Anf. 155 Aron Emilsson (SD)
Fru talman!
Den blomstertid nu kommermed lust och fägring stor.Du nalkas, ljuva sommar,då gräs och gröda gror.Med blid och livlig värmatill allt, som varit dött,sig solens strålar närma,och allt blir återfött.
Ja, om drygt en månad hör vi skolbarn i både Sverige och Finland sjunga om Guds godhets rikedom i denna ikoniska psalm och därmed föra ett klingande kulturarv vidare på upptrampade stigar där samma psalm faktiskt färdats i mer än 300 år.
Det svenska kulturarvet lever och överlever även efter bistra pandemitider. Men det kräver omsorg, engagemang och lite jävlar anamma om uttryckets tillåts.
Fru talman! Jag står bakom samtliga av Sverigedemokraternas reservationer men yrkar bifall endast till reservation 2 i punkt 1.
Det svenska kulturarvet ska värnas, vårdas och visas. Det är vår plikt och vår glädje. Det har ett egenvärde för att vi inte ska glömma vilka vi är och varifrån vi kommer. Det har också ett socialt och ekonomiskt värde för vår välfärdsmodell. Vi har ärvt det av våra förfäder, och vi lånar det av våra barn. Det är inte för oss att skriva om eller rätta till utifrån samtidsideologiska skygglappar. Det är inte öppet för klåfingrighet och tankevurpor. Det står av och för sig självt.
I vår tid är det viktigare än på mycket länge att förhindra felaktiga och orimliga omskrivningar av historien. Sveriges museer är några av de aktörer som förvaltar och förmedlar vårt historiska arv, och museipolitikens uppgift måste i alla avseenden vara att sträva efter evidensbaserad kunskapsförmedling utifrån samlingarna för att undvika att framtidens museer blir plattformar för politisering.
Museerna har begränsade resurser, och det förekommer att medlen inte räcker till för att leva upp till de uppdrag som ålagts dem. I sådana situationer är det problematiskt om ett alltför stort ansvar för de prioriteringar som behöver göras läggs på museerna eftersom det flyttar ansvaret för beslut som beror på otillräckliga resurser. Samtidigt är det museerna själva som känner sin verksamhet bäst och vet var behoven är som störst.
Vi menar att regeringen därför tydligt bör redovisa olika scenarier med avvägningar och prioriteringar som kan komma att behöva göras och varför. Det skulle ge museerna vägledning om hur man ska handla i förhållande till uppdragen att förvärva, bevara, förmedla och ställa ut men också verka för forskning och forskningsmöjligheter, och det skulle ge riksdagen transparenta fönster i sin kontrollmakt över regeringen.
Fru talman! Samhället är i vårt gemensamma kontrakt skyldigt att värna såväl svensk majoritetskultur som nationella minoriteters historiska, kulturella och språkliga variationer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
För den som tillhör en nationell minoritet är rätten till kultur, språk och identitet avgörande, oberoende av om individen identifierar sig enbart med den nationella minoritetens kultur, enbart med majoritetsbefolkningens kultur eller med bådadera. Det är också viktigt att värna individens frihet att själv välja tillhörighet eller tillhörigheter.
Vi vill att regeringen utreder möjligheterna att i samråd med berörda parter trygga arv tillhörande de nationella minoriteterna.
Sverige och Finland har under många hundra år varit ett, och svenska kulturmarkörer har i vissa fall ett starkare skydd i vår forna östra rikshalva än i vårt eget land - till exempel språket. Det är därtill inte bara så att finska skolbarn sjunger samma melodi som de svenska om bara någon månad. Det finländska arvet och dess påverkan på vårt kultur- och odlingslandskap är stort i vårt eget land men okänt för många.
I flera av de svenska landskapen finns sammanhängande skogsbygder som starkt präglats av äldre finsk kultur med gårdsnamn, byggnadsstilar och lägesnamn. Lägg därtill de kvarvarande odlingsmarker som bröts på 1600-talet genom att skog höggs ned och svedjebruk förvandlade markerna till odlings- och betesmark.
De här miljöerna är unika. I Finland finns det inte några bevarade rökstugor på ursprunglig plats, som det gör på båda sidor av gränsen mellan Värmlands län i Sverige och Hedmarks fylke i Norge. Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns också i Dalarnas län, Gävleborgs län och i delar av Västernorrlands län.
Sverigedemokraterna vill att regeringen genom Länsstyrelsen Värmland verkar för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna, som i dag har svagt eller inget skydd, och även tar initiativ till att föra fram dem för bedömning som världsarv enligt Unescos världsarvskonvention. Finnskogen i Värmlands län med sina finngårdar och rökstugor är det allra största sammanhängande området i landet med den här typen av bosättningar och lägesnamn.
Fru talman! Låt mig för ett ögonblick svepa över landet från Värmland till Östergötland och fästa kartnålen i och rikta uppmärksamheten mot den anrika sjöstaden Vadstena, ett nationellt besöksmål av rang.
Det rika kulturarv som Sancta Birgitta Klostermuseum i Vadstena visar upp är av stor betydelse inte bara för Östergötland och Sverige utan också för Norden och det internationella samfundet.
Museet drivs i dag ideellt av Birgittastiftelsen, men den ideella föreningen har länge uppvaktat regionala aktörer, nationella myndigheter och förtroendevalda för att skildra verksamhetens sköra situation och söka en ny huvudman och med det långsiktigt hållbar finansiering.
Verksamheten har svårt att klara sig ekonomiskt och står inför ett nedläggningshot, bland annat för att de medel man får in från försäljning, bidrag och donationer inte räcker till. Man har i medier uttryckt att föreningen i längden inte kommer att klara av att driva museet och förvalta dess rika arv för framtiden. Läget är alltmer kritiskt.
Med tanke på platsens, miljöns och arvets betydelse och att det är av nationellt intresse ser Sverigedemokraterna med oro på situationen. Vi analyserar nu läget och verkar aktivt för att en hållbar lösning för framtiden ska möjliggöras.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Fru talman! Över hela vårt land gestaltas vår gemensamma historia i lager av kulturmiljöer, ofta av höga kulturhistoriska värden. Överallt möter vi platser och miljöer som bär på mänskliga levnadsöden och personhistoria men också historiska byggnadssätt, färgval och material med estetisk hållbarhet och medvetenhet. Vår rika flora av kulturmiljöer är en länk till det förflutna och en del av vårt kollektiva minne.
Men i Riksantikvarieämbetets rapport Kulturhistoriska värden i plan och byggprocesser från 2020 framkommer att många kommuner helt saknar tillgång till antikvarisk kompetens i plan- och bygglovsprocesserna. Hälften av landets kommuner saknar kulturmiljöprogram. Skyddet för kulturvärden i detaljplaner och områdesbestämmelser är svagt. Samtidigt vet vi att adekvat kompetens är avgörande för att historiska kapitel och miljöer inte ska förringas, förvanskas, skadas eller till och med rivas och historia därmed gå om intet.
Lagstiftningen har länge understrukit samhällets och inte minst det offentligas ansvar för att vårda, bevara och visa kulturhistorisk hänsyn. Det uttrycks genom kulturmiljölagen, väglagen, järnvägslagen och plan- och bygglagen, förstås.
Vi menar dock att det krävs ett samlat grepp för att komma till rätta med numera känd problematik. En del av det är att stärka det allmänna skyddet för kulturmiljöer genom anslagshöjningar. Det andra är att stimulera kompetensförstärkning i den kommunala förvaltningen. I tillägg till detta menar vi att kommunen när det gäller de kommersiella aktörerna bör se hur dessa kan integreras och ta ett större ansvar för kulturmiljövärden.
Därför anser vi att regeringen bör tillsätta en utredning om kulturmiljöstimulans och sanktionsmöjligheter vid överträdelser i känsliga kulturmiljöer. Vi vill också se nationella mål och riktlinjer som främjar kulturell planering, att samordningen för att trygga helhetssynen förstärks och att regeringen inleder en nationell översyn av hur tillämpningen av gällande lagstiftning och den kommunala kompetensen kan säkerställas.
Fru talman! Arvet och ansvaret är gemensamt - det borde sitta i väggarna.