Kretslopp, återvinning m.m.

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 4. Jag står givetvis också bakom våra andra reservationer - 2, 3 och 5. En avreglering av avfallsmarknaden medför stora risker gällande hushållsavfall då den går stick i stäv med ökad miljöhänsyn. Riskerna med regeringens avregleringsförslag är att vi får minskade incitament till kommunala initiativ, fler transporter, högre kostnader för medborgare och en minskad miljöhänsyn. Det är en uppfattning som också Naturvårdsverket står bakom, om jag har läst rätt. Finns det egentligen några som helst skäl till att avreglera avfallsmarknaden mer än rent ideologiska? Jag tror att priset för ett rent ideologiskt ställningstagande i så fall kan komma att bli otroligt högt. Fru talman! Jag tycker att majoriteten ska ta sig en ordentlig funderare på vad man vill åstadkomma med en avreglering av avfallsmarknaden och vilket det totala resultatet blir i förlängningen. Sverige är ett av de bästa länderna i världen när det gäller pantning av burkar och petflaskor. Miljövinsterna är stora. Nio av tio burkar och flaskor återvinns, vilket är mycket bra. De flesta kanske ändå inte tänker på att de 10 procent som inte återvinns blir en mycket stor mängd burkar och flaskor om man ser till det antal som slängs i naturen. Den stora mängd aluminiumburkar som transporteras mellan EU-länder hamnar även den ofta i soporna eller i vår natur. Detta gör det självklart att Sverige ska arbeta för ett gemensamt pantsystem i Europa. När man läser den borgerliga majoritetens texter får man intryck av att det finns många, många hinder för ett gemensamt pantsystem. Det är svårt, och det kostar pengar. Men det är nog i första hand en fråga om vilja, tror jag. Fru talman! Sverige, som är ett av världens bästa länder när det gäller pantning av burkar och flaskor, måste kliva fram och ta ett tydligt initiativ när det gäller att skapa ett gemensamt pantsystem i Europa. Det finns ingen anledning att vänta och kanske göra i morgon vad vi skulle kunna göra i dag i denna viktiga fråga. Här krävs politisk handlingskraft. Dumpning av elavfall i utvecklingsländer är ett stort problem. Avfallet som dumpas i utvecklingsländer utges för att vara produkter som kan återanvändas. Men de är i själva verket oanvändbara. När fattiga människor, inte sällan barn, plockar sönder produkter för att ta till vara på värdefulla metaller görs det utan kännedom om riskerna med de farliga ämnen som frigörs i samband med att man monterar isär saker. Den dumpning av elavfall som görs bara för att hålla kostnaderna nere måste därför stoppas. Fru talman! Sverige bör agera för strängare kontroller och inspektionskrav för att motverka att elavfall utan andrahandsvärde skeppas till utvecklingsländer för att monteras isär. Sverige kan inte stillatigande och fullt medvetet utsätta barn i utvecklingsländer för de stora risker som dumpningen av elavfall utgör. Här krävs det också politisk handlingskraft. Läkemedelsrester i våra vatten är svåra att spåra, men olika hormonpreparat och antibiotika upptäcks i utflöden från bland annat sjukhus och reningsverk. Vissa läkemedelsrester kan orsaka skador på fisk, vilket gör att vi skyndsamt bör agera för att motverka detta problem. Det finns i dag reningstekniker som avskiljer de flesta ämnen, men metoderna är dyrbara. Från Socialdemokraterna vill vi därför satsa på förebyggande arbete som förhindrar spridningen av läkemedel i våra vattendrag. Vi vill givetvis också fortsätta med försök och forskning för att ta fram de bästa reningsteknikerna. Fru talman! Majoriteten vill tydligen avvakta lite grann. (Applåder)

Fru talman! Debatten om kretslopp och återvinning gäller motioner från allmänna motionstiden i höstas. Det handlar bland annat om biologiskt avfall, pant för dryckesförpackningar, export av elavfall och kemikalielagstiftningen. Jag vill inledningsvis ta upp två reservationer från Vänsterpartiets sida som berör biologiskt avfall på olika sätt. Eftersom det biologiska avfallet alltmer ses som en resurs ur vilken man kan utvinna biogas och kompost, till exempel, är det viktigt att hantera avfallet så att det kommer till största möjliga nytta. Från Vänsterpartiets sida har vi i den första reservationen föreslagit att en utredning tillsätts med uppdrag att föreslå hur staten kan stimulera utsortering av matavfall. Enligt EU:s nya avfallsdirektiv ska insamling av biologiskt avfall främjas. Det finns ett svenskt nationellt mål som till 2010 skulle innebära att 35 procent av det organiska avfallet ska utsorteras och rötas eller komposteras. Men i dag är det en mindre andel, bara drygt 5 procent, som faktiskt sorteras ut. Målet verkar vara svårt att nå på kort sikt. För att öka andelen insamlat organiskt material måste satsningar göras inom mottagning och förbehandling av avfall, så att det sedan kan användas till rötning och kompostering eller malas till slam genom en avfallskvarn. Rötning och slam kan i sin tur ge biogas. Slammet från avfallskvarnar kan även återföras till jordbruksmarken på samma sätt som jord från komposter. I betänkandet hänvisas bland annat till den miljömålsproposition som nu lagts fram. Men vi som har läst miljömålspropositionen kan ju konstatera att den inte innehåller några nya konkreta åtgärder. Den har fokus mest på en omorganisering av miljömålsarbetet. I praktiken skjuter man frågorna om etappmål och åtgärder framför sig. Till själva debatten om miljömålspropositionen ska vi återkomma, naturligtvis, men jag kan i alla fall konstatera att den inte ger något nytt vad gäller insamling av biologiskt avfall. Som vanligt när det gäller motionsyrkanden hänvisas till pågående utredningsarbeten. Bland annat har Statens energimyndighet i samråd med Statens jordbruksverk och Naturvårdsverket ett uppdrag att utveckla en sektorsövergripande långsiktig strategi och föreslå åtgärder som bidrar till ökad användning av biogas. I en lägesrapport för en månad sedan anfördes att för storskaliga anläggningar inom avlopps- och avfallssektorn kan insatser vara viktiga för att öka produktionen av biogas. Det kan göras till exempel genom rötning av avloppsslam, livsmedelsindustrins avfall och matavfall från storkök, butiker och restauranger och naturligtvis från hushåll. Det skulle kunna innebära att man sluter kretsloppet av näring i samhället, vilket naturligtvis är en viktig grundläggande princip. I delar av landet med goda förutsättningar - stor andel åkermark och förekomst av livsmedelsindustri - bedömer man att mer än 35 procent av matavfallet kan samlas in för biologisk behandling. Utredningen föreslår också mer forskning om användning av rötresterna för spridning på åkermark, liksom informationsinsatser etcetera. Det ska komma en slutrapport om någon månad. Vi får väl se vad den innehåller och vad regeringen kommer att föreslå. I avvaktan på konkreta åtgärder kvarstår jag vid vår reservation om förslag på statliga stimulanser - inte bara utredningar - men jag avstår för tids vinnande från att yrka bifall till den. Det biologiska avfallet är som sagt en viktig resurs som kan ge biogas som kan ersätta bensin som bilbränsle. En fråga som är av stor praktisk betydelse för att möjliggöra en effektiv användning av detta avfall är hur hushållsavfallet från verksamheter som storkök, restauranger och livsmedelsaffärer ska omhändertas. I dag tar kommunerna hand om detta avfall, eftersom det är av samma karaktär som avfallet från hushåll, vilket ger dessa, det vill säga kommunerna, underlag för de stora investeringar som krävs för att kunna röta avfallet till biogas och rötningsrester. I en regeringspromemoria föreslås dock att den som bedriver en yrkesmässig verksamhet ges en möjlighet att under vissa förutsättningar lämna hushållsavfall till någon annan än kommunen eller den som kommunen har anlitat. Promemorian är nu under beredning i Regeringskansliet. Jag och Vänsterpartiet anser att en eventuell avreglering av avfallsmarknaden på detta sätt kan medföra stora problem och att den går stick i stäv med ambitionerna om ökad miljöhänsyn. Naturvårdsverket har, som vi tidigare har hört, påpekat riskerna med avregleringsförslaget eftersom det leder till minskade incitament till kommunala initiativ och minskade möjligheter att få storskaliga fördelar när det gäller anläggning av rötningsanläggningar. Eftersom en alternativ utförare också måste skicka runt sina bilar för att samla in hushållsavfallet blir det bilar från olika insamlare som åker runt i samma område. Några samlar in från hushåll och andra från storkök och restauranger. Vi kan räkna med högre avgifter för medborgarna och totalt sett minskad miljöhänsyn. Naturvårdsverket har framfört en lång rad tunga argument mot förslaget i regeringspromemorian. Nu har det ännu inte kommit något förslag från regeringen, och det finns fortfarande tid för regeringen att tänka över frågan. I avvaktan på detta yrkar jag bifall till reservation 2. Fru talman! Den växande kemikalieanvändningen i vårt samhälle är ett stort problem. Vi har ofullständig kunskap om effekter av dessa medel, särskilt kombinationseffekter eller vad man brukar kalla cocktaileffekter. Det finns ju forskarrapporter som kan redovisa att små barn har upp till 200 främmande kemikalier i blodet, alltifrån ämnen som ingår i plast till växtbekämpningsmedel, möbler, tvättmedel, läkemedel och så vidare. Enligt SCB slog försäljningen av bekämpningsmedel alla rekord under 2008. Även användningen av svampmedel har ökat rekordartat. Osäkerheten om riskerna med många kemikalier är som sagt stor. Det är mindre än 5 procent av de drygt 100 000 kemikalier som finns på den europeiska marknaden i dag som har testats. Därför är det av största vikt att substitutionsprincipen följs i alla lägen, så att farliga kemikalier ersätts med säkrare alternativ om sådana finns. Konsumenter och alla som arbetar med kemikalier måste ha bästa möjliga kunskap och information. Nu är kemikalielagstiftningen, som påpekas i betänkandet, helt harmoniserad i EU, och Sverige kan därmed inte ha strängare regler. Vänsterpartiet beklagar detta. EU:s regelverk bör vara ett golv, inte ett tak, och vi anser att Sverige bör verka för att enskilda EU-länder ska tillåtas gå längre än EU i sin nationella kemikalielagstiftning. Detta har vi uttryckt i reservation 7, som jag naturligtvis står bakom men som jag för tids vinnande inte yrkar bifall till i dag.

Fru talman! Jag ska inte bli så långrandig i den här diskussionen, men jag ska ta upp några reservationstexter och prata lite om dem. Det handlar om kretslopp och återvinning, och det är miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 16. Också här behandlas en massa motioner från allmänna motionstiden. Jag tänkte ta upp detta med pant på dryckesförpackningar, där vi i reservationen säger att ett gemensamt EU-system skulle kunna vara en lösning. Som Kommerskollegium har framhållit skulle man kunna börja med ett gemensamt system i de nordiska länderna. Tydligen jobbar Nordiska rådet ganska mycket med den här frågan, vilket är positivt. Sedan står det egentligen inte mer om saken, och man undrar lite om frågan lever på riktigt. Någonstans bör man ju börja. En miljard burkar privatimporteras till de nordiska länderna varje år. Även om vi i Sverige är duktiga på att få tillbaka våra egna burkar i systemen är det just detta som är ett problem. I huvudsak handlar det om burkar från Estland och Tyskland. Jag tycker att reservationen är relevant. Där finns förslag om att gå vidare med denna fråga. På s. 11 i betänkandet står faktiskt att det inom EU enligt Naturvårdsverket för närvarande inte pågår något arbete gällande gemensam pant för samtliga EU-länder. När vi gick med i EU tyckte jag att det här var en självklar sak. Nog borde vi kunna ha ett gemensamt system även när det gäller detta, när vi nu ska jobba tillsammans och göra bra saker för miljön? Det är nu rätt många år sedan, faktiskt. Det skulle nog gå att fortsätta driva detta, tycker jag. Jag tar också upp detta med export av elavfall. I betänkandet nämns flera åtgärder som pågår och flera åtgärder som ska bli skärpta. Det är ju bra. Men jag tror ändå att vi är lite naiva om vi tror att vi gör tillräckligt. I den här reservationen finns det en hänvisning till en rapport som Greenpeace har gjort. Och för två år sedan, när jag var på en global konferens, träffade jag själv människor från Sydafrika som ganska upprört berättade om den verksamhet som pågår. Det är export, bland annat till Sydafrika, av teknikprylar som egentligen är uttjänta. De exporteras inte alltid som avfall utan ibland som fullt fungerande dataapparater. Detta pågår på ett sätt som gör att man faktiskt blir lite orolig. Reservationen handlar om att Sverige bör agera starkare inom EU för strängare kontroller och inspektionskrav i hamnar med mera. Jag tycker att det är relevant att lyfta fram den. Vi vet ju att det inte löser någonting att flytta problem. En annan reservation handlar om miljöeffekter av läkemedel. Jag tror att det är lite av en tickande miljöbomb. Reningsverken är inte anpassade för att ta emot läkemedel. De passerar oftast utan att brytas ned. Konsumtionen av läkemedel ökar hela tiden. Och läkemedel kan i dag inte förbjudas på grund av miljöpåverkan. Men i betänkandet påpekas det att man ska se över EU-regler för godkännande av läkemedel. Man kanske kan få in några bra saker där. Forskning pågår också. Men ytterligare krav kostar, som alltid. Jag hoppas att det inte ska bli en bromskloss när det gäller att skydda de vattenlevande organismerna från att skadas. Och jag hoppas inte att detta ska göra att man skickar problemen in i framtiden eller att man inte vill göra någonting alls när vi står inför fakta. I dag drabbas både djur och människor, på grund av läkemedel och hormonstörande ämnen som sipprar ut i våra vattendrag och i vår miljö, av effekter som man under en lång tid har varnat för. Och nu har man ringat in än mer kunskap om detta. Vi ska inte bara, som i betänkandet, se det här som något som man ska komma överens om i ett stort perspektiv. Det är jättebra om vi har en harmoniserad lagstiftning runt det hela. Det är jättebra om företagen frivilligt vill jobba med det här. Men dessutom har vi politik att sätta in. Jag tycker att man ska kunna jobba med att ställa krav när det gäller hur de här ämnena hanteras i vår miljö. Det finns en annan reservation som handlar om utbyte av skadliga kemikalier, vilka krav vi kan ställa på den offentliga upphandlingen och hur man genom stora inköp kan bana väg för förändringar. Därmed har jag inte så mycket mer att säga. Jag ställer mig bakom samtliga reservationer, men jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 6.

Fru talman! De frågor som behandlas i det betänkande som vi nu diskuterar i kammaren kretsar alla kring det som är myntets baksida när det gäller all mänsklig verksamhet. Det handlar om det som förbrukas, vilka val vi gör för att förbruka så lite som möjligt och vad som händer med det avfall som vi ger upphov till. Hur väl vi lyckas med att skapa väl fungerande kretslopp är beroende av beslut som fattas på många olika nivåer och kräver ett aktivt deltagande från alla, enskilda, företag, ansvariga myndigheter och regeringar. Det gäller ända upp till internationell nivå. De miljömässiga och ekonomiska vinster som kan göras genom att dels minimera avfallet, dels använda det avfall som skapas på rätt sätt är enorma. En gång i tiden betraktades såväl hushållssopor som biologiskt avfall enbart som något man ville bli av med. Under de senaste årtiondena har medvetenheten vuxit om att även det som förbrukats har ett värde som antingen kan återföras till naturen eller skapa mervärden för människor och samhällen tack vare den energi som materialet innehåller. Teknikutvecklingen har gått snabbt framåt, och den mycket högre reningsgrad som kan uppnås i dag jämfört med tidigare öppnar för en fortsatt utveckling där en större andel av avfallet kan användas till olika ändamål. Alliansregeringen har bland annat verkat för att ta fram strategier och åtgärder som på såväl kort som lång sikt syftar till att öka produktionen av biogas. Det är en utveckling som är mycket viktig för att lägga om energianvändandet i Sverige i en riktning som både skonar klimatet och leder till bästa möjliga ansvarstagande i varje steg. Rötning är en mycket bra behandlingsmetod för exempelvis avloppsslam och matavfall, och rötresten fungerar ofta utmärkt att sprida på åkermark. Det man dock bör ha i tankarna är att lösningarna inte måste se likadana ut överallt. Det handlar om faktorer som närheten till åkermark, det lokala behovet av till exempel fjärrvärme och vilka möjligheter som finns till samrötning med annat material. Dock är det mål som man satt upp om att mer än 35 procent av matavfallet ska samlas in för biologisk behandling fullt möjligt att nå - i vissa kommuner är målet redan uppnått - och här bör ambitionsnivån vara fortsatt hög. Den tekniska utvecklingen ger också större möjligheter att återföra den fosfor som finns i olika avloppsfraktioner till produktiv mark. Att bättre kunna sluta denna del av kretsloppet ger betydande miljöförbättringar på många områden. Det som är kritiskt när det gäller våra möjligheter att använda slammet handlar dels om att man ska kunna rena det tillräckligt mycket för att man ska få ned halterna av bland annat tungmetaller, dels om att man ska lyckas ta död på skadliga bakterier. Enligt Naturvårdsverkets redovisning bör andelen av återförd fosfor från avloppsvattnet, som i dag ligger på 20 procent, kunna öka. En första målsättning är att man ska nå 60 procent redan 2015. Här finns också ett behov av en översyn av de direktiv som finns på EU-nivå för att ytterligare driva på utvecklingen. Ett problem som aktualiserats under de senaste åren och som också får återverkningar på reningsverkens verksamhet är spridningen av läkemedelsrester. Reningsverken är inte alltid anpassade för att rena vatten från den här typen av kemikalier, och även lagstiftningen på området är eftersatt. Som lagstiftningen ser ut i dag kan man inte förbjuda läkemedel på grund av negativ miljöpåverkan. I likhet med regeringen menar utskottet att Sverige internationellt bör verka för ökade krav, så att den negativa miljöpåverkan som vissa läkemedel ger upphov till minskar. Fru talman! Vi behöver också mer kunskap om hur läkemedel bryts ned i avloppsslammet och hur läkemedel beter sig kemiskt i naturen. Som forskningsområde är detta relativt nytt. Eftersom läkemedelsbranschen dessutom är internationell är en nationell lagstiftning i sig otillräcklig. Vi menar att en harmoniserad lagstiftning inom EU har bättre förutsättningar att kunna påverka. När det gäller det allmänna omhändertagandet av avfall har vi privatpersoner en viktig roll. I Sverige finns det ett stort intresse för miljöfrågorna, och vi når höga siffror när det gäller sortering och återvinning. En fråga som varit aktuell en tid och där ett arbete pågår gäller en övergång till sortering i materialströmmar. I teorin ger en sådan förändring marginella vinster på mängden material som sorteras ut, men den gör insamlingssystemet mer lättförståeligt för hushållen. I en av de motioner som behandlas i betänkandet föreslås märkning för att underlätta källsorteringen för hushållen, men genom en successiv övergång till sortering i materialströmmar blir systemet automatiskt mer lättbegripligt. Kommunerna har monopol på omhändertagande av hushållens avfall och företagens hushållsliknande avfall. Just nu pågår ett arbete för att öppna för att företagen ska kunna beställa hämtning av hushållsavfallet från en valfri entreprenör. Det här har visat sig vara ett i vissa stycken kontroversiellt förslag. Det finns en oro för fler transporter och för att kvaliteten på omhändertagandet av avfallet riskeras. En sådan oro är inte helt obefogad - Storbritannien är ett exempel på hur det kan gå när man genomför en ogenomtänkt avreglering - men en förändring kan lika gärna innebära vinster. Det handlar snarare om att alla aktörer ska ha tydliga riktlinjer att följa. Det är inte heller osannolikt att transporterna åtminstone på vissa platser kan minska när en och samma entreprenör kan hämta allt avfall från ett och samma företag, vilket inte varit möjligt tidigare. Fru talman! Det är tydligt att alla nivåer måste samspela. Vi måste ha högre ambitioner på EU-nivå, tydliga regelverk på plats här hemma och goda incitament för företag och hushåll att göra rätt. Då kan vi skapa fungerande kretslopp där varje steg är optimalt utformat och där det blir en självklarhet att ta till vara så mycket vi bara kan av den näring och energi som finns i vårt avfall. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja be Staffan Appelros att lite grann utveckla sin ståndpunkt vad gäller en avreglering av insamlingen av hushållsavfallet. Jag skulle vilja höra om han står bakom den regeringspromemoria som föreslår en avreglering. Han uttryckte att det finns en oro som inte är obefogad. Han hänvisade till negativa erfarenheter från Storbritannien. Men du satte inte riktigt ned foten i din totalbedömning. Jag skulle vilja höra om du är klar med den. Jag tolkar dig som att du är positiv till avregleringen, men jag skulle vilja be dig utveckla din talan i frågan.

Fru talman! Det är inte lätt att uttala sig om ett förslag som inte är färdigt ännu. Det kommer att bli lättare senare. Men en konkurrensutsättning av insamling är inte riktigt samma sak som en behandling. Vi ska komma ihåg att många av de företag som samlar in avfall är rena åkeriföretag. Det är få kommuner i det här landet där vi har kommunala sopåkare. Det är ofta redan utlagt på entreprenad. I Malmö, som jag kommer från, är det två privata företag som i konkurrens har tagit hand om insamlingen av material. Sedan går det till det kommunala. Det finns inte något fog för att man helt skulle slå ut den kommunala verksamheten för att någon annan skulle samla in det. Jag tror inte att vi kommer att få ett ogenomtänkt förslag. Vi har som sagt de negativa effekterna att studera och kan vidta åtgärder så att vi inte får det som i London. Där kan det komma åtta konkurrerande sopåkare på en gata på kvällen. Man måste ha olika färg på soppåsarna för att de ska veta vilket avfall de ska samla in. Där har vi mycket att lära om hur man inte ska göra. Förslaget är inte färdigt. Jag har fullt förtroende för att det här kan göras på ett positivt sätt. Redan i dag finns det privata entreprenörer som hämtar in det så kallade industriavfallet hos ett företag. Varför skulle de inte kunna ta det hushållsliknande avfallet med sig samtidigt? Det kan likaväl hamna på rätt ställe, det vill säga hos det privata eller det kommunala företag som omhändertar avfallet sedan.

Fru talman! Den springande punkten är väl om man får ett system som hjälper eller stjälper möjligheten till rötningsanläggningar. Det nuvarande kommunala monopolet underlättar naturligtvis för kommunerna att göra de stora investeringar som krävs. Det har påpekats bland annat av Naturvårdsverket. Det är det ena. Det andra är trafikkonsekvenserna och den dubbla insamlingen. Staffan Appelros är åtminstone medveten om problemen. Jag hoppas att regeringen också är det, även om jag är rädd för att regeringen i högre grad vägleds av ideologiska principer att öppna så kallade marknader för privata bolag. Vi får väl se vad som händer. Men jag skulle vilja höra Appelros kommentarer till Naturvårdsverkets invändningar mot regeringspromemorian.

Fru talman! Jag tror nog att regeringen är minst lika klarsynt som jag i det här fallet. De invändningar som har kommit är att man har en oro för att det ska bli ökade transporter. Det tycker jag är en befogad oro. Det är den man måste ta med sig när man utformar det här förslaget så att vi minskar transporterna i stället. Vi har inte för avsikt att av ideologiska skäl se till att det blir ökade lastbilstransporter på vägarna. Det ska finnas en miljövinst i detta. Det är jag övertygad om att det här förslaget kommer att leda fram till. Det ska vara en miljövinst även i en konkurrensutsättning.

Fru talman! Jag hade i stort sett samma frågeställning, men nu när jag ändå har begärt replik får jag väl säga något. Oron är inte obefogad. Jag tycker att det känns bra att få den signalen från Staffan Appelros. Det känns viktigt. Att göra en avreglering när det gäller marknaden för hushållsavfall ska kännas miljösäkert, tryggt och genomtänkt. Det hoppas jag att min kamrat här kan bidra till. En sak som man funderar på är transporterna. Kommer vi vid en avreglering att få en avfallsmarknad där man förbrukar mer eller mindre bränsle med transporterna? Man har en offentlig hämtning, och bredvid har man någon form av privat hämtning. Om så är fallet skulle jag vilja höra om vi kommer att få en minskad förbrukning av bränsle.

Fru talman! Det är lätt att dra paralleller till något som ligger nära en. Jag kan dra en parallell till verksamheten där jag kommer från, i södra Skåne. Där har vi ett avfallsbolag som jag tror betjänar 16 kommuner. I den största delen av det området, i Malmö, finns det ingen kommunal verksamhet i insamlingen. Det är som jag sade två privata företag som i konkurrens sköter insamlingen, men materialet går till den kommunala anläggning som omhändertar avfallet. Jag lyssnade på Roland Bäckman tidigare när han höll sitt anförande. Han talade om att vi hade en hög grad av återvinning. Han talade om 90 procent av burkar och flaskor. Han oroade sig för att de 10 procenten hamnade i naturen. De hamnar oftast inte i naturen. De hamnar i soppåsen. Vi kan förbättra det, men de återvinns även där. Man sorterar ut till exempel metallen. I den här debatten får man fundera på om folk verkligen kastar skräp i naturen. Den insamling som sker på ett mycket rationellt sätt både av privata och kommunala företag runt om i landet styrs sedan till en behandling. De behandlingarna sköts i de olika kommunerna av antingen en mellankommunal eller en kommunal verksamhet. I vissa fall är det privata företag som sköter omhändertagandet av avfallet.

Fru talman! Hemma hos mig i min kommun i Norrland finns det privata aktörer som vill hämta det här avfallet. Men de vill hämta det inne i de centrala delarna av kommunen, inte i utkanten. Då blir det lite för dyrt och olönsamt. Det ska det offentliga fortsätta med enligt vad jag har hört. Jag tycker att Staffan Appelros och hans kamrater bör ta sig en ordentlig funderare innan de avreglerar den här marknaden. De bör ställa sig frågan om de kommunala initiativen och incitamenten kommer att öka med en avreglering. Och kommer vi att få färre transporter? Jag tror att man måste titta på andra ställen än där det är mycket folk. Jag tror att man måste titta på ställen där det är glest bebyggt och glest befolkat. För att man ska få med medborgarna på ett sådant här arbete är det viktigt att inte kostnaderna skenar i väg för det enskilda hushållet. Då tycker jag att man ska titta på om det finns en risk för att det blir ökade kostnader för att bli av med avfallet. Sammantaget vill jag att man ska titta på om man får en ökad eller minskad miljöhänsyn med det här förslaget. Jag tycker ändå att det känns lite tryggt att det inte verkar som om bara den övergripande ideologin - som vanligt, höll jag på att säga - kommer att få styra vart man tar vägen och till vilket pris som helst. Det känns tryggt.

Fru talman! Jag delar Roland Bäckmans synpunkter i stort. Den oro som han har känt ska vi givetvis ta till oss, och det är samma för alla medborgare. Vi vill ju inte ha ökade transporter. Vem vill att det ska komma fem sopbilar slamrande varenda vecka på ens gata? Ett sådant förslag tror jag inte skulle vinna någon folklig förankring över huvud taget. Jag har fullt förtroende för att denna delikata fråga kommer att lösas på ett mycket bra sätt.

Fru talman! Ett utvecklat kretsloppsarbete är nödvändigt för att vi ska nå flera av de 16 miljökvalitetsmål som vi har satt upp här i Sveriges riksdag. I det arbetet är regler kring avfallshantering och avfallsmarknad en oerhört viktig del. Det är också viktigt att vi har en produktpolitik som är miljöorienterad, men vi måste också samordna olika myndigheters insatser. Vår ekonomiska utveckling bygger till stor del på produktion och konsumtion av produkter. Dessa produkter förbrukar material och energi. Att få en balans i hur vi utnyttjar våra gemensamma resurser är avgörande för om vi ska kunna skapa ett hållbart samhälle. Vår produktion och konsumtion leder till stora mängder avfall, och därför är en ekologiskt god avfallshantering en viktig del i kretsloppsarbetet. Avfallshanteringen är en nödvändig infrastruktur som måste fungera i samhället. Vi kan bara nå hållbara kretslopp om en större andel av vårt avfall kan återanvändas och återvinnas. Det sparar såväl material som energi samtidigt som miljöproblemen från avfallshanteringen kan minska. Det är också nödvändigt att mängden avfall minskar. Vi konsumenter måste se till att bli tydligare i våra val. Vi kan driva producenter att redan vid tillverkningen av en produkt tänka över dess miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv. Såväl konstruktion och materialval som energiförbrukning vid tillverkning och användning måste vägas in. Fru talman! Centerpartiet och alliansregeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att utveckla biogasproduktionen runt om i Sverige. Exempelvis kan nämnas investeringsstöd för att få i gång produktion av biogasanläggningar. Vi ser nu ett ökat intresse bland Sveriges jordbrukare att sätta i gång med en gårdsnära biogasproduktion. För att vi ska kunna ta till vara all potential som finns runt om i Sverige för att öka biogasproduktionen krävs det ytterligare åtgärder. Därför beslutade regeringen under förra året att ge Energimyndigheten i uppdrag att utveckla en strategi för ökad användning av biogas. Det är som sagts många gånger i denna kammare, även i dag, så att biogasen kan och kommer att spela en viktig roll för att minska transporternas påverkan på klimatet. Den kan också bidra till att skapa fler jobb både lokalt och regionalt. Energimyndigheten ska i samråd med Jordbruksverket och Naturvårdsverket utveckla en sektorsövergripande långsiktig strategi för biogasområdet och också föreslå åtgärder som på kort och lång sikt kan bidra till att öka användningen av biogas. Dessa förslag till åtgärder ska tillsammans kunna bli en gemensam plattform för den framtida utvecklingen vad gäller produktion, distribution och användning av biogas i Sverige. Strategin och de gemensamma prioriteringarna ska särskilt beakta en kostnads- och energieffektivitet, men den ska också se över transportsektorns fossilberoende, beakta miljömålen och även se vad som händer på EU-nivå och i andra internationella forum. Nu har det vilket också sagts i den här debatten presenterats en delrapport. Slutrapporten kommer den 12 maj. Då kommer regeringen att börja bereda den, och vi kommer säkerligen i den här kammaren att få anledning att återkomma till frågan. Biogas och hur den kan ersätta fossila bränslen är ju ett väldigt spännande utvecklingsområde. I mångt och mycket är biogassatsningar en win-win-situation. Vi kan se till att det leder till en renare stadsmiljö genom att utsläppen blir mindre. Vi kan omhänderta samhällets restprodukter. Vi knyter samman kretsloppet mellan land och stad. Vi ser till att minska utsläppen av växthusgaser, och om biogasen är gödselbaserad blir det en vinst i båda ändarna, det vill säga utbyten av fossila bränslen när de används men också minskade utsläpp från gödselhantering. Det är en väldigt spännande utveckling vi har framför oss, och vi kommer att fortsätta det arbete vi har inlett. Fru talman! Avslutningsvis tänkte jag beröra det som Roland Bäckman och Jacob Johnson har tagit upp kring avregleringen av avfallsmarknaden. Jag tror att vi alla är överens i den här kammaren om att avfallet kommer att vara en väldigt viktig resurs i framtiden. Det kommer att vara en viktig resurs för att minska vår miljöpåverkan och för att ersätta fossila bränslen. Ser vi hur det är i dag så får vi som enskilda, även företagare, betala för att bli av med den här resursen. Man får betala för att bli av med avfallet. Än så länge är det kommunerna som tar hand om detta avfall, och de får betalt för att ta hand om avfallet. Sedan förädlas avfallet till exempel till biogas som kommunen sedan tar betalt för i nästa ände. Det är alltså en jättebra affär för kommunerna: Man får betalt för att ta hand om någonting, och man kan sedan ta betalt för att sälja produkten. Vi får heller inte blunda för hur det ser ut just i dag, utan vi måste se hur vi kan utveckla marknaden och ta till vara hela den potential som finns på exempelvis biogasområdet. Därför är det, tror jag, intressant att se över om man kan utveckla marknaden och öppna upp för verksamhetsutövare att uppdra åt någon annan att ta hand om avfall. Detta handlar om dem som bedriver yrkesmässig verksamhet, inte om enskilda hushåll vilket man nästan har kunnat tro av vissa inlägg i debatten. Vi ska alltså se om de som bedriver yrkesmässig verksamhet kan vända sig till någon annan. Men tvivla inte - vi kommer inte att göra den här förändringen om vi ser att den leder till ökade transporter. Det vore definitivt att bita sig själv i svansen. Jag tror att det finns en stor möjlighet att göra en avreglering på den här marknaden där vi bidrar till en ökad utveckling av biogasproduktion och även skapar fler alternativ för yrkesmässiga utövare som har ett hushållsavfall att kunna välja ett visst företag som tar hand om avfallet, just för att det företaget har en bra produkt i nästa läge. Det är det man ser om man väljer att öppna upp för konkurrens. Ibland när jag lyssnar på Jacob Johnsons och Roland Bäckmans resonemang skulle man kunna tro att kommunalisering, kommunalt monopol och en återkommunalisering av allting skulle vara jättebra för miljön. Jag tror att Jacob Johnson fastnar i ideologi när han tänker på detta. Han tänker inte på möjligheterna. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! Världens befolkning växer, och häromåret övergick antalet människor som bor i städer det antal människor som bor på landsbygden. Megastäder växer fram och lockar med hopp om ökat välstånd. Inte sällan är det ett materiellt välstånd utan krav på omhändertagande av avfallet. Vi ser ett ökat flöde av varor över världen, och ingen vet hur många kemikalier som finns i ett hem. Precis som Jacob Johnson har jag sett att det finns forskning som anger att det i blodet hos barn finns spår av upp till 200 främmande kemikalier. Lika ohållbart och oförsvarligt är det att vi i den rika världen skickar våra sopor till utvecklingsländer. Vi kan nog alla se framför oss bilder på barn som arbetar med att ta isär elsopor under vidriga förhållanden. Inte heller Sverige är fritt från skuld. Förra året upptäcktes exempelvis containrar i Göteborgs och Södertäljes hamn som skulle till afrikanska länder med kylskåp med förbjudna kylmedel och tv-apparater som inte längre fungerar. Även om det är lätt att känna sig nedslagen när man tänker på avfallssituationen i världen sker det en hel del positivt. Sverige ska fortsätta att vara ett föredöme internationellt och vara pådrivande i det internationella arbetet för en giftfri miljö. Ett viktigt steg togs i mars då riksdagen ganska obemärkt röstade för sanktioner mot smuggling av miljöfarligt avfall. Också försök till smuggling är nu kriminaliserat. Åklagarna har sagt att det har varit mycket svårt att åtala någon för smuggling av miljöfarligt avfall eftersom containrarna måste ha lämnat svenskt territorium. Detta behövs alltså inte längre utan man kan ingripa redan i hamnen. Oppositionen har en reservation om export av avfall. Där kräver de kontroller och sanktionsmöjligheter. Sanktioner är nu införda och detta ska förstås åtföljas av kontroller. Nyligen antogs också slutsatser i EU:s miljöråd som välkomnar skärpta krav inom IMO-konventionen för skrotning av fartyg. Detta är en ofta smutsig och giftig bransch. Även om Sverige ville gå längre på detta område togs det i alla fall viktiga steg framåt under svenskt EU-ordförandeskap. Sverige deltar också i ett flertal internationella samarbeten, bland annat inom Baselkonventionen för säkrare omhändertagande av mobiltelefoner och uttjänta datorer. En stor framgång är att det till sommaren här i Stockholm ska startas förhandlingar för en global kvicksilverkonvention. Sedan juni 2009 har användningen av kvicksilver i Sverige varit förbjuden, och sedan 90-talet har det varit förbjudet att i Sverige tillverka och sälja vissa varor som innehåller kvicksilver, till exempel termometrar och elektriska komponenter. Sverige har här varit en föregångare, och nu driver vi på internationellt. Det mesta av det kvicksilver som faller ned på svensk mark kommer från andra länder. Därför måste vi arbeta på alla nivåer, lokalt, inom EU och globalt. Jag vill också säga något om det farliga avfallet och oss konsumenter. Nationell statistik visar att per person i Sverige hamnar ungefär 1,8 kilo farligt avfall och elavfall varje år i fel soptunna. Det behövs mer upplysning och ansvarstagande för hur vi hanterar våra vardagliga sopor. Avfall Sverige har bidragit med ett roligt och informativt spel på sin hemsida. Där kan man lära sig mer om vad som ska hamna var. Därmed tänker jag gå över till avsnittet om miljöeffekter av läkemedel. Problemet med läkemedel i vattenmiljön är ett ganska nytt område. Därför behöver vi bygga upp kunskap om vad vi ska satsa på. Det pågår ett omfattande forskningsarbete som heter Mistra Pharma. Det är förstås med spänning som vi väntar på deras slutsatser. Självklart ska vi redan nu försöka undvika att tillföra miljön onödiga läkemedel. Det finns väl utformade listor, Kloka listan, både för patienter och för läkare för att ge vägledning om olika läkemedels miljöpåverkan. Om två läkemedel hjälper oss lika bra ska vi förstås välja det mest miljövänliga alternativet. Det gäller för oss att både finna lösningar för att minska farliga beståndsdelar i toalettavfall och se till att reningsverken får en utökad kapacitet. Ett bekymmer är förstås att många mediciner inte produceras i Sverige, och inte heller i EU för den delen, utan i länder med låga produktionskostnader och låga miljökrav. Som svar på ett regeringsuppdrag har Läkemedelsverket föreslagit att EU-länderna ska införa krav på miljöcertifiering för import av läkemedel till EU. Det tycker jag låter sunt, och ett arbete pågår för att se över detta på departementet. Något om återvinning och pantsystem vill jag också ta upp. Personligen gillar jag pantsystem. Det är väldigt pedagogiskt. Den som konsumerar och inte tar ansvar för sitt avfall får betala. Panten på aluminiumburkar ska höjas och fördubblas i september. Det är bra. Då blir det dyrare att göra fel och flera kommer troligen att välja och vilja göra rätt. Jag ser gärna ett europeiskt pantsystem för dryckesförpackningar. En utredning i Nordiska rådet har, som någon har sagt tidigare, visat att vi privatimporterar ungefär en miljard dryckesförpackningar till de nordiska länderna. Samma utredning säger att det finns förutsättningar för att starta med ett nordiskt system för att sedan vidga det till resten av Europa. Jag tycker att det låter som ett gott tillvägagångssätt och ser gärna att regeringen driver på för detta. Det är glädjande att vi går mot ljusare tider ekonomiskt. Jag hoppas att detta inte ska behöva betyda att vi får ökade avfallsmängder utan att vi kan upprätthålla avfallshierarkin. Jag vill sluta med att lyfta fram ett exempel där avfall kommer att återanvändas: 9 av 32 fotbollslag ska spela i VM-tröjor gjorda av återvunna plastflaskor. Samma sorts tröjor kommer att finnas att köpa. Till de tröjor som har producerats har 13 miljoner gamla flaskor använts. Det här får tjäna som exempel på att det ligger något i uttrycket Avfall är det som är kvar när fantasin har tagit slut. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Jag får säga välkommen till åhörarna på läktaren. Det är trevligt att det finns några fler som lyssnar till debatten. Avfalls- och restprodukthantering är en nyckelfråga för att skapa ett hållbart samhälle. Det går åt, som ni också har sagt här i dag, avsevärt mer energi och resurser för att tillverka nya produkter jämfört med att återbruka eller återvinna. Det ligger därför i vårt och hela samhällets intresse att restprodukterna från hushåll, industrier och andra verksamheter omhändertas på det mest resurseffektiva sättet. Vi behandlar i dag ett flertal motioner inom området kretslopp och återvinning. Det här är nog frågor som otroligt många människor har en åsikt om och som är en naturlig del av vår vardag - avfall. Det är många gånger per dag som man slänger någonting i en plastpåse eller sorterar. Det är faktiskt med glädje som jag numera också i Sundsvall kan se att det står en mängd bruna tunnor utanför husen. Där börjar man samla upp sitt matavfall. Här finns en oerhörd potential för framtiden i Sverige. Jag är även glad över utskottets svar på Kristdemokraternas motion MJ383, där motionären anser att det behövs en översyn av hanteringen och användningen av avloppsslam. Det är viktigt att vi på EU-nivå verkar för att säkra slamkvaliteten, vilket också är utskottets mening. En översyn av EU:s slamdirektiv har en stor betydelse för att driva utvecklingen inom EU. Fru talman! Det är inte så ofta som jag blir nostalgisk, men frågan om pant för dryckesförpackningar är en fråga som har engagerat mig sedan jag tog mina första stapplande steg inom politiken. Denna frustration när man inte kan panta alla burkar som man dyker på här i Sverige eller när man reser till södra Europa och det ligger aluminiumburkar i dikena överallt; det är få saker som har gjort mig så irriterad från i princip tolv års ålder. Redan för tio år sedan, när jag var aktiv i Kristdemokratiska ungdomsförbundet, försökte jag driva frågan om ett gemensamt EU-system när det gäller pant. Nu, tio år senare, står jag här i riksdagen och samma fråga kommer på bordet. Har vi kommit så mycket längre? Nej. Jag tycker att det verkligen är att beklaga att det ska vara så fruktansvärt svårt att få till ett system när vi har en så fantastisk IT-infrastruktur i samhället i dag. Men antagligen är det inte tekniken som är problemet, utan problemet sitter någon annanstans. Jag hoppas verkligen att Sverige kan vara än mer drivande och att vi är med och utvecklar ett återvinningssystem mellan först och främst ett mindre antal länder som ett första steg. Som ni har kunnat läsa i betänkandet i dag har jag också försökt att hitta den slutliga utredning som skulle ha presenterats vid Nordiskt Gränshindersforums möte i slutet av mars, där man skulle ge ett förslag på hur vi kunde genomföra detta samarbete i Norden. Jag har inte lyckats hitta detta till i dag, men jag kommer att följa det här med intresse och hoppas att vi om vi diskuterar det här igen om tio år i alla fall har påbörjat ett samarbete på Europanivå länderna emellan. Källsortering är verkligen miljöpolitik vid köksbordet men också en enormt stor logistisk karusell. Från Kristdemokraterna finns det även här en motion där vi tar upp behovet av symbolmärkning för att på ett enklare sätt kunna källsortera. Vi i Sverige är duktiga på att sortera men kan givetvis bli bättre. Ett steg för att gör det möjligt är att ständigt fundera på hur vi kan göra det lättare för den som sorterar och lämnar sitt avfall. I dag görs det inget arbete för symbolmärkning. Tanken med motionen är just att försöka komma på idéer om sådant som gör det lättare för oss alla att göra rätt saker med vårt avfall. Flera försök pågår för att få ett användarvänligt och mer begripligt insamlingssystem för hushållen. Det här är en fråga som vi får fortsätta att följa och där vi får se till att vi i Sverige blir ännu bättre på att återvinna material. Slutligen vill jag säga några ord om vårt ansvar för att inte vår konsumtion, i Sverige, ska bidra till skada och negativ påverkan i utvecklingsländerna. Vi har ett ansvar för hela produktionskedjan, från tillverkning till den förbrukade eller återanvända slutprodukten. Miljöminister Andreas Carlgren har erkänt att problematiken kring elavfall som går till utvecklingsländerna är komplex och sagt att vi arbetar på att minska användningen av farliga kemikalier i utvecklingsländerna och på att förbättra omhändertagandet av farligt avfall. Det görs givetvis saker på detta område. EU har beslutat att införa ett förbud mot export av farligt avfall till icke-OECD-länder. Sverige har bland annat deltagit i ett internationellt initiativ för omhändertagandet av uttjänta mobiltelefoner. Inom FN:s miljöprogram har man nyligen tagit fram en studie om tungmetallsspridning i Afrika. Regeringen har också föreslagit nya regler gällande påföljder för otillåtna avfallstransporter. Förslaget innebär bland annat att även försök till brott ska kriminaliseras. Det är en fråga som vi också fortsättningsvis måste bevaka. Vi behöver fortsätta att arbeta på att hitta sätt så att inte i-ländernas konsumtion blir miljöförstöring i världens fattigaste länder. Inte minst när det gäller läkemedelsproduktionen är detta en jättestor utmaning. Vi fortsätter alltså att arbeta med de här frågorna. Allra sist, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet Kretslopp, återvinning m.m. samt avslag på samtliga motioner. Tack för en bra debatt! (Applåder)