Kultur för alla

Anf. 97 Kristina Axén Olin (M)

Fru talman! Kultur - alla de olika sköna konstformerna, som en klok kulturjournalist benämnde det. Där ryms både museer, litteratur, musik, teater, bild, form, cirkus - ja, vad vet vi egentligen? Det som vi inte ens känner till i dag kanske är kultur i morgon. Kultur är också en bransch, fru talman, som omsätter många miljarder och har över 200 000 anställda i Sverige.

Vi moderater vill att kulturen ska blomstra, att kulturarbetare ska kunna försörja sig själva och att kultur ska vara fri från politisk klåfingrighet.

Det finns, enligt Riksrevisionen, knappast någon bransch i Sverige som är så hårt drabbad av pandemins nedstängning och av statliga beslut om restriktioner som kulturbranschen. Aldrig tidigare har så många inom näringen varit beroende av att söka bidrag för att över huvud taget kunna överleva.

Vi moderater ser som vår främsta uppgift att försöka ändra och göra vad vi kan för att kulturen ska bli så fri som möjligt.

I dag, fru talman, är kulturens organisation och det statliga stödet till kulturen ett härke. Under Kulturdepartementet och kulturutskottet finns 23 myndigheter och 26 bolag och stiftelser. Flera utredningar har påtalat detta, och så sent som för två veckor sedan när Riksrevisionen utvärderade hur pandemistöden i kulturbranschen har fungerat kom en skarp rekommendation som slutsats från Riksrevisionen:

"Riksrevisionen lämnar följande rekommendation till regeringen: Se över om bidragsgivningen på kulturområdet kan samordnas i större utsträckning. Syftet är att förenkla ansökningsprocessen för de sökande och skapa bättre förutsättningar för att utnyttja myndigheternas samlade resurser och kompetens."

Och, fru talman, detta är precis vad vi moderater känner. Vi vill att pengarna ska gå till kultur och kulturarbetare och inte, som i dag, till myndigheter, tjänstemän, administration och politisk styrning. Därför, fru talman, vill vi moderater yrka bifall till reservation nummer 1, där vi föreslår en utredning om myndighetsstrukturen och styrningen av kulturen från staten men också en ny kulturutredning.

Mycket av vår kunskap och många av de beslut vi fattar baseras i dag på alliansregeringens kulturutredning från 2009. Men, fru talman, tiderna har förändrats och likaså självklart kulturen. Vi moderater vill därför, vid sidan av en översyn av hela myndighetsstrukturen med syftet att mer pengar direkt ska nå kulturen, också självklart inbegripa hur vi kan stötta det som vi i dag inte ens känner till men som kanske är morgondagens kultur.

(Applåder)

Anf. 98 Bo Broman (SD)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till vår reservation 11, med rubriken Immateriell kulturkanon.

I helgen har vi sett fasansfulla scener från våldsamma upplopp i flera städer runt omkring i Sverige. Örebro, Norrköping, Linköping, Landskrona och Malmö har alla drabbats av upplopp, kravaller, stenkastning och bilbränder. Rotlösa ungdomsgäng och ligister men även vuxna, kvinnor och barn har deltagit i de besinningslösa attackerna mot polisen och samhället. Som vi alla vet har man använt en koranbränning som ursäkt för att visa sin ilska och sitt ursinne mot svensk polis, mot det svenska samhället och mot den svenska yttrandefriheten.

Här i Sverige är det fullt tillåtet att håna religioner och bränna religiösa skrifter. Och så ska det vara, precis som det ska vara tillåtet att yttra sig om och håna oss politiker och politiska partier eller vad som helst annat i samhället. Yttrandefriheten är en grundbult i det svenska samhällsbygget.

Vad har nu detta med betänkandet Kultur för alla att göra, tänker ni säkert. Jo, under helgen funderade jag på vad som gått snett i samhället när det uppstår sådana här upplopp i våra utanförskapsområden. Vad kan vi politiker göra för att förhindra det? Finns det något förebyggande vi kunde ha gjort?

På kulturområdet, precis som på alla andra politikområden här i riksdagen, har vi sverigedemokrater en bred politik - en politik som på flera andra områden mer och mer kopierats av andra partier efter att vi först fått löpa gatlopp och blivit kallade både det ena och andra för att ha framfört den.

Den alltför stora invandringen de senaste åren har lett till en bristande integration, något som de flesta andra partier i riksdagen numera tillstår. Integrationen är A och O för ett fungerande samhälle, ett fungerande Sverige. Det är av absolut största vikt att man som ny medborgare i ett land får lära sig hur det fungerar i det landet, vilka lagar och regler som finns, hur samhället är uppbyggt och hur kulturen i det landet fungerar - hur kulturen i Sverige fungerar - den svenska kultur som kulturministern och många andra har så erbarmligt svårt att erkänna finns.

Fru talman! Kulturen har en central plats i livet, politiken och samhällsbygget. För oss sverigedemokrater är det självklart att Sverige precis som alla andra länder är unikt och att svensk kultur är unik och väl värd att bevara och belysa. Det är särskilt av vikt att belysa den svenska kulturens betydelse för det fredliga, demokratiska och solidariska välfärdssamhälle vi lever i.

För Sveriges del ser vi det som viktigare än på länge att samlas kring gemensamma normer och värderingar, traditioner, seder och bruk för att hålla ihop. Särskilt viktigt är detta i ett samhälle med en solidariskt finansierad välfärd, eftersom den solidaritet som håller uppe systemet i sin tur baseras på en gemensam identitet och en stark känsla av gemenskap.

Våra förslag till nya kulturpolitiska mål tillsammans med vår motion om framtagandet av en kulturkanon kommer att generera en grund där kulturpolitiken blir motorn som samlar samhället. Där känner medborgare gemenskap genom sin tillhörighet till samhället och varandra, mellan stad och landsbygd, mellan olika politiska åskådningar, mellan olika religioner, mellan rik och fattig och mellan gammal och ung.

Gemensamma referenspunkter och referensramar är viktiga för kommunikation och förståelse mellan människor i samhället. Utan god kommunikation och förståelse blir sammanhållningen lidande. Det blir lättare för människor att särskilja sig från andra och skapa grupper med ett vi och de.

Den största gemenskap vi känner till som lyckats skapa ett fungerande system med en utvecklad välfärdsstat är samhällen med en gemensam kultur. I ett sådant samhälles historia finns naturliga referenspunkter att samlas kring i form av objekt, händelser, platser och uttryck som format det samhälle medborgarna lever i. Detta förutsätter dock att medborgarna har goda kunskaper om sitt samhälle och landets historia och miljö.

Ett verktyg för att ge alla medborgare möjlighet att lära sig om det svenska samhället och den svenska kulturen är att upprätta en kulturkanon. Till exempel har vårt grannland Danmark låtit ta fram en kulturkanon - en för viktiga kulturella artefakter och en för immateriell dansk kultur.

Även i Sverige finns ett starkt behov av en breddad och fördjupad diskussion kring ämnen som kultur, historia och identitet. I en tid präglad av ett utbrett ointresse för kulturpolitiska frågor och rotlöshet - till och med ett ifrågasättande av den svenska kulturens själva existens - bedömer vi att det finns ett stort värde i att uppmuntra till ökad reflektion kring kulturarvet och de delar av detta som anses särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten och som vi därför vill bära med oss in i framtiden.

Det underlättar för ett samhälles framtida utveckling om medborgarna förstår varandra och om de förstår den kulturella grund som samhället vilar på. Med andra ord: Hade våra förslag genomförts eller kopierats hade vi kanske sluppit se och uppleva de katastrofala scener som utspelade sig i helgen. Återigen har vi visat att vi har lösningarna på problemen innan de uppstår. Vi är partiet som ser saker komma och har lösningarna långt före er andra.

Fru talman! Jag ser med viss oro på regeringens alltmer frekventa och hätska tonfall mot oppositionen och hur reformförslag som ligger i tiden och är behovsprövade med yviga penseldrag målas upp som hot mot det fria kulturlivet och demokratin. Det är, som vi alla förstår, slag i luften. Oppositionspolitik är själva definitionen av demokrati.

Det är emellertid så att vad modern och genomtänkt socialkonservatism på kulturområdet liksom på andra områden hotar är just status quo och den socialdemokratiska kulturpolitik som präglat landet alltsedan 1970-talets funktionalistiska ingenjörskonst.

Vi måste våga tänka nytt och skapa förutsättningar för en mer diversifierad och osårbar finansiering av kulturlivet och ett fritt kulturliv utan normgivande identitetspolitik eller, för den delen, byråkratiska överrockar från offentligt håll, som vi ser på vissa ställen i dag.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga något om kulturlivets dagsform och den nationella kulturpolitikens riktning och kompassnål. Kultursverige har drabbats hårt av coronapandemin. Inställda föreställningar och stängda utställningar, ovisshet om kommande planerade evenemang, publikbortfall och andra intäktsbortfall har varit vardag för branschen under krisen. Å ena sidan är detta inte överraskande utan en följd av verksamheternas natur, då stora delar av kultursektorn är orienterade mot publik verksamhet som bygger på upplevelser och möten människor emellan. Å andra sidan visar det på sårbarheten i dagens system.

Kulturlivets aktörer behöver fler ben att stå på och stimuleras till en högre krisberedskap. Att erkänna den målbilden och därefter gemensamt sträva efter att skapa de möjligheterna mellan det offentliga, civilsamhället och den enskilda kulturaktören är ett viktigt led i att rusta kulturlivet i Sverige för att stå stabilt vid kommande prövningar. Det är inte bara en fråga om beredskap och uthållighet utan även en fråga om överlevnad och kulturens frihet.

Anf. 99 Catarina Deremar (C)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8, även om jag såklart står bakom samtliga Centerpartiets förslag. Titeln på dagens betänkande, Kultur för alla, är tre ord som för mig innebär frihet, tillgänglighet, betraktelse och skapande - att man tar vara på den kultur som finns och att man skapar ny. Detta är en förutsättning för att man ska kunna utveckla sin hembygd.

För att lyfta kulturen i hela landet skulle jag vilja stärka eller utveckla kultursamverkansmodellen. Jag vill att regioner i samverkan med den nationella nivån tar fram en nationell kulturplan.

Ett sätt att skapa nationellt och internationellt intresse för vårt kulturliv skulle kunna vara att inrätta ett system för ett nationellt kulturhuvudstadsår. Tanken är då att en svensk stad vartannat år skulle få status som nationell kulturhuvudstad. Detta skulle kunna berika och visa på vad som finns i den staden. Det behöver inte bara vara stora städer, utan det kan även vara mindre städer, orter och platser som kan få lyfta sin kultur. Det är ett sätt att få uppmärksamhet och också stärka kulturen över hela landet.

En mer decentraliserad kulturpolitik kan bidra till ett kulturliv som utgår från regionala önskemål och förutsättningar och därmed också utvecklas på ett friare sätt i förhållande till den statliga kulturpolitiken. Det får se olika ut på olika håll i landet. Man har olika specifika delar som man kanske kan göra både bättre och starkare än i dag.

Därför bör delar av den kultur som i dag ligger på staten kunna överföras på regioner. Kultursamverkansmodellen skulle då kunna utveckla detta, och de regionala prioriteringarna skulle få större genomslag.

När stöd ges till olika verksamheter inom ett område bidrar det till förutsättningar för kulturutövande och konsumtion inom området. Även om styrningen genom bidrag inte handlar om innehållet påverkas utbudet på detta sätt. Därför är det viktigt att ompröva stöd, så att det kan bli större variation av verksamheter som får dessa förbättrade förutsättningar att verka.

Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för ett brett och fritt kulturliv i hela landet. En grundförutsättning är att det finns en infrastruktur för denna bredd i kulturen. Delar av infrastrukturen förutsätter offentlig finansiering för att alla ska kunna ta del av kulturverksamheten, i hela landet.

Vi behöver kulturskolor, föreningsliv, studieförbund, som vi har diskuterat tidigare, samlingslokaler, offentliga och privata museer och teatrar med mera. De kulturella och kreativa näringarna är också en del i allt detta. Detsamma gäller det kulturutbud som tillhandahålls genom public service. Public service är viktig både när det är kris och när vi behöver titta på nöjen, så att säga.

Det finns anledning att se över det juridiska skyddet för en fri kultur. Om man exempelvis bildar stiftelser för vissa kulturverksamheter står kulturen mer fri från politisk påverkan.

Ytterligare åtgärder är nödvändiga för att ge bättre och mer rättvisa villkor för kulturella och kreativa näringar och det fria kulturlivet. Och delar av kulturpolitiken bör utredas.

Coronapandemin, som tidigare talare har nämnt, har slagit hårt. Och vi har varit djupt engagerade i att hitta lösningar för att kunna stötta denna viktiga näring i dessa svåra tider. Men vi vill också titta framåt. Det bör erbjudas utbildning i entreprenörskap på de konstnärliga högskolorna och folkhögskolorna. För att underlätta för kulturskapare bör man informera om vilka typer av stöd som finns. Detta kan samlas på ett ställe så att sökande kan få en överblick över bland annat ansökningstider.

Anf. 100 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Det är samhällets ansvar att ge alla barn och ungdomar i landet lika goda möjligheter att bygga vidare på den första upptäckarlusten och skaparglädjen. Det handlar om att söka kunskap och lära sig nya saker och om att utvidga sin värld och få del av nya sammanhang. Det är därför grundläggande att alla barn under hela sin uppväxt har tillgång till kulturella verksamheter där de själva är skapande men också att de får uppleva professionellt utövad kultur inom alla genrer.

Ett av de nationella kulturpolitiska mål som vi i riksdagen har antagit är att alla särskilt ska uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. Och flera av artiklarna i barnkonventionen handlar om barns rätt till kultur.

I vissa regioner och kommuner finns i dag en kulturgaranti som ger alla elever ett visst antal scenföreställningar under skoltiden. Andra elever kan gå hela sin skolgång utan att komma i kontakt med en konstnärlig verksamhet eller ett museibesök.

Vänsterpartiet ser att det behövs ett kulturlyft för skolan för att garantera alla Sveriges barn tillgång till kultur. Vi har en rad förslag på vad som skulle kunna ingå i ett sådant lyft, bland annat skolbibliotek med utbildad personal i alla skolor, en scenkonstgaranti och en större reform av Skapande skola. Och så är det förslaget som finns på bordet i dag: kulturpedagoger på landets skolor, som en brygga mellan kultursektorn och skolan. Det är en pusselbit som saknas i dag.

I den motion som behandlas i betänkandet är fokus på kulturarvet. Därför kommer mina exempel att komma just från den sektorn.

Skolans och kulturinstitutionernas samarbete är viktigt för att öppna dörrar till kulturen för barn och unga. De statliga museernas styrdokument betonar att de särskilt ska integrera ett barnperspektiv och bedriva pedagogisk verksamhet. Många kulturarvsinstitutioner erbjuder programverksamhet riktad mot skolan och samarbetar med skolväsendet eller organisationer inom skolans område. På samma sätt betonar styrdokumenten för olika skolformer inom skolväsendet vikten av att elever får möta kulturarvet i undervisningen.

Men trots att det finns både ett utbud och en styrning för att elever ska ta del av verksamheter vid museer, världsarv och arkiv sker det inte på ett systematiskt sätt i hela landet. I samband med att kulturutskottet hanterade propositionen Kulturarvspolitik riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att det även borde utredas hur samarbetet mellan museernas verksamhet och undervisningen i skolan kunde stärkas. Nu har Riksantikvarieämbetet rapporterat tillbaka det uppdraget. I deras rapport konstateras det att museer, arkiv och världsarv har blivit mycket bättre på att tillhandahålla program och material anpassade efter kursplanerna men att få riktar sig till förskola och särskola.

Fru talman! Rapporten visar också att många lärare är väldigt positiva till att ta del av kulturarvsinstitutionernas utställningar och material. Men ekonomi, tidsbrist och geografiska avstånd utgör hinder. Pandemin har skyndat på digitaliseringen, och det innebär ökad tillgänglighet för förskolor och skolor. Riksantikvarieämbetet konstaterar att det som nu saknas i styrkedjan är en person som följer upp barnens rätt till kultur i skolan.

Vi ser att det behövs en ny yrkesroll i skolvärlden, kulturpedagogen, som kan vara en länk mellan kulturen och skolan och den garant som Riksantikvarieämbetet efterlyser. Därför föreslår vi att regeringen ska utreda vilka förutsättningar som redan finns och vilka åtgärder som behöver vidtas för att varje skola ska kunna ha en kulturpedagog knuten till sig.

Jag vill yrka bifall till vår reservation 10.

Anf. 101 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag ställer mig bakom alla Kristdemokraternas reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation nummer 9.

I de upplevelser som vi nu har av våld i vårt samhälle tror jag att kulturen kan förena. Man kan tro att vi är totalt olika beroende på om vi är från norra Europa eller södra Europa eller Mellanöstern. Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Det som orsakar dessa våldsamheter tror jag i första hand är känslan av utanförskap, att man osynliggörs och inte känner att man är en del av samhället.

Man kan ställa detta mot den kände psykologen Aaron Antonovsky, som talar om livets mening, mänskligt sett. Det är känslan av sammanhang och att man har en uppgift. Känn på det uttrycket: att vara en del av ett sammanhang och känna att man har en uppgift. Det skapar inkludering.

Missförstå mig inte! Vi har alla ett ansvar för de handlingar som vi utför. Men det finns motkrafter, och kulturen är en sådan. Ett bra exempel är El Sistema i Göteborg. Göteborgs symfoniorkester reser ut till förorterna med sina instrument. Man får känna på dem. Man involverar också föräldrar. Man har inte föräldramöten en gång i månaden eller en gång per termin, utan varje vecka. Man skapar alltså inkludering också av de vuxna.

Det finns en annan motkraft, och det är alla volontärer, frivilliga, som gör stora insatser i vårt samhälle. Och de är många.

Det är de som gör livet uthärdligt för oss andra. Det är de som ställer upp. De ger av sig själva utan att de måste få någonting tillbaka. Det är en stark kraft i vårt samhälle, som jag uppskattar väldigt mycket.

Jag har ett yrkande här. Det handlar om någonting som kallas kultursamverkansmodellen. Det är kanske inte en kioskvältare i en valrörelse. Det är inte särskilt känt hos den breda allmänheten. Många undrar nog vad kultursamverkansmodellen är för någonting.

Den infördes av alliansregeringen och tillämpas sedan 2011. Den är också accepterad av vänsterpartierna. Man har helt enkelt gått vidare med den. Det är en mycket bra och viktig konstruktion, inte minst utifrån subsidiariteten som kanske också är ett märkligt ord.

I stället för att staten genom Kulturrådet betalar ut medel till landets kulturinstitutioner skickas pengarna till regionerna. Det innebär ett starkt förtroende för regionerna ute i landet. I samverkan mellan kommuner och föreningar sköter regionerna utdelningen av bidrag.

En effekt är redan bland annat att dialogen mellan kommuner och regionen har förstärkts. Den skapar också en stor jämlikhet när det gäller kultur i hela landet. Jag tycker verkligen att det är en bra modell. Jag skulle bara önska att den hade ett annat namn.

Vi kristdemokrater välkomnar också den utredning som ska utveckla kultursamverkansmodellen. Då kanske man kan hitta på något bättre namn när man utreder detta. De olika regionerna får nu möjlighet att uttala sig och ge underlag för utredningen.

Ett viktigt inslag som finns som önskemål från regionerna är att pengar inte skickas vid sidan om regionerna ut till olika intressen utan att man har en samordning av modellen. Det är önskvärt därute bland de olika regionerna.

Ett bekymmer är ändå att kostnadsutvecklingen går snabbare än vad som avspeglas i de pengar som går ut till regionerna för kultursamverkansmodellen. I år räknar man upp utbetalningen till regionerna med 0,8 procent. Men inflationen ligger på hela 4-5 procent. Nu har man i och för sig kompenserat med 100 miljoner. Men regionerna får själva skjuta till pengar för att det ska fungera.

Fru talman! Vi har tidigare under våren haft uppe frågan om den konstnärliga friheten. Det är en oerhört viktig del av ett fungerande kulturliv, som nu återkommer i det här betänkandet.

Det skiljer sig från andra yrken att vara kulturarbetare. Jag vet det själv, för jag är kulturarbetare. Jag har frilansat och samtidigt jobbat som lärare under många år.

Jag har märkt att det inte är så där jätteenkelt att som frilans åka runt och försöka klara sig i den här branschen. Det beror kanske på vilket underlag man har när man satsar, men enkelt är det inte för de allra flesta.

Pandemin har naturligtvis varit jättebesvärlig för den här branschen. Om det är fast arbete som gäller på arbetsmarknaden i stort är arbeten inom kultursektorn oftast tillfälliga, och arbetslösheten är hög. Man har tillfälliga jobb, eller gig som vi kallar det ibland.

Det behövs politisk medvetenhet för att fatta sådana beslut som ökar förutsättningarna för kulturskaparna att uppleva trygghet.

Det finns en rapport som vi återkommer till ibland, och som vi har haft uppe i debatten tidigare. Den heter Så fri är konsten och är gjord av Myndigheten för kulturanalys. Den är väldigt intressant.

Den slår fast att delar av den statliga bidragsgivningen styrs och implementeras med negativ påverkan på den konstnärliga friheten och att principen om armlängds avstånd inte är möjlig att tillämpa fullt ut på regional eller kommunal nivå.

På olika nivåer, främst regional, sker det målstyrning som riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt. Så här står det bland annat i rapporten: "Kulturanalys bedömer att det förekommer styrning som inte kan motiveras utifrån självständighetsmålet, men heller inte utifrån de kulturpolitiska målen som helhet." Det är ganska allvarligt.

Det fanns också en enkät om styrningens påverkan. Det är 33 procent av tillfrågade konstnärer och kulturskapare som har svarat att de någon gång har avstått från att söka bidrag på grund av bedömningskriterier de upplever står i konflikt med den konstnärliga friheten.

Låt oss slå vakt om den konstnärliga friheten, även när det finns behov av ekonomiskt bidrag för att underlätta eller rent av överleva som konstnär. Man är helt enkelt i behov av bidrag. Det är naturligtvis helt okej. Men vi får se upp. Man sätter upp kriterier så att den som får bidrag ska uppfylla vissa kriterier för att ta emot pengar eller få ersättning.

Ibland får jag frågan: Vad är det bästa musikstycke du vet? Jag måste bara få nämna det. När jag satt här började jag nästan sjunga på ett fantastiskt stycke. Jag vill att ni går hem och lyssnar på det.

Det har skrivits av en italienare som heter Pietro Mascagni. Jag ser att nästan alla skriver ned det. Han skrev en opera som heter Cavalleria Rusticana, eller På Sicilien. Det finns ett intermezzo där i början på operan som är så vackert.

När jag talar om att jag älskar det här musikstycket är det inte säkert att det riktigt landar hos var och en här. Men ni skulle i varje fall kunna pröva det. Kompositören är Pietro Mascagni och operan heter På Sicilien, Cavalleria Rusticana. Det är intermezzot som inleder hela den operan. Det var ett tips mitt i debatten om kultur för alla.

(Applåder)

Anf. 102 Anna Sibinska (MP)

Fru talman! Yttrandefriheten spelar en central roll i ett demokratiskt samhälle, men vi ser hur den begränsas i många länder. I dag sitter hundratals författare, journalister, bloggare och kulturpersonligheter runt om i världen i fängelse eller är under åtal för att de uttryckt sina åsikter offentligt.

Särskilt tydligt har det blivit den senaste tiden. Under Rysslands brutala invasionskrig i Ukraina har vi kunnat följa hur även det fria ordet målmedvetet angripits. Journalister i Ukraina har dödats eller skadats. De som är kvar för att rapportera befinner sig i en oerhört utsatt situation.

I Ryssland har snaran dragits åt för den fria och oberoende pressen. Hårda censurlagar har införts, oberoende nyhetssajter, såsom nobelpristagaren Muratovs tidning Novaja Gazeta, blockeras. Journalister som beskriver situationen som den faktiskt är i Ukraina riskerar repressalier eller fängelse. Det vi ser är både ett folkrättsligt vidrigt krig och ett oacceptabelt övergrepp på det fria ordet.

Samtidigt finns det ett oförtröttligt motstånd. Journalister i Ukraina riskerar livet för att ge världen direktrapporter om vad som sker i landet. Demokratikämpar i både Ryssland och Belarus hittar olika sätt att sprida sanningen till befolkningen.

Solidariteten gentemot det ukrainska folket är omfattande, även när det gäller stödet till det fria ordet. Aktörer som Svenska PEN, Reportrar utan gränser och Journalistförbundet jobbar hårt för att ge stöd i den akuta situationen i Ukraina.

Rekordstora donationer har lett till att en krisfond inrättats för utsatta journalister både i Ukraina och i övriga världen. Stöd ges både för att den journalistiska verksamheten ska kunna fortsätta och för att kunna ge juridisk hjälp och ersättning för uppehälle vid flykt och stöd till organisationer. Situationen är alarmerande även på många andra platser. Behovet av fristäder för förföljda författare, journalister, konstnärer och publicister blir allt större.

Fru talman! Det finns i dag 25 fristäder i Sverige i form av kommuner eller regioner som är anslutna till nätverket Icorn och som erbjuder en plats för hotade och förföljda journalister och författare. Det är viktigt för att de som flyr ska ha ett sammanhang att verka i, och det är också viktigt att de som åtnjuter skydd kan få fortsätta att göra sin röst hörd gentemot de hemländer de flytt ifrån.

Sverige är i dag det land som har flest fristäder som är anslutna till nätverket. Men vi kan inte låta oss nöja. I regeringen har Miljöpartiet verkat för att stärka fristadssystemet och har genom handlingsplanen Till det fria ordets försvar och Sveriges demokratibistånd jobbat för yttrandefriheten i Sverige och internationellt. Mer behöver dock göras här och nu för att stötta Ukrainas folk och det fria ordet internationellt. Vi konstaterar att regeringen i sin vårändringsbudget inte har med nödvändiga satsningar. Nu uppmanar vi regering och riksdag att agera snabbt.

När kulturarbetares yttrandefrihet och andra grundläggande mänskliga rättigheter hotas i vår omvärld har vi ett ansvar att erbjuda skydd. Antalet fristäder och fristadsplatser för konstnärer, författare och journalister i Sverige behöver utökas för att bättre möta det behov som finns.

Miljöpartiet vill tillföra mer pengar i vårändringsbudgeten till fristadssystemet. Vi vill också se ett system som gör det möjligt att i akuta situationer bidra till snabb evakuering av journalister och andra röstbärare. Sveriges evakuering av MR-försvarare, journalister och andra från Afghanistan är exempel på sådana insatser, men ett mer ordnat och permanent system bör utredas.

Miljöpartiet vill att Sverige ska fortsätta arbetet med att stärka yttrandefriheten globalt. Därför vi vill utöka det ekonomiska stödet till organisationer som stöder oberoende medier och journalister, såväl i Sverige som internationellt. Det är bra med de omfattande privata donationerna, men stöd från det offentliga är viktigt.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 12.

Anf. 103 Christer Nylander (L)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att Anna Sibinskas initiativ kring fristäder låter viktigt, och jag uppskattar engagemanget för frågorna. Jag kan också passa på att tacka de institutioner, kulturskapare och andra i kulturen som har engagerat sig för Ukrainas sak.

Kriget är fruktansvärt ur så många aspekter. Utöver det stöd som Sverige ger till Ukrainas försvar och det ansvar vi tar för dem som flyr gör också många svenskar stora insatser för att värna Ukrainas kulturarv och hjälpa ukrainsk kultur. Jag tycker att det finns all anledning för oss att känna oss stolta över detta och att överväga det som Anna Sibinska sa om fristäder i vårt fortsatta arbete.

Kulturen och kulturarvet är nästan alltid ett tydligt mål för aggressiva angripare. Det är ingen slump att det är så. Kultur är viktigt för samhället och för individen, och det vet den som angriper. Det är i mötet med kultur vi kopplar av, njuter, förfasas och utvecklas.

För den unge som är på väg ut i livet är det ofta i kulturen man möter ett annorlunda sätt att vara, ett annorlunda sätt att leva och ett annorlunda sätt att tänka än det som är det normala i den närmaste omgivningen. Ibland är det en amerikansk tv-serie, och ibland är det en afrikansk roman som får tankarna att väckas om ett helt annat liv och ett helt annat sätt att se på livet. Ibland är det en film som väcker engagemang eller ett musikstycke, som det Roland Utbult nyss nämnde. Det handlar väl om svartsjuka - är det inte så? Det är säkert sådant som många unga människor, men också äldre, funderar på när man utvecklas.

I mötet med kultur får människor nya tankar, nya initiativ och nya sätt att se på livet som man inte skulle få om man inte tog del av det som kommer utifrån utan bara tänkte som alla andra i den egna absoluta närheten gör. Det är därför kultur är så viktigt, och det är därför det är så viktigt att barn möter kultur tidigt och får möta många olika sorters kultur och mycket kultur.

Det är också därför jag är väldigt orolig för att kultur så tydligt går i arv. Vi har ett tydligt socioekonomiskt eller sociokulturellt arv i Sverige, där föräldrarnas kulturkonsumtion, intresse och engagemang så tydligt återspeglas i vad barnen gör och hur barnen möter kultur. För många känns säkert livet som att man är placerad i en biroll i en roman som någon annan har hittat på, i en berättelse som har skapats av någon helt annan människa och som man själv inte kan påverka. För andra barn är livet som att växa upp i ett bibliotek där det är fullt med böcker och där man själv kan välja vilken person man vill spela i alla dessa böckers berättelser.

Den orättvisa och de olika möjligheter som detta skapar är för mig som liberal väldigt oroande. Jag vill att alla ska leva ett rikt liv och få chansen att välja mellan många olika liv. Därför är det så viktigt att barn möter mycket kultur tidigt.

Det är också därför vi är så engagerade i att fler ska lära sig läsa tidigt. Det är därför vi vill att man ska läsa mer i skolan. Vi ser också vikten av att det finns bra skolbibliotek - jag tror att det var Vänsterpartiet som också lyfte detta - och engagerade och duktiga skolbibliotekarier som kan ge eleverna vägledning in i nya läsupplevelser.

Det är också därför det behövs ett nytt grepp kring kulturen i skolan. Vi ska underlätta för skolan att ta emot avancerad kultur och scenkonst. Vi måste inse att skolan och rektorerna har så väldigt mycket att göra och att lärarna har fokus på att överleva också denna dag att vi måste göra det enkelt för dem att ta emot kultur. Det ska inte vara krångligt att ta emot scenkonst, utan det måste vara enkelt. Därför behövs nya grepp också kring detta.

Fru talman! Den senaste veckan har vi skakats av upplopp och attacker mot polis i några städer. Den utlösande faktorn just nu var att den danske högerpopulisten Paludan ville provocera, och man får väl ändå säga att han lyckades.

En jobbig sak med yttrandefrihet är att man måste tåla en hel del. Man kan inte bara peka finger åt andra och säga att de får tåla saker, utan man måste också själv våga ta emot den kritik som man kan få. Det duger inte att bara stå upp för yttrandefrihet och konstnärlig frihet när det följer med vad man själv tycker, utan det viktigaste är att göra det när man själv känner sig utmanad och när andra provocerar en.

Vi måste orka upprätthålla armlängds avstånd gentemot kulturen och konstnärerna också när det provocerar oss själva. Det är väldigt svårt, och det är därför yttrandefrihet ibland är så jobbigt. Men det är också därför det är så viktigt. Och det är viktigt oavsett om det gäller religiösa provokationer eller menskonst. Båda dessa provokationer är viktiga, och för båda är yttrandefriheten och den konstnärliga friheten viktiga. Det duger inte att kräva frihet att bränna koranen i Norrköping den ena dagen och säga att man ska stänga en utställning om nazister i Norrköpings den andra dagen. Yttrandefriheten, den konstnärliga friheten och den kulturella friheten omfattar båda dessa provokationer. Man måste vara konsekvent i sitt försvar.

Fru talman! Jag är orolig för den konstnärliga friheten i Sverige. Myndigheten för kulturanalys har, som tidigare nämnts, pekat på brister och svårigheter, inte minst när det gäller risken för att man anpassar sig men också när det gäller att upprätthålla armlängds avstånd i regionala och kommunala strukturer. Det är viktigt att ta detta på allvar. Jag förväntar mig att detta är en rätt levande diskussion när staten, regionerna och kulturen möts i samtal om samverkansmodellen.

Men jag är kanske ännu oroligare för att det samhällsklimat vi har riskerar att leda till att många tystnar, att många inte vågar uttrycka sig eller att många väljer bort en debatt eller en konstyttring som man själv skulle vilja ägna sig åt.

Jag vill i samband med det här med konstnärlig frihet säga att det finns en rätt tydlig konflikt, fru talman, mellan armlängds avstånd, konstnärlig frihet och det som Sverigedemokraterna säger i sin önskan om kulturpolitiska mål: att kulturen och konsten ska bidra till nationell sammanhållning och stärka den nationella identiteten. Det finns ett uppenbart och tydligt motsatsförhållande där.

Den konstnärliga friheten beror också till stor del på vilka ekonomiska förutsättningar som finns. Därför behövs det en offensiv kulturpolitik både i det offentliga och i det privata.

Efter pandemin behövs under ganska lång tid väldigt generösa och tydliga förutsättningar för kulturen. En del av den konstnärliga friheten handlar ju också om att ha ekonomisk frihet att vända sig till olika finansiärer. När en säger nej är en mångfald av finansiärer en del i den frihetliga möjligheten att skapa.

Fru talman! Jag skulle också vilja lyfta upp det som Nina Lundström skriver i en motion som behandlas i detta betänkande. Vi tänker ju återkommande kring situationen i Ukraina, men vi påminns också om att det finns andra fall där kulturarv har förskingrats och plundrats och där det inte har återkommit.

En av de mest omfattande plundringarna i världshistorien är den som drabbade judiska familjer under Förintelsen i länder runt om i Europa. Det var inte bara början av folkmordet utan en integrerad del av det. Hundratusentals konstverk och konstföremål som stals av nazisterna före och under andra världskriget är fortfarande försvunna. Den delen av historien måste hållas levande. Både där och när det gäller Syrien, Ukraina och andra platser i världen måste vi komma ihåg och uppmärksamma det som sker.

Avslutningsvis, fru talman, måste vi ständigt påminna oss om att det inte är en slump att krigsherrar och auktoritära politiska ledare ägnar så mycket tid åt kultur. Det är få saker som påverkar den politiska utvecklingen så mycket på lång sikt som vilken kultursyn och kulturpolitik man har i samhället. Kulturpolitik kan förbättra och försämra villkoren för den intellektuella infrastruktur som långsiktigt styr det politiska samtalet i ett samhälle. Det är därför kulturpolitik är så otroligt avgörande och bör ta större plats i den politiska debatten.

Om jag ska vara helt ärlig, fru talman, tror jag inte att kulturpolitiken avgör valutgången hösten 2022. Jag är dock ganska övertygad om att den blir avgörande för hur Sverige utvecklas fram till 2032.

(Applåder)

Anf. 104 Azadeh Rojhan Gustafsson (S)

Fru talman! Det är bara konstatera: Kulturen är en otroligt viktig del av vårt samhälle.

För oss socialdemokrater är tillgången till kultur och fritid ett mått på hur välmående ett samhälle är. Kultur för alla handlar om att tillgängliggöra kulturupplevelser och ge fler chansen att utöva kultur, men det handlar också om att genom kulturen bilda och utbilda om vår historia och vår kulturella kontext för att skapa bättre förståelse för vår samtid. Det är mot denna bakgrund som den rödgröna regeringen under två mandatperioder har gjort stora satsningar för att tillgängliggöra kulturen för alla.

Fru talman! Vi socialdemokrater har sedan 2014 prioriterat kulturens ekonomiska förutsättningar och adresserat behovet av en jämlik tillgång till kultur. Denna mandatperiod har vi genomfört den största ökningen av statens kulturutgifter sedan statistik började föras för samhällets utgifter för kultur 1998.

Coronapandemin och de restriktioner som denna medförde har inneburit att stora delar av kulturlivet varit helt eller delvis nedstängda under åren 2020-2022. Detta har fått mycket negativa konsekvenser för kulturens ekonomiska och sociala villkor i fråga om intäktsbortfall, minskad omsättning och minskad sysselsättning på arbetsmarknaden.

Det har därför för regeringen varit av stor vikt att snabbt kunna införa ekonomiska stödåtgärder som de bidragsgivande myndigheterna på kort tid kunnat fördela, detta trots stora mängder ansökningar. Riksrevisionens genomlysning av krisstöden bekräftar att utformningen och fördelningen har varit effektiv samt att regeringen och myndigheterna har agerat snabbt, vilket varit helt avgörande för att undgå konkurser och nedläggning av kulturella verksamheter. Krisstöden har uppgått till över 7 miljarder kronor.

Fru talman! Vad gäller de ekonomiska förutsättningarna för kulturen finns det fortfarande några viktiga lärdomar att dra. Det handlar om att synliggöra de strukturella problem som politikområdet har, oberoende av den akuta kris som pandemin inneburit. Både Myndigheten för kulturanalys och Återstartsutredningen påtalar urholkningen av kulturinstitutionernas anslag över tid, de sociala villkoren för konst- och kulturskapare samt samverkansmodellens handslag mellan staten och regionerna.

Fru talman! Detta är den sista debatten den här mandatperioden som handlar om det samlade greppet om kulturpolitikens inriktning. Därför vill jag framhäva några av de reformer som vi i regeringsställning har infört i syfte att främja just jämlik tillgång till kultur.

Vi socialdemokrater har varit med och bidragit till att införa fri entré på samtliga statliga museer.

Vi har infört ett utvecklingsbidrag till kulturskolan på 200 miljoner årligen som kommunerna kan ansöka om för att utveckla den lokala verksamheten.

Vi har genomfört en stor satsning på att stärka folkbiblioteken genom reformen Stärkta bibliotek, för att främja lokala insatser.

Vi har utökat de läsfrämjande insatserna genom bland annat stöd till bokköp, infört ett läsråd och genomfört den största kompetensutvecklingsinsatsen någonsin för lärare och skolbibliotekarier för att öka läskunnigheten.

Vi har ökat stödet till reformen Skapande skola, för att fler barn och unga runt om i vårt land ska ta del av högkvalitativ kultur och scenkonst inom ramen för skolan.

Vi har prioriterat tryggare anställningar för konst- och kulturskapare genom satsningar på centrumbildningar och scenkonstallianserna.

Nu senast har vi infört ett filmproduktionsincitament om 100 miljoner årligen för att främja svensk filmproduktion i Sverige. För detta finns det ett stort intresse runt om i världen. Ni kan fråga Lars Mejern Larsson, som nyligen har varit i Indien och fått ta del av de erfarenheterna.

Vi digitaliserar kulturarvet, stärker föremålsvården i Kiruna, ökar Riksarkivets förvaltningsanslag och inrättar Sveriges museum om Förintelsen.

Ja, ni hör: Reformerna på detta område har varit många.

Just nu finns också en historiskt stor återstartsbudget om 940 miljoner som ska till både fria aktörer och konst- och kulturskapare inom scenkonst, musik, bild och form samt film för att återstarta verksamheterna. Ansökningsprocesserna är i gång.

Fru talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 april.)