Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men jag nöjer mig med att så här inledningsvis yrka bifall till reservation 1. Våldet ökar i svenska fängelser. På minst 30 av landets fängelser har internerna organiserat sig i kri- minella gäng. Det, fru talman, är vardagen i svensk kriminalvård. Det här har jag hämtat från tidningen Metro årets andra dag. Enligt Roal Nilssen, ombuds- man på SEKO Kriminalvård, anmäls varje år runt 300 mer eller mindre allvarliga incidenter till Kriminal- vårdsstyrelsen. Mörkertalet bedöms dock som enormt: "Den verkliga siffran är minst den tredubbla. I stort sett varje vecka inträffar en allvarlig händelse inom kriminalvården." Detta säger också Roal Nils- sen till Metro. En stor del av våldet inne på anstalterna är kopplat till narkotika, vare sig det rör sig om eget bruk, för- säljning eller insmuggling. Jag anser att regeringen visar en handlingsförlamning när det gäller att kom- ma till rätta med narkotikan på anstalterna. Jag vill redan här ställa en fråga till Yilmaz Kerimo, som för regeringens talan i dagens debatt. Vilka åtgärder är Yilmaz Kerimo och Socialdemokraterna beredda att genomföra för att få bort, eller i varje fall kraftigt minska, tillgången till narkotika inne på våra svenska anstalter? Jag fortsätter med ytterligare ett citat från Metro samma dag, den 2 januari detta år. Man skriver så här: "Ett av de största problemen inom kriminalvår- den i dag är att fängelserna är så överfulla att det inte går att flytta en bråkig fånge till en annan anstalt." Också detta citat är från talesmannen för SEKO- anslutna inom kriminalvården. Förra året inträffade ett antal upplopp och giss- lantaganden inom den svenska kriminalvården. En av orsakerna till dessa händelser anges vara den höga beläggningen. Det är om inte omöjligt så i alla fall mycket svårt att flytta en intagen som bråkar till en annan anstalt. Detta vet de intagna om, och de ut- nyttjar situationen. Jag vet inte vilken tilltro Yilmaz Kerimo och So- cialdemokraterna har till de anställdas fackliga orga- nisationer, men att döma av de åtgärder som ni poli- tiskt lägger fram ligger det nära till hands att tro att man talar för döva öron till er. Varje månad kommer verksamhetsstatistik från Kriminalvårdsstyrelsens planeringsenhet, och på första sidan i den senaste utgåvan läser jag: "Antalet verkställighetsfall på häkte, det vill säga klienter vars domar är verkställba- ra men som fortfarande är kvar i häkte i avvaktan på rätt anstaltsplats, fortsätter att vara högt. I december var de 268 och av dessa hade 201 väntat på lämplig anstaltsplats mer än sju dagar. Orsaken till det höga antalet verkställighetsfall på häkte är alltjämt anstal- ternas ansträngda beläggningssituation. Detta gör att det är svårt att hitta lämplig plats, främst vad gäller slutna anstaltsplatser." Så står det alltså i kriminal- vårdens senaste statistik. Fru talman! Det behövs fler platser inom krimi- nalvården. Främst är det platser på anstalter som saknas. Dagens situation med fullbelagda fängelser och häkten rimmar illa med en bra kriminalvård, en kriminalvård som har förutsättningar att bedriva en meningsfull vård mot missbruk och erbjuda de intag- na nödvändig rehabilitering och utbildning. Kriminalvården måste få bygga nytt. I sitt budge- tunderlag inför årets budget begärde Kriminalvårds- styrelsen att få börja planera en ny anläggning. Detta kan inte vara okänt för någon av oss i justitieutskottet, och allra minst för Yilmaz Kerimo som själv, till- sammans med bl.a. mig, sitter i Kriminalvårdsstyrel- sens styrelse. Enligt SEKO behövs det 400 nya platser för att komma ned till en rimlig beläggningsnivå. Vi mode- rater ställer oss bakom utökningen av antalet platser inom kriminalvården. Förutom behovet av ytterligare platser finns det fortfarande en rad äldre fängelser som är i behov av att moderniseras eller bytas ut. De kanske inte är från medeltiden, för att travestera en av justitieutskottets ledamöter, men väl från 1800-talet. Med dagens beläggningsnivå är det mycket svårt att bedriva en vettig kriminalvård och samtidigt hålla en hög säkerhetsnivå. Ibland har jag faktiskt snuddat vid tanke att när ni socialdemokrater inte har resurser så att kriminalvården kan fylla strafftiden med inne- håll, påverkansprogram och missbrukarvård, eller då platsbristen blir akut, blir ofta reaktionen att ni försö- ker minska på strafftiden eller hitta på någon ny på- följd. Det vore bra både för dem som arbetar i kriminal- vården och för dem som är intagna om Yilmaz Keri- mo i sitt anförande kunde besvara följande frågor: Vilka åtgärder är Yilmaz och Socialdemokraterna beredda att vidta för att komma till rätta med den allt svårare beläggningssituationen? Och så en berättigad följdfråga: Är det möjligen så att ni planerar nya förslag som ska möjliggöra att ännu fler av de fängel- sedömda kan friges innan ens två tredjedelar av strafftiden är avtjänad? Fru talman! Jag ska nu kommentera några av våra reservationer och särskilda yttranden. Den gällande kriminalvårdslagen är från 1974. Det låter kanske inte så ålderstiget för oss här, som har kommit en bit upp i åren, men lagen har snart 30 år på nacken och är präglad av en annan tid, då brottsligheten var av ett helt annat slag än dagens brottslighet. Vi anser att det är dags att skriva en helt ny kriminalvårdslag med andra utgångspunkter än dem som gällde i nådens år 1974. Vidare anser vi att regeringen ska utreda möjlig- heten till farmakologisk behandling av vålds- och sexualbrottsdömda. Frågan är naturligtvis inte lätt, det är jag den förste att erkänna. Men de barn som riskerar att utsättas för dessa brott måste faktiskt sättas först. I dag friges oftast även de som dömts för sexualbrott mot barn efter att två tredjedelar av straffet har avtjänats. Jag tycker att ett minimikrav för att dessa brottslingar ska bli fri- givna redan efter att två tredjedelar av straffet har avtjänats borde vara att den dömde frivilligt under- kastar sig farmakologisk behandling för att minska den felaktigt riktade sexualdriften. I en annan reservation behandlar vi kostnaderna för utvisningsdömdas hemresor. Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att sätta undan pengar till hemresan av de pengar som den dömde tjänar ihop under sin tid i fängelset. Ut- skottsmajoriteten konstaterar i betänkandet att det är möjligt att använda de medel som den intagne erhål- ler under fängelsetiden. Utskottet skriver emellertid: "Detta förutsätter att den intagne samtycker till det." Fru talman! Detta är nog ett av de mest passiva konstateranden som jag har läst i ett betänkande här i riksdagen. Det är väl i alla fall så att om viljan finns har vi här i riksdagen möjlighet att ändra de bestäm- melser som finns? Det är väl trots allt därför som ett antal människor ute i olika län har valt oss till denna position? Att bara passivt konstatera att det är på detta vis och att den enskilde måste ge sitt medgivan- de är för mig stötande. Därför vill jag naturligtvis skicka med en sista fråga i detta anförande till Yilmaz Kerimo. Varför vill Yilmaz Kerimo och Socialdemokraterna inte ändra dagens bestämmelser så att det blir möjligt att sätta undan av de pengar som den dömde tjänar in under fängelsetiden, pengar som sedan ska användas till den utvisningsdömdes hemresa? Fru talman! Avslutningsvis: I ett av våra särskilda yttranden tar vi upp möjligheten att se på alternativa driftsformer då det gäller kriminalvården. Det kan gälla att hela eller delar av verksamheten kan skötas av någon annan. Arbetsdriften är ett exempel på verk- samhet som med fördel kan skötas av någon utomstå- ende entreprenör. Det är naturligtvis också möjlighet att lägga ut hela verksamheten på entreprenad. Jag har själv haft möjlighet att se detta i bl.a. Skottland. Här skilde man på driften och myndighets- utövningen, vilket jag tycker är nödvändigt och bra. Ett privat bolag hade byggt anstalten och hade avtal om att sköta den dagliga driften under ett visst antal år. All myndighetsutövning, t.ex. att bevilja eller avslå permissionsansökningar, sköttes av kriminal- vården. Detta är alltså en myndighetsutövning och kan inte läggas ut på entreprenad. Inte ens vi som gillar entreprenader anser att detta ska läggas ut på entreprenad. Den dagliga driften sköttes av personal anställd av entreprenören. Detta är en mycket intres- sant och bra uppdelning. Det blir tydligt. De som sköter den dagliga driften har inte med vare sig be- straffning eller belöning att göra. Permissioner, isole- ringar och restriktioner sköts av myndighetens repre- sentant. I dagens läge är det ofta på det sättet i fängel- ser att man först är kontaktman och ska hjälpa den intagne. Och i nästa roll, när man sätter på sig nästa keps, mössa eller uniform, ska man avslå eller bevilja permissioner. Jag tycker att det finns en liten poäng i att ha detta uppdelat. Det hade man gjort i Skottland, och det tycker jag är bra, och jag skäms inte för de tankarna.

Fru talman! När våra barn var små hade min man och jag en gång ett meningsutbyte om hur fostran skulle ske. Jag vet att vi höjde våra röster lite grann. Då sade ett av våra barn: Mamma och pappa gräla inte! Jag vet att jag tyckte att jag väldigt klokt sade: Nej, vi grälar inte, vi diskuterar. Sedan gick det bara några dagar så hamnade våra barn i ett riktigt barn- slagsmål. Jag skyndade mig fram och sade: Slåss inte barn! Då svarade en av ungarna: Nej, vi slåss inte, vi bara diskuterar. När man läser Norstedts ordbok kan man se att ordet diskutera betyder utbyta meningar om. När man slår upp ordet debattera så får man ungefär samma tolkning, nämligen dryfta, överlägga och ha menings- utbyten om. Jag vet inte hur våra väljare - om det finns några som följer våra debatter, i dag finns bara två på läkta- ren, och några kanske läser protokollet - uppfattar våra meningsutbyten eller överläggningar. Om det är något ämne som jag skulle vilja understryka vikten av att vi för en diskussion om i denna debatt så är det hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillvarata kriminalvår- dens möjligheter och förbättra den tid som våra döm- da finns på anstalt. Fru talman! Det finns många motioner och yrkan- den som jag skulle vilja stanna vid i denna behand- ling av motioner från allmänna motionstiden. Jag ska koncentrera mig på några av de yrkanden som vi kristdemokrater har gjort. Jag yrkar bifall till reserva- tion 4 under punkt 3, och vi står även bakom våra övriga reservationer. Det är angeläget att förändra situationen inom kriminalvården. De nedskärningar som har gjorts under de senaste åren har drastiskt försämrat verk- samheten, vilket också har lett till sämre rehabilite- ringsmöjligheter, sämre resultat och därmed också alltfler återfall. Jag brukar säga att våra anstalter liknar själlösa förvaringsboxar utan adekvat vård. Och jag tycker faktiskt det. Vi kristdemokrater vill vara med och försöka förändra detta. Därför har vi i vårt budgetal- ternativ anslagit 337 miljoner utöver regeringen till kriminalvården. Vi som deltog i delegationsresan till Lettland och Litauen fick se hur man där renoverade sina fängelser och hur man jobbade intensivt med att starta utbild- ning av dem som arbetade på anstalterna med moti- vationsprogram osv. Detta gjorde man trots att man hade oerhört bristande resurser. Och visst borde väl vi i Sverige kunna göra mycket mer? Regeringen beskriver i regeringsförklaringen vil- ka mål man har med den svenska kriminalvården. Man skriver: "Kriminalvårdens insatser för att förebygga åter- fall i grov brottslighet och drogmissbruk ska öka." Men som vanligt ligger de vackra skrivningarna ganska långt från verkligheten, tycker jag. Ett exem- pel är de individuella handlingsplaner som en av våra reservationer handlar om. Detta har vi kristdemokra- ter påpekat i flera år. Vi har också hävdat att i de fall som det har funnits handlingsplaner har de varit dåligt underbyggda och inte följts upp. Nu redogör ut- skottsmajoriteten i betänkandet för BRÅ:s rapport, där man konstaterar att inte ens hälften av fallen som ingick i undersökningen innehöll en planering som motsvarade kraven. Ändå skriver majoriteten i texten att "önskemålen om behandlingsplaner får anses vara tillgodosedda med de regler som finns på området", och så avstyrker man yrkandena. Detta tycker jag är ofattbart. Kan Yilmaz Kerimo kommentera det i dag? Det tycker jag skulle vara intressant att höra. Jag fick ett brev från en långtidsdömd. Han hade suttit av fyra av åtta år och ännu inte fått någon indi- viduell handlingsplan. Varför är dessa individuella handlingsplaner så viktiga? Jo, därför att de är det enda sättet att motivera den intagne att förändra sitt liv, att man sätter upp mål på förändringar i den döm- des liv och en planering för hur tiden fram till frigi- vandet ska se ut och hur den ska användas på ett op- timalt sätt för att man ska få till stånd en positiv ut- veckling för den dömde. Jag citerar igen från regeringsförklaringen: "Kriminalvårdens insatser för att förebygga åter- fall i grov brottslighet och drogmissbruk ska öka." Men då måste det ju tillföras mer resurser till kri- minalvården. I budgetpropositionen beskrev rege- ringen sin och Kriminalvårdsstyrelsens målsättningar för verksamheten. Man skriver: "Kriminalvård i anstalt ska utformas så att den dels främjar den intagnes anpassning i samhället, dels motverkar skadliga följder av frihetsberövandet. Verksamheten i anstalt ska från början inriktas på att förbereda den intagne för frigivningen." Jag vill fråga Yilmaz Kerimo: Anser Socialdemo- kraterna att man lever upp till kriminalvårdens inrikt- ning och målformulering, speciellt när det gäller att de intagna inte har några handlingsplaner? Vi som deltog i kriminalvårdskonferensen i Öre- bro - det gjorde Yilmaz också - fick en god insikt i vad man kunde åstadkomma om man bara hade resur- ser för att genomföra program. Vi kunde också se hur angeläget det var att den rehabiliteringsinsats som gjordes var noggrann, genomtänkt och fick ta till- räckligt lång tid för att resultaten inte rent av skulle bli de motsatta utan för att de skulle leda till en posi- tiv utveckling hos den dömde. Det handlar väldigt mycket om att identifiera riskgrupper tidigt. Därför har vi i en annan reserva- tion krävt att kriminalvården ska få resurser till att utveckla sin förmåga att mäta resultaten av sin verk- samhet. Det finns också behov av mer forskning. Vi yrkar i vår motion att regeringen ska ge Kriminal- vårdsstyrelsen i uppdrag att ta fram nya metoder för att mäta resultaten av verksamheten. Majoriteten skriver i texten att man delar uppfatt- ningen i vår motion att programmens effekter behö- ver klarläggas. Vidare säger man: "Det är därför glädjande att en av grundbultarna i de nya nationella programmen är att det ska gå att utvärdera effekter- na." Ja, det är väl det minsta man skulle vilja kräva av programverksamheten att det ska gå att utvärdera om den över huvud taget har lett till någonting. Det ska bli intressant att följa den här verksamheten. Men jag tycker faktiskt att majoritetstexten är svag på det här området. Sexuella övergrepp på barn vet vi alla är ett ämne som innehåller väldigt många och svåra övervägan- den. Det viktigaste är självklart att barnens ställning uppmärksammas särskilt. Men då det gäller förövaren har Kristdemokraterna i flera år drivit frågan att me- dicinsk behandling, precis som Jeppe var inne på, i kombination med terapi skulle användas mer frekvent i kriminalvården. Den behandling som finns i dag på våra anstalter för sexualbrottsdömda är bristfällig. Detta medger också majoriteten i sin text. I dag är det så många som 28 % av de sexualbrottsdömda som inte placeras på någon anstalt där man har program för dem eller som över huvud taget kommer i kontakt med någon programverksamhet som berör sexualbrottet. Dess- utom är dokumentationen helt bristfällig både på individnivå och programnivå och måste förbättras om effektutvärderingar ska kunna göras i framtiden. Detta enligt Kriminalvårdens forskningsstudie Att påverka och påverkas. Har man läst den här rapporten inser man hur liten bit vi har kommit då det gäller behandlingen av sexu- albrottsdömda. Majoriteten citerar också rapporten i texten och skriver att bedömningen är "att den veten- skapliga underbyggnaden, anpassningen till målgrup- pen och genomförandet av program för sexualbrotts- dömda i fängelse i dag inte är tillfredsställande". Nej, det är precis det vi skriver om i vår motion och vill förändra. Formerna för prioritering av klienter till behand- ling och dokumentationen av såväl programmens innehåll som genomförda insatser på individnivå är bristfälliga. Ändå konstaterar utskottet sammanfatt- ningsvis att verkställighetsinnehållet för de aktuella gärningsmännen undergår en positiv utveckling. Låter inte det rätt motsägelsefullt? Vi kan bara konstatera att insatserna för att be- handla sexualbrottsdömda inte är vad de borde vara, och det vill vi kristdemokrater förändra. Det finns också med i vår motion. Till sist, fru talman, vet vi att regeringen lovade ett antal förbättringar inom kriminalvården inför 2001. Det skulle bli bättre innehåll i programverk- samheten, 100 nya anstaltsplatser, 30 nya häktesplat- ser, utökad programverksamhet med ett hundratal platser, personalutbildning, mindre och säkrare av- delningar, etc. Löftena fortsätter utan att man för innevarande år utökat resurserna till kriminalvården. Samtidigt får vi samfällda rapporter från anställda, intagna, m.fl. om att det är en mycket bekymmersam situation ute på våra anstalter. Programverksamheten har försämrats, ansökningar om att få starta motiva- tionsavdelningar har avslagits och personalresurser har skurits ned. Då vill jag till sist fråga Yilmaz, som sitter i Kri- minalvårdsstyrelsen och har en oerhört kraftfull möj- lighet att med denna insyn och denna förmåga till majoritetsställning kunna påverka och förändra kri- minalvården: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att förbättra situationen i kriminalvården när man nu inte har avsatt några resurser som det går att prata om? Jag säger inte att våra resurser är tillräckliga hel- ler, men jag inser att vi kommer att få stora problem framöver i Sverige i vår kriminalvård om vi inte ge- nast börjar åtgärda och förändra situationen från det utgångsläge som den har i dag. Den kan inte bli så mycket sämre, men den kan ändå bli sämre, och då får vi bara ännu fler återfall. Vi måste motverka att människor på nytt återfaller i kriminalitet. Situationen med de droger som finns på anstalterna får vi ta upp i en annan debatt. Det är bara en sak som gör att män- niskor inte rehabiliteras. Det vore tacksamt och bra om Yilmaz på ett klart och tydligt sätt kunde klargöra regeringens hållning i denna fråga.

Fru talman! "Peter har tillbringat tjugotvå år av sitt liv i fängelse, nu senast för mord. Om några dagar släpps han ut. Men risken är stor att han snart är till- baka bakom murarna. Det senaste decenniets fång- vård har präglats av hopplöshet och känslan av att ingenting fungerar. Hur länge är vi beredda att acceptera att krimi- nella återvänder till samhället lika farliga eller farli- gare än när de burades in?" Detta är ett citat från sen höst ur Dagens Nyheter. Situationen inom svensk kriminalvård är synnerli- gen ansträngd. Platssituationen är mycket besvärande. Överbeläggningen skapar bekymmer. De ständiga förflyttningarna för att få pusslet att gå ihop kräver inte bara ökade transportkostnader, de rycker undan kontinuiteten i pågående rehabiliteringsprogram, undervisning osv. Det är ständigt ny personal att skapa relationer till. Det är svårigheter att kunna avgränsa grupper för att kunna minska t.ex. narkotikan på anstalterna. De som finns på slutna anstalter i dag är intagna som är dömda till längre straff. De som är dömda till lättare straff är till större delen placerade i frivården. Detta i sin tur har ökat trycket på frivården som inte, trots den ökade arbetsbördan, fått extra resurser. BRÅ kom ut med en rapport där det står att sex månader efter frigivning från fängelse har de villkor- ligt frigivna i stor utsträckning en lika dålig social situation som när de frigavs. Hälften av de villkorligt frigivna dömdes eller misstänktes för ett nytt brott inom sju månader efter frigivningen. Alltfler förs ut på öppna anstalter, trots att de som är intagna är brottslingar som är dömda för grova brott. Frågan man kan ställa sig är hur rättssäkerheten påverkas av detta. Kriminalvården är utsatt för stora fortsatta bespa- ringar. Dessa besparingar sätter påtagliga spår i verk- samheten. Återfallsprocenten är fortfarande mycket hög. Denna måste vända. Det är en viktig del i det brotts- förebyggande arbetet. Min fråga till majoritetsföreträdaren är om man tycker att situationen är hållbar i den svenska krimi- nalvården och om man inom den svenska kriminal- vården bedriver ett brottsförebyggande arbete på ett optimalt sätt. Jag tycker att bilden ser mycket dyster ut. Fru talman! Rehabiliteringen är otroligt viktig för att kunna komma tillbaka i samhället. Rehabilitering- en styrs av program som i dag är fruktansvärt manu- alstyrda från centralt håll. Det finns inget utrymme för initiativ underifrån. Detta i sin tur leder till frust- ration och i sin tur till att arbetsmiljön blir sämre. Det gäller att skapa en bättre arbetsmiljö, att ta vara på personalens kompetens och initiativförmåga. Centerpartiet anser att det är viktigt att använda mer resurser i verkligheten än vad som sker i dag på den centrala staben. Centerpartiet förespråkar också införandet av ett bonussystem, där de som följer de olika programmen och reglerna som finns på de olika anstalterna kan påräkna fördelar. De som missköter sig får förmåner- na indragna. Vi såg exempel på detta när utskottet besökte kriminalvården i Kanada. I en reservation tar vi upp frågan om att gär- ningsmän som misshandlar kvinnor måste få en ade- kvat behandling och rehabilitering för att förhindra återfall i brott. Detta har tidigare nämnts här. Det är en otroligt viktig fråga för att öka rättssäkerheten i samhället. Vi har diskuterat frågan om individuella behand- lingsplaner för att få en anpassad rehabilitering och en utslussning i samhället i samverkan med kommu- nerna för att förhindra återfall i kriminalitet. Jag und- rar om majoriteten är beredd att göra detta möjligt. Det är just detta som gör att det går att minska åter- fallsprocenten. Att komma ut i samhället utan bostad, utan en trygg hand att hålla i när det gungar som värst, gör det inte lätt att stå stadigt. Detta är en otro- ligt viktig fråga att jobba med när det gäller rehabili- tering. Jag hoppas verkligen att de individuella be- handlingsplanerna inte bara blir någon papperspro- dukt utan blir genomförda i verkligheten. Jag har lyft upp från Centerpartiets sida önskemål om särskilda program för spelmissbrukare. Det finns ett stort behov av detta. Spelberoendet har spritt sig med en väldig fart på våra anstalter och har fått stora konsekvenser. Är man satt i skuld är man också utsatt för hot. Det är mycket bekymmersamt. Problemen med spelmissbruk kräver särskilda behandlingsmeto- der. Det är viktigt att de finns med i rehabiliteringen. Kvinnor i kriminalvården behöver särskilt upp- märksammas. Deras behov är annorlunda än män- nens. Tyvärr ser vi alltfler kvinnliga intagna i krimi- nalvården. De har ett helt annat behov av vård- och behandlingsmetoder. Det är viktigt att vi lyfter upp denna fråga. Jag vill även lyfta fram situationen inom frivården. Det är många kvinnor som får lättare straff och befinner sig i frivården. Deras situation i frivår- den behöver särskilt beaktas. En sak som oroar mig, och som jag har sett på ett antal anstalter, är att vissa bitar måste tas bort på grund av besparingar. Då har svenska för invandrare strukits bort. Vi har många gånger talat om hur viktigt det är att de som kommer till Sverige lär sig svenska. Här finns verkligen en möjlighet som det gäller att ta till vara. Detta bör tas med i rehabiliteringen. En annan del är den psykiatriska vården på våra anstalter. Vi vet alla att det finns ett enormt behov av psykiatrisk vård. Eftersom behovet är så stort är det viktigt att det dagliga inslaget inom kriminalvården rymmer psykiatrisk vård. Vi i Centerpartiet anser att det behövs en krimi- nalvård som står för rehabilitering, en social återan- passning i samhället. Detta i sin tur minskar återfallen och har en stor brottsförebyggande verkan. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer och särskilda yttranden. För tids vin- nande yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru talman! Att minska återfallen i brottslighet är naturligtvis den viktigaste uppgiften för kriminalvår- den. Uppgiften kräver fortgående förändringar. Nuva- rande arbete är inte tillräckligt. Jag kan hålla med föregående talare om att individuella handlingsplaner är basen i arbetet. Men jag gör inte exakt samma analys. Det är inte endast pengar utan också kunskap och en annan inriktning på verksamheten som krävs. Detta arbete pågår, men det är inte klart. Mer resurser behövs. Frigivningsförberedelser ska inte bara ske vid slutet av verkställighetstiden, utan de ska enligt min åsikt börja redan vid intagningen på häktet och sedan fortgå på anstalten så att en beredskap finns när det är dags att lämna anstalten. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 17. Reservation 5 handlar just om frigivningssituatio- nen. Arbetet sviktar redan vid intagningen på häktet. Det är många - speciellt förstagångsdömda - som är häktade med restriktioner. Den första tiden är oerhört grundläggande för hur man ska klara tillvaron när man kommer ut från fängelset. Under tiden med hår- da restriktioner i häktet är den intagne begränsad i att kunna sköta räkningar och andra ansvarsåtaganden. Det blir totalt stopp i den dagliga tillvaron. Detta resulterar i att den häktade får betalningssvårigheter som går vidare till kronofogdemyndigheten. När man sedan kommer ut finns en anmärkning, och alla vet hur svårt det är att få en bostad osv. med en sådan anmärkning. Redan där borde det underlättas för den intagne att kunna sköta sina räkningar. Om det blir ett långt fängelsestraff måste den intagne kunna avveckla sin bostad på ett riktigt sätt. Det som saknas i dag är mer utbildad anstaltsper- sonal. Det är vad jag menar med resurser. De som ska upprätta behandlingsplaner måste enligt min åsikt ha stor och djup kunskap och vara högskoleutbildade. Sverige har inte utvecklat sitt system på detta område i jämförelse med t.ex. Kanada som utskottet har be- sökt. Det fanns en tid då kriminalvården hade överskott i sin budget och pengar t.o.m. fördes från rättsväsen- det i stället för att man utvecklade de metoder som det finns internationella förebilder av. Det finns också ingrodda rutiner, och de är väldigt svåra att få bukt med. Det behövs alltså kvalificerade insatser från olika yrkesgrupper, som borde verka i fängelserna. Jag är också ledsen för att inte olika anstalter får utvecklas på sitt sätt. Jag nämner Österåker, som hade vissa privilegier men också kunde utveckla metoder som inte var lika för alla. Men detta fick inte fortsätta därför att det fanns en avundsjuka i systemet. Jag är väldigt ledsen för att man inte kan tillgodose detta och låta de olika blommor blomma som kan blomma. Visst måste vi kunna ha olika inriktningar, och visst måste anstalterna kunna göra bedömningar, kunna särskilja intagna och jobba för det som de tror på. På det viset kan vi få en utveckling. Men det blev stopp: Alla skulle vara lika, och alla skulle göra på samma sätt. Det är svårt att styra detta från politikerhåll. Det är ju myndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, som av- gör detta. På den här punkten har vi en reservation. Jag vet att det pågår ett arbete. Det har också kommit en BRÅ-rapport, Från anstalt till livet i frihet - inför muck, där man tar upp alla dessa problemställningar. Det ska ske en utvärdering av vad som görs. Det är bra, men det krävs oerhört mycket mer, som tidigare talare har sagt. Vi får väl anledning att återkomma till detta. När det gäller restriktioner för häktade har jag va- rit inne på hur svårt det kan vara för den som får sitta häktad kanske lång tid om den dömde överklagar. Vi har haft det på detta sätt utan att någon har anmärkt ordentligt på det, förrän Europarådets kommitté för övervakning av efterlevnaden av den europeiska konventionen till förhindrande av bl.a. omänsklig eller förnedrande behandling sade att vi inte hade någon bra ordning. Men vi har alltid påstått det, ge- nom att domstolen har varit inkopplad. Det är ju domstolen som måste ge åklagaren tillstånd att be- sluta om restriktioner, och rätten ska pröva frågan återkommande. Trots det har det inte fungerat, utan det är oerhört hårt på den punkten. Jag tycker att vi måste göra en utvärdering av det som har skett. Jag vet att detta arbete går långsamt, och det är fortfarande mycket som återstår. Fru talman! Till slut skulle jag bara vilja nämna långtidsdömdas situation, som inte heller är bra i dag. De långtidsdömda är en besvärlig grupp att ta hand om. Det krävs individuella planer, mindre grupper och ett helt annat sätt att behandla dessa långtids- dömda, dvs. inte i en klump, genom att bara bunta ihop dem och säga att de måste vara på ett speciellt sätt. Det finns många åtgärdsprogram som man kan använda där, och man måste ta tag i och jobba på det. Annars blir det ett problem inne på våra anstalter.

Fru talman! Det gläder mig att Kia Andreasson har insett att frigivningssituationen inte är så bra som man skulle kunna tro när man läser majoritetstexten, som även Kia Andreasson står bakom. Kia Andreasson säger att hon gör en annan be- dömning än tidigare talare. Hon slår fast att det inte är pengar som saknas utan kunskap. Hon räknar upp ett antal åtgärder som skulle behöva vidtas för att öka den här kunskapen. Det handlar om utbildad anstalt- spersonal, bättre programinnehåll, att förändra invan- da rutiner osv., osv. Hur skulle Kia Andreasson vilja genomföra allt detta utan mer resurser? Det går inte ihop. Det skulle vara väldigt intressant att höra Kia Andreasson lägga ut texten om detta. Samma sak säger hon om långtidsdömdas situa- tion: Den ser helt omöjlig ut, och vi måste ha andra åtgärdsprogram och mindre grupper. Det är precis det som Kristdemokraterna har motionerat om ett antal år. Vi har aldrig sett att Kia Andreasson har varit intresserad av att stödja oss i det yrkandet. Hur ska det gå till, Kia Andreasson, utan mer re- surser?

Fru talman! Jag sade ordagrant att det gäller inte endast resurser. Nu har vi den budget som vi har lagt, och med de pengarna kan man göra mycket. Det finns personal och resurser inom systemet. Men det gäller, som i alla andra verksamheter, hur man använder dem, hur man rekryterar, hur man fortbildar och vilka mål som finns. Det räcker inte med att bara säga att "vi har en större budget och då kan vi få igenom detta". Så en- kelt är det inte - det är att förenkla problemet. Det krävs grundläggande strukturförändringar, och det är mycket svårare att genomföra dem. Men det är på gång, och det är det som vi vill ha sagt med majoritetsskrivningen. Det är ett långsiktigt arbete. Men det är oerhört viktigt att det blir en större kraft bakom förändringarna. Det är inte endast pengar, utan det är de strukturförändringar som jag har räknat upp.

Fru talman! Det är oerhört intressant att debattera med Kia Andreasson. Nu försöker hon lägga beto- ningen på ett annat ord och säger att det inte är endast resurser det handlar om. Då skulle jag kunna ställa frågan: Tror Kia Andreasson att en utökad budget skulle kunna förbättra situationen på just de områden som hon själv kritiserar? Sedan säger Kia Andreasson i ett annat andetag att det finns pengar inom systemet. Jag tror att Krimi- nalvårdsstyrelsen skulle bli oerhört glad om Kia And- reasson informerade dem om var de pengarna inom systemet finns, eftersom de hela tiden åberopar att det saknas resurser. Kia Andreasson säger också att vad det handlar om är hur man ska fortbilda och vilka mål som finns. Men Kia Andreasson har själv ställt sig bakom de målskrivningar som utskottsmajoriteten och regering- en har antagit när det gäller kriminalvården och kri- minalvårdens utveckling. Är det andra mål som Kia Andreasson har än de som uttrycks i regeringsförkla- ringen och majoritetstexten?

Fru talman! Jag tycker inte att målsättningen skiljer sig så mycket på detta område. Det primära är att personer inte ska återfalla i brott. Det är det ge- mensamma målet, det stora målet. Visst behövs det mer pengar också i framtiden - visst är det ett önskemål. Men nu har vi olika priorite- ringar, och det är även att förebygga. Miljöpartiet vill ha pengar till förebyggande, innan personer hamnar i en anstalt. Det är en avvägning. Men vi har också tilldelat budgetbelopp till kriminalvården. Ragnwi Marcelind vet mycket väl att det också räcker till strukturförändringar och en ändrad inriktning. Det gör det. Det handlar om vad man vill och hur mycket man satsar på detta.

Fru talman! Jag skulle vilja spinna vidare på frå- geställningarna till Kia Andreasson. När det gäller just resurser fick vi en föredragning av generaldirek- tören inför budgetsammanträdet. De är otroligt an- strängda, och man har ett högt utnyttjande av an- slagskrediterna. Det ställer kriminalvården i en mycket bekymmersam situation. Jag skulle också vilja ställa frågan: Hur kan man få kvalificerade yrkesgrupper? Det innebär också högre löner, och hur ska det gå ihop med den hårt ansträngda budgeten? Även jag kan förespråka det, men jag har varit vis nog att anslå mer medel till kriminalvården. Det handlar bara om planer, planer och planer. Det finns också någonting som heter verkligheten, och den har inget samband med dessa planer.

Fru talman! Det här låter mer som en budgetde- batt. Gunnel Wallin! Det finns ingen utbildning i dag på det sätt som jag menar, med en mer kvalificerad inriktning. Det finns inte i det svenska systemet om man jämför med den högskoleutbildning som man har i Kanada. Det är där vi får börja. Det är de strukturerna jag menar. Vi måste inrätta en sådan utbildning. Vi får se vad det kostar och innebär och begära utökade resur- ser. Vi har inte riktigt banat väg för detta. De indivi- duella handlingsplanerna har inte heller fungerat. Det finns personal som skulle kunna utbildas inom sys- temet för att upprätta sådana. Det har inte gjorts i tillräcklig utsträckning. Jag menar att det är struktu- rerna som måste förändras.

Fru talman! Kia Andreasson sade att målsättning- en var att de som begått brott inte ska återfalla i brott. Har man inte inlett strukturella förändringar gällande en ny utbildning, t.ex., är det en evighet tills vi når dit. Ska den brant stigande kurvan över alla som åter- faller i brottslighet fortsätta att stiga? Vi måste starta, och det redan nu. Då behövs det verkligen resurser. Det måste man ta upp i en debatt om kriminalvården. Man kan inte göra någonting om man inte har resurser. Det lyftes också fram i den debatt vi hade när det gäller budgeten. Det måste kopplas till verksamheten.

Fru talman! Först ska vi skapa möjligheter för personalen att utbilda sig. Det behöver inte ta så väl- digt lång tid. Man behöver inte göra förändringar i en avlägsen framtid, utan de skulle faktiskt kunna göras om bara om några år. Jag säger som jag gör i alla andra fall, t.ex. när det gäller polisen: Visst önskar vi mer resurser. Men man gör en fördelning av de pengar man har. Nu har vi avsatt ett större anslag inom rättsväsendet. Vi har försökt att lyfta fram polisens problem. Visst står kriminalvården på tur. Jag håller med. Man behöver ett ökat anslag där också. Men just denna gång gjorde vi den här bedömningen. Det vet ni mycket väl. Vi behöver inte ha en budgetdebatt.

Fru talman! Jag konstaterar att Kia Andreasson är oerhört bekymrad över att de intagna på häktena inte har möjlighet att betala sina räkningar. Det är natur- ligtvis lovvärt att man sköter sådana viktiga företeel- ser även när man sitter häktad eller i fängelse. Fru talman! Vad som bekymrar mig betydlig mer är att så många i dag sitter på häkte som inte skulle sitta på häkte. Det gäller de s.k. verkställighetsfallen. Det bottnar till största delen i att det inte finns platser ute på anstalterna för dessa människor. Min fråga till Kia Andreasson är om hon anser att vi behöver fler anstaltsplatser. Följdfrågan blir om Kia Andreasson i budgetförhandlingarna med rege- ringen har försökt, och misslyckats med, att få besked om att det ska bli fler platser.

Fru talman! En ny anstalt finns på önskelistan. Ut- skottet har fått en föredragning av Bertel Österdahl om hur denna anstalt kan utformas. Det är ett projekt som Miljöpartiet stöder. Det är på planeringsstadiet, men när dagen för att genomföra projektet kommer ska vi kämpa allt vad vi kan för att få pengar till det.

Fru talman! Det är lovvärt. Jag tillhör dem som av många skäl hoppas att Miljöpartiet inte tillhör rege- ringsunderlaget efter höstens val, men i denna fråga hade det kanske varit bra att ha Kia som lobbyist i förhandlingarna. Det var en högaktuell fråga, och det krävdes bara en signal om att man skulle sätta i gång och projekte- ra. Inte ens den signalen har kommit. Jag kan inte låta bli att kommentera resonemanget om det behövs resurser eller ej och om signalerna. Kia säger att det inte bara är pengar som behövs. Hon vill ha mer utbildning för de anställda. Hon vill ha högskoleutbildningar, och hon vill ha kvalificerade yrkesinsatser från andra yrkesgrupper. Så lyfter hon fram Österåker som någonting som borde ha fått finnas kvar. Allt detta, Kia Andreasson, handlar faktiskt om resurser. Det kostar pengar. Jag delar Kia Andreassons uppfattning att vi be- höver mer av detta, men jag menar att man inte bara kan skriva upp det på önskelistan. Man måste driva frågorna och se till att få igenom det.

Fru talman! Jag har svarat på frågor om pengar och budget i flera inlägg, så jag avstår i detta fall.

Fru talman! Frågor som gäller rättsväsendet får numera stort utrymme i medierna. Det är bra att vik- tiga samhällsfrågor tar plats i den offentliga debatten, även om vinklingarna kan vara ensidiga. Ofta handlar reportagen om grov brottslighet, brister hos polisen och otillräckliga utredningsresurser. Vi nås också av rapporter om bråk i fängelser. Vi hör om brist på häktesplatser och om överbelägg- ningar. Vi hör om ett utbrett narkotikamissbruk på landets anstalter. Vi hör om hur dåligt förberedda interner är på livet efter fängelsetiden. De bilder vi får är inte osanna, även om det också finns andra mer positiva exempel från kriminalvår- den. Men dessa negativa bilder visar en verklighet som måste förändras. Det är inte acceptabelt att unga intagna blir fast i narkotikamissbruk i våra fängelser. Det är inte ac- ceptabelt att unga intagna skolas i brott på våra fäng- elser. Målet är att intagna ska rehabiliteras och att de ska vara redo för ett liv utan kriminalitet när de muckar från fängelset. Det ska vi jobba för. Svensk kriminalvård håller hög kvalitet, men det finns som sagt brister. Under 1990-talet fick krimi- nalvården som all annan offentlig verksamhet spara pengar. Under de senaste åren har effekterna av det blivit tydliga. Personalen på våra fängelser har satts på hårda prov. Samtidigt med rationaliseringarna har samman- sättningen av gruppen interner förändrats. Frivården, fotbojan och andra påföljder har gjort att de korttids- dömda, som tidigare fanns i fängelserna, nu är färre. Andelen tyngre kriminella, långtidsdömda, missbru- kare och psykiskt sjuka i fängelserna har ökat. Detta påverkar självklart miljön. Det blir hårdare för inter- nerna, och det ställer stora krav på de anställda. Utvecklingen på flera viktiga områden, t.ex. vad gäller kompetensutveckling för personalen, verksam- heten med brotts- och missbruksrelaterade program och narkotikabekämpningen, stagnerade under några år. Nu har kriminalvården fått ett ekonomiskt till- skott, och utfästelser har givits om ytterligare resurs- förstärkningar. Det ger möjligheter att fortsätta att utveckla verksamheten. Man kan ge personalen möj- ligheter till kompetensutveckling, utveckla program- verksamheten, jobba målmedvetet med narkotikabe- kämpning, ge interner möjlighet till vardagsträning och möjliggöra för interner att utbilda sig och arbets- träna. Behovet av att ytterligare differentiera när det gäller de intagna - av att skilja t.ex. på de särskilt motiverade och de särskilt svårhanterliga - har också blivit tydligare. Detta gör att kriminalvården måste utreda förutsättningarna för en ökning av antalet plat- ser både på häkten och i anstalter. Den stora utmaningen nu är att med full kraft fort- sätta det positiva utvecklingsarbetet. Fru talman! De motioner som behandlas i detta betänkande innehåller många förslag på kriminalvår- dens område. De handlar om verkställighetsinnehål- let, om häktesplatser och om påföljderna för psykiskt sjuka lagöverträdare m.m. Från utskottsmajoritetens sida föreslår vi att samtliga motioner avslås, med hänvisning till gällan- de regelverk och pågående utvecklings- och bered- ningsarbete. Motionerna slår i stort sett in öppna dörrar. Att det pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom kriminalvården syns inte i oppositionens för- slag. Deras motioner handlar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds eller utredningar som re- dan arbetar. Jag vill ändå säga att jag tycker att det är positivt att det finns ett stort engagemang för kriminalvårds- politik, som återspeglas i de många motionerna. Ing- enting är så bra att det inte går att förbättra, och ut- veckling kommer ur engagemang. Dock blir jag bekymrad över en del förslag, som Moderaternas om att privatisera fängelser. Har Mode- raterna funderat över hur de som vill tjäna pengar på kriminalvård kommer att agera på marknaden? Hur kommer de att agera för att få sin verksamhet så lön- sam som möjligt? Kommer de som har vinstintressen i fängelsebranschen att delta i den offentliga debat- ten? Kommer de att vara intresserade av att få ned brottsligheten då det riskerar att minska deras lön- samhet? I USA finns en hel fängelseindustri. Är det där som Moderaterna har fått sin idé? Jag skulle vilja att ni ger exempel på vad som är så bra i den amerikans- ka privata kriminalvården att ni vill införa detta även här i Sverige. Jag skulle också vilja veta var gränsen går för er när det gäller privatiseringarna. Det är up- penbart att ni inte anser att den yttersta myndighets- utövningen, som det innebär att hålla människor i fängelse, behöver drivas i samhällets regi. Var går gränsen? Vad är skälet till att Moderaterna vill införa pri- vata fängelser? Finns det något annat skäl än att ni tror att det ska bli billigare för staten? Eller har man tänkt sig att internernas valfrihet ska öka? Moderata inlägg i den offentliga debatten är också svårsmälta, och jag kan inte se att de för frågorna framåt. Då tänker jag exempelvis på den simpla reto- riken om fler poliser och strängare straff. Vi vet att fler poliser och strängare straff inte är lösningen när det gäller brottsbekämpningen. Visst behöver vi fler poliser och en effektivare kriminal- vård, men det räcker inte, och det utgår jag från att även moderater är medvetna om. Fru talman! Det övergripande målet för kriminal- politiken är att minska brottsligheten och öka trygg- heten. För att åstadkomma det handlar det om att skapa ett samhälle som förebygger brott, ett samhälle som är jämlikt där alla människor får plats och kan känna trygghet. Det handlar om att ha bra förskolor och skolor för alla barn. Det handlar om att ha vård och omsorg som kommer alla till del efter behov och inte efter hur mycket pengar man har i den egna plån- boken. Det handlar om att ge förutsättningar för ett rikt föreningsliv. Det handlar också om att samhället har tydliga regler och markerar mot dem som begår brott. Kriminalvården ska verkställa straff och rehabili- tera dem som begått brott och dömts. Och tiden på fängelset är för den dömde ett straff, men det är sam- tidigt en möjlighet. Det är en möjlighet att bryta med ett kriminellt liv. Den möjligheten måste tas till vara. För att lyckas med att bryta en destruktiv livsstil behövs stöd från omgivningen. Det kan handla om missbruksbehandling. Det kan handla om att bättra på gamla skolbetyg. Det kan handla om yrkesträning. Detta ska kriminalvården hjälpa till med. I rehabiliteringsarbetet handlar det inte bara om en fungerande programverksamhet och om att man får hjälp med bostad när man muckar. Det handlar om att den intagne ska bli medveten om att ett icke- kriminellt liv finns inom räckhåll och att ett sådant liv blir bra mycket rikare och bättre än ett liv kantat av brott. En av de aktiva i KRIS sade en gång att "det är jobbigt att vara fängelsekund, att hålla den kriminella karriären igång. Men att man fortsätter att begå brott beror på att man tror att det är det enda man duger till. Man klarar inget annat. Det är det enda område där man har en identitet." En bra rehabilitering ska visa på andra möjligheter. Fru talman! Jag tycker att vi har en bra kriminal- politik i vårt land. Men vi kan alltid bli bättre. Och när det gäller att åstadkomma det måste alla goda krafter samverka. Det är bra att vi nu ska stärka hela rättsväsendet och att vi får fler poliser. Men främst handlar det om att utveckla ett brottsförebyggande samhälle där människor kan känna trygghet. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän- kandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Yilmaz Kerimo börjar med en strå- lande analys av läget. Han talar om att vi har plats- brist, att det är för mycket narkotika och att det är mycket som är oacceptabelt men att man ska jobba med det. Ja, det försöker i alla fall vi göra. Vi från opposi- tionen har då förslag. Då säger Yilmaz att vi slår in öppna dörrar. Det köper jag naturligtvis inte. Det är bättre, Yilmaz, att ha någonting att komma med, att ha några förslag. Det som Yilmaz räknar upp kostar faktiskt pengar. Det räcker inte med ord. Man kan inte betvinga verkligheten med önskningar och för- hoppningar. Sedan tar naturligtvis Yilmaz upp ett kärt ämne, det här med att lägga ut hela eller delar av driften på entreprenad. Det förslaget vill vi gärna pröva av två skäl. Det ena är att det kanske blir billigare - vi ska inte ha en så billig kriminalvård som möjligt, men de gemensamma resurserna ska räcka till mera och kan- ske till en bättre kriminalvård. Sedan vet jag inte om Yilmaz satt och sov när jag höll mitt anförande, eller är det bara så att hans anfö- rande var färdigskrivet dessförinnan. Jag sade att det är oerhört viktigt att skilja på myndighetsutövning och den andra roll som man har i fängelset. Det kan- ske t.o.m. blir ett bättre klimat i fängelset om de som håller på med vård och rehabilitering inte stup i kvarten måste avslå permissionsansökningar eller sätta folk i isolering. Att man skiljer på de rollerna tror jag skulle göra att det skulle bli bättre i fängelset. Sedan hemfaller Yilmaz åt det vanliga tricket från vänsterkanten, att man ska gå över ån efter vatten, alltså över Atlanten till USA. Det vore kanske bättre om Yilmaz åkte över till det stora föregångslandet Storbritannien och tittade på Tony Blairs försök. Han har tydligen inga betänkligheter när det gäller att lägga ut kriminalvården på entreprenad. Såvitt jag vet står han högt i kurs, i alla fall hos Yilmaz partiledare. Men jag har en fråga: När får vi nya platser?

Fru talman! Först och främst är det typiskt att Jeppe Johnsson bara ser det som är negativt i krimi- nalvårdspolitiken och kriminalvården. Det är som alltid. Men som jag sade i mitt anförande finns det brister, men vi har en bra kriminalvårdspolitik i vårt land, och den ska vi utveckla. Vad gäller platserna vet jag inte om Jeppe Johns- son har läst eller om han bara har förbigått att vi ska ha 200 plus 30 nya platser till 2003. Varför så bråt- tom med allt? Sedan sade Jeppe Johnsson mycket annat. Det finns ett brett utvecklingsarbete. Det pågår redan en översyn. Därför sade jag att man inte ska slå in öppna dörrar.

Fru talman! Yilmaz Kerimo talar om 200 och 30 nya platser inom befintlig kriminalvård. Men vi måste faktiskt se lite längre fram, även om dessa platser i och för sig behövs redan i dag. Det behövs 400 plat- ser i dag, enligt SEKO, de kriminalanställdas fack- förbund. Vi behöver dem alltså redan i dag. Sedan tar det lite tid att bygga ett fängelse. Därför borde man rimligen ha kommit till skott redan nu. Jag ska upprepa en annan fråga som behandlas lite mer ingående i dagens betänkande. Det är frågan om de utvisningsdömdas hemresa. Jag upprepar frågan, som jag ställde i mitt anförande: Varför vill Yilmaz Kerimo och Socialdemokraterna inte ändra dagens bestämmelser, så att det blir möjligt att sätta undan pengar som den dömde tjänar in under fängelsetiden? Det här är ju inte en så stor fråga som den om platser och resurser, utan det här är någonting som vi skulle kunna begära att man rättar till i utskottet, om Yilmaz tycker att det är rätt och riktigt. Eller tycker Yilmaz fortfarande att det är rätt att man ska kunna få avlöning varje dag för det arbete som man utför i fängelset och att man sedan inte har rätt att röra peng- arna utan att det allmänna också ska betala hemresan?

Fru talman! Det första gällde de 200 nya platser- na. Dessa ska som sagt finnas tillgängliga till 2003, dvs. inom kort. Det andra gällde nya fängelser. Både Jeppe Johnsson och jag sitter i Kriminalvårdsstyrel- sen, och Jeppe Johnsson vet att vi har en som jobbar enbart med den frågan för att ta fram förslagsunderlag så att man kan fatta beslut om ett eventuellt nytt fäng- else. Det arbetet är alltså på gång. Vi får avvakta och se vad vi kommer fram till. Men behov finns. För närvarande kan man i alla fall skaffa 200 nya an- staltsplatser och 30 häktesplatser, och frågan om nya fängelser har vi en som jobbar med. Det får vi vänta med. Vad gäller detta med att betala hemresan håller jag med om att de borde betala den. Men samtidigt måste man tänka på att de för det första inte tjänar mycket pengar när de jobbar. För det andra får vi behålla 10 % av deras pengar i kriminalvården för deras fritid - kläder, cigaretter osv. För att vi ska kunna ta dessa pengar till resan måste vi ha deras samtycke. Det är som med alla andra människor. Sedan jobbar vi också för att de flesta som ska ut- visas ska avtjäna sitt fängelsestraff i sitt hemland. När det har genomförts är det här inte mycket att bråka om.

Fru talman! Jag har en annan fråga till Yilmaz. Det är många som avtjänar sitt straff inom frivården. Vad har man gjort sedan BRÅ:s rapport kom om situationen just inom frivården, mer än att föra över stora grupper av straffade som ska få sin behandling och sin rehabilitering där? Yilmaz sade också att kriminalvården nu hade fått ett ekonomiskt tillskott. Jag undrar: Var finns detta tillskott? Sedan skulle jag vilja ställa en fråga när det gäller vikten av individuella planer, som jag tog upp i mitt anförande. Tycker Yilmaz att detta är viktigt i reha- biliteringen? Jag vill också påpeka en sak apropå det brotts- förebyggande arbetet och hur viktigt detta är. Alla de människor som, kanske av sociala skäl, hamnar i kriminalvården och får sitt straff måste ju ha möjlig- heter att rehabilitera sig och komma tillbaka i sam- hället. Det är väl en viktig brottsförebyggande åtgärd. Vi måste satsa mycket på rehabilitering, och de sats- ningarna ser inte jag.

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan, eller det sista konstaterandet. Vi är överens om att man när man kommer ut ska ha det ordnat så att man inte hamnar i det kriminella livet igen. Därför måste myn- digheterna - jag tänker på socialtjänsten, kriminal- vården och frivården - samarbeta bättre. Det har vi sagt, och det finns ett arbete som pågår på detta om- råde. Vad gäller pengarna har vi ju satsat 271 miljoner för något år sedan. Det var den största satsningen någonsin. Det är det första. Det andra är att kriminal- vården nyligen har fått 100 miljoner extra för att bekämpa narkotikan i fängelserna. Jag har här i min hand ett pressmeddelande från SEKO där de uttalar att de är jätteglada och ser mycket positivt på detta. Vad gäller vikten av individuella handlingsplaner delar jag också Gunnel Wallins uppfattning att detta måste ske och ska ske. Om det inte har varit så hittills är det en brist, men det är viktigt att rehabilitera män- niskor enligt individuella handlingsplaner.

Fru talman! Det verkar som om vi vore överens om mycket, men så är det faktiskt inte. Det är en sak att säga att detta ska ske, att vi ska ha individuella handlingsplaner. Det finns ju på papperet. Men det finns inte i verkligheten, och det är mycket betingat av att det inte finns resurser inom kriminalvården. När jag sedan frågar efter pengarna säger Yilmaz att man anslog pengar för något år sedan, och sedan har det kommit 100 miljoner till när det gäller narko- tika. Detta är ju inte beslutat än. Men de pengarna kommer kanske, och det är ju bra. Alla resurser be- hövs. När det sedan gäller de individuella planerna är det jätteviktigt att vi kan få ned återfallsprocenten. Det är det viktigaste brottsförebyggande arbete vi har framför oss.

Fru talman! Först vill jag säga att detta inte är nå- gon budgetdebatt. Om Gunnel Wallin vill prata om pengarna skulle hon ha gjort det förra gången när vi hade debatt om budgeten. Men jag vill ändå säga att det är lätt att lova för mycket. Det är lätt att säga: Vi vill ha mer pengar. Men då måste man också säga var man ska ta pengarna. Vi pratar om välfärdssamhället. Vi pratar om förebyggande arbete. Hur ska vi satsa på skolan? Hur ska vi satsa på dagis, på föräldrarna, på välfärden? Det är också förebyggande arbete. Ska vi ta pengar därifrån och satsa på fängelserna? När man säger sådant här måste man också ta an- svaret och säga hur vi ska finansiera detta. Det är lätt att lova, men sedan måste man också säga var man ska ta pengarna. Det här med de 100 miljonerna är klart. Annars hade man inte gått ut med ett pressmeddelande från SEKO. Det är deras pressmeddelande, inte mitt.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att Yilmaz undvek att svara på mina frågor. Jag förstår det, för det finns inga svar. Jag vill bara upprepa: Tycker Yilmaz att krimi- nalvårdens insatser för att förebygga återfall i grov brottslighet har ökat? Sedan säger Yilmaz att oppositionen slår in öppna dörrar. Då skulle jag vilja fråga: Varför har då majo- riteten så oerhört svårt att i sina texter bemöta de yrkanden som vi har lagt fram i våra motioner? I ärende på ärende står det: Vi håller med motionären. Vi tycker att det ser ut på det här sättet. Man t.o.m. citerar forskning som styrker detta. Men så yrkar man avslag. Jag skulle vilja fråga hur Yilmaz - som ändå sitter i Kriminalvårdsstyrelsen, som har god insyn i hur verksamheten ser ut och som är väl medveten om de återkommande nödropen efter mer resurser - kan stå här i kammaren och vidhålla att det inte behövs några fler resurser. Är utvecklingen inom kriminalvården tillfredsställande, Yilmaz? Är det en tillfredsställande utveckling inom behandlingsinsatser, motivationsin- satser, utbildningsinsatser, frigivningsinsatser etc.? Finns det ett svar på det skulle jag gärna vilja ha det, Yilmaz.

Fru talman! Vad gäller att förebygga brott satsar vi mycket på det. Det är en av de prioriteringar som ska göras i kriminalvården - och inte bara där, som sagt, utan även utanför denna. Vi har ett välfärdssam- hälle som alla måste ta del av, så det är egentligen där man ska satsa mycket. Ragnwi Marcelind är mycket flitig i att lova pengar. När vi var på den konferens hon nämnde i sitt anförande sade hon även där: Vi vill ha mer pengar. Men hon säger inte var hon ska ta pengarna. Det är mycket lätt att lova. Visst skulle vi ha mer pengar. Vi behöver mer pengar. Alla behöver mer pengar. Men då måste man också säga hur man ska finansiera detta. När man lovar ska man också tänka på hur det ska finansieras, Ragnwi Marcelind.

Fru talman! Jag kan ge ett kort exempel på ett om- råde där vi gärna skulle vilja spara men där vi har fått nej från bl.a. Yilmaz och regeringen, och det är byrå- kraterna i Regeringskansliet. Där tar vi gärna pengar och lägger på kriminalvården. Yilmaz säger vidare att oppositionen överdriver situationen inom kriminalvården. Om Yilmaz inte tror på mig eller oppositionen måste han väl ändå tro kriminalvårdens egen forskningskommitté, vars slut- sats när det t.ex. gäller sexualbrottsdömda jag gärna skulle vilja ha en kommentar från Yilmaz om. Man skriver: Någon undersökning av effekterna av kriminalvårdens insatser på risken för återfall i brott har inte kunnat göras inom ramen för denna undersökning. Bristerna i individuell och programre- laterad dokumentation, inklusive urvalsprocesser av dömda till programverksamhet, är så omfattande att någon meningsfull sådan analys inte har kunnat göras i nuläget. Gång på gång får vi läsa rapporter om det brist- fälliga i programverksamheten och insatserna. Om inte Yilmaz tror mig måste han väl ändå tro våra forskningsrapporter. Det är där oppositionen hämtar sina uppgifter för att kunna yrka på förändringar som ska förbättra kriminalvården. Det är oppositionens ansvar. Det kommer Yilmaz säkert också att vilja göra när han hamnar i opposition. Är det sant att oppositionens röster bara är att slå in öppna dörrar? Vidhåller Yilmaz att kriminalvår- dens resursanslag är tillräckliga och situationen är tillfredsställande? Det vore bra att få protokollfört ett svar på det i kammaren från Kriminalvårdsstyrelsens ledamot.

Fru talman! Jag ska upprepa det jag sade tidigare. Jag sade i mitt anförande att den kriminalvårdspolitik vi bedriver i vårt land är bra, men visst finns det brister. Vi ska jobba för att den ska bli ännu bättre. Det är bra, men det kan bli ännu bättre. Vad gäller resurserna behöver vi mer pengar. Vi har fått en del, men vi behöver ännu mer för att det ska bli ännu bättre. Vi får hoppas att vi får det nästa gång. Jag vill återigen säga att vi måste vara stolta över vår kriminalvårdspolitik jämfört med andra länders. Moderaterna hämtar alltid exempel från USA. Där finns hårdare straff och fler poliser. Men där är brottsligheten sex gånger större än här i Sverige. Strängare och längre straff och fler poliser hjälper inte. Vi behöver en förebyggande politik, och det har vi, även om den kanske inte är mycket bra. Den kan bli ännu bättre. Det visar att vi har en bra kriminal- vårdspolitik och att vi har lyckats med den. Men den kan bli ännu bättre.

Fru talman! Visst är det så att nästan allting måste bli bättre på det här området. Det är ett område där organisationen och systemet påverkas av alla de om- världsförändringar som sker beroende på brottsut- vecklingen i samhället, polisens insatser, drogpolitik och annat. Allt måste bli bättre. Yilmaz sade nyss att vi från oppositionen slår in öppna dörrar. Det är klart att vi måste slå in de öppna dörrarna, eftersom alla dörrar är öppna inom krimi- nalvården. Man håller öppet överallt och säger att det pågår utredningar att det ska bli förbättringar. Det är naturligtvis bra. Det ligger lite i sakens natur att det måste vara så på ett så pass komplicerat område. Men när man håller allting öppet måste vi i varje fall knacka på de dörrar som en gång har stått där. Jag har några reflexioner. Det finns en klar brist. När människor måste sitta kvar i häkte för verkstäl- lighet blir det inte mycket av några program alls oav- sett innehåll. Det blir mycket svårt att ha några vetti- ga handlingsplaner. Vi måste få fram fler platser. Men det kanske inte bara handlar om att få fler plat- ser. Man kanske ska fundera på hur människor inte ska komma tillbaka eller över huvud taget inte hamna i fängelse. Jag återkomma till det. När det gäller verkställighetsinnehållet är det klart att det finns en brist på effektivitet. Flera har pekat på det. Majoriteten talar om att det pågår forskning och internt utredningsarbete och att vi ska titta på och snacka om det. Det är en vidöppen dörr, och det är klart att vi ska titta på det. Jag hoppas att det kommer att leda till resultat så småningom så att vi inte står här om ett år igen och får höra samma argument. Här måste det komma till något konkret. Rapporterna från såväl myndigheterna som fackföreningarna är nästan förödande. När det gäller förberedelserna finns det flera rap- porter som visar att de är alldeles för dåliga. Mindre än 50 % klarar de planer som ska fram för den person som ska frigivas. Det är absolut otillräckligt. Männi- skor släpps i praktiken planlöst ut i tomma intet efter avtjänat straff. Vi får se vad det intensifierade förbe- redelsearbete som är i gång sedan oktober leder till. Man måste få en chans att utvärdera det. Ett stort problem förutom narkotikan är att det sitter så många människor på våra anstalter som mår riktigt illa, för att inte säga är psykiskt störda. Detta skapar stora problem inte minst säkerhetsmässigt. Jag hoppas att det vi fått läsa och höra från Psykansvar- skommittén kan omsättas i praktiken. Det gäller inte minst reglerna om samhällsskydd. Det handlar om att plocka bort dem som är allra mest skadliga och mår allra sämst. Dem kan man inte sätta i en behandling. Framför allt gör de att tillvaron för personal och and- ra intagna blir helt odräglig. Folkpartiet liberalerna har i detta betänkande sla- git lite för intensivövervakning. Självklart kan det krävas ytterligare resurser. Det kan krävas till allt. Men allt handlar inte bara om pengar. Det handlar om att se vilka strukturer vi har och vad vi kan göra för att det ska gå åt mindre resurser. Det är angeläget att vi hushållar med statens pengar. Här tror jag att de som är relativt sett korttids- dömda skulle i större utsträckning komma i fråga för fotboja. För att polemisera lite med min moderata kollega är det att driva denna privatisering ytterligare en bit. Människor får under frihet med ansvar denna straffutmätning inom hemmet. Billigare kan det inte bli. Sköter de sig går det bra. Gör det inte det går det riktigt åt pipan och de åker in igen. Det kanske jag kan få en replik på så att jag kan utveckla det. Fru talman! Min talartid är ute. Jag yrkar bifall till reservation nr 9.

Fru talman! Det har varit en intressant debatt att sitta och lyssna till. Det har känts lite ovant att jag inte har kunnat gå upp i debatten och ta repliker i ett tidigare skede. Men har man missat att anmäla sig till talarlistan blir det så här. Fru talman! Kriminalvården har stora problem. Det är en platsbrist ute på anstalterna, vilket gör att det bli överbelastning på häktena. Det öppnas nu ett antal platser inom kriminalvården, men fler platser kommer att behövas inom en snar framtid. Vi i Vänsterpartiet anser att det är oerhört viktigt att man från regeringen så snabbt som möjligt fattar beslut om att vi ska bygga en ny stor anstalt i Sverige. Det vore en viktig signal till kriminalvården att det är tydligt att det kommer så att man kan börja jobba i lugn och ro med det. Fru talman! Det har varit mycket diskussioner om misslyckandena inom kriminalvården. Frigivnings- förberedelserna fungerar inte och inte de individuella planer som riksdagen och Kriminalvårdsstyrelsen har fastställt ska genomföras ute på anstalterna. Det tyck- er vi i Vänsterpartiet är oerhört allvarligt. Det är ock- så ett problem som man måste ta tag i ute på anstal- terna. Arbetsledarna ska se till att det är det första man ska göra när kontaktmannen ska ha sina kon- taktmannasamtal. Det är högprioriterat. Det handlar också om hur man använder arbetskraften och inriktar verksamheten och vad man prioriterar att lyfta fram. Fru talman! Det har också varit mycket diskussio- ner om behandlingsinsatserna och behandlingspro- grammen inom kriminalvården. Det är oerhört gläd- jande att alla är så överens om att man behöver satsa och förstärka och att det ska vara mer forskningsbase- rat. Ragnwi Marcelind sade i talarstolen att det är ett minimum att man åtminstone ska kunna utvärdera arbetet. Det tycker vi i Vänsterpartiet också. Det Ragnwi Marcelind glömmer att säga är att det över huvud taget inte har funnits inom kriminalvår- den tidigare. Det har varit hemsnickrade program som ingen varken har utvärderat eller vetat effekterna eller funktionerna av. Man tar nu kvalitativt stora steg framåt för att få en riktig behandling inom anstalter- na. Jag håller med om att det fortfarande finns brister. Men jag ser det som oerhört glädjande att man tar steget och försöker hitta metoder att utnyttja tiden på anstalterna på bästa möjliga sätt. Fru talman! Jag vill lyfta upp reservation 8. Jag yrkar bifall till den, även om vi också står bakom våra övriga reservationer. Det handlar om kvinnorna inom kriminalvården. Först under de senaste åren har man börjat upp- märksamma kvinnornas behov, och att man inte kan använda samma behandlingsprogram och inte jobba på samma sätt med kvinnorna som med männen, för det skiljer sig så oerhört när det gäller vilka behov man har och hur man bäst ska kunna återanpassas. Vi i Vänsterpartiet ser det som positivt att man har på- börjat det arbetet, men eftersom man faktiskt började på noll för två tre år sedan och inte har kommit så långt anser vi att det är oerhört viktigt att man lyfter upp denna fråga. Fru talman! Jag vill också lyfta fram frågan om privata fängelser. Jeppe Johnsson pratade om Skott- land, som var så bra. Samtidigt som han lyfte fram facket i den ena frågan tycker jag att han ska ställa frågan till facket. I Skottland kunde man driva detta privat beroende på att personalen hade mycket lägre löner än på de statliga anstalterna. Man placerade anstalterna långt ute i obygden där det var hög ar- betslöshet och där man fick tag på billig arbetskraft. Det var så man bedrev den privata fängelsevården i Skottland, och det var därför det var lönsamt. Men det kan knappast vara en struktur som vi i Sverige ska sträva efter, utan vi måste förbättra de anstalter som staten har.

Fru talman! Jag vill bara göra ett litet förtydligan- de. Mina svängdörrar stod öppna, och jag yrkade bifall till reservation 9, men jag ville yrka bifall till reservation 13 under punkt 9. Även om jag inte har någon svårighet med att yrka bifall till just den mode- rata reservationen till skillnad från andra så ska rätt vara rätt.