Kommunala och regionala frågor

Anf. 3 Erik Ottoson (M)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 11, under punkt 10, om distansdeltagande i fullmäktige- och nämndsammanträden.

Detta är ett ständigt återkommande betänkande från konstitutionsutskottet som behandlar motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Det handlar om just kommunala och regionala frågor, kanske i synnerhet om olika delar av kommunallagen. Det är en väldigt viktig lagstiftning, som styr hur vi har vårt demokratiska inflytande över en mycket stor andel av vår gemensamma välfärd. Det är alltså inget som man kan rycka på axlarna åt, utan det är viktiga frågor. Och det finns många relevanta diskussioner i detta betänkande som man kan ta fasta på.

Vi har i dag inga förslag om tillkännagivanden till regeringen, men tidigare har konstitutionsutskottet markerat i flera viktiga frågor, där vi tycker att det bör komma till en förändring.

En fråga som jag särskilt vill lyfta i dag är den fråga där jag reserverar mig. Det handlar om möjligheten till deltagande på distans i kommunala sammanträden.

Vi har tagit oss igenom nedstängningar och råd och rekommendationer. Vi är kanske inte igenom pandemin, men vi har tagit oss igenom de absolut svåraste konsekvenserna av den, där vi har behövt hålla avstånd, hålla i och hålla ut.

Vi som är aktiva inom den kommunala demokratin och kanske, som jag, till och med är ordförande i en kommunfullmäktigeförsamling har upplevt en ovisshet när det gäller vad den lagstiftning som finns i dag innebär för förutsättningarna att delta digitalt, alltså på distans.

Det är i dag ganska högt ställda krav i den svenska kommunallagen när det gäller möjligheten att delta på distans vid till exempel nämndsammanträden, kommunstyrelsesammanträden eller kommunfullmäktigesammanträden. Man ska kunna höra och se varandra på likvärdiga villkor, står det. Man ska kunna delta på likvärdiga villkor. Och likvärdiga villkor är en ganska hög tröskel att uppnå, framför allt i ljuset av den dom i EU-domstolen som har kommit, som brukar benämnas Schrems II. Den begränsar kraftigt antalet digitala plattformar som svenska myndigheter, inklusive kommuner, kan använda sig av för till exempel denna form av digitala sammanträden, eftersom personliga data eller personuppgifter, ska jag säga, enligt GDPR inte får lagras utanför Europeiska unionen hur som helst. Schrems II tydliggör detta inom en rad olika områden, bland annat detta.

Det begränsar väldigt mycket antalet plattformar som är möjliga att använda, och i realiteten är det för svenska kommuner i dag omöjligt att både möta kommunallagens krav om att man ska kunna se och höra varandra på likvärdiga villkor under sammanträden och följa Schrems II-domen. Det blir ett så kallat moment 22, där vi har en för hög tröskel i vår kommunallag.

Låt mig ta ett exempel från min egen fullmäktigeförsamling. Vi hade ett sammanträde i december 2020 som fick avbrytas, inte på grund av att någon inte hade möjlighet att utöva sitt ämbete som fullmäktigeledamot, inte för att någon slutade höra vad som sas, inte för att någon slutade se vad som sas och inte för att någon slutade ha möjlighet att rösta, begära ordet eller reservera sig. Det fick avbrytas för att vi kunde konstatera att den digitala plattform som vi då använde oss av var tvungen att börja prioritera bandbredden, och då kunde vi inte se alla ledamöter. Alla ledamöter kunde inte se sessionssalen vi befann oss i på grund av den prioriteringsfunktion som fanns i plattformen. Då var vi tvungna att avbryta sammanträdet, egentligen inte av någon annan anledning än att kommunallagen föreskriver det.

Detta gjorde att vi fick sammankalla ett minimalt antal ledamöter. Vi måste vara 31 personer i en fullmäktigeförsamling på 61 personer för att kunna fatta beslut. Med mycket kort varsel, samma kväll, fick dessa 31 personer sammanstråla fysiskt, mitt under en pandemi, för att kunna fortsätta fatta viktiga beslut som hade tidsperspektiv. Det var inte för att det var nödvändigt för att upprätthålla de grundläggande demokratiska funktionerna utan för att vi har satt en för hög tröskel i vår kommunallag.

Ett ytterligare bevis på att denna omständighet faktiskt finns - att vi har en för hög tröskel - är detta: När vi i konstitutionsutskottet själva går till beslut om hur vi ska ändra tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen för att möjliggöra för utskotten i detta hus att sammanträda på distans väljer vi en annan formulering än den som redan finns i kommunallagen. Vi har valt en mycket lägre ribba att hoppa över för att vi ska kunna ha våra utskottssammanträden i riksdagen. Sveriges högsta beslutande organ har lägre krav än våra kommuner på just detta område.

Det är bakgrunden till vår reservation. Det handlar om möjligheten att fatta beslut. Nu när vi förhoppningsvis har tagit oss ut ur den här pandemin ska vi ju inte hamna i det läget igen. Är detta då fortfarande lika akut? Det är inte akut, men det är fortfarande principiellt viktigt, fru talman.

Vi går in i ett arbetsliv där digitalt deltagande eller deltagande på distans blir mer och mer vanligt. Vi märker redan nu att det finns förväntningar på olika kommuner och olika beslutande organ att man ska fortsätta ha möjlighet att delta på distans för att få arbetslivet och livet i övrigt att gå ihop.

Vi har i utgångsläget väldigt svårt att rekrytera förtroendevalda till våra kommuner, framför allt sådana som är i mitten av livet, när familjen ska fungera. Under pandemin gavs en möjlighet för just den gruppen förtroendevalda, som vi har svårast att attrahera, att fortsätta engagera sig och företräda sina väljare.

Låt oss ta den möjligheten även utanför kristid. Låt oss möjliggöra för våra kommunala församlingar och kommunala beslutsorgan att fungera på ett nytt och modernt sätt. Vi behöver inte sätta upp hinder som inte ens Sveriges riksdag anser att man klarar av att hoppa över.

Anf. 4 Lars Andersson (SD)

Fru talman! För tids vinning yrkar jag endast bifall till reservation 7, även om vi sverigedemokrater naturligtvis står bakom samtliga våra reservationer.

Konstitutionsutskottets betänkande KU34, som behandlar kommunala och regionala frågor, berör en ganska stor mängd yrkanden och motioner från åtminstone de flesta av våra partier. Jag kommer att hålla mig kortfattad runt det som vi i Sverigedemokraterna ser som det mest centrala för vårt vidkommande.

För Sverigedemokraterna är den kommunala självstyrelsen en central och mycket viktig princip som tyvärr urholkas mer och mer, dels genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, dels genom tvingande lagstiftning som varken kommunernas eller regionernas politiker kan påverka.

Ett exempel som har urholkat den kommunala självstyrelsen är Lissabonfördraget. Genom detta fördrag är Sveriges kommuner och regioner tvungna att upplåta rösträtt och rätt att ställa upp i val åt personer som saknar och aldrig har haft något svenskt medborgarskap.

Det är vår uppfattning att rösträtten, liksom rätten att ställa upp i val, ska vara förbehållen landets medborgare.

Den så kallade anvisningslagen är ytterligare ett exempel där den kommunala självstyrelsen har urholkats. Genom det påtvingade mottagandet har staten bundit kommunerna vid långsiktiga ekonomiska och sociala åtaganden som riskerar att medföra stora kostnader som är väldigt svåra för kommunerna själva att påverka.

Det bör enligt vår mening stå varje kommun fritt att avgöra hur stort mottagande av ensamkommande kommunen klarar att hantera.

Fru talman! I vårt valsystem är såväl partiröster som personröster viktiga. Att bli personvald är mycket hedersamt, då det innebär att en person har ett mycket stort stöd bland ett partis väljare.

Tyvärr händer det att personer av diverse anledningar väljer att lämna just det partiet som de är valda att företräda. Att en person lämnar ett parti eller byter parti betyder i praktiken att den inte längre företräder samma parti som väljarna avsåg när rösten lades på valdagen. En röst på en person är ju också en röst på ett parti.

I det fall någon byter parti kan valresultatet åsidosättas om mandatfördelningen mellan partierna ändras i fullmäktige. I fall där det är väldigt små marginaler kan detta innebära att väljarna helt enkelt inte får vad de förtjänade på valdagen.

Vi tycker att det är olyckligt att mandatfördelningen på detta vis kan ändras under mandatperioden och därmed riskera att inte återspegla valresultatet. Personer som valts som representanter för ett parti bör därför kunna fråntas sina uppdrag i fullmäktige, nämnder, styrelser och stiftelser där berört parti finns representerat om de väljer att lämna det parti de valts för, naturligtvis förutsatt att de inte är invalda genom personval.

Sådan är ordningen i Sveriges riksdag, där så kallade vildar alltså mister sina platser i exempelvis sina tidigare utskott. Sverigedemokraterna menar att samma ordning borde återspeglas på lokal nivå.

Även personer som i praktiken utsetts av sin partigrupp att vara råd eller att företräda gruppen i nämnder och styrelser bör kunna avsättas om partigruppen är av åsikten att den inte längre har förtroende för vederbörande.

Anf. 5 Per Schöldberg (C)

Fru talman! Kommunala och regionala frågor ligger mig varmt om hjärtat. Jag yrkar bifall till reservation 16 under punkt 18, Tillgänglighet i lokaler där demokratin utövas.

Demokratin är inte bara något som sker vid valurnorna vart fjärde år utan även mellan valen, och för att alla medborgare ska ha möjlighet att påverka och delta i vårt gemensamma demokratiprojekt är det viktigt att tillgänglighetsaspekten för lokaler är fullt tillgodosedd. Vi vet att det finns brister, exempelvis när det gäller hörslingor. Det är ett återkommande problem. Det gäller även mitt eget parti. Ibland brister vi, och lokalerna där vi har våra möten är inte till fyllest. Det här anser vi vara en viktig fråga, därav yrkandet.

Fru talman! När det gäller utvecklingen av den statliga styrningen visar Statskontorets analys att den statliga styrningen av kommuner och regioner har ökat i omfattning och detaljeringsgrad. Det gäller främst de riktade statsbidragen men också kunskapsstyrningen, till exempel riktlinjer och handböcker, liksom statens styrning med mål och inriktningsdokument.

I ett lite längre perspektiv har även regelstyrningen blivit mer detaljerad och fått ett ökat inslag av rättstillämpning, vilket har skärpt kraven på kommuner och regioner. Det kan väl vara rimligt utifrån en allmän samhällsutveckling, och som före detta kommunalråd kan jag säga att jag känner igen mig.

Jag var i går på ett seminarium där vi diskuterade regelförenkling för företag. Det finns en hel struktur, och regeringen har nu satt regelförenklingsmål för näringslivet, vilket det finns en bred enighet kring. Möjligtvis är det inte regeringen som ska tala om det för kommunerna, men det kanske finns skäl att titta på regelförenklingsmål även för kommuner och regioner för att underlätta processen. Vi vet att det är komplicerat att vara kommunalråd och förtroendevald även som fritidspolitiker.

I dessa vårliga tider kan jag kosta på mig att konstatera att jag mycket väl förstår det som står kring Moderaternas förslag när det gäller frågan om regelförenkling. Jag förstår det, och jag läser innantill. Det finns väl anledning att tänka vidare på det framöver.

Det är också så att kommunerna måste ges bättre förutsättningar och stärkt kapacitet för att långsiktigt kunna utföra sina uppgifter eftersom det i förlängningen bidrar till att värna den decentraliserade samhällsmodellen med starka kommuner som har rådighet över sin egen organisation och sin egen verksamhet.

Jag noterar i betänkandet, fru talman, att det finns förslag på att införa en lagstadgad skyldighet för kommuner att inrätta någon form av kommunalt pensionärsråd. Den här typen av råd finns i nästan alla kommuner, och jag vill därför inte rakt av stödja tanken på att ha obligatoriska råd på det sättet. Jag tycker att kommunerna själva bäst kan avgöra den här typen av frågor, även om jag naturligtvis bejakar både pensionärsråd, ungdomsråd och annat. Kommunerna kan dock sköta det själva.

Fru talman! När det gäller att demokratiskt ansvara för kommunala och regionala frågor är det värt att notera att det 2019 var cirka 40 000 förtroendevalda i kommuner och regioner som hanterar 68 000 olika förtroendeuppdrag. Det är en omfattande apparat, och de allra flesta gör det på sin fritid. Det är en vibrerande demokrati i hela vårt land som är ett starkt kitt för folklig förankring. I min egen kommun Växjö ansvarar de förtroendevalda - 61 i fullmäktige - för en budget på över 6 miljarder. Kommunen äger ett fastighetsbestånd i Växjö som senast jag kollade var värderat till över 11 miljarder kronor.

Slutsatsen är att det är ett stort ansvar som åligger de lokala och regionala politikerna. De fakta jag redovisar tydliggör detta, och jag tycker att det är viktigt att poängtera detta stora ansvar. Det tar även vi i konstitutionsutskottet med oss i det fortsatta arbetet.

Anf. 6 Nina Lundström (L)

Fru talman! Vi står bakom alla våra förslag, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 4.

I betänkandet har Liberalerna flera reservationer. Jag kommer i dag att fokusera på kommunernas framtida möjligheter, om kommunsamverkan, kommunsammanslagningar och försökskommuner.

Fru talman! Den kommunala demokratin är en hörnsten i folkstyret. Förutsättningarna för kommunerna att klara sina åtaganden ser dock väldigt olika ut. Även utmaningarna och möjligheterna ser väldigt olika ut. Geografin spelar roll liksom gleshet och täthet.

Befolkningstätheten i Sverige är ungefär 25 invånare per kvadratkilometer. Det kan jämföras med Nederländernas 507 invånare per kvadratkilometer. Sveriges mest tätbefolkade kommun Sundbyberg har 6 200 invånare per kvadratkilometer, medan Sveriges mest glesbefolkade kommun har 0,2 invånare per kvadratkilometer.

Det här visar att förutsättningarna liksom utmaningar och möjligheter ser väldigt olika ut. Kommuner med hög befolkningstäthet kan drabbas av växtvärk. Glesa kommuner kan ha utmaningar med att klara välfärdsverksamheterna på grund av just glesheten och skattekraftens utveckling.

Liberalernas uppfattning är att ett ökat samarbete mellan kommuner är positivt och att samverkansmöjligheterna därför ska stärkas. Åtgärder behövs för att underlätta för de kommuner som frivilligt vill gå samman för att höja kvaliteten på servicen och minska sårbarheten.

Utskottet menar att Kommunutredningens slutbetänkande Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget innehåller ett flertal förslag som syftar till att stärka kommunernas kapacitet bland annat genom åtgärder för att främja ökad strategisk samverkan och frivilliga kommunsammanslagningar. Men med hänsyn till att utredningen nu bereds, och att den beredningen inte ska föregripas, avstyrker utskottet alla motionsyrkanden.

Liberalerna anser tvärtom. Vi menar att riksdagen bör uppmana regeringen att bedriva ett utvecklingsarbete inriktat mot att åstadkomma mer strategisk kommunsamverkan samt för att underlätta för eventuella frivilliga kommunsammanslagningar utöver den kommunala samverkan som bedrivs i dag.

Det måste understrykas att eventuella förändringar i kommunindelningen bör vara väl förankrade och bygga på ett lokalt initiativ. Det finns enligt vår mening en övertro på att de strukturella utmaningar som finns i många kommuner i sig kan hanteras genom kommunsammanslagningar särskilt i mindre kommuner i mindre tätbefolkade delar av landet. Det finns flera sätt att stärka kommunernas förutsättningar, även genom nya former för avtalssamverkan och införande av försökskommuner. Regeringen bör därför skapa förutsättningar för kommunsammanslagningar för att på frivillig väg undanröja hinder som i dag motverkar ökad samverkan mellan kommunerna.

Fru talman! De lokala förutsättningarna och det lokala engagemanget påverkar hur en bygd kan skapa en god framtid. Alltför ofta hindras dock det lokala arbetet av stelbent lagstiftning som reglerar verksamheter sektorsvis, vilket medför svårigheter att arbeta över sektorsgränserna. Det är hindrande i synnerhet i små kommuner där man är särskilt beroende av att kunna hjälpas åt.

För att kommunerna runt om i landet ska kunna fortsätta att utvecklas och vara attraktiva krävs nya sätt att arbeta, vilket förutsätter större utrymme att pröva nya idéer om hur olika typer av samhällsservice ska kunna behållas och utvecklas. Liberalerna föreslår därför att det i en kommun, eller i en del av en kommun, ska vara möjligt att pröva arbetsformer som innebär utökat samarbete mellan olika förvaltningsenheter inom en kommun, mellan kommuner, med regioner och statliga myndigheter samt aktörer i civilsamhället.

Anf. 7 Per-Arne Håkansson (S)

Fru talman! Den kommunala och regionala självstyrelsen i Sverige bygger på en lokalt förankrad demokrati och medborgarnära service. De satsningar som sker och har skett på ökade anslag för välfärd, sjukvård, miljöarbete och skola gör att möjligheterna förbättras för att verksamheterna i kommunerna ytterligare ska kunna utvecklas. Skola, vård, omsorg, miljöarbete och service är beroende av en väl fungerande organisation.

I konstitutionsutskottets betänkande KU34 behandlas cirka 80 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden. De tar upp frågor om exempelvis förhållandet kommuner och stat, kommunsamverkan, sammanslagningar, ekonomisk förvaltning, antal ledamöter i fullmäktige, tillståndsprocesser och digitaliseringens utmaningar, som har blivit påtagliga inte minst i perspektiv av pandemin. Ett faktum är också att kommuner och regioner var för sig är stora arbetsgivare, där en stor del av befolkningen har sin dagliga gärning och sina jobb. Det som sker i kommuner och regioner är av stor vikt för var och en.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Det har betydelse att beslutsfattande ska kunna ske lokalt där förtroendevalda och tjänstemän kan möta människor i vardagslivet, i jobb eller på fritiden, och kan vara en del av den verklighet som är den gemensamma i lokalsamhället. En balans mellan det centrala, regionala och kommunala är, som jag kan se, viktig att upprätthålla. Lagar och regelverk utformas centralt.

I betänkandet finns förslag dels på utökade möjligheter till självständighet för kommunerna, dels till ökad centralstyrning, såsom statlig reglering av vilken veckodag fullmäktigemöten ska hållas och även talartider. Det är verkligen att ge sig in på detaljer.

Ett pågående arbete som Statskontoret bedriver sedan 2017 är att följa hur den statliga styrningen av kommuner och regioner utvecklas. Som en del i detta arbete publicerades för två år sedan även en fördjupad analys på området i rapporten Utveckling av den statliga styrningen av kommuner och landsting. Analysen visar att den statliga styrningen och detaljeringsgraden ökat under senare år. Detta gäller främst riktade statsbidrag men också kunskapsstyrning i form av riktlinjer och handböcker som tas fram med mål och inriktningsdokument.

I ett längre perspektiv har också regelstyrningen blivit lite mera detaljerad och fått ett ökat inslag av rättstillämpning. Det kan vara en fördel inte minst utifrån aspekten att varje kommun har olika förutsättningar och att utjämningssystemet inte alltid är tillräckligt för att täcka upp de ojämlikheter som finns i form av socioekonomiska och geografiska förhållanden. Även EU påverkar på olika sätt kommunernas och regionernas verksamhet genom regelstyrning, ekonomisk styrning och kunskapsstyrning.

Fru talman! Den kommunala självstyrelsen i Sverige är i jämförelse med de flesta andra europeiska länder mycket omfattande. Den har historiska rötter, och kommunerna har, inte minst genom sin rätt att ta ut skatt, avgörande roller att uppbära.

Kommunutredningen som avslutades i februari 2020 överlämnade sitt slutbetänkande Starkare kommuner. Där tar man fasta på en rad utmaningar och redovisar också en strategi för stärkt kapacitet i kommunerna. Förslag på förbättringar lämnas inom en rad områden. Det handlar om åtgärder för att stimulera strategisk kommunsamverkan och även frivilliga sammanslagningar, om principer för statsbidrag och för att långsiktigt värna den decentraliserade samhällsmodellen.

Betänkandet bereds för tillfället inom Regeringskansliet, och utifrån detta ska behandlingen av en del av de förslag som läggs fram i motionerna betraktas.

Fru talman! I flera motioner begärs tillkännagivanden om att undantag från lokaliseringsprincipen i kommunallagen bör införas för att åstadkomma kommunal bredbandsutbyggnad. Utifrån detta kan nämnas att av lokaliseringsprincipen följer att en kommunal åtgärd måste vara knuten till kommunens eller regionens eget område eller dess medlemmar. Där framhålls att kommuner och regioner inte ska ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten, en annan kommun, en annan region eller någon annan instans ska ha hand om. Detta är för hindra kommuner och regioner från att konkurrera med verksamhet inom det egna ansvarsområdet.

Regeringens bredbandsstrategi presenterades 2016, och den har som mål att Sverige ska vara helt uppkopplat 2025.

Riksrevisionen presenterande en rapport benämnd Bredband i världsklass? med iakttagelsen att Sverige är ett av de länder i världen där hushåll och företag har störst tillgång till internet via bredband. Men det finns skillnader mellan stad och landsbygd att beakta, och dem måste vi självklart arbeta vidare med.

Det kan i sammanhanget nämnas att Regeringskansliet i mars 2021 beslutade om ett uppdrag att genomföra en utredning om att föreslå just undantag från lokaliseringsprincipen i kommunallagen för att ytterligare främja bredbandsutbyggnaden. Post- och telestyrelsen har också framhållit detta som en väg framåt. Enligt det förslag som lämnats ska exempelvis kommunala bolag, trots kommunallagens lokaliseringsprincip, få bygga ut bredbandsnät utanför kommunen under förutsättning att det görs i geografisk närhet till ett eget nät inom den egna kommunen och för att uppnå en ändamålsenlig bredbandsinfrastruktur.

En god bredbandsutbyggnad är central för möjligheterna att arbeta, leva och bo i hela landet. Utifrån detta kan utskottet med den utredning som nu presenterats välkomna undantag från lokaliseringsprincipen.

Jag kan dock nämna att utskottet ställer sig frågande till utredningens föreslagna tidsplan, enligt vilken den nya lagen ska träda i kraft först i juli 2023.

Utskottet vill understryka vikten av att underlätta och öka takten i bredbandsutbyggnaden för att skapa god tillgänglighet till snabb uppkoppling i hela landet och förutsätter att regeringen fortsätter agera skyndsamt i frågan.

Mot den bakgrunden avstyrker vi motionsyrkandena. Vårt tillstyrkande av förslaget i betänkandet står fast.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)