Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Anf. 13 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Vi har inte tillräckligt med vårdplatser, och det beror på bristen på utbildad personal. Vi har en kompetensbrist. Vi har för få röntgensjuksköterskor, för få biomedicinska analytiker, för få grundutbildade sjuksköterskor, för få specialistsjuksköterskor och för få allmänspecialister med mera. Jag kunde fortsätta en stund till för att rätt fånga den kompetensbrist vi har inom svensk hälso- och sjukvård.

Regeringen har tillsatt ett nationellt råd för kompetensförsörjning, vilket är lovvärt. Jag har förhoppningar om att det ska kunna medverka till en bättre situation. Men det är inte givet att det blir så eftersom vi har 21 självstyrande regioner och det nationella rådet inte direkt kan påverka hur det blir.

Ett sätt att stärka kompetensen vore att ta fram en nationell kompetensförsörjningsstrategi, och jag är glad att en majoritet i utskottet håller med. Tillkännagivandet stärker möjligheten att få kunskap om läget och forma en strategi för hur vi gemensamt ska arbeta för en bättre kompetensförsörjning.

Fru talman! Vi är flera partier som tar upp frågan om administration i vård och omsorg. Utskottets majoritet konstaterar att administrativa uppgifter med dokumentation och uppföljning har medfört att allt fler tvingas ägna allt mindre tid till det de i huvudsak är utbildade för.

Utskottet konstaterar vidare att vissa administrativa krav har minskat till följd av covid-19-pandemin och att dessa erfarenheter bör tas till vara.

Vi formar därmed en majoritet i utskottet som anser att regeringen bör se över frågan om att minska administrationen i vården och omsorgen. Dubbelarbete, onödigt arbete och andra icke ändamålsenliga rutiner måste mönstras ut.

Fru talman! Utskottets majoritet har också ett tillkännagivande om tillfällig återkallelse av legitimation och begränsning av förskrivningsrätt.

En legitimation inom hälso- och sjukvården ska vara en garanti för att man som patient får möta en person med rätt kompetens. En legitimation kan återkallas för att skydda patienten när den legitimerade inte längre kan utöva sitt yrke på ett godtagbart sätt.

Det finns dock brister i den nuvarande ordningen som uppmärksammats av flera partier. Bakgrunden är återkommande händelser där patientsäkerheten riskerats.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd prövar bland annat frågor om återkallelse av legitimation eller annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården samt begränsning av förskrivningsrätt.

Av patientsäkerhetslagen framgår att om det finns sannolika skäl för återkallelse i ett ärende enligt vissa angivna bestämmelser ska legitimationen återkallas fram till dess att frågan om återkallelse har prövats slutligt. Detta gäller dock endast om det behövs för att trygga patientsäkerheten eller annars är nödvändigt från allmän synpunkt. Ett beslut gäller i högst sex månader, och om det finns särskilda skäl får beslutets giltighetstid förlängas en gång med ytterligare sex månader.

Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att såväl patientsäkerheten som rättssäkerheten säkerställs och att allmänhetens förtroende för hälso- och sjukvården värnas. Vi anser därför att regeringen bör utreda och se över lagstiftningen när det gäller frågan om tillfällig återkallelse av legitimation eller annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården samt indragning eller begränsning av förskrivningsrätt.

Fru talman! Att vara sällsynt är i vissa sammanhang en rejäl fördel. Andra gånger är det tvärtom. Personer med en sällsynt diagnos eller ett sällsynt hälsotillstånd berättar ofta att mötet med hälso- och sjukvården präglas av osäkerhet och bristande insatser. Detsamma gäller vid mötet med andra delar av det offentliga Sverige.

Ändå är det inte ovanligt att ha en sällsynt diagnos. Det finns cirka 7 000 diagnoser som räknas som sällsynta, och uppskattningsvis lever 400 000 människor i Sverige med en sällsynt diagnos eller hälsotillstånd. Samtidigt finns det en specifik behandling endast för en liten andel av diagnoserna.

Det är alltså en svår situation såväl för den vårdpersonal som möter en person med en sällsynt diagnos som för den som är drabbad och söker vård och behandling och för dennes anhöriga.

Hälso- och sjukvårdslagen anger att det ska ges god vård på lika villkor till hela befolkningen. Hur gör man då när kunskapen är begränsad samtidigt som personer är svårt drabbade och behöver hjälp, ofta under hela livet?

I dag finns medicinska centrum vid landets universitetssjukhus, CDS, som arbetar med sällsynta diagnoser och hälsotillstånd, och Ågrenska i Göteborg har uppdraget som nationellt kunskapscentrum. Det innebär att kompetens byggs upp som ska vara en resurs för patienter och vårdpersonal i hela landet. Ett arbete pågår också inom Sveriges Kommuner och Regioner för att ta fram ett nationellt kunskapsstöd.

Det är verkligen mycket lovvärt som har hänt under de senaste åren, men det är långt kvar innan personer med sällsynta diagnoser och hälsotillstånd får en god vård i hela landet. Vi behöver på ett bättre sätt än i dag se till att den bästa tillgängliga kunskapen om sällsynta hälsotillstånd finns i hela vården och att kunskapsstödet når all relevant personal.

Vi vill stärka vården för personer med sällsynta diagnoser och hälsotillstånd. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 15.

Anf. 14 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Kompetensförsörjningen är en av de viktigaste frågorna för att kunna behålla, vidareutbilda och rekrytera personal till välfärdssektorn.

Nästan 1,2 miljoner jobbade inom kommuner och regioner i november 2020, varav cirka 875 000 i kommuner och 300 000 i regioner, enligt SCB. Det finns 22 legitimerade yrkesgrupper, såsom sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare, psykologer med flera. Vi har i Sverige 43 000 yrkesverksamma läkare. Cirka 1 300 utbildas i Sverige per år, och mer än dubbelt så många - cirka 2 800 - svenskar utbildar sig utomlands till läkare varje år.

Sveriges vanligaste yrkesgrupp är undersköterskor, som jobbar i både kommuner och landsting. Det är cirka 132 000 anställda, varav 91 procent kvinnor men bara 9 procent män. Glädjande nog håller trenden kanske på att vända, eftersom var fjärde ung man på frågan om han kan tänka sig att bli undersköterska faktiskt svarar att han kan det. Jag tror inte att så många tror att 25 procent av de unga killarna kan tänka sig att jobba som undersköterska. Detta är viktigt och behöver nog lyftas fram, för vi behöver få in både fler män och fler kvinnor i vård och omsorg.

Vi står inför ett enormt rekryteringsbehov inom välfärdssektorn. Många erfarna med mycket kompetens går i pension de närmaste åren. Hur kan vi ta vara på kompetensen? Några saker är att få fler att orka och vilja jobba kvar längre och att vi har en god arbetsmiljö.

Det visar sig att fler väljer att jobba kvar efter de fyllt 65 år. År 2005 var det 10 000 som jobbade kvar efter 65, och det har nu ökat till 51 000 personer som jobbar kvar eller som kommer tillbaka efter sin pensionering.

En av tre medarbetare som i dag är 55 tror att de kommer att jobba tills de är 67 år. En av anledningarna är säkert att vi lever längre och därmed stannar kvar lite längre i arbetslivet och att många har väldigt låga pensioner och måste jobba vidare av ekonomiska skäl. Men det är också de nya pensionsreglerna.

SKR beräknar att kommuner och landsting mellan 2019 och 2029 måste öka antalet anställda med 132 000 personer på grund av att vi blir fler, att vi blir äldre och att vård- och omsorgsbehoven därför ökar. Under samma tioårsperiod har välfärdssektorn 340 000 pensionsavgångar - ni hör vilken stor utmaning vi har. Men, fru talman, om allt fler välfärdsarbetare skulle orka och vilja arbeta till 67 år fram till 2029 skulle det minska pensionsavgångarna med 24 000, och om andelen som jobbar heltid ökar i samma takt som under de senaste tio åren kommer behovet att minska med 4 500 personer per år.

Förr hade vi fler personer att rekrytera från än vad vi har framöver, och konkurrensen om personalen kommer att bli stenhård. Därför är det viktigt och nödvändigt att fortsätta heltidsresan, vilket är bra för den enskilde men också nödvändigt för att kunna ha tillräckligt med kompetens och personal i välfärden.

Kommuner och regioner måste vara attraktiva arbetsgivare som erbjuder en bra arbetsmiljö och bra anställningsvillkor, som är moderna, utvecklande och attraktiva att söka sig till och som gör att arbetet går att kombinera med en bra fritid och ledighet. Många kommuner och regioner jobbar hårt med personalfrågorna, för de är medvetna om att den stora utmaningen för att klara av framtidens behov är just att kunna rekrytera personal.

Men det finns fortfarande mycket som behöver förbättras och moderniseras, och vi behöver våga välkomna och utnyttja tekniken mer i exempelvis vård och omsorg, inte för att vi ska ersätta det mänskliga mötet med robotar utan för att få tiden att räcka till de personliga och mänskliga kontakter som vi så väl behöver och låta tekniken hjälpa till.

Vi har sett många bra exempel på teknik som används i dag: larm för att larma om något har hänt och man behöver hjälp, kamera som kan installeras i bostaden så att personer som sover gott slipper bli störda på natten och teknik som hjälper till så att man kan sköta sin egen hygien genom att duscha sig själv eller besöka en sjuksköterska eller läkare som ser såret digitalt. Det finns många saker att göra och förbättra. Digitaliseringen och tekniken har utvecklats väldigt snabbt i samband med pandemin, och jag tror att en hel del av det kommer att fortsätta att utvecklas och finnas kvar. Men i takt med detta måste också den digitala och tekniska kompetensen öka och finnas tillgänglig i hela välfärdssektorn.

Fru talman! Glädjande är att om cirka åtta år beräknas det finnas drygt 800 000 personer som är 80 år eller äldre och cirka 3 300 personer som har fyllt 100 år. Vi ska vara väldigt tacksamma och glada över att vi får ett längre och friskare liv.

Avslutningsvis vill jag påminna om viktiga satsningar som har gjorts för välfärden: överenskommelsen med SKR om god och nära vård, historiska satsningar på välfärden, extra satsningar som riktas till äldreomsorgen, Äldreomsorgslyftet, vidareutbildning till specialistsjuksköterska med mera men också att vi har ett nationellt vårdkompetensråd som ska hålla lite koll på rekryteringen framöver.

Allt detta sammantaget påverkar möjligheterna till en bra personalrekrytering i rätt riktning. Vi har två reservationer som vi självfallet står bakom, men vi yrkar bifall endast till reservation 1.

Anf. 15 Johan Hultberg (M)

Fru talman! I dag har vi att debattera vårens andra stora motionsbetänkande om hälso- och sjukvård. Jag är glad över att vi också i detta betänkande, liksom i det förra om hälso- och sjukvårdens organisation som vi debatterade och fattade beslut om så sent som i förra veckan, riktar flera tillkännagivanden till regeringen om reformer och åtgärder som behöver vidtas i syfte att göra svensk hälso- och sjukvård ännu bättre.

Riksdagen måste driva på och lägga fram förslag, eftersom nuvarande regering saknar både förslag och initiativkraft.

Fru talman! I betänkandet som vi i dag debatterar föreslår socialutskottet tre tillkännagivanden. Det första vill jag särskilt lyfta fram eftersom det rör den absolut viktigaste frågan inom svensk hälso- och sjukvård - kompetensförsörjning. Ska svensk hälso- och sjukvård fortsatt hålla världsklass, ska den kunna bli ännu bättre och mer tillgänglig ja då måste vi klara personal- och kompetensförsörjningen. Vi moderater har drivit och föreslagit att en nationell kompetensförsörjningsstrategi ska tas fram och genomföras. Jag är glad att utskottet har gått på Moderaternas linje och uppmanar regeringen att göra precis detta. För även om ansvaret för kompetensförsörjningen först och främst ligger på sjukvårdshuvudmännen behövs också ett statligt och nationellt ledarskap för att klara den stora utmaning som frågan om personal- och kompetensförsörjning utgör.

Fru talman! Framåt är det alltså viktigt att jobba hårt för att locka och rekrytera fler till hälso- och sjukvården. Lika viktigt är det att få all fantastisk personal som jobbar inom hälso- och sjukvården att orka och vilja arbeta vidare. Jag och Moderaterna är övertygade om att mycket tid för patientmöten skulle kunna frigöras genom minskad byråkrati. Här menar vi att det behövs ett systematiskt arbete genom bland annat en översyn av rutiner och regelverk för vårddokumentation. I detta sammanhang vill jag också lyfta fram det som Moderaterna och jag personligen har drivit och driver mycket hårt, nämligen behovet av att riva hinder för digitaliseringen av hälso- och sjukvården. Med bland annat en modernare patientdatalag och bättre fungerande it-system som kan kommunicera med varandra skulle mycket tid kunnat sparas samtidigt som patientsäkerheten och arbetsmiljön skulle kunna bli bättre.

Det andra tillkännagivandet i detta betänkande handlar just om administration och om att vi behöver lära av pågående pandemi. Pandemin har verkligen ökat trycket på hälso- och sjukvården, men en positiv effekt av pandemin är att många verksamheter och vårdanställda vittnar om att den administrativa bördan har blivit mindre och att man hittat nya smartare och mindre byråkratiska sätt att arbeta på. Nu måste regeringen säkerställa att man tar lärdom av dessa positiva erfarenheter. Riksdagen kräver därför att regeringen ser över hur administrationen i vården och omsorgen kan minskas. Det betyder bifall till ännu ett moderat förslag för en bättre svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det tredje tillkännagivandet handlar, som tidigare talare väl redogjort för, om att utreda och se över lagstiftningen avseende frågan om tillfällig återkallelse av legitimation liksom av förskrivningsrätt för hälso- och sjukvårdspersonal. Bakom detta tillkännagivande står ett enigt utskott, vilket är bra. Det är bra att vi från höger till vänster är eniga om att det behövs en översyn av dagens lagstiftning i syfte att stärka patientsäkerheten och säkerställa allmänhetens förtroende för vården.

Att dra in till exempel en läkares eller en sjuksköterskas legitimation är en långtgående åtgärd som inte ska göras lättvindigt. Men tröskeln får heller inte vara så hög att personer som utgör en allvarlig risk för patientsäkerheten eller för allmänhetens förtroende kan arbeta vidare. Nu är det hög tid för en översyn av lagstiftningen.

Fru talman! Detta var betänkandets tre viktiga tillkännagivanden. Jag hade dock önskat att de vore fler. Vi moderater har nämligen lagt fram många fler förslag som vi inte har fått majoritet för och som därför återfinns i ett annat reservationer.

Jag står såklart bakom samtliga moderata reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 20, som rör cancersjukvården. Det en reservation som rymmer flera förslag om hur svensk cancervård kan bli bättre. Ur reservationen vill jag särskilt lyfta fram vårt förslag om att ta fram och genomföra en nationell barncancerstrategi. Barncancer drabbar hela familjer, och därför är det viktigt att prioritera kontaktsjuksköterskor och anhörighetsstödjare liksom en bättre övergång från barncancervården till vuxenvården. Det är en övergång som alltför ofta inte fungerar särskilt bra i dag. Vidare anser vi att regeringen bör se över möjligheterna att inrätta specialistutbildning i barncancervård samt att den palliativa vården med särskilt barnpalliativ kompetens behöver kvalitetssäkras.

Fru talman! Jag ser att min anmälda talartid håller på att rinna ut, men jag vill avslutningsvis lyfta fram ett annat viktigt område, nämligen diabetesvården. I internationella jämförelser står sig svensk diabetesvård väldigt väl. Vi levererar väldigt goda vårdresultat. Men ett problem inom diabetesvården, vilket också är ett generellt problem inom svensk hälso- och sjukvård, är att vården inte är ojämlikheten över landet, detta trots att det finns nationella riktlinjer. Som en åtgärd för att utveckla diabetesvården och minska skillnaderna över landet och skapa en mer jämlik vård vill vi inrätta en nationell diabetessamordnare. Erfarenheterna från den nationella cancersamordnaren är goda, och dessa erfarenheter vill vi utgå från och ta fasta på. I detta betänkande föreslår vi också rutinmässig kontroll av blodsocker av patienter med svår tandlossning. Det är en av flera åtgärder som behövs för tidigare upptäckt av diabetes. Och tidig upptäckt är viktigt för att förhindra och förebygga framtida sjukdom och komplikationer.

Anf. 16 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Vi får ofta höra hyllningskörer till vårdpersonalen härifrån riksdagens kammare. Det är givetvis bra att vi inser att personal som arbetar inom sjukvården tillhör en av välfärdens viktigaste yrkesgrupper och att vi värdesätter det. Samtidigt är det faktiskt våra handlingar, beslut och prioriteringar som gör verklig skillnad. Och det bästa sättet att visa uppskattning är därför att vi faktiskt lyckas förbättra arbetssituationen och arbetsvillkoren för den hårt arbetande vårdpersonalen.

Avgörande aspekter för en attraktiv arbetsmiljö är arbetsvillkor och lönenivåer. Sverigedemokraterna menar att en förstärkning av de generella resurserna skulle ge landets regioner mycket bättre förutsättningar att vara attraktiva arbetsgivare. Det skulle i sin tur innebära förbättrade möjligheter för regionernas kompetensförsörjning.

I samband med att det satsas på vårdpersonalens arbetsvillkor behöver utbildning och karriärmöjligheter tydligt lyftas fram. Vi vet att brist på specialistkompetens är en bidragande orsak till bland annat långa väntetider. Därför har Sverigedemokraterna föreslagit en nationell rekryteringsstrategi för att nå specialistkompetens. Det är givetvis glädjande att en majoritet i utskottet nu står bakom ett tillkännagivande som handlar om att regeringen bör ta fram och genomföra en nationell strategi för kompetensförsörjning när det gäller hälso- och sjukvården för att också tillgodose framtida rekryteringsbehov och även säkra en långsiktig kompetensförsörjning.

Den pågående pandemin har inneburit stora påfrestningar för vårdpersonalen. Långa arbetspass, höga stressnivåer och brist på återhämtning har varit vardag för många under en längre tid nu. Vi behöver dra lärdom av detta. Villkoren för vård- och omsorgspersonal vid arbete på krisschema är därför en viktig aspekt att se över och förbättra inför framtida kriser.

Den allra viktigaste åtgärden för att förbättra arbetssituationen och arbetsvillkoren för vårdpersonalen anser vi är att lyssna på professionen. Vilka förändringar vill personalen ute på golvet i verksamheterna faktiskt se, och hur kan vi se till regionala skillnader och möta de olika behov och önskemål som är aktuella ute i landet? Det är frågeställningar som vi menar att det finns behov av att utveckla vidare.

Fru talman! I Sverige, som är ett av världens mest jämställda länder, finns det skeva strukturer och brister inom hälso- och sjukvården som skapar ojämlika förutsättningar för män och kvinnor. Det innebär att kvinnor ofta bemöts sämre och att kvaliteten på vården tenderar att vara lägre både när det handlar om behandling av och forskning om kvinnorelaterade sjukdomar.

Okunskap, förutfattade meningar och ett ständigt ifrågasättande när kvinnor söker vård för sina besvär är saker som vi menar måste problematiseras och hanteras. Det finns kvinnor som väljer att lämna landet för att söka vård utomlands eftersom förtroendet för svensk hälso- och sjukvård är så pass lågt. Detta är inte hållbart.

Vi i Sverigedemokraterna ser uppenbara behov av att uppmärksamma skillnader och att verka för att arbetet med kvinnorelaterade sjukdomar ska stärkas och få en ökad status. Vi vill därför se att en nationell handlingsplan för bemötandet av kvinnor i vården tas fram.

Vi måste sträva mot ett tydligt mål. Svensk hälso- och sjukvård ska erbjuda en kvalitativ vård på lika villkor oavsett om vårdmottagaren är en man eller en kvinna. Därför föreslår vi också att orsakerna till den ojämlika vården ska granskas.

När det gäller psykisk ohälsa är det kvinnor - framför allt unga kvinnor - som drabbas hårdast. Enligt statistik från Socialstyrelsen ökar antalet kvinnor som begår självmord i Sverige, och detta har gått i samma negativa riktning under det senaste decenniet. Orsakerna till detta är oklara, men vi menar att kvinnors psykiska hälsa och faktumet att självmorden ökar bland kvinnor måste tas på stort allvar. Därför föreslår vi preventiva och hälsofrämjande insatser inom området kvinnors psykiska hälsa. Vi ser inte minst vikten av att kunskapen om orsakerna ökar, så att det preventiva arbetet kan ske på ett mer träffsäkert sätt.

Fru talman! När det gäller frågan om tillfällig återkallelse av legitimation och begränsning av förskrivningsrätt ställer vi oss positiva till att patientsäkerheten och rättssäkerheten nu i och med utskottets förslag kan komma att säkerställas ytterligare.

Med dagens lagstiftning är det ett oroväckande faktum att patienter i vården kan mötas och behandlas av vårdpersonal som utreds för grova brott eller som har uppvisat grov oskicklighet i sin yrkesutövning. Möjligheten att tillfälligt återkalla legitimation i samband med att utredningen pågår är väldigt begränsad, och tiden från att anmälan äger rum till dess att beslut om återkallelse kan ske är oftast lång.

Utskottets förslag till tillkännagivande om att regeringen bör utreda och se över lagstiftningen när det gäller tillfällig återkallelse av legitimation och begränsning av förskrivningsrätt är viktigt. Det är väldigt bra att vi alla är överens om att vi behöver verka för en förändring här.

Med det sagt vill jag avsluta med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 18.

Anf. 17 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Vi debatterar nu ett stort antal förslag som har inkommit till socialutskottet gällande kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvård. Detta beror på att många av de svårigheter som finns i sjukvården till slut handlar om att det råder brist på kompetens på rätt områden.

Tyvärr hamnar denna diskussion väldigt lätt i att vi måste se till att få mer personal. Jag vill inte bortse från att det på vissa områden behövs ytterligare kompetens, men det finns också andra saker i den här diskussionen.

Vi måste se på den medicintekniska utvecklingen, för där finns ett antal saker. Tittar vi historiskt på detta ser vi att det var personalbesparande när man började att medicinera magsår och inte längre opererade. Modern övervakningsutrustning har också sparat oerhört mycket personal - på en nyföddhetsavdelning behöver inte en barnsköterska per barn sitta och övervaka, utan det finns elektronisk utrustning för att göra detta.

Även vad gäller effektiviteten är det slående att det i Sverige exempelvis vad gäller operation av höfter finns vissa sjukhus som har två operationer per operationslag och sal - andra har tre, några har fyra och ytterligare andra har fem. Detta handlar inte om att man springer snabbare där man gör fem operationer per dag, utan det handlar om att man har hittat effektivare sätt att utnyttja kompetensen. Där finns det väldigt mycket mer att göra i svensk sjukvård.

Vi måste också fundera över hur vi använder den kompetens vi har. Det finns oerhört starka revirgränser i den svenska sjukvården och ett antal starka fackföreningar som gör allt de kan för att hävda just revirgränserna.

Här måste vi kunna titta mycket mer på reell och inte formell kompetens. Vad finns det för uppgifter som en kvalificerad undersköterska utför i dag som en person med mindre erfarenhet och mindre utbildning kanske skulle kunna hantera i morgon? Vad finns det för uppgifter som sjuksköterskan utför i dag som en duktig undersköterska skulle kunna hantera på samma sätt? Och vad finns det för uppgifter som i dag traditionellt utförs endast av läkare som specialutbildade sjuksköterskor skulle kunna hantera på precis samma sätt?

Här finns det väldigt mycket mer att göra. I ett läge där vi ser att vi kommer att ha brist på personal och kompetens på olika områden är det viktigt att vi också vågar tänka i nya banor.

Icke desto mindre har vi en utmaning i Sverige. Vi har förhållandevis många läkare per 1 000 invånare; vi ligger nästan i topp i OECD-området. Vad gäller sjuksköterskor ligger vi också klart över snittet. Men icke desto mindre behöver vi se till att vi säkrar kompetensen på ett antal områden.

Här är det bra att utskottet har enats om att det krävs ytterligare nationell samordning. När det gäller personal inom hälso- och sjukvården handlar det inte bara om att skaffa en större föreläsningssal och ta in 700 i stället för 150 personer, utan där ligger utbildningsansvaret till stor del på sjukvårdshuvudmännen.

Till exempel råder det brist på allmänmedicinska specialister i Sverige. Här är det sjukvårdshuvudmännen som har ansvar. Det finns vissa sjukvårdshuvudmän som inte har så stor brist och som därför inte, fru talman, tar sitt ansvar i att utbilda utifrån den maximala kapacitet som de faktiskt har i den egna regionen. Här krävs det mycket mer av nationell samordning med en tydlig styrning där man ser på det totala behovet i Sverige av exempelvis allmänmedicinska specialister i stället för att regioner bara snävt får titta på sina egna behov.

Sverige utmärker sig också när det gäller administration. Jag tycker att det är väldigt bra att utskottet även här har enats om att föreslå ett tillkännagivande till regeringen om att den administrativa bördan måste minska. Det får inte förekomma ytterligare åtgärder, lagstiftning eller föreskrifter där man bara ökar den administrativa bördan om man inte samtidigt tar bort någonting annat.

Alliansregeringen hade ju på sin tid ett mål om regelförenkling för att minska administrationen för det privata näringslivet. Jag skulle önska att vi kunde ha en likadan målsättning för den svenska hälso- och sjukvården och se till att den administrativa bördan minskar. Jag tycker att utskottets förslag till tillkännagivande, som också kommer att bli riksdagens beslut, är ett första steg på vägen.

Fru talman! Det handlar också om tillkännagivandet om återkallelse av legitimation. Det är oerhört stötande att vi har legitimerade läkare, och kanske legitimerade sjuksköterskor, som har gjort sig skyldiga till grov oaktsamhet och oskicklighet och som under den tid som utredningen pågår ändå kan fortsätta att vara i tjänst och träffa nya patienter. Om en polis misstänks för felaktigheter i sin tjänsteutövning - för att dra en parallell till polisväsendet - plockas vederbörande genast undan från aktiv tjänstgöring. Det är där vi borde hamna också i hälso- och sjukvården.

Än mer stötande, fru talman, blir detta när man tänker på att det finns läkare som har begått brottsliga handlingar men som under den tid som utredning och överklagande pågår ändå tjänstgör som läkare och träffar nya patienter. Här vore det självklara att vederbörande plockas ur tjänst och får en intermittent återkallelse av legitimationen i avvaktan på att beslut fattas. Även här tycker jag att det känns skönt att ett enigt utskott föreslår ett tillkännagivande så att regeringen gör den lagändring som krävs för att komma till rätta med detta.

Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till vår reservation 7, som handlar om det psykosociala omhändertagandet av personal.

Ett problem vi har vad gäller kompetensförsörjning är att vi har väldigt många - inte minst kvinnor - i hälso- och sjukvården som är sjukskrivna på grund av brister i den psykosociala arbetsmiljön. Här fungerar det bra på vissa kliniker, på vissa sjukhus och i vissa regioner, men det finns stora brister i landet. Jag tycker att det hade varit bra om vi även här hade kunnat sända en tydlig signal från riksdagen om att detta är någonting som måste åtgärdas.

Anf. 18 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Pandemin har visat revorna inom hälso- och sjukvården och visat att den offentliga vården gick på knäna redan innan pandemin. År 2018 hade Sverige två vårdplatser per 1 000 invånare. Det är lägst antal vårdplatser i hela EU. Det handlar om brist på personal och inte sängar. Det var bara att gå in på Södersjukhuset akutavdelning för att man skulle förstå att någonting inte var helt okej, och det var innan pandemin.

Den offentliga vården har fått stå tillbaka ganska länge medan de privata vårdgivarna med vinstintresse har blomstrat, fru talman. Många av Sveriges sjukhus har väldigt moderna lokaler med välutrustade intensivvårdsplatser. Men satsningen på personalen lyser tyvärr med sin frånvaro. Resursbristen för intensivvården har mer än dubblerats de senaste tio åren. Så var det före pandemin, och vi ska inte tillbaka dit.

Nu kan vi också se att ett antal regioner skär ned i vården. Det tycker jag inte är acceptabelt. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har tittat på vad som behövs personalmässigt. Fram till 2026 skulle man behöva nyrekrytera 118 000 personer för att behålla samma nivå på vårdens tjänster som i dag.

Vänsterpartiet vill förbättra arbetsmiljön för personalen. Det blir då förstås även bättre för patienterna, fru talman. Det behövs en ökad personaltäthet och ständig kompetensutveckling. I vår budgetmotion som vi lade fram har vi föreslagit just ökade anslag till regioner och extra anslag till regioner med omfattande glesbygd.

Staten har ett ansvar för att utbilda olika yrkesgrupper som kan arbeta inom hälso- och sjukvården. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för kompetensutvecklingen. Det är viktigt att det finns en framförhållning för framtida behov inom regionernas och kommunernas hälso- och sjukvård. Det behövs en kvalitetsutveckling i verksamheterna.

Vi anser att regeringen bör ta initiativ till en långsiktig utbildningsplan för framtida rekryteringsbehov inom hälsovården med ökad kvalitet och ökad personaltäthet. Just detta var majoriteten i utskottet överens om. Det var väl en samproduktion mellan bland annat Vänsterpartiet och Moderaterna.

Det behövs ett omfattande omtag inom vården. Det räcker inte med utredningar eller applåder. Personalen är guldet som vi måste värna. Vi måste också se över administrationen. Även den har svällt väldigt mycket. Hur ska det balanseras? Det är självklart att vi ska få in viktig information. Men hur ska det gå till, och vilken typ av information ska vi ta in? Det måste ses över. Det är vi också överens om i utskottet.

Fru talman! Överlevnaden i cancer har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren. Samtidigt kvarstår glappet mellan de olika grupperna, och det har inte påverkats. Vi kunde exempelvis rädda 3 000 liv om alla fick en kvalificerad vård och behandling. Det är de högutbildade som i större utsträckning får bättre vård och också bättre samtalsstöd visar det sig i olika undersökningar.

Fru talman! Det är förstås inte acceptabelt att socioekonomiska faktorer, kön eller var vi bor någonstans i Sverige ska styra på det sättet. Vi vill se en utredning för att analysera de regionala skillnaderna och de socioekonomiska skillnaderna avseende väntetider, användning av cancerläkemedel, screeningverksamhet, uppföljningsrutiner etcetera. Genom en sådan utredning skulle man kunna eliminera den stora skillnaden i vården.

Det finns också stora geografiska variationer i form av vilken medicinsk kompetens som finns tillgänglig. Onkologkompetensen är ojämnt fördelad över Sverige. Det måste vi titta på. Det kan inte vara så att om jag har cancer och bor i en region som inte har den kompetensen så får jag sämre vård. Det är inte tillständigt helt enkelt.

Fru talman! Nästan varje dag drabbas barn av cancer. Överlevnaden är extremt hög, och det ska vi vara tacksamma för. Men som för alla grupper av drabbade har vården av barn gått framåt, och allt fler överlever. Som i övriga vården är det personal och kompetensförsörjning som står i centrum. Här behövs en genomtänkt kraftsamling.

Fru talman! Det är väldigt många olika motioner i betänkandet. Nu ska jag sväva in på ett annat område, nämligen aborter. År 1960 var den svenska abortlagstiftningen mycket restriktiv. Många kvinnor åkte då till Polen för att göra abort. I dag är det precis tvärtom. Polen är ett av de länder i EU som har strängast abortlagstiftning.

Sedan 2008 har kvinnor från andra länder rätt att göra abort i Sverige utan särskilt tillstånd. Kostnaden ska dock kvinnan själv stå för eller hennes hemland. Det finns i dag ingen statistik om hur många utländska kvinnor som använder möjligheten att göra abort i Sverige.

Vi i Vänsterpartiet menar att möjligheten till stöd och medicinsk hjälp inte bara ska vara förbehållen kvinnor med god ekonomi och att vi ska utreda hur subventionerade aborter för utländska kvinnor ska kunna erbjudas inom ramen för utländska kvinnors aborträtt. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 30, fru talman.

Anf. 19 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag är så lättad och glad i dag! Det händer mycket i sjukvården. Det skrivs om riktlinjer, och det byggs hus. Det är teknisk utrustning och revolutionerande nya behandlingar, fru talman. En del av detta är väldigt viktigt, och annat är väldigt lite viktigt.

En sak har alla dessa saker gemensamt. Det är att ingenting av detta spelar någon som helst roll om vi inte har empatiska, kunniga människor i sjukvården. I dag är vi på väg att fatta viktiga beslut om just detta. Det handlar om kunskapen, kompetensen och tiden att möta patienter.

Fru talman! Vi är på väg att fatta beslut om strategisk kompetensförsörjning, om ett slut på tidskrävande överadministration och byråkrati. Vi är på väg att fatta beslut om tillfälligt indragen legitimation, förbud att förskriva läkemedel eller utöva sitt yrke när man misstänks vara direkt farlig för sina patienter.

Jag börjar med den delen först. Det är stoppet för otrygga anställda i sjukvården. I dag finns sedan länge ett kryphål. Det kryphålet måste tätas på ett klokt och rättssäkert sätt så att sjukvården får maximal patientsäkerhet och så att vi var och en kan ha grundmurat förtroende för sjukvården, de människor vi möter och för att vi kommer att bli omhändertagna när vi behöver hjälp. Vi uppmanar nu regeringen att utreda och se över dagens lagstiftning. Det gör mig väldigt glad. Det är inte en dag för tidigt.

Hur är det då med överadministrationen och byråkratin? Där finns det också kryphål, kan man lugnt säga. De är väldigt många. Jag tror att det var Gorbatjov och Reagan som lyckades vara överens ganska snabbt när de möttes på 80-talet om att the first rule of bureaucracy is to protect the bureaucracy. Den göder sig själv. Byråkratin är som ogräs.

Det är klart att vi behöver följa upp och veta vad som fungerar. Vi behöver veta hur patienter mår. Men jag möter i dag människor i sjukvården som säger: Jag hinner inte ta hand om mina patienter. Jag hinner inte lyssna på dem på grund av alla dessa uppföljningar som inte används, alla dessa manuella inmatningar och all dubbeldokumentation. Det stjälper ibland mer än det hjälper.

Det är dags att sätta ned foten och säga: Det står ingenting i den hippokratiska eden om att samla papper som inte behövs. Vi ska självklart utföra en del administration, den som är nödvändig. Men även den som är nödvändig kan faktiskt till stor del automatiseras med de tekniska framsteg som gjorts i dag. Det finns andra yrkesgrupper som antagligen kan göra detta bättre än de som tvingas göra det i dag. Det kan vara en vårdnära service, någon sorts vårdbiträden 2.0, medicinska sekreterare med utbildning just för detta.

Äntligen säger vi nu åt staten: Nu får ni ta tag i detta! Nu är det slut på det här! Vi måste lämna tillbaka sjukvårdens anställda till patienterna. Det känns väldigt bra, fru talman.

Allt fick vi inte igenom, vi liberaler. Vi kommer att fortsätta att driva på för stärkt ledarskap och för ökade frihetsgrader i sjukvården. Vi kommer att fortsätta att driva på för att flerspråkighet ska vara meriterande vid lönesättning, för nationellt kvalitetssäkrad handledning, för fler karriärvägar i sjukvårdsyrken, för garanterad rätt till fortbildning och för ett stärkt arbete för att kompetens ska synas på lönekontot.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till Liberalernas reservation 4 under punkt 2, som handlar om just detta.

Vi är inte klara. Vi har reservationer, och vi kommer att driva på detta nästa år och, om så behövs, året efter det och året efter det. Men det vi uppnår i dag tillsammans i socialutskottet och i riksdagens kammare kommer att spela roll. Det kommer att spela roll för sjukvårdens anställda, och därför kommer det också att spela stor roll för patienter och för anhöriga.

Det finns förstås ingen magi för bättre sjukvård, men det närmaste vi kommer den där magin tror jag är just kunniga, omtänksamma människor som trivs på jobbet och som får utvecklas där. Det är människor som vi vet är trygga i sin yrkesroll och som har gott om tid för oss när vi verkligen behöver dem.

Anf. 20 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! För ett tag sedan läste jag en artikel undertecknad av 1 000 läkare och läkarstudenter där man lyfter problemet med rasism i svensk hälso- och sjukvård.

Sverige har länge varit ett land dit människor har sökt sig både för att jobba och för att söka asyl. Många av dem som kommer hit har en hälso och sjukvårdsutbildning, och väldigt många av dem är i dag en enorm resurs för svensk hälso- och sjukvård som den inte hade klarat sig utan.

De här tusen läkarna pekade alltså på rasism som drabbar dem i deras yrkesutbildning. Många av dem hade till och med övervägt att byta till ett svenskklingande namn för att inte väljas bort eller för att patienter inte skulle ha förutfattade meningar inför besöket.

Vi diskuterar här i dag behovet av kompetensförsörjning och av att behålla den kompetens vi har hos dem som jobbar inom svensk hälso- och sjukvård. Ett land som inte tar vara på dem som kommer hit och vill bidra och arbeta i svensk hälso- och sjukvård, oavsett om de heter Svensson eller Muhammed, är ett land som inte tar till vara de mest grundläggande elementära delarna när det gäller kompetensförsörjning. Detta var en av de delar jag tänkte lyfta i debatten.

Den andra delen gäller arbetsmiljö och arbetsförhållanden. Vi har, som tidigare har nämnts, såklart ett problem när det gäller antalet utbildningsplatser och antalet sökande till dem. Jag vill ändå hävda att arbetsmiljön och arbetsförhållandena är några av de viktigaste sakerna dels för hur många som söker platserna, dels för vår förmåga att behålla utbildad och kompetent personal på arbetsplatserna. Varje analys måste därför ta sin utgångspunkt i arbetsmiljön och arbetsförhållandena.

Apropå det som har lyfts när det gäller formell kompetens och förvärvad kompetens kan jag nämna språkkompetens, för att anknyta till det jag inledde med. I dag klassas inte det som en formell kompetens. Det är, vad jag vet, i väldigt få regioner som flerspråkighet ger ett extra påslag i lönekuvertet.

För ett antal år sedan gjorde jag ett besök på en vårdcentral. Det här har ändrats, så jag ska inte namnge den. Man hade i alla fall där ett antal läkare, varav två talade två eller till och med tre språk. Enligt den klassiska svenska byråkratin hade man delat in de listade patienterna efter när på året de var födda. Det gjorde att behovet av till exempel tolkar eller av att över huvud taget ta vara på den dubbelkompetens eller trippelkompetens som de här läkarna hade åsidosattes. Det var också någonting som såklart skapade frustration.

Det gäller att utveckla både den svenska hälso- och sjukvården och möjligheten att ta vara på alla som är en del av den. Detta behöver bli bättre.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)

Förebyggande av våld i nära relationer