Justerade åldersgränser i pensionssystemet och i kringliggande system

Anf. 91 Julia Kronlid (SD)

Justerade ålders-gränser i pensions-systemet och i kring-liggande system

Fru talman! Nu ska vi övergå till att debattera justerade åldersgränser i pensionssystemet och kringliggande system. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

För Sverigedemokraterna är det viktigt att varje person som uppnår pensionsålder ska kunna leva ett värdigt och anständigt liv. Ingen ska heller behöva arbeta långt över pensionsåldern för att övergången mellan lön och pension ska bli ekonomiskt hållbar.

Pensionerna i Sverige har under lång tid varit eftersatta och alldeles för låga. De med de längsta pensionerna - däribland många kvinnor, som historiskt har tagit stort ansvar för hem och barn - har ibland haft en så låg pension att de har levt på existensminimum och knappt fått ihop till mat och hyra. De som arbetat och slitit hela sitt liv, i synnerhet människor i låglöneyrken, har fått dålig valuta för sitt slit och fått ut en alltför liten andel av sin lön i pension.

Fru talman! I dag hanteras, som sagt, mycket av pensionsfrågorna i Pensionsgruppen, som skapades utifrån den pensionsöverenskommelse som gjordes i samband med den stora pensionsreformen 1994. Pensionsgruppen består av samtliga riksdagspartier med undantag för Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och, efter regeringsutträdet, Miljöpartiet.

Tanken med gruppen har varit att pensionssystemet ska vara långsiktigt och stabilt även vid regeringsskiften, vilket kan vara ett gott syfte. Problemet är bara att det som framför allt har varit långsiktigt och stabilt har varit låga pensionsnivåer. Pensionsgruppen har misslyckats med att leverera den pension som våra pensionärer i Sverige förtjänar.

De största reformer som Pensionsgruppen enats om innebär i stället två försämringar för våra pensionärer: höjd pensionsålder och försämrad valfrihet inom premiepensionen. Den senare reformen har tidigare debatterats i en särskild debatt.

Fru talman! Den ena reformen, som vi debatterar nu, innebär höjd pensionsålder. Man inför ett system med riktålder och en automatisk och kontinuerlig höjning av pensionsåldern. Att detta görs i ett svep i dag antar jag beror på att politikerna vill smita undan ansvarsutkrävande och slippa att varje gång förklara för väljarna varför de ständigt höjer pensionsåldern.

Detta inkluderar också en höjning av åldern när man tidigast får ta ut inkomstpension och garantipension. Även detta kopplas till en stigande riktålder.

I regeringens promemoria till förslaget görs olika konsekvensanalyser där man tittar på konsekvenser för olika typfall. Där framkommer att förslaget innebär att 27 000 personer, varav 17 000 är kvinnor, kommer att få mindre i pension. I snitt minskar dessa kvinnors disponibla inkomst med 3 000 kronor per månad. Motsvarande minskning för männen är 3 900 kronor.

Det är bland annat kvinnor som har jobbat inom branscher med lägre löner - ofta i vårdyrken - som nu får mindre pengar i plånboken av Pensionsgruppen. En del av detta beror på att de väljer att leva på sin lilla inkomstpension i väntan på att kunna ta ut sin garantipension, då rätten till att ta ut den skjuts upp. För en del kan det handla om att de kommer att få leva på sjukersättning i stället för pension, och ersättningen riskerar då att bli lägre.

De andra partierna tycker att den här gruppen gott kan arbeta ett par år till. Men alla har inte den möjligheten. Därför tycker vi att denna reform är fel väg att gå. Det här är en grupp som de senaste åren slitit hårt under pandemin. De har hållit ihop den svenska vården. Responsen från Pensionsgruppen är att försämra deras situation och säga åt dem: Slit på några år till! Det klarar ni!

Sveriges Kvinnolobby lyfter att det främst är kvinnor som har garantipension och att det ofta är dessa kvinnor som har slitsamma yrken och därmed har svårt att arbeta till pensionsåldern och kommer att drabbas negativt av den här reformen.

Strax före debatten i dag fick jag ett mejl från en sjuksköterska som bland annat skrev: Avtalen mellan landstingen och vårdgivarna i Stockholm har blivit allt sämre. För att klara av kostnader tvingas dessa aktörer klämma in allt fler patienter per sal och dag. Det genererar att vi i personalen på golvet får springa fortare och fortare. Folk blir sjuka, för de mäktar inte med. Jag har sett så många duktiga operatörer och sköterskor släckas med tiden. Det är så sorgligt. Det jag vill säga är just detta: Vi orkar inte jobba till 67, 68 eller vad nu regeringen vill ändra pensionsåldern till. Vi orkar inte. Kroppen värker svårt för oss alla. Det är ett väldigt intensivt arbete vi utför, med stort ansvar och hög intensitet varje dag.

Trots detta väljer Socialdemokraterna och Pensionsgruppen att driva igenom den här reformen. Vi menar att de som är utslitna som ett resultat av ett långt och krävande yrkesliv inte ska tvingas stanna på arbetsmarknaden mot sin vilja. Men de som känner sig kapabla och vill fortsätta sitt yrkesverksamma liv ska givetvis erbjudas incitament att stanna kvar på arbetsmarknaden, exempelvis genom rätten att gå ned i deltid och införandet av ett särskilt jobbskatteavdrag för äldre som frivilligt stannar kvar på arbetsmarknaden.

Fru talman! Livsinkomstprincipen och det nuvarande pensionssystemets konstruktion innebär att den enskilde själv betalar merkostnaden för en tidig pensionering och tillgodogör sig vinsten av ett uppskjutet pensionsuttag genom att pensionen blir lägre respektive högre. För pensionssystemets finansiering saknas därmed egentligen anledning till en åldersgräns för uttag av pension. Inspektionen för socialförsäkring har anfört att en höjd lägsta uttagsålder minskar valfriheten för den som kan och vill gå i tidig pension.

Att det ska finnas någon form av åldersgräns tycker vi också. Det är nödvändigt, för det kan vara svårt att överblicka de långsiktiga konsekvenserna av en tidig pensionering. Men att i ett svep i dag införa en successiv höjning av pensionsåldern utan att överblicka konsekvenserna inom vissa yrkesgrupper anser vi inte vara ansvarsfullt utan djupt orättvist för dem som kommer att ha svårt att leva upp till riktåldern.

Fru talman! Det är i alla fall bra att regeringen gör det lättare att kunna beviljas sjukersättning för dem som är allra mest utslitna, har blivit permanent sjuka och därmed inte kan arbeta mer. Men jag har svårt att se att detta helt och hållet kan lösa problemet för alla som har svårt att arbeta upp till riktåldern. För en del kan det också leda till en lägre disponibel inkomst. Frihet under ansvar och positiva incitament att arbeta längre anser jag är bättre än att tvinga upp pensionsåldern på ett sätt som inte passar alla.

Ett argument för att höja pensionsåldern är att pensionen blir högre när man går i pension för att man arbetat ett par år längre. Men för det första räcker inte det för att höja pensionerna. För det andra gäller det framför allt dem med högre pensioner och inte dem som är beroende av garantipension. För det tredje klarar inte alla av att arbeta upp till den högre pensionsåldern.

Jag tycker att det är fel att lägga ansvaret för höjda pensioner på våra pensionärer. Även LO, som avstyrker hela förslaget, anser att man måste genomföra nödvändiga förändringar först, exempelvis genom en förbättrad arbetsmiljö. Tjänstemännens Centralorganisation och LO anser att det inte räcker att bara höja pensionsåldern. Vi måste också stärka våra pensioner på andra sätt.

Det positiva i sammanhanget är att det i alla fall äntligen börjat röra på sig i debatten om höjda pensioner. Det beror dock inte på initiativ från partierna i Pensionsgruppen, utan på påtryckningar från de partier som inte sitter med i Pensionsgruppen.

Det har kommit ett förslag från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna om ett garantitillägg. Det är bra att det föreslås höjda pensioner, men det var ett framhastat förslag för att få stöd för Magdalena Andersson som statsminister. Det är nödvändigt och positivt med höjda pensioner, och det är bra att fler partier än Sverigedemokraterna tar initiativ, men det här förslaget har fått kraftig kritik från flera olika håll. Det är ett nykonstruerat bidrag som är administrativt krångligt och dyrt. Det innebär också att man frångår livsinkomstprincipen, eftersom det minskar respektavståndet. I vissa fall blir pensionen till och med lägre om man arbetar längre.

Även om förslaget om höjd åldersgräns går igenom är jag väldigt glad att det också finns ett alternativt förslag från Moderaterna, Kristdemokraterna, oss i Sverigedemokraterna och Liberalerna som innebär en satsning på 14,4 miljarder kronor för höjda pensioner i jämförelse med Socialdemokraternas förslag på 9,4 miljarder. Redan under hösten kan man höja pensionerna till de sämst ställda pensionärerna med cirka 1 000 kronor i månaden genom en höjning av garantipensionen och konsumtionsstödet i bostadstillägget. Därefter kommer man att sänka skatten med ytterligare 6 miljarder kronor och införa en helt ny gas som kan ge i genomsnitt 400 kronor mer till en genomsnittlig pensionär. På det sättet kan vi stärka pensionerna för alla, både dem med de lägsta pensionerna och andra som arbetat och slitit ett helt liv. Det är en bra pensionshöjning. Detta med pensionsåldern är däremot inte bra. Det är pensionerna som ska höjas, inte pensionsåldern.

Anf. 92 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Med tanke på det föregående inlägget tänker jag göra en jämförelse mellan Vänsterpartiets framtagna förslag om garantitillägg, som vi har förhandlat ihop med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och högerns förstärkning av pensionerna. Det är väldigt bra att vårt initiativ har tvingat fram andra initiativ. Men det är en stor skillnad ekonomiskt för den enskilde pensionären.

Med V-S-MP-förslaget får pensionärerna som har bostadstillägg 5 000 kronor redan i år. Med högerns förslag får de mindre än hälften. Med VSMP-förslaget får över 1 miljon höjd pension och bättre ekonomi. Med högerns förslag blir det drygt 800 000 personer. Med vårt förslag får man 1 000 kronor som mest. Med högerns förslag får man som mest 828 kronor. Antalet som får maxbelopp med vårt förslag är 480 000, medan det är 200 000 som får det med högerns förslag. Den genomsnittliga höjningen av pensionen med vårt förslag är 741 kronor. Med högerns förslag är det 509 kronor. Vårt förslag är alltså bättre på varenda punkt.

Men i dag ska vi diskutera de höjda åldersgränserna i pensionssystemet. De höjs med ett år från 2023. Från och med 2026 föreslås åldersgränserna knytas till den förväntade medellivslängden. Man gör då också om lagstiftningen kring socialförsäkringssystemen runt själva pensionssystemet. Samtidigt har kompensationsgraden från den inkomstgrundande pensionen sjunkit till under 50 procent. Vi anser att detta är fel väg att gå.

Det pratas ofta om hur stabilt och bra det här pensionssystemet är. Men det verkar främst vara stabilt och bra för dem som sitter i den där hemliga och odemokratiska Pensionsgruppen - ingen vet vad de håller på med. Pensionssystemet verkar definitivt inte vara bra för pensionärerna, med tanke på hur många fattigpensionärer det här landet har, eller för alla de kvinnor som sliter i de olika välfärdsyrkena.

De som har byggt upp det här landet - byggnadsarbetare, busschaufförer, undersköterskor och så vidare - ska ha en god pension. I dag har de en alldeles för låg pension. De får inte den respekt de förtjänar efter ett långt och slitsamt yrkesliv. Dagens höjning av pensionsåldern innebär inte att de kan arbeta längre. Den innebär endast att stora grupper i samhället kommer att få en ännu lägre pension.

Vilken pension vi får avgörs av vilka inkomster vi har, hur länge vi arbetar och hur stor andel av våra inkomster som betalas in till pensionssystemet. Låg- och medelinkomsttagare missgynnas jämfört med höginkomsttagare. Hög lön under ett långt arbetsliv ger betydligt bättre utfall än ett väldigt slitsamt och stressigt yrkesliv. Till exempel får en bankekonom en betydligt högre pension än en sjuksköterska eller en undersköterska som tar ett väldigt stort ansvar för hela vår välfärd. Även arbetslöshet och sjukskrivning påverkar pensionsnivåerna. Att jobba i ett tungt LO-yrke innebär ofta tyvärr en låg pension.

Fru talman! Anledningen till att pensionen har minskat som andel av slutlönen är att vi lever längre i dag än när pensionssystemet infördes. Det är bra, men det betyder också att systemet är konstruerat så att låg- och medelinkomsttagare missgynnas. Medellivslängden har också ökat snabbare än vad som har förutspåtts. Trots det arbetar vi inte längre. Medelpensioneringsåldern, mätt som påbörjat uttag av allmän pension, ligger fortsatt på omkring 65 år. Finanspolitiska rådets analys pekar på att detta beror på att de som har låg pension och som skulle behöva arbeta längre inte klarar av det och att de som klarar av att arbeta längre har så pass hög pension att de inte behöver det.

Regeringen och Pensionsgruppen fortsätter att möta de sjunkande pensionerna med att höja åldersgränserna i pensionssystemet. Människor ska tvingas arbeta längre genom högre åldersgränser för när pensionen kan tas ut. Att många inte kan arbeta längre blundar de för. För att lösa dessa problem krävs helt andra förslag. Det handlar om arbetsmarknadssatsningar och om satsningar på arbetsmiljön och på att motverka skadlig stress. Och omställning behövs. På dessa områden har varken Pensionsgruppen eller regeringen levererat lösningar.

Att knyta pensionsåldern till medellivslängden kan verka logiskt, men en högre medellivslängd betyder inte att vi kan arbeta längre. Att vi lever längre betyder inte nödvändigtvis att våra ryggar och knän håller längre eller att vi klarar av en ständigt ökande stress och press.

Inom fackförbundet Kommunal orkar medlemmarna i genomsnitt arbeta fram till 63 års ålder. Den faktiska pensionsåldern i flera LO-yrken ligger faktiskt på 61-62 år. Dessutom skiljer sig medellivslängden kraftigt åt mellan olika grupper i samhället. Bland kvinnor med förgymnasial utbildning har den förväntade medellivslängden faktiskt förkortats för 30åringar mellan perioderna under 2011-2020. Bland män med förgymnasial utbildning har den stått stilla. För både män och kvinnor med gymnasial och eftergymnasial utbildning ökar den förväntade medellivslängden, från redan högre nivåer.

Förutom skillnaderna avseende förväntad medellivslängd skiljer sig även antalet levnadsår med aktivitetsnedsättning mellan olika grupper. Personer med kort utbildning har fler förväntade år med aktivitetsnedsättning än personer med hög utbildning, enligt siffror från Statistiska centralbyrån. Det innebär att de som har klarat av ett långt arbetsliv i ett krävande arbetaryrke kan förvänta sig en försämrad hälsa, utöver en mycket låg pension.

Jag kan konstatera att jag känner väldigt många av de människorna. De har slitit i hela sitt liv - ett långt, långt yrkesliv. De har en väldigt låg pension och en väldigt utsliten kropp. De har ständig värk och tvingas vända på varenda krona. Det blev tacken från samhällets sida för det slit de lagt ned i sitt liv.

Vänsterpartiet drev i samband med budgetförhandlingarna i höstas igenom trygghetspensionen, så att äldre som slitit ut sig enklare ska kunna få sjukersättning. Men det kommer inte att räcka. Vi måste göra mer för att pensionssystemet ska bli rättvist och ge en god pension till fler. Det ska löna sig att arbeta, men det gör det inte i dag för den som arbetat många år som undersköterska eller barnskötare. Det måste vi ändra på.

Ytterligare en anledning till de låga pensionerna är att 17,21 procent av bruttolönen upp till intjänandetaket avsätts till pensionen i stället för de 18,5 procent som var tanken när pensionssystemet togs fram. Därför vill Vänsterpartiet höja inbetalningarna till systemet. Att ha ett underfinansierat pensionssystem från första början är så oansvarigt av Pensionsgruppen att det inte finns ord för det. Det är en medveten handling som man har hållit fast vid år efter år, sedan 1994. Det är snart 30 år som man har varit medveten om den underfinansiering som man har gjort.

Fru talman! Vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet lagt fram den största höjningen av grundskyddet någonsin för kammaren. Nu är det också dags att höja inkomstpensionerna, tycker vi. Vi har därför lämnat förslag som skulle kunna innebära att de höjs med runt 2 000 kronor i månaden. Inbetalningarna till pensionssystemet och pensionsrätterna höjs till 18,5 procent av bruttolönen, och pensionssystemet blir lättare att förstå eftersom hela inbetalningen görs via arbetsgivaravgiften, i det förslag vi har tagit fram.

Vänsterpartiet anser alltså att det är pensionerna som ska höjas och inte pensionsåldern. Därför yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1.

Anf. 93 Julia Kronlid (SD)

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att våra svenska pensionärer får korrekt information i en jämförelse mellan dessa förslag. Det sprids nämligen ganska många villfarelser, bland annat i sociala medier och nu även här i kammaren. Det går inte att plocka ut några av våra reformer och sedan jämföra dem med er reform. Man måste jämföra med hela den reform som vi föreslår. Och det kan jag göra nu, om vi nu ska jämföra siffror.

I vårt förslag satsar vi 14,4 miljarder. Vänsterpartiet nöjer sig med 9,4 miljarder. Vi vill stärka pensionen för 2,3 miljoner pensionärer, medan Vänsterparpartiet och Ulla Andersson tycker att det räcker att stärka pensionen för 1 miljon pensionärer. Maxbeloppet, med respektive reform, efter skatt är 1 040 kronor. Där ligger Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ganska nära, på 1 000 kronor.

Jag tänker på dem som har slitit och arbetat hårt i sitt liv, den grupp som Ulla Andersson nu pratade om. Om man råkar ha en pension över 14 400 kronor får man 0 kronor i stärkt pension av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Men vi tycker att också de förtjänar en stärkt pension efter att ha arbetat och slitit hårt i hela sitt liv. Med vårt förslag får de en stärkt pension med 400 kronor.

Våra svenska pensionärer får avgöra vilket förslag som är bäst. Jag vet vad jag tycker. Jag vill hellre satsa 14,4 miljarder kronor på att höja pensionen för alla i stället för att snåla in lite och satsa lite mindre pengar och höja pensionen bara för några.

Sedan vill jag fråga hur det kommer sig att Vänsterpartiet tycker att det är bra med en pomperipossaeffekt. Nog för att vi alla gillar Astrid Lindgren, men just den effekten innebär att man faktiskt kan förlora - man kan få en sämre pension - på att arbeta några år längre.

Anf. 94 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Alla tjänar på vår reform. Sedan förstår jag att högern har det lite svettigt när det är människor och arbetare framför allt inom LO-yrken som får det största påslaget med vår reform. Det är alltså arbetare som har slitit i hela sitt liv. De har slitit ut sin kropp och stressat och pressat. Det är undersköterskor i äldreomsorgen och i sjukvården. Det är framför allt de som tjänar på denna reform.

Ni vill smeta ut pengarna på dem som redan har en rätt god pension - det är ert val. Vi har valt att prioritera. Sju av tio kommunalare tvingas leva på garantipension. Är det rimligt efter ett långt yrkesliv? De bär välfärden på sina axlar, och betalningen är en utsliten kropp och en pension det inte går att leva på. Vi tycker inte att det är rimligt.

Sedan vill vi pressa upp de övriga pensionerna. Det har vi jobbat för i många år, och det kommer vi att jobba för även fortsättningsvis. Vårt pensionstillägg är skattefritt, träffar exakt rätt målgrupper och lyfter dem som har de lägsta pensionerna. Det är så man gör.

Jag vet att högern alltid vill gynna dem som har det bättre ställt. Det fortsätter ni att göra. Vi väljer inte den vägen. Vi prioriterar, och då prioriterar vi dem med utslitna kroppar och dem som har haft låg inkomst och därmed har låg pension - många utslitna arbetarkvinnor framför allt.

Anf. 95 Julia Kronlid (SD)

Fru talman! Jag undrar lite grann vad det är Ulla Andersson och Vänsterpartiet inte riktigt hörde.

Vi smetar inte ut Socialdemokraternas och Vänsterpartiets 9,4 miljarder. Vi satsar också upp till 1 000 kronor på de sämst ställda pensionärerna, men sedan satsar vi ytterligare pengar. Vi lägger ju 14,4 miljarder på vår reform för att kunna täcka in 2,3 miljoner pensionärer i stället för 1 miljon. Det är inte att smeta ut. Det är att satsa extra. Det är att satsa mer och göra en större reform som täcker in alla i stället för en begränsad grupp.

Det är jättebra att stärka pensionerna för de sämst ställda. Det gör vi också. Vi stärker ju garantipensionen. Vi stärker konsumtionsstödet i bostadstillägget, som inom nuvarande pensionssystem går till de sämst ställda pensionärerna. Det är ju det som garantipensionen är utformad för, och den höjer vi så att man kan få upp till 1 000 kronor efter skatt. Men vi gör alltså det andra också.

Inom nuvarande pensionssystem kan man höja garantipensionen på ett enkelt sätt. I stället väljer Vänsterpartiet att utforma ett helt nytt administrativt dyrt och krångligt system som kostar pengar att införa och som innebär en negativ marginaleffekt där man kan förlora på några extra slitsamma år i arbetslivet. Varför skulle det vara ett bättre förslag än att höja de reformer som vi redan har och satsa på alla pensionärer i stället för på några få?

Den satsning som vi gör för dem som tjänar över 14 400 kronor missgynnar inte de sämst ställda. Vi satsar ju på båda grupperna. Varför vill Vänsterpartiet och Ulla Andersson missgynna en viss grupp och bara satsa på hälften så många pensionärer som i vårt förslag?

Anf. 96 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Sverigedemokraterna är välkomna att rösta på vårt förslag. Vi föreslår ju höjda pensioner i den vårbudgetmotion som vi har lagt på riksdagens bord och som vi ska rösta om i juni. Ni är jättevälkomna att rösta på den! Då kan ni höja pensionerna för alla och trygga pensionerna framåt. Men det har ni valt att inte göra, eller hur?

Julia Kronlid säger att deras förslag träffar fler. Vårt förslag träffar 1 miljon pensionärer i år. De som i dag har de lägsta pensionerna och har bostadstillägg får 5 000 kronor i år. Med ert förslag får de hälften. Fråga en fattig, utsliten kommunalare om de vill ha 5 000 kronor i år eller 2 500 kronor i år! Jag tror att svaret är ganska givet.

Jag skulle välja 5 000 kronor. Jag tror att varenda kommunalare skulle välja 5 000 kronor. Har man inte en pension som räcker månaden ut väljer man självklart att få dubbelt så mycket som vad högerns förslag faktiskt ger.

Det är så verkligheten ser ut, Julia Kronlid. Vårt förslag träffar mer rätt, når fler och ger en högre genomsnittlig ersättning än ert förslag. Jag tycker att det är bra. Jag tycker att det är rimligt. De som har slitit och släpat, har ständig värk i sin kropp och har tvingats att vända på varenda krona i det pensionssystem vi nu har ska inte behöva göra det.

Därför ligger det här förslaget på riksdagens bord. Ni kan fälla det tillsammans med Centerpartiet, men då tycker jag att ni har mycket att förklara för alla de kommunalare som skulle ha kunnat få dubbelt så hög kompensation i år som vad ert förslag ger.

Anf. 97 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Pensionen är en del av välfärdens trygghetssystem. Det är en socialförsäkring som syftar till omfördelning mellan olika skeden i livet för att få en jämnare konsumtionsnivå och därmed en ekonomisk och social trygghet även efter arbetslivet.

Även om pensionssystemet kan vara komplicerat i vissa delar är grundidén ganska enkel: Vi tjänar in vår pension främst genom att arbeta när vi betalar in till pensionssystemet. Sedan är tanken att vi ska få ut en trygg pension.

För den som på grund av olika omständigheter inte har arbetat ihop en pension som går att leva på finns också ett kompletterande skattefinansierat grundskydd som är av avgörande betydelse för att motverka ekonomisk utsatthet, särskilt bland kvinnor som jobbat med låg lön och dåliga villkor. De har kanske varit hemma några år med barnen innan det fanns ordentligt utbyggd barnomsorg i vårt land. De kan ha behövt jobba deltid eller drabbats av sjukdom, vilket gör att pensionen har blivit orimligt låg.

Vi socialdemokrater har satt upp ett mål att den samlade pensionen ska motsvara 70 procent av slutlönen. Det har visserligen många redan i dag men långt ifrån alla. Alldeles för många pensionärer i vårt land har en för låg pension. Nästan hälften av alla kvinnliga pensionärer har garantipension i någon utsträckning för att inkomstpensionen helt enkelt inte räcker till. Jag tror att alla förstår att det inte är så att hälften av alla kvinnliga pensionärer inte har arbetat och slitit.

Vi socialdemokrater anser att pensionerna behöver höjas. Vi vill se generella nivåhöjningar, men allra mest angeläget är det naturligtvis för de sämst ställda.

Den här mandatperioden har vi genomfört en rad förbättringar på pensionsområdet. Vi har höjt garantipensionen. Vi har höjt bostadstillägget flera gånger om. Vi har infört ett riktat pensionstillägg till dem som har arbetat ett fullt arbetsliv men med låg lön.

Steg för steg har vi dessutom tagit bort den orättvisa skatteklyftan som den gamla moderatledda regeringen införde, som innebar att pensionärer behövde betala mer i skatt än den som fortfarande arbetade.

Vi har alltså gjort en hel del, men vi är inte nöjda. Vi ser att mycket mer behöver göras, och därför fortsätter vi. I augusti höjs bostadstillägget ytterligare en gång, och vi hoppas även få stöd för vårt förslag om att samtidigt genomföra ett rejält tillskott i plånboken på upp till 1 000 kronor i månaden för de pensionärer som har låga pensioner.

Fru talman! Vi har sedan drygt 20 år tillbaka ett robust och stabilt pensionssystem som hindrar att skulder vältras över på framtida generationer. Det är bra. Vad som är mindre bra är att det ger för låga pensioner för alldeles för många grupper, och det kan vi naturligtvis inte acceptera. Det är därför vi ska fortsätta att göra insatser för att höja pensionerna.

En av flera nödvändiga reformeringar av pensionssystemet är att justera åldersgränserna för att pensionerna inte ska sjunka. Det är vad det här ärendet handlar om. Det är ju så det hänger ihop: Även om det är otroligt glädjande att vi lever allt längre innebär det med enkel matematik att pensionerna sjunker, eftersom den pension man tjänat in under arbetslivet ska räcka i allt fler år som år som pensionär.

Det går i rasande takt. Medellivslängden har ökat med 3 ½ timme per dygn de senaste åren och är redan flera år högre än vad man kunde ana när pensionssystemet sjösattes runt millennieskiftet. Bara under den här debatten kommer medellivslängden att ha ökat med ungefär tio minuter.

Förslaget vi behandlar i dag är en överenskommelse mellan partierna i den blocköverskridande pensionsgruppen och går sammanfattningsvis ut på att det införs en riktålder som är tänkt att fungera som en fingervisning om hur länge man bör arbeta för att upprätthålla en rimlig nivå på pensionen. Riktåldern ska kopplas automatiskt till utvecklingen av medellivslängden. Samtidigt ändras den lägsta åldern då det är möjligt att ta ut sin allmänna pension, från dagens 62 år till 63 år nästa år och längre fram till 64 år.

Förslaget innebär också att den som vill kan arbeta lite längre för att få en högre pension, och det kommer att bli bättre möjligheter att göra så. Åldersgränserna i de kringliggande systemen följdändras också. Exempelvis kan man få a-kassa och sjukersättning längre upp i åldrarna så att man slipper nalla av sina pensionspengar i förtid om olyckan skulle vara framme.

För att fler ska orka vara kvar i arbete lite längre för att få en lite bättre pension behöver arbetsförhållandena bli bättre. Det råder inget tvivel om den saken. Och det behöver bli fler möjligheter till att byta yrkesbana. Det är också därför regeringen redan har höjt åldersgränserna för att få till exempel studiestöd, och ett stort omställningspaket är snart på plats.

En minst lika viktig pusselbit är att den som är sjuk eller blir utsliten i förtid måste få trygghet från kringliggande socialförsäkringar. Så har det tyvärr inte riktigt varit, utan många har tvingats ta ut sin ålderspension i förtid, trots att konsekvensen många gånger har blivit en chockartat låg pension resten av livet.

Faktum är att Sverige är ett av få jämförbara länder som inte har någon ventil för dem vars kropp säger ifrån innan de har nått pensionsmässig ålder. Sedan den gamla moderatledda regeringens tid har Sverige faktiskt ett av de tuffaste regelverken för sjukersättning bland OECD-länderna. Det är orimligt.

Därför jobbar vi socialdemokrater på med att förbättra sjukförsäkringen, och det är också därför som vi nu parallellt med detta även inför en trygghetspension för dem som är över 60 år och som saknar den arbetsförmåga som krävs för nuvarande eller liknande arbete. Den som slits ut i förtid måste kunna avsluta arbetslivet värdigt och ändå få en anständig pension.

Fru talman! Jag har redogjort för varför vi behöver förlänga arbetslivet lite i takt med att vi lever allt längre - helt enkelt för att hindra att pensionerna gröps ur när de ska räcka i allt fler år för pensionärerna. Men vi socialdemokrater vill inte bara täppa till så att pensionerna inte sjunker, utan vi vill också höja pensionsnivåerna.

Faktum är att den allmänna pensionen inte når upp till de nivåer på 60 procent av lönen som det var tänkt, och Pensionsmyndigheten har nyligen presenterat en rapport som visar att det inte heller kommer att räcka med det förslag till högre riktålder som vi nu behandlar. Egentligen är det inte så konstigt. Vi betalar ju dessutom in mindre pengar till pensionssystemet än vad som var tänkt. Det syns i pensionskuvertet i dag, och det är politikens ansvar att göra något åt. Naturligtvis är det främst för att höja pensionerna, men det är också för att stärka legitimiteten och tilliten till pensionssystemet.

Vi socialdemokrater har sedan flera år tagit tydlig ställning för att vi vill öka inbetalningarna till pensionssystemet. Än så länge har det inte funnits politiska förutsättningar att göra det, men glädjande nog har vi kommit överens i den blocköverskridande pensionsgruppen om att göra en översyn. Vi socialdemokrater kommer naturligtvis att fortsätta att kämpa för att samla ett bredare stöd i frågan, och jag hoppas, fru talman, att det ska vara möjligt att komma överens om höjda inkomstpensioner, precis som vi har lyckats komma överens om andra viktiga pensionsreformer. Det handlar ändå till sist om respekten för de medborgare som har byggt vårt land.

(Applåder)

Anf. 98 Julia Kronlid (SD)

Fru talman! Tidigare i dag, och även i den här debatten, har ledamoten Teresa Carvalho sagt sig vilja värna Sveriges pensionärer och goda pensioner.

Socialdemokraterna har suttit i regeringsställning i snart två mandatperioder. Varför har då inte fler initiativ tagits till att faktiskt höja pensionerna? Det handlar om att höja garantipensionen ytterligare och på andra sätt höja pensionerna.

När det gäller pensionsavsättningarna är vi helt överens. Vi har sagt att ni kan lägga fram ett sådant förslag, och då skulle ni få stöd av Sverigedemokraterna så länge det inte missgynnar företagen att göra en växling i arbetsgivaravgiften och pensionsavgiften. Ett sådant förslag skulle vi stödja, men det har varit kalla handen för ett sådant förslag.

Det förslag som ligger på bordet i dag är att höja pensionsåldern. Det missgynnar verkligen en utsatt grupp hos våra pensionärer. Det missgynnar framför allt kvinnor och sjuksköterskor, som har slitit hårt, som har utslitna kroppar och som inte har möjlighet att arbeta upp till den riktålder som nu införs. Det finns en stor oro bland dessa grupper för vad detta kommer att innebära för dem. Vad har ledamoten Carvalho att säga till dem som är oroliga över höjningen av pensionsåldern? Ventilen i trygghetspensionen kanske kan hjälpa en del, men jag har svårt att tro att alla som känner att de är utslitna och inte orkar arbeta upp till pensionsåldern kommer att bli beviljade sjukersättning. Där är kraven, även med förändringarna, fortfarande höga.

Det finns en stor oro hos en mängd olika remissinstanser, från LO och TCO till kvinnoorganisationerna, att detta främst kommer att slå hårt mot Sveriges hårt arbetande kvinnor. Varför väljer Socialdemokraterna ändå att gå fram med reformen?

Anf. 99 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Julia Kronlid påstår att regeringen och Pensionsgruppen inte har tagit initiativ för att höja pensionerna. Det är helt enkelt inte sant, och jag vet inte om det är ett fult retoriskt grepp från Julia Kronlid eller om hon har varit otroligt ouppmärksam i arbetet i utskottet.

Jag kanske helt enkelt ska påminna om att vi har höjt garantipensionen under mandatperioden. Vi har höjt bostadstillägget flera gånger, och vi har infört ett pensionstillägg för dem som har arbetat ett fullt arbetsliv men som ändå får en låg pension. Vi har tagit bort den orättvisa skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare, och vi håller just nu på att införa en trygghetspension för den som har slitit ut sig i förtid. Och om bara två veckor kommer vi att rösta om regeringens förslag om en höjning på upp till 1 000 kronor i månaden skattefritt för de sämst ställda pensionärerna.

Vad gäller inbetalningarna till pensionssystemet är det ingen hemlighet att vi socialdemokrater vill öka inbetalningarna, men det finns inte politiska förutsättningar att göra det. Jag hoppas att vi får höra Julia Kronlid ta den repliken på exempelvis Moderaterna, som inte är av samma uppfattning.

Det råder en flexibel pensionsålder, och det är samma flexibilitet som gäller alla trots att det såklart finns variationer i medellivslängden beroende på hur man delar in befolkningen i olika grupper. Vi ser variationerna när vi tittar på kön, var i landet man bor, yrkeskategori och utbildningsbakgrund. Det visar också på vikten av att vi inför trygghetspensionen och att vi tar initiativ till att stärka arbetsmiljön och möjligheterna att ställa om.

Det är en tydlig trend att medellivslängden ökar. För att möta den utvecklingen behöver vi göra justeringarna, annars sjunker pensionerna. Hur kan Sverigedemokraterna acceptera sjunkande pensioner?

Anf. 100 Julia Kronlid (SD)

Fru talman! Vi accepterar inte sjunkande pensioner. Men problemet med reformen är att den innebär en sämre pension för de grupper som inte har möjlighet att arbeta upp till pensionsåldern. De kan till exempel inte ta ut sin garantipension utan måste vänta på den. De kanske tvingas leva på sin inkomstpension, som då blir en sämre pension. Eller så tvingas de leva på sjukersättning i stället för en pension, och då kan inkomsten bli lägre. Det är därför som vi för dessa utsatta grupper inte anser att en generell höjning av pensionsåldern är bra.

Men vi vill inte hindra de som är friska och pigga, som vill och kan arbeta, att arbeta så att de kan få en bättre pension. De är fria att arbeta. Men formerna ska vara flexibla, med frihet under ansvar och anpassade efter individens förutsättningar. Vissa har förutsättningar att arbeta längre, och andra har det inte. Det är därför vi ifrågasätter den generella höjningen.

Jag skulle också vilja passa på att fråga ledamoten Carvalho nu när det finns två förslag om höjning av pensionerna framför oss, varför Socialdemokraterna endast vill satsa 9,4 miljarder för att höja pensionerna för en liten grupp, 1 miljon pensionärer - kanske inte jätteliten grupp men ändå en mindre grupp än vad vi satsar på. Vi vill satsa på att stärka pensionerna för alla, för 2,3 miljoner pensionärer.

Och varför ska de som arbetat och slitit hårt i hela sitt liv få 0 kronor om de har 14 400 kronor efter skatt? Varför ska de personerna inte få någon förstärkning av pensionerna från Socialdemokraternas förslag? Vi vill stärka deras pensioner med 400 kronor i månaden.

Anf. 101 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Jag återupprepar då att pensionsåldern kommer att fortsätta vara flexibel och att de kringliggande systemen kommer att följa efter så att det här glappet inte ska uppstå.

Vi inför alltså samtidigt en trygghetspension för den som blivit utsliten i förtid och saknar den arbetsförmåga som krävs för nuvarande eller liknande arbete.

Visst vore det underbart om man kunde välja ökade inbetalningar till pensionssystemet i stället för justerade åldrar. Riktigt så enkelt är det ju inte. Jag vill vara väldigt tydlig med att vi socialdemokrater vill öka inbetalningarna till pensionssystemet för att kunna höja pensionerna. Men det här handlar inte om antingen eller, utan den krassa verkligheten är att vi behöver göra både och. Annars kommer också en avgiftshöjning att ätas upp av det faktum att vi lever allt längre. Det måste man vara ärlig med.

Är det så att man säger nej till förslaget om ett successivt förlängt arbetsliv för att möta den ökade medellivslängden, så som Sverigedemokraterna redogör för här, blir man också svaret skyldig. Hur ska man då stoppa det faktum att pensionerna sjunker? För oss socialdemokrater är det inte ett alternativ att stå bredvid och titta på när pensionerna sjunker, utan då behöver man också agera.

Till sist, apropå garantitillägget som Socialdemokraterna lägger fram tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet: att jämföra det och högeralternativet är att jämföra äpplen och päron.

Julia Kronlid hänvisar till skattesänkningar som kanske kommer längre fram och en gas i pensionssystemet som vi också är för. I så fall vill jag gärna lägga in i förslaget att vi vill höja inkomstpensionerna. Då snackar vi betydligt mer pengar för vårt förslag. Lycka till med att få med Moderaterna på den linjen!

(Applåder)

Anf. 102 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Skulle vi lägga till Vänsterpartiets förslag skulle vi få många fler miljarder på det. Så ser det ut.

Jag tänkte ta tillfället i akt och fråga om en del saker som jag funderat på genom åren. Pensionsfrågan har ju varit levande under lång tid, men jag skulle vilja säga att den inte fått det utrymme den förtjänar. Nu har det äntligen hänt, och pensionsfrågan kommer troligtvis att bli en stor valfråga.

Det här pensionssystemet har ju varit underfinansierat sedan det infördes. Det var Göran Persson mycket medveten om, och han uttalade det mycket tydligt. Jag tänkte fråga varför Socialdemokraterna har låtit det vara underfinansierat i snart 30 år.

Min andra fråga är vad ni har att säga till alla de utslitna så kallade fattigpensionärer som av den anledningen också fått en lägre pension än de skulle ha fått om avgifterna legat på den nivå som hade behövts när pensionssystemet infördes.

Jag undrar också vad Socialdemokraterna har att säga till dem som inte får den förväntade ökade livslängden. En del unga kvinnor förväntas få förkortad medellivslängd, och för unga män med förgymnasial utbildning förväntas medellivslängden stå still. De kommer inte precis att gynnas av att pensionsåldern höjs.

Jag undrar också varför man inte börjar med att förbättra arbetsmiljön så att kommunalare och LO-arbetare faktiskt orkar fram till den pensionsålder vi faktiskt har - ja, "faktiskt" inom citationstecken.

Min sista fråga handlar om varför anställningstryggheten ska urholkas. Det ökar ju riskerna för att få låg pension.

Anf. 103 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! För att börja i ena änden är det naturligtvis så att det förekommer hack i kurvan för medellivslängden. Det förnekar inte jag. Så blev det exempelvis under pandemin, och det kan säkert hända fler gånger. Jag känner också mycket väl till att det var en tillbakagång för gruppen lågutbildade kvinnor. Jag tror att medellivslängden gick tillbaka med två månader under en period. Men man kan inte blunda för att medellivslängden har ökat väldigt tydligt över tid och dessutom ganska kraftigt.

Det är klart att det finns variationer i medellivslängd. Det ser olika ut beroende på hur man delar in befolkningen i olika grupper. Där kan man skära kors och tvärs i all oändlighet, höll jag på att säga. Tittar vi exempelvis på var i landet man bor ser vi en skillnad. Norrbottningar lever kortare liv än hallänningar. Män har kortare liv än kvinnor. Det finns naturligtvis en skillnad också sett till yrkes- och utbildningsbakgrund.

Men vi har inte ett pensionssystem som tar hänsyn till alla dessa variabler, så är det mycket riktigt, utan vi har ett generellt system med en flexibel pensionsålder. Man kan såklart göra en sådan tankeövning, och jag förstår vad som skulle vara tilltalande med att göra olika gränsdragningar för olika grupper. Men det skulle också leda till en rad olika gränsdragningsproblem.

Det stora problemet med de justerade åldersgränserna är för dem som slits ut i förtid. Det är precis därför vi inför trygghetspensionen och ser till att kringliggande system följer efter så att man inte ska behöva nalla av sin ålderspension i förtid.

Anf. 104 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Ja, trygghetspensionen är viktig och bra. Det är något som vi har drivit länge och som ni också mötte oss i när vi krävde det inför budgetvoteringen i höstas. Det var bra, precis som garantitillägget som också kommer nu - det som vi hade som krav för att Magdalena Andersson skulle få tillträda, och som Socialdemokraterna från början var tydligt emot men nu kämpar mycket väl för, vilket jag uppskattar.

Sedan kan vi väl konstatera att klass har stor betydelse. Det här pensionssystemet förstärker klasskillnaderna som finns i samhället. Så ser det faktiskt ut, och då det varit underfinansierat från början förstärks de ännu mer. Höjer vi då åldersgränserna för när man får gå i pension förstärker vi också de klasskillnader som finns.

Alla kommer ju inte att träffas av trygghetspensionen. Även om vi önskar att det inte fanns hål i systemen och nu lagar en del av dem kan vi jämföra trygghetspensionen med sjukersättningssystemet som vi har i dag. Det har ju varit som ett nålsöga att komma igenom. Väldigt många med utslitna kroppar kommer inte att kunna ta del av trygghetspensionen heller, fast de egentligen skulle behöva det, utan kommer att få fortsätta ta ut sin inkomstpension i förtid och därmed löpa stor risk att fortsätta som fattigpensionärer.

Jag tycker att det hade varit mer rimligt att man börjat med att förbättra arbetsmiljön, öka anställningstryggheten och införa rätt till heltid i lagstiftningen. Då hade man börjat från rätt håll och möjliggjort för människor att orka hela arbetslivet ut eller få en anställningsform som gör att de kan få en värdig pension i slutänden. Men i stället börjar man ovanifrån, ungefär som högern oftast gör. Man går liksom de gynnades väg först och främst, och det beklagar jag.

Anf. 105 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det ju inte är så att vi socialdemokrater inte samtidigt har en politik för förbättrad arbetsmiljö, omställning och annat. Man kan ju arbeta parallellt.

Jag tyckte att Ulla Andersson försökte få det att låta som om vi socialdemokrater från början inte var för höjda pensioner för de pensionärer som har det sämst ställt. Det är ju inte sant. Det är bara att gå tillbaka till våra kongressbeslut och annat. Det är ju klassisk socialdemokratisk politik.

Däremot hade vi mycket riktigt invändningar mot att göra upp om en ren höjning av garantipensionen - av den enkla anledningen att vi samtidigt värnade samarbetet i Pensionsgruppen och gärna ville undvika att bryta mot de överenskommelser som finns där. Detta för att vi tror att den typen av blocköverskridande samarbete är viktig för pensionerna för långsiktighetens och stabilitetens skull. Ytterst handlar det om människors möjlighet att planera för sin framtida ekonomi.

Det vore oansvarigt att inte agera när pensionerna sjunker på grund av den ökade medellivslängden. Frågan är vad vårt svar på detta ska bli. Det är ingen frivillig fråga, utan den har vi alla att förhålla oss till.

Vårt svar är att vi inte kommer att acceptera sjunkande pensioner. Krasst sett behöver vi både öka inbetalningarna till pensionssystemet för att knuffa upp pensionsnivåerna och också låta åldersgränserna hänga med, så att en höjd pension inte äts upp av den demografiska utvecklingen.

Säger man nej till detta förslag, som Ulla Andersson gör, blir man också svaret skyldig: Hur ska vi hindra pensionerna från att sjunka? Vi socialdemokrater är inte beredda att stå bredvid och titta på när pensionerna sjunker. Då måste man agera, Ulla Andersson.

Anf. 106 Katarina Brännström (M)

Fru talman! De allra flesta pensionärer i Sverige har det gott. Vi måste komma ihåg det. Enligt Finanspolitiska rådet har de faktiskt aldrig haft det bättre än just nu. Men jag säger som Hans Eklind: Det är svårt att tro detta, för det enda man hör i den här kammaren är hur dåligt det är.

Faktum är att köpkraften har stigit snabbare för pensionärer än för icke-pensionärer de senaste 30 åren. Pensionärerna är inte en ekonomiskt utsatt grupp enligt Finanspolitiska rådet. Detta är viktigt att föra fram. I rådet sitter experter som har fakta när de tar fram sina rapporter.

Det är också viktigt att arbetslinjen upprätthålls. Annars urholkas pensionssystemet. Det säger också Finanspolitiska rådet, och det håller vi med om. Det är bara med arbete man kan få höjda pensioner.

Pensionsfrågan är alltså en sysselsättningsfråga i det längre perspektivet. Jobben är lösningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet SfU25 Justerade åldersgränser i pensionssystemet och i kringliggande system.

Medellivslängden ökar för både män och kvinnor i Sverige. Det är fantastiskt. I genomsnitt lever män till 81 och kvinnor till 84 år. Det har inneburit en snabb ökning av medellivslängden de senaste 20 åren, med hela fyra år för män och två år för kvinnor.

Framtiden ser alltså väldigt ljus ut om man räknar med att allt fler blir allt äldre. År 2070 beräknas kvinnor leva tills de är 90 år och män till 88. Det innebär att mitt barnbarn, som föddes år 2016, kan bli uppemot 100 år gammal. Jag är övertygad om att vi då i Sverige arbetar allt längre än till de åldrar vi diskuterar här i dag, så att pensionssystemet håller även för våra barnbarn en gång.

Därför är det en viktig och klok åtgärd att nu justera pensionsåldrarna uppåt. Det blir ju en naturlig följd av ett längre liv att antalet år med pension blir allt större, vilket påverkar den månatliga utbetalningen för pensionärerna. Den blir lägre om man inte samtidigt ser till att fortsätta arbeta allt längre.

Det är inte alls roligt att få en lägre pension, och det är ingen av oss i den här kammaren som vill ha det. Då måste vi se till olika delar i pensionssystemet som faktiskt bevarar och gör våra pensioner hållbara. Det är bara arbete som ger ett hållbart pensionssystem och att vi arbetar allt längre, både i början och i slutet av yrkeslivet.

När den första pensionsförsäkringen kom till i Sverige, år 1913, var medellivslängden 56 år. Vet ni vad de satte pensionsåldern till? Jo, den sattes till hela 67 år, alltså elva år mer än medellivslängden. Det var inte meningen att man skulle leva på pensionen särskilt länge.

Sedan kom pensionsöverenskommelsen 1994, där Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna enades om ett stabilt system som skulle klara utmaningarna med en åldrande befolkning, för det gjorde man ju inte i det gamla ATP-systemet.

Därför har vi också insett att man kontinuerligt måste göra förändringar i takt med den ökade livslängden. I Sverige har det ju blivit något slags norm att gå i pension vid 65 eller helst några år tidigare. Men det är fortsättningsvis orimligt om medellivslängden ökar lika snabbt som hittills.

Om man ska arbeta i drygt 40 år från det att man är 20-25 år och sedan leva som pensionär i kanske 30 år kan pensionssystemet inte hålla ihop. Det är också viktigt att påpeka att de sista åren har väldigt stor betydelse. Om man tar ut sin pension vid 65 år minskas den med 3 000-4 000 kronor per månad i jämförelse med om man tar ut den vid 67 års ålder, för resten av livet. Detta visar att vi måste jobba längre, annars kommer vi att urholka inte bara pensionssystemet utan människors faktiska ekonomi.

Det är därför glädjande att vi äntligen har enats i partierna i Pensionsgruppen, så att man steg för steg höjer såväl den tidigaste åldern för att ta ut den allmänna pensionen som den tidigaste åldern för att ta ut grundskyddet, alltså garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Man höjer detta med ett år från och med nästa år.

Från och med 2026 införs en riktålder som kopplas till medellivslängden. Dessutom anpassas åldersgränserna i de övriga trygghetssystemen, vilket också är viktigt för att vi ska hänga med när det gäller sjukförsäkring och annat.

Det blir alltså från och med 2023 som man tidigast kan ta ut den allmänna pensionen från 63 år och grundskyddet från 66 år. Rätten att kvarstå i arbete höjs också med ett år till 69 år nästa år.

Det är många som kritiserar höjningar av pensionsåldrar. Det har vi hört om senast från Frankrike. Det är inte populärt bland folket, och det har sina naturliga skäl. Men varenda politiker som tänker ansvarsfullt har en enormt stor utmaning i och med att vi lever allt längre. Vi blir faktiskt både friskare och piggare långt upp i åren. Det är vissa fakta som förnekas i många sammanhang.

Jag är själv 72 år. Visserligen är det inte så otroligt slitsamt att vara riksdagsledamot, men i många jobb och på olika sätt går det att jobba längre. Det räcker nämligen inte att bara höja avgiften, som vissa påstår.

Alla EU-länder kommer att införa högre pensionsåldrar. Det är inte bara vi i Sverige, utan detta kommer att vara en trend över hela världen.

Detta är alltså en viktig framtidsfråga. Dagens pensionssystem i Sverige är uppbyggt så att de som arbetar i dag är de som betalar till dagens pensioner. Därför vilar också ett väldigt tungt ansvar på politiken och staten att göra sitt för att underlätta så att människor har ett arbete att gå till och att de faktiskt orkar jobba.

Därför säger vi att arbetslinjen måste stärkas och arbetslivet måste bli hållbart, så att människor orkar jobba längre. Och så måste det naturligtvis bli mer lönsamt att jobba. Om det inte lönar sig att jobba, varför ska man då göra det?

Det måste bli mer attraktivt för företag att anställa. Utbildningarna måste bli mer flexibla, så att vi kan utbilda oss flera gånger och byta karriär mitt i livet.

Vi moderater har sett till att sänka skatten för pensionärer - jag tror att det är sju eller åtta gånger vi har sänkt den. Det har gett mer än 1 000 kronor mer i plånboken varje månad sedan 2006 för de pensionärer som har det sämst ställt. Även i år har vi sänkt skatten mer än regeringen gjort.

Kunskapen om vad som påverkar pensionen måste också bli bättre i samhället, exempelvis när det gäller hur ledigheter av olika slag påverkar detta och ger en lägre pension. Ålderismen måste motverkas. Vi måste sluta se äldre människor som ett problem. Vi måste se dem som möjligheter och en kraft att räkna med. Lång livs- och yrkeserfarenhet kan aldrig ersättas.

Nu är vi moderater nöjda med att regeringen äntligen har kommit med en proposition om höjda pensionsåldrar, något som vi i Pensionsgruppen enades om redan 2017, det vill säga för fem år sedan.

Arbetslinjen måste alltid vara ledordet. Arbetslinjen är grundbulten som gör att vi är med och bidrar till samhället allt längre och till vår egen pension. Därför måste det också finnas ett respektavstånd mellan dem som bidrar mer respektive mindre till pensionssystemet.

Pensionssystemet är inte ett allmänt försörjningsstöd utan just ett pensionssystem för dem som har arbetat. Det är ju de avgifter vi själva betalar in och de avgifter som arbetsgivaren betalar in som finansierar hela systemet. Det går till dem som har betalat in utifrån lönestorlek.

Att arbeta är också ett sätt att göra rätt för sig, och därför ska vi vara rädda om vårt pensionssystem, som är unikt starkt i hela världen.

Jag är glad över att Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna är överens om den största förstärkningen av pensionärernas ekonomi sedan pensionssystemet infördes. Förslaget i vår budgetmotion ger 1 000 kronor mer till dem med lägst pension och upp till 500 kronor mer till en genomsnittlig pensionär. Vi satsar alltså 5 miljarder mer än regeringen. Men denna debatt får vi väl spara till en budgetdebatt längre fram.

Anf. 107 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Det där med klass är Moderaterna väldigt bra på. I alla fall försvarar Moderaterna alltid de privilegierades ställning dag och natt året om. Det gör också Katarina Brännström här i talarstolen. Hon pratar om att det ska löna sig att arbeta och att man ska göra rätt för sig.

Jag vet inte i vilken verklighet Moderaterna lever, men jag känner väldigt många kvinnor som har slitit hela sitt liv och i dag lever som fattigpensionärer. De har gjort rätt för sig, men de slutar sitt liv som fattigpensionärer. De har inte råd med presenter till sina barnbarn, de undrar om de ska ha råd att hämta ut medicinen och de tackar nej till hemtjänst för att de inte vet om de klarar avgiften. Det är kvinnor som har jobbat kommunalt, i storkök och i handel och haft låga löner, dåliga arbetsvillkor och många gånger dålig arbetsmiljö. De har utslitna kroppar och värk. Jag undrar vad Moderaterna har att säga till alla dem.

Ni pratar om att det är rätt att höja pensionsåldern, och det kan ju tyckas rimligt eftersom medellivslängden ökar. Men verkligheten ute på arbetsplatserna är en annan, med visstidsanställningar, slitsamma jobb och låga löner. Ta dem som är med i Fastighets. Efter 40 år har man med det avtalet drygt 26 000 i lön. När man går i pension får man mindre än hälften i inkomstpension. En kommunal undersköterska har väl i genomsnitt ungefär 25 000, och får mindre än hälften av det i pension.

Men Moderaterna vill inte höja avgifterna till pensionssystemet. Enligt Moderaterna ska man alltså fortsätta att slita ut människor och sedan låta dem leva som fattigpensionärer. Eller hur?

Anf. 108 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Dag och natt året om stöder Moderaterna de privilegierade, säger Ulla Andersson. Men de senaste åtta åren och långt dessförinnan har Vänsterpartiet faktiskt stött den politik som gör att de som Ulla Andersson nämner här har dåliga pensioner, och lönerna bestäms inte av politiken utan av fackföreningarna. Varför ser det ut som det gör i samhället? Varför har ni inte protesterat tidigare mot de låga lönerna för dessa stackars kvinnor, deltiderna och annat? Det kan knappast vara Moderaternas fel, eller hur?

Pensionssystemet är till för dem som har arbetat. För dem som inte har arbetat lika mycket bestämmer vi här i kammaren hur mycket som ska skjutas till i form av garantipension, bostadstillägg och annat. Det är ju vi som bestämmer det. Om det finns så många fattigpensionärer som Ulla Andersson påstår borde ni kanske inte stödja den politik som fortfarande efter åtta år gör att det är så här.

Låt mig påminna om att Sverige är det land i Europa som har lägst andel fattigpensionärer. Det ser faktiskt värre ut på annat håll - även om det inte är någon lösning.

Man kan inte bara prata om eländes elände och frånta sig allt ansvar för hur det ser ut. Man stöder ju regeringen och har i alla år stött socialdemokratiskt ledda regeringar, vilket har lett fram till det vi har i dag.

Jag tycker att Vänsterpartiet ska ta sitt ansvar när det gäller klass, privilegierade och andra fina ord, för man har själv varit med och skapat den underklass som Ulla Andersson hänvisar till.

Anf. 109 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Moderaterna verkar inte veta att Vänsterpartiet inte får ingå i Pensionsgruppen. Ni har stängt ute oss därifrån, antagligen för att vi skulle bli en stark röst för höjda pensioner, framför allt inom arbetaryrken.

Moderaterna kanske inte heller vet att de själva har röstat emot förslag om lagstadgad rätt till heltid, höjd a-kassa för att pressa upp de lägsta lönerna på arbetsmarknaden och stärkt organisering i facken. I regeringsställning gjorde ni vad ni kunde för att rasera den fackliga organiseringen. Listan är lång, och två minuter räcker definitivt inte för att återge vad ni har gjort för att pressa ned löner och minska den fackliga organiseringen.

Jag kommer ihåg när Anders Borg tävlade med Jan Björklund och Centerns Emil Källström om hur mycket man skulle sänka ingångslönerna på svensk arbetsmarknad. Det var som värsta bingon där man bjöd under varandra. Ena gången skulle undersköterskan ha lägre lön, och nästa gång skulle väl alla på hela arbetsmarknaden ha 25 procent lägre ingångslön. Vad tror Moderaterna att det hade gjort med pensionerna?

Denna väg vill ni gå nu med. Ni pratar om att det inte ska löna sig att gå på bidrag och försöker angripa försäkringssystemen, som är till för arbetare och för att det ska löna sig att arbeta och för att det ska finnas en trygghet om man har oturen att bli sjuk eller arbetslös. Hur vore det om dem ni företräder i stället tog sitt ansvar för arbetsvillkor, arbetsmiljö och löner det faktiskt går att leva på? På de barrikaderna har ni aldrig stått. Jag tycker att det är skamligt.

Jag har fortfarande inte fått svar på vad ni tänker göra för dem som har tunga, slitsamma arbetaryrken och inte kommer att orka arbeta fram till den höjda pensionsåldern eller varför ni inte vill höja avgifterna så att pensionerna faktiskt kan höjas.

Anf. 110 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Låt mig börja med frågan om att höja avgifterna. Det var faktiskt Göran Persson som gjorde avdraget. Det påbörjades vid millennieskiftet och var fullt ut klart 2006. Vänsterpartiet stödde en socialdemokratisk regering som sänkte pensionsavgiften, så den debatten får ni ta med Socialdemokraterna, inte med oss.

Många äldre, ensamstående kvinnor har det svårt. Moderaterna i Pensionsgruppen har därför höjt garantipensionen och bostadstillägget och sänkt skatten mer än regeringen. Vi gör mycket för dem, och vi tänker fortsätta att göra det med förslaget i vår budgetmotion. De sämst ställda ska få 1 000 kronor mer, men även övriga ska få mer. Man säger att LO-gruppernas pension är max 14 400, men de flesta LO-grupperna tjänar ihop till mycket mer. Dessa tänker ni dock inte på, men man måste ta ansvar för helheten.

Jag kan förstå att det finns människor som är emot att man ska jobba längre och att det finns de som inte kommer att orka. Då får vi skydda dem och ta hand om det. Men att vi andra som är starka måste jobba mer för att Sverige ska ha råd med den välfärd och det samhälle vi alla vill ha är uppenbart.

Dessutom är pensionssystemet inte underfinansierat, Ulla Andersson. Det finns 800 miljarder i överskott. Det är därför vi pratar om en gas, och den kan även användas till den grupp Ulla Andersson värnar. Vi kan också tänka oss det, för vi är för denna gas i det förslag vi har lagt fram.

Anf. 111 Martina Johansson (C)

Fru talman! Pensionerna har emellanåt hamnat i fokus i den svenska politiska debatten. Det som är bra med det är att kunskapen om vårt pensionssystem ökar. Fler lär sig om dess uppbyggnad, hur det ser ut och hur viktigt det är att arbeta många år.

Men samtidigt är det inte hållbart att ha en pensionsdebatt där vi börjar lägga bud om olika saker. Ett komplext pensionssystem, som vi har, som är hållbart och långsiktigt passar inte alltid riktigt för sådana korta inlägg som det ofta blir i en debattsituation. Då är det bra att vi kan hålla lite längre anföranden för att visa på helheten i pensionssystemet.

Varför har vi då det pensionssystem som vi har i dag? Det beror delvis på den ekonomiska krisen i Sverige i början av 90-talet då det visade sig att det dåvarande pensionssystemet inte var riktigt hållbart. De som var yrkesverksamma på den tiden finansierade också pensionen för dem som var pensionärer, eftersom det togs ur statsbudgeten. Pengar togs i anspråk från andra reformer som också var viktiga när det var en ekonomisk kris.

Den diskussion som vi hade då gav oss alltså bland annat ett nytt pensionssystem, det som vi diskuterar i dag. Det ledde också till lite olika budgetregler för att motverka att vi skulle hamna i en situation där ekonomin återigen blev mycket sämre.

Fru talman! Den krisen visade oss att vi behöver ett stabilt system, som är långsiktigt hållbart och som finansieras på ett långsiktigt sätt. Det ska även tåla en lågkonjunktur. Systemet bygger nu på livsinkomsten, vilket mina företrädare i talarstolen har nämnt. Det bygger på att varje generation betalar sin egen pension, på att jag sparar till den pension som jag faktiskt får.

Vi skapade överenskommelser som skulle hålla oavsett vilken regering vi har, så att de blocköverskridande överenskommelserna skulle fungera. Det har Pensionsgruppen också jobbat med på ett bra sätt.

Jag är inte säker på att vi hade tagit snabbare steg mot olika förändringar om vi hade släppt diskussionen helt fri. Risken är att vi hade fått ännu fler förslag som bara hade hackat i ett helhetssystem.

Dagens pensionssystem bygger som sagt på att vi ska spara till vår egen pension. Våra arbetsgivare avsätter medel till vår pension, och den ska räcka till alla de månader och år som jag är pensionär. Det är samma kapital, oavsett vilken generation det handlar om, eftersom det är det som jag har sparat in.

Det som är positivt är att vi lever längre. Vi lägger fler friska år till livet. Det gör också att vi i nuläget har lägre pensionsnivåer. Det är som sagt det vi har sparat in som ska räcka till alla månader.

Fru talman! Katarina Brännström var inne på det alldeles nyss, men jag ska upprepa det hon sa om hur vi tidigare har satt pensionsåldern. År 1913, när vi införde folkpensionen, satte vi pensionsåldern till 67, medan medellivslängden var 56 för kvinnor och 62 för män. Jag strävar inte efter att vi igen ska hamna i att ha en högre pensionsålder än medellivslängden. Men det visar på att det händer saker i samhället.

År 1976 sänkte vi pensionsåldern från 67 till 65. Då var medellivslängden 72 år för män och 78 år för kvinnor. Medellivslängden var alltså 7 år högre. Man skulle i princip leva som pensionär i 7 år som man och i 13 år som kvinna.

Nu har vi förändrat det ytterligare. Och det vi pratar om i dag och ska fatta beslut om handlar om riktålder, att det ska följa medellivslängden. År 2020 var medellivslängden 81 år för män och 84 år för kvinnor. Den har alltså höjts med 9 år för män och 6 år för kvinnor. Männen väntas leva i 16 år som pensionärer, och kvinnorna väntas leva i 19 år som pensionärer.

Vi lever längre, det vill säga får en längre pensionstid. Det gör att kapitalet som jag sparar ska räcka under mycket längre tid. Det leder till att en av de grupper som i dag har lägst pensioner är de äldre kvinnorna, som lever länge. Det är i sig positivt, men det påverkar självklart pensionsnivån.

Fru talman! Centerpartiet vill ha höjda pensioner som är hållbara på sikt. Därför är det ett viktigt beslut som kommer att fattas i morgon. Det är ett följdbeslut av något som vi påbörjade 2019 då vi tog de första stegen mot att jobba med riktålder.

För att vi ska orka jobba längre krävs det, precis som andra talare har varit inne på, att det är en bra arbetsmiljö, att vi kan få stöd och hjälp med en omställning om vi inte kan vara kvar i det yrke som vi har haft. Det krävs också att vi är positivt inställda till att människor byter yrke under livet. Man måste inte vara i samma yrke hela livet. Man kan göra förändringar. Bara för att man har nått en viss ålder ska man inte heller vara uträknad från arbetsmarknaden. Man måste kunna göra de här förändringarna. Det finns kringliggande system för det. Det är ju inte pensionssystemet som gör att människor inte orkar arbeta, utan det är andra saker. Vi måste alltså jobba med rätt saker.

Pensionssystemet, som vi diskuterar, är individuellt. Det är inte pensionssystemet som gör att män och kvinnor har olika höga pensioner, utan det beror på hur arbetsmarknaden har sett ut. Vi måste alltså jobba med rätt saker. Och vi får inte slå sönder pensionssystemet.

Pensionsmyndigheten har kommit med många olika rapporter den senaste tiden. Det har varit bra. Det ökar kunskapen om hur systemet ser ut. En av rapporterna visar att om man har medelinkomst och jobbar ett extra år höjer man sin pension med mellan 1 400 och 2 200 kronor i månaden - genom att jobba ett extra år. Det höjer pensionen utan att det satsas en enda krona från statens budget. Genom att jobba bara ett år till får man det livet ut.

Jag är född 1975. För att nå motsvarande pensionsnivå som en 65-åring har i dag kommer jag att jobba tills jag är ungefär 69, eftersom medellivslängden ökar. Men jag kommer fortfarande att leva ungefär 18 år som pensionär. Mina barn kommer att jobba tills de är ungefär 71 år och leva 19 år som pensionärer. Det är det som det handlar om: Hur många år och hur många månader ska min pension räcka till?

Fru talman! Vi lever längre. Vi behöver jobba längre. Det system som vi har i dag skapar trygghet. Det är bra att de här stegen nu tas vidare. Vi har långsiktigt hållbara pensioner. Och vi behöver ta de gemensamma diskussioner som ger den trygghet och stabilitet för framtiden som vi har haft hittills i det här systemet och genom den här överenskommelsen.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 112 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Genomförandet av riktåldern är ett beslut som egentligen delvis redan är fattat. Nu ska vi genomföra de andra två delarna.

Anledningen till att vi denna måndagskväll diskuterar detta är något positivt: att vi människor lever längre. Sedan pensionssystemet sjösattes har medellivslängden ökat med lite drygt tre år. Jag stötte precis som Teresa Carvalho på uppgiften att det kan översättas med att vi lever 3,5 timmar längre per dygn. Jag tänker att det är något som vi alla gläds åt. Det tror jag absolut.

Problemet, avigsidan, med det är att om vi inte justerar detta med att gå i pension - riktåldern, som vi kallar det - ska det som jag tjänar in under min yrkesverksamma tid räcka till en längre pensionsperiod. Då kommer också ersättningen att gå ned, om ingenting görs. Men det är tack och lov inte fallet. Här har vi i Pensionsgruppen och nu i riksdagen kommit överens om att lägga fram ett skarpt förslag som vi fattar beslut om i morgon om att införa en riktålder för att pensionerna inte ska sjunka för varje generation.

I grunden måste vi alla värna om att arbetslivet blir alltmer hållbart och längre för att vi ska kunna säkerställa att vi inte bara kommer att ha trygga och bra pensioner. Det handlar också om innehållet i arbetsplatsen.

Där ska vi kunna ha en bra arbetsmiljö. Mycket har gjorts, och mycket kommer man att fortsätta att göra. Det är väldigt viktigt när man diskuterar riktåldrarna. Att vi nu höjer riktåldern, eller åldern för pension, är ingenting konstigt. Det har man gjort både i Danmark och i Finland. Det är en konsekvens av medellivslängden.

Det kan vara värt att understryka att det inte finns någon fast pensionsålder. Det har låtit lite grann så i debatten som har varit. Det kommer det heller inte att göra i framtiden, utan det kommer att vara flexibelt. Du ska kunna bestämma själv när du vill gå i pension. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag kunde notera till mina kollegors lite elaka humor att också jag fastnat för vissa siffror som nu har nämnts två gånger från denna talarstol, så jag ska inte säga dem en tredje gång. Det är så när man kommer sist in i en debatt.

Jag vill ändå ha det sagt att när vi införde den allmänna pensionsförsäkringen i Sverige år 1913 var pensionsåldern 67 år samtidigt som medellivslängden för män var 55 år och medellivslängden för kvinnor 57 år. Det var bakgrunden. I dag är medellivslängden en helt annan. För män är den nästan 81 år och för kvinnor lite drygt 84 år.

I stället för att bara tala om siffror kan vi se att siffror också har ett innehåll. Det finns en hel del forskning som har gjorts de senaste åren inte minst tack vare ett gäng som heter Seniordelegationen som har tillsatts.

Jag gick nu i helgen in och tittade i en rapport som heter 70 är det nya 50. Den rekommenderar jag alla att läsa. Den ger en bild av de seniorer som vi har i dag. Hur ser det ut?

Då kan man via forskningen konstatera att andelen 75-åringar som behöver hjälp med basala dagliga aktiviteter sjunkit från 17 procent till 4 procent om man jämför åren 1975-1976 med åren 2005-2006.

Andelen som kör bil har ökat från 22 procent till 72 procent bland män och från 3 procent till 36 procent bland kvinnor. Om man jämför 1975-1976 med åren 2014-2015 visar det sig att andelen som rest utomlands under det senaste året ökat från 15 procent till drygt 50 procent.

Det finns hur mycket information som helst i Seniordelegationens fantastiska arbete. Min poäng är bara att jag vill nämna några av de fynd som forskningen ger oss. Även om allting nu inte är ekonomi utan att det också handlar om hälsa, fritid, arbetsmarknad och så vidare ser vi här ett underlag för att inse att det här med att bli senior inte handlar om att sitta still. Livet fortsätter. Livet är spännande, och det ska utforskas. Då är det väl klart att också de ekonomiska förutsättningarna är centrala för att ha ett aktivt liv som senior.

Att vi införde en riktålder handlade också om att vi nu ska justera för medellivslängden. Det är också ett sätt att se till att kompensationsgraden ska vara minst 60 procent, vilket var och är en grundtanke med pensionssystemet.

Fru talman! Att ha möjligheten att fortsätta att jobba är också ett alternativ som många äldre vill ha. Tyvärr finns det i det här landet en tämligen världsunik ålderism som faktiskt inte finns om man tittar på andra länder runt om i världen.

När man har uppnått en viss ålder är man inte intressant längre. Den synen sätter käppar i hjulet för många som vill fortsätta att vara jobbonärer. De är drygt 350 000 trots denna ålderism.

Dessutom finns det en annan myt som ställer till det. Det finns inget underlag för den myten, men den finns där. Det är att om fler äldre stannar kvar i arbetslivet blir det svårare för ungdomar att ta sig in i detsamma.

De äldre skulle på något konstigt sätt stå i vägen för de yngre. Det finns inget belägg för detta. Sanningen är snarast det motsatta om man tittar på jämförelser som gjorts bland OECD-länder men också bland amerikanska delstater.

Det har visat sig att om det finns en hög sysselsättningsgrad bland de äldre har också en hög sysselsättningsgrad bland de yngre varit fallet och inte det omvända. Antalet arbeten är aldrig statiskt.

Jag är fortsatt oerhört nöjd att vi Kristdemokrater tillsammans med Moderaterna år 2018 fick igenom en budget i denna riksdag som avskaffade den särskilda löneskatten som infördes för personer över 65 år och som vill fortsätta att jobba. Den fick vi bort, och den ska hållas där i papperskorgen och i historieböckerna.

Det ska inte vara dyrare att ha en senior arbetskraft kvar på arbetsplatsen. Den erfarenhet som finns där behöver vi, och det tror jag att vi alla är överens om. Larmrapporterna finns där om just bristen på arbetskraft.

Fru talman! Att justera pensionsåldern är avgjort en förutsättning om vi fortsatt vill ha pensioner som skapar en solid grund att stå på när man går i pension. Att inte göra det kommer att leda till en allt lägre pension för varje kommande generation. Men det beslut som vi fattar här i morgon om en riktålder måste samtidigt backas upp av att vi har arbetsvillkor, arbetsmiljö och omställningsmöjligheter som möjliggör ett arbetsliv där vi når längre fram. Ett hållbart arbetsliv är alltså oerhört viktigt.

Vi kristdemokrater har när vi ser detta med riktålder sett att vi måste tänka till, tänka om och fundera över de sista yrkesverksamma åren. Det handlar om den ekonomiska tryggheten för dem som har haft ett långt arbetsliv men som där har slitit ut sin kropp och hälsa. För dem måste vi stärka upp avslutningen. Därför förespråkar vi en trygghetsersättning till dem som är äldre än 62 år men som inte kan arbeta och där habilitering och omställningskrav är orimliga. Där menar vi att de inte ska behöva ta ut sin ålderspension i förtid och därmed få lägre pensionsutbetalningar resten av sin pension. Vi är för ett införande av en trygghetsersättning där.

Fru talman! Med detta sätter jag punkt för debatten denna kväll.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 31 maj.)