Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Anf. 7 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Fler än 20 yrken inom hälso- och sjukvården är legitimerade. Det innebär att de som arbetar i yrkena ska ha fullgjort sin utbildning och klarar av de krav som ställs i yrket. Legitimationen är helt enkelt en kvalitetsstämpel för den som är färdig att arbeta som röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker, tandläkare, receptarie, fysioterapeut, läkare med mera. Legitimationen är central för att vi ska veta att man har den kompetens som krävs.

Att arbeta inom hälso- och sjukvården innebär att man arbetar med människors liv och hälsa. Därför är det en självklarhet att vi ställer krav på kompetens. Men när man har fått sin legitimation saknas rätt till kontinuerlig fortbildning eller möjlighet till vidareutbildning. Vi kristdemokrater anser att om man har en legitimation borde det också finnas en lagstadgad rätt till kontinuerlig fortbildning av god kvalitet.

Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Hälso- och sjukvårdens medarbetare är välutbildade, och arbetsgivaren bör se till att kompetens och kunskaper växer och uppdateras efter hand för alla medarbetare. Det finns arbetsgivare som har fortbildningsplaner och som verkställer dem. Men många saknar det. Från politiken verkar vi inte heller ha förstått att vårdens medarbetare bör ha rätt till kontinuerlig fortbildning eftersom exempelvis ersättningen inom primärvården i de flesta fall inte innehåller pengar till fortbildning. Det förväntas därmed ske på fritiden eller inte alls.

Fru talman! Jag är därför väldigt glad att det finns en majoritet i utskottet som nu uppmanar regeringen att ta tag i detta. Kristdemokraterna har motionerat om det i flera år, och nu finns en riksdagsmajoritet som stöder kravet på att vårdpersonal ska få fortbildning. Det finns ytterligare ett tillkännagivande från utskottet som rör kompetensförsörjningen. Det handlar om att staten ska ta ansvar för kartläggningen av vilken kompetensförsörjning som krävs inom hälso- och sjukvården.

I dag ligger detta ansvar på de 21 regionerna, vilket innebär att vi dels saknar den övergripande bilden av vilka som arbetar i vården eller vilken kompetens de har, dels inte kan ställa någon till svars när det saknas utbildad personal inom olika yrken och specialiteter. Ingen har koll på läget. Ingen har heller ansvar för att det finns rätt kompetens i hela landet. Ändå är det kompetensförsörjningen som är central i dag. Skälet till att vi inte har de vårdplatser vi behöver är att vi har för lite personal och att vi inte alltid har personal med rätt kompetens.

Fru talman! Regeringen har tagit steg för att förbättra situationen. För två år sedan startade man det nationella kompetensförsörjningsrådet. De har lämnat flera viktiga förslag. Vi behöver nu ta steget att ge dem mandat så att de kan agera inom kompetensförsörjningen. Det beslutet skulle vi kunna ta utan att förändra ansvarsfördelningen mellan stat och region i övrigt. Vi kan besluta att staten har det övergripande ansvaret för vårdens kompetensförsörjning.

Låt mig ta ett exempel. WHO har lämnat rapporter till alla sina medlemmar - alla länder - om bristen på sjuksköterskor. Vi har den i Sverige, och den finns i väldigt många andra länder. WHO uppmanar medlemsländerna att agera. Men vem är mottagare av dessa rapporter i Sverige? Vem väger av och bedömer hur vi ska se på det som WHO säger? Är det de 21 regionerna? Hur får vi i så fall ett samlat grepp om de åtgärder som krävs?

Sanningen är att det saknas mottagare när WHO och andra internationella organisationer lämnar förslag och uppmaningar. Det har visat sig att det då blir svårt att få handling och kraft i åtgärderna. Det krävs en nationell samling för kompetensförsörjningen för att vi ska lyckas. Jag är därför glad över de tillkännagivanden och uppmaningar som riksdagen nu föreslår ska lämnas till regeringen angående kompetensförsörjningen.

Socialutskottet lämnar också förslag som rör förlossningsvården. Det är ganska många delar i förlossningsvården där utskottet vill se förbättringar. Det handlar om övergripande frågor inom mödra- och förlossningsvården. Det handlar om tillgänglighet och om att vi måste förbättra tillgången till vård och behandling också vid förlossningsskador. Regeringen behöver även stärka möjligheterna till kontinuitet, en jämlik vård och uppföljning av förlossningsvården. Man behöver dessutom se över frågan om tidig och kontinuerlig uppföljning av komplikationer efter en födelse så att man kan standardisera och veta vilket sätt som är bäst för att möta de kvinnor som drabbas av komplikationer och behöver eftervård i någon form.

Regeringen bör arbeta vidare med frågan om eftervård och se till att vi har tydliga riktlinjer som gäller i hela landet. Vi lyfter också fram att regeringen bör ge lämplig myndighet i uppdrag att utreda ett krav på fysioterapeutisk kompetens om kvinnors hälsa.

Utskottet talar här om viktiga delar. Vi har via Sveriges Televisions rapportering kunnat ta del av något de kallar regionlotteriet. En del handlade just om förlossningsvården, en typisk kvinnofråga och en stor kvinnofråga. Där finns brister i hur detta hanteras. Staten har gett stora bidrag, men det är svårt att göra en uppföljning av hur dessa har använts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Detta visar att vi har skäl att fördjupa arbetet med förlossningsvården, säkerställa tydliga riktlinjer för själva förlossningsvården och eftervården och säkerställa att man får den rehabilitering man behöver.

Jag vill för Kristdemokraternas del yrka bifall till reservation 22, ett område där vi inte har fått en majoritet. Frågan rör hjärnans sjukdomar. Vi vill gärna se att man tar fram en plan för att arbeta med hjärnans olika sjukdomar. Det kan vara alltifrån beroendesjukdom till psykiatriska sjukdomar och stroke. Det finns många områden där vi skulle behöva arbeta preventivt, behandlande och rehabiliterande.

Utskottet föreslår dessutom ett tillkännagivande om att regeringen bör se över frågor om könsstympning. Det är ett område som kräver ökad uppmärksamhet.

Jag vill som sagt yrka bifall till reservation 22.

Anf. 8 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 7.

Betänkandet handlar om kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvård med mera. Personalen är det viktigaste vi har inom hälso- och sjukvården. Utan kompetent personal blir det inte så bra och säker hälso- och sjukvård. Inga sjukhus och vårdcentraler med fina lokaler kan ge en bra och säker hälso- och sjukvård om det inte finns personal där som har den bästa och rätta kompetensen och som också får möjlighet att använda den.

Vi ser och hör hur sjuksköterskor säger upp sig för att de är oroliga över att inte få ut sin semester, inte för att de vill säga upp sig utan för att de inte orkar en sommar till då de inte vet om de kommer att kunna ta semester. Likaså har vi hört barnmorskor som ropar på hjälp i en tuff arbetsmiljö. De säger upp sig för att arbetsmiljön är så tuff att de inte orkar jobba. De är oroliga över säkerheten vid förlossningarna för både barnet och den födande kvinnan. Så här kan vi inte ha det, fru talman.

Det här är yrkesgrupper med hög kompetens, och vi behöver varenda en av dem. Vi behöver ha dem kvar inom hälso- och sjukvården. Då hjälper inte alla planer centralt, utan det behövs faktiskt handling på plats nu eller helst i går. Arbetsmiljön för personalen måste vara bra med tid för återhämtning, arbetsglädje och fler kollegor. Det behöver också finnas en bra grundbemanning som klarar av att någon är borta på grund av semester, kompetensutbildning, vab eller sjukdom. Så här ser det tyvärr inte ut.

Många vittnar om att de kan få gå på kompetensutbildning, men det finns inga vikarier eller ersättare som kommer in och täcker upp för den personal som hade kunnat gå på utbildning. Arbetsbördan blir därför ännu tuffare för de personer som är kvar, och utbildning kan inte prioriteras.

Under pandemin har vi sett hur personalen har slitit under extremt hårda arbetspass och under enormt pressade situationer. Vi applåderade välfärdens hjältar, som vi kallade dem, för deras insats, och vi gjorde det med all rätt. Men det känns som om applåderna nu har tystnat. Det känns inte vare sig bra eller rättvist.

Personalen som finns är proffsig och kompetent och finns till hands för oss alla när vi behöver vård, oavsett om det är under påskhelgen, dagtid eller mitt i natten. Många vittnar om hur väl de blir bemötta av personalen trots att dessa har en väldigt stressig och tuff arbetsmiljö. Även anhöriga berättar att de har fått uppleva medmänsklighet och förståelse när de varit oroliga för nära och kära som varit sjuka eller skadade. Utan kompetent personal blir det ingen bra vård och omsorg. Utan rätt kompetens är det svårt att göra rätt insatser utifrån de faktiska vårdbehoven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Fru talman! Redan i dag finns Nationella vårdkompetensrådet som ska bidra till en god planering av vårdens kompetensförsörjning. De ska göra bedömningar av kompetensförsörjningsbehovet och stödja oss beslutsfattare och andra aktörer på nationell och regional nivå när det gäller kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården.

Rådet för styrning med kunskap finns också, och det ska verka för statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst där patienters och brukares synpunkter och erfarenheter ska beaktas.

Socialstyrelsen har också i uppdrag att årligen redovisa bedömningar av tillgång och efterfrågan på legitimerade yrkesutövare i hälso- och sjukvården. Pågående arbete är därtill den överenskommelse som staten och SKR har om god och nära vård där det satsas en hel del pengar för goda förutsättningar för vårdens medarbetare. För att förstärka ambulanssjukvården avsätts också pengar till att fler sjuksköterskor ska kunna läsa till specialistsjuksköterska, och det avsätts också pengar till att möjliggöra en utvecklings- och karriärmöjlighet för specialistsjuksköterskor.

Det som är viktigast för hälso- och sjukvården är att alla medarbetare har den kompetens som behövs för att bedriva och utveckla vård av god kvalitet. Vi får inte glömma bort eller förminska att det är arbetsgivarens ansvar och skyldighet att se till att hälso- och sjukvårdspersonal får den fortbildning som behövs och att detta sker regelbundet.

Det är regionerna som arbetsgivare som har ansvar att se till att arbetsmiljön är så bra att personalen faktiskt klarar av sitt arbete och stannar kvar inom hälso- och sjukvården. Regionerna som arbetsgivare måste också lyssna på olika yrkesgrupper när de larmar om ohållbara arbetsvillkor och dålig arbetsmiljö. Arbetsmiljöarbetet är inte fritt och frivilligt, utan det är faktiskt lagstadgat.

Fru talman! Hälso- och sjukvården behöver fler som kan och vill jobba där. Vi behöver behålla kompetent personal, och vi behöver se över arbetsvillkoren och att man får kompetensutveckling och möjligheter till både återhämtning och semesterledighet tillsammans med sin familj.

Men det är inte enbart staten som kan fixa det här, utan det är ytterst arbetsgivarna, alltså regionerna, som måste se till att detta fungerar här och nu.

(Applåder)

Anf. 9 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag är väldigt glad över att flera partier i riksdagen, nästan alla, är överens om att vi ska ge pengar till förlossningsvården. Vi har gjort det och gett 1 miljard varje år. Ändå kan SVT nu visa när man har frågat regionerna att de inte alltid kan redovisa hur pengarna används. Det är egentligen bara vid Helsingborgs lasarett som barnmorskorna berättar att pengarna används och att de faktiskt kan se en förbättrad situation. Det var väldigt välgörande att höra barnmorskorna vid Helsingborgs lasarett säga att de har det bra nu. Förändringar har genomförts på det sätt som de behövde, och pengarna har kunnat användas på ett bra sätt. Men de flesta andra kunde inte ens redovisa hur pengarna har använts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Jag tror inte att ordningen ska vara att man talar om från staten i detalj hur regionerna ska göra, utan det är förlossningsvården som ska göra det och så rättar man till det som man behöver rätta till på hemmaplan. Men att så många inte har använt pengarna till förlossningsvård utan att de har hamnat någon annanstans tycker jag är bekymmersamt.

Jag vill gärna veta hur ledamoten ser på att staten, riksdag och regering, beslutar om pengar som inte går till förlossningsvården trots att vi alla är överens om att den är angelägen. Vad gör vi åt det, och på vilket sätt ska vi säkerställa att pengarna hamnar på rätt ställe?

Jag har en annan fråga som jag också vill ställa. Jag instämmer med ledamoten i att det är ett arbetsgivaransvar med kompetensförsörjning och en god arbetsmiljö. Men ändå medverkar vi samstämmigt till att det inte finns pengar till fortbildning i framför allt primärvården. I ersättningssystemen till primärvården är det ett fåtal av regionerna som skickar med pengar till fortbildning.

Borde det då inte finnas skäl att tala om att det också ska ingå pengar till fortbildning när man skickar pengar till primärvård, det vill säga någon form av rätt till fortbildning och vidareutbildning också när man arbetar i primärvården? Hur ser ledamoten på det?

Anf. 10 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Tack, Acko Ankarberg Johansson, för frågorna!

Jag tror att vi delar den här oron över varför pengarna inte kommer dit där vi vill ha dem. Debatten om förlossningsvården har ju verkligen varit het, speciellt här i Stockholmsområdet. Det ser lite olika ut ute i regionerna, men det behöver absolut förbättras. Vi har sett så många gånger det som barnmorskor själva säger när det gäller att man inte klarar att ta det ansvaret, och det får ju inte förekomma. Det är absolut inte okej. Men vi har också försökt i andra sammanhang att rikta pengarna också till det här, precis som vi har gjort i budgetsammanhang, men ändå kommer de inte dit.

Jag delar riksdagsledamotens bekymmer över det här. Jag kan inte förstå hur man inte lyckas med detta. Det är ju ändå regionerna som har ansvar och måste bedriva god vård i samband med förlossning. Vi kan inte ha alla de här förlossningsskadorna som många kvinnor upplever att de har fått. Detta måste bort. Vi har kompetens, och vi har kunskap. Då måste pengarna komma dit där de gör som mest nytta. Det gör de inte i några andra kolumner, utan det är direkt till vården kring förlossningen som de ska.

Vi får se om vi kan hitta något bättre system så att vi verkligen kan garantera att pengarna kommer dit där vi vill ha dem. Det kan vi säkert hjälpas åt med politiskt. Jag delar uppfattningen att pengar måste gå just dit.

Anf. 11 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag är bekymrad på riktigt. Vi har varit angelägna om att förstärka kvinnors hälsa och hälso- och sjukvård. Kvinnor drabbas av förlossningsskador som kan ge livslånga men, kroniska tillstånd, som faktiskt är oerhört problematiska, och de kan inte alltid få hjälp när de söker vård. Detta är ett område som inte har fått det utrymme som det borde. Behovet av rehabilitering är gigantiskt. Därför har de här pengarna varit nödvändiga. De har varit vikta för förlossningsvården, men regionerna har fått bestämma hur man ska göra med dem, och så har pengarna inte hamnat där de ska.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Eftersom ledamoten ändå tillhör regeringspartiet vill jag gärna veta vilka åtgärder ni är på väg att göra, om ni inte har gjort dem än, för att säkerställa att pengarna går åt rätt håll. Vi kan ju inte vara nöjda med att vi delar ut pengar som sedan används till andra saker. Jag vill gärna veta vad ni i regeringspartiet avser att göra för att förändra den här situationen.

Jag vill också gärna höra någonting om min andra fråga om det finns tillfälle till det. När vi inte är med och bestämmer att man faktiskt ska ha rätt till fortbildning trots att man har ett legitimationsyrke blir det fel. Ett sådant yrke har höga krav innan du får legitimationen, men sedan släpper man allt och tänker att du kan arbeta vidare i 15, 20 eller 30 år och hoppas att du på din fritid fixar allt du behöver kunna. Det tycker jag inte är seriöst.

Om arbetsgivarna inte klarar det själva borde vi nationellt säga att om du är anställd i vården och har en legitimation, det vill säga att vi har ställt krav på vem du är och vilken kunskap du har när du arbetar, borde du också ha rätt till fortbildning. Det är det som en majoritet i utskottet ändå uttalar sig för.

Jag vill gärna höra med ledamoten, som ju reserverar sig i den här delen, varför ni inte anser att det är nödvändigt.

Anf. 12 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Jag delar mycket av det som riksdagsledamoten säger här. Angående det här med fortbildning kan jag bara tycka att det är beklagligt när många av regionerna lämnar enormt stora överskott och inte har satsat de pengarna på personalen. Här finns uppenbarligen pengar som man skulle ha kunnat använda till kompetensutveckling och kompetensförsörjning.

Vi är i Sverige duktiga inom vården på att också bota och göra stora saker med allvarliga sjukdomar. Tekniken utvecklas ju hela tiden, mediciner, behandlingar och så vidare. Här måste man få kompetensen regelbundet. Det sker ingen utveckling om man inte kompetensutvecklar sin personal. Om man gör det kan man lyckas med behandlingarna, operationerna eller vad det kan vara. Det är regionernas skyldighet att fortbilda sin personal, men det är också skamligt att ha så stora överskott utan att ha utbildat sin personal tillräckligt.

Sedan kommer vi till frågan om kvinnosjukdomar. Det är oerhört tragiskt att vi inte har kommit längre med att skapa en jämlik och jämställd vård. Kvinnor drabbas ännu hårdare än män. Vi ser det i förlossningsvården, men det finns även andra kvinnosjukdomar som inte prioriteras. Kvinnorna får vänta längre, och det är inte okej. Där måste vi göra än mer. Men det är regionerna som måste ta sitt ansvar.

Det är likadant med arbetsmiljön. Där är det också fråga om kvinnodominerade yrken, och det är nog därför som arbetsvillkoren fortfarande är så dåliga. Det är inte okej.

Anf. 13 Johan Hultberg (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Fru talman! Detta betänkande är omfattande och innefattar såväl många som viktiga frågor. Betänkandet omfattar flera hundra motionsyrkanden från den allmänna motionsperioden. Betänkandet handlar inte minst om den för hälso- och sjukvården helt avgörande frågan om kompetensförsörjning.

Det går inte att på allvar diskutera vare sig hälso- och sjukvårdens problem eller möjligheter utan att också diskutera kompetensförsörjning och bemanningsfrågor. För, fru talman, det är personal med god kompetens som är nyckeln till att höja kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och det är i stor utsträckning bristen på personal med rätt kompetens i kombination med ett ineffektivt utnyttjande av personalens kompetens som gör att Sverige har på tok för långa vårdköer.

För att korta köerna och göra svensk hälso- och sjukvård bättre på att såväl förebygga som behandla sjukdom behöver vi göra hälso- och sjukvårdsyrkena mer attraktiva, och vi måste använda personalens samlade kompetens på ett effektivare och smartare sätt.

Vi moderater har lagt fram mängder av förslag för att åstadkomma detta. Konkret handlar det om alltifrån förslag för att minska den byråkratiska bördan till att stärka personalens säkerhet. Glädjande nog har många av Moderaternas förslag också bifallits av riksdagen. I fjol ställde sig riksdagen bland annat bakom vårt moderata förslag om att ta fram och genomföra en nationell kompetensförsörjningsstrategi liksom vårt förslag om att stärka det straffrättsliga skyddet för hälso- och sjukvårdspersonal. Nu är det viktigt att regeringen gör verkstad av dessa tillkännagivanden liksom de fyra nya som vi föreslår i det betänkande vi debatterar i dag.

Min kollega från Kristdemokraterna, Acko Ankarberg Johansson, har redan berört dessa fyra viktiga tillkännagivanden, men låt mig särskilt lyfta fram dels tillkännagivandet om att göra en nationell kartläggning av kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården, dels tillkännagivandet om att införa ett krav på och rätt till kontinuerlig fortbildning av god kvalitet för personal inom hälso- och sjukvården.

Det första tillkännagivandet om en kartläggning av kompetensförsörjningen behövs som grund och utgångspunkt för att genomföra den kompetensförsörjningsstrategi som riksdagen redan har efterlyst.

Det andra tillkännagivandet om att införa ett krav på och rätt till kontinuerlig fortbildning syftar till att säkerställa att hälso- och sjukvårdens personal och medarbetare ges rätt förutsättningar att utföra sitt svåra och viktiga uppdrag i dag och i morgon. Fortbildning är en absolut förutsättning för en god och säker vård.

Tyvärr ser vi att fortbildning i dag ofta prioriteras ned eller bort. Om detta larmar de fackliga organisationerna. Enligt Läkarförbundet har den genomsnittliga tiden för extern fortbildning för deras medlemmar sjunkit. Allmänläkare på vårdcentraler får i genomsnitt mindre än en timmes fortbildning i veckan, och var sjätte läkare får ingen fortbildning alls. Det duger inte. Det är därför vi moderater vill se en obligatorisk fortbildning. Och nog är det märkligt att vi mycket noggrant reglerar utbildning av hälso och sjukvårdspersonal men sedan inte alls personalens fortbildning.

Fru talman! Vad detta betänkande också i stor utsträckning handlar om är prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Förslagen är många om att prioritera vård och behandling av olika sjukdomar. Jag vill lyfta fram en mer generell prioritering, nämligen att prioritera vård av och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Faktum är att vården i dag inte är jämställd. Vi ser betydande könsskillnader i vårdtillgång och vårdkvalitet. Det är skillnader som i regel är till kvinnors nackdel och som ofta inte går att medicinskt motivera. Exempelvis får kvinnor inte alls lika ofta som män behandling med pacemaker vid hjärtsvikt eller implanterbar defibrillator vid hjärtrubbningar, trots att behoven är precis lika stora för kvinnor som för män.

För att skapa en mer jämställd hälso- och sjukvård har vi moderater presenterat en reformagenda för kvinnorelaterade sjukdomar och kvinnors hälsa. Vi vägrar acceptera att kvinnor får sämre tillgång till vård och behandling. Vi vägrar acceptera att kvinnor i större utsträckning än män inte blir tagna på allvar i vården. Ett särskilt problem tycks vara att kvinnors smärta många gånger inte tas på tillräckligt stort allvar. Det handlar om smärta vid den typen av diagnoser som drabbar både män och kvinnor, exempelvis vid ländryggsbesvär. Kvinnor får där uppleva mer smärta än män innan de blir opererade. Men det handlar också om att vården inte alls är tillräckligt bra på att upptäcka och behandla specifika kvinnosjukdomar, såsom endometrios och vestibulit. Detta är exempel på sjukdomar där kunskapen måste öka, inte minst just för att diagnos tidigare ska kunna ställas och behandlingsinsatser således också sättas in. I dag tar det exempelvis i genomsnitt åtta år innan en kvinna med endometrios får sin diagnos. Det är i regel åtta år av oerhört svårt lidande.

I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram vår moderata reservation nummer 19, som bland annat handlar om att förbättra möjligheterna att tidigt ställa diagnos av sjukdomar som drabbar kvinnor, samt reservation 24, som särskilt rör just sjukdomen endometrios.

Fru talman! Jag står självfallet bakom de nyss nämnda moderata reservationerna och alla övriga moderata reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nummer 43, som berör medicinsk abort i hemmet och behovet av en moderniserad aborträtt. För en moderat är det alldeles självklart att försvara varje människas rätt till sin egen kropp. Därför är aborträtten så viktig för oss. Vi har i Sverige verkligen anledning att vara stolta över den svenska aborträtten, men vi moderater ser också ett behov av att stärka kvinnors aborträtt genom att öka kvinnors självbestämmande och ta till vara de stora medicinska framsteg som gjorts på området. Vi vill därför modernisera den svenska abortlagstiftningen så att det blir möjligt för de kvinnor som vill att, efter konsultation, göra en hemabort.

Fru talman! Tidigare har samtliga partier utom Kristdemokraterna uttalat stöd för att se över abortlagen i syfte att göra det möjligt att genomgå medicinsk abort i hemmet. Frågan är nu varför det bara är Centern och Liberalerna som stöder Moderaternas förslag om just precis detta. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är svaret skyldiga. Varför sviker ni era besked om att öppna för hemaborter? Varför sviker ni Sveriges kvinnor? Jag utgår från att Ann-Christin Ahlberg från Socialdemokraterna nu tar chansen att ge mig svar genom att begära replik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

(Applåder)

Anf. 14 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att passa på att bemöta ledamoten Hultberg när det gäller att utföra abort i hemmet.

Sverigedemokraterna ställer sig bakom den svenska abortlagstiftningen i sin helhet. Vi hade däremot gärna sett mer av förebyggande insatser för att förhindra ofrivilliga graviditeter.

Vi vet också att den medicinska utvecklingen har gjort framsteg. Merparten av aborterna görs redan väldigt tidigt, före vecka 10. Det är av den anledningen som vi har släppt vårt tidigare ställningstagande om att ändra lagstiftningen. Att följa med i tiden och följa forskning och utveckling är oerhört viktigt i alla sammanhang, fru talman, och att inte låsa fast sig i tidigare ställningstaganden är lika viktigt.

Fru talman! Vi har mycket riktigt uttalat oss positivt till att låta utreda frågan om hemaborter. Som sagt är det viktigt att följa den medicinska utvecklingen, och vi vill givetvis verka för att stärka möjligheten till utökad valfrihet för kvinnorna i Sverige.

Vi ser också vikten av att patientsäkerheten sätts högt, vilket utgör ett skäl till att vi vill utreda frågan noggrant innan vi tar ställning. Det vill säga att vi vill att frågan utreds noggrant innan vi tar ställning fullt ut.

Av den anledningen har vi valt att inte ställa oss bakom Moderaternas reservation den här gången, då det i deras ställningstagande inte tydligt framgår att det är en utredning de vill se. Det är också mycket information i den motion som yrkandet hänvisar till som vi i dagsläget vill titta lite mer på. Men jag är ganska övertygad om att ledamoten Hultberg och jag kommer att få tillfälle att prata mer om denna fråga framöver.

Nåväl, fru talman. Hur ser det ut med kompetensförsörjningen inom svensk hälso- och sjukvård i dag? Det ser faktiskt ganska dåligt ut. Det är ett faktum att pandemin har gett oss viktiga lärdomar men också satt ljuset på de brister som finns inom vårdens kompetensförsörjning och fortbildning, brister som vi absolut måste komma till rätta med. Behovet är alarmerande stort. Men faktum är att situationen var akut redan före pandemin. Pandemin har satt ljuset på situationen, men det är trots allt inte pandemin som är orsaken till den.

Utskottet föreslår i dag fyra tillkännagivanden, bland annat ett om att vi vill att regeringen uppdras att göra en nationell kartläggning av kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården men också utreda frågan om att införa krav på och rätt till kontinuerlig fortbildning av befintlig personal. Det är bland annat Moderaterna som lagt fram dessa förslag. Vi är tacksamma för att de kommer upp till ytan ännu en gång, för det är oerhört viktigt att vi kommer till rätta med det här i Sverige.

Fru talman! Det spelar i princip ingen roll vilka lagar vi ändrar eller hur mycket pengar vi tillskjuter om vi inte har tillräckligt med personal och personal med rätt kompetens. Den personal som finns är inte sällan överbelastad med arbete och har en tuff arbetsmiljö, vilket resulterar i växande vårdköer och ökad ojämlikhet över landet. Många problem grundar sig i avsaknad av personal och brist på kompetens.

Man kan fråga sig vad det är som gör att personer ej vill stanna kvar inom vården och vart resurserna och pengarna tar vägen. Därför är det angeläget att vi får till en nationell kartläggning av kompetensförsörjningen i Sverige men också får utrett på vilket sätt den kan kravställas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Frågan om personal blir inte minst tydlig inom förlossningsvården, vilket nämndes här i kammaren alldeles nyss. Bara i Stockholm har över 100 barnmorskor lämnat regionen sedan 2020, och vi ser tyvärr liknande tendenser över hela landet. Barnmorskeyrket är i grunden ett attraktivt yrke, men redan under utbildningstiden vittnas det om att många efter utbildningen väljer att arbeta inom andra yrkesområden därför att arbetsmiljön och arbetsförhållandena är alltför tuffa.

Vi behöver helt enkelt bli bättre på arbetsmiljöarbete på landets förlossningskliniker. Och det är bråttom, fru talman. I Malmö har man nu i april månad tvingats stänga 5 av 15 förlossningsrum på grund av personalbrist, och sommaren ser tuff ut. Är det rimligt i ett välfärdsland som Sverige att situationen för födande kvinnor är så osäker?

Jag har lite hög svansföring, precis som vår feministiska regering. Men för en regering som har så hög svansföring när det gäller jämställdhetsfrågor och feminism kan jag inte tycka annat än att detta är ett oerhört stort misslyckande. Man har suttit i regeringsställning i ett flertal år; ändå ser situationen fortsatt lika alarmerande ut i dag. Visst, regionerna har sitt ansvar. Men om man styr landet och har samma problematik år efter år, då tror jag att man behöver peka med hela handen.

Jag tror inte att det är rimligt att man lägger resurser och tid på att vi ska ha jämställda styrelser och kvoterad föräldraförsäkring när vi har så stora problem inom den svenska sjukvården när det gäller jämställdhet. Som ledamoten Hultberg sa tidigare är till exempel bedömningen av smärta inom den svenska hälso- och sjukvården ojämlik mellan män och kvinnor.

Fru talman! Sverigedemokraterna har länge lyft fram frågan om svensk kvinnosjukvård. I ett förslag till tillkännagivande i dag lyfter vi särskilt fram frågor som rör förlossningsvård och mödravård.

Vi i Sverigedemokraterna menar att alla kvinnor i Sverige ska känna sig trygga i att föda här. Så är det inte i dag. Verksamheterna behöver bli bättre på att följa upp komplikationer hos kvinnor, och detta måste ske så tidigt som möjligt efter förlossningen. I annat fall finns det en ökad risk att vissa förlossningsskador inte upptäcks eller att skadan är mycket större än vad som bedömdes vid själva förlossningen.

Därför vill vi se att tidig uppföljning standardiseras som arbetssätt inom den svenska förlossningsvården. Det är också viktigt att bemanning och kompetens inom förlossningsvården anpassas efter de faktiska behov som finns.

Den svenska förlossningsvården måste utformas utifrån tydliga nationella direktiv för att säkra en jämlik, trygg och tillgänglig förlossningsvård i hela vårt land.

Enligt Ivo går det att uppnå stora förändringar när verksamheterna utvecklar sina arbetssätt och metoder. Det finns även i dag utarbetade arbetssätt som vi kan lära av och som underlättar en säker förlossning och minskar risken för skador.

Ny forskning slår fast att det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Lösningen är att ha två barnmorskor i förlossningsrummet precis när barnet är på väg att födas.

När det gäller forskning om att förebygga förlossningsskador är kunskapsluckorna tyvärr fortfarande stora. En studie som publicerats i den erkända tidskriften The Lancet och som bygger på omfattande svensk forskning på området där mer än 4 000 kvinnor ingått visar att sfinkterskador minskar med 30 procent om två barnmorskor samarbetar i slutet av en förlossning. Det vill säga att tre av tio kvinnor som drabbas av dessa skador skulle slippa dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Flera kliniker arbetar redan på det här sättet, men då det råder barnmorskebrist i samtliga av landets 21 regioner är arbetet med att minska skador svårt att nå ut med fullt ut.

Vi menar, fru talman, att både preventiva insatser och en seriös eftervård måste säkerställas för att alla kvinnor ska kunna känna tilltro till förlossningsvården i vårt land.

Med anledning av detta vill vi se att en tydlig strategi för en trygg nationell förlossningsvård arbetas fram och därefter implementeras i den ordinarie verksamheten i samtliga regioner. Förekomsten av förlossningsskador måste likaså minska radikalt, och Sverige måste besluta om en nationell målsättning för det ändamålet.

Sverigedemokraterna och jag står givetvis bakom samtliga våra reservationer i detta betänkande, men jag vill särskilt yrka bifall till vår reservation nummer 28, som rör just förlossningsvården och där vi lyfter mycket av det jag precis har nämnt: vikten av bemanning och kompetens inom förlossningsvården samt tydliga nationella direktiv och beslut om en nationell målsättning för att nå en säker, trygg och högkvalitativ svensk förlossningsvård. Staten behöver, fru talman, vara tydlig när det brister år efter år. Sverige kan bättre än så här, fru talman.

Anf. 15 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag handlar om en av de riktigt stora utmaningar vi har i svensk sjukvård. När vi diskuterar problem i svensk sjukvård hamnar vi ofta i att det råder brist på kompetens. Men efter att ha lyssnat på några anföranden måste jag säga att jag tror att många bland sjukvårdspersonalen inte känner igen sig när detta beskrivs som ett stort problem. Jag hörde till och med från talarstolen att det står illa till med kompetensen i den svenska sjukvården.

Vi har nästan 500 000 människor som jobbar i svensk sjukvård. Det finns en enorm kompetens där ute. Sedan har vi en utmaning på ett antal områden, men det går att lösa med hjälp av politiska beslut. Men bilden av att det skulle råda en enorm kompetensbrist och finnas stora utmaningar känner jag över huvud taget inte igen mig i.

Om man tittar på antalet läkare, och även antalet sjuksköterskor, ser man att Sverige inte har få i de yrkeskategorierna i förhållande till andra länder. Däremot måste vi se till att vi klarar av pensionsavgångar och dessutom se till att personalen finns på rätt ställen. Det handlar om att se till att personalen finns på de ställen där de behövs, men inte minst om att se till att de inte lämnar yrket och väljer att ägna sig åt andra saker, till exempel att sitta i riksdagen eller andra utmaningar. Det måste vara så attraktivt att jobba i sjukvården att man håller sig kvar där.

Nyckeln i det sammanhanget är att se till att vi blir bättre arbetsgivare. En observation som jag gör vid många av de besök jag gör ute i sjukvården i Sverige är att de privata vårdgivarna ofta är mycket bättre på att vara duktiga arbetsgivare än vi är i den offentliga sjukvården.

Jag minns till exempel ett besök på en dialysavdelning som gått från att vara driven av regionen, landstinget, till att drivas av ett multinationellt dialysföretag. Vi hade en diskussion i fikarummet och jag frågade vad skillnaden var. Skillnaden är enorm, sa personalen, sjuksköterskorna. Nu får vi vara med och bestämma, sa de. I det multinationella dialysföretaget upplever sjuksköterskorna att de får vara med och bestämma, till skillnad från när regionen ledde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Detta är något vi måste titta på. Hur kan vi se till att vi i den offentliga sjukvården blir lika duktiga som man är på den privata sidan?

Ytterligare en sak vi måste fundera på är vilka personalgrupper som ska göra vilka saker i sjukvården. Detta är ett oerhört känsligt område. Det finns ett antal saker som i dag görs av läkare, som sjuksköterskor skulle göra minst lika bra eller till och med bättre. Men när detta förs på tal kommer det ofta skarp kritik från en av yrkesgrupperna - och det är inte sjuksköterskorna. När man dessutom påpekar att det finns saker som sjuksköterskor gör i dag som undersköterskor skulle kunna göra väldigt mycket bättre kommer exakt samma diskussion med kritiska synpunkter upp. Här måste vi bli mycket bättre i den svenska sjukvården och titta på vilka yrkesgrupper som är bäst lämpade att göra olika saker.

Vi måste också vara beredda att ta till vara de möjligheter som digitalisering ger när det gäller att klara av kompetensbrist på olika håll. Jag minns än i dag när jag i höstas var på besök i Saxnäs, på det lilla äldreboendet långt upp mot den norska gränsen i Vilhelmina kommun, där man alltid haft problem med brist på geriatriker. Detta hade man hanterat genom en digital vårdgivare, en geriatriker från Sörmland som en till två gånger i veckan gjorde digital rond på äldreboendet. Det besparade distriktsläkarna i Vilhelmina åtskilliga timmars pendlande fram och tillbaka. Samtidigt såg man till att man fick bästa möjliga kompetens på just det äldreboendet.

Det finns så mycket man skulle kunna göra, och det handlar inte bara om att se till att det blir mer personal. Det handlar också om att se till att rätt personal används på rätt sätt.

Utbildningskapaciteten är något som staten står för. Vi har Nationella vårdkompetensrådet, som vet exakt hur bilden ser ut. Grundutbildningarna är något som staten styr - hur många psykologer, kuratorer, läkare och sjuksköterskor vi ska utbilda. Svagheten i det svenska systemet, fru talman, är att det från grundnivån upp till specialistkompetens är regionerna som dimensionerar utbildningen.

Detta måste man göra något åt. Vi ska inte gå tillbaka till hur det var förr, när det var staten som bestämde detta, vilket gjorde att regionerna och klinikerna inte hade något ansvar för personalförsörjningen. Men det måste tas ett gemensamt ansvar så att inte den region som tycker att man har tillräckligt många allmänmedicinska specialister avstår från att utbilda ytterligare. Det ska vara ett gemensamt ansvar.

Jag och Centerpartiet är inte främmande för att sätta hårdare press på regionerna att faktiskt samarbeta och samverka. Det är några få regioner, fru talman, som inte tar sitt ansvar.

Det finns också i detta betänkande ett tillkännagivande gällande fortbildning och ett lagstadgat krav på att man ska ha rätt till fortbildning som legitimerad personal. Jag har länge varit motståndare till detta. Jag kan inte begripa varför vi inom sjukvården, till skillnad från inom andra områden, i lag ska tvinga arbetsgivarna att fortbilda sin personal. De flesta privata arbetsgivare ser till att kanske 10-15 procent av tiden används just för fortbildning av personal. Man vet att man genom detta kan upprätthålla hög kvalitet och vara attraktiv. Men tyvärr har vi, framför allt inom offentlig sektor, ett antal arbetsgivare som inte har tagit det ansvaret. Jag tycker att det är sorgligt men samtidigt välgörande att vi i dag kommer att sätta ned foten och säga att det krävs en statlig styrning när det gäller fortbildning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Jag tycker också att det är väldigt bra att vi i riksdagen kommer att kunna fatta ett beslut gällande förlossningsvården. Vi har väldigt bra förlossningsvård på många sätt. Barnen och mammorna överlever. Men vi vet alla att det finns stora utmaningar, inte minst vad gäller eftervården.

Vi har tidigare i talarstolen också hört om bekymret när det gäller hur vi styr den svenska sjukvården. Vi har från statens sida en benägenhet att skicka ut stimulansbidrag under några år, och så tror vi att något kommer att hända. Jag tror, fru talman, att vi måste gå betydligt mer mot att ha en tuff kunskapsstyrning med hjälp av lagar, förordningar, föreskrifter och nationella riktlinjer. Därtill måste vi se till att skärpa tänderna på Inspektionen för vård och omsorg så att nedslag kan göras på de områden där man faktiskt inte lever upp till de nationella kvalitetsmålen.

Det finns brister i förlossningsvården på många håll - här är det mycket stor skillnad. Det rör sig inte framför allt om en brist när det gäller antalet barnmorskor eller de ekonomiska resurserna utan när det gäller kompetensen. Detta kommer man inte alltid åt med hjälp av stimulansbidrag.

Jag vill, fru talman, yrka bifall till reservation 47 men står i övrigt bakom Centerpartiets samtliga reservationer.

Anf. 16 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Socialutskottet kan ibland enas kring vissa frågor, när man ser att man har motioner som flyter ihop. Det har vi gjort den här gången, och jag ska lyfta fram dessa tillkännagivanden en gång till. Det handlar om kravet på rätt till kontinuerlig fortbildning av god kvalitet för personal inom hälso- och sjukvård, att se över vissa övergripande frågor om mödrahälsovård och förlossningsvård och att se över frågan om könsstympning. Det tycker jag känns bra.

Det verkar som om många tror att det är staten som styr över hälso och sjukvården. Man kan få den känslan i debatten här. Men det är ju inte så, utan det är 21 regioner som styrs politiskt. Majoriteten av regionerna styrs av borgerliga partier. Jag vill bara säga det, för ibland blir debatten lite märklig.

Planeringshorisonten för kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården måste vara långsiktigt och inte så hafsig som nu. Grundutbildning och fortbildning behöver säkras för hela landet utifrån befolkningens behov.

Vi vill se en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården som hålls ihop betydligt bättre än nu. Den statliga styrningen av kompetensbehoven inom sjukvården måste stärkas. Regeringen och myndigheterna måste vara lite mer operativa. Det krävs också ett förstärkt uppdrag för det nationella vårdkompetensområdet att utforma och dimensionera sjukvårdens kompetensbehov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Vård, fru talman, ska ges på lika villkor för hela befolkningen. Den ska vara jämlik - det håller vi väl med om. Det innebär också att personalen inom hälso- och sjukvården behöver få den kompetensutveckling som krävs för att möta vårdbehoven. Möjlighet till kompetensutveckling ska finnas oavsett var den anställde arbetar någonstans. Ingen vårdgivare ska kunna avsäga sig sitt ansvar. Det ska inte vara fritt valt arbete, men det menar jag att det har varit. Varje läkare ska ha en individuell fortbildningsplan som följs upp och revideras.

Detta skickar vi nu vidare till regeringen. Kontinuerlig fortbildning finns också med i ett tillkännagivande som jag berättade om tidigare.

Fru talman! Sedan finns det en möjlighet till betald specialistutbildning för sjuksköterskor. Där varierar det också kraftigt mellan regionerna. En del arbetsgivare kräver att medarbetarna ska jobba kvar ett visst antal år efter de utbildningar som de får betalt för medan andra inte kräver det. Det är något slags lottoverksamhet, och så kan vi inte ha det.

Det är viktigt att vi går vidare med den här frågan och får samma villkor i hela Sverige när det gäller specialistutbildning på betald arbetstid. Befolkningens vårdbehov förutsätter fler specialistutbildade sjuksköterskor, och vårdplatser kräver kompetent personal - inte bara sängar.

Vi ser nu också en befolkningsutveckling och pensionsavgångar bland vår personal, och då krävs det också att vi gör något framåtriktat. Tiden efter pandemin får inte innebära en tillbakagång till hur det såg ut före pandemin. Sjuksköterskor måste erbjudas lika villkor i hela Sverige när det gäller betald specialistutbildning inom samtliga specialiteter. Jag hoppas att regionerna hörsammar detta.

Den kris vi har inom sjukvården - jag vill ändå hävda att det är en typ av kris - är en personalkris. Läget har varit ansträngt länge, och under pandemin har det blivit väldigt tydligt. Enligt mig handlar det om en åderlåtning av offentlig vård i hela Sverige. Detta kan man följa, och det är inte på topp. Vi har ju en stor mängd läkare och sjuksköterskor, och man kan fråga sig varför personal väljer att sluta. Är det för mycket administration? Varför har folk hoppat av? Den typen av frågor måste också regionerna ställa sig när de ser hur personalen försvinner.

Det handlar också om brist på vårdplatser, exempelvis inom iva. Det är allvarligt att man flyttar runt intensivvårdspatienter till andra regioner. Det är förenat med livsfara.

Det behövs att staten tar ett större ansvar för utbildning inom samtliga vårdyrken. Det krävs också en jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården. Det kostar exempelvis mer att bedriva vård i områden med stora avstånd. Det måste man beakta på ett annat sätt.

Vänsterpartiet vill också, som ni vet, reglera den privata marknaden mer än i dag. Detta tror vi är viktigt, men jag ska inte fördjupa mig i det nu. Det får jag göra en annan gång.

Det behövs också en översyn och en uppföljning, så att regionerna inte kan lägga pengar på hög av de medel som erhållits från staten. Vi har tittat på detta och tycker att det är intressant att man sitter med miljarderna i garderoben medan man skär ned inom regionerna. Det tycker jag är väldigt intressant, och man undrar då vart pengarna ska gå. Det skulle man behöva följa upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

De pengar som staten har gått ut med under pandemin ska verka inom vården. Det är ju själva idén. Om pengar inte används på ett bra sätt, exempelvis när man har tillfört ganska stora belopp till förlossningsvården, måste man kunna följa upp detta på ett helt annat sätt än i dag. Vi kan inte låta miljarderna rulla utan att de leder till att något händer. Det är väldigt oansvarigt, tycker jag.

Vi har en extremt duktig personal inom hälso- och sjukvården. Det är en fantastisk personal. De måste kunna se att de satsningar som görs är långsiktiga och att de också är breda och kan verka under flera mandatperioder. Det tror jag är viktigt. Oavsett majoriteter har partier gått ut och sagt att man anslår si och så många miljarder till något visst, för det ger bättre genomslag i medierna.

För Vänsterpartiet är det centralt att kvinnor inte ska skadas under förlossningarna. Vi var med och satsade pengar på detta. Vi kunde se att det blev bättre i exempelvis Stockholm, där man hade otroligt dåliga resultat när det gäller förlossningsskador. Men tittar man på statistiken i dag blir man också lite fundersam. Siffrorna när det gäller bristningar hos förstföderskor varierar väldigt mellan regionerna. Det är 2,3 procent i vissa regioner och 7,2 procent i andra. Det är för stor variation. Detta är allvarligt, och kvinnosjukvården måste uppmärksammas bättre.

Fru talman! Hälso- och sjukvården, inklusive tandvården, ska arbeta för god hälsa och vård på lika villkor. Det står i lagstiftningen. Därför har man också en central och unik möjlighet att upptäcka och stödja våldsutsatta, men vi i Vänstern tycker inte att man har gjort detta på det sätt som skulle ha behövts.

Socialstyrelsen säger att det är upp till tre gånger vanligare för kvinnor med erfarenhet av våld i nära relationer att söka hälso- och sjukvård än det är för kvinnor som inte är utsatta för våld. Brå har också sett att ungefär 29 procent av de kvinnor som under det gångna året hade utsatts för grov misshandel uppsökte läkare och så vidare. Men den kvinna som kommer till sjukvården kanske inte säger att hon blivit misshandlad av sin man, utan hon söker vård för något annat. Detta måste personalen i regionerna bli bättre på att upptäcka. När kvinnan är hos läkaren har man ett gyllene tillfälle att fråga hur läget är.

Vi har en motion om detta, och det är synd att inte fler har hängt på den. Det handlar om att kunna erbjuda rätt vård och behandling och att nyttja vårdens resurser mer effektivt när det gäller våldsutsatta. Därför vill jag yrka bifall till reservation 14, men jag står förstås bakom alla de andra väldigt bra motionerna från oss i Vänsterpartiet.

(forts. § 9)

Anf. 84 Anders W Jonsson (C)

Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Herr talman! I höstas skrevs en debattartikel i Svenska Dagbladet undertecknad av ordföranden för Sveriges förlossningsläkare, ordföranden för Sveriges alla barnmorskor och dessutom av Hans Linde, ordförande för RFSU och inte helt obekant i den här kammaren.

Slutsatsen i den artikeln var att abortlagstiftningen från 70-talet måste göras om. I dag är 96 procent av alla aborter medicinska aborter. De bör kunna göras i hemmet för de kvinnor som så väljer.

Det är viktigt av flera olika skäl. Det innebär en mycket större trygghet för kvinnan att kunna inleda den medicinska aborten i hemmet. Det innebär att hon slipper transporter till och från sjukhuset. Slutligen, och det är kanske inte minst viktigt, tar man inte viktiga resurser från sjukvården för någonting som bara är utifrån en lagstiftning från 70-talet.

Herr talman! När artikeln kom gjorde Ekot en uppföljning, Man frågade alla partiers företrädare i socialutskottet hur de såg på detta. Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Vänsterpartiet, även Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna sa att här bör man se till att ändra lagstiftningen. Det är inte rimligt att det ska vara på det här viset.

Nu hörde vi i dag att Sverigedemokraterna tydligen har bytt fot. Men det som förvånar mig är att Vänsterpartiet i dag när vi ska fatta beslut om detta väljer att inte stå bakom reservationen från Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna.

Jag tycker att man ska gå från ord till handling. Lovar men en sak i medierna och i debatter ska man också när det kommer till kammaren trycka på rätt knapp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Min fråga till Karin Rågsjö är: Varför står inte Vänsterpartiet vid sitt ord i den här frågan och gör det man kan för att inleda lagförändringen?

Anf. 85 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Detta är en jätteviktig fråga. Hela abortlagstiftningen är väldigt viktig.

Vi tyckte att reservationen var lite grund. Vi håller just nu på och skriver om hur vi själva vill utforma det på ett bra sätt. Man måste också ha en utredning om kontexten runt detta.

När man tittar sig runt i landet genomför professionen redan detta. Det är fullt möjligt för dig att du får din tablett som kvinna, går hem och gör din abort. Det pågår redan runt om i Sverige.

Vad vi vill se är en utredning om det finns konsekvenser. Det vet inte jag. Jag är lekman. Jag tycker att det här ska genomföras men att man ska ha en utredning som grund.

Herr talman! Till skillnad från ledamoten är jag inte läkare. Jag är riksdagsledamot och socionom. Nu har det kommit flera artiklar. Det finns en massa kunskap. Visst vore det bra om man kunde samla ihop det och göra det lite mer bastant, att andra som kan frågan utreder detta och att vi sedan fick rösta om det. Det tycker jag hade varit väldigt bra.

Jag sitter själv i Rättsliga rådet, som just nu inte har så många möten, herr talman. Där följer vi frågan om sena aborter och hela abortlagstiftningen.

Det viktiga är att säkra hela abortlagstiftningen men också, självklart, att ge förutsättningar för kvinnor att göra sina aborter hemma. Men - och jag är fortfarande lekman, herr talman - då måste det också säkras att kvinnan inte är ensam när hon gör aborten hemma. Alla de här sakerna måste man titta på. Därför tycker jag att det skulle vara väldigt bra om man gjorde en liten utredning om detta innan vi klubbar saker här i riksdagen.

Jag står fortfarande bakom det jag sa i Ekot, och vi håller på att titta på frågan i en lite större kontext.

Anf. 86 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! I grunden är det här ett politiskt ställningstagande. Vill man att lagen ska ändras för att möjliggöra att den medicinska aborten inleds hemma eller inte? Det är strikt lagreglerat i dag.

Förslaget - som nu tyvärr är en reservation och inte något som en majoritet står bakom - är att vi ska rikta ett tillkännagivande till regeringen för att den ska tillsätta en utredning för att göra lagändringen. Vi har alltså inte föreslagit skarp lagstiftning här och nu, utan det handlar om ett tillkännagivande om en utredning av abortlagstiftningen som skulle möjliggöra att man initierar medicinska aborter hemma. Det är i dag inte tillåtet enligt svensk lag.

Det är alltså detta som Vänsterpartiet säger nej till - att skarpt uppmana regeringen att ta första steget i detta. Det är det som blir så förvånande. Självklart måste det alltid göras en utredning innan det till slut landar ett lagförslag på riksdagens bord; det tror jag att alla förstår. Men det första steget i detta är att vi från riksdagen uttalar tydligt att det här måste ske.

Jag blir besviken och förvånad över att Vänsterpartiet inte är berett att uppmana regeringen att dra igång lagstiftningsarbetet för att göra denna förändring. Det är alltså någonting som Sveriges alla förlossningsläkare, alla barnmorskor och dessutom RSFU under ledning av Hans Linde har krävt av oss politiker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

I dag har ni chansen att rösta för den reservation som finns från Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet tänker om och inte krokar arm med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna i frågan om svensk abortlagstiftning och att den måste ändras.

Anf. 87 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Nu tycker jag att ledamoten tog ett grepp om mig som känns djupt oroväckande. Det låter, herr talman, från ledamoten nästan som att jag i så fall skulle ifrågasätta svensk aborträtt. Den typen av argumentation och det sättet att ta fram frågor tycker jag är djupt otillständigt, och det väntade jag mig faktiskt inte från Centern.

Man behöver inte kroka arm med Sverigedemokraterna när det gäller att skriva under reservationen. Det blir ju helmärkligt! Tycker inte herr talmannen det, och tycker inte ledamoten det?

Jag tycker att man måste titta över abortlagstiftningen. Grejen är att det här redan pågår i regionerna. Det är bara för ledamoten att googla och se det. Jag föreslår att ledamoten lugnt och stilla sätter sig i sin bänk och googlar på detta. Då kommer det att komma upp ett antal regioner och ett antal ställen som utför abort där man får sin tablett. Man får träffa en barnmorska som kanske säger exakt vad man behöver göra.

Att likställa att vi inte skriver på det här med att vi krokar arm med sverigedemokrater och kristdemokrater och skulle vara något slags abortmotståndare - det är djupt otillständigt, ledamoten.

(forts. § 12)

Anf. 88 Johan Hultberg (M)

Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Herr talman! Jag vill be om ursäkt på förhand om jag är lite sluddrig. Jag är diabetiker och har lite för lågt blodsocker. Jag har tagit en del druvsocker, så jag hoppas att jag ska kunna vara vass mot ledamoten Rågsjö trots detta.

Det här blir ett replikskifte på samma tema som replikskiftet alldeles nyss mellan ledamoten Rågsjö och ledamoten Anders W Jonsson, nämligen om abortfrågan. Jag är jätteglad att jag tidigare fått ett så starkt stöd från ledamoten Jonsson för Moderaternas förslag om att vi behöver modernisera den svenska abortlagstiftningen så att det på riktigt blir lagligt med medicinsk abort.

Det kanske kan tyckas som om debatten går lite på tomgång och att Anders W Jonssons argument kommer åter. På en punkt är jag ändå väldigt glad att vi kan fortsätta den här debatten, för det är uppenbarligen så att ledamoten Rågsjö inte är uppdaterad om vad lagen faktiskt säger.

Ledamoten Rågsjö påstod att det redan i dag görs hemaborter och att detta är någonting som regionerna välsignar. Så är det inte alls. Den medicinska aborten som görs i 90 procent av fallen består av att man tar två piller. Det första pillret måste tas på sjukhus under uppsikt av hälso- och sjukvårdspersonal. På den punkten är den svenska abortlagen glasklar.

Det är det som vi vill förändra, och det är det som Karin Rågsjö har sagt att också hon och Vänsterpartiet vill men som hon nu inte står upp för.

Jag upprepar gärna frågan från tidigare replikskifte. Varför stöder inte Vänsterpartiet och Karin Rågsjö Moderaternas förslag om att påbörja en förändring av det som nu har blivit en förlegad svensk abortlagstiftning?

Anf. 89 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten Hultberg! Abort hemma kan man fundera på. Man får tabletterna av en barnmorska, och man går hem. Inte sant? Jo, jag kan läsa om Hultberg vill höra: Du får en tablett. "Fortsatt behandling hemma 24-72 timmar senare tar du själv resterande behandling." Det står här att du gör det hemma.

Ledamoten Hultberg! Vi ska titta vidare på det här. Vi kan ha missuppfattat reservationen. Vi kan ha missuppfattat någonting annat.

Självklart ska kvinnor kunna göra sina aborter hemma. Grejen är bara den att man då måste göra ett slags medicinsk bedömning av kvinnan. Kan hon bli sjuk av detta, få andra blödningar och så vidare? Hon måste också ha en person med sig hemma. Det tycker jag inte är konstigt.

Herr talman! Johan Hultberg! Vi har inte röstat om det här i dag. Det var kanske bra. Vi hade kanske turen med oss, eller oturen - whatever! Vi kommer att titta vidare på det här och läsa hela er motion för att kolla vad det innebär.

Men vi menar fortfarande att de kvinnor som väljer att göra abort hemma måste ha något slags medicinsk övervakning från en person som är hemma med dem. Det är viktigt.

Man kanske behöver utreda detta, eller kanske kan praxis funka så i regionerna. Man kanske kan skriva om riktlinjerna exempelvis och göra en del förbättringar i dem. Det borde man kunna göra.

Anf. 90 Johan Hultberg (M)

Herr talman! I sitt anförande tidigare framförde ledamoten Rågsjö att det är regionerna som utformar svensk hälso- och sjukvård och styr den. Det är sant i stora delar. Men regionerna måste förhålla sig till svensk lagstiftning, och den svenska abortlagstiftningen är från 1974. Den trädde i kraft 1975, och den har blivit förlegad. Den säger nämligen explicit att "abort eller avbrytande av havandeskap . ska ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som Inspektionen för vård och omsorg har godkänt".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Det innebär att hemabort fullt ut inte är möjlig att utföra enligt lagen. Det är det som vi vill förändra. Och det är inte bara Moderaterna som vill göra det. Alla partier i Sveriges riksdag förutom Kristdemokraterna har tidigare sagt att man stöder detta. Därför är jag så förvånad i dag. Vi står med ett betänkande där vi har en reservation. Jag trodde att vi skulle föreslå ett tillkännagivande.

Det är självklart att de här frågorna behöver utredas, ledamoten Rågsjö. Vi kan inte ändra lagstiftningen här. Det handlar som sagt om ett tillkännagivande till regeringen om att man bör se över frågan. Det är vad reservationen handlar om.

Det är jättebra att vi inte har röstat i dag. Jag hoppas att ledamoten Rågsjö kommer att ompröva sitt ställningstagande och att vi får Vänsterpartiets stöd i omröstningen på onsdag. Det här är nämligen en förändring som jag tycker att vi borde kunna vara överens om. Den efterfrågas av Sveriges kvinnor, och många med gedigen medicinsk kunskap i ämnet har argumenterat för den. Det handlar om RFSU, om Svenska Barnmorskeförbundet och om Vårdförbundet. De kräver alla den här lagstiftningsändringen.

Vi moderater tycker också att man borde ge barnmorskor delegation att förskriva abortpillren. Det har de inte i dag. Det är bara läkare som har den förskrivningsrätten.

Anf. 91 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Johan Hultberg! Jag blir lite tråkig här; jag ska läsa vad det står. "Fortsatt behandling hemma . Du har fått med dig 6 livmodersammandragande tabletter." Jag läser inte vad tabletterna heter. "Du börjar med att föra in" och så vidare. Det här är taget från regionen.

Vi kommer såklart att titta på det här. Sedan kanske vi omprövar. Jag säger varken bu eller bä.

Jag tror att man också ska titta på kontexten kring abortlagstiftningen, så att man inte öppnar upp för ständiga förändringar. Vi ska ha en modern abortlagstiftning, men vi ska inte ha en abortlagstiftning som på något sätt öppnar upp för något annat än modernt. Om vi ändrar det här är det kanske bra.

Det finns också en praxis. Det måste undersökas hur den praxisen fungerar i dag. Att säga att hemaborter inte pågår tycker jag är lite märkligt, eftersom det redan pågår. Men det är kanske bra om det blir en utredning, att det blir riktlinjer och att detta sätts i verket i 21 regioner.

Vi ska titta på det en vända till.

Anf. 92 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Egentligen är det vi behöver av sjukvården ganska grundläggande. Vi måste få vård när vi behöver den. Vi behöver möta människor som har kunskap om oss, om vår sjukdomshistoria och om vad det är vi kan tänkas lida av. Det handlar alltså om personer som har tid för oss. I dag fallerar mycket av detta. Kunskapen finns inte. Vi får inte vården i tid och så vidare. Det beror inte på att någon vill att det ska vara på det sättet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Herr talman! Många av sjukvårdens problem kokar ned till arbetsvillkoren. Inte ett enda av våra beslut här i riksdagen eller ett enda beslut i regionerna går att genomföra utan kunniga och engagerade anställda som trivs och vill stanna kvar. Så enkelt är det.

Därför står vi här i dag och ser att även om svensk vård på många sätt är i världsklass har vi också en situation där patienter har svårt att få tid på sina vårdcentraler samtidigt som engagerade yrkespersoner hindras från att starta småskalig vård. Vi har sjukhus som vill öppna fler vårdplatser samtidigt som det vi kallar sjuksköterskebristen, det vill säga att det finns sjuksköterskor men inte på sjukhusen, håller vårdplatser stängda. Sjuksköterskorna som faktiskt jobbar där får nämligen inte jobba med det de är utbildade för, och många har ledsnat och börjat jobba med annat.

Människor behöver vård, och för få finns på plats för att hjälpa. Det är det problemet som vi behöver lösa i dag.

Ministrar pekar ofta på att det är regionerna som är ansvariga för det här problemet, men samtidigt vill man gärna pilla och hjälpa, ge tillfälliga medel och göra kortsiktiga satsningar för att lösa allt detta. Tillfälliga medel för bättre vård kan ju låta kraftfullt, herr talman. Men inte en enda människa går att anställa på tillfälliga medel, och inte en enda lön går att höja långsiktigt på tillfälliga medel. Det fungerar inte.

De här statliga kortsiktigheterna, den tunga uppföljningen och återrapporteringen och medlen som försvinner efter ett par år leder snarare till fler toppadministratörer än fler sjukvårdsutbildade. Det är helt fel väg att gå. Så enkelt är det.

Herr talman! Statlig styrning behövs i sjukvården. Det är det ingen tvekan om. Men fokus ska inte vara på fördyrande detaljer och kortsiktighet utan på strategi och långsiktighet. Regeringen behöver till exempel kartlägga vårdens kompetensförsörjning. Det är en nationell, strategisk fråga. Jag är väldigt glad över att utskottet föreslår ett tillkännagivande om detta.

Fortbildning under yrkeslivet är en fråga som vi liberaler har drivit under lång tid. Det måste bli en rättighet i sjukvården. Också det är en avgörande strategisk fråga. Jag är väldigt glad över att det blir ett riksdagsbeslut även om det. Kunskapen måste såklart hänga med, bland annat när det kommer till nya behandlingar som dyker upp under en människas hela yrkesliv, under de kanske 40 år som man är yrkesaktiv. Det behövs också förhöjd kompetensnivå när det handlar om könsstympning, sällsynta sjukdomar och människor med funktionsvariation generellt, i bred bemärkelse. Det är mycket man behöver kontinuerlig fortbildning om under ett yrkesliv. Jag är glad över att vi kommer att fatta beslut om detta i och med det här betänkandet.

I slutändan är det arbetsvillkoren i sjukvården som avgör vilket stöd vi alla får när vi blir sjuka. Det handlar om att man har tillräckligt många kollegor, att man själv och kollegorna är kunniga, att man trivs och vill stanna kvar och att tillräckligt många andra på arbetsplatsen också trivs och vill stanna kvar. Alla politiska beslut är meningslösa utan engagerade yrkespersoner.

Jag anser att regionerna i Sverige behöver långsiktigt stöd. De behöver inte baksäteskörning, detaljstyrning, överadministration eller tung byråkrati. Därför ställer jag mig bakom reservation 5 under punkt 1. Den handlar om att regeringen behöver se över frågan om nationellt beslutade karriärvägar och nationella kompetensstegar och sätta ett nationellt långsiktigt mål om att den mest erfarna i sjukvården ska tjäna åtminstone det dubbla jämfört med en nyutbildad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Detta är styrning som fungerar. I dag är både de sjukvårdsanställda och ibland deras kunskap lite för sällsynt.

Apropå sällsynt vill jag också framhålla att det verkligen skulle behövas en särskild strategi för sällsynta sjukdomar. Den borde heller inte begränsas till Sverige utan borde, vilket vi i Liberalerna kräver i betänkandet, vara en huvudfråga internationellt, inte minst under Sveriges ordförandeskap i EU.

Det finns mycket att göra, men sammanfattningsvis säger vi nej till kortsiktig detaljstyrning, baksäteskörning och överbyråkratisering. Vi säger ja till en långsiktig strategi, herr talman.

Ett vallöfte från en L-styrd stat är att ta ansvar både för vad staten inte ska göra och för vad den faktiskt ska, behöver och måste göra för att lösa sjukvårdens problem. Staten måste göra vården till en arbetsplats där man trivs så bra att alla patienter i landet vet att man får hjälp när man behöver den.

Mina vänner! Djävulen sitter i detaljstyrningen, och den har ingen plats i sjukvården.

Anf. 93 Margareta Fransson (MP)

Herr talman! Jag står självklart bakom alla våra reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 48. Den handlar om vikten av att följa upp Socialstyrelsens kunskapsstöd, som är utformat till stöd för intersexpersoner i deras möte med vården.

Häromdagen fick jag ett brev från Norrbotten. Kommunerna Gällivare och Kiruna skrev att de behöver mig. De behöver mig som sjuksköterska och de behöver barnmorskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och biomedicinska analytiker under juni-augusti. Man erbjuds goda anställningsvillkor, fritt boende och resa för sig och sin familj. Jag tyckte att det här lät väldigt spännande. Tänk bara att få tillbringa en tid i norra Sverige som är en fantastisk del av vårt underbara land! En del av mig lockades att tacka ja samtidigt som en del av mig blev lite ledsen.

Att ta hand om människor är ju det absolut finaste man kan göra. Samtidigt är detta ett tecken på stängda vårdplatser på grund av att det saknas sjuksköterskor. Önskemålen är så enkla som att få äta sin lunch i lugn och ro. Många går ned i tid för att orka arbeta. Extrapassen är många. Just nu finns väldigt många där ute som har en klump i magen och funderar på vem man kommer att få jobba med i sommar. Kommer man över huvud taget att få semester? Kommer den person som man ska jobba med att ha kompetens så att man kan dela på arbetet? Eller kommer man att behöva dra ett stort lass själv?

Tid att lära genom reflektion eller att bara få tid att lämna jobbet där det hör hemma saknas många gånger. Omvärldsbevakning och vidareutveckling tas ofta bort när pass behöver fyllas. Karriärmöjligheterna inom yrket ses många gånger mer som något som man själv får ansvara för genom att byta avdelning för att öka sin egen kunskap. Ständigt pågår rekryteringar och introduktion av nya medarbetare. Detta sker samtidigt som det saknas exempelvis forskningssjuksköterskor, något som verkligen behövs för att patienter ska kunna få del av nya och innovativa behandlingar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Vad är det vi lockar blivande sköterskor till? Vad är det vi lockar sköterskor som i dag gör något annat tillbaka till? Vad är det vi lockar sköterskor med för att de ska stanna kvar? Var finns alla dessa arbetslösa sjuksköterskor som vi vill anställa? Hur ska vi egentligen ta oss ur den onda cirkel som vi länge befunnit oss i inom hälso- och sjukvården?

Jag funderar även på en annan sak. Vilka behov är det vi behöver lösa genom kompetensförsörjning? Det pågår nu en omställning till nära vård. Men hur får vi fart på omställningen och hur fyller vi omställningen med rätt sorts kompetens? Är det en omställning som bygger på en personcentrerad vård med hög grad av involvering av patient och närstående? Det är ett förhållningssätt som bör finnas inom alla delar av hälso- och sjukvården. Det behövs helt klart bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Miljöpartiets förslag om återhämtningsbonus, som kommer från golvet och som är något vi har drivit igenom, är en början, men det behövs självfallet fler åtgärder. Jag vill även ta upp det kloka beslutet att inrätta Nationella vårdkompetensrådet, som fungerar som en spindel i nätet. Jag tror att rådet har väldigt många bra saker på gång.

I mitten av mars presenterade Nationella vårdkompetensrådet fem åtgärdsområden med rekommendationer för en bättre kompetensförsörjning utifrån lärdomar från coronapandemin. Ett av områdena handlar om att ge förutsättningar för ett stärkt ledarskap inom hälso- och sjukvården med en rekommendation om att huvudmännen i högre utsträckning bör sträva efter att begränsa antalet medarbetare som den verksamhetsnära chefen ansvarar för. Jag tycker det är en mycket viktig rekommendation. Ett starkt och nära ledarskap är en viktig nyckel för en förbättrad arbetsmiljö. Självfallet är även de andra rekommendationerna viktiga; jag har bara tagit upp ett exempel. I uppdraget finns också uppgiften att samverka med sex regionala vårdkompetensråd.

Avslutningsvis vill jag ta upp det som står om kompetensförsörjning på Socialstyrelsens hemsida. Där kan vi läsa att kompetensförsörjning innehåller flera delar där analys av kompetensbehovet är en del. Men en analys allena kommer inte att kunna besvara mina frågor eller lösa kompetensförsörjningsfrågan. Andra delar är utbildning, rekrytering, att behålla medarbetare med rätt kompetens och hur medarbetarnas tid och kompetens används.

Jag tror att betydligt mer resurser behöver gå till vår välfärd än i dag för att vi ska klara kompetensförsörjning, tillgänglighet och framtidens utmaningar. Vi behöver ge Nationella vårdkompetensrådet rätt resurser och muskler för att klara det uppdrag man har i dag och också för att stötta de sex regionala vårdkompetensrådena.

Jag tror också att vi alla måste bidra till att undanröja hinder som finns mellan stat, region, kommun och lärosäten så att vi inte fastnar i gamla samverkansmönster och så att vi genom samhandling kan nå mål om en förbättrad arbetsmiljö och goda förutsättningar för kompetensförsörjningens alla delar.

Anf. 94 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! En grupp i samhället som är oerhört hårt drabbad är de som har behov av ett könsbyte. Det finns en lagstiftning färdig på Regeringskansliet vad gäller den juridiska delen av könsbyte, men regeringen väljer att inte lägga fram den. Det är därför vi i Centerpartiet hade önskat ett tillkännagivande från kammaren om att regeringen skulle lägga fram det förslaget. Jag har uppfattat att Miljöpartiet är drivande i den frågan också av olika anledningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Min fråga till Miljöpartiets företrädare är: Varför stöder man inte Centerpartiets förslag om ett tillkännagivande med ett krav på att regeringen faktiskt ska leverera? Det finns en sådan reservation, och möjligheten finns att rösta för den.

Den andra frågan jag vill ställa till Margareta Fransson är på samma tema och handlar om det här med hemaborter. I ett läge där alla partier utom Kristdemokraterna och möjligtvis Sverigedemokraterna har sagt att regeringen måste göra ändringar så att man kan möjliggöra hemaborter, varför stöder då inte Miljöpartiet förslaget om ett tillkännagivande från Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet?

Vi har nyss hört att Vänsterpartiet öppnar för att sätta sig in noggrant i frågan och fundera till voteringen på onsdag. Min fråga till Margareta Fransson är: Kommer även Miljöpartiet att använda de här dagarna till att ta kontakt med förlossningsläkarna, barnmorskorna och inte minst RFSU för att kunna landa rätt i den här frågan och vara med på att rikta ett krav till regeringen att faktiskt göra någonting?

Anf. 95 Margareta Fransson (MP)

Fru talman! Om ledamoten Jonsson tillåter börjar jag bakifrån.

Jag tycker att det är en viktig och intressant fråga kring detta med hemabort. Jag tror också att man alltid ska vara öppen för att ändra ståndpunkt, för jag tror att det är så man också vinner ett stort förtroende. Skillnaden mellan mig och ledamoten Jonsson tror jag är, fru talman, ett beslut från en partikongress. Jag har inte ett sådant i ryggen.

Ledamoten Jonsson uppmanar mig att ta kontakt med till exempel RFSU och alla förlossningsläkare. Men jag skulle också vilja ta kontakt med de 500-600 företrädare, som jag tror att det var, i England, eller Storbritannien som det heter, som säger att man inte ska fortsätta med hemaborter för att det har gett en del negativa resultat. En del har ringt och behövt akut vård.

Den här frågan kräver nog att man funderar lite mer fram och tillbaka och faktiskt tänker efter. Vad är det vi säger ja till? Och hur kan vi få till det här på ett bra sätt så att vi lär oss av till exempel Storbritannien - vad funkar bra och vad funkar mindre bra?

Anf. 96 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det var delvis ett nytt besked som kom nu från Miljöpartiet. Jag har tidigare uppfattat att Miljöpartiet står bakom att göra moderniseringar av abortlagen för att, i enlighet med det man ändå tycker från förlossningsläkarna, barnmorskorna, RFSU och även andra, möjliggöra hemabort även i Sverige. Men nu är det ett nytt besked som jag förstår det, och då kan jag ha respekt för att man inte ställer upp på den här reservationen.

Den andra frågan hänger lite grann i luften. Miljöpartiet har drivit frågan hårt om att ändra lagstiftningen vad gäller könstillhörighet och juridiskt kön, och nu finns det på riksdagens bord ett förslag, som vi kommer att votera om på onsdag, på ett tillkännagivande till regeringen. Då blir jag förvånad över att Miljöpartiet i vissa lägen säger att det är viktigt att vi får fram den nya lagstiftningen, men när det sedan handlar om vilken knapp man ska trycka på i riksdagen väljer man att inte ställa krav på regeringen i form av ett tillkännagivande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Då är min fråga också där: Finns det möjlighet att Miljöpartiet tänker om?

Anf. 97 Margareta Fransson (MP)

Fru talman! Jag ber om ursäkt att jag missade att svara på den första frågan i mitt förra svar.

Jag vidhåller att det för oss finns alla möjligheter att ändra oss efter läge, för det ska man göra. Det hedrar en att man faktiskt kan ändra ståndpunkt.

Det finns också egna vägar som man ibland väljer framför andra vägar, och det här är en sådan situation.

Anf. 98 Johan Hultberg (M)

Fru talman! I replikskiftena är det väl i mångt och mycket tänkt att man ska få klargöranden och bättre kunna förstå ett annat partis ståndpunkter och positioner. Jag blir dock bara mer förvirrad efter att ha lyssnat på replikskiftet mellan ledamöterna Jonsson och Margareta Fransson.

Vad är det MP tycker i abortfrågan? Tycker Miljöpartiet att kvinnor i större utsträckning ska få bestämma över sina egna kroppar och att kvinnor är kapabla att fatta beslutet huruvida man ska utföra en abort i hemmet eller på ett sjukhus? Vilket besked är det som gäller? Det vore bra om ledamoten Fransson kunde förtydliga det.

Detta med hemabort är ingen helt ny företeelse. Många länder har redan förändrat lagstiftningen för att möjliggöra och öppna upp för detta. Vi ser det i Storbritannien, i Tyskland, i Australien och i USA, och statistik och vetenskap visar att det fungerar väl. Som sagt är det en väldigt bred yrkeskår i Sverige som efterlyser den här lagstiftningsförändringen.

Det handlar om att den svenska abortlagstiftningen är från 70-talet. Den medicinska utvecklingen har gått framåt. När lagen trädde i kraft 1975 var alla aborter kirurgiska. Nu är 90 procent medicinska. Därför behövs den här förändringen.

Jag hoppas att jag kan få ett förtydligande i den här frågan.

Anf. 99 Margareta Fransson (MP)

Fru talman! Jag känner att jag på mitt sätt ändå försökte förklara att det som skiljer mig och ledamoten Hultberg är ett kongressbeslut i den här frågan. Frågan ställdes också, vad jag har förstått, tidigare till en ledamot i socialutskottet.

Det har också kommit ny information som jag själv lyfte fram utifrån händelser i England som jag tror att man måste ta hänsyn till. Jag tycker personligen att man ska ha respekt för kvinnans kropp, men man ska också ha respekt för att det faktiskt kan tillstöta komplikationer, och situationer kan uppstå då du behöver den akuta vården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Vi vet från forskning som har gjorts här i Sverige att man inte riktigt har upplevt att man har fått den information om blödningar och smärta som man borde ha fått när man var där hemma och började fundera. Vi vet också att svårigheten har varit att ta den första tabletten. Den situationen har varit värre än själva fördrivandet av fostret.

Allt det här sammantaget tycker jag är viktigt att man beaktar innan man gör ett ställningstagande och bestämmer sig för vad som är det bästa att göra.

Anf. 100 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Vi är helt överens om att man noggrant måste säkerställa att kvinnor som gör abort i hemmet får erforderligt stöd och att man säkerställer att de har fått bra information inför aborten. Vi är väldigt tydliga i vårt ställningstagande om att det självklart ska vara en efterkonsultation.

Jag tycker dock att det är en viktig principiell fråga huruvida man tycker att beslutet ska vara kvinnans eller inte. Sedan behöver naturligtvis vi i detalj fundera över den exakta utformningen på ett så bra och säkert sätt som möjligt. De problem som ledamoten beskriver är inte enkom förknippade med hemabort utan i stor utsträckning med hur abort sker i Sverige i dag.

Låt mig passa på att ägna den sista minuten åt att vidga diskussionen till hälso- och sjukvårdspolitiken mer i stort. Jag har under hela mandatperioden försökt att förstå vad den miljöpartistiska hälso- och sjukvårdspolitiken går ut på, vad det är man vill, vilka förslag man har. Jag förstår att så länge Miljöpartiet har varit i regeringsställning, inte har varit tilldelad ansvarig minister, har man kommit i skuggan av det stora socialdemokratiska partiet. Men nu är Miljöpartiet fritt från regeringens bojor, kan uttala sig fritt och driva sin egen politik.

Men det kommer inga egna förslag. Det är helt tomt från Miljöpartiet om hur man vill korta köerna, förbättra tillgängligheten och utveckla hälso- och sjukvården. Det kom betydligt fler frågor från ledamoten Fransson i talarstolen än vad det kom svar från Miljöpartiet om vad man vill göra med de problem och utmaningar som svensk hälso- och sjukvård har. Jag ger ledamoten Fransson två minuter till att ge svar på vad Miljöpartiet vill med svensk hälso- och sjukvård. Hur ska de stora problemen med till exempel bristande tillgänglighet åtgärdas?

(Applåder)

Anf. 101 Margareta Fransson (MP)

Fru talman! Jag är tacksam för att ändå få några minuter. Jag vill också passa på att säga att samarbetet med Socialdemokraterna har fungerat väl.

Låt oss titta på tillgängligheten. Vi har i vårt valmanifest förslag på att det för vissa sjukdomar ska finnas en nationell kö. Exakt hur det ska gå till har jag inte svar på här och nu, men det kan vara ett exempel. Bristerna i tillgängligheten i dag, exempelvis kopplat till den uppskjutna vården, beror på att det saknas medarbetare på plats. Det gör att vi behöver jobba mycket med kompetensförsörjning, det vill säga locka sjuksköterskor - för att nämna en yrkeskategori - att vara kvar och vilja jobba.

Kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården m.m.

Jag tog upp tre exempel som vi ändå tror är bra och skulle kunna driva utvecklingen för svensk hälso- och sjukvård. En är ökade resurser. När jag får frågan om vad man egentligen får för sina skattepengar ska jag kunna säga att jag får en bra hälso- och sjukvård, men jag får också medarbetare som tycker att jobb inom hälso- och sjukvården är det bästa som finns, att det är ett drömyrke.

Jag sa att det är bra att vi satsar på kompetens nationellt på vårdområdet. Men jag är övertygad om att de behöver än mer resurser för att klara det uppdrag de har samt det uppdrag de eventuellt kommer att få via tillkännagivanden från riksdagen. Det handlar också om att hjälpa de regionala kompetensråden. Vi behöver nationellt understödja kompetensråden - spindeln i nätet. Det är otroligt viktigt. Här är även högskolor och universitet involverade.

Jag tror också mycket på att jobba noggrannare med det viktiga hälsofrämjande sjukdomsförebyggande arbetet med hjälp av en folkhälsolag.

Johan! Vi kan ta en kopp kaffe nu, och så kan vi fortsätta.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 april.)

Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete