Kommunala frågor

Anf. 27 Jan Ericson (M)

Fru talman! För nästan exakt ett år sedan inledde jag debatten om kommunala frågor med dessa ord:

"EU och Sverige upplever just nu ett antal allvarliga hot mot välfärd, samhällsekonomi och trygghet. Det går inte att debattera frågor som rör statens och kommunernas ekonomi utan att peka på de följder vi kan tvingas uppleva av coronavirus, oro för nya omfattande asylströmmar och en hotande lågkonjunktur. Sverige går in i denna situation med rekordsvaga förutsättningar: den snabbast stigande arbetslösheten i EU, den svagaste ekonomiska tillväxten i EU och en mycket hög arbetslöshet för att just ha gått igenom en stark högkonjunktur. Ovanpå detta har vi alltför många kommuner med mycket svag ekonomi."

Det visade sig att oron var väldigt befogad. Det senaste året har samtidigt mycket hänt när det gäller kommunsektorn. Inte minst har Moderaterna, med stöd av den övriga oppositionen, varit pådrivande för att stärka kommunernas ekonomi.

Det började med att Moderaterna lyckades ena oppositionen om ett extra stöd på 7 ½ miljard redan i början av 2020. Den 30 mars 2020 föreslog Moderaterna sedan 15 miljarder extra till kommunsektorn som krisstöd. Tre dagar senare meddelade regeringen att man gick på vår linje och beslutade att föreslå just 15 miljarder extra till kommunsektorn. Det har varit oerhört värdefullt och tryggat välfärden under en allvarlig kris.

Faktum är att kommunsektorn totalt sett gick med överskott förra året, vilket ger många kommuner och regioner utrymme att sätta av pengar till resultatutjämningsreserven för kommande år. Att inrätta en kommunal resultatutjämningsreserv var för övrigt en av mina viktigaste frågor när jag valdes in i riksdagen 2006. Jag motionerade om det flera gånger, och jag är väldigt nöjd med att detta blev verklighet. Vi vet att över 60 procent av de svenska kommunerna har utnyttjat möjligheten sedan den infördes den 1 januari 2013 och att detta medfört en stabilare planering för kommunsektorn och många räddade välfärdsjobb när ekonomin varit svag under vissa år.

När vi nu behandlar detta motionsbetänkande kan det vara bra att påminna om att även enskilda motioner faktiskt kan påverka politiken.

Moderaterna har nu tillsammans med den övriga oppositionen också drivit fram ett extra stöd till äldreomsorgen under kommande år. Detta är oerhört viktigt sett i ljuset av pandemin och Coronakommissionens rapport. Förslagen innebär drygt 4,3 miljarder extra för att göra om timanställningar till tillsvidareanställningar, stärka läkarkompetensen och anställa fler sjuksköterskor till särskilda boenden samt stöd för att bygga fler äldrebostäder. Moderaternas avsikt är att fortsätta med dessa satsningar även kommande år.

Fru talman! De förstärkningar Moderaterna i samarbete med andra partier tvingat fram det senaste året till kommunsektorn gör att kommunerna och regionerna har en hyfsat stabil ekonomisk situation trots pandemin. Men pengar är inte allt. Det finns många andra saker att ta tag i.

Det räcker att nämna historiskt hög långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, stora problem med integration och sociala utanförskapsområden, växande otrygghet, svaga skolresultat, stora behov av att stärka äldreomsorgen och en stor uppbyggd vårdskuld i pandemins spår och dessutom eftersatt underhåll av vägar, gator, byggnader och va-ledningar i många kommuner.

Det som oroar allra mest just nu är nog ändå den historiskt höga arbetslösheten och utanförskapet i våra redan socialt utsatta områden. Tyvärr kan detta inte skyllas på pandemin.

För första gången sedan Sverige gick med i EU hade Sverige 2019 högre arbetslöshet än genomsnittet i EU, och utvecklingen har fortsatt åt fel håll även 2020. Det har alltså blivit precis tvärtom mot blivande statsminister Löfvens löfte före valet 2014, att Sverige år 2020 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet.

År 2014 låg Sverige på 12:e plats bland EU:s länder när det gällde låg arbetslöshet. I dag ligger vi på 22:a plats av 28 länder, detta trots att åren 2014-2019 kännetecknades av en mycket stark högkonjunktur. I 25 av 27 EU-länder minskade arbetslösheten mellan 2014 och 2019. I endast tre länder ökade den, och i Sverige mest av alla. Under pandemiåret 2020 var det dessutom bara fyra länder i EU som hade en sämre utveckling på arbetsmarknaden än Sverige. Ska detta kunna brytas måste alla krafter dra åt samma håll, och där har kommunerna en viktig uppgift.

En central fråga för att motverka arbetslöshet är att ha ett gynnsamt företagsklimat som skapar fler jobb. Ska detta lyckas måste kommuner behandla näringsidkare med respekt. En del i detta är att ha en god service, en annan är att ta ut skäliga avgifter för tillsynsärenden och att inte debitera för tillsyn som inte utförs.

Riksdagen har nyligen i linje med en EU-förordning beslutat att livsmedelskontroll ska debiteras i efterhand efter genomförd kontroll. Detta tycker vi moderater är mycket välkommet. Vi anser dock att detta borde gälla för all kommunal kontrollverksamhet. Vi har flera enskilda moderata motioner i denna fråga vars förslag i allt väsentligt också framförs i en av våra kommittémotioner. Jag yrkar därför bifall till reservation 3.

Fru talman! De kostnader som ligger framför kommunsektorn kan bara på marginalen finansieras av staten genom ökade statsbidrag eller skatteutjämning. I grunden måste kommunerna själva skapa skattekraft som räcker för kommunens kostnader. Ett gott näringslivsklimat är helt avgörande, och där har företag som driver olika former av offentligfinansierad välfärd en given plats.

Samtidigt måste kommuner och regioner prioritera utgifterna. Och att prioritera betyder som bekant också att prioritera bort det som är mindre viktigt.

All verksamhet i kommunsektorn är inte lagstadgad. Och när det gäller den frivilliga verksamheten finns god möjlighet för kommunerna att minska kostnader till förmån för kärnuppgifterna.

Diskussionen om riktade eller generella statsbidrag och utformningen av det kommunala utjämningssystemet är återkommande ämnen för många riksdagsmotioner. Jag vill särskilt uppmärksamma de enskilda moderata motionerna och vår kommittémotion på detta område. Utskottet föreslår avslag på samtliga. Detta beror dock främst på att riksdagen nyligen har beslutat om att tillsätta en utredning som ser över hela det kommunala utjämningssystemet, på att finansutskottet tidigare uttalat att generella statsbidrag ska vara utgångspunkten och på att riktade statsbidrag främst ska användas till specifika områden med stora utvecklingsbehov. Man kan konstatera att förslagen i motionerna i viktiga delar därför har tillgodosetts.

Fru talman! En del röster till vänster höjs för att vi måste höja skatterna för att rädda äldreomsorgen, skolan, sjukvården, assistansen och allt annat som vi betraktar som viktiga delar av välfärden och samtidigt stärka polisen, rättsväsendet och rusta upp infrastrukturen.

Det kan såklart låta som en omöjlighet att sänka skatterna och samtidigt satsa mer på välfärden. Men det är exakt det som vi moderater förespråkar. Hur går det då ihop?

Felet som många gör är att utgå från att alla våra skatter går till välfärden. Så ser det inte ut. Våra skattepengar slarvas bort på väldigt mycket annat än sådant som är viktigt för svenska folkets välfärd. Vi i Sverige betalar nästan högst skatter i hela världen. Om det var höga skatter som var lösningen borde vår välfärd redan vara i toppklass.

I Moderaternas budgetar de senaste åren har vi satsat mycket mer på välfärden än regeringen, inte minst stöd till kommunerna och till regionernas sjukvård. I början av förra året lyckades vi alltså tillsammans med andra partier tvinga fram ett extra tillskott till kommunerna och regionerna. Och under pandemin har vi fortsatt att driva på för mer stöd till sjukvården och våra kommuner. I budgeten för 2021-2023 tillför vi kommunerna väldigt mycket mer pengar än regeringsunderlaget. Till detta kommer alltså en extra satsning på ett antal miljarder till äldreomsorgen.

Hur får vi från Moderaterna då ihop detta? Jo, det får vi genom prioritering. Sverige är ett av tre länder i världen som ger mest pengar i bistånd till andra länder och långt mer än FN:s mål på 0,7 procent av bnp. Faktum är att vi i dag ger så mycket att det inte ens går att hitta bra saker att satsa på. Vi stoppar då i stället in pengar i FN:s stora byråkrati och låter FN förbruka pengarna och tappar kontrollen över vart pengarna tar vägen. Vi ger i dag dubbelt så mycket i bistånd som vad hela polisen har i budget. Moderaterna vill minska biståndet till drygt 0,7 procent av bnp, vilket gör att vi fortfarande är det femte mest generösa landet i hela världen. Men det frigör nästan 16 miljarder kronor som vi kan använda till annat här hemma i Sverige.

Regeringen lägger också många miljarder på meningslös och ineffektiv klimatpolitik. Pengarna kommer enligt de flesta experter inte att påverka det globala klimatet ens mätbart. Moderaterna skär bort ineffektiva klimatåtgärder och slopar meningslösa byggsubventioner. Det frigör ytterligare miljarder.

Vi stramar också upp migrationspolitiken. Vi säger nej till regeringens förslag att luckra upp asylpolitiken och införa amnestiliknande undantag för personer utan asylskäl. Vi inför kvalificering till välfärden, bidragstak, slopad garantipension för nyanlända, slopat efterlevandestöd för påstått avlidna i hemlandet och aktivitetskrav i försörjningsstödet. Detta sparar ytterligare ett antal miljarder. Utöver detta avskaffar vi ett antal myndigheter och stoppar kraftiga höjningar i olika bidragssystem.

Så skapar vi moderater utrymme i vår budget för att skjuta till extra pengar till kommunerna, sjukvården, polisen och rättsväsendet och för att samtidigt sänka skatten för både löntagare och pensionärer. Utöver detta har vi en stor krisbuffert i vår budget. Och vi har dessutom mindre underskott än regeringsunderlaget.

Med en regering som prioriterar rätt saker kan man både ge välfärden mer pengar och sänka skatterna för vanligt folk. Det är inte svårare än så.

Fru talman! Sammanfattningsvis: Moderaterna är en garant för att frigöra mer pengar till kommunernas välfärd, regionernas sjukvård, polisen och rättstryggheten samtidigt som skattetrycket sänks. Det går om man prioriterar rätt saker i statens budget.

Samtidigt vill vi uppmuntra och stimulera utveckling, nytänkande, effektivisering och smartare sätt att jobba i den kommunala sektorn. Vi vill också prioritera det som vi alla sätter främst - omsorgen om de sjuka, äldre och funktionshindrade och en bra uppväxt och utbildning för våra barn.

Om höga skatter vore en garant för detta skulle vi inte ha några problem. Vi har redan nästan världens högsta skattetryck. Problemet är inte att det saknas pengar utan hur pengarna används. Våra skattepengar går helt enkelt för lite till välfärden och för mycket till annat. Det tänker vi moderater ändra på när vi tar över regeringsmakten.

(forts. § 9)

Anf. 72 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2, även om vi av naturliga skäl ställer oss bakom samtliga.

Som bekant hade många kommuner och regioner en pressad ekonomisk situation redan innan pandemin. Det är någonting som vi i Sverigedemokraterna har lyft under lång tid. Var tredje kommun hade ett budgetunderskott för 2019, var femte såg sig tvingad att höja kommunalskatten inför 2020 och åtta av tio kommuner planerade besparingar inom kommunernas stora kärnverksamheter som äldreomsorg och skola.

Under 2020 har kommunsektorn, med anledning av coronapandemin, fått ökade statsbidrag med 21 miljarder kronor. Behovet är dock större än så, och kommunerna som redan innan krisen stod inför en försvagad konjunktur och demografiska utmaningar riskerar nu att få höja skatten eller skära ned på kärnverksamheten om det inte kommer in ytterligare tillskott.

Av den anledningen vill vi skjuta till ytterligare medel till kommun och region, framför allt för att ge möjligheten att anställa och förbättra arbetsvillkor inom offentlig verksamhet samt för att staten ska ta sitt ansvar för coronapandemins effekter. Det handlar om direkta kostnader som kommunerna åkt på i form av exempelvis skyddsutrustning, läkemedel och iva-platser, men också om ett långsiktigt perspektiv där kommunerna ska hantera en vårdskuld som kommer att kräva stora insatser.

Arbetslöshetens effekter kommer likaså att slå på kommunerna i form av minskade skatteintäkter och ökat ekonomiskt bistånd. Av den anledningen föreslog Sverigedemokraterna i budgeten för 2021 att det kommunala utjämningssystemet skulle tillföras en förstärkning med totalt 30 miljarder kronor över tre år, detta för att ge kommunsektorn rimliga förutsättningar att upprätthålla god välfärd och fungerande offentliga kärnverksamheter parallellt med ett rimligt skattetryck utan att ytterligare behöva öka skuldbördan. Därmed förbättras även förutsättningarna avsevärt att inför framtiden upprätthålla krisberedskap, vilket i många avseenden är just ett lokalt ansvar.

I debatten som utskottet hade i slutet av förra året gällande det kommunala utjämningssystemet valde jag att citera SKR:s, dåvarande SKL:s, presidium från en debattartikel från 2019, detta eftersom artikeln säger det mesta som behöver sägas i den här diskussionen:

"Kommunernas och regionernas framtida utmaningar är stora. Mer än hälften av regionerna och 110 kommuner räknar med underskott redan i årets resultat. Finansminister Magdalena Andersson har pekat på att år 2026 skulle kommuner och regioner behöva 90 miljarder kronor mer än i dag om välfärden ska utvecklas i takt med det ökande antal äldre, barn och unga. Det är en bedömning Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) delar."

Vidare skriver de: "Stjälp inte över statliga kostnader på kommunerna. Finansieringsprincipen ska respekteras så att den nivå som beslutar om en reform också ska betala för den. Staten måste nu sluta att lägga på nya uppdrag på kommuner och regioner, som endast delvis finansieras av staten."

Det säger det mesta om hanteringen av kommunernas situation, och vi delar den bild som ges.

Sverigedemokraterna har sett behovet under lång tid och har återkommande påtalat problemen med att staten flyttar över notan till kommunerna för saker som de inte har beställt. Därför valde vi, utöver tillskotten till det kommunala utjämningssystemet, att i budgeten för 2021 tillskjuta medel i form av bland annat regionalisering av fastighetsskatten, lägre arbetsgivaravgift och slopat lagkrav på modersmålsundervisningen, som sammanslaget skulle innebära en förstärkning för kommun och region med drygt 60 miljarder under tre år.

Fru talman! Småföretagens villkor är centrala för välfärden. Allt fler väljer att starta sin egen verksamhet, och det är något som jag menar ska uppmuntras och premieras av stat, region och kommun. Eftersom fyra av fem jobb skapas av små och medelstora företag är förutsättningarna att starta och expandera verksamheter centralt för kommunerna. Det är också bättre än verkningslösa subventionerade insatser, inte bara för tillväxten utan också för tillgängligheten för produkter och tjänster, inte minst på landsbygden.

När politiska beslut påverkar småföretagandet negativt har det reella effekter på kommunernas ekonomi. Här menar jag att regeringen misslyckas konsekvent. Otryggheten har blivit en av de viktigaste frågorna för småföretagarna de senaste åren. Andelen företagare som funderat på att lägga ned sin verksamhet på grund av otrygghet och brottslighet har ökat från 13 till 19 procent på några år. Det gäller både storstad och landsbygd.

Anledningen till att skadegörelse, hot, utpressningsverksamhet och framför allt stölder har ökat kraftigt går enkelt att koppla till en misslyckad migrations- och integrationspolitik och brister i tullens befogenheter. Siffran 19 procent av småföretagare som överväger att lägga ned sin verksamhet på grund av den ökade otryggheten borde ringa högt i Regeringskansliets lokaler.

Regeringens arbete med förstärkningen av Tullverket får nu svidande kritik eftersom förslaget inte förväntas påverka stöldgods som förs ut ur landet utan i stort sett bara gods som kommer in. Varför är det så svårt att göra rätt från början? Utländska ligor som ser Sverige som ett smörgåsbord har ju länge varit ett problem. För mig är det märkligt.

Regelförenklingsarbetet behöver påskyndas då tröga, byråkratiska regelverk ofta sätter käppar i hjulet för företagarna. Här menar vi att arbetet behöver intensifieras för att underlätta och ge möjlighet för företag att investera och expandera.

Ett av våra förslag i detta arbete är att stärka Regelrådets kompetens och mandat. Rådet ska vara ett oberoende organ med placering under Statsrådsberedningen, då vi menar att det ger rådet ett större inflytande med möjlighet att påverka så tidigt som möjligt i processen med framtagande av nya regler.

Vi vill också i högre grad nyttja solnedgångsklausuler för att obligatoriskt utvärdera, och i de fall som reglerna inte lever upp till de ursprungliga kriterierna eller syftet ska de avskaffas. Under förra året riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen på området, och vi förutsätter nu att regeringen skyndsamt återkommer med ett förslag om detta.

En annan fråga för småföretagen är offentliga upphandlingar där Sverige sticker ut i jämförbara länder. Att en upphandling har få anbudsgivare är ett stort problem ur ett konkurrensmässigt perspektiv. Det undergräver tilliten till det offentliga över tid. Enligt OECD är Sverige ett av de länder som har högst andel upphandlingar med en eller två anbudsgivare per upphandling.

Att ett fåtal företag kan lämna anbud är ett stort problem för det svenska näringslivet, inte minst för småföretag som ofta driver en lokal verksamhet. Att öppna upp möjligheten för små företag att medverka vid offentliga upphandlingar skulle kunna ses som gynnsamt för kommuner som har tydliga miljömål, för att ta ett exempel. Här behöver kommunerna hjälp i sitt arbete att föra dialog med berörda branscher och för att öka möjligheterna för småföretagen att lägga anbud på kommunala upphandlingar.

Det jag nu nämnt är några få av de många saker som Sverigedemokraterna ser som viktiga för att stärka kommunerna och i förlängningen regionerna och vårt land i stort.

(forts. § 12)

Anf. 73 Lars Thomsson (C)

Fru talman! Det här betänkandet rör ju kommunala frågor i stort, och det spänner över en väldigt stor bredd. Jag kommer att inrikta mitt anförande på tre områden: riktade statsbidrag, skatteutjämning och en rättvisare folkräkning.

Jag kan ju börja med att konstatera att det ser väldigt olika ut runt om i Sverige. De styrande i regioner och kommuner prioriterar på olika sätt, och det finns olika majoriteter. Det är faktiskt väldigt bra - det skapar mångfald, vilket är väldigt bra.

Fru talman! För oss i Centerpartiet är det en självklarhet att det är ute i kommuner och regioner man vet bäst vilka beslut som ska fattas. Vi tror på närhetsprincipen och decentraliserat styre.

Vi har under lång tid sett regeringar av olika färg införa en allt rikare flora av riktade statsbidrag. Det här är definitivt ett hot mot det kommunala självstyret, och det har väldigt många negativa effekter: Det försvårar för mindre kommuner, det ökar byråkratin, det minskar effektiviteten, det försvårar lokal anpassning och - kanske det viktigaste - det tvingar fram fel prioriteringar. Man anpassar efter de riktade statsbidragen i stället för de långsiktiga behoven.

Centerpartiet har varit den kanske främsta beivraren av riktade statsbidrag, och nu har vi fått till ett systemskifte. I budgetpropositionen för 2020 skriver regeringen nämligen att "generella statsbidrag ska vara utgångspunkten i den ekonomiska styrningen av kommunsektorn". Det tycker jag är en rejäl förändring.

Vi har dock en bra bit att gå innan vi är i mål. Statskontorets senaste rapport, som kom i februari 2020, pekar på att det fortfarande finns 165 riktade statsbidrag. Antalet minskade med 28 stycken 2019, men det kom 13 stycken nya. Jag tycker dock att vi i alla fall har inlett avvecklingen av de riktade statsbidragen.

Vi ser dessutom att väldigt mycket av de tillskott som kommer framöver är generella statsbidrag som delas ut enligt en fördelningsnyckel utan onödig administration.

Vi ser också att det finns en särskild utredare som jobbar med den här frågan nu, och vi kommer att bevaka den noggrant. Resultatet kommer i september.

Fru talman! De kommunala frågorna berörs i väldigt hög grad av skatteutjämningssystemet. Det är liksom en grundförutsättning för att ha lika villkor i hela landet, och det är faktiskt inte så konstigt - det finns sådana system i alla utvecklade länder i världen, även om man ibland inte kan tro det på debatten.

Som Centerpartiet ser det är detta system helt avgörande för att upprätthålla likvärdigheten över hela landet. Vi ser dock rätt stora brister i dagens system. Det är faktiskt så att stora delar av skatteutjämningen i dag går till tillväxtkommuner som i grunden har goda förutsättningar för en stark ekonomi. Det behöver vi göra något åt.

Centerpartiet tog ett initiativ och fick ett enigt utskott med sig för att se över hela skatteutjämningssystemet. Det tycker vi är väldigt bra - även om man inte ska intala sig att det är lätt att göra. Vi vet alla hur svårt det är, och vi vet alla att vi har rätt olika utgångspunkter i den översynen.

Vi i Centerpartiet vill markera att vi utgår från att det ska finnas en garanterad servicenivå i hela landet. Samtidigt behöver vi givetvis hitta utformningar som gynnar och skapar incitament för företagande, jobb och tillväxt. Det ska faktiskt löna sig för kommuner att göra reformer som stärker ekonomin. Så är det inte alltid fullt ut i dag.

För oss är det också uppenbart att landets glest befolkade kommuner, som är rätt många, har strukturella förutsättningar som gör att de har svårare att klara framtida behov av kommunal service. Därför vill vi att man i högre grad beaktar gleshet inom ramen för det utjämningssystem som ska skapas. Det ser vi framför oss.

Det sista som jag tycker kan vara värt att lyfta fram är rättvis folkräkning. Det handlar i praktiken om kommunerna med en stor besöksnäring - i Jämtland och Dalarna i norr främst en vinterbesöksnäring och söderöver, i Bohuslän och på Gotland, en sommarbesöksnäring. Dessa kommuner drabbas av stor snedbelastning på grund av att de har en stor extrabefolkning och därmed ökade kostnader.

Just nu har vi ett system som faktiskt härrör från den gamla statartiden, då man gjorde folkräkningen den 1 november. Det känns rätt förlegat i dag.

För att ta Gotland som exempel: Vi har 60 000 invånare. Vi har 6 000 fritidshus. Under pandemin har vi sett att den permanenta befolkningen har ökat med ungefär 6 000. Det gör att vi får en ökad belastning på sjukhus och hemtjänst med ökade kostnader för bemanning och annat som vi inte får täckning för fullt ut. Samtidigt får vi ingen del av skatteintäkterna. Det är inte tidsenligt att behöva ha ett system som bygger på folkräkningen på ett datum.

Vi hoppas och tror att man ska hitta en lösning på detta i kommande översyner av skattejämningssystemet. Det är rimligt att hitta ett system med folkbokföring månadsvis eller kvartalsvis som möjliggör dubbel bokföringsort.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Anf. 74 Ilona Szatmari Waldau (V)

Fru talman! Jag är feminist - jag tror på lika möjligheter och skyldigheter för män och kvinnor. Jag tror också på att vi kan ha en arbetsmarknad där mäns och kvinnors jobb är lika högt värderade och där en tjej som vill jobba som byggnadsarbetare inte hindras, vilket vi kunde läsa om i medierna så sent som förra veckan.

Just för att jag tror på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter tycker jag att det är märkligt med förslag om att offentlig välfärd ska privatiseras som ett led i att öka kvinnors företagande och att ett stopp för vinstjakt hindrar kvinnors företagande. Kvinnors företagande kan inte begränsas till välfärden, och välfärden kan inte ses som ett naturligt område för kvinnligt företagande. Det krävs insatser på många olika områden, inte minst för att få finansiärer och långivare att förstå att kvinnor är lika bra företagare som män.

Dagens industris granskning av riskkapitalinvesteringar 2019 visar till exempel att cirka 1 procent gick till företag med kvinnor som grundare. Det är där hindret mot kvinnors företagande finns, inte i vinstbegränsningar inom välfärden.

Det framförs också att kvinnor utgör en stor andel av företagarna inom välfärdsområdet och att ett stopp för vinstjakt skulle drabba just kvinnor hårt. Men tittar man på storlek och omsättning ser man att det är företag med män i toppen som har de största vinsterna och de största vinstutdelningarna.

Sveriges största skolföretag, Academedia AB, är nästan lika stort som alla andra fristående skolor tillsammans och är börsnoterat. Företaget leds av män, precis som den största privata ägaren.

De tio största vårdföretagen står tillsammans för 35 procent av den totala omsättningen för den privat drivna vården och omsorgen. Inom det största vårdföretaget Attendo är de större privata ägarna män. Med få undantag är det män i toppen på de största vinstdrivande bolagen inom välfärden.

Vinstjakten som incitament inom offentlig verksamhet måste stoppas, samtidigt som man ställer krav på de privata aktörer som finns inom välfärden. Genom att reglera vinsterna i välfärden kan man skapa förutsättningar för att säkra kvalitet och långsiktighet. Ett överskott ska stanna i verksamheten och i huvudsak återinvesteras.

Välfärden har tyvärr blivit en kvasimarknad, vilket i sig är kostnadsdrivande då det är någon annan som betalar, det vill säga skattebetalarna. Skattepengar ska gå till det de är avsedda för, och därför bör vinster i välfärden regleras. Att försäkra medborgarna om att skattepengarna går till välfärden och att de i huvudsak återinvesteras är avgörande för att komma bort från de problem som vinstjakten fört med sig, som att barn väljs bort, att glädjebetyg utfärdas och att utbildningsnivå, arbetsvillkor och bemanning med mera påverkas negativt. En överflyttning av vårt gemensamma ägande till privata aktörer gynnar varken kommuninvånarna, jämlikheten, jämställdheten eller välfärden.

Sedan möjligheten infördes för kommuner och regioner att mer eller mindre skänka bort verksamheter har intresset för att "köpa" välfärdsverksamhet upphört. Det är uppenbart att det är vinstintresset som styr och driver på privatiseringen av välfärdsverksamhet.

Problemet med att hitta rätt ersättningsmodeller visar varför välfärden inte ska vara en marknad utan en rättighet för människor. Dagens ersättningsmodeller gynnar privata välfärdsbolag och missgynnar ofta den offentligt drivna välfärden.

Inom vården ser vi hur privata välfärdsbolag satt i system att etablera sig där de förväntar sig att de mest lönsamma ska bo och bli kunder.

Inom skolan ser vi hur fristående skolor väljer lägen och upplägg som lockar till sig elever med bra förutsättningar. Samtidigt står den offentligt drivna skolan med hela kostnaden för överplatser för att kunna ta emot nyinflyttade elever och elever som lämnar fristående skolor och för att kunna parera då skolkoncerner går i konkurs eller bara lägger ned. Fristående skolor ska i dag kompenseras om de kommunala går med förlust eller behöver göra satsningar på elever som behöver extra stöd. Detta är ett systemfel som bidrar till att den kommunala skolan utarmas och den privata kan plocka ut vinster.

Förra mandatperioden hade vi en socialdemokrati som ville stoppa vinsterna och gick till val på att stoppa vinstjakten i vård, skola och omsorg. Men samma parti säger nu i betänkandet att regeringen avser att föra en politik som innebär att inga förslag kommer att läggas fram som medför vinstbegränsningar för privata aktörer. Så Sverige fortsätter att ha obegränsade vinstuttag i välfärden - obegränsade uttag av vinster på skattemedel som var avsedda för elever, sjuka, barn och gamla.

Vänsterpartiet delar visserligen utskottets mening att motionerna om ännu generösare villkor för bolag i välfärdssektorn ska avslås. Men vi anser att de ska avslås med hänvisning till att vinstjakten måste stoppas. Jag står bakom samtliga våra tre motivreservationer men väljer här att särskilt yrka bifall till reservation 4.

Fru talman! För en tid sedan fattade en enig riksdag beslut om att utreda de kommunala utjämningssystemen. Skillnaderna i välfärden har varit alltför stora, och framför allt har många glesbygdskommuner en hög skatt utan att invånarna får bättre service eller välfärd än de i lågskattekommuner. Förutsättningarna för att bedriva välfärden skiljer sig stort mellan kommunerna, och villkoren måste jämnas ut så att hela Sverige kan leva. I avvaktan på ett nytt utjämningssystem har Vänsterpartiet i budgeten föreslagit att små kommuner på landsbygden ska få 1,9 miljarder i år.

Under många år har välfärden varit underfinansierad. Det gjorde vården och omsorgen dåligt rustade att möta coronapandemin, som startade för ett år sedan. Deltider, timanställningar och underbemanning med pressade scheman var några skäl till att smittan tog sig in på våra äldreboenden och i hemtjänsten.

I Vänsterpartiets budget för 2021 föreslog vi 12 miljarder för upprustning av äldreomsorg, vård och skola, något som behövs för att värna välfärden. Detta fick vi inte igenom, men tillsammans med andra oppositionspartier drev vi nyligen igenom att äldreomsorgen ska få ett tillskott på 4,35 miljarder kronor i år.

Det är dags att ge personalen i äldreomsorgen förutsättningar att göra ett bra jobb. De behöver bli fler så att de har tid att ge god vård och omsorg. Och de otrygga timanställningarna måste ersättas med fasta jobb så att tryggheten ökar för både de anställda och de äldre. Våra kommuner och regioner behöver mer resurser, inte fler skattesänkningar.

Anf. 75 Eva Lindh (S)

Fru talman! Under covid-19-pandemin har revorna i välfärden blivit uppenbara, inte minst inom äldreomsorgen. Alltför länge har äldreomsorgen och arbetsvillkoren för dem som jobbar där fått stå tillbaka i många kommuner.

En fungerande välfärd är kärnan i det starka samhället. Det handlar om att få vård när vi behöver den, att vara trygg med att omsorgen fungerar på livets höst och att våra barn får en trygg skolgång. Sedan Stefan Löfven blev statsminister har vi därför prioriterat och satsat på välfärden. Under de goda åren sparade vi inför sämre tider samtidigt som vi investerade 35 miljarder i välfärden. Det gjorde att vi kunde gå in i den här krisen med den lägsta statsskulden sedan 1977 och med 100 000 fler anställda i välfärden.

Tack vare de starka statsfinanserna kunde vi i höstas lägga fram en historisk budget med investeringar på 105 miljarder kronor för att bygga Sverige starkare. Kommuner och regioner får ökade generella statsbidrag med 10 miljarder, utöver de 12,5 miljarder som redan var annonserade, och ytterligare 4 miljarder satsas permanent på äldreomsorgen.

Men för att höja kvaliteten måste också anställningsvillkoren förbättras. Höjd kvalitet går hand i hand med trygga anställningsvillkor. Därför införde vi också ett äldreomsorgslyft för att gynna fler fasta anställningar och högre kompetens för personalen. Detta visar att det är skillnad på vem som styr i en kris.

Under finanskrisen kompenserade den moderatledda regeringen inte kommunerna för deras skattebortfall. A-kassan försvagades, och medlemsantalet var på rekordlåga nivåer när krisen slog till. Vi gör annorlunda. Vi har förstärkt a-kassan, och vi kompenserar för kommunernas skattebortfall tre gånger om.

Men frågan är om Moderaterna har lärt sig av historien. I moderatledda kommuner ser vi nu att en av tre skär ned på eller privatiserar äldreomsorgen, mitt under en pandemi. Det är inte rimligt! Pengar som är avsatta till äldreomsorgen ska gå till äldreomsorgen.

Fru talman! Det är just detta som vi ska tala om här i debatten i dag: Hur ska vi möta utmaningarna att ge människor god äldreomsorg, skola och vård av hög kvalitet och med bättre arbetsvillkor? Hur kan vi från nationellt håll genom statsbidrag, lagstiftning och annan styrning ge förutsättningar för kommuner och regioner att klara av sitt uppdrag? Kommuner och regioner är ju grunden för den decentraliserade välfärdsmodell som Sverige har. Det lokala självstyret ger dem stor frihet att utforma och ansvara för sin verksamhet utifrån lokala behov.

Redan före pandemin såg vi att utmaningarna i kommunerna och regionerna var stora och av skiftande karaktär. Situationen är generellt svårare bland de befolkningsmässigt minsta kommunerna. Många är de som arbetar inom välfärden som känner att de inte räcker till och inte har tid för den omsorg som de vill ge.

Vi har prioriterat att hela Sverige ska leva och växa. Det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och regioner. Alla kommuner, från norr till söder, ska kunna ha en bra välfärd.

För drygt ett år sedan beslutade riksdagen om en ny kostnadsutjämning, och nu tas större hänsyn till den samhällsutveckling som skett under senare år, med allt fler äldre i befolkningen och en ökad urbanisering. Sammantaget stärks utjämningen, och större hänsyn tas till gles bebyggelse och socioekonomiska faktorer. Sverige tjänar inte på att vi glider isär. Omfördelningen är ett steg för att säkerställa en jämlik välfärd i hela vårt avlånga land. Det är en fråga om rättvisa.

När vi genomför den beslutade översynen av utjämningssystemet måste vi prioritera mer jämlika förutsättningar i hela landet: Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Det är grunden i den svenska välfärdsmodellen. Jämlikhet i välfärden är oerhört viktigt. Oavsett vem du är eller var du bor ska du få en bra sjukvård, en bra utbildning och en bra omsorg.

Fru talman! Jag har en minnesbild: Jag sitter som ny kommunpolitiker i en kvav fullmäktigesal i Linköping. Inbjudna gäster är en organisation som heter SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. De berättar om den stora utmaning som alla kommuner står inför någon gång i början av 2020-talet.

Anledningen är välfärdssamhällets positiva utveckling - att så många blir äldre och lever längre - just på grund av att vårt samhälle har gjort det möjligt. För mig som ung kändes det väldigt långt bort, men jag minns att jag tänkte hur tufft det skulle bli för alla som då skulle komma att vara politiker, och framför allt skulle det bli tufft för samhället om inte politikerna skulle lyckas lösa utmaningen.

Nu är vi där. Då duger inte annat än att sätta välfärden först - att i varje budget prioritera satsningar på skola, vård och omsorg.

Allt fler lever längre, och det föds allt fler barn. Det är positivt. Det är resultatet av en långvarig välfärdspolitik. Men förutsättningarna för att möta denna utmaning skiljer sig mycket åt mellan kommuner och regioner.

För att möta denna positiva men också utmanande utveckling kommer tiotusentals nya medarbetare att behöva anställas inom vården, äldreomsorgen och skolan. Fokus måste vara på kompetensförsörjning. När vi investerar i välfärden måste det också finnas människor att anställa. Alla som jobbar i välfärden - undersköterskor, personliga assistenter, barnskötare och lärare - behöver bli fler och ha en god arbetsmiljö där de trivs och kan ägna sig åt rätt saker. I dag arbetar 100 000 fler inom välfärden än när den rödgröna regeringen tog över 2014, men ännu fler måste till.

Vi vet att utmaningarna inom välfärden är stora nu men framför allt under de kommande åren. Därför får vi inte luras att fatta kortsiktiga beslut som möjligtvis kan se bra ut just nu men som inte hjälper kommuner och regioner att hantera utmaningarna långsiktigt. Att bygga välfärden stark är som att springa ett maratonlopp, och jag vet att det kräver långsiktighet och uthållighet.

Kommunala frågor

Fru talman! Marknaden är inget recept för att lösa välfärdens utmaningar. Privatiseringar och avregleringar har visat sig kosta pengar, öka ojämlikheten inom sjukvården och öka segregationen inom skolan. Vi socialdemokrater vill ta tag i de avarter som nu syns alltmer tydligt i välfärden. Det är ingen hemlighet att vi sedan lång tid tillbaka har haft förslag på begränsningar av vinster inom de områden som finansieras av oss gemensamt via skattsedeln.

Men vi måste ju vara realister. I Sveriges riksdag finns inte majoritet för en vinstbegränsning, och det är här besluten om vinstbegränsning måste fattas. Därför har vi också varit överens om att kontroller och fokus på kvalitet inom välfärden kan vara ett sätt. Risk för upptäckt är ett viktigt instrument. Vi har ett ansvar för den offentliga verksamhetens kvalitet oavsett vem som ska utföra den.

Staten, regionerna och kommunerna måste tillsammans ta ansvar för att klara behovsstyrning, kvalitet och utbyggnaden av de platser som krävs - inte marknaden. Det är de sjukas behov av vård och ungdomarnas behov av en bra skola som ska styra.

Fru talman! När pandemin är över ska vi inte tillbaka till den situation vi hade innan. Vi ska bygga samhället starkare, och det ska vi göra genom att jobba Sverige ur krisen. Det gör vi genom offentliga investeringar i jobb och klimatomställning och såklart genom att investera i välfärden, genom att säkra bättre anställningsvillkor, genom att skapa mer likvärdiga förutsättningar för hela kommunsektorn och genom att sätta välfärden först.

Avslutningsvis vill jag yrka avslag på motionerna och bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 mars.)

Offentlig upphandling