Jämställdhetsbonus – familjepolitisk reform

Fru talman! Nu har vi kommit till den stund i riksdagens historia då vi egentligen skulle behöva ha bälte i våra stolar för att spänna fast oss. För nu gör vi en sväng 180 grader från vårdnadsbidraget, kvinnobidraget, till föräldraförsäkringen och jämställda uttag. Det är en sväng på 180 grader. Det finns företrädare för den borgerliga alliansen som kallar det för ett paket, men det är en fantastiskt stor sväng, 180 grader, dag och natt. Jag vill först, fru talman, inleda med att vi socialdemokrater är för jämställda uttag av föräldraförsäkringen. Vi vill stödja alla vettiga förslag som hjälper till att uppnå detta mål. Vi är helt enkelt för en modern familjepolitik. Det finns minst två viktiga perspektiv i det arbetet. Det ena och allra viktigaste är barnperspektivet. Barn har rätt till sina båda föräldrar. Barn behöver sina föräldrar. Därför är det viktigt att skapa sådana förutsättningar att föräldrarna kan delta i barnens uppväxt så långt som möjligt. Barnets största och viktigaste förebild är de egna föräldrarna. Därför är det viktigt att båda föräldrarna är närvarande under barnets uppväxt. I Japan, som delar av utskottet har besökt, pratar man om att papporna isoleras från sina familjer. Det kan hända i ett land där man saknar en föräldraförsäkring värd namnet, men vi ska inte glömma att det finns flera faktorer som bidrar. Arbetsmarknaden är en av dem. I Sverige har vi en bra föräldraförsäkring. Vi har hört här i den föregående debatten att man säger att det är världens bästa föräldraförsäkring. Trots det har vi en arbetsmarknad som är väldigt trög när det gäller föräldraledigheten. Även om man har gjort en del framsteg är det fortfarande långt ifrån det optimala. Arbetsmarknaden är det andra viktiga perspektivet när det gäller jämställda uttag av föräldraförsäkringen. I dag är det bara 20,8 procent av den totala föräldraförsäkringen som används av pappor. Mammorna tar en större del av föräldraledigheten, vilket påverkar deras och alla andra kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Framför allt kan vi se det i kvinnornas möjlighet till karriärutveckling och de osakliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Småbarnsmammor erbjuds inte heltid om de råkar ha en deltid. Förmodligen förväntas det av dem att de ska vara hemma med sina barn. Vi har inte bara en gång hört historien om arbetsgivare som ställer frågan till tjejen om hon hade tänkt sig att skaffa flera barn. Av någon slump ställer man de frågorna just vid en anställningsintervju. Konsekvenserna av en sådan arbetsmarknad för kvinnogruppen blir långvariga, ända fram till pensionen. I dag har vi en skillnad i pension mellan kvinnor och män som i snitt är 6 000 kronor. Männen har i snitt 17 000 i pension, och kvinnorna har 11 000, enligt PRO. Fru talman! Efter allt detta som jag har sagt nu i talarstolen kan jag konstatera att det inte räcker med en sådan utformning av jämställdhetsbonusen som den borgerliga alliansen har kommit med. Som bekant sitter både familjepolitikens syd- och nordpol i samma regering. Jag menar förstås Folkpartiet och Kristdemokraterna. Vårdnadsbidraget, som man nyss avslutade debatten kring, kommer nu ut i dagsljuset. Tyvärr, ska jag tillägga. För att undvika en familjepolitisk klimatkatastrof slänger regeringen in en jämställdhetsbonus. Det är för att försöka återupprätta balansen mellan de olika polerna. Det är inte underligt att vi i kammaren nu ska ta ställning till ett förslag som inte kommer att omfatta många utan väldigt få. Det handlar om jämställdhetsbonus. Hur många familjer har råd med att vänta på nästa års deklaration för att få skatteåterbäringen, alltså jämställdhetsbonusen utbetald, när man försöker få ihop vardagen till nästa löneutbetalning? Fru talman! I stort sett varenda remissinstans har påpekat att förslaget är krångligt och inte överblickbart. I stället för att jag ska stå här och räkna upp alla brister i förslaget - då kommer vi inte ens att klara av den här debatten före kl. 23 - vill jag säga att vi socialdemokrater föreslår riksdagen att ge i uppdrag till regeringen att återkomma med ett enklare och träffsäkrare förslag till jämställdhetsbonus som är mer användbart för fler. Jag kan bara tillägga avslutningsvis att vi socialdemokrater i dag har presenterat åtta steg framåt för en modern och barnvänlig familjepolitik. Där beskriver vi bland annat hur vi vill se på jämställdhetsbonusen. Vi anser att jämställdhetsbonusen borde utformas så att den förutom till familjer vänder sig till arbetsgivare, de arbetsgivare som är beredda att gå i bräschen och stimulera, uppmuntra sina anställda att ta mer jämställda uttag av föräldraförsäkringen. Det enda som återstår för mig är att säga att jag yrkar avslag på förslaget i propositionen och bifall till reservation 1. I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Anne Ludvigsson, Veronica Palm, Magdalena Streijffert och Göte Wahlström (alla s).

Fru talman! Jämställdhet är bra. Bonus kan vara bra. Men tillsammans blir det jämställdhetsbonus, och det är inte bra. Jag yrkar därför bifall till reservation 1. Regeringen har upptäckt att det till allra största delen är mammorna som tar ut föräldrapenning. Ca 80 procent av föräldradagarna tas ut av mammorna. För att försöka råda bot på det har regeringen lagt fram en proposition om så kallad jämställdhetsbonus. Det är skattepengar som ska användas för att locka männen att ta det självklara ansvaret för sina egna barn. Det är slöseri med skattepengar. Dessutom befäster det idén att föräldraskapet är något obligatoriskt för kvinnor, medan det för män snarast är ett erbjudande ifall villkoren är tillräckligt förmånliga. Vänsterpartiet tror inte att en bonus är det bästa sättet att lösa det snedvridna uttaget av föräldrapenningsdagarna, och vi tycker, precis som många remissinstanser, till exempel Skatteverket och Försäkringskassan, att den här konstruktionen av jämställdhetsbonusen är byråkratisk, krånglig och svårförståelig. Som en tidigare talare sade betalas bonusen i efterskott som en skattekreditering vid skatteåterbäringen, vilket gör att föräldrarna inte får tillgång till pengarna den månad man kan behöva dem. Det kan, som Skatteverket säger, betyda att man får vänta i ett och ett halvt år på jämställdhetsbonusen. Det kan leda till att familjer med små ekonomiska marginaler inte har råd att vänta på jämställdhetsbonusen och därför inte har samma möjlighet att dela lika som mer välbeställda föräldrar. Försäkringskassan avstyrker förslaget och skriver i sitt remissvar att "en så här komplex och svårbegriplig reform direkt kommer att påverka allmänhetens förtroende för hela socialförsäkringen. Den föreslagna konstruktionen medför dessutom en krånglig och kostsam administration. Sammantaget gör det krångliga regelverket, den relativt låga incitamentsnivån samt risken för påverkan av förtroendet för socialförsäkringen att Försäkringskassan anser en jämställdhetsbonus med föreslaget regelverk inte bör genomföras." Det är ord och inga visor! Nej - den här bonusen är bara en kosmetisk satsning när det gäller regeringens hela familjepolitik. Vi har tidigare fått höra att den är en del som ingår i det här paketet. Men det är samma paket och samma familjepolitik som konsekvent gynnar den så kallade kärnfamiljen med sammanlevande mamma, pappa och barn. Jämställdhetsbonusen betalas nämligen bara ut till föräldrar som har gemensam vårdnad, vilket återigen betyder att sammanboende föräldrar gynnas ekonomiskt jämfört med ensamstående. Om det vore så att regeringen på allvar tror att ekonomiska incitament är avgörande för ett mer jämställt uttag av föräldrapenning borde man i stället återställa ersättningsnivån i föräldraförsäkringen till 80 procent. Dessutom borde man återställa taken för tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning från sju och ett halvt basbelopp till tio basbelopp. Om det nu är så att alliansen verkligen vill att män tar ut en större andel av föräldraledigheten, varför inte individualisera försäkringen? Frågan om lönediskriminering, otrygg anställning, ofrivillig deltid och lägre pension hör verkligen ihop med vem som tar det huvudsakliga ansvaret för omsorgen om barn och familj. Hur kvinnor och män ska förmås dela ansvaret för hem och barn lika är en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna i vår tid. För att komma till rätta med detta behöver föräldraförsäkringen reformeras i grunden och inte bara, som nu, ändras med ytliga till intet förpliktigande justeringar. Det som krävs är en fortsatt generös föräldraförsäkring som baseras på samma principer som alla andra socialförsäkringar. Det innebär att föräldrapenning inte ska kunna överlåtas på den andra föräldern, på samma sätt som det inte är möjligt att överlåta sjukpenning eller arbetslöshetsersättning på någon annan. En individualisering av föräldraförsäkringen är ett nödvändigt verktyg, både för att göra upp med föreställningen att pappors föräldraansvar är förhandlingsbart och för att bryta diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden. Fru talman! Det behövs på många sätt en förändrad och annorlunda familjepolitik, men jag vill inte ha den unkna och bakåtsträvande familjepolitik som högerregeringen för fram. Jag vill inte ha en konservativ familjepolitik vars enda ideal är en sammanlevande mamma-pappa-barn-familj. Jag vill ha en förändrad familjepolitik, och jag vill att den ska vara feministisk, radikal och präglad av jämställdhet. Jag vill se en familjepolitik som ger alla föräldrar samma möjlighet till ett bra liv med sina barn!

Fru talman! Klockan börjar bli mycket, och det har varit en lång dag med debatter ända sedan kl. 12 för vårt utskott. Men nu har vi kommit till jämställdhetsbonusen. Syftet med bonusen, att få till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen, är bra, men metoden är fel. Jämställdhetsbonusen fungerar som ekonomisk modell, men för folk i vardagen blir det onödigt krångligt. Det är stor risk att folk avskräcks genom att det är byråkratiskt och att effekterna i plånboken inte märks förrän vid skatteåterbäringen. För att regeringen skulle kunna enas om vårdnadsbidraget konstruerades en jämställdhetsbonus. Bonusen ska ge den som tjänar mest i familjen, oftast mannen, avdrag på skatten om han är hemma med sina barn. Vårdnadsbidraget kommer alltså att kunna kombineras med ett skatteavdrag om den som stannar hemma är den som tjänar mest. Den krångliga jämställdhetsbonusen kommer troligen att bli ganska verkningslös. Miljöpartiet de gröna ser inte att förslaget kommer att leda till de positiva effekter som är förväntade utan föreslår i stället en mer individualiserad föräldraförsäkring för mer jämställdhet. Delar man upp föräldraförsäkringen i tre delar där en tredjedel ges till mamman, en tredjedel till pappan och den återstående tredjedelen kan disponeras av båda föräldrarna innebär det att papporna måste ta ut en större del av försäkringen än i dag om man inte i stället väljer att låta föräldraledighet gå förlorad. Individualisering brukar ju folkpartisterna tala om i andra fall. Individualisering ger alltså en tydligt ökad jämställdhetsstyrning av föräldraförsäkringen: Att skaffa barn innebär ett personligt ansvar för alla människor. För oss i Miljöpartiet är det alldeles självklart att det ansvaret också kräver handling i form av en beredskap från bägge föräldrarnas sida att ta hand om barnen. Med en jämnare fördelning av föräldraledigheten skapas mer jämställdhet både i hemmet och på arbetsmarknaden. Fler föräldralediga pappor skapar större möjligheter till delat hemarbete och barnuppfostran. Dessutom får fler pappor chansen till tidig kontakt med sina barn. För kvinnorna minskar risken att hamna efter i löneutveckling och karriärmöjligheter. Det sker i dag en systematisk diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden, eftersom det anses mindre riskfyllt att anställa en man än en kvinna. Miljöpartiet tror att en ökad individualisering av försäkringen kan bidra till att även denna typ av diskriminering minskar. Ytterligare en anledning till Miljöpartiets motstånd i fråga om jämställdhetsbonusen är att förslaget anses tekniskt komplicerat. Föräldraförsäkringen upplevs av många redan i dag som krånglig, och jämställdhetsbonusen skulle bara skapa mer förvirring om den genomfördes. Denna uppfattning delas av Försäkringskassan, vilket vi tidigare hörde av bland annat LiseLotte Olsson. Försäkringskassan är den myndighet som ska handlägga jämställdhetsbonusen, och de menar att förslaget är så komplicerat att det inte bör genomföras. Konsekvenserna av olika val kommer att vara svåra att förutse. Ytterligare en faktor som påverkar Miljöpartiets ställningstagande är att bonusen kommer att betalas ut långt senare än när uttaget av föräldrapenningen sker, vilket minskar den direkta kopplingen mellan bonusen och fördelningen av dagar. Vidare redovisar regeringen inga underlag när det gäller effekterna av förslaget. Det framförs i princip ingen relevant forskning kring området som kan fungera som belägg för att bonusen ska införas eller vilka effekterna blir. Tvärtom finns det mycket som talar för att ekonomin inte är det som i huvudsak styr uttaget av föräldraförsäkringen utan att det snarare handlar om andra strukturer som är mer avgörande. Jämställdhetsombudsmannen, som är regeringens myndighet för jämställdhetsfrågor, menar att förslaget brister i problematisering och analys ur ett jämställdhetsperspektiv, vilket gör det svårt att ta ställning till den föreslagna bonusen. JämO anser också att en individualiserad föräldraförsäkring är det mest effektiva sättet att skapa en jämn fördelning av föräldraledigheten. Att Sverige har kommit långt vad gäller jämställdhet beror till stor del på den individualiserade socialförsäkring och det individualiserade skattesystem som har införts. Miljöpartiet delar regeringens ambitioner när det gäller att öka jämställdheten genom ett jämnare uttag av föräldrapenningsdagar mellan kvinnor och män. Genom en mer jämn fördelning av föräldraledigheten skapas mer jämställdhet både hemma och på arbetsmarknaden. Fler föräldralediga pappor skapar större möjligheter till en jämn fördelning av hemarbete och barnuppfostran. För papporna skapas större möjligheter till tidig kontakt med sina barn. För kvinnorna minskar risken att hamna efter i löneutveckling och karriärmöjligheter. Många arbetsgivare utsätter i dag kvinnor för en strukturell diskriminering, medvetet eller omedvetet, genom att de, som sagt, betraktar det som mer riskfyllt att anställa en kvinna än en man. Vi tror faktiskt inte att man kommer åt problemet med den metod som regeringen föreslår. Det är som Jasenko Omanovic talade om när han gjorde en parallell med klimatpolitiken. Han beskrev att åtgärden är helt fel för att komma åt problemet. Dessutom har samma regering som ambition att minska regelbördan. Man brukar tala om den administrativa regelbördan. Men det gäller tydligen inte inom familjeförsäkringen. Jämställdhetsbonusen fungerar som en ekonomisk modell på papperet. Men för folk i vardagen blir det onödigt krångligt och byråkratiskt. Nej, avslå detta krångliga och byråkratiska förslag och kräv av regeringen att den återkommer med lagförslag om en ytterligare individualisering av nuvarande föräldraförsäkring genom att en tredjedel reserveras för respektive förälder, oavsett om det är två män, två kvinnor eller en man och en kvinna. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.

Fru talman! Det är med stor glädje som jag står här och har förmånen att debattera ännu en del av alliansens familjereform. Jämställdhetsbonusen ska inte, med anledning av tidigare debattinlägg, tas för något annat än just en familjepolitisk reform. Sveriges barnfamiljer, som är de som berörs av detta, kommer att märka att det finns en tydlig skiljelinje mellan å ena sidan alliansens familjepolitik och å andra sidan vänsterkartellens familjepolitik. Skiljelinjen är mycket tydlig. När Socialdemokraterna styrt Sverige har de tydligt visat vad en familjepolitik innebär för dem. Det är att på politiskt sätt i varje detalj styra i sådant som föräldrar kan och vill klara själva. Politiken har på det ena eller andra sättet alltid inbegripit kvoteringar eller andra tvingande regler. De familjer som inte har kunnat ta del av reformerna har blivit helt utanför eller inte fått någonting. En sådan familjepolitik tror vi inte på. Vi tror snarare att det är morötter som behövs. I dag är det fortfarande många fler kvinnor än män som tar ut föräldraledighet, inte minst inom föräldraförsäkringen. Där var kvoten, vad jag förstår, 79-21 för 2007. Barn behöver nära kontakt med båda sina föräldrar. Jämställdhetsbonusen ger familjer som fördelar sin föräldraförsäkring på ett jämnare sätt en bonus för inkomstförlusten. Det ger en helt ny möjlighet att ge barnet en bättre kontakt med båda föräldrarna. En jämställdhetsbonus motsvarande 3 000 kronor per månad innebär att det stora flertalet familjer vinner ekonomiskt på att dela mer på föräldraförsäkringen. Under förutsättning att båda föräldrarna har en inkomst som är lägre än 33 000 kronor per månad, det vill säga lägre än inkomsttaket för beräkning av föräldrapenning, blir inkomstskillnaden mellan föräldrarna högst 15 000 kronor, och då tjänar familjen på att utnyttja jämställdhetsbonusen. Oppositionen verkar inte lika angelägen - i olika grad, ska jag säga - om att ge Sveriges barnfamiljer den här möjligheten, i alla fall inte om man läser reservationerna. Det talas om att jämställdhetsbonusen skulle vara så komplicerad att ingen förstår sig på den. Jag håller inte med om att den skulle vara så komplicerad som Socialdemokraterna och även de andra vänsterpartierna vill göra gällande. Systemet med den vanliga föräldraförsäkringen är faktiskt lika omfattande om man tittar på hela regelhanteringen. Dessutom är det Försäkringskassan som sköter alla beräkningar och Skattemyndigheten som gör själva krediteringen av skattekontot för den som har sökt jämställdhetsbonus. Personalen på dessa två myndigheter har mitt fulla förtroende och kommer att klara dessa uppgifter. Ni kanske tror något annat. Det enda som familjen behöver göra är att söka jämställdhetsbonus, ingenting annat. Kritik har också hörts om att det inte skulle bli en naturlig koppling mellan själva bonusens syfte, och incitamentet till det, och den kreditering som sker på skattekontot eftersom den görs året efter. Man säger att ingen märker av det förrän året efter. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Det är det som är finessen med detta. Precis som när man betalar räntor på sitt boende kan man jämka så att man får ett skatteavdrag redan det år som det är fråga om. Det gör att kopplingen blir mycket tydlig. Och de stora vinnarna blir givetvis alla de barn som kan få en närmare kontakt med båda föräldrarna. Det är det som är syftet med jämställdhetsbonusen. Fru talman! Jag vill också framhålla att många av remissinstanserna har varit positiva till jämställdhetsbonusen, även om - det ska jag vara ärlig och säga - de har haft synpunkter på utformningen av förslaget. Många remissinstanser tycker att det är krångligt. Det gäller inte minst de fackliga organisationerna. Jämställdhetsbonusen har även andra betydande effekter. Många kvinnor som i dag tjänar mindre än sina män kan stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Bonusen blir ett utmärkt incitament - en morot - för att få Sveriges föräldrar att dela mer lika på föräldrapenningen. Såsom det ser ut i dag med föräldrapenningen är det, som jag sade förut, 20-21 procent av männen som tar ut föräldrapenning och 79-80 procent av kvinnorna. Man tror att detta förslag kommer att öka männens andel med 25 procent. Att den ökade jämställdhet som uppnås genom jämställdhetsbonusen blir långsiktigt hållbar beror just på att den är självvald av föräldrarna. Skulle den tvingas fram genom olika kvoteringar och politiska beslut skulle det förstås inte bli någon långsiktighet. I stället skulle många föräldrar inte kunna utnyttja försäkringen fullt ut. Vad oppositionen hittills har sagt är nämligen: kvotering, kvotering, kvotering. Mot den bakgrunden kommer förstås jämställdhetsbonusen att spela en viktig roll för många barnfamiljer som resonerar och diskuterar hur man ska fördela föräldrapenningen sinsemellan. Det är viktigt att återigen understryka att jämställdhetsbonusen i första hand är en delreform i alliansens familjepolitik där barnperspektiv och valfrihet går hand i hand. Alliansen litar till att föräldrarna - och inte politikerna - vet vad som är bäst när det gäller den egna familjens situation och det enskilda barnets behov. Det är därför valfriheten är så viktig för oss, och det är därför som barnperspektivet alltid måste lyftas fram. Fru talman! Det går inte att bedriva en familjevänlig politik utan att sätta barnets behov i första rummet, precis som vi har lovat i alla FN-deklarationer. Jämställdhetsbonusen, liksom alliansens övriga reformer, har det tydliga barnperspektivet. Jag yrkar därför bifall till socialförsäkringsutskottets förslag om ett införande av jämställdhetsbonus. Jag yrkar även avslag på samtliga motioner och reservationer under dessa punkter. I detta anförande instämde Tobias Krantz (fp) och Eva Johnsson (kd).

Fru talman! Efter den diskussion som vi alldeles nyss haft om vårdnadsbidraget har även den jämställdhetsbonus berörts som vi nu pratar om. Det visar ganska tydligt att de båda reformerna - som träder i kraft samtidigt, den 1 juli - faktiskt hör ihop och ska ses i ett sammanhang. Oppositionen påstår att alliansens familjepolitik är ojämlik. Det har vi hört från alla de tre representanter från oppositionen som här har varit uppe i talarstolen. Men med en jämställdhetsbonus är det väl ingen som kan tveka om att detta är ett bevis på att vi tycker att det är viktigt med en mer jämställd familjepolitik. Detta är både viktigt och nödvändigt, vill jag påstå. Den enda motiveringen till att oppositionen vill att förslaget i betänkandet om jämställdhetsbonusen ska avslås är att den är för krånglig och att pengarna betalas ut för sent. Men vi hörde nyss av Lars-Arne Staxäng att man kan begära jämkning, så pengarna behöver inte bli för sent utbetalade. Utifrån motiveringen till att man tycker att det är för krångligt förstår jag varför den tidigare regeringen inte har kommit med något förslag som handlar om att öka jämställdheten mellan föräldrarna när det gäller barnomsorgen och familjepolitiken. Förmodligen har man förkastat alla idéer just därför att de har varit för krångliga. Krångligheten har fått vara det som fått råda i stället för att man medverkat till att kvinnor och män, mammor och pappor, får en mer jämställd familjepolitik och en mer jämställd arbetsmarknad. Detta med ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen är ganska intressant. Kvinnornas löner styrs, vilket alla påstått, av att de är hemma mer och tar hand om sina barn. Det betyder att vi måste se till att papporna utnyttjar en större del av föräldraförsäkringen. Precis som Miljöpartiet vid flera tillfällen har sagt här i talarstolen, även i den tidigare debatten, är barnperspektivet viktigt för barnens uppväxt, alltså att både pappan och mamman tar del av barnens uppväxt - ju tidigare, desto bättre. Detta är viktigt i det här sammanhanget. Därför finns nu föreslagen jämställdhetsbonus som en möjlighet. Vi i Centern vill verka genom morötter, inte genom piskor och kvotering. Vi tycker att det är viktigt att bryta mönstren på frivillig väg. I vårt partiprogram står det att vi vill stimulera, det vill säga medverka på frivillig väg, så att fler pappor tar ut föräldraledighet. Det är, som sagt, viktigt inte bara för löneutvecklingen utan också för föräldrarnas karriär liksom det är viktigt för barnperspektivet. Jag måste säga att det är beklagligt att den förra regeringen inte lyckades se till att jämställdheten i föräldrauttaget är bättre än den är. Här har man nu stått i talarstolen och sagt att man inte tror att det här förslaget kommer att innebära någon större skillnad i uttaget av föräldraförsäkringen. Jag kan bara säga att jag vet att den förra regeringens politik inte bidrog till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Resultatet av det har vi ju sett. Givetvis, måste jag också säga, kommer de reformer som vi nu genomför inom socialförsäkringsområdet, inte minst när det gäller familjepolitiken, initialt att innebära en ökad belastning på Försäkringskassan. Myndigheten kommer att kräva utbildning av sin personal och, naturligtvis, en massiv informationsinsats både internt och externt. Det gör att jag inser - jag stöder också detta - att myndigheten behöver ett resurstillskott för att klara av detta. Det är väldigt viktigt. Alliansregeringen är, som sagt, handlingskraftig, vilket den förra regeringen sannerligen inte var i det här sammanhanget. Vi sätter upp höga mål för myndigheten, Försäkringskassan, samtidigt som vi i socialförsäkringsutskottet och alliansregeringen ställer höga krav på att de reformer som vi genomför också ger avsett resultat. Därför hävdar jag att Försäkringskassan behöver ha mer pengar. I debatten här har vi också hört från oppositionen att man förkastar den här idén, för den är för krånglig. Men helt plötsligt har man börjat diskutera andra förslag inom familjepolitiken. Det är konstigt att man inte tidigare har kommit med de förslagen. Då säger jag: Det är väl tur att vi äntligen har fått en levande debatt om de familjepolitiska reformerna. Det är jätteviktigt att vi har en levande debatt om familjepolitiken. Nu får vi det igen. Det är tur att alliansregeringen visar vägen så att föräldrarna får möjlighet att välja det som de anser vara bäst: att, som sagt, misslyckas som den tidigare regeringen gjort eller att, som alliansen gör, komma med förslag. Med hänvisning till detta, fru talman, tycker jag att det är viktigt att vårdnadsbidraget kompletteras med en jämställdhetsbonus - en viktig länk i familjepolitiken för att kunna kombinera föräldraskap med arbetsliv, med ett aktivt arbetsliv för både mamman och pappan. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på samtliga motioner. I detta anförande instämde Lars-Arne Staxäng (m), Ulf Nilsson och Tobias Krantz (båda fp) samt Eva Johnsson (kd).

Fru talman! Trots årtionden av debatter och reformer är Sverige inte jämställt. Kvinnor har mindre makt än män. Kvinnor är chefer i mindre utsträckning än män. Kvinnor tjänar mindre än män. Den senast tillgängliga statistiken visar att kvinnors löner i genomsnitt är 84 procent av mäns löner - en siffra som för övrigt har varit konstant under rätt många år. Inom landstingssektorn är kvinnors löner drygt 70 procent av mäns löner. Det här har naturligtvis flera olika orsaker. Vi har en väldigt könssegregerad arbetsmarknad. Kvinnor och män jobbar i praktiken i helt olika sektorer på den svenska arbetsmarknaden. Män jobbar i sektorer där det finns flera arbetsgivare och där det finns entreprenörer och konkurrens. Det leder till högre löner. Man får tjäna pengar; det är fint att tjäna pengar. Kvinnor jobbar i yrken, sektorer, på den svenska arbetsmarknaden där det är få arbetsgivare och där det råder monopol. Det leder till låga löner och har lett till att ett låglöneproletariat skapats på svensk arbetsmarknad. I Sverige fick män i mitten av 1800-talet näringsfrihet i de yrken där män traditionellt jobbade. Fortfarande är det så i Sverige att kvinnor inte har näringsfrihet i de sektorer där kvinnor huvudsakligen valt att arbeta. Vidare, fru talman, handlar bristen på jämställdhet också om en brist på jämställdhet i familjen. År 2006 tog papporna ut endast ca 20 procent av föräldrapenningsdagarna. Vilka är då problemen bakom detta? Vilka problem leder detta till på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället? Det leder naturligtvis till att kvinnors status och ställning på den svenska arbetsmarknaden försvagas. Vi vet för det första att kvinnor och män som söker ett visst jobb bemöts på olika sätt. Direkt eller indirekt ställs kvinnor och män inför helt olika krav. Det förväntas att kvinnor ska stanna hemma med barnen. De får inte samma karriärutveckling, medan mannen inte väntas vara hemma med barnen. För det andra vet vi att pappor generellt sett får mindre kontakt med sina barn. Vi vet att det är viktigt för barnen att knyta an både till sin mamma och till sin pappa. Vi vet för det tredje att det ojämna uttaget i föräldraförsäkringen leder till att allt fler familjer upplever att det är svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Fru talman! Folkpartiet har under en lång rad av år argumenterat för, tagit strid för och också genomfört viktiga jämställdhetsreformer. Vi var det parti i Sveriges riksdag som först drev kraven på att det skulle införas en särskild jämställdhetslag och som vi också var med och jämförde i början av 1970-talet, i strid med den dåvarande vänstern som tyckte att det här med jämställdhet var någonting som man kunde ha kollektivavtal om och förhandla om mellan arbetsmarknadens parter. Vi genomförde i början av 1990-talet den så kallade pappamånaden. I dag, fru talman, kan vi lägga ytterligare en milstolpe i raden av liberala jämställdhetsreformer som redan har genomförts, jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen är en folkpartiuppfinning. Vi var det parti som drev den här frågan allra först i svensk politik. Den bygger på en mycket enkel och tydlig liberal tanke att vi ska stimulera människor till ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen. Det är bra med morötter. Låt oss stimulera och uppmuntra i stället för att enbart straffa, kvotera och dirigera. Jämställdhetsbonusen bygger på tanken att för varje dag man delar jämlikt mellan mamman och pappan, eller vilken familjekonstellation det rör sig om, får man 100 kronor. Om man delar maximalt på föräldraledigheten uppgår beloppet till 13 500 kronor. Det delas ut i form av en skatteåterbäring, skattereduktion, sänkt skatt. Det här uppmuntrar till ökad jämställdhet. Det blir lättare för kvinnor att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det blir lättare för familjer att få livspusslet att gå ihop, och det kommer att stimulera fler pappor att ta den nödvändiga och viktiga kontakten med sina barn när de är små. Precis som flera talare tidigare har varit inne på presenterar alliansen nu ett brett familjepolitiskt paket. Det handlar om vårdnadsbidraget, som vi tidigare diskuterat. Det är möjligt för de kommuner som så vill att införa det. Det handlar om jämställdhetsbonusen, som vi debatterar nu. Det handlar om barnomsorgspengen och också om ett stärkt pedagogiskt inslag i förskolan. Detta är alliansens alternativ; detta är regeringens alternativ. Men vad är alternativet? Mot detta står en hopplöst splittrad opposition. Nej, förresten, oppositionen är överens om en sak. De är emot. De är emot regeringens politik. Men vad är oppositionen för? Ja, Socialdemokraterna vill ha jämställdhetsbonus. Men de vill inte ha den här. Inom parentes sagt hade Socialdemokraterna tolv år på sig att genomföra någon form av jämställdhetsbonus. Det kan tyckas att man skulle ha kunnat presentera ett sådant förslag och genomfört det, men det har man inte gjort. Vänsterpartiet är emot jämställdhetsbonusen och vill ha en helt kvoterad föräldraförsäkring. Miljöpartiet vill ha en tredelad föräldraförsäkring. En viss del ska man få bestämma över själv inom familjen, och två tredjedelar ska kvoteras mellan föräldrarna. När det är tre oppositionspartier är det matematiskt och teoretiskt möjligt att det kan uppstå tre olika politiska linjer. Det är duktigt jobbat att hitta tre så vitt skilda politiska linjer inom oppositionen. Det vi ser, fru talman, är en opposition i fritt fall, i fritt sönderfall. Det är knappast seriöst för partier som så småningom gör anspråk på att utmana alliansen om regeringsmakten 2010 att inte kunna enas på ett så centralt område som föräldraförsäkringen och familjepolitiken. Fru talman! Vi ser här en situation framför oss med en allians som är enad, en tydlig gemensam politik med fyra tydliga ingredienser där jämställdhetsbonusen är en central del, och vi ser en splittrad opposition. Vi ser en allians som levererar jämställdhetsreformer. Vi ser en opposition som kanske pratar om jämställdhetsreformer men som inte gör så mycket annat än pratar och som har haft lång tid på sig att göra någonting men som inte har gjort någonting. Att snacka går ju. Fru talman! Valet i familjepolitiken torde vara enkelt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner och reservationer. I detta anförande instämde Ulf Nilsson (fp), Lars-Arne Staxäng (m), Solveig Zander (c), och Eva Johnsson (kd).

Fru talman! Det var intressant att höra Tobias Krantz här bre ut sig om oppositionens sönderfall när han själv sitter bunden med händerna. Han pratar så fint om vårdnadsbidraget, men själen känner någonting helt annat. Det han pratar om är kvinnornas möjlighet till löneutveckling och karriärutveckling. Det skulle vara intressant att höra Tobias Krantz här svara på: Hur kan ett vårdnadsbidrag hjälpa kvinnor i löneutvecklingen och karriärutvecklingen? Hur kan en spis och en dammsugare hjälpa kvinnan i karriärutvecklingen? Det är väldigt intressant. Sedan börjar Tobias Krantz prata om offentliga arbetsgivare. Ja, offentliga arbetsgivare är syndabockar. Där har man kvinnodominans. Jag håller med, det är kvinnodominans där. De är syndabockar för att de inte jobbar för jämställdhet. Om jag minns rätt - annars får någon rätta till mig - finns det kvinnodominerade yrken inom den privata sektorn. Om jag säger något om Handels, tänder det en lampa hos Tobias Krantz? Om jag säger restaurangbranschen, vem domineras den av? Handels och restauranger domineras också av kvinnor, och där är inte jämställdheten bättre. Återigen: Hur kan vårdnadsbidraget hjälpa kvinnor att tjäna bättre och att göra karriär?

Fru talman! Jag ska avslöja en sak för Jasenko Omanovic, kanske en stor hemlighet. Varken vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus, stärkt pedagogiskt inslag i förskolan eller barnomsorgspeng löser alla problem. Det är ingen som har påstått det. I familjepolitiken finns det en mängd olika mål och intressen som jag tror att de flesta av oss vill tillgodose. Jag vill att vi ska ha en familjepolitik som gynnar jämställdhet. Jag vill att vi ska ha en familjepolitik som uppmuntrar till valfrihet. Jag vill ha en familjepolitik som gynnar pedagogiken i förskolan. Jag vill ha en familjepolitik som gör det möjligt att ha barnen på förskolor som inte drivs i kommunal regi. Jag tycker att alla dessa ingredienser är viktiga i familjepolitiken. Det är därför man måste se familjepolitiken i sin helhet. Därför står jag med stolthet bakom det familjepolitiska paket som vi har lagt fram för riksdagen. Jag tycker att det är rätt spännande att Jasenko Omanovic vet exakt hur jag känner, tycker och tänker i olika frågor. Det är en spännande fråga som Jasenko Omanovic ger sig in i. När jag lyssnar på debatten konstaterar jag att ni socialdemokrater säger att ni är för en jämställdhetsbonus. Ni hade tolv år på er att genomföra en jämställdhetsbonus och att på så sätt försöka stimulera framför allt fler pappor att ta ut en större andel av föräldraledigheten, men ni gjorde inte det. Nu säger ni att jämställdhetsbonus är en bra modell. Kom igen, presentera tydliga och klara förslag! När vi röstar om detta i morgon kommer Socialdemokraterna och Jasenko Omanovic att rösta nej när vi faktiskt inför en jämställdhetsbonus. Hur kan du ha det på ditt samvete om du tycker att jämställdhetsbonus och att stimulera till ökat uttag är viktigt?

Fru talman! Jag vill först klargöra att jag vet att det här inte löser alla problem. Det är ingen hemlighet. Titta bara på att 1974 var det 0,5 procent av papporna som använde föräldraförsäkringen. I dag är det 20,8 procent. Det är en lång väg man har gått, och man har gjort en hel del saker under tiden för att stimulera det. Vi hade makten i tolv år, apropå att vi inte har infört jämställdhetsbonus. Först tog vi över en ekonomi i ruiner efter er där borta på andra sidan. Sedan har vi konsekvent jobbat med familjepolitiken, alltifrån den pedagogiska förskolan med läroplanen, med höjda barnbidrag, med höjt tak i föräldraförsäkringen med mera. Vi har gjort så mycket som vi bara har kunnat göra. Det var inte tillräckligt och vi nådde inte ända fram till målet, för målet är faktiskt inte uppnått. Som du säger själv kommer inte det här att lösa alla problem. Det är en lång väg att gå. Vi har sagt att själva idén med en jämställdhetsbonus är bra, men utformningen av den är så krånglig att det kanske bara är en del siffernissar som kommer att klara av att använda sig av jämställdhetsbonusen. Varenda remissinstans påpekar att det är krångligt. Till och med Försäkringskassan säger att det här är fruktansvärt krångligt, att det här kommer föräldrarna inte att använda.

Fru talman! Det är en mycket sentida omvändelse under galgen till förslaget om jämställdhetsbonus som Socialdemokraterna gör. Folkpartiet har ju lagt fram förslag om jämställdhetsbonus under ett stort antal år. Under alla dessa år har Socialdemokraterna röstat nej till förslagen. Vi får väl se när Socialdemokraterna så småningom preciserar sin familjepolitik ytterligare, annat än i en artikel i Svenska Dagbladet, vad löftet om att ändra politiken var värt. Jag kan konstatera att när det nu för första gången ligger ett förslag på riksdagens bord om att en jämställdhetsbonus ska införas röstar Socialdemokraterna nej. Det tycker jag är talande.

Fru talman! Prästens lilla kråka skulle ut och åka, inte visste han vem som körde. Än slank han hit, än slank han dit. Och hur var det nu? Att Folkpartiet skulle gå med på förslaget om vårdnadsbidrag var det nog få väljare som trodde. Om jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag skulle leda till ett mer delat ansvar för barnens uppväxt vore det bra, men det finns ingenting som tyder på det. Centern sade: Vi måste medverka på frivillig väg. Men hur kan Folkpartiet se att det stimulerar fler pappor? Pappamånaden är det som hittills, under hela föräldraförsäkringens varande, har lett till en skillnad, och det ska Folkpartiet ha cred för. Det är faktiskt pappamånaden som har förändrat uttaget. Det har inte de andra pusselbitarna gjort, att man har ändrat ersättningsnivåer och annat. Tobias Krantz beskrev väl att vi har ett ojämställt samhälle och att det är ojämställda löner inom handeln, inom många akademikeryrken och inte minst inom vården med alla de sjuksköterskor som strejkar just nu. Så är det. Men vilken analys gör Folkpartiet av det? Håller Tobias Krantz med om att det finns en könsmaktsordning i samhället och att det är strukturer som gör att kvinnor och män har ojämställda löner?

Fru talman! Några saker behöver uppenbarligen klargöras för Gunvor G Ericson. Folkpartiet tillsammans med övriga partier i alliansen presenterade en gemensam familjepolitik före valet. Vi gick gemensamt till val på alla fyra delar i den familjepolitiska reform som vi nu lägger på riksdagens bord: möjligheten för kommuner att införa vårdnadsbidraget, jämställdhetsbonusen, det ökade pedagogiska inslaget i förskolan och barnomsorgspengen. Allt detta visste väljarna före valet. Det var skillnad mot hur Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ofta gör före val. De säger: Vi vill ha makten. Eventuellt vill vi regera ihop, fast vi vet inte riktigt. Men vi tänker definitivt inte presentera någon politik ihop. Så gör inte vi. Vi presenterar en gemensam politik. Om vi sedan får väljarnas förtroende för den genomför vi den. Så jobbar vi. Ni jobbar på ett annat sätt. Sedan är det rätt skrattretande när Gunvor G Ericson försöker anklaga Folkpartiet för att svänga fram och tillbaka i familjepolitiken. Jag satt i konstitutionsutskottet förra mandatperioden, och vi fick vid ett antal tillfällen behandla motioner från just miljöpartister om möjligheten att införa kommunala vårdnadsbidrag. De avslogs av majoriteten i riksdagen då, så vem är det som har svängt i familjepolitiken? Vad är det som har hänt under åren från det att ni med ledande miljöpartister i spetsen lade fram motioner i utskottet som ni sedan förde fram i riksdagen fram till nu? Jasenko Omanovic talade om 180 grader. Ni har ju svängt 360 grader. Snart vet ni väl knappt var ni hör hemma över huvud taget i politiken. Lite mer seriöst får det vara. Poängen är att när vi nu tar ställning till den familjepolitiska reformen om att stimulera fler familjer att dela uttaget mer jämlikt, kommer Gunvor G Ericson tillsammans med Kalle Larsson, övriga vänsterpartister och övriga socialdemokrater att rösta nej till en konkret reform för att stimulera ett mer jämlikt uttag. Varför röstar ni nej till en konkret och tydlig reform, Gunvor G Ericson?

Fru talman! Barntid är ett betydligt bättre förslag än vårdnadsbidrag, som egentligen handlar om en barnomsorgspeng eftersom man kan använda vårdnadsbidraget till att betala en barnflicka samtidigt som man jobbar. Tobias Krantz svarade inte på min fråga om vilken analys Folkpartiet gör av det som han faktiskt beskrev förut, nämligen det ojämställda samhälle vi har. Finns det en könsmaktsordning i samhället och strukturer som gör att kvinnor och män har ojämställda löner? Jag tycker att det var väldigt bra att Folkpartiets tidigare ledare Bengt Westerberg drev på i jämställdhetsfrågorna. Men jag ser inte det på samma sätt i dag. Pappamånaden var bra. Den är faktiskt det som hittills har gjort att fler män tar ut föräldraledighet. Det har inte hjälpt att man ökade ersättningsnivån. Det har snarare varit fler kvinnor med höga löner som har tagit ut föräldraledighet än pappor. Om man nu vill ha ett förslag som gör att fler män tar ut föräldraledighet för att främja de ojämställda strukturerna kanske man i stället borde välja att strida för ytterligare en pappamånad. Jag skulle vilja ha svar på frågorna: Vilken analys gör Folkpartiet av den ojämställdhet som finns i samhället? Delar Tobias Krantz synen att det finns en könsmaktsordning i samhället?

Fru talman! Det torde väl framgå med all önskvärd tydlighet att jag anser att det finns mönster och strukturer i samhället som missgynnar kvinnor. Så är det. Det försökte jag förklara väldigt tydligt. Vi har exempelvis strukturer i samhället som med understöd av bland annat Gunvor G Ericsons parti säger att kvinnor helst inte ska få tjäna pengar på samma sätt som män. Varför har det annars varit så att man i de sektorer i samhället där framför allt kvinnor jobbar i stort sett bara har en arbetsgivare att välja? Varför har man där monopol? Varför är det till exempel fult att tjäna pengar på att se till att människor blir friska, medan det är helt okej att få tjäna pengar i manligt dominerade yrken? Det är klart att detta är ett uttryck för mönster och strukturer som vi måste motverka. Det håller jag helt med om. Jag är glad om Gunvor G Ericson kan följa med på mitt korståg mot dessa strukturer. Det intressanta är att vi nu står här och i morgon ska fatta beslut om en jämställdhetsbonus. Då säger Miljöpartiet: Vi vill slå vakt om jämställdheten och öka jämlikheten i uttaget av föräldraledigheten. Men det finns ju en konkret möjlighet här. Ni hade kunnat säga: Okej, vi accepterar jämställdhetsbonusen, men vi har också ett annat förslag som vi vill genomföra vid sidan av jämställdhetsbonusen. Men ni säger ju bara blankt nej. Ert alternativ till alla de föräldrar som nu förväntar sig att man ska kunna få de här pengarna och underlätta möjligheterna till ett mer jämlikt uttag är: Ni får inte de här pengarna. Vi tycker att det går tillräckligt bra med jämställdhetsarbetet som det gör i dag. Det är ju det konkreta utfallet av det sätt som ni tänker att era ledamöter ska rösta i morgon. Jag tänker rösta för jämställdhetsbonusen, och ni tänker rösta nej. Det gör skillnad i människors vardag, Gunvor G Ericson.

Fru talman! Jag tänkte göra något så radikalt som att återvända till den proposition som nu står på dagordningen, nämligen Jämställdhetsbonus - familjepolitisk reform, och lämna vårdnadsbidraget bakom mig för den här gången. Det blir spännande att se om vi även under nästa betänkande, Åtgärder mot missbruk av tillfällig föräldrapenning , ska diskutera vårdnadsbidraget en gång till. Det kanske vi ska. Det får vi se. Fru talman! Det här betänkandet behandlar det andra benet av regeringens familjepolitiska program. Det är ett betänkande som har mötts med spridda applåder från den politiska oppositionen. Det är alltså ytterligare ett ben i det paket som vi har presenterat. Alliansregeringen har genom det här förslaget ytterligare breddat och förnyat en familjepolitik vars inriktning handlar om att stödja många olika typer av val och livssituationer hos den svenska barnfamiljen, och inte styra. Syftet är naturligtvis att förbättra förutsättningarna för jämställdhet vad gäller såväl föräldraledighet som deltagande i arbetslivet. Ojämlikheten på arbetsmarknaden och det skeva uttaget av föräldraförsäkringen avspeglas även i löneskillnader mellan kvinnor och män, som vi tidigare har hört i debatten. År 2006 uppgick kvinnors lön i genomsnitt till 84 procent av männens lön, vilket var samma kvot som 1992. Det var alltså en oförändrad utveckling och en bestående ojämlik situation. Om hänsyn även tas till ålder, utbildning, arbetstid och sektor uppgår kvinnors lön fortfarande endast till 92 procent av mäns lön, detta trots en ganska yvig och högljudd politisk retorik. Trots denna består skillnaderna. Inget har egentligen hänt. Vi kristdemokrater är tydliga med att vi vill förbättra förutsättningarna för både mäns och kvinnors deltagande, för ett aktivt och jämlikt föräldraskap. Det är viktigt, som också tidigare har sagts, för såväl män och kvinnor som barn. Det är viktigt att förutsättningar och valmöjligheter ska vara många. Det skapar betydligt större möjligheter för föräldrar att fatta kloka och välavvägda beslut beträffande den egna livssituationen. Det handlar om val som berör barnomsorg, arbetstider, föräldraförsäkring och hur uppdelningen mellan föräldrarna ska ske. För oss är det mycket viktigt att beslut som fattas ska vara just stödjande, inte styrande. Det handlar i sin tur naturligtvis om att vi lever i en fast förvissning om att småbarnsföräldrar, precis som andra vuxna människor, är fullt kapabla att fatta kloka, mycket välavvägda beslut. Fru talman! Efter en genomgång av remissinstansernas sypunkter kan man konstatera att de flesta instanser ställer sig positiva till förslagets inriktning. Bland de synpunkter som har inkommit har det framför allt framförts kritik mot att förslaget är krångligt och svårt att förstå. Det håller jag med om. Jag har förståelse för den kritiken men kan samtidigt konstatera att bonusen, i det sammanhanget, har gott sällskap av otaliga andra regler inom skattesystemet. En revolutionerande och genomgripande förändring av hela skattesystemet skulle naturligtvis vara välkommen, men i väntan på det inför vi jämställdhetsbonusen så länge. En annan synpunkt som har framförts handlar om att föräldrarna skulle behöva vänta alltför länge på att få del av bonusen, som vi också har hört tidigare, eftersom det kommer att bokföras på skattekontot. Men genom en enkel begäran om skattejämkning hos Skatteverket kan den berörda föräldern få del av bonusen direkt och varje månad. En skattejämkning kan alltså lösa det problemet, och jag tror att Skatteverkets välutbildade personal kommer att upplysa de föräldrar som är intresserade av det här uttaget. Att bonusen också kan utnyttjas av föräldrar som har separerat och har gemensam vårdnad är viktigt att påpeka. De allra flesta föräldrar har också gemensam vårdnad om barnen. Det har inte precis framkommit så där väldigt tydligt i debatten. Sedan fick vi inledningsvis höra av Socialdemokraternas företrädare att jämställdhetsbonusen innebär en 180-gradig svängning av vår politik. Eftersom vi tidigare har fått höra att vårdnadsbidraget är en av de största katastrofer som har drabbat svenskt samhällsliv insåg jag då att en 180-gradig svängning borde innebära att jämställdhetsbonusen måste vara något av det mest briljanta som i alla fall den här regeringen har kommit på. Så jag förväntar mig att vi i morgon, när vi ska rösta om den, kommer att få ett rungande bifall från hela den socialdemokratiska bänken. Jag avvaktar med spänning och kommer att se hur det blir. Kvotering har det också pratats om. Kvotering är inget alternativ. Kvotering är inte bra. Kvotering handlar om hela handens politik. Vi tror på valfrihet och beslut hos dem som det gäller; ett knippe valmöjligheter och föräldrarna väljer. Det kan ju också vara viktigt att poängtera att för den absoluta majoriteten av småbarnspappor kommer bonusen att kompensera det inkomstbortfall som kan uppstå i samband med uttag av föräldrapenningdagarna. Det kompenseras fullt ut. Fru talman! Alliansregeringen visar med förslaget om jämställdhetsbonus att jämställdhetsfrågorna har hög prioritet. Till skillnad från våra företrädare har vi emellertid, även på det här området, inte bara ord utan också verkstad. Att kombinera politisk retorik med efterföljande beslut med målet att valmöjligheterna ska vara många och att besluten ska överlåtas till köksborden är allianspolitik i praktiken. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. I detta anförande instämde Lars-Arne Staxäng (m), Solveig Zander (c) samt Ulf Nilsson och Tobias Krantz (båda fp).