. Jag tycker att det skulle vara en bra utveckling. Men då kan man också fundera på varför Moderaterna är motståndare till att man kvoterar i bolagsstyrelser och hur man hanterar de här frågorna.

Det kan se ut, fru talman, som att vi är överens, men när man skrapar på ytan ser man att vi har väldigt olika referensramar.

Fru talman! När det gäller reservation 2 skriver Sverigedemokraterna, det bruna manspartiet: "Varje individ ska stå fri att göra sina egna individuella livsval, utan att det offentliga ska försöka styra eller påverka dessa val. Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män särbehandlas på grund av sin könstillhörighet. Vi använder oss inte av ytliga analyser av hur kvinnor respektive män fördelar sig på olika områden som ensamt underlag för att avgöra hur jämställt samhället är. - - - Vi motsätter oss därför starkt en politik som bygger på förväntningar eller mål om en viss fördelning. Vi anser därmed att de jämställdhetspolitiska målen behöver uppdateras och att regeringen bör återkomma med förslag som inte längre innehåller skrivningar om en jämn könsfördelning."

Det kan ju vid en första genomläsning låta lite oskyldigt. Men jag hörde en gång en tv-intervju med en av de ledande ayatollorna i Iran som efter en fråga från en västerländsk journalist om varför man inte premierade jämställdhet i Iran såg lätt förvånad ut och sa: Men vi är absolut jämställda - kvinnor bestämmer allt i hemmet, och vi män bestämmer utanför hemmet!

Den synen på jämställdhet överensstämmer inte riktigt med en modern människas syn på jämställdhet. Att Sverigedemokraterna inte gillar kvotering och så där kan vem som helst konstatera genom att titta på sammansättningen av deras riksdagsgrupp. Orsaken till att den svenska riksdagen ändå är rimligt jämställd är att vi socialdemokrater faktiskt ser till att varva våra listor. En gång i tiden tog vi ett sådant beslut, och det har faktiskt lyft hela det här parlamentet, hela den här riksdagen, till en mycket mer jämställd nivå. Sverigedemokraterna har lite grann att leva upp till där. Det är spännande att man kan läsa detta direkt i deras egna texter och alltså inte behöver konstra till det mer än så.

Sedan har vi Kristdemokraterna, det mörkblå, konservativa partiet, och reservation 4. Där står: "Jag anser att den jämställdhetspolitiska debatten behöver förändras. De problem som kvinnor möter och brottas med bör belysas till skillnad från de frågor och symbolprojekt som alltför ofta diskuteras. Enligt min mening krävs det en ny inriktning för jämställdhetspolitiken, med bl.a. en annan syn på balans mellan arbete och familj, med mer valfrihet och flexibilitet. - - - Det måste därför vara tillåtet att välja på vilket sätt man som förälder vill prioritera sitt liv utifrån sina egna förutsättningar, önskemål och perioder i livet. Jag anser att regeringen bör lägga om inriktningen för jämställdhetspolitiken och öka förutsättningarna för familjer att göra egna val utifrån de utgångspunkter som redogjorts för ovan."

Fru talman! Det går inte att läsa det här på något annat sätt än att man inom Kristdemokraterna tycker att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det kan bara läsas på det sättet att det var bättre förr när fler kvinnor än i dag stannade hemma och tog hemmaansvaret och fler män än i dag tog ansvaret för inkomsterna i familjen eftersom man är missnöjd med hur jämställdhetspolitiken ser ut i dag och man vill lägga om inriktningen.

Jag tror att många av oss här inne kan vara överens om att vi har lång väg kvar. Vi har mycket mer att göra när det gäller att fördela det oavlönade hemarbetet och se till att fördela livsinkomsterna jämnare mellan män och kvinnor. Vi har mycket mer kvar; vi har en lång väg att gå. Men att då vilja ändra inriktningen kan bara betyda att man vill gå bakåt, fru talman. Det tycker jag är djupt problematiskt. Det är det klassiska 50-talshemmafruidealet som kommer fram, om än möjligen med lite vackrare ord.

Fru talman! Innan jag slutar vill jag gå tillbaka till att tala om Ukraina. Det som har skett - det fasansfulla kriget och den flyktingström som har uppstått - har inte bara uppmärksammats som ett krig och en flyktingkatastrof, utan det har också skapat farhågor om att den här katastrofen ska innebära människohandel, prostitution och utnyttjande av kvinnor. Det finns också en jämställdhetsaspekt av katastrofen. I krigets vansinne och brutalitet har surrogatmoderskapsindustrin i Ukraina och de komplikationer och fasor som detta har lett till påvisats. Det finns också anledning att se på detta ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi tar till oss jämställdhetsperspektivet i den här katastrofen.

Jag vill också avslutningsvis poängtera, precis som jag gjorde i höstas när vi diskuterade utgiftsområde 13, hur de här idéerna som sprids om att kvinnor inte finns och hur ett sådant språkbruk som avhumaniserar kvinnor i sig leder till handel, prostitution och surrogatmoderskap. Man handlar med kroppar. Man konsumerar. Detta, fru talman, är någonting som kammaren bör hålla ögonen på och faktiskt ta till sig som en viktig jämställdhetsfråga.

Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Anf. 45 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! I mitt anförande lyfte jag upp den problematik som väldigt många kvinnor som blir utsatta för våld i en nära relation ställs inför om de också är invandrade som anhöriga till en man. Den lagändring som gjordes så sent som för ett år sedan innebär nu att varenda kvinna som kommer till Sverige genom familjeåterförening blir beroende av att hennes man inte lämnar henne under flera år i Sverige. Om relationen tar slut riskerar kvinnan att utvisas ur Sverige.

Det finns ett undantag om relationen huvudsakligen upphör på grund av att kvinnan eller barnen blivit utsatta för våld av mannen. Det finns dock också uttalanden som slår fast att en mindre allvarlig enstaka våldshandling inte i sig ska medföra att kvinnan får rätt att stanna i Sverige om hon lämnar mannen på grund av det enstaka mindre allvarliga våldet. Det är också kvinnan som har bevisbördan för att det huvudsakligen är på grund av våldet som hon lämnar mannen.

Det här leder sammantaget till att många kvinnor i denna situation inte vågar ta risken att lämna en våldsam man. Vill Socialdemokraterna åtgärda detta problem?

Anf. 46 Patrik Björck (S)

Fru talman! Med denna lagstiftning har problemet delvis åtgärdats. Det som Annika Hirvonen påpekar här är svårigheten att definiera och avgränsa någonting i lagstiftning. Jag kan hålla med om att det är en ganska obehaglig, eller chockerande, ordvändning - jag kan förstå det. Samtidigt måste man naturligtvis när man avgränsar någonting också beskriva i lagtext när, var och hur en rättighet upphör eller inträder.

Detta är ju någonting som all lagstiftning i någon mening brottas med. Eftersom vi menar att människor har rättigheter att komma till landet som till exempel anhöriginvandrare eller arbetskraftsinvandrare avgränsas detta i lagstiftningen. På samma sätt hamnar man i den här typen av problem.

Som en motfråga undrar jag vilket datum denna lag började att gälla. Jag missade det.

Mitt svar är att det handlar om svårigheten att avgränsa vem som ska träffas av en lag. Detta är grundproblemet.

Anf. 47 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Det är klart att detta måste definieras och att det måste göras en avgränsning. Jag tycker att den avgränsningen ska gå vid att ingen kvinna ska behöva utstå våld. Varje kvinna ska få lämna en relation redan efter första slaget, även om det handlar om psykisk misshandel eller annat kontrollerande beteende - sådant som vi tycker att ingen kvinna någonsin ska behöva stå ut med i sitt eget hem.

Ja, det behövs en avgränsning, men den ska gå vid vår nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor.

Den lagändring där det står att enstaka mindre allvarliga våldshandlingar inte i sig ska medföra rätt att lämna relationen och att inte bli utvisad gjordes 1999-2000. Detta har alltså gällt i två decennier. Men den senaste ändringen gjorde att kvinnor blev beroende av sina män under mycket längre tid och att det är många fler kvinnor som hamnar i denna beroendeställning - om mannen lämnar kvinnan blir hon utvisad.

Förut gällde denna regel bara vid nya relationer, alltså om man ville gifta sig men någon. Nu gäller den alla, även om man varit gift i 30 år. Då gällde regeln bara i två år och kallades därför tvåårsregeln. Nu gäller den ändå till dess att kvinnan har skaffat sig en egen försörjning, vilket förstås är extra svårt om man lever i en kontrollerande relation. Det är först när man får det permanenta uppehållstillståndet vid egen försörjning som man blir fri från beroendet av mannen.

Detta är en utvidgning som vi ännu inte har sett konsekvenserna av. Det jag framför allt har fokus på i dag är om Socialdemokraterna vill ha nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor även för dessa kvinnor.

Anf. 48 Patrik Björck (S)

Fru talman! Socialdemokraterna står absolut för nolltolerans mot våld mot kvinnor - så är det. Exakt hur man sedan utformar lagstiftningen vågar jag inte svara på i dag.

Min fråga var egentligen när denna förändring genomfördes, men jag ska återkomma till detta och återkomma till Annika Hirvonen. Jag kan inte riktigt svara på det.

Vi står absolut för nolltolerans mot våld mot kvinnor, men precis hur man utformar lagstiftningen för att den ska kunna vara genomförbar och fungera som lagstiftning vågar jag inte svara på här och nu, fru talman.

Anf. 49 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Ledamöter och åhörare! Som sista talare ut i den här debatten vill jag börja med att uttrycka mitt stöd för kvinnor och barn på flykt från krigets Ukraina och min avsky mot president Putins krig i Ukraina.

Det vi ska diskutera här i dag, jämställdhet och integrering, är ju ett väldigt horisontellt tema. Därför passar det extra bra att göra det i ljuset av kriget. Det är ju så, som talare före mig har poängterat, att vi redan i dag har sett de vidriga konsekvenserna av att kvinnor och barn tvingas på flykt, nämligen rekrytering av barn och unga till prostitution och trafficking. Det är helt förfärliga situationer som vi får ta del av.

Centerpartiet skriver i sina reservationer i detta betänkande att det behövs en genomgripande utredning som behandlar och belyser statens, näringslivets, samhällets och individens totala kostnader för det ojämställda samhälle vi har i Sverige trots att det är 2022.

Vi vet vad denna kostnad är för den enskilda individen - för kvinnan. Under en livstid skiljer det miljoner i livsinkomst. Om man adderar detta på en samhällelig nivå i vår vardag ser man att det måste kosta oändligt mycket pengar som vi borde kunna hantera på ett bättre sätt för en mer jämställd vardag där alla kan åtnjuta sina rättigheter.

Som utskottet lyfter fram pågår det förstås arbete för att främja ett jämställt samhälle. Kommissionen för jämställda livsinkomster har äntligen kommit med sin slutrapport. De har genom sitt arbete bidragit med jätteviktiga underlag för att utveckla arbetet för att nå de jämställdhetspolitiska målen.

Till skillnad från utskottet och regeringen menar jag och Centerpartiet dock att arbetet måste fördjupas ännu mer. För att de jämställdhetspolitiska målen ska nås anser vi att regeringen bör vidta ytterligare åtgärder för att stärka arbetet med jämställdhetsintegrering, könsuppdelad statistik och jämställdhetsbudgetering samt styra myndigheterna på ett bättre sätt med tydliga direktiv.

Sverige har genom åren genomfört många viktiga reformer som har stärkt kvinnors ekonomiska egenmakt. Men den ekonomiska jämställdheten har faktiskt stagnerat på senare tid, och utrikes födda kvinnor drar det absolut kortaste strået.

Det här är lite märkligt. När man tittar på inkomster ser man att den ojämlika disponibla inkomsten består över tid trots att kvinnors andel av löneinkomsten faktiskt har ökat relativt sett - det har den ju gjort. Men när man ska sätta sprätt på pengarna är gapet lika stort i fråga om den andel pengar som kvinnor har respektive män har. Vad beror det på? Jo, det beror på att män sparar mer pengar. De tjänar mer pengar på inkomst av kapital än vad kvinnor gör. Vi vet alla att skatten på inkomst av kapital är lägre än skatten på löneinkomster.

Fru talman! Det är viktigt att myndigheterna hela tiden själva driver sitt eget jämställdhetsarbete utifrån de uppdrag de har, men det finns behov av att den ekonomiska jämställdheten följs upp än mer noggrant. Kommissionen för jämställda livsinkomster lämnar förslag om att Jämställdhetsmyndigheten ska göra en jämställdhetsanalys av inkomstskillnader vart fjärde år. Men vi menar att det finns anledning till tätare uppföljning, och jag anser att regeringen bör se över möjligheten att uppdra åt myndigheten att årligen följa upp och analysera målet om ekonomisk jämställdhet.

Samma kommission har också konstaterat att flera myndigheter brister i att könsuppdela sin individbaserade statistik. Därför är det bra att regeringen nyligen har gett ett uppdrag till Statistiska centralbyrån om handledning av och en förstudie om könsuppdelad statistik. Men statistiken måste också omsättas i praktiken. Kön analyseras ofta utan att andra relevanta variabler inkluderas, såsom ålder, utbildningsbakgrund och etnicitet. En stor del av löneskillnaderna i dag beror på att yrken där fler kvinnor arbetar värderas lägre generellt sett än yrken där fler män arbetar.

Fru talman! Därför menar vi att Medlingsinstitutets uppdrag bör vidgas till att också gälla skillnader mellan yrken inom olika sektorer. Det kan förhoppningsvis leda till nya sätt att synliggöra och minska lönegapet och de strukturella skillnaderna i lönegapet mellan kvinnor och män.

Fru talman! Centerpartiet föreslår också att Jämställdhetsmyndigheten ska ges ett permanent informationsuppdrag när det gäller lagstiftningen mot sexköp. I de olika instruktionerna och de olika regleringsbreven till Jämställdhetsmyndigheten, och delvis till andra myndigheter, kan man läsa följande, av mig lite lösryckta meningar, men det står jag för: Samordningsansvaret för arbetet mot prostitution ligger på Jämställdhetsmyndigheten. Man ska samordna arbetet mot människohandel. Man ska utveckla samverkan. Jämställdhetsmyndigheten får i uppdrag av regeringen att fortsätta stärka arbetet mot sexuell exploatering av barn, prostitution och människohandel. Man ska säkra skydd och stöd till utsatta för sexuell exploatering, prostitution och människohandel.

Min poäng är att det är ganska mycket fokus på offren för prostitution. Missförstå mig rätt! Det är naturligtvis helt riktigt. Det är klart att offren ska ha det stöd de har rätt att få - på alla sätt. Det regleras också i brottsbalken. Men steget innan det sker, vem är det som ska ta lead i den frågan? Vem är det som ska ta på sig ledartröjan för att jobba än mer strukturerat med det förebyggande arbetet? Vem är det som ska föra ut informationen, på vilket sätt och vilka ska man nå?

Vem är det som ger tränaren stöd att stoppa skitsnacket i omklädningsrummet? Vem är det som stöder arbetsgivaren att sätta stopp när de råa skämten hörs runt kaffebordet - kanske ibland av arbetsgivaren själv? Vem talar om att en av tio män har köpt sex, att du, du och du förmodligen känner någon som har gjort det och att du behöver ta diskussionen med personerna? Vem ser till att skolan har lämpligt material så att varje tonåring förstår att om du köper sex hamnar du i fängelse? I alla fall snart. Jag hoppas att en riksdag snart ska fatta beslut om att sexköp ska leda till fängelse. Det är ett faktum att sexköpare är yngre i dag.

Denna ledartröja menar jag att Jämställdhetsmyndigheten måste ta på sig. Därför bör det finnas ett permanent informationsuppdrag.

Fru talman! Regeringen har också fastställt en handlingsplan för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det finns mycket bra saker i den. Men tyvärr förbättras inte situationen, utan snarare försämras den. Vad beror det på? Är det så att vi även här måste försöka oss på en fokusförflyttning för att lägga än mer arbete på normer, värderingar och förebyggande arbete?

Jämställdhetsmyndigheten har fått i uppgift att vartannat år redovisa en fördjupad uppföljning av det jämställdhetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Vidare tar regeringen upp att kunskapen om situationen för dem som lever med skyddade personuppgifter ska öka. Jag vill uppehålla mig en aning vid detta.

I april 2021 fick Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag från regeringen att genomföra kunskapshöjande insatser gällande personer som lever med skyddade personuppgifter. Man ska öka kännedomen om gällande lagstiftning, belysa livssituationen för kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter och undersöka vilka ytterligare åtgärder som behövs för att underlätta för denna grupp. Öka kunskapen - underlätta. Om jag raljerar lite låter det som att de ska få ett drägligt liv under tiden de är gömda.

Vi har under pandemin, i två år, pratat om att vi ifrågasätter att vi får våra liv begränsade. Vi ifrågasätter om det till och med har varit lagligt att göra de begränsningar som vi har fattat beslutat om i den här församlingen. Samtidigt finns 800 kvinnor som lever med skyddad identitet, men jag tror att det är mångdubbelt fler. De lever alltid med dessa begränsningar - alltid, varje dag, varje timme, varje minut.

Dessa människor lider en enorm ekonomisk skada. De får själva betala för flytt, möbler, nya larm och nya abonnemang till tv och telefoner. De får livet begränsat. Det är tveksamt om barnen ska följa med på skolresor, gå på födelsedagskalas och idrottsevenemang eller träna fotboll.

De har enorma problem med att förnya ansökningar om skyddad identitet. Detta råder kvinnan inte över själv, utan hon måste vända sig till polis och socialtjänst, som i sin tur står för en ny ansökan. Så är det i stället för att kvinnan får skyddad identitet så länge hon själv vill för att sedan kunna ta steget fullt ut att när hon känner sig tillräckligt säker att prova att leva utan.

Man undrar vad utredningen, det fördjupade uppdraget, som Jämställdhetsmyndigheten ska utföra egentligen innebär. Jag tycker att en utredning ska ha ett syfte att de gömda kvinnornas vardag ska fungera utan att de ska vara gömda. Frågan som ska ställas till de gömda kvinnorna är inte: Vad behöver du för att få ett drägligare liv som gömd? Frågan ska i stället vara: Vad behöver du för att leva ett liv utan att vara gömd?

I det här betänkandet finns många bra förslag från Centerpartiet och andra partier, men jag vill med detta yrka bifall till vår reservation 7.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 30 mars.)