Anf. 24 Désirée Pethrus (KD)
Herr talman! Det betänkande vi i dag debatterar om kvinnor, fred och säkerhet är oerhört viktigt. Varje dag dör kvinnor i krig och konflikter. De deltar inte i strider men dödas av soldater som inte har några som helst skrupler.
Att vara kvinna i krig och konflikt är farligare än att vara soldat, som en kvinna sade i går på ett seminarium här i riksdagen. Och om soldater anser sig ha rätt att ge sig på obeväpnade kvinnor och barn är kvinnorna förstås helt skyddslösa och har ingenting att sätta emot.
En konflikt som särskilt drabbat och drabbar kvinnor är, herr talman, den konflikt som under lång tid härjat i Demokratiska republiken Kongos östra delar. Där har flera miljoner människor - det finns uppgifter om att det är fyra, fem eller sex miljoner - dött. Och två miljoner kvinnor och flickor uppges ha våldtagits. Det är siffror som varierar, men omfattningen är i likhet med folkmord. Flera miljoner har dött. Två miljoner har våldtagits. Det är fruktansvärda siffror. Våldtäkt, tortyr och död drabbar kvinnor varje dag i en konflikt som ingen lyckats få stopp på.
Världssamfundet ser på medan kvinnors liv rinner ut eller fullkomligt ödeläggs. Många av de kvinnor som överlever de grymma våldtäkterna blir förskjutna av sina familjer och får svårt att över huvud taget överleva.
Herr talman! Det finns en man som, i motsats till alla de här fega männen, vågar stå upp för kvinnorna. Det är doktor Mukwege, som om två veckor kommer hit till riksdagen för att delta i ett seminarium om våldet i Kongo. Han är gynekolog och chef för Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo. Sjukhuset startade sin verksamhet 1999 med hjälp av bland annat Läkarmissionen. Han har tagit emot ett stort antal priser. Han var till och med på väg att få Nobels fredspris nyligen. Den 2 december får han Right Livelihood-priset här i riksdagen.
I en artikel i Läkartidningen i augusti, som upprörde och engagerade många, berättar doktor Mukwege att över 33 000 kvinnor och flickor har behandlats sedan 1999. I den här artikeln beskriver man vad det är för typ av offer och deras historier. Det är så fruktansvärda historier att de nästan inte går att återberätta här i talarstolen.
Doktor Mukwege säger att han egentligen inte vill ha fler priser, utan det han vill är att få stopp på kriget och konflikten. Det är det han anser att FN och även vi i hela världssamfundet måste göra: ingripa och göra någonting snarast, för alla kvinnor och drabbade flickor.
Konflikten i Kongo har pågått sedan mitten av 90-talet. Jag tar det här lite grann för att visa hur komplicerat det är att få stopp på krig och konflikter och hur det berör hela befolkningar. Konflikten har alltså pågått sedan mitten av 90-talet, i kölvattnet av folkmordet i Rwanda då soldater strömmade över gränsen in i Kongo.
FN har i tio år haft en fredsbevarande styrka i området, Monusco. Styrkan kostar 1,4 miljarder dollar per år, herr talman, vilket motsvarar 26,8 miljoner kronor per dag. Enligt Läkartidningen våldtas fortfarande kvinnor och flickor varje minut, och enligt en rapport från Rädda Barnen är två tredjedelar av offren minderåriga. Varför fungerar inte FN-insatsen? Varför drabbas kvinnor? Varför drabbas flickor på det här sättet?
Demokratiska republiken Kongo är också ett av världens rikaste länder när det gäller mineralfyndigheter. De har diamanter, guld, koppar, tenn, kobolt, uran och coltan - coltan som finns i din och min mobiltelefon. Det här rika landet är samtidigt ett av världens fattigaste länder, med en medelinkomst på knappt 1 USD per dag. Vart tar alla inkomster från dessa mineraler vägen? Vad gör FN:s säkerhetsråd åt detta?
Allt det här tillsammans är ingenting annat än en skandal för hela världssamfundet, herr talman. Det är en skandal för Demokratiska republiken Kongos ledare och för alla de grannländers ledare som är involverade i konflikten. Vi har nu fina resolutioner, och vi har resolution 1325. Den är oerhört viktig, men den är inte viktig förrän den får klar och tydlig verkan. Var är ledarskapet som ska ge resolutionen ett innehåll?
Herr talman! Varför händer ingenting så att våldet får ett slut? I den så kallade fredsprocess man anser pågår i regionen hör vi inte om kvinnorna som är med och bestämmer. Vi hör inte om det. De fredssamtal som pågår i regionen verkar mer vara ett sätt att lägga ut dimridåer för att lugna världssamfundet. Men var är kvinnorna som enligt resolution 1325 ska vara en naturlig del i fredssamtal och konfliktlösning?
Herr talman! I Syrien rasar dessutom ett inbördeskrig som skördar liv varje dag. Över hundra tusen har dödats, och miljoner människor är på flykt. FN:s säkerhetsråd är förlamat, och Ryssland vägrar agera och se till att få fram en resolution som kan stoppa våldet - en resolution som borde värna alla oskyldiga. Även här finns dock ekonomiska ambitioner och maktambitioner som Ryssland inte vill avstå. Man vill vara en stormakt, och man vill förmodligen också kunna fortsätta sälja vapen. Lönsamma vapenaffärer är något som ofta gömmer sig under ytan i olika konflikter.
Nu talar man om att försöka få i gång fredssamtalen mellan parterna i Genève, men hör vi om alla kvinnor som ska komma till förhandlingsbordet? Jag har inte hört något. Var är de kvinnor som enligt 1325 ska delta i fredsförhandlingarna? I Afghanistan ska Sverige snart gå över till en civil insats med stora biståndsmedel som ska komma befolkningen till del. Här är det också viktigt att Sverige fortsätter att trycka på för att kvinnornas röst inte får tystna.
Herr talman! Forskning visar att det finns ett samband mellan konflikter och kvinnors status i samhället. 90 procent av offren i krig och konflikter är civila - 90 procent! Det är inte längre gamla konventionella krig mellan soldater, utan 90 procent av offren i krig och konflikter är civila. Det betyder naturligtvis att ett oerhört stort antal kvinnor och barn drabbas. Därför måste vi se till att resolution 1325, där kvinnor får en röst, verkligen kommer på plats.
Sverige har höga ambitioner på jämställdhetsområdet, och det är mycket bra. Vi har höga ambitioner för kvinnors deltagande i konfliktprevention, konfliktlösning och fredsfrämjande insatser, och vi ger stora resurser till olika kvinnoorganisationer - inte bara svenska utan även lokala - för att försöka bidra till att de ska kunna jobba i fredsfrämjande insatser.
Sverige var också, som flera har sagt, ett av de första länderna att anta en nationell handlingsplan om 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Vi har tagit fram de nationella indikatorerna, och vi utbildar personal som ska sändas ut i internationella insatser och missioner. Vi har också ökat andelen kvinnor, även om de är för få - det är ungefär 14 procent av dem som sänds ut som är kvinnor. Vi har även ställt krav på myndigheterna att redovisa hur de arbetar med 1325.
Allt det här är bra. Sverige gör saker, och vi är på gång. Det är bra att vi kan trycka på i de här frågorna. Som vi redovisar i betänkandet ska regeringen nu ta fram en ny handlingsplan, och vi vet att civilsamhället vill delta i arbetet. Flera organisationer lyfte fram det i går på det seminarium som var i riksdagen.
Herr talman! Avslutningsvis är det viktigt att vi ser till att Sverige fortsätter satsa på det här området, att vi ser till att det finns resurser, att vi har planer som går att utvärdera på ett bra sätt och att vi strävar efter att påverka både EU och FN att ta konkreta steg framåt för att lösa olika konflikter och för att kvinnors röst finns med. Nu krävs tydlighet och ansvar för att visa kvinnorna i Kongo, Syrien, Afghanistan och andra delar av världen att vi menar allvar med att kvinnor ska få delta i fredsförhandlingar.
I den senaste resolutionen från säkerhetsrådet, nr 2122, säger man att FN:s generalsekreterare särskilt ska tänka på att utnämna kvinnor i medlingsuppdrag. Ban Ki Moon ska också göra en global studie med utvärdering av om 1325 och följdresolutionerna har implementerats.
Det är alltså hög tid att få i gång konkreta bevis på att det vi lovar kvinnor som i dag lever i krig och konflikt är någonting värt. Att värna mänskliga, universella rättigheter är allas vårt ansvar. Låt oss därför bli än mer tuffa i att inte acceptera att kvinnor ställs utanför förhandlingsrummen!
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.