Kommunal demokrati och kompetens

Herr talman! Kommunal demokrati är ständigt aktuell och ständigt diskuterad. Var går gränserna för den självständiga kommunala demokratin? Jag behöver bara erinra om den debatt om en folkomröstning som pågår här i regionen. Det finns både allmänhet, politiker med dolda och öppna agendor och kritiska statsvetenskapliga professorer som deltar. I morse fick vi på tv höra en regionpolitiker från Västsverige som argumenterade för att regionen ska få möjlighet att driva företag i nöjesbranschen. I dagens ärende ingår, med något enstaka undantag, motioner och förslag som har debatterats och behandlats av kammaren vid tidigare tillfällen. Det gör att jag tror att den stora debatten kan utebli i det här sammanhanget. Jag vill därför inskränka mig till att yrka bifall till reservation nr 1. Den innebär att vi vill utreda och få en översyn av hur minoritetsskyddet ska kunna stärkas vid återremisser i de kommunala församlingarna.

Herr talman! Det är en viktig rubrik på betänkandet, Kommunal demokrati och kompetens . Precis som Carl-Erik Skårman sade har många av de förslag som finns på området behandlats i andra betänkanden. Vi har också den så kallade Ansvarskommittén som jobbar med många frågor. Därför är innehållet inte lika spännande som rubriken. En av de två punkter som är mest spännande från kristdemokratisk synpunkt är frågan om det civila samhället. Vi har ett särskilt yttrande där vi lyfter upp frågan om det civila samhället. Inte minst på lokal nivå är det viktigt, och det har jag sagt i en annan debatt i kammaren, att reda ut hur man kan samarbeta på den kommunala nivån. Jag begränsar mig till dessa få kommentarer och instämmer i det yrkande som Carl-Erik Skårman framförde, nämligen bifall till reservation 1.

Fru talman! Efter den föregående klasskampsdebatten känns kanske den här debatten mer avstämd, men den handlar faktiskt om själva förutsättningen för varje kamp, nämligen möjligheten till demokrati. Det sägs att Winston Churchill en gång sade att demokrati är det sämsta styrelseskicket bortsett från alla andra. När jag hör det tänker jag att också stora män kan tänka förvånansvärt små tankar. Jag vill nog säga att demokrati inte alls är ett dåligt styrelseskick, även om man ibland kan hamna i minoritet. Det är ett väldigt bra styrelseskick, både eftersom det är det enda anständiga sättet att styra en förening, ett företag eller ett land - alla får vara med och bestämma och allas röst får höras - och eftersom det är det mest effektiva sättet att styra en organisation eller ett land på. Det är effektivt så till vida att när allas röst får höras tar man också de bästa besluten. Vi kan se detta i vårt eget tämligen demokratiska land. Vi kan se bostadsområden där man har glömt att planera in dagis eller lekplatser helt enkelt för att barnfamiljerna inte varit med i planerandet av området. Allas röst fick inte höras, och resultatet blev att allas behov inte blev tillgodosedda. Vi kan se det när den demokratiska förankringen saknas i ett beslutsfattande. I konstitutionsutskottet har vi fått följa historien om Heby kommuns länstillhörighet. Vi som inte bor i Heby har kanske då och då förvånats över att denna praktiska fråga har vållat så stor debatt i kommunen att den till och med har lett till bildandet av ett parti som ställt majoriteter på ända i kommunen. Men när man tänker på att det hela inte bara handlar om vilket län man ska tillhöra utan också om känslan att någon annan bestämde över en - att man blev överkörd och att beslutet inte gick demokratiskt rätt till - förstår man varför frågan har haft så stor sprängkraft. I ett effektivt beslutsfattande låter man alla höras. Det kan leda till att vissa hamnar i minoritet och att någon blir överkörd, men i så fall får man veta varför. Man har fått möta argumenten, och man har förlorat i en demokratisk omröstning. Då har man också en helt annan möjlighet att acceptera att man har förlorat - som en del kommer att få göra efter folkomröstningen om trängselskatt i den här staden senare i år. Det blir en sann demokratisk process. Fru talman! Efter dessa inledande lovord över demokratin vill jag konstatera att det här betänkandet behandlar ganska få frågor substantiellt. Anledningen är att det finns två stora utredningar som tittar på den kommunala demokratin: Ansvarskommittén och Grundlagsutredningen. Flera av de här frågorna har vi också debatterat här i kammaren förut, och därmed kan vi avstyrka ett rätt stort antal motioner som behandlas i förenklad ordning. Låt mig orda något om tre av de punkter som vi trots allt behandlar i det här betänkandet. Om punkt 2, minoritetsåterremiss, har vi haft debatt förut. Om man nu har ett instrument för att en minoritet i en kommun ska kunna återremittera ett förslag måste det instrumentet också innebära att minoriteten får formulera anledningen, motivet, till att förslaget återremitteras. Därför har vi reservation 1, som jag härmed yrkar bifall till. En likadan reservation hade vi också under förra årets behandling, men omständigheter i kammaren gjorde att den inte vann bifall då. Jag hoppas vi har mer tur med oss i morgon. Punkt 3 handlar om kommuners rätt att besluta sitt eget namn. Det är ett typexempel på en fråga som, om man vill, kan aktualiseras såväl i Ansvarskommittén som i Grundlagsutredningen. Jag blev lite förvånad när utskottets majoritet ville avstyrka frågan substantiellt och inte bara hänvisa den till de utredningar som faktiskt finns och låta dem få titta på detta. Därför har jag gjort en motivreservation, där jag avstyrker motionen men hänvisar till utredningarna och inte till argument mot motionen. För tids vinnande yrkar jag dock inte bifall till den. Punkt 4 handlar om brukarinflytande för äldre. Den motion, K439, av Jan Björkman med flera socialdemokrater, som är skriven och behandlad i det här sammanhanget är mycket intressant. Den handlar om hur äldre ska kunna få mer brukarinflytande på äldreboenden och inom andra omständigheter och verksamheter som direkt berör dem. Jag tror att de frågorna bäst avgörs på lokalplanet. Min slutsats, som jag vill framföra i det här korta inlägget, är nämligen att det är just där som man kan värna demokratin. Jag tror på en demokrati där makten kommer underifrån och där varje beslut fattas på en så låg nivå som möjligt. Då ska också den här typen av frågor avgöras på kommunalplanet eller kanske ännu lägre, på det berörda äldreboendet.

Fru talman! Jag tror också på demokratin. Det har väglett mig under tolv år i arbetet här i riksdagen. Jag tycker dock inte att Churchills kommentar är så dum. Visst har alla styrelsesystem sina brister. Detta är min 74:e eller möjligen 75:e debatt under dessa tolv år. Det är därför med visst vemod jag äntrar talarstolen inför den fullsatta plenisalen denna torsdagseftermiddag. Det har varit spännande år. Jag har suttit i konstitutionsutskottet hela denna långa tid, och den här typen av frågor är det som en gång drev mig dit. På sätt och vis, kan man säga, är det också det som nu driver mig härifrån. Inför nästa mandatperiod står jag inte på någon valbar plats, inte på någon lista över huvud taget. Jag tyckte därför att det här var ett ganska bra tillfälle att summera dessa tolv år, men inte genom någon överblick. Jag vill fokusera på två frågor. Om jag får bra svar i dag från dem som begär replik på mitt anförande kan jag möjligen bereda plats i mina memoarer för dem. Den ena frågan gäller minoriteterna. Det har vi diskuterat mycket. Jag har stor respekt för hur minoriteter hanteras, men jag har hela tiden förvånats av det sätt att se på minoriteter som finns här i salen. Det har fått mig att säga att vissa ledamöter gärna ser en baksätesdemokrati, det vill säga att man styr från baksätet. Vi har ägnat ganska mycket tid åt att diskutera detta. Resonemanget om minoritetsskyddet och återremittering går på ungefär samma sätt. Jag säger inte att vare sig det ena eller andra är självklart, men det är att förenkla för mycket när man så tvärsäkert i reservationen hävdar att det är reservanterna, minoriteten, som har problemformuleringsrättigheten. I fullmäktige bildar man en majoritet, och de normala demokratiska spelreglerna är att majoritetens utslag gäller. Det innebär dock inte att man inte ska visa respekt för den minoritet som finns. Men om man säger att det självklart är minoriteten som äger hela problemformuleringsrätten, som man gör i denna önskan om en utredning, tycker jag att man förenklar detta med demokratin för mycket. Man kan möjligen dra två slutsatser här: Den ena slutsatsen är att man tror att de politiska förhållandena är så permanenta att det handlar om att skydda den minoritet som aldrig blir något annat än en minoritet. Den andra slutsatsen är att man faktiskt inte tror på demokratin. Själva spelets grundregel är att majoriteten till slut fäller avgörandet. Det är själva poängen. Om systemet fungerar och det civila samhället - de politiska partierna, delaktigheten och lyhördheten - fungerar, så är det ett uttryck för det som är demokratin, nämligen folkviljan. Detta är det ena principiellt stora frågekomplex som behandlas i betänkandet. Det andra handlar om något som ligger nära, men som i vår svenska debatt och i andra demokratiska strukturer handlar om förhållandet mellan olika nivåer. I svensk debatt har det främst kommit att handla om vad man lägger i begreppet "kommunalt självstyre". Det är inte alldeles lätt att fastställa. Å ena sidan är det viktigt att de demokratiska nivåerna har fullt ansvar på sina områden. Därför har vi en så stark koppling mellan beskattningsrätt och valda församlingar. Det hyllar jag som en viktig och god princip. Å andra sidan har vi behovet av att bygga välfärdsstaten så att den på ett hyggligt sätt svarar mot behov i hela landet, på olika ställen. Det här är en konfliktpunkt, och vissa konflikter är nyttiga konflikter. Vi ska ha den typen av diskussion. Riksdagen, den här kammaren, fattar sina beslut, och det får konsekvenser i kommunernas leverans av välfärden. Jag tycker att det är en viktig fråga, men ibland är det en fullständigt oviktig fråga. Vi har hört att Carl-Erik Skårman i dag har sagt att det är en viktig fråga när det gäller trängselskatten och avgiften. Men häromdagen fattade den här kammaren beslut om friskolor och friskoleetablering, och då var diskussionen om det kommunala självstyret fullständigt borta. Man använder alltså de här metoderna och resonemangen precis som man själv vill, och så fungerar det för oss som människor. Men jag skulle därför vilja utmana den som eventuellt begär någon replik att faktiskt klarlägga det här. Vad finns det för samband med hyllandet av det kommunala självstyret när man så vårdslöst i vissa typer av frågor vill frånta kommunerna all rätt att besluta? Nu kan någon vän av ordning möjligen säga att det här hör väl inte riktigt till det här betänkandet, och det är alldeles korrekt. Jag yrkar avslag på alla reservationer. I flera fall kommer väl majoriteten att vinna, till och med i de flesta. Det kan hända att det innebär att jag hamnar på den förlorande sidan någon gång, men sådan är demokratin. Med detta, fru talman, vill jag tacka för de här tolv åren och önska kamraterna och fru talman lycka till i valrörelsen och arbetet framöver.

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik. Jag trodde inte att det skulle bli några repliker. Men Pär Axel Sahlberg gick upp och lyfte fram principerna, som ju finns, särskilt om man tittar på rubriken, som jag gjorde i mitt anförande. Då kunde jag inte motstå frestelsen att föra ett litet resonemang. Det är kanske inte ett traditionellt replikskifte men ett litet resonemang. Det handlar om när man pratar om demokrati och de demokratiska besluten och man upphöjer ett demokratiskt beslut och inte erkänner att ett aldrig så demokratiskt fattat beslut ändå kan göra våld på andra minst lika viktiga principer. Det handlar om när vi inte ser att ett demokratiskt beslut kan trampa på en minoritet. Då kanske jag inte först och främst tänker på en minoritet i ett kommunfullmäktige, utan det kan finnas minoriteter i ett samhälle vars rättigheter inte respekteras av majoriteten. Detta ser vi tyvärr alltför många exempel på runtom i världen. Det var därför som jag ville begära den här repliken och lyfta fram det principiella resonemanget omkring demokratins begränsningar i det här fallet. Då kommer vi faktiskt in på den kommunala självstyrelsen och demokratin på kommunal nivå, för det är ingen skillnad där. Ett demokratiskt fattat beslut i en kommun kan också göra våld på principer som är lika skyddsvärda. Jag tror att det är där som vi kommer in, och det finns faktiskt ett förslag i det här betänkandet som avstyrks i förenklad ordning som handlar om möjligheterna till det som vi kallar kommunalt vårdnadsbidrag. Det handlar alltså om de enskilda familjernas möjligheter att välja den barnomsorgsform som de vill ha. Där kommer vi också in på friskolefrågan, som Pär Axel Sahlberg tog upp. Jag får vidareutveckla det i nästa replik.

Fru talman! Jag tycker att det är precis de här frågorna som det handlar om. Möjligen skulle vi - och det får väl ni chans till i fortsättningen - gå lite djupare in i den här frågan. När det gäller det problem som Helena pekar på delar jag analysen, men lösningen är knappast att det är minoriteten som ska bestämma. Det är det här som är själva maktutövningens problem, att den faktiskt skapar förlorare. Jag menar därför att en majoritet alltid har ett stort ansvar för helheten. Men man kan inte lamslå systemet genom att hävda att det är någon annan som ska fatta beslut eller att det finns ett godare sätt att fatta beslut. Till slut måste man luta sig tillbaka mot spelreglerna och säga att det här var majoritetsbeslutet, och då måste man hantera minoriteterna på ett rimligt sätt. Jag tycker därför att principen och frågorna är väldigt viktiga, men lösningen, som Helena Höij står bakom i den här reservationen, är inte ens en gång svar på frågan.

Fru talman! Pär Axel Sahlberg utmålar den här reservationen, som finns i det här betänkandet, som att den liksom skulle stjälpa hela det här resonemanget. Det är frågan om en genomlysning och en utredning, och det inte minst därför att det finns de som upplever att det här inte har fungerat ute i kommunerna. Vi behöver inte göra den reservationen större än den är, än vad den handlar om. Annars kan jag också säga att jag delar de här resonemangen och tycker att problemställningarna är oerhört intressanta, men de finns inte i det här betänkandet. Jag håller med Pär Axel Sahlberg om att vi kanske måste ta tag i dem och diskutera dem principiellt och ur praktisk synvinkel mycket mer djupgående än vad som görs i det här betänkandet. Men vi har två stora utredningar, inte minst Ansvarskommittén, som faktiskt ska belysa väldigt mycket av de här frågorna. Jag ser fram emot det underlaget. Om jag sitter i riksdagen och kan ta del av det underlaget och få debattera de frågorna här står skrivet i stjärnorna. Jag står visserligen på en lista, men om jag väljs eller inte avgör väljarna den 17 september. Jag har suttit i KU en ganska kort tid. Jag vill ändå tacka för samarbetet under den korta tiden och önskar Pär Axel Sahlberg lycka till i det som han företar sig i andra forum. Jag tror nämligen inte att han kommer att lämna den politiska debatten. Vi kanske möts omkring de här frågorna. Jag delar uppfattningen att detta är väldigt viktigt. När det gäller det här med minoriteterna vill jag också ha sagt: Kan vi göra så att politiken backar på några områden tror jag att vi löser en del frågor. På barnomsorgsområdet skulle jag vilja att politiken backade och lämnade tillbaka en del av beslutanderätten till de enskilda individerna, de enskilda familjerna. Då kan vi ha majoritetsbeslut som inte känns så besvärande för en minoritet därför att man har lämnat det öppet på ett annat sätt.

Fru talman! Jag hade faktiskt inte tänkt ta den här sista repliken, men jag kan inte riktigt tåla tanken på, och formuleringen, att politiken ska backa. Men det är möjligt att vi lägger olika betydelse i det. Jag menar också att vi måste visa stor respekt för den mångfald som finns. Men jag var lika starkt kritisk när Per Unckel, precis när jag steg in i den här kammaren för tolv år sedan, hade avgått med sin regering, Carl Bildt-regeringen. Han hade då fört löntagarpengarna, som Per Unckel uttryckte det, bortom demokratins kontroll. För mig är båda de här uttrycken någonting som är ganska hotfullt när det gäller den samhällsbild som jag tror på, men det innebär inte att jag tror på att samhället ska sköta allt. Med ett längre resonemang, och med mig utanför riksdagen, tror jag att vi kan mötas i det här.

Fru talman! Det är möjligt att jag inte har så djupa tankar, men jag kunde inte motstå den inbjudan till replikskiften och diskussion som Pär Axel Sahlberg gav i sitt inledningsanförande. Det är klart att demokratin har vissa problem som den har svårt att klara av. Ett exempel från stora världen är ju det nordirländska problemet. Det har varit väldigt svårt att hitta en lösning med traditionella demokratiska majoritetsbeslut. Pippi Långstrump säger på ett ställe att den som är mycket stark måste vara mycket snäll, och däri finns lite grann grund för ett demokratiskt tänkande, tycker jag nog. Det är väldigt viktigt att tänka på innebörden i det här. I det ärende som vi nu diskuterar är det alltså minoriteten som är den svaga, som kan bli överkörd. Det är därför som det är viktigt att man stärker minoritetens möjlighet att åtminstone föra fram sina argument. Men man kan inte låta minoriteten bestämma. Det är jag helt överens med Pär Axel Sahlberg om, men det gäller att se till att det finns ett rimligt utrymme och ett stöd för minoriteten. Detta gäller kommunernas ställning gentemot staten. Det gäller medborgarnas ställning gentemot en stark kommun. Likriktningen får inte bli sådan att man kör över minoriteter eller enskilda personer, så att de inte får det livsutrymme som ändå är rimligt. Varje människa ska få möjlighet att förverkliga sig själv. Varje sammanslutning ska få möjlighet att förverkliga sina ideal. Att det sedan ibland leder till konflikter som man måste lösa genom demokratiska metoder är ändock riktigt.

Fru talman! Det är möjligt att jag mer håller med Astrid Lindgren än Carl-Erik Skårman. Men just i den här frågan kanske vi kan mötas ändå. Jag tror också att den som är stark måste vara mycket snäll. Det är synd att Carl-Erik Skårman gör halt där. Det resonemanget gäller också för vårt samhälle. Det är lite grann samhällsbilden som vi skulle behöver diskutera mer. Den som har det mycket bra måste också vara redo att avstå i ett gemensamt samhälle. Vilken form gör vi det i? Lite historiskt och förenklat kan man säga att det förr gjordes genom att vissa människor, dock inte alla, var generösa och bidrog till andra. Vi har valt en form där vi gör det under samhällets organisering och där vi fattar de gemensamma besluten. Den som är mycket stark måste vara mycket snäll. Den som är mycket rik måste vara redo att avstå. Det är därför vi byggt ett samhälle som bygger i hög grad på politiken och på demokratin. Man kan alltid diskutera hur lång räckvidden ska vara i olika typer av frågor. Den valrörelse som vi nu står inför kommer att på olika vis illustrera just detta. Då är det fråga om: Vad är det för räckvidd som vi tror att välfärdssamhället behöver ha, och hur kan vi möta människor? Sedan går jag över till frågan om minoriteten i kommunerna. Vi ska väl inte bortse från att den erfarenhet som både Carl-Erik Skårman och jag har innebär att det finns ett renodlat, vackert politiskt spel. Men det kan också finnas ett maktspel respektive ett obstruktionsspel i demokratin som vi inte ska spela i händerna. Det är balanspunkterna vi måste hitta i politiken.

Fru talman! Det sista som Pär Axel Sahlberg säger kan jag väl hålla med om. Det är också därför vi i den aktuella reservationen vill ha en utredning om hur minoriteten ska kunna skyddas. Det måste finnas en balans här någonstans. Det är alldeles riktigt. Sedan är nog inte jag beredd att ha samma marxistiska grundsyn i analysen. Jag menar exempelvis att de olika stopplagar som riksdagen har beslutat att klämma på kommunerna, både landstingskommuner och primärkommuner, inte har med marxism att göra och inte med penningfördelning. Det är mer att man av ideologiska skäl har kört över både primärkommunerna och landstingskommunerna. Det är den svages tillkortakommande mot makten som jag inte finner riktigt förenligt med en respekt för minoriteten.

Fru talman! Det var möjligen ett något olyckligt exempel. Man kan väl inte säga att de experiment som gjordes i Stockholms läns landsting när det gällde sjukvården var ett uttryck för den svages rätt. Det som vi från Socialdemokraternas sida och även jag som utredningsman kunde kritisera Stockholms läns landsting för var att man så lite hade reflekterat över följderna av den privatisering som man gjorde av S:t Görans Sjukhus. Man ryckte ut en del i en ganska omfattande vårdkedja utan att ens diskutera de politiska problemen men inte heller de vårdideologiska problemen. Att staten då valde att slå till med en stopplag som sedan kom att permanentas i en lite annan form var inte uttryck för att man var den store starke. Detta var sättet att mota den lite aningslösa politik som Carl-Erik Skårmans partikamrater drev. Men det gjordes också för att värna den lille i det svenska samhället. Det var den frågan som var så viktig. Den tycker jag att vi ska diskutera skarpt och intensivt. Carl-Erik Skårman är ett gott exempel på en som kan föra en sådan diskussion med sansad ton. Är det något jag för demokratins skull är orolig för är det att tonarten i den här kammaren och i politiken totalt sett håller på att skärpas i vårt land. Jag tror inte att det är bra. Vi måste respektera varandra med våra olika idéer. Det kan vi göra med ganska hårda argument och debatt. Men vi ska fortsätta att lita på varandras goda vilja att bygga det här samhället. Jag hoppas att våra efterkommande här, efter Carl-Erik och mig, kan föra en mer sansad politisk debatt. Det tror jag att demokratin mår väl av.

Fru talman! Jag vill tacka för den tid jag har haft möjlighet att något lära känna Pär Axel Sahlberg i arbetet i konstitutionsutskottet. Det gör jag inte bara för att takt och ton säger att man ska göra så, utan därför att det har varit väldigt intressant både i diskussionerna i utskottet och här i kammaren att möta och diskutera olika saker med Pär Axel Sahlberg. Det gäller inte minst de demokratiska problemen. Jag tror att Pär Axels inlägg, kanske inte minst den sista repliken till Carl-Erik Skårman, bevisar att också stora män kan tänka stora tankar, och väldigt viktiga tankar för den delen. Jag begärde replik därför att Pär Axel utmanade oss. Han bad oss förklara hur det kom sig att man i vissa fall kan vilja slå vakt om det kommunala självstyret så hårt men i andra fall kan mena att riksdagen ska stifta lagar som gör att enskilda personer till exempel har rätten att etablera en förskola utan att kommunen kan stoppa det. Men nu behöver jag faktiskt inte svara på det, för i sitt sista inlägg svarade Pär Axel Sahlberg just på den frågan. Han sade nämligen att det ibland kan behövas lagar som till exempel stopplagen, som gör att den lilla i en kommun skyddas av lagsystemet som vi befäster här i riksdagen mot aningslösa beslut i en kommun. Jag tycker att det ser ut på precis samma sätt i frågan om en fri etableringsrätt för förskolor. Har man en demokratisk syn som handlar om att beslut ska fattas på den mest lokala nivån som det över huvud taget är möjligt måste den mest lokala nivån, individen, ha möjligheten och rätten att gå till ett sjukhus där individen får en bra vård alldeles oavsett vilken majoritet som råkar sitta i kommunen för tillfället. Det gäller också rätten att starta en förskola eller en skola alldeles oavsett vilken majoritet som råkar sitta i kommunen för tillfället.

Fru talman! Jag får säga till Gustav Fridolin: Det blir inte du som hamnar i mina memoarer, för det blir jag själv, och det var i och för sig meningen med memoarskrivandet. Om detta skulle vara det bästa argument som kunde levereras i sammanhanget är jag tacksam att ha bidragit. Men man kan ändå ställa frågan: Hur låter argumenteringen i sammanhanget? Vad är det för hyllningstal vi hör i den här kammaren från Gustav Fridolin, men kanske ännu mer från de borgerliga partierna, för det kommunala självstyret, när det passar? Den här typen diskussion behöver vi föra. Det är precis det som är konflikten. En del partier tycks alldeles bortse från den konflikten faktiskt finns. Det kommunala självstyret ska ibland vara stort och oinskränkt. Det bygger hela vårt system på med valbara församlingar, skatteuttag och annat. Men vi behöver ibland ha nationella system som vi hanterar härifrån riksdagen. Det finns inte någon färdig vattendelare när vi väljer det ena eller det andra. Men vi måste kunna föra en ärlig diskussion om det. Jag kan ärligt säga att jag inte tycker att det är speciellt enkelt. Men jag tycker att det är viktigt.

Fru talman! Nej, det är inte enkelt. Min bild av demokratin är att den är så mycket mer än de valda församlingarna. Här vet jag att jag och Pär Axel håller med varandra. Det gäller allt det arbete som görs ute i fackförbund, i föreningar, i partiorganisationer, i idrottsklubbar, av människor i nätverk eller utan någon sammanslutning över huvud taget. En politisk tanke, en politiker, är var och en som tycker eller tänker någonting om någonting som inte bara berör en själv utan också andra människor. Har man den grundsynen, och också grundsynen att makt ska vara på så låg nivå som möjligt, är det inte bara det kommunala självstyret man värnar utan också det individuella självstyret. När man ska flytta makt från den lägsta politiska nivån, individen och de fria sammanslutningarna runtom den, till exempel till ett kommunfullmäktige ska det finnas goda skäl för det. Jag tycker inte att det finns goda skäl att en kommun till exempel ska kunna stoppa en individ från att starta en förskola eller till exempel ska kunna stoppa en individ från att ha möjligheten att gå till ett sjukhus om den behöver det. För att skapa den rätten krävs det någon form av lagstiftning. Det lagstiftande organet i Sverige är den här riksdagen. Fru talman! Det kan tyckas lite bakvänt att vi ska stifta lagar som ger den enskilde rätt gentemot sina kommuner. Men det är den form vi har valt i enhetsstaten Sverige. Jag är beredd att ifrågasätta det. Jag vet att min partikamrat i Grundlagsutredningen också är det. Jag talar om till exempel lokala kommunala regeringsformer. I en sådan modell, i ett sådant Sverige, skulle det kanske se lite annorlunda ut. Men där är vi inte än.

Fru talman! Dit tror jag inte att vi kommer. Jag tror inte att det räcker, Gustav, med att tala om att det ska vara den lägsta nivån. Då har vi möjligen skapat en hög nivå på delaktigheten, men vi har samtidigt fått en låg effekt på genomförandet och effektiviteten. Därför måste detta balanseras, och det är det du illustrerar med det sättet att resonera på. Fru talman! Jag tror att frågan kommer att diskuteras mer i den här kammaren, och önskar er lycka till med det.