Mellanöstern och Nordafrika

Anf. 1 Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

Fru talman! Först vill jag säga att vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 17.

Fru talman! Den 17 december 2010 tändes i Tunisien gnistan till det som kom att bli den arabiska våren. Det var den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi som tände eld på sig själv i protest mot levnadsvillkoren i landet, efter att polisen hade beslagtagit hans grönsaksvagn. Det var en uppenbart desperat människa som till slut inte såg någon annan utväg än att på detta sätt demonstrera och försöka skapa uppmärksamhet kring sin och andras situation.

Det var inte första gången människor i desperation hade försökt rikta strålkastarljuset mot förhållandena i länderna i den här regionen. Men den här gången blev det annorlunda. Upproret tog fart och spred sig snart även till huvudstaden Tunis. Under våren 2011 spreds demonstrationer och protester i stor omfattning över en lång rad länder såsom Egypten, Libyen, Algeriet, Syrien, Jemen och Bahrain. Även i länder såsom Libanon, Jordanien, Irak, Iran, Saudiarabien, Oman, Marocko och ytterligare en handfull länder förekom protester. Folken hade fått nog av korrupta och auktoritära regimer och agerade nu för att få till stånd en förändring.

Inledningsvis ledde också den arabiska våren till viktiga förändringar när exempelvis regimerna i Tunisien, Egypten och Libyen föll. Förhoppningarna att allt detta skulle leda till demokrati och riktiga förbättringar för de stora massorna var enorma.

Med facit i hand tvingas vi i dag tyvärr konstatera att utvecklingen i flera av länderna, från de där spirande strimmorna av hopp efter att regimerna hade fallit, har övergått i nya tragedier och i nya totalitära styren eller sönderfallande stater. Just Tunisien, där det hela började, är möjligen - jag säger möjligen - det enda undantaget. Det är inte alls utan problem eller risker men ändå.

I andra länder bjöd regimerna på betydligt mer hårdnackat motstånd. Inbördeskrig och djupa interna splittringar, som rör sig i flera olika dimensioner, präglar fortfarande länder såsom Syrien, Irak, Jemen och Libyen.

Fru talman! Att i detalj gå igenom alla länder eller konfliktytor i regionen i en sådan här debatt låter sig svårligen göras. Men några nedslag tänkte jag ändå göra för att beskriva komplexiteten i det som sker och för att motivera vår syn på vad som behöver göras.

På ett övergripande plan är förstås motsättningen mellan Iran och Saudiarabien viktig, där bakgrunden är religiösa motsättningar mellan olika delar av islam och mellan grupperingar inom shia- respektive sunniislam. Men självfallet spelar även realpolitiska överväganden stor roll för ländernas ageranden i dag. Att tro något annat vore naivt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Vi ser i dag hur denna maktkamp mellan den muslimska världens två kanske främsta maktcentrum påverkar och ibland rent av spelar en avgörande roll i de pågående konflikterna i andra länder, vilket både Jemen och Syrien är exempel på.

Jemen är det område som under antiken kallades Arabia felix, ungefär "det lyckliga Arabien", och som då var ett blomstrande och rikt land. I dag beskrivs situationen i Jemen som helvetet på jorden i en konflikt som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet. FN bedömer att tre fjärdedelar av Jemens befolkning på 28 miljoner människor är helt beroende av humanitärt bistånd men att det på många platser är omöjligt för den humanitära hjälpen att över huvud taget nå fram.

Vi kan inte vara oberörda inför denna pågående katastrof. Såväl EU som FN behöver sätta press på de länder som styr eller påverkar konflikten i Jemen, först och främst för att säkerställa att hjälpen kommer fram och sedan för att få till stånd en långsiktig lösning. För att möta det akuta humanitära läget, inte minst i flera delar av den här regionen, ser vi ett behov av att göra omprioriteringar inom biståndet från utvecklingsbistånd till humanitärt bistånd. De akuta behoven kommer att vara fortsatt stora.

Fru talman! Kriget i Syrien är nu inne på sitt åttonde år och har utvecklats till en av vår tids allra största humanitära katastrofer. Över en kvarts miljon människor har mist livet, och drygt hälften av den syriska befolkningen på 20 miljoner människor befinner sig nu på flykt inom eller utanför sitt land. Upprepade krigsbrott, nu senast genom regimens förmodade kemvapenattack mot civila i staden Douma, har visat att regimen inte skyr några medel.

Därför har vi förståelse för det militära agerandet från USA, Storbritannien och Frankrike i syfte att slå ut regimens möjligheter att använda kemvapen. Det kommer sannolikt inte att föra detta fruktansvärda krig närmare ett slut, men det var en nödvändig markering och en viktig signal.

Kriget i Syrien och det internationella samfundets oförmåga att bidra till en lösning är ett monumentalt misslyckande. Handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd till följd av Rysslands upprepade användning av sitt veto i frågor som gäller Syrien och den uppenbara oviljan från vissa av parterna att försöka bidra till konstruktiva lösningar på konflikten understryker behovet av reformer även när det gäller FN:s arbetssätt och inte minst i säkerhetsrådet.

Vi stöder FN:s arbete för en politisk lösning på konflikten i Syrien och uppmanar alla parter i konflikten att följa den internationella humanitära rätten. Det är av största vikt att FN:s resolutioner respekteras och att ett eldupphör kommer till stånd i Syrien. Att hitta en långsiktig lösning på konflikten är avgörande för stabiliteten i hela regionen.

Fru talman! I dagarna fyller staten Israel 70 år. Det är väl värt att fira, inte minst med beaktande av att Israel än i dag faktiskt är Mellanösterns enda fungerande demokrati.

Den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina tenderar ibland att hamna lite i skuggan av de andra stora konflikterna i regionen, men det är icke desto mindre angeläget att arbetet för att nå en fredlig och långsiktig lösning fortsätter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Under den gångna hösten kom det vissa hoppfulla signaler. Samtalen mellan Egypten, Fatah och Hamas, med ett nytt ledarskap, skulle kanske till slut kunna leda fram till nödvändiga förändringar. Men tyvärr pekar mycket nu på en rekyl tillbaka till en situation med nya oroligheter, och Gaza riskerar samtidigt att på nytt bli en bricka i ett internt palestinskt maktspel om det framtida ledarskapet. Talet om en ny intifada, ett nytt och växande uppror, hörs återigen.

Låt mig vara tydlig: Israels rätt till säkerhet måste respekteras! Ifrågasättanden, i ord eller handling från palestinska ledare eller från andra, av Israels rätt att existera är oacceptabla och måste upphöra om långsiktig fred ska kunna uppnås. Samtidigt ska palestiniernas rätt till sina områden säkerställas.

Vår uppfattning är att detta bara kan åstadkommas genom en tvåstatslösning, där båda parter kan leva med säkra och erkända gränser. Vi vill se tydliga steg för en förbättrad situation politiskt, säkerhetsmässigt och ekonomiskt avseende Gaza inklusive ett öppnande av gränsövergångarna till Gaza. Samtidigt måste Israels rättmätiga säkerhetskrav mötas.

Vi moderater var kritiska mot regeringen och det som vi anser var ett förhastat och ogenomtänkt erkännande av staten Palestina, förmodligen mer ämnat att tillfredsställa en inhemsk partiintern opinion än att åstadkomma reella resultat. Men när regeringen nu valde den här vägen menar vi att den faktiskt har tagit på sig ett extra stort ansvar i att försöka påverka palestinierna i rätt riktning och tydligt lyfta frågor om exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi ser tyvärr hur Palestina fortsätter att utvecklas i en oroande riktning med uppvigling till våld, indoktrinering och hatpropaganda. En väg att påverka är med hjälp av biståndet. För att Sverige på riktigt ska göra skillnad i Israel-Palestina-konflikten måste biståndet präglas av tydliga krav, transparens och uppföljning. Sverige måste säkerställa att den palestinska myndigheten och andra aktörer uppfyller krav på exempelvis demokratiska principer, respekt för mänskliga rättigheter och bekämpande av korruption som gäller för att få svenskt bistånd.

Fru talman! Kampen mot den internationella terrorismen är något som angår oss alla. Även om Daish har drivits tillbaka från stora delar av de territorier som terrororganisationen tidigare kontrollerade fortsätter Daish att utgöra ett hot. Vi anser att Sverige ska vara berett att göra mer även militärt för att bekämpa Daish. Att bekämpa terrorn är att ta strid för mänskliga rättigheter.

Fru talman! Det är lätt att känna missmod när man tar del av det som händer i delar av Mellanöstern och Nordafrika i dag. Hoppet som tändes våren 2011 har på så många ställen bytts till förtvivlan. Många har säkert tänkt tanken att det kanske hade varit bättre om den arabiska våren aldrig hade ägt rum, att det hade varit lugnare och mer stabilt utan de folkliga upproren om regimerna aldrig hade utmanats. Det är en helt felaktig slutsats.

Demokratin, folkrätten och de mänskliga fri- och rättigheterna är fundament som vi alltid måste våga, vilja och orka stå upp för. Förtryckarens starkaste vapen är rädslan, men mot rädslan står hoppfullheten. Det är bara om vi kan få människor att känna hopp om en bättre morgondag som vi kan besegra förtryckarna. Därför är en av våra viktigaste uppgifter att hålla hoppfullheten vid liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

(Applåder)

Anf. 2 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande UU14. Det är ett betänkande som behandlar frågor rörande Mellanöstern och Nordafrika. Det är en region vars utveckling, instabilitet och konflikter länge har påverkat människorna i regionen och fortfarande påverkar människorna som bor där.

Med tanke på detta funderade jag länge inför debatten på vart man egentligen ska rikta fokus och var man ska börja. Hur kan man bäst spendera åtta minuter på ett område som präglas av så många etniska, religiösa, territoriella och finansiella konflikter?

Fru talman! Det är omöjligt. Och jag inser nu att jag har slösat tid. Men, nej, faktum är att det är inte slöseri med tid att poängtera problemet.

Vi ser en situation som visar på hur svårt det är att förstå hur vardagen i dessa länder ser ut. Än svårare är det att från ett land långt därifrån finna lösningar på problemen. Men nu står vi här, och vi måste göra vad vi kan för att nå en positiv utveckling och stötta människorna som drabbas av alla problemen. Vi måste göra vad vi kan för att föra en politik som står för en stark och positiv utveckling inte bara för dem utan också för länder runt omkring, för oss i Sverige som till slut också påverkas av vad som händer där.

Då är vi tillbaka på ruta ett. Vi ska främja en positiv utveckling. Vi ska vara principfasta och ledas av sunt förnuft. Detta är något som jag tror att de flesta här håller med om. Men varför har vi då så många olika åsikter om vad vi ska göra i regionen och vilken politik som ska föras gentemot regionen? Det är en fråga som återstår att få svar på.

Fru talman! Jag kan börja med det enkla konstaterandet att de landsgränser som en gång i tiden skapats av utomstående parter har mynnat ut i svåra konflikter. Vi kan nämna kurdernas situation som ett exempel. Beroende på vilket landområde kurderna befinner sig i diskrimineras de på olika sätt. På vissa håll har de lyckats bygga upp vad som närmast går att betrakta som en väl fungerande statsapparat, så som i Syrien i dag. På andra håll har de närapå direkt självständighet, så som i Irak. På andra håll, så som i Turkiet, förnekas de att existera och de blir aktivt attackerade av Erdogans auktoritära och imperialistiska regim.

Att vi bör stötta kurderna, som trots allt redan tidigare har utlovats ett eget land med tanke på deras aktuella område, är för mig självklart. Att vi ska stötta dem i deras kamp mot de extremister som härjar i området är också en fråga som Sverigedemokraterna har drivit sedan länge. Kurderna har länge haft ett nära band till västvärlden och är i många avseenden de mest sekulära, jämställda och demokratiska krafterna mot islamister och andra intoleranta grupper. Ändå får de i stort sett inget stöd från västvärlden. Man lyfter knappt ett finger för att lyfta upp kurdernas situation i Mellanöstern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

När vi ändå talar om olika minoriteter finns, som bekant, en lång rad grupper som i dag har det svårt, inte minst under Islamiska statens fruktansvärda härjningar. Vi har läst om yazidierna som har mördats, förslavats och trakasserats. Vi har även sett hur de kristna grupperna har haft det svårt i hela den region vi i dag debatterar. Exemplet Mosul är talande för den utsatta situationen för de kristna i Syrien och Irak. Det kan inte betecknas som något annat än etnisk utrensning, ett religiöst och kulturellt folkmord.

De mestadels kristna invånarna som bor på Nineveslätten i Irak har sedan 2014 haft en självstyrande assyrisk provins. Här finns reella möjligheter att visa på svensk solidaritet och bistå med det stöd som finns för att de ska få behålla tro, identitet och hem samt framför allt stärka deras ställning i deras redan existerande provins.

Det stannar inte där. Det minsta vi kan göra för utsatta minoriteter är att visa vårt otvetydiga stöd för Islamiska statens offer. Vi bör följa Europarådets resolution och erkänna Islamiska statens terrorkampanjer under de senaste åren i Irak och Syrien mot framför allt armenier, kurder och yazidier som folkmord. Naturligtvis ska vi även erkänna det fruktansvärda folkmord som skedde inför närapå helt öppen ridå under Osmanska riket 1915, vilket kom att bli en inspiration för såväl nazisterna i Tyskland som islamisterna under IS och andra brutala grupper. Att det hålls minnesstunder, senast tisdagen den 24 april, för de 1,5 miljoner människor som mördades är naturligtvis bra. Men det är knappast tillräckligt när Sverige rent formellt inte ens har erkänt folkmordet.

Fru talman! Sverigedemokraternas förtroende för Fatah, PLO och palestinska myndigheten är mycket lågt - milt uttryckt. De har inte visat på någon bättring utan avlönar fortfarande terrorister, uppmanar till terrorhandlingar och bidrar till att sprida antisemitisk propaganda, direkt eller indirekt. Utöver detta har den palestinska myndigheten haft enorma problem med korruption, diskriminering av kvinnor och rättssäkerheten. Utrikesminister Wallström har deklarerat att regeringen tänker ställa motkrav i utbyte mot erkännande. Men några sådana krav har uppenbarligen aldrig blivit av. Både biståndsmiljoner och huvuden fortsätter därmed att rulla. I samband med att Sveriges regering mycket beklagligt erkände staten Palestina lanserades en ny femårig resultatstrategi för det bilaterala utvecklingsbiståndet, och stödet utvecklades med 500 miljoner kronor över en femårsperiod, vilket därmed uppgår till totalt 1,5 miljarder kronor.

EU:s skattebetalare har sedan 1994 skänkt över 50 miljarder kronor till palestinierna, trots att vi inte ser någon bättring och trots att korruptionen är enorm. Det har bland annat den tidigare ordföranden i Palestine International Bank Issam Abu Issa bekräftat. Det stöd som direkt eller indirekt har gått till palestinska myndigheter visar inte bara på ett moraliskt förfall från svensk sida, utan det visar även på att man väljer plakatpolitik framför sunt förnuft - detta trots att stödet är oerhört kontraproduktivt.

Jag kan i sammanhanget enbart beklaga att samma politiker som försvarar exporten av medel som finansierar antisemitism och hat sedan också beklagar sig över ökad antisemitism i Sverige, i takt med att invandrargrupper från den regionen kommer till vårt land.

Fru talman! Det palestinska biståndet måste granskas tydligare, och Sverige måste ställa höga krav på den palestinska myndigheten att den uppfyller demokratiska principer, bekämpar korruption och respekterar mänskliga rättigheter för att den ska få bilateralt bistånd. Den palestinska myndigheten måste upphöra med alla belöningar för och hyllningar av terrorism. Den måste visa prov på att vilja styra i enlighet med demokratiska principer och mänskliga rättigheter samt i fredlig relation med Israel. Vi föreslår en avveckling av biståndsmedlen så länge den palestinska myndigheten inte lever upp till dessa ganska självklara krav.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Som jag nämnt tidigare finns det oerhört mycket mer jag skulle vilja säga och tala om gällande den väldigt oroande utvecklingen i regionen, exempelvis den bortglömda humanitära krisen i Jemen som ändå är världens största, situationen i Syrien och Irak, Turkiets alltmer oroväckande beteende, händelser i wahhabist och salafiststaten Saudiarabien, regeringens svek mot människorna i Afrinprovinsen i nordvästra Syrien och regeringens handfallenhet gentemot skurkstaten Iran. Jag skulle vilja tala om utvecklingen i Nordafrika och arbetet med att stärka entreprenörskap och kvinnors ställning i denna region men absolut också det viktiga arbetet med en välfungerade demokratisering och svenskt arbete för att stärka demokratiseringen i hela världen. Tiden är dock som bekant knapp, varför jag räknar med att de som har funderingar över Sverigedemokraternas inställning gällande dessa områden läser våra dokument, som visar våra fasta principer och även att det är fakta och sunt förnuft som präglar hela vår utrikespolitik.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 16. Men jag står naturligtvis bakom samtliga SD-reservationer.

Anf. 3 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det här är andra gången under denna mandatperiod som utrikesutskottet lämnar ett betänkande om Mellanöstern och Nordafrika på kammarens bord för debatt. Senast var det UU12 2015/16, då vi diskuterade motioner.

Här har vi nu, fru talman, drygt 200 yrkanden som vi har behandlat. Självklart styr det debatten och även betänkandet, för den som läser undrar kanske var de andra frågorna kommer in i betänkandet. Det är klart att talar vi om Mellanöstern och Nordafrika finns det väldigt många frågor och perspektiv som borde finnas med i ett allomfattande betänkande. Men det här är alltså ett motionsbetänkande.

Fru talman! Situationen i Mellanöstern och Nordafrika påverkar oss på väldigt många sätt och har gjort så länge, genom historien. Vi har också påverkat situationen från vår horisont. Ledare i olika länder och världssamfundet har här visat oförmåga att lösa konflikter, bygga inkluderande samhällen och hantera urgamla och nya maktkamper men också människors hopplöshet och drömmar, som faktiskt också kan föda konflikter.

Daish är en del av detta. Det tydligaste skräckvälde vi har upplevt under senare tid utvecklades i Irak och rörde sig vidare in i Syrien och många andra områden i Mellanöstern och Nordafrika. Det är inget tvivel, fru talman, om att här har begåtts brott mot mänskligheten och med all säkerhet också folkmord. Jag talar om yazidier. Vi har sett hur det har drabbat kvinnor och flickor. Flera av oss har mött, hört och pratat med några om de fruktansvärda upplevelser som de har tvingats erfara.

Det är klart att det här är någonting som vi måste pröva. Det måste prövas rättsligt av ICC eller en särskild tribunal som handhar just Daishs härjningar i området. Det är en förutsättning för rättvisa och även för att människor ska känna att deras röster blir hörda och att de inte på nytt trampas på, vilket kan bli grund för en ny konflikt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Daish, som alltså startade i Irak och har rört sig vidare, måste bekämpas på alla områden och med alla metoder - även militära. Det har vi också medverkat till från svensk sida. Nu säger vi att vi nästan bekämpat Daish, att segern är vunnen. Men jag tycker att utskottet i sitt betänkande är klokt som pekar på att Daish fortfarande utgör ett hot. Segern är inte vunnen. Idéerna och drömmarna som låg bakom, det som lockade så många att resa till området från Sverige och andra länder och som fångade så många i området, är någonting som måste mötas på bredden.

Det är viktigt att vi också här jobbar bilateralt och globalt för att försöka stoppa också de finansiella resurserna och flödena, som initialt skapades av krafter i området. Det krävs inkluderande statsbyggen och politiska lösningar på konflikterna, på ett sådant sätt att man inte på nytt göder marken för nya terrorister som Daish att utvecklas.

Kriget i Syrien är inne på åttonde året. Halva befolkningen är på flykt. Vi ser tydlig etnisk omflyttning. Nästa område som vi kommer att se är förmodligen Idlib. Vi ser en regim som använder kemvapen mot sin egen befolkning, precis som vi sett Saddam göra tidigare mot kurderna.

Vi ser också Rysslands agerande i säkerhetsrådet. Man har totalt blockerat möjligheterna att ta ansvar i världssamfundet. Man har varit med och röstat för resolutioner om humanitärt tillträde som aldrig har effektuerats fullt ut. Nu senast röstade man återigen för en resolution om eldupphör, som aldrig effektuerades. I stället blev det en kemvapenattack på den egna befolkningen.

Det här ger bilden att säkerhetsrådet och världssamfundet inte mäktar med att lösa eller förhindra konflikten. Jag beklagar naturligtvis detta. Fasan ligger i att man i och med detta öppnar dörren för att konflikten fortsätter - och fortsätter att spridas.

Det behövs en inkluderande fredsprocess. Det har tidigare talats om kurderna, och det är viktigt att också här se att kurderna måste vara med i en fredsprocess i Syrien. För att komma framåt krävs det att alla finns med. Detta har tyvärr blockerats av en av aktörerna: Turkiet. Turkiet har tillsammans med Iran och Ryssland startat en egen resa i form av Astanaprocessen. Även där säger man sig vilja ha fred i form av eldupphör, som inte har blivit verklighet.

Det är ett proxykrig som pågår i Syrien; det har många sagt. Det är många aktörer på alla möjliga olika nivåer, från gatunivå upp till världsnivå. Risken är nu att vi får en ny utvecklingsfas kopplad både till Israel och till vad som följer om USA lämnar Syrien och ersätts av militär från Gulfstaterna eller Saudiarabien. Vi kan bara se vad som hänt i Jemen och fasa för vad som kan komma i Syrien som en följd av detta. Det är viktigt att hålla i och vara varsam i den delen, och jag hoppas att vi inte får ett amerikanskt tillbakadragande nu.

Vi talar också om säkra och fredade zoner. Fru talman! Vi har inte trott på den typen av lösningar. Vi har sett dem, men de har aldrig hållit. Vi ser nu hur Turkiet försöker bygga en fredad zon, som de säger. De har alltid velat ha det, och nu försöker de göra det. De gör det genom att gå in i Afrin och därmed öppna dörren för att skapa den fredade buffertzon som de vill ha för att driva bort kurder. Det finns alltså olika motiv för dessa fredade zoner. Mot bakgrund av världssamfundets förmåga i detta område tycker jag att det är klokt att göra som utskottet och inte gå den vägen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Det går att säga mycket om kristna minoriteter. Jag hade kunnat säga mycket om Turkiet, som står inför ett val den 24 juni i en situation som är fullkomligt förödande. Det är inte möjligt att ha en process som är fri och rättvis.

Men tiden går, fru talman, så jag vill bara landa med att beröra Israel-Palestina. Vi har för vår del berört frågan om erkännandet i ett särskilt yttrande. Vi tycker att Sverige har tappat. Regeringen erkände men hade inte satt in det i en kontext, vilket gjorde att det sedan blev tystnad och förlorade år, då Sverige inte har kunnat agera på det sätt som man skulle kunna förvänta sig. Detta är mycket beklagligt och förtjänar kritik.

Jag skulle önska att vi, på samma sätt som vi kan gratulera Israel till 70 år, hade kunnat gratulera Palestina till åtminstone 20-25 år eller något sådant. Men vi är inte där, och fredsprocessen står väldigt stilla.

I det läget ska vi inte avveckla biståndet till den palestinska myndigheten, för det skulle förstöra och försvåra ytterligare. Men vi måste vara tydliga med att granska och att säkerställa att det inte används till att förstärka konflikterna eller öka motsättningar, antisemitism och så vidare. Det är viktigt att vi granskar och kan följa upp biståndet. Det har vi gjort från utskottets sida, och vi har skäl att göra det igen.

Jag vill yrka bifall till reservation 17 under punkt 7, motiveringen till att vi avstyrker en motion. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i övrigt.

Anf. 4 Yasmine Posio Nilsson (V)

Fru talman! I förrgår, den 24 april, samlades människor världen över för att hedra dem som i dåvarande Ottomanska riket föll offer för folkmordet 1915. Vi kan inte hindra de fruktansvärda övergrepp som har skett, men vi kan lära av historien och hedra offren genom att se till att det inte händer igen. När vi ser hur mänskliga rättigheter kränks ska vi erbjuda skydd till de systrar och bröder som söker det här i Sverige och självklart på alla sätt trycka på de regimer som utför dessa illdåd för att de ska få ett slut.

Det är så oerhört svårt att inte känna sorg och ilska när man ska försöka beskriva situationen i Nordafrika och Mellanöstern. I Syrien och Jemen ser vi vår tids värsta humanitära och mänskliga katastrofer. I Libyen ser vi hur de som försöker göra allt för att undfly våldet genom att ta sig till Europa skjuts ned av kustbevakningen, som fått pengar av EU. I Västsaharas flyktingläger växer den tredje generationen flyktingar upp.

I Gaza möts människor som protesterar mot den israeliska ockupationen av soldaternas kulor. Diktaturerna i Riyadh, Abu Dhabi och Teheran visar inga som helst tecken på att vilja öppna upp för nödvändiga reformer.

Kriget i Syrien har pågått i sju år och tros ha kostat omkring 500 000 människoliv. Runt 6 miljoner människor befinner sig på flykt utanför landets gränser och ungefär 7 miljoner inom landets gränser. Asadregimen har gång på gång visat enorm brutalitet mot den egna befolkningen med bombningar och kemiska stridsmedel. Mycket tyder på att Asadregimen ligger bakom gasattacken i Douma den 7 april. Detta måste dock utredas, och FN måste diskutera vilka konsekvenser attacken ska få.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Ett brott mot folkrätten berättigar inte ett annat brott mot folkrätten. Risken är stor att konflikten nu trappas upp med bombningar från USA med allierade. Risken för eskalering med mer våld och fler människor som tvingas på flykt ökar.

Sverige måste insistera på fredsförhandlingar via FN och på att länder som Ryssland, Iran, Saudiarabien och Turkiet slutar underblåsa och bidra till kriget i Syrien. De ansvariga för krigsförbrytelser ska ställas inför rätta. Vår roll måste vara att hävda folkrätten och kräva förhandlingar och att humanitär hjälp ska nå Syriens folk.

Jag vill tala om Turkiet, som inte bara har slagit in på en auktoritär väg utan faktiskt gjort den till en enkelriktad motorväg. All form av opposition mot Erdogans styre bemöts nu med våld, arresteringar och repression. Inte nog med att det styrande AKP-partiet har hittat på sätt att fängsla parlamentariker från oppositionspartiet HDP - nu attackerar de även Afrin. Det är ett angrepp som strider mot folkrätten och internationell lag. Målet är att krossa den kurdiska befolkningen i Syrien och deras kamp för ett fredligt område där man strävar mot demokratiska och mänskliga rättigheter och fria val.

Fru talman! Det är lätt att känna hopplöshet inför utvecklingen i regionen. Samtidigt får vi inte glömma alla de män och kvinnor runt om i Mellanöstern och Nordafrika som med höga insatser fortsätter kämpa för fred, demokrati, jämställdhet, hbtq-rättigheter och social rättvisa.

I Tunisien har man lyckats försvara sina landvinningar genom demokratiska val och faktiskt antagit en konstitution som stärker kvinnors rättigheter. I maj planeras de kommunalval som ses som ett steg i Tunisiens övergång till demokrati.

Också i Libanon planeras val i maj, det första på nästan ett årtionde. I Turkiet fortsätter vänsterpartiet HDP att trotsa Erdogans auktoritära styre. Till och med inne i Syrien ser vi hur modiga människor försöker lägga grunden för ett demokratiskt samhälle bortom Asads diktatur och Daishs våld. I Rojava i norra Syrien har kurdiska styrkor och deras allierade med stor framgång lyckats försvara sina byar och sina städer och vinna striden mot Daish.

Det är viktigt att understryka att Mellanösterns och Nordafrikas utveckling på inget sätt är ödesbestämd. Det är inte osynliga händer som tillsatt diktatorer och som underblåser krig och konflikter. Mellanösterns och Nordafrikas framtid avgörs av de vägval som regionens män och kvinnor står inför, men också av hur vi i omvärlden och i Sverige väljer att förhålla oss till dem och deras länder.

Vår uppgift, Sveriges uppgift, är att vara en tydlig allierad och vän till alla dem som dagligen fortsätter kampen för demokrati, för fred, för minoriteter, för feminism och för kvinnors och flickors rättigheter. Vi har alla möjligheter att vara en sådan tydlig vän och allierad. Men då krävs också handling bakom de fina orden. Ska vi vara en kraft för fred och demokrati kan vi inte fortsätta att beväpna diktaturer som underblåser de väpnade konflikterna. Vi måste strypa tillförseln av vapen till Mellanöstern och Nordafrika.

Den 25 februari 2016 beslutade EU-parlamentet att uppmana EU och dess medlemsstater att införa ett vapenembargo mot Saudiarabien på grund av dess övergreppskantade krig i Jemen. Bland annat Nederländerna har redan infört ett nationellt vapenembargo. Det är hög tid att Sverige gör detsamma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Under de sju år som regeringen tog på sig för att ta fram förslag om att begränsa exporten av vapen har Sverige exporterat krigsmateriel till icke-demokratier, många av dem i Mellanöstern och Nordafrika, för omkring 20 miljarder kronor. Tyvärr är den lagändring man nyligen beslutat om långt ifrån tillräcklig för att stoppa vapenexport till diktaturer. Vi i Vänsterpartiet, och många bistånds- och fredsorganisationer med oss, vill i stället se ett ovillkorligt hinder för export till diktaturer och andra länder som kränker de mänskliga rättigheterna.

Fru talman! Svensk utvecklingspolitik präglas tyvärr i alltför hög grad av en oförmåga att tydligt låta utvecklingsmålen styra och få företräde framför andra politiska ambitioner. Mikael Dambergs exportoffensiver i Teheran, Dubai och Ankara får inte vara frikopplade från frågor om demokrati, fackliga rättigheter och jämställdhet. Vi behöver ställa tydliga krav på utländska investeringar och koppla ihop frågor om handel och mänskliga rättigheter. Och vi behöver kräva att alla produkter som kommer från illegala israeliska bosättningar tydligt märks i Sverige, på samma sätt som de redan är märkta i Storbritannien.

Kvinnor och barn är de som drabbas hårdast i en konflikt. Krigen i Syrien och Jemen slår allra hårdast mot dem som redan har det allra svårast. Sverige skulle kunna vara en mycket tydlig feministisk röst i Mellanöstern och Nordafrika, en röst mot det våld som nu drabbar flickor, kvinnor och hbtq-personer. Men vi skulle också kunna se och synliggöra hur flickor, kvinnor och hbtq-personer inte bara är offer utan även organiserar sig och är aktörer för förändring. I det arbetet kan Sverige göra skillnad med ett aktivt stöd på mottagarnas villkor.

Vi behöver erkänna Västsahara och skicka en tydlig signal av hopp till dem som lever i flyktingläger och under ockupation. Frågan om Västsahara kommer min kollega Lotta Johnsson Fornarve att tala mer om i sitt inlägg senare.

Fru talman! Ska vi vara en tydlig vän och allierad till de modiga män och kvinnor i Mellanöstern och Nordafrika som slåss för förändring måste vi också vara beredda att ge dem en fristad i vårt land och på vår kontinent när de behöver det. Det går inte att ena dagen hålla högstämda tal om fred och demokrati och nästa dag föreslå att de som flyr undan Daishs terror eller Erdogans repression ska mötas av stängda gränser, flyktingpauser och interneringsläger.

Man kan inte med trovärdighet tala om demokrati och fred i Mellanöstern och Nordafrika för att sedan stödja att EU ska skicka mångmiljardbelopp till Turkiet för att de ska agera gränspolis åt EU. Sverige och Europa har alla möjligheter att vara en fristad för dem som flyr krig, förtryck och förföljelse, men då krävs den politiska viljan. Vänsterpartiets uppfattning är att vi ska vara stolta över att kunna erbjuda skydd och möjligheter till ett liv i fred och frihet.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 7 och 19.

Anf. 5 Fredrik Malm (L)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Fru talman! Det är en katastrof som vi just nu bevittnar på många håll i Mellanöstern och Nordafrika, inte överallt men i ett antal länder. Vi ser hur Syrien slits i stycken och det enorma lidande och trauma som följer av kriget. Det är krig i Libyen, Jemen och så vidare. Detta föder stora flyktingströmmar, vilket vi är väl medvetna om även här uppe i Sverige.

Det första vi måste vara medvetna om är att flyktingströmmarna, lidandet och sönderfallet inte på något sätt är temporärt. Snarare är det en mer eller mindre permanent process. Vi kommer under resten av våra liv att få sysselsätta oss med de här frågorna och göra det bästa vi kan som ett rikt, fredligt och demokratiskt land uppe i Skandinavien för att ändå på olika sätt bidra till en mer positiv utveckling.

Vi kan använda vår diplomati. Vi kan använda vår ekonomi på olika sätt. Vi kan även, åtminstone till viss del, agera militärt. Vi kan använda de internationella organ där Sverige är en aktiv medlem - Europeiska unionen, FN och så vidare - för att försöka påverka.

Det finns dock en sak som är avgörande precis här och nu och under överskådlig tid framöver: Man måste bryta den kroniska underfinansieringen av Förenta nationernas humanitära hjälporgan. Underfinansieringen bidrar till ny instabilitet. Den förvärrar situationen och bidrar till ökade möjligheter för extrema grupper att rekrytera i flyktingläger. Den driver en utveckling där vi ser fler epidemier och fler flyktingströmmar. I många av flyktinglägren är den humanitära situationen katastrofal.

När det gäller de humanitära hjälporganen ska man vara medveten om att Sverige ändå gör ganska mycket. Vi är en av de största givarna till exempelvis UNHCR, som hjälper flyktingar, till Ocha, som koordinerar de humanitära hjälpinsatserna, och till World Food Programme med flera.

Men det finns andra länder som är rika, också i Mellanösternregionen, och som gör väldigt lite. Dit hör inte minst GCC-länderna, Gulfstaterna - Qatar, Saudiarabien med flera. De har enorma oljeintäkter. De understöder konflikterna och bidrar på olika sätt till att destabilisera regionen. Saudiarabien är det rikaste landet i Mellanöstern. Varenda dag de senaste åren har saudierna ägnat sig åt att bomba det fattigaste landet i Mellanöstern, Jemen. Det är förstås en helt ohållbar utveckling.

Det är Mellanösterns Krösus Sork vi talar om. De har enorma oljeintäkter, men de gör knappt någonting för att hjälpa flyktingar eller bidra till en förbättrad humanitär situation.

Låt mig från Liberalernas sida vara konkret och tala om något som Sverige kan göra och där Sverige kan göra mer. Det handlar om att pressa de här länderna till att faktiskt öppna sina plånböcker och börja agera - att faktiskt släppa in och hjälpa flyktingar från regionen. De måste sluta stödja extrema grupper. De måste tona ned sin extrema retorik vad gäller religiös fundamentalism och så vidare. Det skulle göra Mellanöstern väldigt gott om Saudiarabien, Qatar, UAE och några andra länder skulle börja ta ett ansvar för regionen.

Många av flyktingarna är araber och talar arabiska. Det är samma folk. Det är samma region. Det är klart att det finns mycket som dessa stater kan göra. Här kan Sverige bidra.

Fru talman! Det finns en annan sak som jag gärna vill lyfta fram här. Omvärlden bidrar nu till en annan katastrof. Man överger nämligen det kurdiska folket. Man gjorde det i höstas när de röstade om sin självständighet. Man gjorde det i vintras i samband med attackerna mot Afrin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Kurderna är ett folk som i praktiken har befunnit sig i ett tvångsäktenskap med fyra stater i regionen i hundra år. De har diskriminerats. Deras områden har blivit ekonomiskt eftersatta. De har utsatts för folkmord, diskriminering och förföljelser av alla slag. I Turkiet har de inte ens getts rätten att tala sitt språk.

Samtidigt har de gått i bräschen för att skydda civilbefolkningen i Mellanöstern, och i förlängningen också Sverige och Europa, från terroristerna. Tusentals kurdiska peshmergasoldater, YPG-stridande och andra har dödats i strider mot IS. De har fått stöd av oss inom ramen för koalitionen mot Daish, men nu överges de. Man lämnar ut denna befolkning till vargarna, bokstavligen. Det måste få ett slut.

Omvärlden måste ompröva sina relationer med Turkiet på ett sådant sätt att man på allvar börjar pressa Turkiet att faktiskt leva upp till de förpliktelser landet har. Man måste värna rätten för kurderna i Irak att inom ramen för Iraks federala system få ett livskraftigt självstyre i Kurdistanregionen i norra Irak.

På samma sätt måste man angripa förföljelserna av kurderna i Iran, och man måste också på olika sätt försöka få in ett återuppbyggnadsstöd i det område i norra Syrien som heter Rojava. Det är praktiskt sett ganska svårt. Det innebär sannolikt en del problem i relationen med Turkiet. Det är ett område öster om Eufrat som är förhållandevis stabilt med syriska mått mätt. Där kan ett återuppbyggnadsstöd faktiskt göra skillnad.

Fru talman! När jag ändå talar om dessa katastrofer är det lika bra att nämna en till. Den sker också mitt framför våra ögon, och den har pågått under mycket lång tid. Det gäller situationen för den kristna befolkningen i Mellanöstern.

De första kyrkorna i världen - det var för övrigt flera hundra år innan vi i Sverige började med vikingatåg - byggdes i Levanten och i Mesopotamien, öster om Medelhavet. I dag byggs dessa kyrkor på en markanvisning i Botkyrka.

Det som har skett de senaste hundra åren är en kontinuerlig reducering av den kristna befolkningen i Mellanöstern. Från att ha utgjort kanske 15-20 procent är de i dag bara några få procent. I stort sett hälften av dem är kopter i Egypten. Sedan finns det små fickor i Libanon och några i Israel, lite i Betlehem och en del i Erbil i Kurdistan i norra Irak.

Det är en tragedi. Det är en etnisk rensning. Det är folkmord. Det började med armenierna. Det har kontinuerligt fortsatt. Detta är en befolkning som inte har ett skydd. Under Islamiska statens framfart har vi sett hur oskyddade civila människor enbart på grund av deras kristna tro - eller yazidier, för den delen, ursprungsbefolkningen i regionen - har hunsats och plågats, tagits som slavar och blivit korsfästa.

Vi i Sverige - också med tanke på vår kristna tradition i vårt land - borde visa en större empati och ett engagemang för utsatta kristna i Mellanöstern. Det handlar om att verka för skyddade zoner i området. Det handlar om att kunna rikta bistånd för att den skärva av kristenhet som finns kvar i Mellanöstern ska få en chans att faktiskt överleva och växa. Det handlar om att ha en migrationspolitik som är värd namnet och så vidare. Det finns en hel del vi kan göra i fråga om detta, och jag tycker att vi har en moralisk skyldighet att ställa upp för de människor som är så pass utsatta och plågade runt om i världen i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Det finns många fler frågor man kan beröra i detta sammanhang. Man kan tala om Israel och Palestina. Jag hinner inte göra det nu. Det får tas vid ett annat tillfälle. Det är många debatter fram till valet. Vi har koloniseringen av Västsahara. Vi har det otroligt omfattande förtrycket i Iran, arbetet för ett sekulärt samhälle och för kvinnors rättigheter och arbetet för att på lång sikt försöka bidra till tolerans och liberala värderingar i Mellanösternregionen. Det finns väldigt mycket, och vi kommer att få fler tillfällen framöver att diskutera allt detta också.

Anf. 6 Sofia Damm (KD)

Fru talman! Det är tydligt att ledamöter i denna kammare är djupt oroade över den utveckling vi ser i Mellanöstern och i Nordafrika. I det betänkande som debatteras i dag har inte mindre än 200 yrkanden behandlats. Även om vi ser lite olika lösningar och vårt fokus riktas mot lite olika håll i regionen och mot olika aktörer är det något som förenar: frustrationen över att det mänskliga lidandet inte får något slut.

Den arabiska våren gav oss hopp. Med den tändes frihetens låga i regionen. Vi ville så gärna att människor efter att ha rest sig mot förtrycket skulle få leva sina liv i fred och frihet. Men i dag, sju år senare, flämtar lågan allt svagare.

Fru talman! Låt mig börja i Syrien, där frihetens låga sedan länge är släckt. Här har säkerhetsrådets oförmåga att komma överens och Obamaadministrationens röda linje faktiskt kommit att få förödande konsekvenser. Det finns mycket att säga om EU:s och USA:s tidigare agerande i MENA-regionen, men en sak måste vi ha klar för oss: När EU och USA inte agerar uppstår det inget vakuum. Då finns det andra aktörer, med helt andra motiv, som fyller tomrummet. Rysslands, Irans och Turkiets närvaro i Syrien visar inte minst på detta. Att Islamiska staten utnyttjade den politiska instabiliteten i regionen och lyckades erövra omfattande landområden i sin strävan efter kalifatet visar också på detta.

Återhållsamhet i utrikespolitiken är många gånger klokt, men när västvärldens fiender utnyttjar en tvekande utrikespolitik och klampar rakt över de röda linjer som inte efterlevs av dem som har dragit dem är det ingen lyckosam strategi.

Fru talman! Jag är medveten om en del minoritetsgruppers oro över vad som kan komma att ersätta al-Asads styre i framtiden. Kommer förtrycket att förvärras? Men Syrien har ingen framtid med en diktator som Asad kvar vid makten, inte om man vill se en återuppbyggnad som för landet framåt och som kan föra landets fördrivna folk tillbaka. Målet måste vara att ställa Asad inför rätta. Vi kristdemokrater vill se att en Syrientribunal inrättas så att ingen ansvarig för brott mot mänskligheten och krigets lagar i Syrien går fri.

Hur ska då landet så småningom återuppbyggas och av vilka? Om demokratin ska få fotfäste i Syrien måste den förankras hos det egna folket genom försoning. Om inte viljan till denna förändring går att finna i FN-högkvarteret måste viljan i alla fall finnas i Bryssel och i Washington.

Länder som Irak, Libyen och Tunisien visar var för sig att det inte bara är att kasta ut den gamla regimen och tro att det går att bygga en ny nation. Övergångslösningar behövs naturligtvis. Annars är risken överhängande att landet försätts i kaos eller tvingas förlita sig på utländsk makt och utländskt kunnande. Likaså är det farligt med en alltför stark tro på att exilmedborgare som tillbringat årtionden utanför landet ska komma tillbaka och bli erkända ledare för människor vars livsvillkor de inte delat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Tunisiens president, Essebsi, är ett gott exempel på en ledare som i dag garanterar en demokratisk utveckling av sitt land, trots att han åtnjöt förtroendeuppdrag under de tidigare två ledarna. I Tunisien brinner fortfarande lågan. Efter sju års dödande är det värt att pröva om det ändå inte finns en syrisk Essebsi.

Motsatsen till detta, fru talman, är Irak. Landet är ett tragiskt exempel på hur en förtryckets diktatur ersattes av ett kaos. Efter störtandet av Saddam Hussein upplöstes Bathpartiet, och de irakier som varit verksamma i militärdiktaturen jagades iväg. En del av dessa gick till Islamiska statens absoluta ledarskikt.

Att vi i dag ser hur Islamiska staten tryckts undan och att en återuppbyggnad har påbörjats är positivt, även om det är en skör process. Här vill jag särskilt tala om Nineveslätten, som vi har ett särskilt yttrande om i detta betänkande. Här lämnades nämligen den kristna minoritetsbefolkningen åt sitt öde vid IS framryckning 2014, vilket har skapat ett misstroende gentemot såväl Erbil som Bagdad. Även om återuppbyggnadstakten skulle öka tvekar många att återvända innan en långsiktig lösning finns på plats.

Vi kristdemokrater anser att Sverige måste agera proaktivt och initiera en dialog med Bagdad i syfte att sätta ljuset på och rädda en ytterst sårbar minoritetsgrupps fortsatta existens i Irak. Islamiska statens mörka vision om ett Mellanöstern rensat på kristna måste förhindras.

Fru talman! Jag talade om en tribunal för att ställa Asad inför rätta för hans brutala brott mot mänskligheten. Där är vi inte i dag. Vi kommer inte dit på grund av vetorätten i säkerhetsrådet. Det som däremot förvånar är att vi inte lyckas se till att Islamiska statens folkmordsbrott får en rättslig prövning. Historiskt skulle detta ha central betydelse. De som är skyldiga till folkrättens värsta och mest avskyvärda brott kan dömas, och tiotusentals drabbade kan få en möjlighet till upprättelse. Att inte göra detta är inget annat än ett historiskt svek. Vi anser att Sverige bör vara pådrivande för att frågan om folkmordet på yazidier, kristna och andra minoriteter ska hänskjutas till Internationella brottmålsdomstolen eller till just en särskild tribunal.

Fru talman! Mellanöstern har under de senaste åren förändrats. De som tidigare talade om Mellanösternkonflikten förstår att det inte längre kan talas om en specifik konflikt. Ändå hamnar Sverige alltför ofta i FN:s enformiga talkör som ständigt och ensidigt fördömer Israel. Där går det att komma överens. Den palestinsk-israeliska konflikten måste lösas, men vi måste börja se att nästan alla kriser i dagens Mellanöstern numera saknar koppling till Israel. Däremot har de koppling till Iran.

Jag betonade detta i den utrikespolitiska debatten, och jag gör det igen. Det är den blodiga kampen mellan sunni och shia och den iranska regimens maktambitioner, och deras stöd till våld och terror, som utgör de verkligt allvarliga hoten mot Mellanösterns stabilitet.

Det är inte förvånande att det iranska folket reser sig och protesterar när mullorna bryr sig mer om att stötta krig och terror i regionen än att förse sitt eget folk med det mest grundläggande. Kampen som nu förs mot orättvisorna, där modiga kvinnor kastar av sig sina slöjor, förtjänar ett kraftfullare stöd från omvärlden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Med Irans inflytande i Irak och Syrien garanteras ayatollorna en direktväg till Medelhavet och därmed också till Israel. Här behöver Stockholm instämma i det tydliga besked som gavs i förrgår från Washington av Trump och Macron: Iran får inte tillåtas att få en sådan väg.

Fru talman! Jag har talat mer övergripande om regionen och försökt nämna några av de förslag som vi kristdemokrater har lagt fram. Förutom det jag har nämnt hittills har vi också velat sätta fokus på situationen i Turkiet, där ett alltmer auktoritärt styre behandlar oliktänkande och journalister på ett vedervärdigt sätt. Det har vi också ett yrkande om.

Vi har också konsekvent under denna mandatperiod drivit frågan som rör biståndet till Palestina. Tillsammans med övriga allianspartier har vi i dag lämnat en motivreservation där vi betonar att Palestina trots allt stöd fortsätter att utvecklas i en oroande riktning.

Uppvigling till våld, indoktrinering och hatpropaganda kan inte accepteras. Vi anser därför att politiken gentemot och biståndet till Palestina behöver göras om för att Sverige på riktigt ska kunna göra skillnad i Israel-Palestina-konflikten. Då måste biståndet präglas av tydligare krav, transparens och noggrannare uppföljning.

Tiden är knapp för att tala om en hel region, och det är snart dags för votering. Vi står självfallet bakom våra särskilda yttranden och våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till Kristdemokraternas reservation nr 9.

Anf. 7 Anders Österberg (S)

Fru talman! När flyganfallen började rusade alla ned till skyddsrummet i källaren, men det kunde förstås inte jag. Min familj kunde inte lämna mig, så vi satt allihop där på femte våningen medan hela huset skakade och fönstren skallrade. Alla försökte att inte se rädda ut. Ofta grät jag, men det fick jag eftersom jag var yngst och rörelsehindrad.

Så skriver den cp-skadade och rörelsehindrade tonåringen Nujeen i sin bok Flickan från Aleppo. Den berättar om kriget i Syrien ur ett mänskligt perspektiv, så som det nästan aldrig beskrivs eller ens tänks på - genom ett barns och en funktionshindrad tjejs ögon. Genom glädje, sorg, hopp och förtvivlan berättar hon sin historia.

Hon blev till slut tvungen att fly, som en i mängden - ett människoöde bland miljoner andra. Hundratusentals andra är döda.

Hela tiden öppnas nya sorgliga kapitel i det syriska kriget. De senaste kapitlen vi har sett är Afrin och Ghouta.

Jag är väldigt stolt över att sitta i ett parlament där alla partier tar ställning för mänskliga rättigheter. I betänkandet är vi också överens om att det måste finnas ett ansvarsutkrävande för brott som sker och som har skett.

Jag tänker bland annat på de två homosexuella killar i al-Raqqa som kastades ned från ett höghus enbart för att de var homosexuella.

Jag tänker på de kristna som dränktes i en undervattensbur med kameror som filmade deras sista hemska minuter. De dränktes enbart för att de var kristna.

Jag tänker på den flicka som såg ut som en docka och som blev dödad av giftgas i en flygattack. Hon dog enbart för att hon föddes på fel plats.

Tusentals liv har gått förlorade. Varför ger vi inte upp hoppet och kampen för en bättre morgondag? Det finns ju andra - till och med i andra parlament - som tycks ha gett upp och som säger att vi här i Sverige är naiva. De säger att Asad har vunnit kriget och att han och hans hantlangare kommer att komma undan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Till dem säger vi: Historien är full av banditer som har kommit undan, men på senare tid har det blivit allt svårare att komma undan rättvisan och sitt ansvar.

I Belgrad sa de som var motståndare till Milosevic att han aldrig skulle komma att sluta plåga dem. Men en dag satt han där på de åtalades bänk i Haag.

På grund av blockeringar i säkerhetsrådet är länder inte överens om en Syrientribunal, men det ska inte hindra oss i Sverige från att vara tydliga i vår ståndpunkt. Den som begått brott mot mänskligheten eller gjort sig skyldig till krigsbrott, folkmord eller försök till folkmord ska ställas till svars. Det är vi skyldiga alla offer, oavsett om de är shiamuslimer eller sunnimuslimer eller om de är sekulära eller kristna. Det är vi skyldiga offer från olika etniska minoriteter - kurder, kaldéer, yazidier, armenier, assyrier och andra.

Frågan om att utreda folkmord ska drivas i säkerhetsrådet. I utskottet anser vi också att en hållbar fred inte inkluderar Syriens nuvarande ledarskap.

Utrikesutskottets MENA-betänkande behandlar hela Mellanöstern och Nordafrika. På grund av de ohyggligheter som sker i Syrien tänkte jag dock säga några ord till om det som händer i Afrin.

Kanske är Kawa Zolfagary den som har uttryckt det bäst genom sin poesi. Han skriver så här:

I Afrin river de ned en staty. Mannen som statyn föreställer är smeden Kawa. Kawas barn mördades av en tyrann. Som svar ledde han folket i ett uppror mot tyrannen och besegrade honom. Därmed befriades det kurdiska folket. Så lyder legenden.

Riv en staty och kurderna kommer att bygga tusen åter, med tusen namn på tusen legender. I Afrin river de ned en staty, men väcker ett uppror.

Så skriver han.

Våld föder våld. Turkiet är den starkare parten i konflikten och begår brott mot folkrätten genom sitt anfall mot Afrin. De bör genast hörsamma den resolution om eldupphör som har antagits i FN:s säkerhetsråd, på samma sätt som Ryssland, Syrien och stridande rebellgrupper bör göra. Vi anser även att kurderna bör få en plats vid bordet i förhandlingarna om fred.

Utöver vårt arbete med fredsprocessen och kampen för ansvarsutkrävande har Sverige fastslagit en Syrienstrategi som omfattar 1,7 miljarder kronor för återuppbyggnad med mera.

Fru talman! I Palestina finns det en stad som heter Hebron. Den är helig för minst tre religioner. I den gamla stadskärnan ligger Abraham begravd. Halva hans kropp ligger i synagogan, och den andra halvan ligger i moskén. Vid större högtider lånar muslimerna judarnas byggnad och vice versa. Sida vid sida - så är det sedan gammalt.

Det finns en stark längtan efter fred på båda sidor av konflikten. Svenskt bistånd utgör en viktig del för att ge människor hopp om en framtid, framför allt för den palestinska sidan. Dock ska svenskt bistånd inte gå till antisemitism eller uppvigling. När så sker agerar svenska myndigheter - nyligen stoppades pengar till ett biståndsprojekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Det är vår fasta övertygelse att Sverige ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, delad med Palestina. Så säger även de internationella överenskommelserna. Det gynnar ingen - framför allt inte israeler eller palestinier - att polarisera konflikten ytterligare.

Sverige har erkänt staten Palestina. Möjligen kom det svenska erkännandet för sent. Detta är ett sätt att se parterna som jämlika och likvärdiga.

Fru talman! Jag vill poängtera att jag inte har någonting till övers för Hamas eller deras metoder. Deras raketbeskjutningar är vidriga och riktas oftast mot civila mål. Den uppvigling som de håller på med är förkastlig. Däremot är en intern palestinsk försoningsprocess nödvändig.

Nyligen demonstrerade tusentals människor i Gaza. Det går inte att försvara att 40 palestinier sköts ihjäl och 758 skadades genom att man använde skarp ammunition utan att det, enligt Human Rights Watch, var någon omedelbar fara för de israeliska soldaternas liv. Israel har självklart rätt att försvara sig, men detta var någonting annat. Palestinierna har rätt att utöva sin demonstrationsfrihet.

Vi stöder tvåstatslösningen inom 1967 års gränser eller överenskomna gränser.

Det finns skäl att rikta kritik också mot det palestinska styret på Västbanken, där vi har kunnat notera flera godtyckliga arresteringar. Vi vill se ett demokratiskt och fritt Palestina, inte ett auktoritärt.

Fru talman! Det är viktigt att understryka att Mellanösterns utveckling på inget sätt är ödesbestämd. Det är inte osynliga händer som har tillsatt diktatorer, och det är inte osynliga händer som underblåser krig och konflikter. Mellanösterns framtid avgörs av de vägval som regionens män och kvinnor står inför varje dag men också av hur vi i omvärlden och hur vi i Sverige väljer att förhålla oss till dem och deras länder.

I Mellanöstern finns en oerhört stark längtan efter fred. Flickor som Nujeen från Aleppo behöver veta att det finns människor och stater som fortsätter kampen för hennes och alla andra barns uppväxt i ett fredligt Mellanöstern.

Sverige är ett litet land, men vi har en stor inverkan på världen. En del kanske säger att vårt bidrag bara är en droppe i havet. Men vad är havet om inte en sammansmältning av tusen och åter tusen droppar, som tillsammans är en av de starkaste krafterna på jorden?

Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 8 Yasmine Posio Nilsson (V)

Fru talman! Tack, Anders, för att du på många bra sätt lyfte fram synen från människor som sällan hörs i konflikter i dag. Det vill jag tacka för.

Det händer ju så oerhört mycket i de regioner som vi har talat om i dag. Vi har alla lagt starkt fokus på Syrien, vilket är förståeligt. Samtidigt råder en lika stor humanitär kris i Jemen. Tillgången till bostäder, sanitet och skolor är i stort sett obefintlig i vissa området, och dessutom härjar kolera.

Sverige bidrar mycket stort till den humanitära hjälpen, men samtidigt exporteras vapen till Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, som är med och bombar i Jemen.

Tyvärr är den lagändring som ni nyligen beslutat om långt ifrån tillräcklig för att stoppa vapenexport till diktaturer. Det är inte bara vi i Vänsterpartiet som säger det utan också många bistånds- och fredsorganisationer. De vill i stället, precis som vi, se ett ovillkorligt hinder för export till diktaturer och andra länder som kränker mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Min fråga till dig, Anders Österberg, är: Varför passar ni inte på att ta chansen att täppa igen hålen ordentligt?

Anf. 9 Anders Österberg (S)

Fru talman! Tack så mycket för frågan, Yasmine Posio Nilsson!

Det är klart att vi inte ska exportera vapen om vapnen används i konflikter. Vi har gjort ett ärligt försök, men det är inte så många partier som har velat delta i processen för att försöka täppa till hålen.

Nu får vi se hur lagstiftningen funkar. Om den inte funkar som avsett måste vi se till att göra den ännu bättre.

Anf. 10 Yasmine Posio Nilsson (V)

Fru talman! Tack för svaret, Anders Österberg!

Då hade ni ju kunnat ställa er bakom ett av våra yrkanden i vår följdmotion till propositionen. Där skrev vi att det måste göras en noggrann utvärdering om tre år av om lagen verkligen fungerar så som det är tänkt - något som vi i Vänsterpartiet och många freds- och biståndsorganisationer med oss är högst tveksamma till att den kommer att göra.

Anf. 11 Anders Österberg (S)

Fru talman! Tack för inspelet! Precis om Yasmine Posio Nilsson säger kommer vi att stifta en ny lagstiftning ifall vi märker att det är något fel i den lagstiftning som vi har stiftat.

Anf. 12 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! Tack, Anders Österberg, för ett intressant anförande!

Sverigedemokraterna står som bekant också bakom en tvåstatslösning i Israel-Palestina-konflikten.

Däremot har vi en avvikande uppfattning avseende erkännandet av Palestina som självständig stat. Det finns flera frågetecken kring hur regeringen kunde gå vidare med detta med tanke på att det finns tre tydliga krav som enligt regeringen bör uppfyllas för att erkänna en självständig stat: det ska finnas ett folk, det ska finnas ett territorium och sist men inte minst ska det finnas ett organ eller folk som utövar kontroll över territoriet. Något av kraven är garanterat inte uppfyllt, när det gäller andra är det lite tvivelaktigt. Ändå valde man att erkänna Palestina, vilket medför ett ansvar i den här frågan.

Som jag nämnde i mitt anförande tidigare har det från svenskt håll slussats väldigt stora summor pengar till den palestinska myndigheten, från EU över 50 miljarder. Man fortsätter med detta trots att det knappt sker några förbättringar.

Vi vet i dag att pengar har gått till att finansiera terrorism, att det förekommer grov antisemitism på skolor i Palestina och att man aktivt sprider den här typen av strömningar bland befolkningen.

Min fråga till Anders Österberg är därför: Hur kan man bevilja ytterligare stöd till palestinska myndigheten? Även om stödet inte går direkt till palestinska myndigheten går det indirekt dit.

Anf. 13 Anders Österberg (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Fru talman! Tack, Markus Wiechel, för att du ger mig möjlighet att berätta om svenskt bistånd och allt det fantastiska arbete som görs med svenskt bistånd!

Markus Wiechel sa att det knappt har blivit några förbättringar i den palestinska myndigheten. Jag vet inte om han lyssnade på mitt anförande, men där talade jag om alla de försämringar som har skett i den palestinska myndigheten.

Utvecklingen i Palestina är naturligtvis mycket oroväckande, speciellt de auktoritära tendenser som vi ser och arresteringarna av fackföreningsledare.

Jag råkar vara ordförande för Riksförbundet Unga Örnar i Sverige. För ett par månader sedan arresterade man till och med en ledare för Riksförbundet för Unga Örnar i Palestina, vilket föranledde att vi kritiserade både den palestinska myndigheten och presidenten.

Det är klart att allra helst skulle vi inte vilja ge något bistånd till Palestina. Vi ger aldrig bistånd till länder som fungerar perfekt. Anledningen till att vi har ett bistånd är att ge bistånd till länder där det inte fungerar perfekt, och vi ser att Palestina har ett fortsatt behov av bistånd. Civilsamhället har ett fortsatt behov av ett stort svenskt bistånd så att det kan florera och bli bättre och för att därigenom gynna den demokratiska processen i Palestina.

När Markus Wiechel ändå står här i talarstolen vill jag passa på att ställa lite motfrågor. Jag tycker att det är ganska intressant att läsa hur ni resonerar i era reservationer. Ni skriver i en av era reservationer att peshmergas trupper står i område 140 i Irak och att det borde utgöra en grund för att erkänna norra Kurdistan som självständig stat. Men nu står ju iranska styrkor där. Då undrar jag om det är det område där de har sina styrkor som man bör erkänna. Tycker Sverigedemokraterna i så fall att området ska tillhöra Iran?

Likaså tycker ni att man bör erkänna Västsahara som självständig stat. Det tycker vi är en i grunden god tanke; det är bra. Men deras styrkor finns ju i Algeriet. Vad är det för skillnad på Västsahara och Palestina när man ser till erkännanden?

Anf. 14 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! För att börja med 140-paragrafen och området i Kurdistan var detta inte ett skäl till erkännande, utan det handlade snarare om att man faktiskt uppfyllde regeringens krav för ett erkännande. Var exakt gränserna sedan ska gå är en fråga för parterna. Men det genomfördes en folkomröstning i KRG-regionen i Irak, och vi menar att vi skulle ha respekterat den, inte minst med tanke på att det var en tydlig majoritet för att de skulle vara självständiga. De har en fungerande statsbildning, de har egna säkerhetsstyrkor, de har fungerande institutioner och de är ett folk som vill vara självständigt. Jag ser inte hur man kan vara emot ett sådant förfarande. Men jag är väl medveten om att Socialdemokraterna inte tyckte att de skulle få den självständigheten.

När det gäller Palestina och Irak är det två helt olika saker. Palestina uppfyller ju inte alls regeringens egna krav för att vara en självständig stat. Dessutom har vi sett motsättningar där som på intet sätt gör Palestina till ett föredömligt exempel för andra stater som vill vara självständiga, medan man i Irak har försökt bygga upp samhället på ett fredligt och positivt sätt. Det är alltså en stor skillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

För att återgå till frågan om bistånd till Palestina vet vi i dag att det inte har gått bättre där, tvärtom. Korruptionen är enorm, antisemitismen är utbredd och de fortsätter att sprida antisemitism. Det är en sak om man vill stötta enskilda aktörer i ett område, vilket man gärna får göra, men nu finansierar man indirekt den palestinska myndigheten, deras hatpropaganda och terroristlöner.

Anf. 15 Anders Österberg (S)

Fru talman! Länder eller områden ska absolut ha självständighet om det sker enligt folkrätten, däribland norra Kurdistan.

Frågorna som inte kommer att bli besvarade i den här debatten är om Sverigedemokraterna hellre ser att barnen i Palestina finns på gatan än i skolbänken eller att familjer törstar ihjäl i stället för att de får rent vatten tack vare svenskt bistånd. Men jag antar att vi får anledning att återkomma till dessa frågor.

Anf. 16 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag har två frågor till Anders Österberg. Den ena handlar om Syrien och de gripande bilderna på offren för Asadregimens agerande.

Kemvapenattacken i Douma var ytterligare en röd linje som säkerhetsrådet var oförmögen att möta.

Anser Anders Österberg och Socialdemokraterna att det var rätt av Frankrike, Storbritannien och USA att agera på det sätt som de gjorde för att markera att tilltron till internationella konventioner måste kunna hävdas och att detta var ett sätt att markera när säkerhetsrådets arbete hade veterats och inte bara en utan flera gånger under den senaste veckan?

Den andra frågan handlar om biståndet. Vi har talat en del om biståndet till Palestina. Det är ingen tvekan om att vi tycker att vi ska fortsätta ge bistånd, men vår hållning är att vi måste ställa tydliga krav.

Vi har tillsammans varit där och diskuterat, och åtminstone jag uppfattade tydligt att det saknades tydliga krav på att agera för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter i de palestinska områdena. Detta skulle vi kunna följa upp om biståndet var mer transparent.

Vi hade en diskussion i utrikesutskottet. Vad vill Anders Österberg och Socialdemokraterna göra för att säkra att vi får en transparens och uppföljningsbarhet på biståndet till Palestina?

Anf. 17 Anders Österberg (S)

Fru talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för att hon lyfter upp dessa viktiga frågor.

Angående kemvapenattacken: Var det rätt av stormakterna att anfalla Syrien? Jag tycker att det är en svår och komplicerad fråga. Å ena sidan behöver man agera när det sker sådana här attacker eftersom de utgör brott mot mänskligheten. Samtidigt har vi en världsordning som säger att man ska gå genom FN:s säkerhetsråd och att det är där man ska hämta mandatet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Personligen tycker jag som sagt att det är en jättesvår fråga, men som parlamentariker tänker jag att det skulle ha varit bra om man hade inväntat FN:s säkerhetsråd och vidare utredningar.

Vad gäller Palestina var det jättebra att vi hade diskussionen i utrikesutskottet. Jag välkomnar också att vi hela tiden utvärderar biståndet till Palestina, för det är en känslig konflikt. Dessutom är det viktigt att svenskt bistånd inte finansierar terrorhandlingar, uppmaning till våld, uppvigling eller antisemitism. Det är jag den förste att skriva under på.

Jag tycker att utskottet ska fortsätta driva på för löpande utvärderingar. Det är bra för både Sverige och Palestina. Vi vill som sagt inte se ett auktoritärt Palestina; vi vill se ett fritt, demokratiskt Palestina.

Jag är själv oroad över den palestinska myndighetens angrepp mot yttrandefriheten, och jag tycker att speciellt vi parlamentariker ska vara vaksamma eftersom vi kan ha en viktig uppgift i att protestera och säga vår mening.

Utskottet besökte ju den palestinska myndigheten, och vi var mycket tydliga i vår dialog och våra diskussioner med företrädare för den palestinska myndigheten om vår syn på demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och hbt-rättigheter. Om jag inte minns helt fel var det jag själv som lyfte upp frågan om hbt-rättigheter med Palestinas premiärminister.

Anf. 18 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Vad gäller tydliga krav på den palestinska myndigheten är det helt klart så att utskottet i samtal med palestinska företrädare och med regeringsföreträdare har ställt krav på ökad tydlighet.

Det är beklagligt att vi inte har haft möjlighet att följa. Genom Openaid ska vi kunna följa det svenska biståndet, men senaste uppdateringen gjordes 2015. Förutsättningarna för att vi medborgare ska kunna se vart pengarna går och hur pengarna används är därför dåliga.

Ska vi klara trovärdigheten och ha ett stöd för biståndet är det centralt, inte minst när vi går in i konfliktområden, att vi har tydliga krav, att regeringen ställer tydliga krav och att vi ser till att få uppföljning och transparens i systemet.

Fru talman! Anders Österberg upplever frågan om hur man upprätthåller internationella normer som svår. Tycker Anders Österberg att ett av länderna med hjälp av vetorätten ska kunna blockera och gå emot gemensamt överenskomna normer när till exempel kemvapen används? Det är ju det som händer. Då ger säkerhetsrådet och även Anders Österberg skydd för kemvapenagerande, och det har vi sett. Sedan den förra röda linjen och diskussionen om när Syrien anslöt sig till kemvapenkonventionen har man ju med ryskt stöd och ryskt skydd fortsatt att agera med kemvapen. Det är hög tid att sätta ned foten.

Anf. 19 Anders Österberg (S)

Fru talman! Det är givetvis viktigt att respektera folkrätten. Men det är också viktigt att se till att konflikten inte eskalerar. Det måste finnas en balans däremellan.

Att länder som Ryssland, Turkiet, Syrien med flera inte respekterar de resolutioner som har antagits i FN:s säkerhetsråd är ett stort problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Senast i går träffade Socialdemokraterna representanter från Rojava, och de tackade för de initiativ som Sverige har tagit i FN:s säkerhetsråd. De sa att lösningen måste vara politisk, och det anser vi också.

Enbart militära lösningar är inte vägen framåt, utan lösningen måste vara politisk. Det hoppas jag att vi är överens om.

Anf. 20 Valter Mutt (MP)

Fru talman! Det som började som regimkritiskt klotter av några skolungdomar i staden Daraa i södra Syrien i mars 2011 har sju år senare lett till en av vår tids allra värsta konflikter med snart en halv miljon döda och miljontals flyktingar. Varannan syrier har tvingats lämna sitt hem, och de materiella skadorna på grundläggande infrastruktur kommer att ta årtionden att återställa. Utöver allt detta skapar inbördeskrig ovanligt svårläkta sår mentalt då de skär rakt genom familjer, släkter och vänkretsar.

Att konflikten kunnat pågå så länge hänger nära samman med att det i ovanligt hög grad kommit att bli ett krig genom ombud där regionala stormakter som Iran, Turkiet och Saudiarabien backat upp olika aktörer. Med tiden har även Ryssland och USA blivit alltmer indragna i konflikten.

Allt detta illustrerar eftertryckligt behovet av ett handlingskraftigt världssamfund och nödvändigheten av att FN-systemet reformeras. Idéerna om att begränsa vetorätten i fall där risk för folkmord föreligger känns som angelägna att gå vidare med.

I dag har vi ett läge där FN:s säkerhetsråd inte förmår verkställa de resolutioner man trots allt har lyckats enas kring, såsom resolution 2254 från 2015 som förespråkar att FN underlättar en politisk process mot ett övergångsstyre i Syrien och antagandet av en ny konstitution samt genomförandet av fria och demokratiska val under FN:s ledning.

FN:s handlingsoförmåga utnyttjas obönhörligen av krafter som inte värnar allmänintresset, det vill säga fred och frihet för alla folk, utan i stället är ute efter att flytta fram sina egna positioner.

Att Putin, Erdogan och den iranska statsledningen nu träffas och högt över det syriska folkets huvuden skissar på Syriens framtid bådar inte gott. Att regionen blir tummelplats för diverse stormaktsintressen är tyvärr ett återkommande mönster ända sedan Frankrike och Storbritannien delade upp Mellanöstern i det så kallade Sykes-Picot-avtalet 1916, i samband med att det osmanska riket föll sönder.

Det är viktigt att Sverige, EU och FN vidhåller att Asadregimen inte är legitim, även om den är legal i så måtto att den på nytt kontrollerar merparten av landets territorium. En regim som med exempellös brutalitet bedriver krig mot sitt eget folk och dödar hundratusentals civila, alltså ännu fler än vad IS hann göra, hör inte hemma i regeringskvarteren i Damaskus utan i Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Fru talman! I början av innevarande decennium fanns förhoppningar om att Turkiet var på väg mot ett mer demokratiskt samhälle. Militären och säkerhetsorganen, den så kallade djupa staten, utmanades av AKP-regeringen under ledning av dåvarande premiärminister Erdogan, och fredsförhandlingar med kurdiska PKK inleddes.

I dag är allt detta som bortblåst och har vänts i sin motsats. Erdogan har inte bara bytt titel från premiärminister till president utan är även på väg att byta ut parlamentarismen mot ett synnerligen auktoritärt presidentstyre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Den alltmer sultanlike presidenten nöjde sig inte med att slå ned försöket till militärkupp i juli 2016 utan har i sin hämndberusade paranoia börjat slå sönder själva demokratin. Massuppsägningar av lärare och andra offentliganställda har följts av massarresteringar av oppositionspolitiker, och i det pressfrihetsindex som Reportrar utan gränser regelbundet upprättar hamnade landet 2016 på plats 151 av 180 undersökta länder.

Fredsprocessen med PKK är förbytt i ett krigsliknande tillstånd med omfattande mänskligt lidande och materiell förödelse i landets kurddominerade sydöstra delar. Oppositionspartiet HDP, som har sin huvudsakliga väljarbas bland landets kurdiska invånare men även attraherar många etniska turkar, har utsatts för systematisk förföljelse, och flera av partiets borgmästare och parlamentsledamöter är fängslade, inklusive de båda partiledarna Figen Yüksekdag och Selahattin Demirtas.

Demirtas är en karismatisk center-vänster-politiker som har beskrivits som Turkiets Obama, men han hotas nu av ett fängelsestraff på 142 år för påstått samröre med PKK. Med den logiken borde i så fall även de höga turkiska militärer som för några år sedan fredsförhandlade direkt med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan fängslas.

Fru talman! Erdogan följer auktoritära ledares handlingsmönster och agerar med repression inåt och aggression utåt. I ett flagrant brott mot folkrätten har turkiska trupper under årets första månader invaderat områden i norra Syrien och ockuperat staden Afrin.

Den här delen av Syrien har kurdisk befolkningsmajoritet, och området har under namnet Rojava etablerat ett långtgående självstyre med intressanta inslag av direktdemokrati och ett för Mellanöstern unikt mått av jämställdhet mellan kvinnor och män. Erdogan fruktar att denna autonoma region i norra Syrien kan bli en lockande förebild för kurderna i östra Turkiet och drar sig inte för att med militära maktmedel kväsa självstyret där.

Kurdiska styrkor spelade en avgörande roll i kampen mot IS, och omvärlden har nu en bjudande moralisk plikt att stå upp för det hotade Rojava. I denna del instämmer jag helt i vad Liberalernas Fredrik Malm sa här för en liten stund sedan.

Att börja falla undan för utpressning leder ofta bara till ett ännu djupare beroende av utpressaren. Det är därför en farlig väg EU har beträtt när man ingått ett flyktingavtal med Erdogan och betalar ut stora summor till autokraten för att han ska agera gränsvakt. En mer solidarisk flyktingpolitik från EU:s sida skulle onödiggöra solkiga överenskommelser av det här slaget.

Det finns i detta sammanhang också anledning att erinra sig att Turkiet genom handel och andra omvärldsrelationer i själva verket är mer beroende av EU och dess medlemsländer än vice versa. Om Erdogan förverkligar hotet om att ockupera inte bara Afrin utan hela Rojava bör EU svara med massiva sanktioner mot Turkiet.

Fru talman! I skuggan av den syriska katastrofen utvecklas situationen i Israel-Palestina på ett oroande sätt, som den senaste tidens blodsutgjutelser utmed gränsen mellan Gaza och Israel illustrerar. Gaza har kallats för världens största utomhusfängelse, och en sådan tryckkokare kokar förr eller senare över när framtidslösa människor - inte minst ungdomar - fått nog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Jag är en varm anhängare av icke-våld som metod och har alltid fördömt våldsromantik och våldsanvändning för att uppnå politiska mål, oavsett vem som står för våldet, men i en konflikt vilar ett särskilt ansvar på den starkare parten att ta initiativ som bryter våldsspiralen. Det som världen nu väntar på är israeliska ledare som lever upp till detta ansvar.

Verkliga Israelvänner bör eftertryckligt kommunicera till såväl regeringen som det civila samhället i Israel att landet sätter sin långsiktiga fred och säkerhet på spel genom att tillåta ständigt nya illegala bosättningar på ockuperad palestinsk mark och därmed i praktiken upprätta en sorts Storisrael där palestinierna blir till andra klassens invånare i ett alltmer apartheidliknande system.

Om Israel fortsätter att i praktiken stänga dörren till en tvåstatslösning växer obönhörligen det inofficiella Storisrael fram bestående av det egentliga Israel plus de delar av Palestina som Israel i praktiken kontrollerar. Inom detta större geografiska rum spås redan inom fem år befolkningsmajoriteten bli arabisk, och vill då Israel fortsätta att kunna kalla sig en demokrati tvingas man släppa inte halva makten - som i ett tvåstatsscenario - utan hela makten, eller åtminstone merparten därav, till företrädare för den arabiska befolkningsmajoriteten. Det enda återstående scenariot blir annars att Israel upphör att vara en demokrati och övergår till ett slags apartheidsystem där invånarna inte har samma utan olika rättigheter och skyldigheter.

Fru talman! Det är hög tid att världssamfundet kraftfullt trycker på för att tvinga Marocko att äntligen hålla den folkomröstning om självständighet för Västsaharas folk som utlovades redan till 1992. Det är dags att Afrikas sista koloni avvecklas.

Fru talman! En sådan här genomgång får lätt en slagsida mot det dagsaktuella skeendet, där längre utvecklingslinjer och djupare liggande orsaksmekanismer tenderar att hamna i skymundan. Risken finns att de långa mörka skuggorna från dagens auktoritära ledargestalter i Mellanöstern mörklägger det betydande ansvar som vi i västvärlden har för den dystra utvecklingen i denna del av världen. Det gäller alltifrån kolonialtidens härska-och-söndra-princip, där de europeiska kolonialmakterna ytterst medvetet spelade ut olika folkgrupper mot varandra i intrikata privilegiesystem, till dagens i långa stycken osunda handels- och maktrelationer mellan västvärlden och länderna i Mellanöstern.

Både för klimatet och demokratin ohållbara handelsmönster har växt fram, där vi i väst köper olja och gas från några av världens minst demokratiska länder och dessa i gengäld köper vapen av oss. Åt ena hållet flyter en ständig ström av vapen och i motsatt riktning en ström av flyktingar.

Fru talman! Våra relationer med länderna i Mellanöstern är i allt väsentligt mellanstatliga och inte mellanfolkliga, möjligen med ett kort undantag under den arabiska våren. Men efter varje vinter kommer en ny vår, och låt oss komma ihåg att befolkningsmajoriteten i hela Mellanöstern och Nordafrika utgörs av unga människor som i högre grad än någonsin är uppkopplade mot omvärlden och förväntar sig att vi i väst ska leva upp till våra demokratiska ideal. Och då håller det inte att retoriskt hylla demokrati och mänskliga rättigheter och sedan realpolitiskt stödja självhärskare som Erdogan, det saudiska kungahuset och kuppgeneralen al-Sisi, som kom till makten i Egypten genom att avsätta landets första demokratiskt valda president någonsin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Att västvärlden nu steg för steg kliver ut ur fossilberoendet leder förhoppningsvis även till att beroendet av MENA-regionens auktoritära regimer minskar. Om denna region övergår från att exploatera sina oljefyndigheter till att i stället utveckla sin synnerligen rika tillgång på solenergi öppnas ett fönster mot en helt annan framtid. Tillgången på solenergi är som bekant spridd på ett helt annat sätt än fossilfyndigheter. Solenergi kräver inte heller enorma investeringar för att exploateras, med allt vad det för med sig av ekonomisk och politisk maktkoncentration, utan kan genom solceller och solvärmeanläggningar produceras av bysamfälligheter och till och med enskilda hushåll och därmed väsentligt öka människors egenmakt.

Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till utskottets förslag.

Anf. 21 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Vi debatterar nu utrikesutskottets betänkande UU14 om Mellanöstern och Nordafrika. Jag tänker i mitt anförande koncentrera mig på Vänsterpartiets motion rörande Västsahara.

Den marockanska illegala ockupationen av Västsahara har nu pågått i 43 år, i strid med både FN och Internationella domstolen i Haag. Det är en skam för världssamfundet att denna långa konflikt inte har fått någon lösning.

Den marockanska plundringen av Västsaharas råvaror är en av grundorsakerna till ockupationen. Enligt folkrätten får inte en ockupationsmakt använda naturresurser i ett ockuperat område för sin egen vinning, med undantag för om det sker för det ockuperade folkets vinning och med deras tillåtelse.

Trots detta fortsätter Marockos plundring av Västsaharas naturtillgångar, främst fosfat och fisk. 70 procent av världens fosfattillgångar finns i Västsahara, och vinsten från dessa fyndigheter går direkt ned i fickorna på den marockanska kungafamiljen.

I december 2016 beslutade EU-domstolen att handels- och jordbruksavtalet mellan EU och Marocko inte gäller västsahariska varor, eftersom Västsahara inte tillhör Marocko. Den 27 februari 2018 beslutade EU-domstolen att inte heller fiskeavtalet mellan Marocko och EU gäller Västsahara. Domarna gör klart att det enda sättet att förhandla om avtal som omfattar Västsahara är med det västsahariska folket, genom den av FN utsedda legitima representanten Polisario.

I juli 2018, alldeles snart, går fiskeavtalet mellan EU och Marocko ut. EU har betalat 30 miljoner euro årligen till Marocko för att fiskefartyg från främst Spanien och andra EU-länder ska få plundra Västsaharas fiskevatten. Avtalet strider alltså mot både folkrätten och EU-domstolens beslut i två separata domar.

Nu försöker kommissionen kringgå dessa domar och underminera sin egen domstol genom att omförhandla fiskeavtalet med Marocko. Domarna är tydliga, och det är helt klart att dessa förhandlingar endast kan leda till att ett nytt illegalt avtal upprättas.

Sverige röstade i vintras nej till att försöka förlänga avtalet. Men nu i april lade Sverige ned sin röst när det gäller ett nytt förslag till mandat. Sverige står alltså inte längre tydligt upp för folkrätt och internationell lag. Det är helt oförsvarligt och oförståeligt att Sverige inte använder sin röst i EU för att markera mot EU:s rättsvidriga fiskeavtal med Marocko. Sverige måste verka inom EU för att säkerställa att handelsavtal mellan EU och Marocko, i enlighet med EU-domstolens domar, ej innefattar Västsaharas territorium så länge Västsaharas folk, via deras legitima representant Polisario, inte har gett sitt samtycke. Något annat är helt orimligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Fru talman! När Sverige blev medlem i FN:s säkerhetsråd 2017 fanns stora förhoppningar om att Sverige med kraft skulle agera för att få en lösning på Västsaharafrågan till stånd. Men tyvärr har vi sett alltför lite av detta.

I slutet av april ska Västsahara återigen diskuteras i FN:s säkerhetsråd, och Minursos mandat kommer säkerligen att förlängas. Jag hoppas att Sverige då med kraft för fram krav på att Minursos mandat ska utvidgas till att även omfatta de mänskliga rättigheterna. Minurso är i dag den enda FN-styrka som inte har detta mandat, vilket gör att Marockos omfattande övergrepp mot civilbefolkningen på ockuperat område kan fortgå oförminskat utan att Minurso ens har rätt att rapportera om övergreppen. Den västsahariska befolkningen utsätts dagligen av ockupationsmakten för brott mot de mänskliga rättigheterna genom olika former av trakasserier, förföljelser, godtyckliga arresteringar och tortyr.

Ett av många exempel på ockupationsmaktens övergrepp mot västsahariska aktivister är händelserna i samband med manifestationen i Gdeim Izik 2010. Marockanska myndigheter svarade på den fredliga manifestation som ägde rum där genom att attackera lägret med gummikulor, vattenkanoner, tårgas och våld. Hundratals människor arresterades. Av dem dömdes 24 personer till långa fängelsestraff i en rättsvidrig rättegång, där tortyr användes för att tvinga fram medgivanden i en militärdomstol.

Medan ockupationen fortgår befinner sig en majoritet av den västsahariska befolkningen i flyktingläger i Saharas öken i sydöstra Algeriet sedan 43 år. 78 procent av de gravida kvinnorna lider av anemi. Många av barnen under fem år lider av kronisk felnäring, anemi och kortväxthet. Maten som månadsvis förmedlas av World Food Programme är ensidig och bristfällig, då den i första hand är avsedd för mer kortvariga humanitära situationer. Det är djupt olyckligt att det direkta biståndet av makrill, som distribuerades av organisationen Praktisk Solidaritet i Sverige, har dragits in. Det var ett oerhört viktigt bistånd, eftersom det var den enda proteinkälla som flyktingarna fick under lång tid.

Det humanitära biståndet till lägren behöver öka snarast. Men biståndet bör även ges till den befriade delen av Västsahara som i dag kontrolleras av Polisario.

Fru talman! År 1989 utlovades att en folkomröstning om självständighet för Västsaharas folk skulle hållas 1992. Marocko och Västsaharas legitima representant Polisario förhandlade fram och undertecknade överenskommelsen om folkomröstningen. Under 27 år har Marocko förhalat och saboterat processen, och omvärlden har tillåtit detta att ske. Nu krävs hårdare press på Marocko för att de ska agera och hålla sitt löfte.

Världssamfundet, och framför allt FN:s säkerhetsråd, har en viktig roll att spela för att skyndsamt se till att folkomröstningen om Västsaharas självständighet ska komma till stånd. Om Marocko fortsätter att vägra måste säkerhetsrådet tvinga fram en lösning och överväga att använda sanktioner mot Marocko för att få en lösning till stånd. Sverige måste använda sin plats i säkerhetsrådet och agera med kraft för att ett datum för folkomröstningen fastställs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mellanöstern och Nordafrika

Ett svenskt erkännande av den västsahariska staten skulle utan tvekan spela en viktig roll för att förstärka västsahariernas position i förhandlingsarbetet. Jag förutsätter att regeringen kommer att följa riksdagens beslut från 2012 och erkänna Västsahara.

Om ingenting händer finns det en stor risk att frustrationen växer alltmer, att vapenstilleståndet mellan Marocko och Polisario bryts och att en väpnad konflikt återigen bryter ut. Världen behöver inte ytterligare en väpnad konflikt. Världssamfundet måste agera med kraft för att undvika en sådan utveckling. Västsaharierna har rätten på sin sida.

Jag yrkar bifall till våra reservationer 7 och 19.

Anf. 22 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det har förts en långvarig diskussion i FN:s säkerhetsråd om mandat till Minurso. Detta är en av de mest svårframkomliga konflikterna att hantera i säkerhetsrådet.

Från svensk sida har vi samlat varit tydliga med att vi vill ha ett MR-mandat också i denna mission. I den delen råder det egentligen ingen oenighet. Flera gånger har utrikesutskottet också gemensamt uttalat sig i just denna fråga - denna mandatperiod precis som tidigare mandatperioder.

När det gäller frågan om att följa EU-domstolen vill jag bara göra ett förtydligande. När man lyssnade på Lotta Johnsson Fornarve framgick det inte att det fanns delade meningar i Sveriges riksdag om ett svenskt agerande. Från vår sida är vi tydliga med att man måste följa EU-domstolen. Vi förväntade oss också att EU-domstolens domar skulle ha en tydlig inverkan på kommissionens arbete. Från vår sida ser vi utfallet och var därför tydliga med att rekommendera ett nej från svensk sida i den senaste omröstningen om fiskeavtalet. Vi beklagar att detta inte nådde en bredare majoritet denna gång. Jag är nämligen övertygad om att vi även här kommer att få en domstolsprocess.

Detta var mer en kommentar med anledning av Lotta Johnsson Fornarves inlägg.

Anf. 23 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Jag har egentligen inte så mycket mer att säga. Centerpartiet och Vänsterpartiet är överens i denna fråga om att Sverige bör rösta nej till att gå vidare med fiskeavtalet. Jag har därför inget nytt att anföra, utan jag hoppas verkligen att Sverige kommer att stå upp för västsaharierna och se till att detta fiskeavtal inte kommer att omfatta Västsahara i framtiden.

Anf. 24 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag ville bara att det skulle framgå av debatten att detta inte var en åsikt enbart från Vänsterpartiet. Det var därför viktigt att klargöra detta.

Sedan är vi inte överens när det gäller frågan om ett erkännande, vilket jag också vill vara tydlig med. Från vår sida anser vi inte att ett erkännande av Västsahara är aktuellt i dag. Vi hävdar fortfarande FN-linjen och vill förstärka mandatet för FN i arbetet för Västsahara.

Anf. 25 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Mellanöstern och Nordafrika

Fru talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för detta klargörande. Jag är mycket glad för att vi har samma uppfattning när det gäller fiskeavtalet och att flera partier, även Liberalerna, står på denna sida. Jag hoppas att vi kommer att komma fram där.

När det gäller erkännandet menar vi att det är viktigt, eftersom det kan stärka västsahariernas förhandlingsposition. Det skulle också innebära att västsaharierna skulle få nytt hopp i lägren och runt om för sin sak. Jag tror därför att ett erkännande skulle betyda väldigt mycket för västsaharierna för att stärka dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)