Konstnärs- och musikfrågor

Herr talman! I betänkandet behandlas tio motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2007 om konstnärs- och musikfrågor. Åtta yrkanden kommer från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet vill ha en icke-diskriminerande och inkluderande scenkonst och långsiktiga bidrag till fria grupper. Vi vill att regeringen kommer med förslag till hur en bild- och formallians kan inrättas. Vi vill att regeringen förverkligar ett två år gammalt riksdagsbeslut om att upphovsmän till offentliga konstnärliga verk bör ha förhandlingsrätt när det gäller den individuella visningsersättningens storlek. Vidare vill Vänsterpartiet att fler musikgenrecentrum ska inrättas och att den musikaliska mångfalden stärks. Vi vill också ha en handlingsplan för folk- och världsmusik med syfte att de får ett förhållandevis rättmätigt utrymme. Vänsterpartiet kommer också med ett helt nytt förslag om att utarbeta en modell för ett samarbete mellan amatörer och professionella som ska kunna bli långsiktigt och bygga på jämlika villkor. Majoriteten bestående av alla partier utom Vänsterpartiet avstyrker dessa goda förslag. Herr talman! Det finns framför allt två förslag som jag är besviken över att de inte fått något stöd. Det ena berörs i reservation 2, Långsiktiga bidrag till fria grupper, vilken jag härmed yrkar bifall till. Här har alla utom Vänsterpartiet en stark tilltro till att regeringen "snarast återkommer till riksdagen och redovisar möjligheten till att knyta sådana bemyndiganden till anslag inom utgiftsområde 17". Det hade varit en styrka om kulturutskottet hade vågat göra ett tillkännagivande. Det skulle ha gett signaler om att kulturpolitiken är beredd att ta strid med finanspolitiken om att ge rimliga långsiktiga ekonomiska villkor för de fria grupperna. Ingen har väl undgått rapporteringen i medierna om hur konstnärliga ledare har fått ta privata lån och skuldsätta sina hem och hus för att kunna ha någon form av ekonomisk framförhållning. Jag tycker att det är ovärdigt i ett civiliserat samhälle att behandla kulturutövarna på detta sätt. Det andra förslaget berörs i reservation 3, Konstnärernas försörjning, vilken jag härmed yrkar bifall till. Det handlar om att bygga vidare på modellen med allianser som Teater-, Dans- och Musikallianserna. Det är svårt att motivera att ett helt konstområde ska lämnas utanför. Bild- och formkonstnärerna har länge varit en eftersatt grupp. Ingenting positivt har hänt för denna grupp sedan betänkandet Konstnärerna och trygghetssystemen presenterades. Däremot har försämringarna i villkoren för rätt till arbetslöshetsersättning drabbat samtliga som yrkesmässigt utövar konstnärlig verksamhet. Vänsterpartiet vill att regeringen ska få i uppdrag att återkomma med förslag till hur en bild- och formallians kan inrättas. Det har förekommit lokala försök med konstnärsallianser för bild- och formkonstnärer. Från dessa borde man kunna hämta erfarenheter av hur sådana kan utformas. Det är två reservationer som förtjänar ett brett stöd från riksdagens partier. Alla ni som förespråkar att kulturarbetare ska ha anständiga ekonomiska villkor är välkomna att rösta på reservationerna 2 och 3. Herr talman! Vänsterpartiet förslag på icke-diskriminerande scenkonst, konstnärernas försörjning, den individuella visningsersättningen och ett nytt musikgenrecentrum avstyrks med hänvisning bland annat till den pågående Kulturutredningen. Det är ganska symtomatiskt att vart och vartannat förslag som riksdagen ska behandla hamnar i ett vakuumliknande tillstånd: "Var god dröj" till nästa år, är ett återkommande tema i riksdagens kulturpolitiska debatter. Statens kulturpolitik går på sparlåga. Förutom "var god dröj" tills Kulturutredningen presenterar sitt förslag räknar regeringen upp kulturbudgeten på drygt 10 miljarder med 61 miljoner. De verksamheter som råkar tillhöra verksamheter som får pris- och löneomräkningar får en oanständigt låg uppräkning. Senast var den 0,78 procent. Jämför 0,78 procent med att lönerna generellt gått upp med 3,5 procent. Dessutom har man ett hyressystem som tar mer och mer av kulturverksamhetens pengar. Till den förra regeringens försvar kan sägas att den var beredd att se över systemet, men det är inte denna. Summan av kardemumman blir att kulturens ekonomiska villkor är anorektiska! Herr talman! I dag föreslår Teaterförbundet i en skrivelse till statsminister Fredrik Reinfeldt att han ska inrätta en departementsövergripande kriskommission för scenkonsten. De skriver att läget är så akut att det inte finns möjligheter att avvakta den sittande Kulturutredningen och andra utredningar som pågår inom området. De befarar att om inget görs kommer skador på scenkonstens infrastruktur att bli svåra att reparera i efterhand. En omfattande utslagning av högutbildade och kvalificerade kulturutövare står för dörren. Arbetsgivarparten, Svensk Scenkonst, har gett uttryck för liknande kritik. De vill att allianspartierna ska leva upp till de löften som man gav före valet såsom bland annat ökade anslag till den fria scenkonsten och att pensionsfrågan ska lösas. Jag vill ställa en enkel fråga till Olof Lavesson och Cecilia Wikström. Kommer ni att arbeta för att en kriskommission i enlighet med Teaterförbundets förslag inrättas? Herr talman! Avslutningsvis vill jag redogöra för Vänsterpartiets nya förslag om att hitta en modell för samarbetet mellan amatörer och professionella. Kulturutskottets svar blir: "Ett sådant samarbete bör i första hand byggas på frivillighetens princip utan pekpinnar och inblandning från statens sida." Herr talman! Ett sådant svar kallar jag för "god dag yxskaft". Man har helt enkelt valt att inte förstå vad vårt förslag går ut på. Under de senaste två tre decennierna har så kallade arbetarspel eller bygdespel framförts på olika håll i landet. Man kan nog kalla det för en folkrörelse där man med teaterns hjälp vårdat det gemensamma kulturarvet. Många människor har varit engagerade och involverade i att ta fram historiskt material som legat till grund för pjäsmanus. Man har samlat ihop pengar, sytt dräkter, byggt scenografi, repeterat etcetera. De föreställningar där professionella och amatörer samverkat har haft hög konstnärlig kvalitet. De har haft stor betydelse för självkänslan i de samhällen de kommit till. Kristina Nero skriver i sin doktorsavhandling från år 2005, På samma scen, om samarbetet mellan amatör- och yrkesteater utifrån exemplet Huskvarna, där Alf Henrikssons pjäs Bara tusen korta år uppfördes åren 1994-1996. Herr talman! Det är givetvis ofrånkomligt att yrkesskådespelare och amatörskådespelare har olika förutsättningar och villkor. Lagstadgade rättigheter och fackliga avtal gäller bara för yrkesfolk. Men om sommarteatrarna ska kunna leva vidare och utvecklas behövs det en modell som ger något positivt till proffsen och något positivt till amatörerna. Det finns en inbyggd stor risk att den professionella sidan exploaterar amatörerna. En viktig förutsättning i en modell som skapar bättre balans mellan de båda parterna är att amatörteaterns eldsjälar stöttas ekonomiskt lokalt, regionalt och nationellt. Här finns erfarenheter från Finland som skulle kunna tas till vara. Vänsterpartiet vill att regeringen tillsätter en arbetsgrupp som får till uppgift att ta fram en modell för samarbetet mellan yrkesverksamma scenkonstnärer och amatörer där båda parter kan delta på jämlika villkor. Jag yrkar därför bifall till reservation 7.

Herr talman! KrU11 är ett motionsbetänkande med motioner väckta under allmänna motionstiden år 2007. Egentligen är debatt överflödig eftersom i princip allt som tas upp i betänkandet bereds i departementet eller hänförs till Kulturutredningen. Det kommer inga propositioner från departementet. Det är svårt att ens utläsa en viljeinriktning inom kulturpolitiken från kulturministern utom på en punkt där ministern har varit väldigt tydlig. Hon har vid flera tillfällen och i debatter här i kammaren uttalat att regeringens och kulturministerns prioritering är skattesänkningar. Där har vi fått klart besked. Den prioriteringen har naturligtvis fått konsekvenser på kulturområdet runtom i vårt land. Dessutom finns det andra politiska beslut inom till exempel skattepolitik och trygghetsförsäkringar som gör att vi ser en verklighet med förändringar på kulturområdet där förutsättningarna för kulturinstitutioner och för kulturarbetarna att verka har förändrats - enligt min och Socialdemokraternas mening i negativ riktning. Övriga frågor på kulturområdet läggs alltså i utredningar, framför allt i den stora Kulturutredningen. Några har varit lite ironiska här i kammaren tidigare. Det finns ett teaterstycke som heter I väntan på Godot . Det vi upplever nu kanske är teaterstycket I väntan på vadå. Vi socialdemokrater har inga reservationer i betänkandet, men vi har två särskilda yttranden. Innan jag går in på dem vill jag säga något om Vänsterpartiets viktiga motion om långsiktiga bidrag till fria grupper. Den ändring som trädde i kraft 2007 har vållat fria grupper stora svårigheter att planera sin verksamhet. Det är hela utskottet väl medvetet om. Det är ytterst angeläget att regeringen så snabbt som möjligt återkommer med förslag på hur man ska lösa situationen. Herr talman! Vi socialdemokrater ser inte att kulturministern och regeringen tar jämställdhetsfrågorna på kulturområdet på allvar. Det tar vi upp i vårt särskilda yttrande tillsammans med mp. Den maktordning som råder i samhället som helhet återfinns naturligtvis också inom scenkonsten. Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet har konstaterat att kulturen är ett område med allvarliga jämställdhetsproblem. Kulturen ger unika möjligheter att uppnå mål som vi bland annat inom jämställdhetsområdet har beslutat om här i riksdagen. Inom kulturen finns nämligen uttrycksmöjligheter, och därmed också möjligheter att forma och förändra samhället. Det är möjligheter som måste tas till vara. Riksdagens mål, som jag hoppas att alla står fast vid, om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv får alltså extra bäring i kultursektorn. Jag brukar säga att kulturen är samhällets spjutspets in i framtiden. Jag tycker att det är ganska bra. Men då räcker det inte med att säga att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i verksamheten och att ge lite projektpengar. Herr talman! Vårt andra yttrande berör konstnärernas försörjning. Att konstnärer ska kunna basera sin försörjning på ersättning för utfört arbete är ett mål som vi alla strävar efter. Men vi vet också att verkligheten ser annorlunda ut. Det är få konstnärer som får full ersättning eller lön för sitt arbete. Det finns olika orsaker till detta. En är samhällets attityder - även attityden hos oss politiker. Det behövs en attitydförändring när det gäller att ekonomiskt värdera det konstnärliga arbetet. En viktig del i att visa på hur man värderar det konstnärliga arbetet är visningsersättningar - både de individuella och de statliga. Beslut i för konstnärerna viktiga frågor på det här området förhalas och blir liggande. Frågan om den individuella visningsersättningen har lagts fram i Kulturutredningen. Och vad har hänt med frågan om den statliga visningsersättningen? Har den också hamnat där? Jag hade en interpellationsdebatt med kulturministern tidigare. Då fick jag besked om att det skulle komma beslut om detta under hösten 2007, för då hade det utretts länge. Än har vi inte fått något besked. Och när återkommer regeringen med ett förslag utifrån Konstnärsnämndens rapport? Den bereds också i regeringen. Herr talman! Jag hoppas få besked i de här frågorna i debatten i dag. I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Nikos Papadopoulos, Göran Persson i Simrishamn, Leif Pettersson, Anneli Särnblad och Lars Wegendal (alla s).

Herr talman! I dag behandlar vi motionsyrkanden om konstnärs- och musikfrågor. Även om betänkandet i sig är ganska litet är det stora och principiella frågor som behandlas. Det finns tio motionsyrkanden i betänkandet. Samtliga yrkanden avstyrks. Det beror framför allt på att mycket av det som föreslås redan är under beredning i Regeringskansliet. I vissa fall är förslag på väg fram; i andra är frågorna föremål för utredning. Jag har därför svårt att känna igen mig i Anne Ludvigssons beskrivning av regeringen i allmänhet och av kulturpolitiken i synnerhet. Det var inte mycket som stämde överens med den känsla jag har för den borgerliga kulturpolitiken. Mycket har nämligen redan gjorts såväl av den här regeringen som av den förra, om sanningen ska fram. Vi kan vara snälla och dela ut en liten komplimang för det. Jag tänker särskilt uppehålla mig vid två områden i betänkandet, nämligen det om konstnärers villkor och sysselsättning samt jämställdhetsfrågorna. Det kan knappast ha undgått någon att en huvudlinje för alliansregeringen är arbetslinjen och sysselsättningen. Det gäller givetvis även kulturområdet. Därför har också mycket gjorts. En av de större satsningarna i kulturbudgeten har varit utbyggnaden av den så kallade alliansmodellen. 30 miljoner har tillförts för att de tidigare införda teater- och dansallianserna har kompletterats med en musikerallians. Dansalliansen har dessutom byggts ut. Avsikten med utbyggnaden har varit att utveckla matchning och arbetsförmedling samt att stimulera den konstnärliga utvecklingen. Jag skulle gärna se att vi framöver kan fortsätta utbyggnaden och att vi kan bygga ut de befintliga allianserna ytterligare. När det gäller bildkonsten har Konstnärsnämnden tidigare fått i uppdrag att fördjupa arbetet med att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala villkor. Utgångspunkten för detta har varit att öka kunskapen om trygghetssystemens utformning och bygga upp en stöd- och rådgivningsfunktion. Konstnärsnämnden har därefter fått i uppdrag att göra en fördjupad analys av konstnärernas föränderliga arbetsmarknad. Rapporten Konstnärerna i kulturpolitiken har överlämnats till departementet. Jag tycker att det är en värdefull och väl genomarbetad analys, och jag utgår från att synpunkterna kommer att vägas in redan i det kommande budgetarbetet. Mycket annat har dock genomförts, och håller på att genomföras, som direkt påverkar konstnärers och kulturskapares möjlighet till egen försörjning. En viktig diskussion är den om upphovsrätten. Den som är med och skapar ett konstnärligt verk har också rättigheter till ekonomisk utkomst av detta. Det handlar om vidareförsäljning, om offentlig visning och om utvecklingen på Internet med fildelningens negativa konsekvenser. Genom att stärka upphovsrätten stärker vi också konstnärers ekonomiska villkor. Det handlar också om att få fler att investera och bidra till ett växande kulturliv. Här finns tydliga direktiv till den pågående utredningen att beakta hur fler kan bidra ekonomiskt till kulturen och konsten och om hur sponsring kan utgöra ett komplement till de andra finansieringsformerna. Det pågår ett viktigt arbete med att minska byråkrati och krångliga regler för landets småföretagare. Även detta gagnar kulturskapare, som i många fall redan i dag bedriver sin verksamhet i företagsform. Företagande blir då en viktig grund för det konstnärliga arbetet och inte ett mål i sig. Slutligen ingår även i den kulturpolitiska utredningens uppdrag att pröva hur försörjningsmöjligheterna för kulturskapare kan främjas framöver. Alla kommer dock inte heller i framtiden att kunna försörja sig på sin konstnärliga verksamhet. I de fallen är det viktigt att regeringen tar frågan om karriärväxling eller kanske även karriärkomplettering på allvar. Här tycker jag att betydligt mer kan göras. Den här regeringen och även den tidigare har fattat en lång rad viktiga beslut för att öka jämställdheten inom kulturområdet. För 2006 fick samtliga myndigheter och institutioner ett förtydligat mål om att jämställdhetsperspektivet ska integreras i verksamheten. I mars 2004 tillsattes en kommitté för jämställdhet på scenkonstområdet som lämnade sitt betänkande Plats på scen till regeringen i april 2006. Där föreslås en rad insatser för hur en jämställd scenkonst ska kunna uppnås. I augusti 2007, alltså så sent som i höstas, aviserade kulturministern tillsammans med integrations- och jämställdhetsministern en gemensam satsning med bakgrund i utredningen Plats på scen . Regeringen har uppdragit åt Statens kulturråd att efter samråd med Konstnärsnämnden och Jämo göra en fördjupad analys av jämställdheten inom scenkonstområdet. Den ska förutom att fungera både som temperaturmätare och blåslampa vara en uppföljning av den kartläggning som finns i Plats på scen . Analysen ska belysa Kulturrådets bidragsfördelning och de yrkesmässiga villkoren för kvinnor och män inom olika konstformer. Uppdraget ska redovisas senast den 31 januari 2009, men en delrapport ska lämnas redan i vår - senast den 31 maj. Regeringen har dessutom uppdragit åt Statens kulturråd att stödja projekt som långsiktigt verkar för ökad jämställdhet inom scenkonstområdet och utöka stödet till Delegationen för fördelning av statsbidrag till kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt för att ytterligare stödja det pågående jämställdhetsarbetet inom kultursektorn. Det görs alltså en hel del. Det hade varit bra om Anne Ludvigsson och Siv Holma hade uppmärksammat även detta. De andra frågorna som behandlas i betänkandet är bland annat den individuella visningsersättningen, ett nytt musikgenrecentrum, samarbete mellan yrkesverksamma scenkonstnärer och amatörer, Opera på Skäret och Dalhalla. Jag har inte haft tid att beröra dem alla. Men de kanske återkommer i repliker. I två fall hänvisas till tidigare ställningstaganden, dels vad gäller behovet av fleråriga bemyndiganden, där ett arbete nu är i full gång för att analysera konsekvenserna av detta, dels när det gäller den individuella visningsersättningen, där det finns ett väldigt tydligt uppdrag till den pågående Kulturutredningen. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag ska uppehålla mig vid de frågor som vi har behandlat i våra yttranden, nämligen jämställdheten och konstnärernas situation. Jag vill fråga Olof Lavesson om Olof Lavesson ser de strukturella maktordningarna mellan kvinnor och män som finns i samhället och att de också finns inom kulturområdet. Ser Olof Lavesson att kulturområdet har unika möjligheter att faktiskt påverka samhället i den riktning som jag hoppas att vi alla vill att samhället ska gå mot, nämligen ett jämställt samhälle där män och kvinnor har lika villkor? Då kanske det behövs mer fördjupad analys av vad som behöver göras och också noggranna uppföljningar av vad som sker. Vi vet att det är lätt att skriva ned saker på ett papper, men att sedan verkligen se till att det genomförs är svårare. Enligt min kunskap och åsikt skiljer sig inte kulturområdet från samhället i övrigt. Då vet vi att det är så svårt med förändringar.

Herr talman! Jag delar Anne Ludvigssons analys, att det finns stora strukturella problem i samhället i dag. Kulturområdet skiljer sig inte från det, men kulturområdet speglar vårt samhälle. Kulturen kan dessutom, tror jag, påverka långt utanför sitt eget område genom att spegla, berätta om, ifrågasätta och försöka se saker ur ett annat perspektiv. Anne Ludvigsson efterlyser en fördjupad analys. Jag kan bara konstatera att det mesta av det Anne Ludvigsson föreslår delar jag uppfattning om. Det görs ju faktiskt. Under 2007-2009 avsätts 3 miljoner till jämställdhetssatsningar och projekt inom främst scenkonstområdet. Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och JämO har fått i uppdrag att gemensamt redovisa precis den fördjupade analys av jämställdheten som Anne Ludvigsson efterlyser. Till Delegationen för fördelning av statsbidrag till kvinnors organisering avsätts, som jag nämnde, 3 miljoner kronor under en treårsperiod för jämställdhetsprojekt just inom kultursektorn. I direktivet till Kulturutredningen har regeringen framhållit att jämställdhet ska vara en central fråga för kulturpolitiken och att utredningen särskilt ska väga in vad Orkesterutredningen har anfört om orkestrarnas ansvar för jämställdhet. Som tillägg ska jag säga att det som redan görs, som ligger utanför kulturområdet men som berör kulturområdet, handlar om barnomsorgen till exempel. Jag har tidigare både motionerat och talat här om vikten av rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det fortsätter jag tycka är en viktig fråga. Det handlar om en delad rätt och ett delat ansvar att vara hemma med sina barn. Här har vi lagt fram förslag om en jämställdhetsbonus som är viktig även på kulturområdet. Det handlar om uttag av föräldrapenning, löneskillnader på arbetsmarknaden, om ett breddat ledarskap och också om att kunna påverka sin arbetssituation. Detta gäller på kulturområdet precis som överallt annars. Jag delar Anne Ludvigssons uppfattning. Det är viktiga frågor och dem tänker jag fortsätta att jobba med.

Herr talman! Tack för svaret! Jag kan ju se att vi i flera frågor delar uppfattning. Men då kommer min fråga: Har Olof Lavesson regeringen och kulturministern med sig? FN:s kvinnokommitté utvärderar varje år regeringens arbete när det gäller jämställdhet, och där påpekar man just att den här regeringen inte ser maktordningen mellan könen på en strukturell nivå. Det får man väldig kritik för. Kämpa på, Olof! Det blir bra. Nästa fråga fick jag inte riktigt svar på. Vilken är den moderatledda regeringens inställning just till den individuella visningsersättningen och den statliga visningsersättningen? Det ingår i utredningen, men det måste ändå finnas någon viljeinriktning. Tycker man att det här är viktigt? Vill man verkligen kämpa för att det ska bli bättre på det här området? Det görs ju ingenting, och det görs en rad försämringar. Jag vill påtala en försämring som har blivit tydlig med den moderatledda regeringens bostadspolitik här i Stockholm. Utförsäljningen av allmännyttan gör att konstnärerna inte har råd att ha kvar sina ateljéer. Det här kan komma på flera områden i landet. Jag skulle vilja att Olof Lavesson gör några reflexioner över de här båda frågorna också.

Herr talman! Det är ibland lite svårt att hänga med i det här. Görs det ingenting eller görs det försämringar? Ena dagen är det katastrof, nästa dag händer ingenting alls. Men vi försöker ändå svara på Anne Ludvigssons frågor här. Har jag regeringen bakom mig i mitt engagemang i jämställdhetsarbetet? Då är du inne på verklighetsbeskrivningen igen. Allt det jag nämnde i mitt anförande och i min första replik till Anne Ludvigsson är faktiskt saker som regeringen gör och regeringen driver. Det är absolut någonting som är viktigt. Men ansvaret för situationen som den ser ut i dag tror jag att vi alla delar. Det är faktiskt så att Anne Ludvigssons parti har suttit vid makten ganska många år tillbaka i tiden. När det gäller åtgärderna tror jag nog att jag har regeringen bakom mig. När det sedan gäller den individuella visningsersättningen finns det ett tidigare ställningstagande, både i utskottet och i riksdagen. Det har regeringen sagt att Kulturutredningen måste väga mot de andra insatser som kan göras på området. Jag tycker inte att det är rimligt att föregå det i dag. Därför har jag inget rakt svar till Anne Ludvigsson om var jag ställer mig i den exakta frågan. Men jag tycker att det är bra att det utreds, och jag står givetvis bakom det tillkännagivande som utskottet tidigare har gjort.

Herr talman! Jag ställde i mitt anförande en fråga till Olof Lavesson om förslaget från Teaterförbundet att inrätta en departementsövergripande kriskommission. Kommer du att arbeta för att en kriskommission i enlighet med Teaterförbundets förslag inrättas? Sedan beskriver Olof Lavesson att det har hänt en massa positiva saker inom det här området. Men Teaterförbundet och Svensk Scenkonst efterfrågar ju, båda på var sitt sätt, att allianspartierna ska uppfylla sina vallöften. Hur kommer det att bli så småningom? Det tycker jag är intressant. Sedan, herr talman, uttryckte Olof Lavesson en viss besvikelse över att Vänsterpartiet inte hade uppmärksammat de saker som alliansregeringen har gjort på jämställdhetens område. Då vill jag bara säga att jag har uppmärksammat dem. De står i utskottets ställningstagande. Det som är problemet är ju att det är lätt att skriva att jämställdhetsdimensionen är viktig. Det som är problemet är att man inte utvärderar hur det går. Man följer inte upp om de förslag som man har lagt fram har gett avsedd effekt. Jag är starkt kritisk till att inte så har gjorts. Man kan titta tillbaka flera år före den nya regeringens regeringsperiod - det vore väl någonting att ta efter.

Herr talman! När det gäller att hålla vallöften kan nog ingen tveka om att den här regeringen faktiskt ganska konsekvent har gjort exakt det man sade i valrörelsen att man skulle göra. Sedan är det inte alla som tycker att det är bra politik, och alla röstade inte på alliansen. Jag har full förståelse för att de inte tycker att det är bra nu heller. Jag kan också konstatera att efter hand som man ser effekterna av den förda politiken börjar jag alltmer känna att man lättare får arbete och mer pengar i plånboken, att skolorna blir bättre etcetera. Jag är inte så oroad för vallöftena. Siv Holma ställde en fråga till mig i sitt anförande, och jag ska gärna svara på den. Är jag beredd att verka för en sådan kriskommission? Nu har jag inte sett Teaterförbundets utspel, och jag har inte läst rapporten. Jag har stor respekt för det sätt förbundet arbetar med sina frågor, men någon kriskommission är jag inte beredd att medverka till i dag. Det är jag av den enkla anledningen att jag inte förstår vad den skulle tillföra. Varför behövs fler organ som sitter över och mellan departement som ska arbeta med dessa frågor? Det är ett ansvar som respektive departement kan ta ändå. Jag är emot att skapa nya organ utan tydliga mandat, tydlig ansvarsfördelning och tydlig beslutskompetens. Det är precis det som jag pratade om tidigare i debatten i dag - när orden helt plötsligt blir viktigare än handlingen. Nej, jag är spontant inte positivt inställd till en sådan kommission. Däremot vill jag gärna ta del av de argument Teaterförbundet har bakom kravet. Siv Holma efterlyser en utvärdering i fråga om jämställdhet. Jag är glad för det erkännande Siv Holma gör för den aktiva jämställdhetspolitik som nu bedrivs av regeringen. Det gäller det som nu är en genomgripande och fördjupad analys och som det har avsatts stora resurser för. För mig inbegriper ordet analys att man också tittar på vad som har gjorts och vilka effekter det har fått. Jag utgår från att det kommer att finnas med i analysen.

Herr talman! Jag har läst Teaterförbundets papper och pressmeddelanden i frågan. Anledningen till att förbundet talar om en departementsövergripande historia är att det är Finansdepartementet som har ansvar för pensionsfrågorna. Arbetsmarknadsdepartementet har ansvar för arbetsmarknadsfrågorna och systemet för arbetslöshetsersättning, med tanke på den särpräglade arbetsmarknad som kulturarbetarna arbetar inom. När det gäller Kulturdepartementet handlar det om anslagsnivåerna. När det gäller de fria grupperna har inte förstärkningarna som vallöftena gick ut på förverkligats. Pensionerna är inte klara. Jag har inte noterat några arbetsmarknadspolitiska frågor som har varit till gagn för den särpräglade kulturarbetsmarknaden. Jag ska gå över till nästa ämne, nämligen jämställdhet. Det fanns en djuplodande analys av jämställdheten inom scenkonsten i utredningen Plats på scen . Ibland blir jag lite orolig över detta analyserande. Man behöver se över de åtgärder som man har beslutat om. Fick de avsedd effekt? Annars riskerar sådana åtgärder att bara bli läpparnas bekännelse: Oj! Nu ska det vara ett jämställdhetsperspektiv! När allt har gjorts slängs det med, och det låter tjusigt. Jag välkomnar naturligtvis alla positiva åtgärder, även de från alliansregeringens sida när det gäller jämställdheten. Det är helt i sin ordning.

Herr talman! Det är inte obekant att vi jobbar med många departement när det gäller arbetsmarknadspolitik, pensionsfrågor och annat. Det är inte heller helt unikt för kulturområdet att det är så. Jag är fortfarande skeptisk till att utse nya organ som inte har en tydlig beslutskompetens eller ansvarsfördelning när vi faktiskt har ett bra organ som heter Sveriges regering och är organiserat i departement. Jag tror inte att kulturen tjänar på att lyftas ut ytterligare vid sidan om. Tvärtom borde kulturen få en viktigare roll och funktion i de departement som redan finns. Siv Holma, liksom andra debattörer, har oroat sig mycket för den specifika situationen på kulturarbetsmarknaden. Vi kan vända på detta och se på vad som egentligen har hänt. Om vi tittar på de siffror som Kulturarbetsförmedlingen presenterar kan vi se att antalet lediga platser under 2007 ökade med 30 procent. Många har fått arbete. De senaste två åren har efterfrågan på kulturtjänster ökat med ca 5 000 till 6 000 arbetstillfällen. Det totala antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen Kultur har minskat kraftigt under 2007. Det har varit en nedgång med 2 200 arbetssökande till november. Arbetslösheten har minskat kraftigt totalt på kulturområdet. Det är en nedgång med 20 procent mot 18 procent inom hela Arbetsförmedlingen. Utvecklingen med allt fler egenföretagare i kulturområdet håller i sig. Ökningen har varit kraftig under 2007. Enligt Kultur AF:s prognos ligger nytillskottet av egenföretagare på ca 5 000 per år inom sektorn. Man kan också konstatera att när det gäller kultursektorn är antalet egenföretagare per utrikes födda fler än de svenskfödda, vilket också är intressant. Det är alltså de små företagen som växer, och det är inom småföretagen som jobben ökar. Tillskotten av sysselsatta inom kultursektorn utgörs främst av egenföretagarna. För mig är detta inte negativa siffror. Det är Kulturarbetsförmedlingens siffror. Det visar på att åtminstone någonting går i rätt riktning. (Applåder)

Herr talman! Sverige ska bli en världsledande kunskapsnation. Det är inte bara en folkpartistisk paroll utan den skriver nog de allra flesta partier gärna under, i synnerhet allianspartierna. Vi hör nästan dagligen experter argumentera för att vi måste satsa på kunskap och forskning. Men frågan infinner sig om vi värderar all kunskap lika. Vi är nog alla överens om att en stamcellsforskare utgör något av kunskapssamhällets spjutspets. Men vad anser vi om den violinist som har utbildat sig och fortbildat sig i hela sitt liv, som förmedlar musikhistoriens vingslag på sitt instrument och för det musikaliska arvet vidare till kommande generationer? Jag menar att hon genom sin kreativitet och kunskap är en garant för att centrala värden i vår kultur och vårt samhälle ska leva vidare. Men får hon samhällets erkännande för att hon är en del av kunskapssamhällets spjutspets? Den här frågan kan även ställas gällande en bildkonstnär, som i fem-sju år har utbildat sig akademiskt och knappast kan försörja sig eller hitta en utkomst. Det här har varit verkligheten under en följd av år, men nu händer det saker. Hur har det blivit så att konstnärer och musiker, som tillhör de mest kreativa och professionella människor vi har i vårt land, under decennier inte har fått erkännande som kunskapssamhällets spjutspetsbärare? Jag vill, herr talman, slå fast här i kammaren att grunden för regeringens kulturpolitiska utredning, som häcklas av flera här i kammaren och är ledd av Eva Swartz, är att kulturen ska få en mer framskjuten roll i samhället. Kulturskaparna ska få äga sina verk och kunna leva på sina löner. Det är detta som är själva fundamentet för utredningen. På 2000-talet kan inte några av de mest kunskapsintensiva yrkesgrupperna marginaliseras i samhället. Vi har under Socialdemokraternas tolv år vid makten sett hur konstnärer och musiker behandlats som en andra rangens professionellt yrkesverksamma. De har varit hänvisade till bidrag. Om Socialdemokraterna hade glömt bort arbetslinjen i den allmänna arbetsmarknadspolitiken var det ingenting jämfört med hur kulturskaparna behandlades. Ett fullständigt absurt system byggdes upp där skådespelare, dansare och bildkonstnärer var arbetslösa på papperet men berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. Många repeterade på a-kassa. Hyran och maten betalades med lön från helt annan verksamhet. Nu bryts detta, och vi går från bidragsberoende till egen försörjning. Jag behöver inte upprepa de siffror som min kollega i alliansen Olof Lavesson har redogjort för i kammaren. Teateralliansen, Dansalliansen och Musikalliansen har viktiga funktioner att fylla genom att erbjuda ett slags tredje anställningsform. Här har vi satsat sammanlagt 30 miljoner kronor för 2008 för att bygga ut alliansmodellen för musiker och dansare. Teater- och Dansallianserna kommer att kompletteras med Musikalliansen, vilket jag verkligen välkomnar. Det västerländska musikaliska kulturarbetet måste säkerställas också för morgondagen. Avsikten är att matcha kunskap via Arbetsförmedlingen och på så sätt stimulera den konstnärliga utvecklingen på området. Herr talman! I dag hör vi allt fler som vill inskränka konstnärernas och musikernas rätt till ersättning för sitt skapande. Det kallas nedladdning och fildelning. Det är illegalt när det saluförs otillbörligt. Självklart måste såväl kulturpolitiken som musik- och filmindustrin anpassa sig efter sin tid och efter den tekniska utvecklingen, men vi får inte tumma på äganderätten. Det finns en stark längtan hos musiker, stora och små skivbolag och andra aktörer inom branschen att vara med och diskutera hur upphovsrätten ska försvaras nu när var och varannan tonåring laddar ned musik, film, böcker eller bilder, lagligt eller olagligt, från Internet. För alliansen och för Folkpartiet är det givetvis centralt att upphovsrätten regleras och att den säkerställs. Rätten att äga sina verk är central. Den kulturpolitiska översynen ska se över hur man kan främja ekonomiska villkor för dem som arbetar som kulturskapare, exempelvis den violinist eller den bildkonstnär som jag inledde med. Vi måste se till att de professionellt arbetande kulturskaparna kan leva bättre och få bättre försörjningsvillkor. Här finns utredningen, och det finns många förslag som bereds i Regeringskansliet och som vi har hört om tidigare. Konstens utveckling och fördjupning är beroende av de professionella kulturskaparna. Deras yrkesverksamhet gynnar oss alla och leder till att vi får vara delar av det ständigt förnyade kulturarv som består av både tidigare generationers insatser och nyskapandet, professionellt och konstnärligt, i vår tid. Därför måste kvalitet upprättas också i kulturpolitiken och de konstnärliga yrkesutövarna få bättre arbetsvillkor. Det gäller såväl dem som arbetar inom institutionerna som de fria grupperna och enskilda kulturskapare och konstnärer. Varför, herr talman? Jo, därför att de alla ger oss verktyg för både språk och drömmar utan vilka livet skulle bli mycket tomt och torftigt.

Herr talman! Miljöpartiet har ett särskilt yttrande i betänkandet där vi tar upp vikten av jämställdhet och integrering inom kulturområdet och scenkonsten. Det finns egentligen inte i dag något öppet motstånd mot jämställdhet i samhället. I princip alla människor vill att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma möjligheter och kunna göra egna individuella val i livet. Därför finns det egentligen inget problem för oss politiker att sätta upp en massa mål och göra fina handlingsplaner. Egentligen vill vi ju samma sak - få ett samhälle där varje individ själv får bestämma sina val. Vad är då problemet? Varför är det så svårt att bryta det könssegregerade samhället? Varför är det svårt att få in män på kvinnliga domäner och kvinnor på de manliga domänerna? Jo, jämställdhet är en fråga som väcker många känslor. Insikten om att människor sorteras efter kön och att det är en bärande ordning i samhället kan utmana. Att vi alla dessutom är med och upprätthåller det känns ibland lite obekvämt. Ska vi uppnå ett jämställt samhälle måste vi våga utmana de rådande strukturerna. Dessa strukturer byggs upp och upprätthålls av våra värderingar, våra attityder och framför allt våra föreställningar om kön och om vad som anses vara kvinnligt och manligt. Det är naturligtvis svårt, och därför finns det fortfarande ett dolt motstånd mot förändringar. Det måste vi hantera. Herr talman! Utifrån denna insikt förstår man att det behövs krafttag. Projekttidens epok är förbi. Ska vi uppnå verklig jämställdhet måste vi jobba systematiskt och kontinuerligt i den ordinarie verksamheten. Detta förändringsarbete är inte enkelt att göra. Som utredningen om stöd för jämställdhetsintegrering kom fram till: Att utmana och ifrågasätta den rådande ordningen skapar motstånd, som allt annat förändringsarbete. Utredningen pekar på att det behövs inte bara metoder och verktyg utan också kunskap och möjlighet till förståelse för hur strategier för förändring kan tillämpas. Utskottet hänvisar i betänkandet till de 3 miljoner man satsar för att främja jämställdhet inom scenkonstområdet. Det kan låta ganska bra. Men vad händer när projektet är slut? Utskottet hänvisar till regleringsbrev eller motsvarande dokument som innebär att jämställdhets- och mångfaldsperspektivet ska integreras i verksamheten. Då undrar jag: Vilket stöd får myndigheterna för att genomföra detta förändringsarbete? Till Olof Lavesson vill jag säga att det som han räknar upp låter väldigt bra, men det kommer tyvärr inte att förändra den syn vi har om det manliga och det kvinnliga. Vi kommer inte att få det integrerade samhället, därför att vi vet att projekten inte är någonting som vi jobbar med i den ordinarie verksamheten. Vi har många års erfarenhet, och det är just det som utredningen pekar på. Ska vi få till en förändring måste vi jobba med det dagligen. Och för att kunna jobba med det dagligen måste personalen också ha stöd. Analysera har vi gjort - vi vet vad som behövs. Vi behöver komma i gång med handling.