Krisplan mot ohälsa

Socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SFU18

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 13 juni 2002

Beslut

Motioner om krisplan mot ohälsa (SfU18)

Riksdagen avslog motionsförslag om en finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Vidare avslogs motionsförslag om bl.a. en åtgärdsplan mot den ökande sjukfrånvaron, en ny rehabiliteringsförsäkring, försäkringskassornas situation, läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen och förtidspensionärers återgång till arbetslivet.

Riksdagens beslut: Bifall till reservation 4 punkt 5 i övrigt bifall till utskottets förslag.

Hela betänkandet

Betänkande 2001/02:SFU18 (doc, 3 MB) Betänkande 2001/02:SFU18 (pdf, 2 MB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

5 motioner

Motioner från ledamöterna

med anledning av prop. 2001/02:100 2002 års ekonomiska vårproposition Motion 2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (M)
med anledning av prop. 2001/02:100 2002 års ekonomiska vårproposition Motion 2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (MP)
Krisplan mot ohälsa (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt) Motion 2001/02:Sf34 av Lars Leijonborg m.fl. (FP)
Krisplan mot ohälsa (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt) Motion 2001/02:Sf35 av Agne Hansson m.fl. (C)
Krisplan mot ohälsa (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt) Motion 2001/02:Sf36 av Alf Svensson m.fl. (KD)

Beredning

Beredning i utskottet: 2002-05-16
Justering: 2002-06-04
Trycklov: 2002-06-05

Reservationer 7
Betänkande 2001/02:SFU18

Krisplan mot ohälsa (SfU18)

Socialförsäkringsutskottet föreslår, med anledning av motionsförslag, att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen om riktlinjer för regeringens arbete med att ta fram förslag om en finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Syftet är att skynda på och ange inriktning för regeringens förslag, som riksdagen tidigare begärt (se 2000/01:SoU5, 2001/02:SfU1). Utskottet föreslår vidare att riksdagen avslår motioner om bl.a. en åtgärdsplan mot den ökande sjukfrånvaron, en ny rehabiliteringsförsäkring, försäkringskassornas situation, läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen och förtidspensionärers återgång till arbetslivet.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2002-06-12

Webb-tv Debatt om förslag: Krisplan mot ohälsa

31 oktober 2022
Debatt om förslag 2001/02:SFU18

Dokument från debatten

2002-06-12

Protokoll för debatten

Statsråd Ingela Thalén (S)

Anf. 170 Statsråd Ingela Thalén (S)

Fru talman! Viveka skriver i ett brev till mig: Det är så frustrerande att bara gå hemma, men det är ännu jobbigare att gå ut. Jag skäms för att vara en sådan där samhällsparasit som bara går hemma. Tänker jag på hur det är på min arbetsplats så blir min sjukskriv- ning problematisk för mina arbetskamrater och senare för mig då jag kommer tillbaka. På ett familjecenter i Ösmo berättar en långtids- sjukskriven lärare om hur oerhört svårt det var för henne att komma igenom de mest vardagliga rutiner för att försöka pröva att komma tillbaka till arbets- marknaden igen. En undersköterska beskriver hur hon arbetade mer än dubbelt under de tuffaste åren i hemtjänsten. Hon tog ansvaret när bemanningen minskade och arbets- passen blev fler och hon hjälpte till extra timmar när inga vikarier fanns att tillgå. Nu kan hon i bästa fall omskolas till ett lättare arbete och i värsta fall förtids- pensioneras. Fru talman! Det är de här kvinnorna, deras livssi- tuation och andras som är det stora problemet. Det är dem vi måste lyssna på. De vet vilka förändringar som krävs för att öka hälsan i arbetslivet. De blir inte friskare av fler karensdagar eller lägre skatt. Som socialdemokrat kan jag aldrig acceptera att människor tvingas gå sjuka till arbetet för att de inte har råd att vara hemma. Den debatt om minskade nivåer i sjuk- försäkringen som nu lyfts upp handlar inte om att minska ohälsan. Den är i själva verket en attack mot välfärden. Jag känner en stor oro för utvecklingen främst av två skäl. Det främsta är Viveka och alla de andra och det lidande och utanförskap de utsätts för. Det kan inte få fortsätta. Det andra är naturligtvis också de konsekvenser detta för med sig för samhället i stort. Fru talman! Regeringen har tagit ett helhetsgrepp om arbetet för att öka hälsan och förebygga utslag- ningen från arbetslivet. Tillsammans med Vänster- partiet och Miljöpartiet har vi socialdemokrater här i riksdagen ställt oss bakom det första steget i hand- lingsplanen genom att godkänna det elvapunktspro- gram som redovisades i budgetpropositionen för 2002. Om vi socialdemokrater får förtroendet efter hös- tens val kommer vi att fortsätta genom att i nästa års budget lägga fram förslag om ytterligare insatser för att vrida utvecklingen åt rätt håll. Det gäller t.ex. förslag om den samverkan som diskuteras i socialför- säkringsutskottets betänkande i dag om en folkhälso- strategi och om förändringar inom rehabiliteringens område. Inom ramen för regeringens handlingsplan pågår just nu trepartssamtal om nationella mål för att mins- ka ohälsan. Det pågår ett arbete med att ta fram eko- nomiska drivkrafter och en utveckling av arbetsmiljö- arbetet genom extra 10 miljoner kronor för att stärka metodutvecklingen inom företagshälsovården. Det blir 20 miljoner kronor för utbildning av skyddsom- bud och regionala skyddsombud. Arbetsmarknadsverket arbetar med att lägga fram förslag om arbetsmiljöcertifiering av företag. En modell för hälsobokslut ska tas fram för att införas vid årsskiftet 2003. Det pågår också en rad konkreta verksamheter på försök i offentlig sektor med hjälp av 50 miljoner kronor förra året och 20 miljoner i år som påverkar människors vardag i arbetslivet. Förnyelsen av rehabiliteringen, inte minst arbets- livsrehabiliteringen, pågår. Med hjälp av 70 miljoner genomförs nu en pilotverksamhet på försäkringskassa efter försäkringskassa. Vi kommer att avsätta ytterli- gare medel kommande år. Vi ser redan i dag positiva effekter av utvecklingsarbetet. Formerna för sjukskrivningsprocessen ses över av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Vi har också genomfört en hearing med berörda utbild- ningsinstitutioner när det gäller försäkringsmedicin. Det är också avsatt 3,75 miljarder kronor extra för att öka tillgänglighet till vården. Elvapunktsprogrammet är ett dynamiskt arbete. Det fylls på allteftersom nya åtgärder behövs. Men - och det är minst lika viktigt - det krävs också en debatt om attityder och betydelsen av förändringsar- bete på andra plan. Därför genomförs också ett annat utåtriktad arbete. Vi har genomfört ett antal konferen- ser där vi lyfter fram och sprider de goda exempel som redan finns, där man har genomfört förändringar på arbetsplatserna. Regeringen har inrättat en hemsi- da som stöd för de enskilt intresserade och de företag och organisationer som vill vara med och påverka i den verkliga vardagen. Fru talman! Det är många unga människor som vittnar om att de inte får sitt livspussel att gå ihop. Det kan bero på flera saker, t.ex. hur situationen är på arbetsplatsen. Går ansvar och befogenheter ihop? Om bemanningen är för liten så vet vi att ohälsan ökar. De rapporter som har redovisats pekar också på att alldeles för många helt saknar inflytande över inne- hållet i sitt eget arbete. Men det är säkert också en fråga om stora ambitioner för egen del. Man ska göra allting tidigt i livet, och allting ska ske på en gång. Jag får också en bild från dem som inte får vara i arbete. Också de säger att de inte får sitt liv att gå ihop, men kanske av helt andra skäl än den första gruppen. Mot denna bakgrund krävs det att vi ser till helheten. I samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vi socialdemokrater beslutat om en rad insatser som ska underlätta för människor att vara i arbete och samtidigt ha barn och familj. De här besluten till- sammans med handlingsplanen för att öka hälsan i arbetslivet är ett långsiktigt arbete, men ett arbete som syftar till att ge människor makt över sina egna liv. Det är därför som vi har förlängt föräldraförsäk- ringen med en månad, infört kontaktdagar, minskat det ekonomiska trycket på stressade barnfamiljer genom en höjning av barnbidraget och infört maxtaxa i förskolan. Vi inför ett särskilt statsbidrag på mer än 5 miljarder kronor för att höja kvaliteten i förskola och skola, dvs. fler vuxna för barnens skull. På försök har vi infört möjlighet till ett friår för anställda mot att en arbetslös får jobb i stället. Det är också därför vi har tillfört miljarder till hälso- och sjukvård för att korta köer till vård och behandling. Vi är också överens om att vi ska lägga fram för- slag om förkortad arbetstid och om ett individuellt kompetenssparande. Det finns också en annan viktig insikt att lyfta fram i det här sammanhanget, fru talman. Det kanske är angeläget att stryka under det extra: Den verkliga förändringen kan bara genomföras direkt på själva arbetsplatsen. Här kan alla samverka. Men arbetsgi- varna måste bli bättre på att förebygga sjukfrånvaron och löntagarorganisationerna och deras skyddsombud måste få en möjlighet att delta reellt i det arbetsmiljö- förebyggande arbetet. Läkarna måste bli mer medvet- na om att sjukskrivningen som instrument är en väl- digt hårdhänt medicin och om vilka konsekvenser den får för enskilda individer. Men individerna måste också ta sitt ansvar för att minska de risker de själva kan påverka. Vi ska självfallet ständigt utveckla sjukförsäk- ringsadministrationen så att den blir ett effektivt och bra stöd för verksamheten. I det här sammanhanget betyder de trepartssamtal som pågår oerhört mycket. I dem kan man komma fram till en gemensam pro- blembild. Därmed kan man också komma fram till gemensamma lösningar för att nå positiva resultat på arbetsplatserna. Tillsammans med övriga kommer regeringen att göra vad vi kan för att påverka hur förändringar i regler och ramverk ska underlätta för inblandade parter, men vi förfogar inte ensamma över lösningar- na. Fru talman! Katarina Pietrzak skriver i sin bok Så ung? Och så duktig!: Jag känner mig ofta fångad i mig själv. Ofta får jag kämpa mot det som jag alltid har trott vara min sanna natur, mitt sätt att vara, rätt sätt att vara. Jag vill så mycket. Jag tror mig vilja ännu mer, men med tiden har jag börjat förstå vilket pris jag får betala för att vilja, hur lite i livet som är gratis, hur jag alltid måste betala i konsekvenser. Det är en bok som beskriver de krav unga männi- skor ställer på sig själva och sin omgivning och hur dessa krav till slut gör att de helt enkelt går in i vägg- en. En socialdemokratisk regeringen kommer aldrig att acceptera att unga människor med höga förvänt- ningar och ambitioner slås ut ur arbetslivet i förtid. De har också rätt att vara hela människor efter ett långt yrkesliv. Arbetslivets villkor ska vara sådana att de skapar det goda arbetet.

Bo Lundgren (M)

Anf. 171 Bo Lundgren (M)

Fru talman! Viveka, läraren från Ösmo och under- sköterskan är tre människor som drabbats hårt av regeringens underlåtenhet och passivitet. När man lyssnar på Ingela Thalén låter det som om någon annan makt sköter vad som händer i samhället i den del politiken har med det att göra. Men regeringen har ju regerat i åtta år. Det Sverige som påverkas av poli- tiken är det den socialdemokratiska regeringen som har ansvaret för. I fyra år har sjukskrivningarna formligen explode- rat. I fyra år har regeringen och riksdagsmajoriteten varit passiva. Under den tiden, från 1997-2001, har antalet sjukdagar och antalet sjukskrivna fördubblats. Ökningen av långtidssjukskrivningarna är än mer dramatisk. Det är i det närmaste en tredubbling under samma period. Antalet förtidspensionerade uppgick när jag skrev mitt manus till 453 000 men ligger nu upp mot lite drygt 460 000, och det blir fler och fler för varje vecka och varje månad. För många innebär den här utvecklingen en lång väntan på vård och rehabilitering eller på bättre förut- sättningar på jobbet, oftast ett offentligt jobb. Kom- munerna ligger ju högt i den negativa utveckling vi ser. Men vi måste också inse att fler och fler har kommit att utnyttja systemet. Man låter andra betala att man själv är frånvarande utan att vara sjuk. De sammanlagda kostnaderna för allt detta är his- nande enorma, 120 miljarder kronor. Det är hushållen i Sverige, människorna, som får betala de här kostna- derna. Det innebär 2 500 kr för varje svenskt hushåll i genomsnitt varje månad - 2 500 kr i månaden. Den ackumulerade skulden för dem som i dag är förtids- pensionerade, och det blir fler, är 500 000 000 000 kr, dvs. 500 miljarder kronor. Tala om att bygga upp en skuld för de unga! En av de viktigaste uppgifterna för en ny regering kommer därför att vara att bryta den passivitet som präglar Ingela Thalén och hela den socialdemokratis- ka regeringen och de samarbetspartier man har i riks- dagen. Vi ska se till att utvecklingen mot att färre försörjer fler byts mot att fler försörjer färre. Det finns ett program som avstyrks av Socialdemokrater- na, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det betänkande som riksdagen har att behandla. Det program vi lägger fram handlar om ett antal konkreta åtgärder. Det handlar inte bara om fyra utredningar, offentliga trepartssamtal om nationella mål och allt annat som regeringen talar om som är lika fluffigt som Ingela Thaléns berömda uttalande om målsättningar för ett antal år sedan. Vi vill i stället genomföra konkreta åtgärder. Dessa åtgärder kommer att innebära att vi får en tredubbel vinst. Fler kommer att må bättre. Den produktion som är grunden för människors välstånd och för att vi ska kunna finansie- ra våra offentliga åtaganden kommer att öka. Kostna- derna för hushållen kan minska. De förslag vi lägger fram bygger på en analys av de olika orsaker som finns som var och en egentligen kan göra. En del kan man vara ganska säker på och annat kanske mindre säker på, men det är viktigt att gå igenom dem. Regeringen har ju en grund och rätt ensidig analys och försöker skapa en bild av att detta i realiteten är någonting som löses genom man förbätt- rar arbetsmiljön. Det är en viktig del av det hela, inte minst i den offentliga sektorn som uppenbarligen fungerar sämre än vad man måste kunna ställa krav på. Vi kan titta på orsakerna och vad som måste gö- ras. Det är för det första fråga om människor som har råkat ut för fysiska skador, belastningsskador eller annat. Det är människor som har en fysisk sjukdom. Då handlar det om att ge vård i tid och att rehabilite- ra, och att göra det snabbt. Om jag inte tar alldeles fel har regeringen elva gånger sagt nej till den vårdga- ranti som vi borgerliga partier införde under 90-talets början. Den tog ni bort. Vi vill införa den, men ni säger nej, nej och åter nej. Retoriken har ändrats. Ni har insett det här är ett viktigt krav som människor tror på och tycker är väsentligt. Då säger ni: Ja, vi ska också ha en vårdgaranti. Men det är inte en rättighet att få vård i tid, som vi tycker. Er vårdgaranti är en garanti för att ni tror att det kommer att lyckas att ge vård inom tre månader. Men en sådan garanti är ingen garanti. Rehabilitering måste sättas in snabbt. Utöver vårdgarantin krävs ju också möjligheter att använda resurser som annars finns inom sjukpenningsystemet för att få vård så att sjukpenningen blir lägre. Den andra orsaken är en dålig arbetssituationen i bred mening. Det kan handla om dåligt ledarskap eller om relationer på arbetsplatsen. Det kan finnas många olika orsaker till detta. En sak gäller de skolor som visar sämre och sämre resultat för varje år. Det blir fler och fler elever som lämnar skolan utan att ha godkända betyg. Det är ett resultat av en miljö på skolan som är dålig för elever- na och lärarna. Det är kanske därför som en lärare sjukskriver sig. Det är därför en lärare inte mår bra. Det är därför vi har för få lärare som kan ge bra kun- skaper till våra barn i skolorna i dag. Det måste vi lösa genom att se till att vi tar ett an- svar för att arbetsplatserna inom den offentliga sek- torn blir bättre. Bäst sker det genom en stimulerande konkurrens. Släpp loss alternativen! Se till att man har en chans att söka sig till den som erbjuder bra utbildning, bra vård och en bra miljö för dem som är anställda! Dra lärdom av den rapport från Kommunal som Göran Persson försökte stoppa! Den visade att de som jobbar inom de privata alternativen i äldreom- sorgen och är medlemmar i Kommunal mår bättre. De som jobbar i de privata alternativen mådde bättre och kände sig bättre när det gällde alla de tillfrågade faktorerna. Vårdförbundet har precis kommit med en liknande undersökning. Se till att ta till vara den sti- mulerande konkurrensen! Det gör det bättre för dem som behöver vård och omsorg, för dem som behöver utbildning och för dem som jobbar. När de mår bättre klarar de ju jobbet mycket bättre. Den tredje orsaken är en dålig livssituation. Ingela Thalén var lite inne på det, men hon nuddade det egentligen bara. Låt mig citera en krönikör och jour- nalist i Dagens Industri som den 29 april skrev en liten krönika om sitt eget liv. Hon slutade den kröni- kan med att säga så här: "Jag behöver inget friår från jobbet. Ge mig ett friår från trasiga overaller och dammråttor! Då kanske jag har någon energi kvar efter småbarnsåren och kan jobba vidare i stället för att börja leta pensionslösningar vid 50." Det här är ingenting som man löser genom poli- tiska insatser av socialdemokratiskt snitt, dvs. styran- de och ställande och donande för människor. Det handlar om att låta människor själva påverka sin livssituation. Det handlar om att fler ska ha råd att få avlastning. Det handlar om att man ska kunna använda sig av hushållstjänster - vitt och klart. Det handlar om att man ska ha mer kvar av sina egna inkomster och ha råd att arbeta mindre, vilket samti- digt gör det lönt att arbeta mer för den som det vill. Då blir ekonomin sammantaget bättre. Det handlar alltså om att sänka skatten, inte minst genom särskil- da insatser för barnfamiljerna, och det handlar om att man själv ska kunna disponera stödet till barnomsor- gen. I den moderna tid som vi ser framför oss är det ju ingen som vet bättre än familjen själv hur familjen ska lösa sin barnomsorg. Arbetsmarknaden ser an- norlunda ut, och det behövs åtgärder som ingen annan än familjen själv kan förfoga över. Släpp loss föräld- rarna! Ge dem rätt att bestämma över barnomsorgen! På det viset skapas en möjlighet för människor att själva påverka sin livssituation, så att de slipper sjuk- skriva sig - det handlar inte om att jobbet var det som var problemet, utan det handlar om hela livssituatio- nen, inte minst om det som man ägnar sig åt på den tid som man är utanför arbetet. En fjärde orsak är att sjukskrivningar ibland blir fel. Det handlar om att läkare kanske känner trycket från patienten, om att en läkare är ny och hellre tar det ena före det andra. Ibland kanske man tycker att a-kassans ersättning är mindre och sjukskriver för att hjälpa till lite grann. Det kan finnas ett antal olika orsaker. Därför måste vi se till att det är klara och entydiga regler som gäller för dem som sjukskriver och att läkarna får en bra utbildning. Det gäller inte minst de läkare som kanske har minst rutin i sam- manhanget. För det femte gäller det naturligtvis fusk. Jag läste i Dagens Nyheter i dag. Man hade på sin nätupplaga frågat hur många det var som tänkte sjukskriva sig under fotbolls-VM. Det var över 11 000 personer. Mina medarbetare hade all rätt att se på Sveriges fantastiska prestation i dag. Det kunde vi acceptera. Man kan kompensera det genom att jobba på annat sätt. Men undersköterskan, som är låginkomsttagare, med tre barn ska inte vara den som betalar för att någon känner att han eller hon har rätt att sjukskriva sig för att vara ledig. Detta måste vi komma åt, och vi måste ändra attityderna, de attityder som en under- sökning av Temo visade på, att 60 % tyckte att det var rimligt att sjukskriva sig också någon gång när man egentligen inte var sjuk. Detta måste också kommas åt. Det handlar om attityder och värderingar. Det handlar i viss mån om kontroll, men också detta handlar om att arbete måste löna sig bättre. Det ska vara så lönsamt att arbeta att ingen ens blir frestad att vara sjukskriven om man inte är sjuk. Det här, Ingela Thalén, är ett konkret program, ett antal olika förslag som snabbt kan ge åtgärder. Det handlar inte om att utreda, fundera och samtala och möjligen göra något efter valet. Vi vill göra någon- ting nu. Det förvägrar ni oss. Men efter valet blir detta en av den nya regeringens mest prioriterade uppgifter. (applåder)

Statsråd Ingela Thalén (S)

Anf. 172 Statsråd Ingela Thalén (S)

Fru talman! Bo Lundgren säger att detta är ett konkret program. Det enda konkreta i det som Bo Lundgren nu presenterade var att det fuskas, att man ska sänka skatten och att det ska löna sig att privatise- ra. Men inte ens den mest intresserade privata företa- gare har möjlighet att driva verksamhet när man, som i Moderaternas budgetförslag, lägger fram ett förslag som innebär 8 miljarder mindre till den verksamhet som ska bedriva vård, omsorg och skola. Det här går inte ihop, Bo Lundgren. Dessutom är faktiskt det som Bo Lundgren säger är konkret oerhört flummigt, vilket förvånar mig i allra högsta grad. Sedan finns det en fråga, Bo Lundgren, som Mo- deraterna undviker, och den är: Hur blir människor friskare genom att man försämrar ersättningarna? Nu har jag hört så många olika företrädare för Modera- terna säga att man ska öka de ekonomiska incita- menten i sjukförsäkringen och att man ska öka själv- risken i sjukförsäkringen. Detta blir man inte friskare av. Kan Bo Lundgren nu i kammaren redogöra för hur Moderaternas socialförsäkring ser ut efter valet?

Bo Lundgren (M)

Anf. 173 Bo Lundgren (M)

Fru talman! Självfallet kan jag göra det. Först och främst är det tråkigt när socialdemokrater fastnar i gamla hjulspår. Vi minskar inte på något vis det ut- rymme som används för att människor ska få vård eller utbildning. Tvärtom prioriterar vi de områdena. Vi tycker t.o.m. att de är så viktiga att de inte kan överlåtas till politiker på lokal nivå. Vi vill ha en nationellt finansierad vårdgaranti som innebär att man i realiteten har en dragningsrätt. Det är rättigheten att få vård som är det viktiga. Kostnaden tas sedan i den nationella finansieringen. Det är samma sak på skolområdet. Så detta har Ingela Thalén fått alldeles om bakfoten, men det är ju val i år, så jag förstår taktiken. Sedan gäller det ersättningarna. Det viktiga för oss är ju att se till att vi har ekonomiska incitament. Jag vet inte om Ingela Thalén har läst tidningarna, men Magnus Henrekson, en skicklig ekonom, har visat vad som händer när man förändrar ekonomiska incitament. Min ambition är inte att försämra för någon utan att förbättra för den som arbetar. Vi sän- ker skatten så att man kan ha en andra karensdag. Vi har samma ersättningsnivåer, men det måste vara mer förmånligt att arbeta. Det är den skillnaden som ger ekonomiska incitament att arbeta i stället för att inte arbeta. Det är viktigt att tänka på detta. Det går inte att sticka huvudet i sanden och säga att Henrekson och andra har fel. Sedan kan man göra på olika sätt. Jag har några konkreta förslag. Det ska vara en omedelbar vårdga- ranti. Det ska vara en finansiell samordning, inte bara några tankar om framtiden utan konkreta krav. Det förslaget finns i riksdagen, och den som känner för det kan rösta för det - vi får se vad majoriteten säger. Man ska tillåta alternativ, ta bort stopplagstiftningar och se till att man sänker skatten och gör det med inriktning på barnfamiljer. Man ska se till att man ger människor rätt till reduktion för hushållstjänster, så att fler kan använda sig av dessa. Detta är några av de många konkreta förslag som finns i denna reservation och i många andra. Men, Ingela Thalén, var är regeringens konkreta förslag? Det är ju ni som har ansvar. Hur har ni kunnat vara passiva i fyra år? Berätta det! Hur har regeringen stillatigande kunnat sitta på Rosenbad och på andra departement utan att göra någonting när detta har exploderat?

Statsråd Ingela Thalén (S)

Anf. 174 Statsråd Ingela Thalén (S)

Fru talman! Om Bo Lundgren hade avvikit från sitt skrivna anförande och öppnat öronen och lyssnat på min redovisning i min inledning hade Bo Lund- gren fått en koncentrerad beskrivning av det som vi gör just nu. Dessutom pågår naturligtvis utöver det en lång rad saker. Sedan vet Bo Lundgren att man på den offentliga arbetsmarknaden inte kan bedriva en verksamhet med fler anställda med åtta miljarder mindre i pengar. Vad ska man göra med skolans arbetsplatser, förskolans arbetsplatser och hälso- och sjukvårdens arbetsplatser med de mindre resurser som Moderaterna vill tillfö- ra? Jag tycker att det är bra att Bo Lundgren så tydligt redovisar de förslag om ökade självrisker som defini- tivt drabbar enskilda som behöver vara sjuka. De som är långtidssjuka i dag berörs ju inte av de förslag som Bo Lundgren har lagt fram. I stället blir de hjälpta av det program som regeringen, Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet står bakom. Vi kommer också inför det kommande budgetåret att presentera ytterligare insat- ser. Men, Bo Lundgren, det förslag som Moderaterna nu lägger fram och presenterar i riksdagen kommer att innebära att de människor, främst kvinnor, som arbetar inom vård, omsorg och skola kommer att drabbas av en fortsatt hård press. Det kommer att innebära en stark påfrestning i deras arbete. Så blir det inte om Socialdemokraternas politik får fortsätta efter valet.

Bo Lundgren (M)

Anf. 175 Bo Lundgren (M)

Fru talman! Det Ingela Thalén beskrev nu var si- tuationen när socialdemokratisk politik gäller. Det var nuläget som hon beskrev, och det är det som vi ska bort från. Då krävs det en ny politik, inte mer av det som har skapat problemen. Det som redan har miss- lyckats är ju inte lösningen för framtiden. Sedan kan Ingela Thalén fundera över hur det kom sig att den socialdemokratiska regeringen 1990 minskade ersättningsnivån i sjukförsäkringen under de tre första dagarna, vilket ledde till ett våldsamt fall i sjukskrivningen. Gjorde ni inte det för att ni ville ändra incitament? Det var det som ni sade i alla fall. Det var på den tiden Ingela Thalén också var med. Det skulle vara intressant att höra en synpunkt på det. Det viktiga för mig är att om jag nu ändrar inci- tamenten genom en karensdag till så gör jag det sam- tidigt som jag sänker skatten, så att människor både har råd att betala detta och får pengar över. Då lönar det sig bättre att arbeta. Det är den stora skillnaden mellan oss. Sedan borde Socialdemokraterna någon gång lära sig att det som är grunden för att man ska kunna fi- nansiera både människors välstånd och offentliga utgifter är produktionsökning. Under den period som ni har regerat största delen av tiden, sedan 1970, har sjukvården och skolan tappat tiotals miljarder på en sämre tillväxt än vad som hade varit möjligt, och detta kommer att fortsätta under de kommande åren. Enligt era egna bedömningar går miljard efter miljard åt därför att ni inte släpper loss de krafter som kan ge oss ökad produktion. Vi säger att kommuner och landsting, men inte när det gäller vård och annat, kan behöva mindre av statsbidrag när ekonomin väx- er snabbare. Grunden när det gäller deras möjligheter är att ekonomin växer snabbare. Det sambandet, In- gela Thalén, borde ni en gång för alla lära er. Sedan har vi konkreta åtgärder. Vårdgarantin kan vi rösta om direkt. Finsam kan vi rösta om direkt, med den modell som vi har. Vi kan rösta om hemnära tjänster. Vi kan rösta om en mängd andra konkreta förslag som innebär klara förbättringar, men ni gör ingenting. Det är det som är skillnaden mellan oss. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 18.01 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.06. I talman- nens frånvaro leddes förhandlingarna av Bo Lundgren i hans egenskap av den av de närvarande ledamöterna som längst tid hade varit ledamot av riksdagen. Ajournering Kammaren beslutade kl. 19.06 på förslag av Bo Lundgren att ajournera förhandlingarna tills vidare. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.08 under led- ning av talmannen.

Gudrun Schyman (V)

Anf. 176 Gudrun Schyman (V)

Fru talman! Jag ska be att få börja med att yrka bi- fall till reservation 4 under punkt 5 i det betänkande som nu diskuteras, Krisplan mot ohälsa. Man kunde bli smått förvirrad när man hörde Bo Lundgren här tidigare. Han kanske hade tagit fel på dag och trodde att det var fredag och partiledardebatt. Men ärendet som diskuteras gäller ju ohälsan, och jag skulle vilja varna för att göra det till någon enkel valfråga och kasta ur sig floskler om enkla och snab- ba lösningar. Det har heller inte utskottet gjort, har jag förstått. Det är intressant att se, när man läser utskottets be- tänkande, att den borgerliga oppositionen inte har särskilt mycket att komma med. Vi är ganska överens om att detta är ett stort och komplext problem som det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att rätta till och att detta kommer att ta tid. Det som skil- jer mellan de borgerliga partierna och Socialdemo- kraterna, Vänstern och Miljöpartiet gäller om riksda- gen nu före sommaren ska besluta att avsätta 10 % av försäkringskassans pengar för att använda till sjuk- vård. Det är ungefär den skillnaden det gäller. Det var också väldigt tydligt att Bo Lundgren inte hade några konkreta förslag. Men det var ändå rätt betecknande att se vilka frågor Bo Lundgren tog upp. En fråga som jag tror att väldigt många skulle vilja ha ett mer detaljerat svar på gäller detta med fusket. Det finns en föreställning - hos flera, tydligen - om att människor som är sjukskrivna är det därför att de tycker att det är okej även om man inte är sjuk, dvs. att man fuskar med systemen. Bakom de tankebanor- na döljer sig, tycker jag, en människosyn som åtmin- stone för oss i Vänstern är väldigt fjärran, nämligen att de sociala skyddsnäten och systemen och den generella välfärden är till för att utnyttjas, inte för att tillfredsställa människors behov av trygghet i sin vardag. Jag tycker att detta är en skrämmande syn som börjar göra sig gällande i samhället. Den går igen också när man tittar på Moderaternas och andra bor- gerliga partiers förslag om sänkningar av nivåerna i sjukförsäkringen. T.ex. ska man titta på lönen bakåt i stället för den nuvarande när man ska räkna ut sjuk- penninggrundande inkomst. Man vill också införa ytterligare en karensdag för att människor ska ha någon form av morot för att gå till jobbet. Det finns över huvud taget tydligen en föreställ- ning om att ju högre sjukpenningen är, desto mer är folk sjuka. Det är nog att läsa statistik på ett väldigt speciellt sätt. Det finns också en föreställning om att detta är något som är hastigt påkommet. Jag hörde Bo Lund- gren säga att de senaste fyra åren har sjukskrivning- arna ökat och de senaste fyra åren ser vi den här ut- vecklingen. Jag vill nog påstå att detta är problem som är betydligt äldre än så. Den statistik som finns och som utskottet har haft till sitt förfogande går åtminstone sex år bakåt i tiden, och man kan se att detta har skjutit i höjden ända sedan dess, dvs. också under den borgerliga regeringen. Jag tror att det är ganska rätt att säga att vi nu kan se notan för nedskärningarna under 90-talet - slim- ningarna av organisationerna och trimningarna på arbetsplatserna, både inom den offentliga och inom den privata sektorn. Det ger ju inte utslag på en gång, men efterhand kommer det. När det gäller den of- fentliga sektorn är detta väldigt tydligt, men också inom den privata sektorn. Det är också väldigt tydligt att det i hög grad gäll- er kvinnor. Vi vet ju att kvinnor i hög grad inte bara har oerhört låga löner utan också har anställningsför- hållanden som är mycket otrygga. Man går på tim- mar. Man har system med att arbetsgivaren ringer och de anställda springer. Man arbetar vid toppar. Man går på vikariat långa tider. Det här - att färre ska göra mer av jobb och helst på kortare tid - är tillsammans med nedskärningarna sådant som naturligtvis ger utslag, både i stress och i förslitningsskador. Det är naturligtvis på arbetsplat- serna som vi behöver göra saker. Det handlar om att anställa fler där det är för få - och det är det inom många sektorer, inte minst inom den offentliga sek- torn. Men det handlar också om att bedriva ett syste- matiskt arbetsmiljöarbete. Det handlar om att bygga upp den företagshälsovård som så många, inte minst de borgerliga partierna, var så ivriga att riva ned. Detta motsatte vi i Vänstern oss, men en majoritet ville ha det på det viset. Nu ser vi att den måste bygg- as upp igen. Det handlar om att människor i arbete måste få mer att säga till om, så att man bättre kan styra sin tid och få ihop det livspussel som många av oss har stora erfarenheter av att det är svårt att få ihop. Det handlar också om arbetstiden - självklart. Vi har en arbetstid i dag som utgår från en familjesitua- tion som vi hade på 50- och 60-talet, när det var en man som arbetade utanför hemmet och fick betalt och en kvinna som arbetade i hemmet och inte fick betalt. Men detta sammanlagt gjorde ändå att det här livs- pusslet gick ihop. Nu har vi inte den situationen, och jag tror inte att vi är särskilt många som vill tillbaka till den, med en som arbetar och får betalt och en som arbetar och inte får betalt. Jag tror att vi är rätt så inställda på att både män och kvinnor ska arbeta och också ha tid att leva, vara med barnen och sköta det som finns utanför familjen. Detta är dock svårt att få att gå ihop. För att det ska bli möjligt att också dela på det ansvar som hör till den obetalda sfären är det nödvändigt att vi går ned i arbetstid och att vi gör det allihop, inte bara de som frivilligt har lust att bekosta detta själva. Det är alltså många reformer som behöver genom- föras som tar sikte på arbetslivet - en reformering av arbetslivet, en modernisering av arbetslivet och en demokratisering av arbetslivet. Det behövs också ett modernt tänkande där man ser att den arbetstidsnorm som har varit rådande så länge i Sverige naturligtvis måste ändras i takt med att samhället ändrar sig. Jag tror inte att vi kommer åt ohälsan på jobben eller i samhället genom att sänka nivåerna i sjukför- säkringen och införa ytterligare karensdagar. Jag tror inte heller att vi kommer åt personalbristen, som ju är en stor anledning till att många slits ned och stressas sönder, genom att sänka bidragen till skolan, barnom- sorgen, sjukvården och äldrevården. Jag tror inte att vi kommer till rätta med ohälsan genom att ta bort pengar ur systemen. Snarare är det tvärtom. Det vi landar på - det är jag övertygad om - är att vi faktiskt behöver mer pengar ur statens budget för att se till att de verksamheter som ger trygghet i sam- hället, dvs. välfärden, ska fortsätta att vara generella och att ingen människa ska vara beroende av sin ekonomi för att kunna känna en trygghet i vardagen. Vi behöver mer pengar för att kunna höja lönerna inom den offentliga sektorn, och vi behöver mer pengar för att kunna anställa fler. Det här går naturligtvis på tvärs med de borgerli- gas alternativ. Jag tycker att det vore bra om också Bo Lundgren blev lite mer konkret och talade om: På vilket sätt blir människor friskare genom att vi sänker nivåerna i sjukförsäkringen och inför ytterligare en karensdag? På vilket sätt får alla offentliganställda, av vilka majoriteten är kvinnor, bättre arbetsförhållanden om vi drar undan 8-10 miljarder från den kommunala sektorn? På vilket sätt förbättrar vi möjligheterna att möta människors behov av vård genom att mjölka ur systemen runt 10 miljarder, som ni har föreslagit? De andra borgerliga partierna ligger lite lägre, men alla föreslår minskade resurser till det konto som har hand om sjukförsäkring och rehabilitering. På vilket sätt skulle vi kunna möta ökande behov genom minskade resurser? Det är en ekvation som inte går ihop. Men det är intressant, nu när partiledarna är här, att få en ordentlig redogörelse för hur ni tänker omkring detta. Jag skulle också väldigt gärna vilja höra vad det är för personer ni har hittat som fuskar med systemen. Jag vet nämligen att väldigt många människor blir upprörda och känner sig utpekade när den här typen av resonemang kommer upp. För att bespara dem det är det väl bäst att ni pekar ut ordentligt vilka det är.

Bo Lundgren (M)

Anf. 177 Bo Lundgren (M)

Fru talman! I Temos undersökning som jag tog upp i mitt anförande framgår det att 28 % hade en bekant eller arbetskamrat som under det senaste året varit sjukskriven utan att egentligen vara sjuk. Om det sedan är 23 % eller 31 % så är detta ett problem, därför att de som betalar detta är de som fortsätter att arbeta, som kanske har de sämsta förutsättningarna att kunna klara försörjningen av både sig och familjen. Detta borde Gudrun Schyman faktiskt fundera kring. Men hon är ju så generös med andras pengar. Det är så vänsterpartister brukar vara, och sedan hänger det inte särskilt mycket samman heller. Sedan gäller det kärnuppgifterna som sjukvården och skolan. Låt mig ta in skolan i det här samman- hanget också, inte bara därför att lärare blir sjuk- skrivna därför att skolan fungerar så dåligt i det sy- stem ni står bakom att många sjukskriver sig och många blir långtidssjukskrivna utan för att förklara systemet. Vi tycker att det är så viktiga verksamheter att vi inte vill riskera att politiker inte klarar uppgif- ten. Vi vill att människor ska ha en finansiering som är nationell för både vården och skolan, en finansie- ring som ger större utrymme rent ekonomiskt än i dag. Dessutom vill vi ge rättigheter till den som är sjuk att välja läkare, till den som vill att erbjuda vård. Det är det väsentliga, att ta till vara det människor kan erbjuda. Det Gudrun Schyman vill när det gäller både skola och vård är att politiker ska dominera alltsam- mans. Då blir resultatet just det vi har sett i de social- demokratiska landstingen, långa vårdköer, människor som väntar år efter år. Jag kommer aldrig att glömma den man jag träf- fade i Hedemora som hade väntat ett år på en höft- ledsoperation. Han visste att det fanns en plats på Danderyds sjukhus, men fick den ändå inte utan skulle gå hem och ta värktabletter. Dagen efter jag hade varit där och det stod i tidningarna var det en privatperson som erbjöd honom 100 000 kr för att betala hans operation, för han tyckte så illa om det han läste i tidningen. Det sägs mig att landstinget i Dalarna gav honom förtur. Men principen skulle vara där. Schyman, Thalén och Persson fördelar pengar. Om inte de räcker blir det köer. Ett sådant system är jag inte beredd att ha, för då blir det sjukskrivningar och besvärligheter. Och så finns det fusk.

Gudrun Schyman (V)

Anf. 178 Gudrun Schyman (V)

Fru talman! Det skulle vara intressant att se, Bo Lundgren, hur frågorna i den där Temoundersökning- en var ställda. Det är klart att man kan diskutera vad det är att vara sjuk. Är det att ha en diagnos, och vilken är det i så fall som är giltig? På den hearing som socialförsäkringsutskottet an- ordnade om de här frågorna framgick det väldigt tydligt, inte minst från läkarhåll, att det ofta är myck- et diffusa diagnoser därför att det inte är så lätt att fastställa vad det är när människor känner en sådan trötthet på morgonen att de inte orkar stiga upp och gå till jobbet. Det kanske är det som Bo Lundgren menar är fusk. Jag menar att detta inte är fusk. Jag tror inte att någon människa ligger kvar i sängen för ro skull. Det kan finnas någon enstaka, men det är inte det som är problemet, Bo Lundgren. Jag tror att vi måste vara noga med vad vi talar om för garantier när vi utformar dem. Jag har också läst de borgerliga partiernas förslag till vårdgaranti i betänkandet och hur man tänker sig att utnyttja de pengar som man vill ha från sjukförsäkringssystemen. Det är pengar som ska användas för att människor som finns på arbetsmarknaden ska kunna få vård snabbare och få sina belastningsskador åtgärdade. Det innebär ju som Finsamprojektet var tänkt, där man inte har med arbetsmarknaden, att det blir människors ställning på arbetsmarknaden som blir avgörande för i vilken takt de får vård. Det är ju inte rimligt, tycker vi. Det finns en prioritering inom sjukvården som vi har varit överens om. Det är att kroniskt sjuka och akut sjuka ska gå före. Det tycker jag är en bra prio- ritering. Jag tycker inte att vi ska ha ett system som utvecklar ett synsätt som innebär att människor som är s.k. lönsamma därför att de har en bra position på arbetsmarknaden ska gå före andra. Det är behoven som ska styra, Bo Lundgren.

Bo Lundgren (M)

Anf. 179 Bo Lundgren (M)

Fru talman! Nej, det är jag som tycker det. Gud- run Schyman tycker liksom Socialdemokraterna att politikerna ska styra. Därför blir det köer. Därför blir det omfattande sjukskrivningar. Därför ökar långtids- sjukskrivningarna. Det är därför att ni vill styra och ställa på ett sätt så att behoven faktiskt inte styr. Det jag vill är att vi ska ha en gemensam finansie- ring av en sjukvård där behovet av vård avgör, sedan betalas den av försäkringen. Men patienten har rätt till behandling inom en viss längsta tid. Naturligtvis ska de som är akut sjuka och de som har speciella problem kunna ha förtur. Den typen av prioriteringar kan man göra. Men i dag är den ende som kan klara sig från köer i de socialdemokratiska och vänsterstyrda landstingen den som efter skatt har råd att köpa en privat sjuk- vårdsförsäkring. Jag vill inte förbjuda sådana försäk- ringar, men ingen ska behöva en sådan försäkring i det Sverige jag vill se i framtiden. Det är samma sak med den finansiella samord- ningen. Det är någonting som ligger utöver vårdga- rantin, möjligheten för försäkringskassorna att kunna både spara pengar, sjukpenningen, och se till att män- niskor kommer i arbete. Det handlar inte om att man ska göra en bedömning av någon individ som är mer lönsam än någon annan därför att han eller hon har högre lön. Det handlar om att göra en generell be- dömning så att alla de fall som kan rehabiliteras snabbare också kan få rehabilitering. Detta kommer i sin tur att vara väldigt lönsamt och effektivt för hela samhällsekonomin. Det är det som det handlar om, Gudrun Schyman. Jag förstår att man kanske är bekymrad och säger att ingen vill ligga kvar i sängen om man inte är sjuk. Nej, det tror jag inte. Men återigen, i Dagens Nyheter stod att 11 000 personer sade att de tänkte sjukskriva sig under fotbolls-VM. Då skulle man nog inte ligga i sängen, man skulle sannolikt sitta och titta på TV. Men det finns en attityd och det är det som Temoun- dersökningen visar. Vi har kommit så långt att de här systemen faktiskt emellanåt utnyttjas av personer. Det gör att det blir svårare för dem som verkligen behöver stödet att få det. Det är därför vi också måste jobba med fusket. Men, Gudrun Schyman, varför är ni inte beredda att låta patienternas behov styra, att ge alla patienter rätt till en vårdgaranti och kunna använda försäk- ringskassepengar? Tala om varför ni inte vill det!

Gudrun Schyman (V)

Anf. 180 Gudrun Schyman (V)

Fru talman! När Bo Lundgren säger att behoven ska styra och inte politikerna undrar jag naturligtvis vad Bo Lundgren har för syn på politiken. Är det att politikerna inte ska blanda sig i det här över huvud taget utan vi ska överlåta det till marknaden. Där ska medborgarna som goda konsumenter gå omkring och välja själva. Där man har sådana system vet man att det finns de som tar för sig och de som inte har möjlighet att göra det. Då får vi stora skillnader. Det är det som är den stora skillnaden mellan höger och vänster. Ni har ju en syn på människor som innebär att de ska välja och i konkurrens med varandra se till att välja bland det som är mindre bra och det som kanske är bättre. Det är hela er mentalitet att man ska ha något att välja mellan så att man kan komma bättre fram än någon annan. Det ska finnas det som är sämre och det som är bättre. Det här är ett synsätt som grundar sig på just den annorlunda synen på människan. Har vi rättighe- ter för att vi är människor punkt och slut eller ska vi behöva kvalificera oss för att få rättigheter och för att få den sociala välfärd som vi tycker ska finnas i sam- hället? Det handlar egentligen, Bo Lundgren, om vår oli- ka definition av ordet solidaritet. För er är det, jag hörde det senast i en debatt som Rädda Barnen hade ordnat, där den moderata representanten sade: Solida- ritet för oss är att hjälpa människor i nöd - dvs. väl- görenhet. Solidaritet för oss i Vänstern, Bo Lundgren, utgår från en syn på människors lika värde, och det är starkt sammanbundet med krav på rättigheter. Då får vi betala tillsammans för att de som inte själva har råd också ska kunna få den vård och den omsorg som behövs. Det är skillnaden mellan höger och vänster, och vi skiljer oss säkert också åt när det gäller vilken roll politiken ska spela.

Fru talman! Vi har nog både drivit på och ställt upp, Alf Svensson, och det har också skett en hel del saker. Det finns konkreta förslag. Jag vet inte om Alf Svensson var med när Ingela Thalén i början redo- gjorde för allt det arbete som pågår. Rätt mycket är sådant som ni också kan tänka er. Om vi skulle fatta beslut här i kammaren vid vo- teringen i morgon skulle det inte innebära att det plötsligt sattes i gång en massa saker som skulle skilja sig från det som vi kommer att besluta om i höst. Det tar tid att förbereda saker. Det tar tid att göra i ordning lagstiftning så att saker och ting kan fungera. Alf Svensson och förut Bo Lundgren försöker blå- sa upp detta och få det att framstå som att det är otro- ligt stor skillnad mellan vad de borgerliga skulle kunna åstadkomma om de kom till makten och de förslag som nu finns på bordet och som rullar på. Det är inte att behandla frågan på ett seriöst sätt. Det tycker jag är allvarligt, eftersom det är en mycket viktig fråga. Självklart, Alf Svensson, är det inte fel att göra något. Det är just att göra något som vi tänker oss. För att göra detta något krävs det också pengar. Om människor ska kunna gå tillbaka till sina ar- beten, vilket jag är övertygad om att också Alf Svens- son vill, krävs det också att arbetsmiljön inte bryter ned dem så fort de sätter foten innanför dörren igen. Det krävs att man kan förändra i arbetslivet, få ned tempot, skapa en bättre arbetsmiljö och att flera ar- betskamrater kan göra det som behöver göras. Det är sådana saker som vi måste få till. När det gäller den offentliga sektorn kan vi dess- utom hjälpas åt, Alf Svensson, med att se till att det kommer pengar ut till kommunerna och landstingen, så att det blir fler människor som arbetar för anstän- diga löner och på rimliga arbetstider. Låt oss hjälpas åt med det. Jag tror att vi klarar av att bära den bör- dan. Det är ett sätt att använda pengarna om man inte vill sänka skatterna. Det är två olika synsätt. Jag talade om sjukförsäkringen och nivåerna. Om vi sänker ersättningen är det klart att folk inte har råd att vara hemma. Då går man till jobbet fast man är sjuk. Det är inget bra system.

Alf Svensson (Kd)

Anf. 189 Alf Svensson (Kd)

Fru talman! När jag lyssnar på Gudrun Schyman hör jag att hon säger att vi i stället för att sänka skat- ter ska se till att åtgärda de bekymmer som finns i samhället. Konsekvensen av det är att det inte kom- mer att finnas någon ohälsa alls om vi tar 100 % i skatt. Då har vi det perfekta samhället. Det är konse- kvensen av det Gudrun Schyman hävdar. Att det någonstans nationalekonomiskt skulle fin- nas en gräns, där skatterna kan blockera för företag- samhet och låsa in entreprenörer och dem som är kreativa, föresvävar inte Gudrun Schyman. Det är bara att höja skatter, så löser man alla tänkbara pro- blem. Gudrun Schyman säger att hon inte vet om jag lyssnade på Ingela Thaléns anförande. Jag tycker att det är så billigt. Jag satt här och lyssnade, och jag lyssnade lika bra som Gudrun Schyman. Kom med några sakliga argument i stället! Sedan säger Gudrun Schyman så här: Om vi fattar beslut här i morgon händer ingenting i övermorgon. Nej, men det är ännu större risk att det som ska hända händer ännu längre bort i framtiden om vi inte fattar beslut så snabbt som möjlig. Det borde vi kunna vara fullständigt överens om. Fattas det beslut kan man ändå så sakteliga börja vidta åtgärder, men fattas det inte beslut åtgärdas ingenting alls. Gudrun Schyman talar om pengar till kommuner och landsting. Tidigare hävdade hon att de borgerliga partierna vill dra ifrån kommuner och landsting resur- ser. Det visade att hon kanske inte har läst, även om hon har hört, vad Kristdemokraterna står för just i det sammanhanget.

Fru talman! Det är möjligt att Agne Hansson inte är insatt i hur frågan har hanterats och kanske inte heller i detalj har följt diskussionerna kring vare sig rehabiliteringsförsäkring eller frågorna kring finansi- ell samordning. Jag har stor respekt för det. Det kan- ske är en fråga som mer behandlas av dem som följer debatten. Desto märkligare är det därför när Agne Hansson i sitt tidigare inlägg sade att jag har varit osynlig i debatten. Man ska kanske bortse från en sådan kom- mentar, men med hänsyn till det som Agne Hansson nu säger är det möjligen inte jag som har varit osynlig utan andra. Jag vill också säga att regeringen inte har avslagit någonting. Vi har kommit med förslag, vilket framgår av beskrivningen i betänkandet. Jag beklagar att det vidgade uppdraget har inneburit att vi inte kan lägga fram ett lagförslag under våren. Detta har via medar- betare tidigare framförts till utskottet. Regeringen kommer att lägga fram ett förslag i anslutning till budgetpropositionen som, precis som förslaget från Agne Hansson m.fl., föreslås gälla från den 1 januari 2003. Däremot finns det inslag i rikt- linjerna som faktiskt inte är möjliga att följa om man vill fullfölja intentionerna i förslaget från Agne Hans- son m.fl. Jag tror att vi på just den här punkten har röjt undan problemen, åtminstone när det gäller dessa förslag. Det är också glädjande att höra Agne Hanssons svar på de frågor som Gudrun Schyman har ställt. När det gäller möjligheterna att komma tillbaka till arbetet har han liknande uppfattning som jag själv och Gud- run Schyman har.

Agne Hansson (C)

Anf. 198 Agne Hansson (C)

Fru talman! Jag tycker att jag har fått ett tydligt svar från ministern. Hon erkänner och beklagar att hon inte har kunnat lägga fram något förslag till riks- dagen under våren så att vi kunde komma i gång med arbetet. Det är ett tydligt besked att det inte har hänt något som gör att vi snabbt kommer fram i den här frågan. Jag beklagar det. Nu får vi fortsätta att konstruktivt diskutera frågan och se vad som händer efter valet. Vi ska vara vak- samma på den punkten. Men det är att beklaga de många enskilda individerna som av olika anledningar tvingas gå långtidssjukskrivna och saknar den rehabi- litering som de så väl skulle behöva för att snabbt åter kunna komma i arbete.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Lars Lei- jonborg inte för den där debatten vidare. Det kan ju tvinga fram en och annan redovisning från de borger- liga partierna som inte är så rolig för dem. Vad är det för konkreta förslag, och vad är det för nya former av rehabilitering, Lars Leijonborg? Vad är det för konkreta förslag på den punkten som kan påverka utvecklingen på ett annorlunda sätt än de förslag som regeringen arbetar med nu, som man prövar ute nu och som jag i diskussionen tidigare i vinter har presenterat? Regeringen återkommer ju med konkreta förslag i höstens budgetförslag inför 2003. Sedan säger Lars Leijonborg att det är ett förslag om Finsam som riksdagen nu står i begrepp att fatta beslut om. Det är ju inget förslag om Finsam. Det är inte det, Lars Leijonborg. Vad är det egentligen Lars Leijonborg tror att riksdagen har för avsikt att fatta beslut om i morgon bitti?

Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 207 Lars Leijonborg (Fp)

Fru talman! Det är regeringen som är riksdagens verkställande organ. Det är inte tvärtom. Med tanke på regeringens förhalning av en Finsamlagstiftning önskar jag verkligen att det var tvärtom. Men social- försäkringsutskottet har ju inte ansett sig kunna lägga fram ett konkret lagförslag om Finsam för riksdagens beslut, vilket jag verkligen hade hoppats. Det hade varit en mycket välförtjänt smäll på fingrarna åt stats- rådet. Konstitutionsutskottet har ju också kritiserat hanteringen i den här delen. Jag tror ändå, om Miljöpartiet håller fast vid sin hittillsvarande linje i utskottet, att ett beslut i kamma- ren i morgon kommer att innebära att verkligheten förändras fortare än om Ingela Thalén får bestämma takten. Då får man ett så konkret uttalande från riks- dagen att jag tror att aktörerna ute på kassor och i landsting kommer att kunna agera utifrån det. Där- med tidigarelägger man den här processen ett antal månader. Om det däremot visar sig att det är den majoritet som Ingela Thalén, Göran Persson och Gudrun Schyman talar för som vinner i morgon vet vi egent- ligen ingenting. Göran Persson lade ut nya dimridåer på Landstingsförbundet i dag. Det var mycket oklart vilken nivå det handlar om. Om man inte vet hur mycket pengar man har att röra sig med är det väldigt svårt att resonera om några gemensamma projekt. Det är fördelen om vi vinner i morgon. Då vet man vilka pengar man har att röra sig med.

Herr talman! Vi diskuterar nu en krisplan mot ohälsa, och bakgrunden till den mera konkreta dis- kussionen är de motioner som Folkpartiet och några andra partier har fått väcka. Jag tror att detta har be- viljats därför att talmannen eller kammarkansliet har konstaterat att konkreta förslag som riksdagen har begärt eller som har varit utlovade inte har kommit. Att det gäller en stor och viktig fråga är naturligtvis också en del av bakgrunden. Inte ens det senaste tillkännagivandet, det andra i raden till regeringen om att ta fram förslag om finan- siell samordning, har följts av regeringen. Regeringen har också själv utlovat en angelägen proposition om folkhälsa som inte heller har kommit. Vi har i vår motion, som var och en som är intres- serad kan ta del av, en mängd förslag. En av de vikti- ga punkterna i den handlar om mer av inflytande och mer av egenmakt i arbetslivet. De att-satser som vi har fått väcka så här utanför den vanliga motionstiden har konkret i första hand handlat om finansiell sam- ordning, om rehabilitering och om förtidspensione- ring. Det finns också flera förslag i andra motioner som har väckts. Bakgrunden till det här är förstås den oerhört all- varliga situationen och regeringens enorma passivitet. Det mest tydliga exemplet på detta är väl den social- demokratiska skandalen om den finansiella samord- ningen. Finansiell samordning handlar om huruvida olika myndigheter i vårt land ska finansiellt- ekonomiskt få samordna sig eller inte. Jag har efter att ha hört en del av inläggen, bl.a. från utskottsordföranden Berit Andnor, från Ingela Thalén m.fl. bedömt det som nödvändigt att säga några beskrivande ord om bakgrunden till den skan- dalen. Idén att man kanske skulle kunna öka den mänsk- liga lyckan, minska lidandet och spara pengar genom att använda pengar på några andra ställen än där de är bokförda från början väcktes någon gång i mitten på 80-talet. Den kallades då Bohusmodellen. Det var några Bohuspolitiker av skilda slag - jag tror att det t.o.m. fanns socialdemokrater med bland dem - som kom på att det inte var så smart att människor som gick och väntade på operationer samtidigt uppbar sjukpenning. De skrev till den dåvarande socialde- mokratiska regeringen och bad att få pröva sin idé i det egna länet. Herr talman! Det tog fem år och en enorm mängd politisk aktivitet, framför allt från Folkpartiets sida, för att få igenom tankegången i liten skala. Tre soci- aldemokratiska socialministrar i rad var emot tanken om finansiell samordning. Den tanke, herr talman, vars lovsång alla talare i dag sjunger från talarstolen. Det handlar om rätten till finansiell samordning. Under den borgerliga regeringen kom propositio- nerna som tillät Finsamförsöken 1992 och propositio- nen om Socsamförsöken 1994, som också inkludera- de socialtjänsten i finansiell samordning. Jag kan tala om detta med viss auktoritet eftersom det var jag som lade fram propositionerna. De stöddes av Socialde- mokraterna i denna kammare. År 1997, när vi hade fått en socialdemokratisk re- gering, kom så den stora utvärderingen. Den gjordes av de mest - får man väl tro - kompetenta myndig- heterna i landet, Riksförsäkringsverket och Socialsty- relsen. Utvärderingen visade att Finsamförsöken var mycket mera positiva än vad jag ens hade vågat drömma om. De hade sett till att människor som hade behövt hjälp också hade fått hjälp, och de hade sparat mycket pengar. Om man vågar sig på att multiplicera detta till riksnivå var det fråga om fantastiska belopp. Min bedömning den våren, när utvärderingen kom, var att nu har förslagen kunnat genomföras. Det var jättebra, och jag var lycklig för det. Samtidigt gjorde jag bedömningen att frågan politiskt var ur vägen eftersom regeringen självklart skulle lägga fram förslag om rätt till finansiell samordning. Så skedde inte. I stället kom en speciell socialde- mokratisk modell som skulle lyckliggöra mänsklig- heten. Det kallades för Frisam och presenterades av det dåvarande statsrådet Maj-Inger Klingvall. Det var trevligt tänkt, och vi gick inte emot det. Det handlade om att människor och myndigheter skulle samverka, träffa varandra och försöka göra lite nytta i tillvaron. Men den inkluderade inte den finansiella samord- ningen. För att sammanfatta: För fem år sedan fanns det möjlighet för regeringen att lägga fram förslag om finansiell samordning enligt den modell som hade lagts fram från borgerligt och liberalt håll. I stället uppfann man en egen socialdemokratisk modell som alternativ och lade försöksutvärderingen i en byrålåda på Socialdepartementet. Jag vet inte hur många gång- er jag i denna kammare har ställt frågor till statsråd och tjatat om att vi skulle tillåta en finansiell samord- ning. Åren har gått, sjukskrivningarna har stigit i höjden och ingenting har skett. Ingenting skedde förrän några av oss - jag tror att några finns i kammaren nu - förhandlade med Lars Engqvist hösten 2000, alltså för drygt ett och ett halvt år sedan, om den nationella handlingsplanen. Vi pressade regeringen att gå med på att den finansiella samordningen skulle tillåtas och att det skulle plockas fram förslag. Det var en eftergift från Socialdemokraternas sida eftersom de ju var emot finansiell samordning. Jag har aldrig begripit varför, men så var det. Jag ska dock inte klanka på dem för att de gjorde en eftergift i en förhandling. Förhandlingar är ju till för att ge och ta, resonera med varandra och plocka fram förslag. Lars Engqvist har alltså ingen anledning att skämmas för att han gick med på någonting som hans regering egentligen var emot. Uppgörelsen innebar att vi till hösten i fjol skulle lägga fram ett förslag om rätt till finansiell samord- ning. Vi började från Folkpartiets, Centerpartiets och Miljöpartiets sida att ta kontakter med departementet redan i slutet av det året för att vi skulle kunna få en proposition i början på förra hösten, enligt de löften som vi hade fått. Vi var fullt beredda att diskutera alla möjliga va- rianter av detta, men efter ett tag upptäckte vi att ingenting hände. Månaderna gick och ingenting hän- de. Vi blev förstås mer och mer oroliga. Vi hade att göra med folk som vi i några fall kände sedan gam- malt och hade goda erfarenheter av tidigare. Därför trodde vi att det till slut skulle komma någonting även om det som pågick i departementet verkade väldigt konstigt. I början av förra hösten kom så regeringen och fö- reslog en nivå som var ungefär en tjugondel av den som hade varit i Finsamförsöken. Dessutom föreslog man nya pengar fastän hela diskussion hade gällt rättigheten att använda befintliga pengar på ett annat sätt. Under den hösten var utskottsordföranden och jag inblandade i diskussioner om detta där jag förstås var mycket upprörd. Centerpartisterna var mycket upp- rörda och miljöpartisterna var mycket upprörda. Men det hände ingenting. Striden den hösten - och det vet Berit Andnor mycket väl - gällde huruvida vi skulle säga till från utskottets och riksdagens sida att vi ville ha det förslag som var lovat och att det skulle ha ungefär den nivå som hade varit i de tidigare försö- ken. Det gällde inte alls det som Berit Andnor nu med hög stämma försöker diskutera gång på gång, nämli- gen om arbetsmarknadsmyndigheter skulle vara med eller inte. Diskussionen gällde nivån, och skälet till att vi inte kom överens var att man inte var beredd att acceptera den nivån. Detta vet Berit Andnor och alla andra i utskottet mycket väl. Sedan gjordes ett nytt tillkännagivande. Den här gången var majoriteten en annan eftersom Miljöparti- et stödde det förslag som lades fram. Fördelen med det förslaget var att man då, i december i fjol, var beredd att ånyo säga till regeringen att det måste komma förslag under våren 2002. Nu kom inte förslaget ens under våren 2002. Då säger Socialdemokraterna i riksdagen att det inte behövs några nya beställningar eftersom vi redan har beställt förslaget. Ja, det kan man säga. Men det skulle inte skada med viss upprördhet från en ut- skottsordförande i Sveriges riksdag när regeringen, som är riksdagens arbetsutskott, två gånger i rad struntar i beställningen. I stället vänder Berit Andnor på det hela och säger att förslaget är ju redan beställt, underförstått att vi visserligen inte har fått det men vi behöver inte säga till igen. Glädjande nog har alla partier i konstitutionsut- skottet, utom Socialdemokraterna, delat vår bedöm- ning att det är fel av regeringen att strunta i två till- kännagivanden från riksdagen. Därför har vid KU:s behandling av skrivelserna endast Socialdemokrater- na tyckt att de behövde göra ett särskilt uttalande. Jag har en fråga som jag hade tänkt ställa till stats- rådet, men nu kan jag inte göra det. Jag får väl ställa den till utskottsordföranden i stället som är den som företräder regeringen på den här punkten. Bör uppgö- relser hållas eller inte? I själva sakfrågan om finansiell samordning har under resans gång egentligen alla inblandade tyckt som vi som är för finansiell samordning. Det har gällt de som fick pröva den och som är oerhört ledsna och också protesterade våren 1997 för att Socialdemo- kraterna lade projektet i byrålådan. Det har gällt Landstingsförbundets alla partier, även Socialdemo- kraterna. Det har gällt Försäkringskasseförbundets alla partier, inklusive Socialdemokraterna. Jag kan göra uppräkningen hur lång som helst. Den enda grupp i Sverige som inte har varit för finansiell samordning är den socialdemokratiska regeringen och dess lojala försvarsadvokater i kam- maren. Det handlar om många förlorade år, om väldigt mycket mänskligt lidande som inte har åtgärdats, om miljardbelopp som skulle ha kunnat användas på ett mycket bättre sätt eller sparas. Detta gäller ända fram till i dag där Dagens Nyheter i en rubrik tolkat något som Ingela Thalén uttalat som att s kopierar borger- ligt lagförslag. Om det vore så väl, herr talman, skulle jag nu vara mycket nöjd, men jag betvivlar att det är på detta sätt. Det finns många skäl att byta regering i höst. Det handlar om situationen inom skolan, det handlar om passiviteten inom sjukvården och inte minst handlar det om passiviteten kring sjukskrivningarna. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Beslut

Beslut: 2002-06-13

5 förslagspunkter, 3 voteringar

Protokoll med beslut

2002-06-13

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2001/02:334

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Den ökande sjukfrånvaron och åtgärder för att öka hälsan i arbetslivet m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fi36 yrkande 3 i denna del och 2001/02:Fi41 yrkande 1 i denna del

Reservation 1 (m, c, fp, kd)
Reservation 2 (mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)
s	117	0	0	14
m	0	69	0	12
c	0	14	0	4
fp	0	14	0	2
kd	0	38	0	4
v	37	0	0	6
mp	0	0	15	1
-	0	1	0	1
Totalt	154	136	15	44
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2001/02:Fi36 yrkande 3 i denna del.

Reservation 3 (m, c, fp, kd)

3. Rehabilitering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf34 yrkandena 2 och 3, 2001/02:Sf35 yrkandena 2-4, 2001/02:Sf36 yrkandena 1-5 och 2001/02:Fi41 yrkande 1 i denna del.

Reservation 4 (m, c, fp, kd)
Reservation 5 (mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 4 (m, c, fp, kd)
s	117	0	0	14
m	0	69	0	12
c	0	14	0	4
fp	0	14	0	2
kd	0	38	0	4
v	37	0	0	6
mp	0	0	15	1
-	0	1	0	1
Totalt	154	136	15	44
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

4. Förstidspensionärers återgång till arbetslivet

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf34 yrkande 4.

Reservation 6 (m, c, fp, kd)

5. Samverkan och finansiell samordning

Utskottets förslag: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om riktlinjer för regeringens arbete med att ta fram förslag om finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2001/02:Sf34 yrkande 1, 2001/02:Sf35 yrkande 1, 2001/02:Sf36 yrkande 6 och 2001/02:Fi36 yrkande 3 i denna del.

Reservation 7 (s, v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 7 (s, v)
s	0	117	0	14
m	68	0	1	12
c	14	0	0	4
fp	14	0	0	2
kd	38	0	0	4
v	0	37	0	6
mp	4	11	0	1
-	1	0	0	1
Totalt	139	165	1	44
Beslut: Kammaren biföll reservation 7

Var är ärendet nu?

Beslut

Motioner om krisplan mot ohälsa (SfU18)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Motioner från ledamöterna

Krisplan mot ohälsa (SfU18)

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Den ökande sjukfrånvaron och åtgärder för att öka hälsan i arbetslivet m.m.

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen

3. Rehabilitering

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

4. Förstidspensionärers återgång till arbetslivet

5. Samverkan och finansiell samordning

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll reservation 7