Kriminalvårdsfrågor

Anf. 12 Carina Ödebrink (S)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 21, under punkt 28, från S, V och MP om att inrätta en särskild enhet inom Kriminalvården för unga som har begått grova brott. Jag vill samtidigt yrka avslag på samtliga övriga motionsyrkanden.

Som ny i riksdagen och i justitieutskottet har jag haft förmånen att under senare tid få göra ett antal olika besök inom bland annat Kriminalvården och fått ta del av verksamheter och träffat människor som på olika sätt berört mig djupt och gett mig olika bilder av ett arbete som har stor betydelse för att skapa ett tryggt samhälle men också ett fungerande rättsväsen. Det är människor som på olika sätt är hängivna uppgiften att göra skillnad, anställda i Kriminalvården som dagligen och på riktigt möter de intagna som finns på våra anstalter och som möter människan som finns bakom den kriminella handlingen.

Jag träffade Gunnar som jobbar på kvinnoanstalten Sagsjön utanför Göteborg. Han beskrev sitt arbete som att vara en drömfångare.

Utanför anstalten Sagsjön fanns det för länge sedan en plats där kringresande stannade till på sin väg - ett rastställe för att vila men också för att ta ut riktningen för den fortsatta färden. Det är en bild som också kan beskriva dagens verksamhet vid Sagsjön.

Gunnar beskrev sin uppgift som att nå människorna, få dem att reflektera över sitt liv och också kunna ge dem stöd att formulera realistiska drömmar för att inte återfalla i ny kriminalitet och att ta ut riktningen för sin fortsatta färd.

Jag besökte Island och fick i Reykjavik träffa företrädare för kommunen. De beskrev hur de tillsammans med föräldrar, polis och civilsamhälle arbetar kring det som kallas Reykjaviksmodellen, en gemensam kraftsamling för att ge unga goda uppväxtvillkor, bättre skolresultat och en meningsfull fritid och för att förhindra kriminalitet och droganvändning. Resultaten visar så här långt att förebyggande arbete inte bara skapar ett tryggare samhälle, förbättrade skolresultat, minskad arbetslöshet och minskad kriminalitet utan faktiskt också sparar pengar. Att satsa på människorna i början av livet är en av de bästa investeringarna som vi kan göra för att förhindra och förebygga kriminalitet.

Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk. Det är en förklaring men aldrig ett försvar. Vi bär alltid ett eget ansvar för våra handlingar. För att förebygga och förhindra den sortens kriminalitet behövs ett starkt samhälle med en generell välfärd som vi bidrar till gemensamt efter förmåga och får del av efter behov.

I mer ojämlika samhällen är livet kortare, den sociala rörligheten mindre, den fysiska och mentala hälsan sämre, de sociala klyftorna större och kriminaliteten och våldet mer utbrett.

De ekonomiska och sociala klyftorna mellan människor och grupper i Sverige har under en lång tid ökat. Att minska dem tar tid. Det kräver tålmodighet, ett ihärdigt arbete, tid och ytterst en vilja.

Kriminalvårdsfrågor

Det går inte att förklara kriminalitet enbart med ojämlikhet, klyftor eller samhällsklassernas över- och underordning. Klassfrågan och ojämlikheten har betydelse för vem eller vilka som hamnar i kriminalitet, men kriminaliteten finns även bland dem som tillhör samhällets privilegierade. Den skadar samhället, tryggheten och tilliten, och den ska bekämpas med kraft.

För att minska kriminaliteten handlar det om att satsa på välfärden. Men det räcker inte. Det behövs också ett starkt rättsväsen som förebygger, förhindrar, omhändertar och lagför, där de som döms får kännbara straff och hjälp till åtgärder för att inte återfalla i ny kriminalitet.

Därför har regeringen prioriterat satsningar på den generella välfärden - en historisk satsning på polisen, på skärpta straff för vapenbrott, på kampen mot terrorism, extremism och organiserad brottslighet, på brott med hedersmotiv och mäns våld mot kvinnor för att nämna några mycket tydliga exempel.

Därför ökas nu anslaget till Kriminalvården med 335 miljoner kronor i vårändringsbudgeten.

Straffskärpningar och satsningar på polisen ger nu resultat, och detta märks i kriminalvården. Beläggningssituationen på häkten och anstalter är ansträngd.

Myndigheten har presenterat en plan för investeringar, och mycket är på gång. Samtidigt är det långa ledtider innan nya platser är färdiga. Behovet är stort, och därför är ökade resurser nödvändiga för att verksamheten ska kunna upprätthålla kvalitet och säkerhet.

Transportverksamheten, som ger Kriminalvården ett utökat ansvar för att utföra transporter av frihetsberövade och som syftar till att renodla polisens uppgifter och verksamhet, har lett till ökade kostnader. Detta behöver regleras för att man ska kunna hantera ekonomin. Myndigheterna har också i uppdrag att gemensamt ta fram en plan för fördelningen av ansvaret för transporterna.

Utöver resurstillskottet till Kriminalvården är det fortsatt angeläget att med kraft se till att nyttja de resurser man har på bästa sätt, minska onödig byråkrati och ha ett starkt fokus på att utveckla verksamheten. En angelägen uppgift, som jag ser det, är att ta vara på och utveckla potentialen i frivården. En annan är att förbättra övergången mellan fängelse och frihet genom olika utslussningsåtgärder.

Det finns inget alexanderhugg som i ett slag klarar av att förhindra, förebygga och bekämpa kriminalitet. I stället handlar det om samverkan och samarbete. Därför är kriminalvårdens försöksverksamhet med så kallade inslussningsprogram angeläget. Programmet innebär att den intagne får ett samordnat stöd från kriminalvården och de lokala samhällsaktörerna. Försöksverksamheten pågår på tre orter i landet och ska utvärderas efter att den första delen är avslutad vid halvårsskiftet 2020. Ska den som på allvar har bestämt sig för att lämna kriminaliteten bakom sig klara det behöver hela samhället se till att det kan bli möjligt.

Fru talman! Personalen är den stora resursen inom kriminalvården. Den nya och förlängda utbildning till kriminalvårdare som startade vid årsskiftet är nödvändig för att möta verksamhetens behov och för ökad professionalitet. Pensionsavgångar och förändrad verksamhet kräver att fler väljer ett yrke som kriminalvårdare men också andra yrkesgrupper i verksamheten. Att vara en attraktiv arbetsgivare som förmår inte bara rekrytera utan även utveckla och behålla sin personal är därför en allt viktigare förutsättning för en verksamhet av hög kvalitet.

När det gäller rekrytering av personal, fru talman, skulle jag också vilja peka på behovet av att i större omfattning rekrytera människor med utländsk bakgrund. Det handlar om att få till en ökad mångfald.

Låt mig också säga att det för att motverka mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck tillförs 130 miljoner kronor i vårändringsbudgeten. De går till att stötta kvinno- och tjejjourer och förbättra förutsättningarna för och stödet till dem som drabbas, liksom till att jobba förebyggande.

Fru talman! Jag vill säga någonting om reservation 21. Det finns enligt min uppfattning flera sakskäl som talar mot att detta skulle vara ett bra förslag.

För det första är Kriminalvårdens uppdrag att utforma en verkställighet som bygger på en individuell utformning samt ett tydligt innehåll som verkar återfallsförebyggande och som underlättar individens anpassning i samhället. Att skapa en särskild enhet för dessa dömda kan snarare få motsatt effekt eftersom deras individuella behov varierar stort.

För det andra är de unga som döms hemmahörande i någon av alla våra kommuner, och kommunerna har det övergripande ansvaret att tillsammans med Statens institutionsstyrelse planera och genomföra verkställigheten. Oavsett om det är Sis eller Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten har alltså kommunen ett stort ansvar när det gäller utslussning och ett fortsatt liv utanför anstalten. Som jag ser det kan det därför snarare finnas skäl att se över Sis uppdrag och ansvar, och regeringen har tagit ett initiativ i den frågan.

För det tredje och sista anser jag att förslaget om en särskild enhet för unga skulle innebära alltför mycket detaljstyrning av en verksamhet. Det där tycker jag att vi ska överlåta åt myndigheten själv att genomföra.

Till sist: För de partier som på riktigt vill ta sig an samhällsutmaningarna när det gäller kriminalpolitiken handlar det om att kunna ha två tankar och perspektiv i huvudet samtidigt. Vi behöver nämligen ha både och - såväl en stark välfärd och en ökad jämlikhet som ett starkt rättsväsen - för att bekämpa kriminalitet.

(Applåder)

Anf. 13 Josefin Malmqvist (M)

Fru talman! Kriminalvårdens arbete fyller egentligen två viktiga funktioner. Den ena delen handlar om att den dömde ska avtjäna sitt straff. Den andra delen handlar om att den som har dömts för brott ska få stöd att återgå till ett liv utanför kriminalitet och till en ny bana.

Att förstärka avhopparverksamheten, förhindra att nya skulder uppstår och öka samverkan med myndigheter och civilsamhälle är centralt för att färre ska återvända till en kriminell livsstil. Det är därför glädjande att riksdagen i dag väntas tillkännage för regeringen behovet av att förstärka denna verksamhet. Det gäller även behovet av ett nationellt exitprogram för gängkriminella. Det finns god verksamhet inom ramen för olika frivilligorganisationer, men förutsättningarna för detta ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Därför menar vi att det är centralt att en fungerande nationell verksamhet kommer på plats.

Som mångårig socialnämndsordförande i en kommun med flera socialt och särskilt utsatta områden har jag på nära håll fått ta del av socialtjänstens frustration när det gäller såväl bristande resurser som, kanske framför allt, redskap för att jobba med gruppen unga kriminella. Inte heller Statens institutionsstyrelse - Sis, som föregående talare lyfte fram - har vare sig kapacitet för eller, visar forskningen, särskilt goda resultat när det gäller att stötta denna grupp och motverka att människor återgår till en kriminell livsstil.

Jag är därför väldigt glad att riksdagen i dag väntas tillkännage för regeringen behovet av att inrätta en särskild enhet inom Kriminalvården som får ansvaret för att jobba specifikt med denna grupp unga, grovt kriminella. Vi menar att Kriminalvården har bättre förmåga, kompetens och möjlighet att genom påföljder och behandlingsinsatser motverka återfall i brott. I det ökade anslag till Kriminalvården som fanns med i M-KD-budgeten, som den här församlingen röstade igenom strax före jul, finns resurser öronmärkta för det syftet.

Jag vill lyfta fram behovet av ökat internationellt samarbete för att utländska medborgare ska få möjlighet att avtjäna sitt straff i hemlandet. För några veckor sedan fick jag tillsammans med några kollegor möjlighet att besöka anstalten Kumla. Av de intagna där är det just nu 75 procent som är svenska medborgare eller har permanent uppehållstillstånd; 25 procent är eller har det inte. 20 procent av de intagna ska utvisas efter avtjänat fängelsestraff - 20 procent! Det är en av fem, och detta samtidigt som man inom kriminalvården vittnar om överfulla fängelser och häkten och samtidigt som vi bör ge dömda möjlighet att återanpassa sig till det land där de ska vistas efter frisläppandet. Vi välkomnar därför även här dagens tillkännagivande.

Jag kan instämma i det föregående talare sa om att Kriminalvården behöver ökade resurser. Det anslog vi redan i den ordinarie budgeten i höstas, och vi väntas göra det även nu i vårändringsbudgeten. Men till skillnad från regeringen tar vi inte dessa pengar från polisen, för polisen behöver även fortsättningsvis ökade resurser. Det är helt fel väg att gå.

Herr talman! Vi står, med detta sagt, bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 4 om att korta tiden mellan dom och verkställighet.

Anf. 14 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Vi debatterar i dag de kriminalpolitiska frågor som finns i motionsbetänkandet Kriminalvårdsfrågor.

Kriminalvården har varit ett eftersatt område under väldigt många år. Jag ägnade mig på förmiddagen lite grann åt att titta på hur vi har haft våra anslagsfördelningar under årens lopp. Nu kan vi ju se att fler partier börjar prata om att vi måste börja satsa på hela rättskedjan, där Kriminalvården kan ingå.

Flera partier, utöver Sverigedemokraterna, har satsat mer pengar på polisen, även om Sverigedemokraterna var relativt ensamma under föregående mandatperiod om att göra just den framryckningen för svensk polis. Men det som skilde Sverigedemokraterna från de andra partierna var att Sverigedemokraterna också satsade mer pengar på de andra myndigheterna inom vårt ansvarsområde, där Kriminalvården ingår.

Det finns en logisk förklaring till detta, och det är att hela rättskedjan hänger ihop. Får vi fler poliser som är ute på gatan och griper och lagför personer kommer fler personer att sitta på våra anstalter.

Detta tar mig fram till dagens datum. Alla partier här inne har varit överens om att vi behöver satsa mer pengar på svensk polis, men för bara ett år sedan var det bara Sverigedemokraterna som också satsade mer pengar på svensk kriminalvård. Nu har vi alltså närmast en överbeläggning på våra anstalter - beläggningen är upp till 98 procent, vilket är helt orimligt. Det skapar orimliga arbetsförhållanden för dem som arbetar inom kriminalvården, och det är också orimligt utifrån de förutsättningar som vi förväntas ge dem som sitter på våra anstalter att återanpassas till bättre medborgare.

Till och med för år 2019 saknar exempelvis Centerpartiet mer pengar till Kriminalvården, trots att de satsar mer pengar på Polismyndigheten. Det finns absolut en läxa att lära för flera partier i denna församling när det gäller att se helheten i rättskedjan - man kan inte bara satsa mer pengar på svensk polis och sedan hoppas att allting löser sig i slutändan.

Det visar sig återigen att den rödgröna regeringen har misslyckats kraftigt med att se hela rättskedjan när vi nu ser att man efter påtryckningar från oppositionen har genomfört ett trettiotal straffskärpningar och även gått med på att satsa på fler poliser. Nu står vi inför en situation där vi har nästan överfulla fängelser.

Till följd av denna utveckling har Sverigedemokraterna presenterat ett förslag om att hyra fängelseplatser i andra länder. Detta är ett förslag som inte är särskilt kontroversiellt; flera andra länder i Europa har redan provat denna lösning. Det har förvisso visat sig vara ganska dyrt, men om vi ställer det i relation till den situation som vi väntas stå inför - där vi exempelvis börjar diskutera om människor som begår grova brott över huvud taget ska sitta i fängelse, just på grund av att vi har fulla fängelser - tycker jag att en lösning med att hyra platser i andra EU-länder är ett bra alternativ. För detta har vi presenterat en ganska generös satsning.

Vi står också inför ett annat problem. Årligen tar vi in ungefär 3 000 utländska medborgare på våra anstalter. Det är ungefär en tredjedel av dem som skrivs in varje år. Av de 3 000 som skrivs in är det bara ungefär 50 personer som får avtjäna sina straff i sina respektive hemländer. Det är alltså 50 personer av de 3 000 som skrivs in som avtjänar sina straff i sina egna hemländer.

Här har vi tillsammans med oppositionen ett tillkännagivande till regeringen där vi menar att vi från svensk sida måste bli bättre på att se till att andra länder tar ansvar för sina egna medborgare och verkställer de straff som vi har dömt ut här i Sverige. Det finns ett utarbetat system inom Europa - som vi 2015 antog här i riksdagen i god enighet - om erkännande och verkställighet av fängelsedomar. Det har dock visat sig att vi till och med har fått färre verkställda domar att avtjänas i respektive hemland efter 2015. Det har alltså sjunkit.

Regeringen menar att detta är ett onödigt tillkännagivande. Jag kan fråga mig: På vilket sätt är det ett onödigt tillkännagivande när utvecklingen går åt fel håll? Här måste riksdagen sätta ned foten och markera att vi inte är nöjda med detta. Utländska medborgare som tillhör ett annat EUland och som begår brott i Sverige ska enligt gängse regler avtjäna straffen i sina egna hemländer. Detta kan också vara en del av lösningen på problemet med överfulla fängelser i Sverige.

Vi måste ta denna fråga på allvar och se till att EU-länder tar emot sina egna medborgare och ser till att de får avtjäna straffen i sina egna hemländer. Precis som föregående talare sa gäller detta också utifrån ett rehabiliteringsperspektiv. Om man sitter av sitt straff i det land som man är medborgare i och som man skulle utvisas till efter avtjänat straff har man bättre rehabiliteringsförutsättningar.

Om det nu är så att det av olika skäl inte finns möjlighet att verkställa ett straff i ett land, exempelvis av skäl som har med mänskliga rättigheter att göra eller på grund av att fängelserna håller dålig standard, är det givetvis bättre att man upphandlar avtal enskilt med landet i fråga eller med ett närliggande land, så att personen får avtjäna straffet i det landet.

Vi har en av Europas högsta kostnader - om inte den högsta - per dag och intagen i svenska fängelser. Det finns ingen vits med att utlänningar som kommer till Sverige och som begår brott i Sverige får sitta på svenska anstalter till skyhöga priser när de inte har någon väg tillbaka ut i det svenska samhället och när det därmed inte är någon vits med de rehabiliteringserbjudanden som finns på svenska anstalter. Dessa personer ska sitta av sina straff i sina respektive hemländer. För detta har Sverigedemokraterna ett antal reservationer.

Vi står bakom samtliga reservationer i detta utskottsbetänkande, men vi har en reservation om fängelser i andra länder - reservation 20 om att hyra fängelseplatser i andra länder - som jag yrkar bifall till.

Anf. 15 Jonny Cato Hansson (C)

Fru talman! Centerpartiet ställer sig givetvis bakom alla våra reservationer, men för att spara tid väljer vi att yrka bifall endast till reservation 2.

Så sent som i söndags, på påskdagen, vaknade jag till den hemska nyheten att ytterligare två unga män skjutits till döds i staden jag älskar, Helsingborg. Det är givetvis oerhört tragiskt och fullständigt oacceptabelt men tyvärr inte längre särskilt förvånande. Det är en situation som inte bara finns i Helsingborg utan på många ställen runt om i hela landet.

Trygghetsdebatten och trygghetsfrågorna har med rätta tagit stor plats i samhället de senaste åren. Debattens fokus ligger väldigt många gånger på polisen. Det är fullt förståeligt, men det räcker inte. Vi behöver på allvar diskutera hur vi kan stärka hela rättsväsendet och hela rättskedjan för att minska såväl den faktiska otryggheten som den upplevda otryggheten.

De senaste veckorna har jag besökt Kriminalvårdens verksamhet runt om i landet. Det är till stora delar en väldigt bra verksamhet med fantastiskt engagerade medarbetare. Men det är helt uppenbart att Kriminalvården är i stort behov av såväl ökade ekonomiska resurser som fler verktyg i verktygslådan.

Det är en logisk utveckling att den samhällsutveckling som vi tyvärr ser, tillsammans med en effektivare polisorganisation och historiskt stora satsningar på fler poliser, kommer att ställa ökade krav på den resterande rättskedjan, inklusive Kriminalvården.

Det är också helt uppenbart att det ökade behovet av satsningar på Kriminalvårdens verksamhet inte finns om tio år utan här och nu.

För någon vecka sedan fick jag möjlighet att besöka häktet i Helsingborg. Om jag uppfattade det rätt var det andra gången på 30 år som man frös intaget på häktet där. Samma dag frös man också intaget på häktet i Malmö och i Trelleborg. Då blir det väldigt påtagligt att Kriminalvården här och nu har en kapacitetsbrist som vi behöver få bukt med.

Därför är det bra att vi i vårändringsbudgeten finansierar Kriminalvården fullt ut för uppdraget kring transportverksamheten samt att vi tillför ytterligare resurser.

Fru talman! En del av Kriminalvårdens verksamhet är självklart att straffa kriminella, men det handlar om så mycket mer.

Kriminalvården har en oerhört viktig roll i arbetet med att förebygga återfall i brott. Det gäller såväl yngre som äldre brottslingar. Det är viktigt att det finns ett starkt stöd från samhällets sida för den som vill lämna det kriminella livet. Ofta löper den som under lång tid varit aktiv i grov brottslighet betydande risk som avhoppare. Det är inte helt enkelt, även om viljan finns.

Kriminalvårdens så kallade avhopparverksamhet, som vänder sig till dem som vill lämna den kriminella livsstilen, är därför av stor betydelse. Flera städer runt om i Sverige med utsatta områden och kriminella miljöer saknar i dag sådan verksamhet. Vi vill se ett ökat arbete med sådan verksamhet från Kriminalvårdens sida och vill även se en samlad översyn av all avhopparverksamhet och en grundlig genomgång av metoder och resultat.

Det handlar dock inte bara om avhopparverksamhet. Vi behöver bli ännu bättre på att förstärka tidigare dömdas möjligheter på arbetsmarknaden, förhindra att skulder uppstår för den intagne under fängelsetiden och stärka samverkan mellan berörda myndigheter för att få till stånd en så bra utslussning som möjligt. Detta är frågor som vi på allvar behöver se över.

För vissa av de ungdomar som ställer sig utanför samhällets spelregler räcker inte socialtjänstens insatser till. När det gäller denna grupp tycker vi därför att man bör se över om staten bör ta över ansvaret. Grovt kriminella unga skulle i högre grad kunna bemötas med de rehabiliteringsåtgärder som används för kriminella generellt, inte främst för att straffa utan för att använda åtgärder som har bättre förutsättningar att lyckas än traditionell socialtjänst.

Fru talman! Det är helt uppenbart att kriminalvården behöver vara en prioriterad fråga under denna mandatperiod. Jag tycker inte att vi ska stänga dörren för nytänkande utan tvärtom öppna dörren för nya politiska förslag inom Kriminalvårdens verksamhet.

Så sent som i november presenterade Kriminalvårdens generaldirektör själv ett par spännande förslag med ökade verktyg, inte minst för frivården. Det handlar om att sluta generalisera straffen som ges inom ramen for frivården och att i stället ha en ökad individualisering så att frivårdens verksamhet kan passa fler kriminella.

Fru talman! Jag hade egentligen tänkt stanna där. Men det är helt uppenbart att det i den här debatten svängs med ganska mycket uttryck som vem som satsar på vad, vem som inte satsar på vad och vem som inte tycker vad. Jag kan bara kallt konstatera att i den budget som Liberalerna och Centerpartiet presenterar tillsammans med regeringen satsas 335 miljoner kronor mer på Kriminalvården än i M- och KD-budgeten som hade stöd av Sverigedemokraterna.

(Applåder)

Anf. 16 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Jag känner mig lite nödgad att ta replik på Centerpartiet och Jonny Cato Hansson. Vi får här höra att satsningarna på Kriminalvården i den budget som lades fram i höstas är betydligt mindre än de som Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med regeringen nu levererar. Det är en irrelevant jämförelse.

En bättre jämförelse är vad Centerpartiet gjorde för skuggbudget till den budget som antogs under hösten. Där satsade Centerpartiet 2,1 miljarder mer än regeringen på Polismyndigheten men 0 kronor mer på Kriminalvården. I budgeten för 2018 ser vi att Centerpartiet satsade 800 miljoner mer på Polismyndigheten och 0 kronor mer på Kriminalvården. Om vi går tillbaka till 2017 ser vi att Centerpartiet satsade en halv miljard mer än regeringen på Polismyndigheten och 1 ½ miljon mer på Kriminalvården.

Kallar du, Jonny Cato Hansson, detta för ansvar när du säger att det här och nu är en kapacitetsbrist på svenska fängelser? Varför är det en kapacitetsbrist på svenska fängelser? Är det för att vi har satsat för mycket eller för lite på svensk kriminalvård? Och vilket ansvar känner Jonny Cato Hansson själv när han får redogjort för sig att Centerpartiet har varit ett av de partier som har satsat 0 kronor på Kriminalvården under samtliga år, samtidigt som man har gett Polismyndigheten mer resurser? Ser inte Jonny Cato Hansson ett samband och sitt eget ansvar för den situation som svensk kriminalvård nu befinner sig i?

Anf. 17 Jonny Cato Hansson (C)

Fru talman! Jag tror att alla partier ska rannsaka sig själva. Debatten har de senaste åren handlat väldigt mycket om polisen, Säpo och så vidare, men hela rättskedjan behöver stärkas.

Självklart kan man diskutera vem som tidigare har satsat vad. Men jag väljer att konstatera att den budget som vi nu presenterar har en satsning på 335 miljoner kronor mer på Kriminalvårdens verksamhet än den budget som faktiskt Sverigedemokraterna bidrog till att få igenom i riksdagen, nämligen M-KD-budgeten.

För mig är det relevanta vilka utmaningar vi står inför här och i dag och vad vi ska göra för att få bukt med dem. Då är jag glad och stolt över att vi tillsammans med regeringen konstaterar att Kriminalvården har en bra verksamhet, en verksamhet som behöver utvecklas och satsas mer på de kommande åren.

Jag är helt övertygad om att de 335 miljonerna kommer att göra skillnad på riktigt, och det är jag glad och stolt över.

Anf. 18 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Återigen: Det är helt irrelevant att jämföra dagens satsningar med gårdagens satsningar. Om Jonny Cato Hansson ska göra jämförelser med de satsningar som görs i vårbudgeten måste de givetvis ställas i relation till vad Sverigedemokraterna och andra oppositionspartier föreslår i samma veva. Vi föreslår 500 miljoner riktat till en enda enskild satsning, nämligen att hyra fängelseplatser i andra länder. Därutöver har vi 750 miljoner mer i bagaget från vår budget från i höstas. Det är den jämförelsen som är relevant att göra. Annars kan man ju hitta på vad som helst, och det tror jag inte tjänar någon i debatten.

Jag tycker fortsatt att det är intressant att höra hur Centerpartiet väljer att tala om hela rättskedjan och om problemet med kapacitetsbristen i dag, samtidigt som man historiskt har varit det parti som har satsat minst på Kriminalvården av samtliga oppositionspartier och samtidigt som man har medverkat till att Polismyndigheten har fått mer resurser.

Det här går givetvis inte ihop. Att vi har fått fler lagförda personer hänger ihop med att vi har gjort kraftsatsningar på svensk polis genom påtryckningar från oppositionen. Men orsaken till kapacitetsbristen på våra fängelser är att ledamoten Hansson tillsammans med regeringspartierna historiskt sett har varit väldigt inaktiva när det kommer till satsningar på svensk kriminalvård. Det är ert ansvar att det ser ut som det gör i dag, och det tycker jag att du kan ta med dig till dina fortsatta förhandlingar med regeringen.

Anf. 19 Jonny Cato Hansson (C)

Fru talman! Det är trots allt så att Kriminalvården klarar sitt uppdrag i dag - så är det. Överbeläggningarna är på väg, och det är därför som vi nu gör satsningar för att undvika dem. Men situationen här och nu klarar man. Även om den är prekär på sina håll runt om i landet ser vi att man klarar av uppdraget.

Jag kan bara konstatera att jag tycker att Sverigedemokraterna har ett stort ansvar för den budget som ni medverkade till att få igenom i Sveriges riksdag. Det vore mer relevant att ställa frågan till M och KD varför man inte då valde att satsa mer på Kriminalvårdens verksamhet än vad regeringen, Liberalerna och Centerpartiet gör i dag.

Återigen: Det blir väldigt mycket diskussioner fram och tillbaka i trygghetsdebatten om vem som satsar på vad och vem som inte satsar på vad. Jag väljer att se det som väldigt positivt att många partier här inne ser att Kriminalvården har ett stort behov som vi behöver satsa mer på de kommande åren.

Anf. 20 Linda Westerlund Snecker (V)

Fru talman! I förra veckan besökte jag Kumlaanstalten. Det var otroligt intressant. Anstalten är i många delar tyvärr dubbelbelagd. Många klienter delar rum och bor alldeles för trångt. Det är tydligt att de senaste årens "höja-straffen-politik" inte riktigt insåg vilka konsekvenserna skulle bli i slutändan. Det är farligt med överbeläggningar, och det skapar en otrygghet hos klienterna.

Jag skakade hand med en livstidsdömd man som berättade hur viktig hans medverkan på anstaltens nu nedlagda klosterverksamhet varit för honom. Det var väldigt fint att se. Han hade fått insikter som han annars inte skulle ha fått. En yngre man berättade om den miljövetarutbildning han hade gått på distans från anstalten men som han nu inte längre får gå, eftersom det är en högskoleutbildning. Han ville komma ut på andra sidan som akademiker - nu kan han inte det.

Det finns alltför många som bara pratar om straffets längd men ingenting om innehållet. Ingenting om vikten av att kunna delta i ett behandlingsprogram, att kunna få samtala med någon, att få behandling för sitt missbruk, att kunna studera eller arbeta under sin tid på anstalten. Vi befinner oss i en politisk debatt och kontext där kriminella inte längre ska ses som människor med rättigheter och mänskliga egenskaper utan enbart som onda varelser som ska låsas in. Det är det bland det farligaste synsättet vi kan ha.

Kriminalvården gör ett fantastiskt jobb med att få människor att förändra sitt beteende från det kriminella, invanda mönstret till något annat. Genom behandling, samtal och arbete ska man komma bättre ut. Den politiska debatten handlar dock bara om hur länge personer ska sitta inlåsta och inte ett dugg om hur de ska komma bättre ut på andra sidan.

Det finns i dag ingen behandling för personer som gjort sig skyldiga till hedersrelaterat våld och förtryck. Det borde vara en självklarhet. Det finns inte heller möjlighet till en bra utbildningsmiljö på alla anstalter, och möjligheten att studera ser väldigt olika ut beroende på vilken anstalt man är på. Det borde vara en samhällsekonomisk självklarhet att personer som sitter på anstalt ska kunna studera på alla nivåer och komma ut med en utbildning.

Av många uppenbara skäl finns det också svårigheter att hålla kontakten med sina barn under en anstaltsvistelse. Vänsterpartiet skulle vilja se över hur stödet till barn som har föräldrar på anstalt kan bli bättre. Det finns både familjerum och olika åtgärder, till exempel att kunna läsa in en godnattsaga till sina barn. Men vi vet i dag inte hur många barn som har en förälder på anstalt. Detta borde Brottsoffermyndigheten få i uppdrag att utreda.

Fru talman! Om vi på riktigt vill få bukt med kriminalitet och återfall i brott borde väldigt många färre personer sitta inlåsta i fängelse. Många, många fler skulle avtjäna sitt straff i frihet med elektronisk fotboja och intensivövervakning.

Att avtjäna sitt straff ute i samhället är otroligt mycket tuffare än att sitta inlåst. Du måste möta invanda beteendemönster och gamla vänner som gör dumheter, och du måste själv se till att vara nykter och drogfri.

Detta skulle också lösa problemet med överfulla fängelser. Många andra länder, till exempel Frankrike och Belgien, har liknande system, och Kriminalvården är väl medveten om att det här inte är en fråga om hur utan om när.

Kriminalvårdsfrågor

Låt alla med strafftid under ett år avtjäna sitt straff i frihet! Det är till största delen dessa som också återfaller i brott, vilket visar på att inlåsningsstraffet är ett väldigt dåligt verktyg som inte fungerar.

Jag yrkar bifall till reservation 23.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ali Esbati, Tony Haddou, Christina Höj Larsen, Yasmine Posio och Mia Sydow Mölleby (alla V).

(forts. § 8)

Anf. 75 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Vi debatterar kriminalvårdsfrågor och har i enighet belyst hur Kriminalvårdens kapacitet är utmanad med uppemot 98 procents överbeläggningar. Kring det behöver vi kanske inte ha någon vidare diskussion mellan mig och Vänsterpartiet.

Det som intresserar mig i sammanhanget är att vi har ett etablerat system inom Europa där andra europeiska länder per automatik ska erkänna och verkställa domarna för utlänningar som begår brott i Sverige. Det här är någonting som skulle kunna vara väldigt effektfullt om man på kort sikt vill få ned trycket på våra kriminalvårdsanstalter, nämligen att få de utlänningar som begår brott i Sverige och tillhör ett annat EU-land att avtjäna straffet i sitt eget hemland.

Det är också anledningen till att vi i det här betänkandet har ett tillkännagivande till regeringen som tar sikte på just detta. Vi har årligen ungefär 3 000 personer, utlänningar, som skrivs in på våra anstalter. Samtidigt är det en sjunkande andel utlänningar som får sina straff verkställda i sina hemländer. Av de 3 000 var det 50 personer som under 2017 överfördes till sina hemländer. Utvecklingen går åt fel håll, och det är också anledningen till att vi har det här tillkännagivandet till regeringen. Vi måste jobba för att få det här systemet, som vi alla är överens om i Europa om att varje enskilt medlemsland ska ta större ansvar för sina egna medborgare, att börja gälla.

Kriminalvårdsfrågor

Mina frågor till Vänsterpartiet är: Tycker ni att utlänningar som begår brott i Sverige och som tillhör ett annat EU-land ska sitta i svenska fängelser, eller tycker ni att de ska sitta i fängelser i hemländerna? Och varför reserverar sig Vänsterpartiet mot det här tillkännagivandet när utvecklingen går åt fel håll?

Anf. 76 Linda Westerlund Snecker (V)

Herr talman! Vänsterpartiet tycker att Sverige ska följa svensk lagstiftning. Precis som du sa i ditt anförande, Adam Marttinen, antog vi en sådan här lagstiftning om att de som har möjlighet att avtjäna sitt straff i sitt hemland också ska kunna göra det. Vi tycker att det är en bra lagstiftning och att man ska använda sig av den.

Sedan finns det vissa fall då det inte går att avtjäna straffet i det land där man är medborgare. Ofta har det att göra med mänskliga rättigheter och att det till exempel finns risk att man blir avrättad i hemlandet.

Vänsterpartiet reserverar sig mot tillkännagivandet för att det redan finns en lagstiftning och för att tillkännagivanden ofta är ett slag i luften, som SD gillar att använda sig av.

Anf. 77 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Vilket europeiskt land avrättar personer? Min fråga gällde ju det europeiska samarbetet, och mig veterligen förekommer inte avrättningar. Men visst kan det finnas fall där fängelsestandarden eller annat påverkar de mänskliga rättigheterna. Att det då blir ett mer komplicerat fall är jag absolut beredd att hålla med om.

Kriminalvården vittnar om att det finns mycket annat som sätter käppar i hjulet för detta samarbete. Det handlar om administrativt krångel. Medlemsländerna kan neka initialt, och intagna på anstalter kan överklaga överflyttningsdomarna.

Det finns alltså saker att göra, och jag tycker att reservationen om detta i betänkandet inte är tillräckligt uttömmande. Där står att det finns ett system i Europa och att allt fungerar bra, och därför behövs inget tillkännagivande till regeringen. Men de facto är det bara 50 av 3 000 utlänningar som begår brott i Sverige som får sina domar överförda till sina hemländer för verkställighet. Dessutom sjunker antalet år för år. Sedan systemet kom på plats 2015 har antalet personer vars straff verkställs i hemländerna sjunkit.

Är det därför inte nödvändigt att rikta ett tillkännagivande till regeringen? Jag förstår verkligen inte Vänsterpartiets inställning i denna fråga. Man reserverar sig mot en utveckling som går åt fel håll, och regeringen har inga svar på varför det går åt fel håll eller vad den är beredd att göra åt det.

Oppositionen och även Sverigedemokraterna enskilt har motionerat om att detta måste bli mer vanligt förekommande, inte minst mot bakgrund av att vi har en överbeläggning på våra egna anstalter. Det är orimligt att utlänningar ockuperar platser i Sverige när vi har ett etablerat system för att detta ska kunna fungera i praktiken inom Europa.

Min fråga kvarstår. Varför reserverar sig Vänsterpartiet mot en utveckling som går åt fel håll?

Anf. 78 Linda Westerlund Snecker (V)

Herr talman! Det låter som att det står tusentals svenska klienter och bara längtar efter att få komma in på Sveriges anstalter, där det sitter en massa utlänningar som lättvindigt kan flyttas över till andra länder, men att Vänsterpartiet säger nej till det.

Så är inte fallet, Adam Marttinen. Vänsterpartiet reserverar sig mot tillkännagivandet för att arbete pågår. Vi har en lagstiftning, och regeringen som jobbar på detta.

Jag tycker att tillkännagivandehysterin i justitieutskottet är, ursäkta ordvalet, ganska löjlig. Vi behöver inte jobba på det sättet; det går att jobba på andra sätt.

Vi har en lagstiftning om europeiskt samarbete för att kunna flytta över klienter från en anstalt i ett land till en anstalt i ett annat land. Mycket kan säkert förbättras, och arbete pågår.

När jag talade om människor som inte kan flyttas dit där det finns andra straff, till exempel dödsstraff, avsåg jag länder utanför Europa. Här finns också en problematik. Det finns alltså utländska medborgare som sitter i svenska fängelser för att de inte kan flyttas till andra fängelser, och de ska få ett bra innehåll i sitt straff på svenska anstalter.

Adam Marttinen målar upp en bild som inte stämmer. Vänsterpartiet står för sin politik. Men vill du, Adam Marttinen, grotta ned dig i frågan är det väl för tusan inte ett parti som inte sitter i regeringen du ska fråga. Du ska väl fråga regeringen.

Anf. 79 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Ett fungerande rättssamhälle förutsätter att de som bryter mot lagen lagförs och straffas. Människan är en moralisk varelse som hela tiden har ansvar att förhålla sig till vad som är rätt och fel. Därför är det viktigt att samhällets rättssystem utdömer straff när ett brott sker. Den som blir dömd och har tagit sitt straff har sonat sitt brott och får med detta en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person.

Tiden då straffet avtjänas ska användas på ett meningsfullt sätt genom insatser som möjliggör ett liv utan brottslighet. Behandling mot alkohol- och narkotikamissbruk samt utbildning och arbetsträning bör erbjudas.

Frigivningen måste förberedas i god tid. För att undvika återfall bör den frigivne få hjälp att skaffa bostad och arbete eller annan typ av meningsfull sysselsättning. Det är även viktigt att det sociala kontaktnätet stärks.

Satsningar på kriminalvården bör ses som ett sätt att minska brottsligheten i framtiden.

Kristdemokraternas budskap är att Sverige behöver bekämpa en alltmer komplicerad brottslighet. Sverige har under lång tid haft ett växande problem med olika typer av brottslighet och en minskande förmåga att hantera desamma.

Innevarande regeringsperiod är ett exempel på att det inte tas tillräckliga krafttag. Antalet poliser sjunker samtidigt som parallellsamhällen träder fram, och den allra grövsta brottsligheten, som sexualbrott och dödsskjutningar, når rekordnivåer. Under dagens debatt har vi hört vad som hände för bara några dagar sedan.

Detta behöver åtgärdas. Vi behöver fler poliser och bättre verktyg för att bekämpa brottsligheten, och de som döms förtjänar hårdare straff. Detta kommer att få konsekvenser för hela rättskedjan, från polis, åklagare och domstol till kriminalvård.

Herr talman! För en månad sedan gjorde jag ett studiebesök på Boråsanstalten och fick då en inblick den verklighet som Kriminalvårdens generaldirektör beskriver, nämligen platsbristen. Det råder överbeläggning, vilket innebär att interner måste dela rum. Vi kan alla fundera på vad detta kan medföra. Överbeläggningar har tidigare skapat problem. Det har förekommit rymningar, upplopp, fritagningar och gisslansituationer.

När nu antalet intagna i kriminalvården ökar är det viktigt att de resurser som krävs tillförs, vilket är en prioriterad fråga för oss kristdemokrater. Kriminalvården har ett svårt uppdrag som kommer att bli ännu svårare framöver.

Fängelser kan också vara en miljö där våldsbejakande extremism frodas. Därför är det viktigt att vi gör insatser som motverkar denna tendens.

Herr talman! Inom området vi nu debatterar har utskottsmajoriteten fyra tillkännagivanden. Tillkännagivanden är ett bra sätt för justitieutskottet att driva på regeringen. Vi ser att det behövs insatser på områden där det inte tas fram tillräckligt omfattande förslag i tid.

Tillkännagivandena berör fyra områden.

Ett är att kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall ska förstärkas. Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff, dels ska den som har begått brott ges möjlighet och hjälp att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjlighet att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna.

Ett annat tillkännagivande handlar om vikten av att ta fram ett nationellt exitprogram för personer som vill lämna det kriminella livet. Sverige har allvarliga problem med brott kopplade till kriminella uppgörelser. Gängkriminaliteten drabbar dem som bor i Sveriges utsatta områden extra hårt, och den måste därför mötas med kraft. För personer som vill lämna kriminaliteten bakom sig bör det finnas adekvat stöd. Därför bör ett nationellt exitprogram införas för personer som vill lämna det kriminella livet.

Herr talman! Både jag och utskottet ser ett behov av att det bildas en särskild enhet inom Kriminalvården som tar över ansvaret för unga som har begått grova brott. Kriminalvården har en viktig roll i att stärka arbetet med att förebygga återfall i brott, och det gäller såväl yngre som äldre personer.

Tyvärr räcker socialtjänstens insatser inte till för de ungdomar som ställer sig helt utanför samhällets spelregler. Det gäller bland annat de ungdomar som begår grova brott i gängmiljö. Denna grupp bör därför bli statens snarare än kommunernas ansvar. Syftet är inte främst att straffa utan att vidta åtgärder som ger bättre förutsättningar att lyckas än en traditionell socialtjänsts insatser.

Förutom dessa förslag har det nämnts att det i utskottet finns en majoritet för att tillkännage att vi bör öka samarbetet med andra länder för att få fler utländska medborgare att avtjäna straff i hemlandet.

Herr talman! Förutom de förslag som enligt utskottet ska vinna bifall vill jag lyfta fram ytterligare ett viktigt område. Det handlar om att det behöver tas fram en mer genomtänkt plan för Kriminalvårdens expansion och framtida fängelseetableringar.

Under den senaste tiden har problemet med platsbrist i svenska fängelser uppmärksammats. Den höga beläggningen äventyrar personalens säkerhet, ökar risken för incidenter mellan intagna och försämrar möjligheten till rehabilitering. Kriminalvården har under flera år pekat på att olika straffskärpningar innebär högre krav på Kriminalvårdens verksamhet. I ljuset av detta finns behov av att det tas fram en konkret och långsiktig plan för Kriminalvårdens expansion och framtida fängelseetablering.

Herr talman! Resurstilldelningen till Kriminalvården är viktig. Jag kan bara konstatera att vi i utskottet har debatterat - frågan berördes även under statsministerns frågestund - att Kriminalvården får mer pengar men på bekostnad av polisen. Den satsning som har sin grund i M-KD-budgeten, med tillskjutande av medel till polis och kriminalvård, får nu en förändring som innebär att Kriminalvården visserligen får mer pengar men att de som får betala är polisen.

Vi kan här säga att den politiska oppositionen tar billiga poäng. Men jag tycker att när rikspolischefen också uttrycker oro och det faktum att kostnaderna kvarstår löser vi inte problemen genom att flytta runt i budgeten. Vi behöver ta ordentliga tag så att Kriminalvården får de medel som behövs för de behov som finns. Det är lite skevt att jämföra den budget som lades fram i höstas med den vårbudget som nu har presenterats av den nuvarande styrande koalitionen. Det kanske kommer något som är mer relevant att jämföra. Den som väntar på något gott kanske får se något ytterligare.

Herr talman! Jag stöder givetvis de tillkännagivanden som utskottet har tillstyrkt och de reservationer som Kristdemokraterna har, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 19.

(Applåder)

Anf. 80 Juno Blom (L)

Herr talman! Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff, dels ska den som begått brott ges möjlighet och hjälp att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjligheter att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är därför en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna.

Det är självklart att vi tillsammans ställer oss bakom att Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott bör förstärkas. Det känns som att det är hela grundidén med Kriminalvårdens arbete. Men man kanske snarare skulle fundera över varför det arbetet inte finns på plats sedan tidigare.

Jag har inte under min tid som politiker träffat intagna, men jag har däremot jobbat med många ungdomar som har suttit inne. Jag har mött dem utifrån den roll jag hade i mitt arbete som nationell samordnare mot hedersrelaterat våld. Jag har ställt frågor till framför allt unga killar och även tjejer hur de själva ser på den tid de har tillbringat i Kriminalvården.

När de kommer ut från Kriminalvården vid dryga 20 års ålder är den bild de ger att deras liv är kört. Det spelar ingen roll vad de gör eftersom det inte kommer att ske någon förändring. Man skulle ha varit där när de var fyra fem år gamla. Där började våldet hemma hos dem. De fick problem i skolan, och tidigt kände de att de inte klarade av utbildningen. Likadant har det varit i deras närområde där de har vuxit upp.

Men det intressanta är att när de väl blivit dömda har många av dem fått insatser för att hantera deras aggressiva beteenden, men uppdraget att göra sin syster illa handlar många gånger inte om deras aggression utan om tvång från andra.

När omgivningen ser det som en fördel om en ung människa ändrar sitt beteende finns förutsättningar för dessa unga killar. Många av de unga killarna undrar vad som händer när de kommer hem och säger till familjen att de förstår att det familjen tvingade dem att göra var fel. Då undrar de hur de tas emot i familjen.

Utskottet har ett särskilt tillkännagivande om att en särskild enhet inom Kriminalvården ska fokusera på unga människor. Jag tror att det arbetet skulle kunna utvecklas till att verkligen förstå dessa unga människor även inom Kriminalvården.

Jag har också mött unga tjejer som på grund av bristande insatser har tvingats lämna sina familjer och hamnat i utsatthet, missbruk och kriminalitet. När de hamnar i fängelse känner de sig för första gången fria. Det har varit första gången de inte har varit rädda eftersom de vet att ingen i familjen kan komma åt dem där. Det är en sorglig verklighet, men det är också en möjlighet. Där har tjejerna fått en chans tack vare en god kontakt mellan dem och Kriminalvården, som kan förstå tjejerna.

Vi från Liberalerna har ställt oss bakom Vänsterpartiets motion om att stärka barnrättsperspektivet, det vill säga att ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag att titta på barn vars vårdnadshavare är dömda.

Jag har varit inne på anstalt. Jag är ordförande i Bufff - Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse. Jag har varit med om att barn gråter när vi går in och går ut från anstalten, inte bara för att det är en svår situation att lämna en förälder på anstalt utan också på grund av det bemötande barnen får där de känner sig näst intill skyldiga. Det är viktigt att förstå hur det känns för ett barn att ha en dömd vårdnadshavare.

Jag har också varit på anstalt med barn som inte vill träffa sin vårdnadshavare. Vi har diskuterat att det inte är lämpligt. Det är viktigt att se att det kan finnas stora skillnader.

Jag fick vid ett tillfälle ett samtal från en anställd inom Kriminalvården som var förtvivlad, som berättade att när barnet kom in kissade barnet på sig direkt när det fick se pappan. Trots det hade socialtjänsten tyckt att det var självklart att pappan skulle ha rätt att träffa sitt barn.

Förutom att Kriminalvården måste få en ökad kunskap i att bemöta barnen måste också resurser läggas på kommuner. Det här är hemligheter som barn tvingas bära i sin ensamhet. Det är hemligheter som de lär sig att inte prata med någon om.

När den vårdnadshavare som befinner sig utanför anstalten protesterar får det också konsekvenser. Jag kommer aldrig att glömma den mamma som vägrade lämna ut sitt barn från kvinnojouren. Pojken hade sett henne bli näst intill ihjälslagen. Ändå bedömde socialtjänsten att pojken tillsammans med okända människor skulle besöka pappan när han satt frihetsberövad i fängelse.

Vi höll kvar pojken. Vi lät inte honom gå ut. Men till slut kom man med polishandräckning och tog med sig pojken. När pojken kom tillbaka tog det en vecka och sedan hade han tappat allt hår av chocken. Han har aldrig fått tillbaka håret.

Vi vet att för barn som växer upp i miljöer där det finns kriminalitet och utsatthet finns också en riskfaktor för att de själva ska hamna i kriminalitet. När vi diskuterar dessa frågor måste vi se till helhetsperspektivet i att förstå vilka insatser som krävs. Ta till exempel de unga killar på en anstalt som vill träffa en kurator, men det finns ingen. De får träffa en präst eller en imam. Det är vad som finns att tillgå.

Oavsett vilka satsningar som görs, om det är fråga om överbeläggningar och så vidare, måste vi mena allvar. Vi liberaler anser att när det gäller de unga människor som blir dömda för ett brott för första gången - många av dem har begått brott tidigare men inte blivit dömda för dem - är det viktigt att komma ihåg att de inte kommer att ändra sitt beteende om de inte får möjligheten till en förändring.

Vi liberaler ställer oss, som vi ofta gör, bakom en motion från Vänsterpartiet. Vi yrkar därför bifall till reservation 16 i betänkandet. Vi ställer oss självklart också bakom vår andra reservation och utskottets övriga förslag till beslut i betänkandet.

Anf. 81 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Det brukar inte gå ett anförande utan att Liberalerna talar om Europa. Det här tror jag var första gången vi inte hörde Liberalerna vädja till EU:s övermakt för att lösa Sveriges problem.

Tidigare har det handlat om den överstatliga åklagarmyndigheten - en käpphäst i justitieutskottet, där Liberalerna har fäktats länge och väl. Vi har delade meningar i den frågan. Men när det gäller fängelsekapaciteten i Sverige är det vida erkänt i denna kammare att den är ansträngd till bristningsgränsen.

Detta hänger såklart ihop med de tidigare budgetsatsningar som Liberalerna delvis har medverkat till genom att inte utgöra en ordentlig opposition så som Sverigedemokraterna har gjort. Anslagsökningen för Kriminalvården var liksom en politisk nyhet för de flesta partier förra året. Vi hade för flera år sedan, föregående mandatperiod, behövt se anslagsökningar till Kriminalvården för att möta den utveckling vi ser i dag.

Min fråga till ett EU-vänligt parti som Liberalerna, som ofta vädjar till EU:s övermakt eller EU:s samarbetsförmåga, är: Kan Liberalerna tänka sig, rent principiellt, att ställa sig bakom Sverigedemokraternas förslag om att hyra fängelseplatser i andra europeiska länder? Det var så Norge tacklade sin puckel av överbeläggning på anstalter. Även andra europeiska länder har använt sig av modellen, i detta fall i samarbete med Nederländerna.

I dagarna har Sverigedemokraterna presenterat en kraftig budgetsatsning på att hyra fängelseplatser i andra länder i Europa för att hantera den situation vi ser i Sverige i dag med överbeläggning och det våld som det kan innebära för både intagna och personal på våra anstalter.

Kan Liberalerna principiellt, som ett EU-vänligt parti, tänka sig någon form av samordning av Europas samlade fängelsekapacitet för att lösa Sveriges problem med överbeläggning?

Anf. 82 Juno Blom (L)

Herr talman! Tack, Adam! När det gäller EU har du helt rätt - vi tror på samarbete. Vi tror inte på överstatlighet, utan vi tänker att detta kommer att gynna oss alla.

Jag fick frågan huruvida vi kan tänka oss att ha platser i andra länder. Det är klart att det är någonting man måste titta på. Här och nu säger jag varken ja eller nej. Jag har ännu inte blivit så mycket politiker att jag pratar om det jag inte kan, så jag kan säga att jag inte har tillräckligt med kunskap. Men självklart är det en fråga i ett pragmatiskt sätt att tänka.

Däremot har man hört att det har varit ganska kostsamt att ha dessa platser. Sverigedemokraterna gillar ju inte att vi betalar dyra pengar till Europa, så det måste man väl fundera över. Vi kanske ska använda de pengar som detta skulle kosta utöver vad det skulle kosta att hantera det hemma till att utveckla vår egen kriminalvård och de platserna.

Jag tänker också på det du själv anförde i replikskiftet med Linda Westerlund Snecker. Vi måste kanske börja med att fullfölja det vi beslutat om de utländska medborgare som skulle kunna avtjäna sitt straff i ett annat europeiskt land. Vi kan börja med att reda ut den delen och använda de pengarna till att bygga ut.

Men jag är pragmatiker. Självklart är detta förslag någonting vi måste åtminstone titta på.

Anf. 83 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Min fråga var inte ställd för att gå i konflikt på något sätt utan för att sikta framåt. Vad kan vi göra framgent för att lösa den akuta situation som den rödgröna regeringen har stort ansvar för att Sverige har försatt sig i? Det är som sagt överbeläggning på våra fängelser. Det kan få allvarliga konsekvenser, vilket har belysts av flera partier i debatten.

Jag är glad att Liberalerna har valt att ansluta sig till det tillkännagivande som finns i betänkandet om att rikta ett uppdrag till regeringen att påbörja arbetet med att se till att de samarbetsavtal som finns inom Europa också efterlevs av samtliga länder. Som jag har konstaterat har vi 3 000 utlänningar intagna på våra anstalter, alltså en tredjedel av dem som tas in. 50 av dem får sina straff verkställda i sina hemländer. Det är långt ifrån tillfredsställande. Därför är det glädjande att Liberalerna väljer att ansluta sig till den konservativa oppositionen i just den enskilda frågan.

Men detta ger såklart inga garantier. Även om Sverige skulle påbörja ett aktivt arbete finns det inga garantier för att systemet börjar fungera. Som bekant kan EU-lösningar vara krångliga, och ibland kan man stånga sin panna blodig utan att få några nämnvärda resultat.

Det som däremot har fungerat är just att hyra fängelseplatser. Då tecknas ett avtal mellan två olika länder, och man får en befintlig lösning på plats ganska snabbt.

Min uppmaning till det Europavänliga partiet är att ta med detta till arbetsbänken och till nästa riksdagsårs motionsflod. Vi får se till att samla en utskottsmajoritet, inklusive Liberalerna, för ett förslag om att hyra fängelseplatser i andra länder. Det tror jag är en framkomlig väg för att råda bot på den akuta överbeläggningen.

Anf. 84 Juno Blom (L)

Herr talman! Jag tror inte att jag har så mycket mer att tillägga till samtalet eller debatten.

Men jag tror att vi är ett pragmatiskt parti. Det är klart att vi ska titta på detta. Vi ska använda EU där det är möjligt - men inte till någon överkostnad. Framför allt är det bara att lappa och laga i stället för att ta tag i det faktiska problemet.

Först och främst ska vi se till att de som inte är svenska medborgare och kan avtjäna sina straff i sina hemländer också gör det. Vi ska bygga ut så att vi har den kapacitet som krävs.

Men självklart låser vi oss inte. Jag vill säga så här: Vi ställer oss inte bakom konservativa lösningar utan bakom pragmatiska idéer, oavsett vem som väljer att lyfta fram dem.

Anf. 85 Rasmus Ling (MP)

Herr talman! "Bättre ut" - det är kanske den bästa slogan en svensk myndighet eller kommun har. Det är Kriminalvårdens slogan, och de två orden beskriver på ett koncist sätt vad uppdraget innebär: att den som kommer ut ur fängelse ska vara bättre på andra sidan, vara mer anpassad till ett normalt liv än när den kom in.

Vi debatterade tidigare i dag en myndighet på samma spektrum, Polismyndigheten, som möter många svårigheter. Den myndighet vi diskuterar här, Kriminalvården, har också ett svårt uppdrag. Den frihetsberövar människor och håller dem inlåsta, och den har fått ett svårare uppdrag på det sättet att det är allt fler som är inlåsta.

När straffen skärps, vilket har skett för en lång rad brott, kommer fler att sitta i fängelse under längre tid. Det får förstås direkta konsekvenser för Kriminalvården. Varje dag i häkte eller på anstalt kostar flera tusen kronor. Men det är inte bara en ekonomisk fråga - långt därifrån. Det är en fråga om plats, rent fysiskt.

Vi brukar i många sammanhang tala om finansieringsprincipen. När riksdagen beslutar om förändringar på olika områden skjuter den också till pengar. När man ger kommuner ökat ansvar enligt lag skjuter man också till pengar för att de ska klara det. När det gäller detta har Kriminalvården inte fått uppräkningar över tid på det sätt som den kanske borde ha fått. Man behöver resurstillskott när man får utökade uppdrag.

Häktena och fängelserna är i dag överbelagda. De flesta av oss som sitter i utskottet har säkerligen sett statistiken men också gjort besök på häkten eller anstalter och sett hur det ser ut rent faktiskt. De på plats i de olika verksamheterna får trolla med knäna, och det finns inte minst säkerhetsaspekter att förhålla sig till. Det är ju trots allt dömda personer man arbetar med.

Att det ser ut på detta sätt följer en internationell trend. Sverige är långt ifrån ensamt om att ha gjort straffskärpningar för olika typer av brott. Konsekvenserna är också likartade: Fler hamnar i fängelse under längre tid.

För en tid sedan presenterade riksåklagaren en offentlig utredning som handlar om den så kallade straffreduktionen för unga vuxna. Riksåklagarens uppdrag var att föreslå att den ska avskaffas. Man kan förstås diskutera om det är rätt eller fel, men oavsett vilket kan vi väl enas om att ett avskaffande skulle få stora konsekvenser.

I en tid när Kriminalvården är högt belastad och har stort tryck och det råder överbeläggning kommer, inte minst när det gäller unga vuxna, uppdraget att rehabilitera och göra så att man kommer ut på ett bättre sätt att bli svårare. Detta måste vi ha med oss, för det gäller inte minst de unga vuxna eller straffmyndiga barn som begått brott.

För att man inte ska fastna i kriminalitet och ägna sig åt det under hela sin vuxentid måste man få stöd. Man måste få grundläggande behörighet och gymnasieutbildning för att ha en vettig chans att klara ett hederligt liv där man försörjer sig själv med ett vanligt jobb.

Slutligen, herr talman, måste vi alla ha med oss att vi, om vi ska klara situationen genom en bättre kriminalvård och inte ha lika fullt som i dag, kommer att behöva fler anstalter. De måste ligga någonstans. På de befintliga platserna fungerar verksamheten ofta bra, men när det ska byggas nya häkten eller anstalter är det ofta motstånd lokalt. Det ligger på allas vårt ansvar att inse att om vi vill ha ökad kapacitet måste anstalterna rent fysiskt finnas någonstans.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 21.

Anf. 86 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! När det gäller kriminalvårdsfrågor har vi här några gånger repeterat att situationen med överbeläggning på våra anstalter är näst intill alarmerande. Vi har i detta betänkande ett tillkännagivande till regeringen. Det är kanske lite oklart vilket utfallet blir här i kammaren om ungefär 20 minuter.

Tillkännagivandet handlar om att regeringen måste påbörja ett aktivt arbete för att verkställa intentionen med det samarbete som finns mellan europeiska länder när det gäller att utlänningar från andra europeiska länder ska få sina straff verkställda i sina respektive hemländer. Detta arbete måste påbörjas skyndsamt.

Som jag har sagt tidigare i debatten skrevs ca 3 000 personer in under föregående år, varav ungefär 50 har fått sina straff verkställda i sina egna hemländer. Detta är en utveckling som dessutom har gått åt fel håll. Tidigare år har fler utlänningar dömda i Sverige fått sina straff verkställda i andra länder.

När den rödgröna regeringen nu sitter vid makten och allt går åt fel håll riktar vi ett tillkännagivande av en orsak. Vi gör det inte av okynne för att vi vill vara stökiga i riksdagen, utan det handlar om att utvecklingen går åt fel håll. Jag undrar på vilket sätt Rasmus Ling, som företrädare för regeringen, tycker att en reservation är motiverad mot bakgrund av vårt tillkännagivande om verkställighet i de egna hemländerna.

Anf. 87 Rasmus Ling (MP)

Herr talman! Jo, det handlar faktiskt om okynne när man lägger fram tillkännagivanden om saker som uppenbarligen redan pågår och är på väg. Då kan man faktiskt inte kalla det för något annat.

Jag och mitt parti tycker generellt att det är bra att vi samarbetar i Europa, till skillnad från Adam Marttinens parti, som inte vill att Sverige ska vara med i EU över huvud taget. Även på kriminalvårdsområdet är det naturligtvis bra. När det gäller människor som har blivit dömda till fängelsestraff och efter avtjänat straff ska bo och verka i ett annat land, där de har sitt medborgarskap, är det jättebra om det kan lösas så att de kan avtjäna straffet i det landet. Där har vi nog inte någon skiljaktighet.

Vad det handlar om här är dock att man upprepade gånger - det är inte bara i det här ärendet, utan detta är ett mönster vi ser - riktar tillkännagivanden trots att man vet att saker kommer att hända och att arbetet pågår på Regeringskansliet. Jag kan tycka att det är beklagligt att man hanterar riksdagen på det sättet.

Anf. 88 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Jag noterar att Rasmus Ling, företrädare för regeringspartierna, tycker att vi i riksdagen ska vara nöjda med att utvecklingen går åt fel håll. Som jag sa i min första replik har vi haft en utveckling där färre personer får sina straff verkställda i sina hemländer, trots att åren går.

Mot bakgrund av att vi har överbeläggning på våra anstalter är detta en anmärkningsvärd utveckling. Denna utveckling har vi sett under flera år, inte bara från föregående år till i år. Den har pågått under fyra fem år i följd, från det att vi antog samarbetsavtalet inom EU 2015. Utvecklingen har år efter år gått åt fel håll.

Ledamoten Rasmus Ling påstår att det pågår ett arbete med detta inom Regeringskansliet. Det som pågår är att utvecklingen går åt fel håll. Färre personer får sina straff verkställda i sina egna hemländer. Det är klart att vi i riksdagen inte ska vara nöjda med denna utveckling, och det är väl självklart att riksdagen ska uppmana regeringen att göra det som förväntas - speciellt mot bakgrund av att vi har överbeläggning på våra anstalter och att väldigt allvarliga situationer kan uppstå där till följd av detta.

Detta arbete tål inte att dras i långbänk ett år till. Det här måste regeringen skyndsamt få att fungera bättre. Som sagt, 3 000 utlänningar är intagna på svenska anstalter, och 50 personer har fått sina straff verkställda i sina hemländer. Detta är långt ifrån tillfredsställande, och ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga är fullt befogat.

Anf. 89 Rasmus Ling (MP)

Herr talman! Jag är glad över det nyväckta intresset för överbeläggningarna inom Kriminalvården från Sverigedemokraternas sida. Överbeläggningarna beror inte bara på att straffen har skärpts på en lång rad områden utan också på att vi inte har byggt nya anstalter. På de ställen där Kriminalvården faktiskt har velat bygga ny kapacitet - i södra Sverige, i Svedala i Skåne - har Sverigedemokraterna motsatt sig detta allt man har kunnat. Man har hotat med att överklaga, bildat protestgrupper och så vidare.

Var någonstans, Adam Marttinen, har Sverigedemokraterna jobbat för att man ska etablera något fängelse för att bygga upp den kapacitet som behövs?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)