Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering

Anf. 135 Mats Green (M)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka avslag på propositionen, som den rödgröna regeringen paradoxalt nog bara kan driva igenom riksdagen genom att ta aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Jag vill samtidigt yrka bifall till den gemensamma reservation som vi moderater har lagt tillsammans med C, L och KD.

Fru talman! En av grundpelarna och en av de största framgångarna inom det europeiska samarbetet är den fria rörligheten för varor, tjänster och arbetskraft. I synnerhet Sverige har tjänat på detta, inte bara för att vi är extremt beroende av att kunna exportera utan hinder till vår närmaste omvärld utan också för att Sverige på alla sätt, både för samhället i stort men också för enskilda och familjer, har ett stort behov av arbetskraft och ökad konkurrens, för att uttrycka sig milt, exempelvis inom sektorer som byggsektorn. Det är kanske det tydligaste exemplet, men det finns många fler. Detta är helt nödvändigt för oss om vi ska ha en chans att hantera allt från bostadskris och behovet av fler bostäder till mer infrastruktur över huvud taget.

Fru talman! Den gemensamma marknaden är en förutsättning för att öka konkurrensen och tillhandahållandet av en mängd tjänster till fördel för svenska konsumenter, producenter och arbetstagare över hela linjen.

Den gemensamma marknaden inom EU är också en förutsättning för god ekonomisk tillväxt, för svenskt näringslivs möjligheter att agera inom EU:s inre marknad och ytterst för miljoner svenska jobb, i synnerhet mot bakgrund av de ekonomiska konsekvenserna av corona.

Fru talman! För arbetstagare i företag som tillhandahåller tjänster tillfälligt i ett annat EU-land finns det särskilda regler i det så kallade utstationeringsdirektivet som genomförts i svensk rätt genom utstationeringslagen. Bestämmelserna innebär att utstationerade arbetstagare ska tillförsäkras vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller i värdlandet.

Utstationeringslagen föreskriver att svenska fackföreningar har rätt att vidta stridsåtgärder för att driva igenom minimivillkor i centrala branschavtal inom vissa områden, det som kallas den hårda kärnan, vilket avser exempelvis lön, arbetstid och arbetsmiljö.

Den rödgröna regeringen har tidigare infört nya regler i utstationeringslagen. Det är numera möjligt att vidta stridsåtgärder för att uppnå ett särskilt kollektivavtal för utstationerade arbetstagare. Detta gäller oavsett om den utstationerande arbetsgivaren kan bevisa att de villkor som arbetstagarna har är minst lika förmånliga som minimivillkoren i det svenska branschavtalet.

Fru talman! För oss är det självklart att goda villkor ska säkerställas för dem som kommer från andra EU-länder till Sverige för att arbeta. Det är centralt att dessa arbetstagare inte utnyttjas utan att de lagar och regler som de omfattas av i dag faktiskt också efterlevs. Det finns dock stora och allvarliga problem med de ändringar som den rödgröna regeringen gjorde i utstationeringslagen genom borttagandet av den så kallade lex Laval-lagen 2017. Resultatet av detta har gjort att det har blivit allt svårare för företag från andra länder att komma hit, vilket hämmar den fria rörligheten och det stora behovet av en ökad konkurrens i Sverige. I sektorer där Sverige har ett stort behov av arbetskraft, till exempel i byggsektorn som jag nämnde tidigare, kan detta vara direkt skadligt för oss som bor, lever och verkar i Sverige.

Det förslag som regeringen nu har lämnat om genomförande av det ändrade utstationeringsdirektivet hämmar allt detta - den fria rörligheten - än mer. Regeringen har valt ett alltför långtgående och missriktat genomförande av ändringsdirektivet.

Ett av flera problemområden är den otydlighet som blir resultatet av övergången från begreppet minimilön till begreppet lön. Utrymmet för stridsåtgärder ökar ytterligare genom att lagtexten bland annat öppnar upp för stridsåtgärder även när det gäller icke-obligatoriska lönekomponenter.

Vi kan också konstatera att regeringens förslag i flera delar innebär en omotiverad administrativ börda för företagen, exempelvis i samband med införandet av arbetsgivarens skyldighet att upplysa arbetstagare om den tid som andra har utfört samma arbete på samma arbetsplats. Jag kan konstatera att regeringen vägrar se de problem som detta skapar för företagen utan bara viftar bort det utan någon som helst närmare förklaring eller något större intresse rent generellt.

Fru talman! För oss är det viktigt att underlätta för utstationerande företag att göra rätt och för utstationerade arbetstagare att kunna ta till vara sina rättigheter. Som en del i detta är det nödvändigt att information om vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden är lättillgänglig.

Det finns sedan länge ett krav på arbetstagarorganisationer att lämna in kollektivavtalsvillkor till Arbetsmiljöverket. Vi kan också konstatera att detta inte har skett i tillräcklig omfattning. Det är anmärkningsvärt, och ointresset från just dessa fackliga organisationer är talande.

Regeringen har i det aktuella ärendet haft möjlighet att föreslå att någon form av sanktion ska kopplas till skyldigheten att lämna in kollektivavtalsvillkor men har vägrat att lägga fram ett sådant förslag.

Fru talman! Regeringens förslag medför ökad osäkerhet och ytterligare administrativa bördor utöver att det undergräver konkurrensen och tillhandahållandet av tjänster. Förslaget öppnar även upp för utrymmet för stridsåtgärder utan den balans och de krav på korrekthet som hade funnits i enlighet med ett återinförande av lex Laval.

Fru talman! Jag kan avslutningsvis bara beklaga att regeringens förslag egentligen bara handlar om organisatoriska privilegier för fackliga organisationer, inte om omsorg om svenska jobb, arbetstagare, svenska företag, svenska konsumenter eller korrekta spelregler på svensk arbetsmarknad.

Anf. 136 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Under den pågående coronakrisen har det blivit tydligt hur mycket av vårt välstånd som är så beroende av utbyte med resten av världen och inte minst av Europa.

Efter att svensk ekonomi först har drabbats av alla restriktioner på hemmamarknaden kommer nu en andra våg där svenska jobb och företag drabbas av att handel och utbytet med inte minst EU bromsas och blockeras.

När vi nu diskuterar utstationeringsdirektivets implementering - det låter som en ganska byråkratisk fråga, något slags led i maskineriet i Sveriges implementering av EU-reglerna eller något liknande - är det något fundamentalt mycket viktigt. Det handlar om den fria rörligheten för arbetare inom EU, ett av grundfundamenten för samarbetet - att svenska arbetare ska kunna följa sina företag i övriga EU och att vi omvänt låter arbetare från andra EU-länder följa sina företag på uppdrag här och berika vårt samhälle.

Från vänster i den svenska debatten, och även från Sverigedemokraterna, har man inte nöjt sig med att stoppa fusk och att stoppa osjysta villkor, något som jag tror att alla i denna kammare står bakom. Det skulle förvåna mig om det inte vore så. Man har inte nöjt sig med att de utstationerade som kommer hit ska ha svenska villkor - man har inte nöjt sig med att detta ska kontrolleras - utan man har velat ta bort lex Laval, som har skyddat svenska företag, svenska konsumenter och dem som har kommit hit. Man har velat gå längre - ständigt mer krav och ständigt mer byråkrati. Och för den som inte klarar varje nytt krav finns ständigt hotet att utsättas för långtgående stridsåtgärder från facket och för att EU-arbetare åter möts av blockerade arbetsplatser och plakat med texten Go home!

Jag vill därför yrka bifall till reservation 1 från Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Regeringen har nämligen valt en opåkallat långtgående implementering av detta ändringsdirektiv som har skapat gråzoner, precis sådana som vi har haft problem med tidigare och som innebär omotiverade byråkratiska hinder. Här finns det som har nämnts tidigare i denna debatt. Det är en övergång från begreppet minimilön till begreppet lön, som öppnar upp för stridsåtgärder och nya gråzoner även rörande lönekomponenter som egentligen ligger utanför det utstationeringsuppdrag som man har i Sverige. Dessutom har man den märkliga regeln att man för arbetstagarnas räkning ska ta reda på den tid som andra har utfört samma jobb på samma arbetsplats.

Vi vill att utstationerade företag ska kunna göra rätt, och vi vill att utstationerade arbetstagare ska kunna ta till vara sina rättigheter. Men då måste det vara klart vad som gäller, både i ny lagstiftning som denna och att de kollektivavtal som slaviskt ska följas finns tillgängliga att läsa någonstans. Det ska inte behövas detektivarbete för att få veta hur man ska göra rätt och inte straffas av stridsåtgärder. Detta har nämnts många gånger under många år.

Hela upplägget präglas här av en motvillighet, en avoghet och en vilja att krångla till vartenda steg. Den enda konsekvensen blir att försvåra och förhindra EU-arbetares möjligheter att komma hit. Vad innebär en sådan attityd för Sveriges möjlighet att bevara och försvara öppenheten mellan länder i dessa svåra coronatider om man lägger sig så nära de länder och de krafter som vill bromsa och försvåra utbytet? Vad innebär det för svenska företag att etablera sig med utstationerade anställda i andra länder? Till sist och kanske viktigast: Vad innebär det för svensk ekonomis möjligheter att möta de bristsituationer som hela tiden har uppstått i näringslivet de senaste åren?

Utbytet inom EU har gjort det möjligt att bygga skolor, som annars inte skulle ha byggts, att bygga bostäder, som annars inte skulle ha byggts, och att skapa projekt och arbetstillfällen i Sverige för personer som bor och arbetar i Sverige - svenska arbetare - samtidigt som man har sjysta och korrekta villkor för de utstationerade europeiska arbetarna. Varför ska vi i alla andra sammanhang tala oss varma för vikten av EU:s inre marknad för våra företag, för frihandel och för öppenhet medan vi här gör gemensam sak med dem som vill försvåra och förhindra detta?

Det handlar inte om att alla de som arbetar i Sverige inte ska ha goda och säkra arbetsvillkor. Självklart behövs, återigen, ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden i alla dess delar. Ingen arbetstagare ska utnyttjas. Det är fundamentalt och en absolut självklarhet. Men det kan inte ställas som motsats till rörlighet och utbyte inom Europa. De måste gå hand i hand. Då får man inte försöka ta legitima och viktiga trygghetsregler på arbetsmarknaden och skruva på dem så mycket att de gradvis och i praktiken blir byråkratiska, protektionistiska hinder. Den vägen, som vi reserverar oss mot, leder i förlängningen till en återvändsgränd och ett stängt och isolerat Sverige.

Anf. 137 Ali Esbati (V)

Fru talman! Alla som arbetar i Sverige ska garanteras rimliga löne- och arbetsvillkor, oavsett om de är bosatta i Sverige eller tillfälligt arbetar här. Principen om lika lön för lika arbete ska gälla alla arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden. Utstationerade arbetstagare som utför samma jobb som en svensk arbetstagare ska således ha likvärdiga löne- och arbetsvillkor. På så vis kan vi upprätthålla och vidareutveckla rimliga löne- och arbetsvillkor, och på så vis kan vi motverka lönedumpning, överexploatering och samhällsnedbrytande gråzoner. På så vis kan vi även motverka en av de viktigaste katalysatorerna för ojämlikhet och etnisk skiktning.

För att uppnå dessa mål, som vid en första anblick också i Sveriges riksdag borde vara självklara att ställa upp bakom, krävs det att myndigheternas arbete mot ren arbetslivskriminalitet stärks och samordnas bättre. Men allra viktigast och mest effektivt är att arbetstagarna har goda reella möjligheter att hävda sina rättigheter.

Problemen med att utstationering av arbetare från andra EU-länder utnyttjas för konkurrens med lägre löner och sämre arbetsvillkor är någonting som vi i Vänsterpartiet har uppmärksammat länge och i många sammanhang. Mest av allt är det förstås de fackliga organisationerna - de som har lika lön för lika arbete som mål och medel - som har varnat för och slitit med detta. Inom de mest berörda branscherna har även många arbetsgivare mötts av osund konkurrens och märkt att det blir svårare att göra rätt för sig och hålla sig till de villkor som normerar svensk arbetsmarknad. Denna normering sker genom kollektivavtalen som tecknas mellan parterna.

I grunden har EU-systemets nyliberalt inspirerade konstruktion fördjupat problemen och gjort det svårare för arbetstagarnas kollektiva skyddsmekanismer mot exploatering. Utifrån denna utgångspunkt kan jag konstatera att regeringens förslag i den proposition som vi i dag har på bordet utgör steg i rätt riktning för att stärka möjligheterna att uppnå likabehandling mellan utstationerade och inhemska arbetstagare. Förslaget ligger i linje med de krav som Vänsterpartiet tidigare har presenterat, och vi står därför bakom det.

Det här är små men nog så viktiga förbättringar som möjliggörs av att det också inom EU-systemet har varit en politisk dragkamp. Den svenska regeringen har varit ganska framgångsrik med att rucka lite grann på EU-direktiven i rätt riktning.

Genom den proposition som vi nu behandlar görs det som med det märkliga EU-språket kallas "att utvidga den hårda kärnan". Det blir möjligt att ha en lite mer naturlig och rimlig tolkning av vad som utgör lön när man kollar på hur det ligger till med rättigheterna för utstationerad arbetskraft. Tidigare har "minimilön" gällt, ett begrepp som egentligen är främmande för svensk arbetsmarknad. Nu läggs åtminstone sådant som ersättning för resa, kost och logi samt villkor för inkvartering till.

Genom förtydliganden om det som ska gälla uthyrda arbetstagare blir det lite svårare att använda sig av inhyrning för att gå runt krav på rimliga löner och arbetsvillkor i samband med utstationering. Det blir också ett något bättre skydd för långvarigt utstationerade.

Det slås fast att alla villkor i värdlandet, alltså Sverige i det här fallet, ska gälla efter 12 månader eller 18 månader efter en motiverad anmälan. Egentligen skulle vi gärna sett att den här tiden var kortare, men det är så långt dragkampen i EU tog saken denna gång.

Även om vi stöder regeringens förslag och ser de begränsningar som EU-systemet fortfarande reser finns det flera punkter där vi i Vänsterpartiet i likhet med flera fackliga organisationer menar att regeringen kunde och borde ha gått längre för att stärka kollektivavtalens ställning, motverka social dumpning och åstadkomma ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden.

I likhet med LO och fackförbundet Byggnads anser vi bland annat att även ersättning för resa, kost och logi vad gäller resan från utsändningslandet till Sverige ska kunna räknas in i löneunderlaget, och därmed också få genomdrivas med stöd av stridsåtgärder i yttersta fall. Annars kan det uppstå situationer när en utstationerad arbetstagare står helt utan ersättning för de här kostnaderna. Det är något som vi vet förekommer också på svensk arbetsmarknad. Det kan bli ett kryphål för att pressa ned de utstationerade arbetstagarnas löner. Självklart är det ett stort problem för de arbetstagare som drabbas.

I propositionen finns vidare förslag om att införa en skyldighet för den som köper en tjänst att efterfråga eller reagera på om arbetsgivaren har fullgjort sin anmälningsskyldighet eller inte. Det här är ett sätt att införa ett starkare gemensamt ansvarstagande för rimliga villkor på svensk arbetsmarknad. Det är bra.

Det vi reagerar mot, i likhet med flera fackliga organisationer, är att regeringen samtidigt föreslår att enskilda som mottar tjänster för privat bruk ska undantas. Det är olyckligt. Genom detta undantag faller en stor grupp utsatta utstationerade arbetare utanför skyddet. Rent konkret handlar det inte minst om många byggnadsarbetare som utför arbete i den så kallade ROT-sektorn, med bättre bemedlade privatpersoner som beställare. Det är anmärkningsvärt att denna redan starkt subventionerade grupp - villaägare med gott om verandor och kök att bygga om - inte kan påföras åtminstone ett sådant här kontrollansvar.

Vänsterpartiet har yrkat att regeringen ska återkomma med förslag på det här området, och därför yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation nr 2.

Fru talman! Det måste ända sägas att det verkligt uppseendeväckande i det här betänkandet finns i reservation nr 1 av partisterna tidigare kända som Alliansen. Här kan man finna en anmärkningsvärd kombination av stark löntagarfientlighet och monumentalt hyckleri. De nämnda partierna vill inte bara avslå regeringens förslag. De vill dessutom att Sverige ska återinföra det så kallade lex Laval.

Man behöver då påminna om vad lex Laval var. Åren 2004-2005 genomförde en lettisk byggfirma, Laval, arbete i Vaxholm utanför Stockholm. Där ville Byggnads, så som ett ansvarstagande svenskt fackförbund ska göra, att bolaget skulle teckna kollektivavtal.

När bolaget vägrade vidtog Byggnads tillsammans med Elektrikerförbundet stridsåtgärder mot bolaget - också detta så som ett ansvarstagande svenskt fackförbund ska göra. Det här var även någonting som de flesta såg som en självklar möjlighet, inte minst mot bakgrund av de återkommande löftena i samband med den svenska folkomröstningen om EU, att den svenska arbetsmarknadsmodellens grundläggande funktionssätt skulle lämnas intakt. Men så blev det alltså inte.

Arbetsköparorganisationen såg en chans att försvaga fackens styrka i Sverige och drev saken till EU-domstolen. År 2007 kom det chockartade beslutet från EU-domstolen att de svenska fackförbunden hade gjort fel och att de inte skulle ha möjlighet att ta konflikt för ett heltäckande svenskt kollektivavtal. Därmed försköt domstolen praxis för miljoner arbetstagare runt om i Europa.

Det som hände i Sverige var att vi hade den väldiga oturen att ha en borgerlig regering vid tillfället. I stället för att värna den svenska modellen passade den regeringen på att snarare genomföra större begränsningar av konflikträtten i samband med utstationering.

Det som utgör hyckleriet här är att borgerliga företrädare under många år hävdade att detta var något som man var nödd och tvungen till för att anpassa sig till EU-rätten. Men det var inte sant, och under de år som har följt har vi dessutom varit många, i Sverige och i andra EU-länder, som har sagt att problemen med lönedumpning i samband med utstationering är så stora att det måste göras något åt detta också på EU-nivå. Då har det från borgerligt håll här hemma sagts att vi ska sitta still i båten av försiktighetsskäl, för det skulle kunna bli ännu sämre för den svenska modellen.

Under den förra mandatperioden visade det sig att det inte behövde vara så. Det gick att justera utstationeringsdirektivet åtminstone lite grann så att den svenska modellen kunde få lite bättre utrymme.

Vad händer då? Jo, då vill man från borgerligt håll alltså återgå till något som till och med EU-kommissionen tvingats modifiera. Då faller plötsligt högtidsorden om EU platt till marken och ersätts av nya rop på överstatlig hjälp att försvaga möjligheterna för utsatta arbetare att åtnjuta den solidaritet som facklig kamp överallt bygger på.

Jag hoppas att alla svenska arbetstagare - ja, alla som förstår varför det är viktigt att stå upp för lika lön för lika arbete och att bekämpa lönedumpning och osund konkurrens - lägger också detta arbetarfientliga ställningstagande från högerpartierna på minnet.

Anf. 138 Désirée Pethrus (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, som M, C, KD och Liberalerna står bakom.

Det så kallade utstationeringsdirektivet antogs 1996. Det ska reglera vilket lands arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas vid utstationering av arbetstagare. Det reglerar minimivillkor för utstationerad personal, från ett EU-land till ett annat.

I regeringens proposition till riksdagen, som ligger till grund för det betänkande som vi debatterar i dag, utgår man från att utstationeringsdirektivet reviderades i juni 2018. Detta syftade till att öka likabehandlingen mellan utstationerade och inhemska arbetstagare i fråga om ersättning. Det innebär att man nu vidgar en väldigt viktig del i den så kallade hårda kärnan av villkor.

Det här kan låta bra till att börja med, men det vi ser nu är en utveckling inom EU på arbetsmarknadsområdet som jag menar hotar den svenska kollektivavtalsmodellen. Det finns också en risk för att EU-domstolen kommer att kunna överpröva svenska kollektivavtal.

Vi har också det nyligen framlagda förslaget från EU-kommissionen om att införa minimilöner, som utgör ytterligare en risk för vår modell. På flera områden, fru talman, har EU nu alltså börjat ingripa alltmer på arbetsmarknadsområdet, till exempel när det gäller lönefrågor.

Det är viktigt att det nationella självbestämmandet värnas. Men då regeringen har gått med på den så kallade sociala pelaren, trots att vi kristdemokrater varnade för att förslagen avsågs att bli direktiv, står vi där vi står nu. Regeringen har misslyckats med att värna den svenska partsmodellen.

Den fria rörligheten för varor, tjänster och arbetskraft utgör en av grundpelarna för det europeiska samarbetet. Den gemensamma marknaden inom EU skapar förutsättningar för god ekonomisk tillväxt och är nödvändig i en tid då Europa utmanas av tillväxtekonomier i andra delar av världen.

Efter en dom i EU-domstolen - den så kallade Lavaldomen från 2007, som har nämnts här tidigare i dag - genomfördes under den tidigare alliansregeringen ett antal ändringar i utstationeringslagen för att den skulle stå i överensstämmelse med EU-rätten. Avsikten med den så kallade lex Laval var att bevara den svenska arbetsmarknadsmodellen i grunden och samtidigt slå vakt om den fria rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden.

I och med regeringens proposition Nya utstationeringsregler, som regeringen lade fram 2017 och som beslutades om i riksdagen mot vår inrådan, rev man upp Alliansens tidigare lex Laval. Regeringen motiverade propositionen med att detta skulle skydda utstationerade arbetstagare och motverka illojal konkurrens. I allt väsentligt fungerade dock reglerna väl redan tidigare. Regeringen kunde inte heller påvisa några allvarliga brister med ordningen som var.

Lagrådet kritiserade i sitt yttrande regeringens förslag och pekade på att ingen systematisk utvärdering av lex Laval hade gjorts och att inga preciserade brister i gällande rätt angavs som skäl till lagförslagen.

Regeringens mening att kräva ett särskilt kollektivavtal för utstationerade var för långtgående. Med bevisregelns slopande kan stridsåtgärder vidtas även om minimivillkoren i den så kallade hårda kärnan är uppfyllda och enbart för att uppnå just ett utstationeringskollektivavtal. En utstationerande arbetsgivare kommer därmed inte att kunna freda sig mot stridsåtgärder. Detta innebär att det blir mindre attraktivt för företag från andra länder att komma hit, vilket hämmar den fria rörligheten. Att slopa bevisregeln är dessutom med stor sannolikhet oförenligt med EU-rättens principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande.

Bevisregeln var generös gentemot fackföreningarna, då den gav långtgående möjligheter för arbetstagarorganisationerna att vidta stridsåtgärder så länge en utstationerande arbetsgivare inte kunde visa att de utstationerade arbetstagarna i allt väsentligt hade lika goda villkor som svenska arbetstagare inom det aktuella avtalsområdet. Den utstationerande arbetsgivaren skulle styrka att så var fallet, och det skulle med andra ord vara ställt utom rimligt tvivel att villkoren var sådana. Det är oklart hur regeringen kan få det till att kontrollmöjligheterna för arbetstagarorganisationerna har förbättrats genom att bevisregeln togs bort.

Att säkerställa goda villkor för dem som jobbar i Sverige är en självklarhet, liksom att lagar och regler efterföljs. Konsekvenserna av regeringens politik innebär dock mer av protektionism och mindre av omsorg om dem som kommer hit för att arbeta.

Fru talman! Just nu i coronatider är det mycket som är satt på undantag. Den fria rörligheten har begränsats med olika restriktioner mellan EU-länder, vilket är beklagligt. Men i normala tider har regeringen försvårat för företag från andra länder att utstationera personal till Sverige, vilket riskerar att hämma den fria rörligheten. I sektorer där Sverige vanligtvis har ett stort behov av arbetskraft, till exempel i byggsektorn, kan detta vara direkt skadligt.

Det nya förslag som regeringen nu har lämnat till riksdagen om implementeringen av det ändrade utstationeringsdirektivet riskerar, menar vi som står bakom denna reservation, att hämma den fria rörligheten än mer än vad regeringen tidigare har gjort. Vi anser att regeringen har valt en opåkallat långtgående implementering av ändringsdirektivet.

Ett av flera problemområden är den otydlighet som blir resultatet av övergången från begreppet minimilön till begreppet lön. Utrymmet för stridsåtgärder ökas ytterligare genom att lagtexten öppnar upp för stridsåtgärder även när det gäller icke-obligatoriska lönekomponenter.

Vi kan också konstatera att regeringens förslag i flera delar innebär en omotiverad administrativ börda för arbetsgivarna, exempelvis i samband med införandet av arbetsgivarens skyldighet att upplysa arbetstagare om den tid som andra har utfört samma arbete på samma arbetsplats. Det är olyckligt att varken regeringen eller utskottet ser det behov som finns på området.

Sammantaget menar vi att regeringens förslag riskerar att undergräva konkurrensen och tillhandahållandet av tjänster. Förslaget öppnar även upp utrymmet för stridsåtgärder utan den begränsning som hade funnits i enlighet med ett återinförande av lex Laval.

Det är vår bestämda uppfattning att borttagandet av lex Laval och regeringens förslag till implementering av ändringsdirektivet inte står i samklang med EU-rättens principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande och att det, som sagt var, riskerar att hämma den fria rörligheten.

Med det som nu anförts avstyrker vi propositionen och förslaget i betänkandet. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett reviderat förslag i enlighet med vad som här har anförts. Förslaget bör även innehålla ett återinförande av regelverket i enlighet med lex Laval.

Anf. 139 Gulan Avci (L)

Fru talman! I dag är det för arbetsmarknadsutskottet som sagt vårens sista kammardebatt. Som liberal är jag givetvis väldigt glad över att det är en EU-relaterad fråga som vi har att ta ställning till. Mindre glad är jag över hur majoritetsförhållandet ser ut i riksdagen just nu kring utstationeringsbetänkandet, som handlar om att lika villkor ska gälla för utländska arbetstagare som under olika tider kommer till Sverige och svensk arbetsmarknad för att arbeta och bidra med sin kompetens. Men jag är faktiskt inte särskilt förvånad över att regeringen och framför allt Socialdemokraterna nu tar stöd av två partier som inte otippat är emot det europeiska samarbetet. Trots denna vetskap lägger man fram en proposition som kommer att hämma den fria rörligheten.

Sverigedemokraterna kommer givetvis att ställa sig bakom propositionen. Men vi kunde höra företrädare för Vänsterpartiet i talarstolen uttrycka ett väldigt stort missnöje med de förslag som nu läggs fram, inte för att förslagen i sig är för tuffa och hårda och skulle slå hårt mot svensk konkurrenskraft, utan för att de är för mjäkiga. Därför kommer man att reservera sig när beslutet väl ska fattas för att passivt kunna släppa igenom propositionen. Jag tycker att man måste vara ärlig i debatten och framhålla det som man avser att göra. Ärligt talat framhåller både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ganska ofta tydligt i debatten vilka ståndpunkter de har, och det är bra. Det är bra för riksdagen, och det är bra för riksdagens partier att veta hur olika partier ställer sig till olika frågor. Man det räcker inte med det eldunderstöd som man nu får för att få igenom betänkandet.

I dag kunde man dessutom läsa på Expressens debattsida hur arbetsmarknadsminister Eva Nordmark förklarar nästintill krig mot företagen. Hon insinuerade att alla företag skulle vara skurkar som ska bekämpas. Den typen av retorik och argumentation är inte bara oroväckande, fru talman. Den typen av retorik bidrar i förlängningen också till att försvaga det europeiska samarbetet.

Om man anser att det europeiska samarbetet är viktigt, inte minst i dessa svåra tider när hela Europa prövas i spåren av coronapandemin, lägger man inte fram den här typen av propositioner som försvagar den fria rörligheten inom EU.

Självklart ska det råda goda villkor på svensk arbetsmarknad. Självklart ska även utländska arbetstagare omfattas av de lagar och regler som finns på vår arbetsmarknad, och ingen ska behöva bli utnyttjad. Men man kan inte stå för allt detta samtidigt som man drar alla företag över en kam.

Fru talman! Ska Europa och Sverige klara av den här krisen måste vi stå upp för den fria rörligheten inom EU. Vi måste stå upp för mer frihandel och mer rörlighet mellan medlemsländerna. Det är så vi stärker demokratin, och det är så vi stärker individens rätt att bestämma om sitt eget liv, oavsett om man bor i Sverige, Polen, Italien eller Tyskland.

Dagens beslut är antiliberalt. Därför är jag glad över att vi liberaler tillsammans med kollegorna från Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna har en gemensam följdmotion och har reserverat oss mot detta beslut.

Jag noterar att Miljöpartiet inte närvarar i kammaren, och jag förstår att det är obekvämt att delta i den här debatten eftersom de annars brukar vara varma anhängare av den fria rörligheten. Men nu sviker de i en fråga som handlar om möjligheten för kompetent och högkvalificerad arbetskraft att komma till Sverige under begränsade perioder för att erbjuda sin spetskompetens på vår arbetsmarknad.

Dagens beslut innebär i praktiken att det kommer att bli ännu svårare för företag som har enorma behov av kompetent arbetskraft att locka hit EU-medborgare. Man kommer inte att känna sig välkommen till Sverige och den svenska arbetsmarknaden, eftersom möjligheterna nu kommer att begränsas.

Fru talman! Grunden för EU-samarbetet baserar sig på den fria rörligheten för varor, tjänster, människor och kapital. Under ekonomiska kriser behöver vi värna om den tillväxt och utveckling som fria människor och fria marknader bidrar till. Om Sverige och EU ska kunna återhämta sig efter coronakrisen behövs det fler liberala reformer för att stärka den ekonomiska tillväxten, inte några fler inskränkningar.

Sedan 2007 har utstationerade arbetstagare som har kollektivavtal med sig från hemlandet varit skyddade från att fackförbund i Sverige sätter in stridsåtgärder mot deras arbetsplatser och mot företag som faktiskt har ordnade former, precis som mina kollegor inom Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna framfört i debatten.

Det här skyddet riskerar nu att försvinna. Det ger en besk eftersmak, eftersom ett antal fackförbund - jag behöver inte nämna dem, för jag tror att ni själva vet vilka det handlar om - står Socialdemokraterna nära. Nu kommer de att få grönt ljus för att ge sig ut på jakt efter utländska arbetstagare så som de har gjort under 1900-talet och tyvärr tillåts att fortsätta med under 2000-talet.

Under dagen har det framkommit något slags bild av att vi liberaler och vi som är emot det här förslaget skulle vara emot fackförbunden. Så är självklart inte fallet. De är viktiga och behövs på svensk arbetsmarknad, och de ska stå upp för arbetstagarnas intressen. Men den här frågan handlar om någonting annat. Den handlar om något mer än att ha ordning och reda på svensk arbetsmarknad.

Jag är oroad över att stridsåtgärder kommer att användas som ett medel för att få människor att lämna Sverige. Det hotar grundläggande friheter inom EU, och det hotar svenska företags konkurrenskraft.

Precis som kollegorna nämnde finns det sådana exempel på bostadsmarknaden. Vi kan inte ha en ordning där vi erkänner att det finns en stor brist på kompetent arbetskraft som kan vara med och se till att det byggs fler bostäder, samtidigt som vi vet att de som faktiskt är med och bygger fler svenska bostäder oftast kommer från andra EU-länder. Man kan liksom inte både äta kakan och ha den kvar, utan man måste bestämma sig för om man tycker att det är en bra ordning att vi har människor som kan komma hit och bidra i de bristbranscher där arbetskraften behövs som mest.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag med stolthet säga att Liberalerna är Sveriges mest EU-vänliga parti, och det är för att vi ser potentialen i att låta alla Europas medborgare dela en fri marknad med varandra. Att kunna arbeta i hela EU är den europeiska drömmen, och den drömmen kommer Liberalerna alltid att försvara.

Därför vill jag yrka avslag på förslaget i betänkandet och bifall till vår gemensamma reservation om att lex Laval ska återinföras. Det är en lag som ger arbetstagarna trygghet på svensk arbetsmarknad men begränsar fackens möjlighet att ta fram stridsyxorna när det inte är påkallat.

Jag vill med detta önska presidiet, fru talmannen och alla kollegor i utskottet en trevlig sommar.

Anf. 140 Ali Esbati (V)

Fru talman! Det verkar vara någon missuppfattning. Vänsterpartiet är, som jag sa i anförandet och som också framgår av betänkandet, för regeringens förslag i propositionen. Vi tänker rösta ja till den. Men vi har också ytterligare förslag, och de föranleder en reservation. Vi reserverar oss alltså inte mot att propositionen antas.

Utöver detta är det mycket som är märkligt här. Gulan Avci sa i sitt anförande det som hon har varit med och skrivit i en debattartikel som är publicerad i dag: att det är viktigt att skydda arbetstagare från fackliga organisationer.

Det är kanske inte en ny politik, men det är lite av en språklig innovation. Det de ska skyddas från är att få bättre löner och arbetsvillkor. Man brukar inte kalla det för att skydda någon. Man brukar inte säga att man skyddar någon exempelvis från att få rätt till sjukvård.

Jag behöver en lite bättre förklaring: Vad är det Gulan Avci egentligen menar? Man skulle skydda dem från stridsåtgärder. Stridsåtgärderna går ut på att man kräver att deras arbetsgivare ska teckna kollektivavtal så att de får likvärdiga löner. På vilket sätt menar Gulan Avci att det hotar dessa personer? Nu lät det nästan som att man skulle angripa dem på arbetsplatsen, men det är inte så stridsåtgärder på arbetsmarknaden fungerar.

Anf. 141 Gulan Avci (L)

Fru talman! Tack, Ali Esbati, för frågan och för klargörandet! Det är bra med tydlighet i denna debatt kring viktiga frågor. Det är bra att veta att ni kommer att rösta för regeringens proposition, men ni vill att man ska gå ännu längre.

När det gäller debattartiklar står inte skribenten för rubriksättningen, men det vi står för och det jag kommer att fortsätta att vidhålla är att de inskränkningar som Ali Esbatis parti röstar igenom kommer att innebära att Sverige förlorar i konkurrenskraft. Vi kommer att förlora väldigt många viktiga och kompetenta arbetstagare, som kommer från andra EU-länder, på svensk arbetsmarknad. Dessa arbetstagare kommer inte minst hit och bidrar till att vi kan bygga fler bostäder. Mig veterligen brukar Ali Esbatis kompisar i olika sammanhang peka på behovet av att det byggs mer. Men detta är också en väldigt tillväxthämmande proposition.

Vi har inget emot - och det hoppas jag att Ali Esbati har förstått - de ytterligare förändringar som EU-direktivet kräver. Det är klart att vi står bakom det. Men givet den historia som finns i Sverige - med fackförbund som med jämna mellanrum, när de får möjlighet, ger sig på utländska arbetstagare - kommer inte det förslag som Ali Esbatis partikamrater nu står bakom att innebära att det blir mindre jakt på svensk arbetsmarknad efter utländska arbetstagare. Tvärtom kommer detta att innebära att vi får färre kompetenta personer som kan bidra på svensk arbetsmarknad, för ni skrämmer dem. De vill inte komma till Sverige.

Anf. 142 Ali Esbati (V)

Fru talman! Jag tror inte att man generellt sett blir skrämd av organisationer som ser till ens intressen. Men jag vill understryka att det inte var debattartikelns rubrik i Aftonbladet som jag reagerade på, utan det var det som stod i texten. Jag utgår från att ni själva har skrivit den. Jag reagerade även på det som sas i talarstolen - det kunde jag i alla fall verifiera att det var Gulan Avci själv som sa.

Man var orolig från liberalt håll när det gäller det skydd som finns mot att drabbas av stidsåtgärder. Detta skulle så att säga drabba arbetstagare. Det står: går in med stridsåtgärder för att skydda en arbetstagare som inte ens är medlem i ett svenskt fackförbund.

Detta är lite klurigt. Men låt mig i alla fall konstatera att oron från Liberalernas sida handlar om att man på något sätt skulle försämra Sveriges konkurrenskraft genom att personer som kommer till Sverige för att arbeta får möjlighet att vara täckta av samma kollektivavtal som andra som arbetar i Sverige är täckta av. Jag tror tvärtom att det skulle stärka Sveriges konkurrenskraft. Inte minst skulle det göra det lättare för företag som vill betala rimliga löner, så som de är avtalade i normerande kollektivavtal. De skyddas i så fall från osund konkurrens från dem som vill dumpa löner och arbetsvillkor.

Jag konstaterar slutligen att det verkar vara en liberal uppfattning att bostadsbristen i Sverige inte beror på att man inte vill bygga bostäder och inte vill satsa på det och att man har något slags fantasi om marknadshyror i stället, utan det beror på att byggnadsarbetarna har för höga löner. Det tror jag är en ståndpunkt som inte stämmer särskilt bra överens med verkligheten, men jag konstaterar att den finns hos Liberalerna.

Anf. 143 Gulan Avci (L)

Fru talman! Denna debatt blir väldigt klargörande när det gäller att ännu en gång kunna konstatera att Liberalerna och Vänsterpartiet har helt olika syn på såväl det europeiska samarbetet som vilka villkor som ska gälla på svensk arbetsmarknad.

Jag upprepar det jag har sagt tidigare i debatten. Självklart ska lagar och regler även gälla dem som kommer till Sverige.

Ali Esbati har sin ingång i denna debatt. Han gör återkommande försök att pådyvla oss en bildsättning som faktiskt inte stämmer. På så sätt försöker Ali Esbati föra fram sitt partis ståndpunkter. Det är inga konstigheter alls, Ali Esbati. Du har den fria rätten att göra det. Men jag hävdar fortfarande att detta förslag är mycket illa för den fria marknaden inom EU och för EU-medborgares möjligheter att åka över nationsgränserna för att arbeta.

Vi behöver inte mindre samarbete i en tid när vi har enorma utmaningar framför oss i spåren av coronapandemin. Vi behöver förstärka det europeiska samarbetet för att stärka tillväxten och få igång ekonomin igen. Men vi kan inte göra det genom att skrämma människor från att komma hit och genom att skicka en signal till företag om att det inte lönar sig att hämta hit utländska arbetstagare med de villkor ni ger dem och med den enorma administrativa bördan.

Detta tror jag gör både Sverige och EU mycket fattigare, och den typ av politik som Vänsterpartiet står för tror jag inte att vare sig Sverige eller EU behöver i dessa utmanande tider.

Anf. 144 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

I dag debatterar vi ett viktigt lagförslag som kommer att ge utländska arbetare ett utökat skydd i Sverige och på svensk arbetsmarknad samtidigt som vi också skyddar svensk arbetskraft mot lönedumpning och social dumpning. I dag tar vi, med andra ord, ett viktigt steg för att skapa mer ordning och reda på svensk arbetsmarknad.

Fru talman! Vi är överens om att den fria rörligheten bidrar till handel, tillväxt och fler jobb. Men vi kan aldrig acceptera att kvinnor och män som kommer till Sverige för att jobba utnyttjas till lägre löner eller sämre villkor eller att den fria rörligheten överordnas löntagarnas rättigheter och används som förevändning för att dumpa löner och villkor på svensk arbetsmarknad.

För oss socialdemokrater är det självklart att de som arbetar i Sverige ska ha goda och rättvisa villkor i linje med svenska kollektivavtal, oavsett varifrån de kommer. Därför välkomnar vi regeringens arbete, både i detta lagstiftningsärende och överlag, som genomsyras av en strävan att uppnå mer likabehandling mellan utstationerade och inhemska arbetstagare samtidigt som den fria rörligheten av tjänster värnas.

Fru talman! EU:s direktiv om utstationering har funnits sedan 1996. År 2004 blev det konflikt om vilka löner lettiska byggjobbare skulle ha på ett bygge i Vaxholm. Det var det så kallade Lavalfallet där Svenska Byggnadsarbetareförbundet krävde kollektivavtal, vilket också Ali Esbati redogjorde väl för.

Sedan dess har en av de största arbetsmarknadsfrågorna i EU handlat om vilka villkor utstationerade arbetare ska ha. I Lavalfallet 2007 slog EU-domstolen fast att fackliga krav på likabehandling av arbetstagare var ett hinder för den fria rörligheten och stred mot EU:s utstationeringsdirektiv. Vi anser att domen var ett angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen, konflikträtten och den fria förhandlingsrätten.

Under den förra mandatperioden ändrade därför regeringen utstationeringslagen för att stärka kollektivavtalets ställning så att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska fungera bättre när det gäller skydd för utstationerade arbetstagare. Lex Laval har rivits upp, och från och med juni 2017 kan svenska fackförbund alltid kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder.

Tyvärr kan man väl i dagens debatt se att högerpartierna vill återinföra lex Laval. Man för en ogrundad argumentation om att den nuvarande lagen hämmar den fria rörligheten och gör det mindre attraktivt för utländska företag att komma till Sverige.

Utvecklingen pekar dock i motsatt riktning. Av Arbetsmiljöverkets statistik för 2018 kan vi utläsa att ökningen av utstationerad arbetskraft det året var den största sedan Arbetsmiljöverkets nationella utstationeringsregister infördes för sex år sedan.

Under 2018 fanns det i genomsnitt drygt 16 200 utstationerade arbetstagare per månad i Sverige, och vi ser att bygg- och anläggningsverksamheten är den klart vanligaste branschen för utstationerad arbetskraft i Sverige. Under 2019 var motsvarande siffra 19 000 utländska arbetstagare som jobbade i Sverige under en kortare eller längre tid.

Statistiken visar att de trygga och rättvisa villkor som är utgångspunkten på den svenska arbetsmarknaden inte hämmar viljan att komma till Sverige för att arbeta. Även om Arbetsmiljöverkets utstationeringsregister inte ger hela bilden menar vi att utvecklingen på arbetsmarknaden, åtminstone fram till coronakrisen, tyder på att de villkor som erbjuds på den svenska arbetsmarknaden tilltalar utstationerande arbetsgivare och de arbetstagare som kommer hit för att arbeta.

Fru talman! Efter år av förhandlingar kunde Europaparlamentet 2018 revidera utstationeringsdirektivet som nu ger utstationerade arbetstagare i EU rätt till lönevillkor som motsvarar den lön som gäller i det land där de arbetar. Den svenska regeringen var starkt pådrivande i att få till en ändring av utstationeringsdirektivet så att det ska möjligt att kräva lika lön för utländska och svenska arbetstagare som gör samma jobb. Förändringen på området kan bidra till att konkurrensen inriktas på vem som gör jobbet bäst i stället för att man konkurrerar med dåliga villkor.

Fru talman! Jag är glad över att riksdagen ska fatta beslut om att ändra utstationeringslagen i linje med att principen om lika lön för lika arbete ska gälla för alla som arbetar i Sverige i enlighet med utstationeringsdirektivet och med respekt för vår arbetsmarknadsmodell, där parterna bestämmer över lönebildningen.

Fru talman! I lagförslaget föreslås skärpningar av bestämmelser om anmälningsskyldighet från första dagen vid utstationering. Det är viktigt att vi har koll på vilka som arbetar på svensk arbetsmarknad. Med lagförslaget täpps den lucka till som funnits i utstationeringsregistret och som gjort att arbetsgivare inte direkt behövt rapportera till Arbetsmiljöverket vilka som jobbar på arbetsplatsen. Tidigare har man inte behövt rapportera in utstationeringar som varit kortare än fem dagar. Det finns anledning att anta att denna lucka gett upphov till ett betydande mörkertal när det gäller utstationeringar som inte anmäls och har gjort det svårt för våra myndigheter att ha koll på vilka som arbetar i Sverige.

Det här är en viktig förändring när det gäller att säkerställa att alla som arbetar i Sverige har villkor, lön och en arbetsmiljö i linje med svenska kollektivavtal.

Fru talman! Lön och anställningsvillkor enligt svenska kollektivavtal ska gälla för alla som jobbar i Sverige. Det ska inte spela någon roll varifrån arbetstagaren kommer eller var arbetsgivaren är registrerad. Oseriösa företag och företagare som inte betalar avtalsenliga löner eller som på andra sätt diskriminerar löntagare som arbetar i Sverige ska inte ha fördelar av att utöva illojal konkurrens.

Med ett stärkt skydd vid utstationering tar vi ytterligare steg mot att förhindra lönedumpning och stärker möjligheten att uppnå likabehandling och sjysta villkor för alla arbetare, oavsett om det är en betongarbetare från Göteborg eller en snickare från Warszawa.

Fru talman! Jag vill med detta tacka för debatten och önska fru talmannen och presidiet en trevlig sommar!

Anf. 145 Mats Green (M)

Fru talman! Till att börja med vill jag instämma i vartenda ord som min liberala kollega Gulan Avci anförde i sakfrågan tidigare och naturligtvis även det som Désirée Pethrus från Kristdemokraterna och Martin Ådahl från Centerpartiet framförde.

Jag har två frågor till ledamoten Serkan Köse mot bakgrund av de brösttoner som vi har hört här. Förutsättningen för att den rödgröna regeringen ska få igenom den här propositionen är att man tar aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Min första fråga är: Hur känns det?

Min andra fråga är: Om andra partier, exempelvis Moderaterna, hade gjort så här i kammaren, hade inte Socialdemokraterna då stått och skrikit från hustaken om detta?

Dessa två frågor skulle jag vilja ha svar på.

Anf. 146 Serkan Köse (S)

Fru talman! Det är lite anmärkningsvärt att en företrädare för Moderaterna ställer en sådan fråga till mig som socialdemokrat. Det var ju Mats Greens partiledare som träffade Förintelsens offer och lovade att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna och som sedan gick ut och sa att man kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vi samarbetar inte med Sverigedemokraterna, och vi har inte sagt att vi ska samarbeta med Sverigedemokraterna. I den här kammaren står det varje parti fritt att rösta som det vill. Låt mig också påminna Mats Green om att han fick igenom sin budget för 2019 med stöd av Sverigedemokraterna.

Det är ett tydligt svar på den första och den andra frågan: Vi samarbetar inte med Sverigedemokraterna, och vi ber inte Sverigedemokraterna att rösta på våra förslag. De får rösta precis som de vill. Det är Mats Green och Mats Greens partiledare som har lovat att inte samarbeta med Sverigedemokraterna - ett löfte som ni har svikit.

Anf. 148 Mats Green (M)

Fru talman! Serkan Köse svarar fortfarande inte på mina frågor. Jag konstaterar återigen att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tar spjärn tillsammans med Sverigedemokraterna för att driva igenom den här lagstiftningen. Hade någon annan gjort så hade Socialdemokraterna stått och skrikit från hustaken. Jag kan tycka att det är hyckleri och ganska anmärkningsvärt.

Serkan Köse står här och pratar om lönedumpning mot bakgrund av den fria rörligheten. Om man ska försvara EU så kan man väl konstatera att EU har varit väldigt tydligt emot lönedumpning. Det fanns liksom inget sådant innan heller, så det var ju inte sant. Jag skulle vilja att Serkan Köse kunde utveckla det.

Det här förslaget handlar tyvärr inte främst om omsorg om arbetstagare och svenska konsumenter, om sjyst konkurrens eller den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det här handlar framför allt om att utöka fackliga organisationers möjlighet att på felaktiga och oproportionerliga grunder vidta stridsåtgärder. Det handlar inte om sjysta villkor för arbetstagare utan det handlar mer om huruvida det ska finnas ett kollektivavtal eller inte. Stå inte här och påstå att det handlar om något annat. Det är anmärkningsvärt och beklagligt, fru talman.

Jag vill passa på att önska fru talmannen och mina kollegor i debatten och i kammaren en riktigt god och trevlig sommar under de förutsättningar som råder.

Anf. 149 Serkan Köse (S)

Fru talman! Propositionen handlar om mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering.

Mats Greens parti införde lex Laval, där möjligheterna att garantera likvärdiga villkor för utländsk arbetskraft på tillfälligt arbete i Sverige inskränktes, och därför undrar jag varför Mats Green och Moderaterna inte vill att de svenska arbetstagarorganisationerna ska bevaka att de utstationerande arbetsgivarna som finns i Sverige följer villkoren i svenska kollektivavtal.

Till skillnad från Mats Green står jag upp för svenska löntagare. Det var vi som rev lex Laval, och vi vill att svenska löner ska gälla i Sverige. Arbetsgivarna ska inte utnyttja utländsk arbetskraft för att därigenom pressa ned de svenska lönerna.

Mats Green har ingen möjlighet att svara på frågan, men han kan göra det vid något annat tillfälle. Därför vill jag skicka med en fråga till Mats Green. Varför står inte Mats Green och Moderaterna upp för svenska löntagare och att svenska löner ska gälla i Sverige?

Jag önskar också Mats Green en trevlig sommar.

Anf. 150 Désirée Pethrus (KD)

Fru talman! Jag är intresserad av EU-arbetet, och det här är en EU-fråga. Jag har här anklagat EU för att ingripa för mycket i arbetsmarknadspolitiska frågor och den sociala pelaren.

Vi är överens i fråga om minimilöner. Vi vill inte att EU ska reglera dessa frågor eftersom vi vill värna vår kollektivavtalsmodell. Jag reagerar när Serkan Köse säger att EU tidigare har dumpat löner i Sverige. Serkan Köse säger vidare att det nu ska bli svenska löner.

Men det är faktiskt inte riktigt rätt. Det EU-domstolen kom fram till i lex Laval var att man hade följt kollektivavtalsvillkor som angav den lägsta nivån. Det lägsta kollektivavtalsvillkoret är en svensk lön. Där kan vi ändå inte säga något annat.

Fackliga organisationer skulle då anmäla till Arbetsmiljöverket kollektivavtalsvillkor med den lägsta nivån, men Byggnads har varit motstridigt här och inte gjort det. Det tillsattes till och med en utredning för att kunna föreslå sanktioner gentemot de fackliga organisationer som inte gjorde en anmälan.

Det finns flera hundra kollektivavtal. Det är inte rimligt att dessa utstationerande företag i andra länder ska kunna följa alla kollektivavtal. Därför blev det fråga om att hitta ett kollektivavtal som de inte fick gå under. Man fick alltså inte lönedumpa.

Det är därför jag reagerar när Serkan Köse säger att man tidigare fick lönedumpa. Är det rimligt att säga så?

Anf. 151 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag tackar Désirée Pethrus för att hon lyfter upp frågan.

Jag menar att utvecklingen bidrog till lönedumpning på svensk arbetsmarknad. Åker man ut till en byggarbetsplats i Sverige kan man tydligt se hur det ser ut. Människor bor i baracker, har taskiga villkor, löner och arbetsmiljö. Företag utnyttjar dessa människors svaghet. Det var det jag påpekade i mitt anförande. Och det leder till osund konkurrens.

Seriösa företagare som vill göra rätt för sig, som har kollektivavtal och sjysta villkor för sina arbetstagare, konkurreras ut av dessa företag. Även om man säger att det inte finns skurkaktiga företag så finns många företag som passar på att utnyttja människors svaghet.

Många av dem som kommer till Sverige vill jobba och kämpa för att få ihop till sitt levebröd. Jag håller med när Désirée Pethrus menar att EU inte har befogenhet att fastställa lönenivåer i medlemsstaterna. Vi instämmer, och vi tycker att det är viktigt att den frågan är upp till varje medlemsland och varje modell.

Vi ska fortsätta att driva på den svenska arbetsmarknadsmodellen nationellt och inom ramen för EU-samarbetet.

Låt mig först lyfta upp ett antal saker som ändå handlar om den sociala pelaren, som Désirée Pethrus nämnde. Den europeiska sociala pelaren är ett viktigt politiskt steg som handlar om att ekonomisk politik och sociala hänsyn måste gå hand i hand. Pelaren är inte juridiskt bindande utan är en avsiktsförklaring som sätter upp mål inom 20 olika politikområden. Det handlar till exempel om att kvinnor och män ska behandlas lika, att alla ska ha rätt till god utbildning och att alla får hälso- och sjukvård i rätt tid av god kvalitet, arbetslöshetsunderstöd och så vidare.

Pelaren slår också fast att lönebildningen .

Anf. 152 Désirée Pethrus (KD)

Fru talman! Jag var ute efter frågan om att dumpa löner. Det argumentet har använts mycket i debatten. Och det stämmer inte. Det var ju fråga om de lägsta kollektivavtalsvillkoren. Det är alltså fråga om en svensk lön framförhandlad mellan parterna. Det var den man inte fick gå under, och det var tillåtet att vidta stridsåtgärder om man gick under.

I frågan om lex Laval ville man ha Stockholmslöner. Det kan diskuteras. Ska alla utstationerande arbetsgivare kunna alla avtal i hela Sverige? Det finns flera hundra avtal på arbetsmarknaden? Vad är rimligt när företagare ska utstationera?

Den sociala pelaren handlar om många fina ord. Men vi varnade statsministern för - framför allt när det gäller minimilöner där vi är överens - att EU sa att i dessa frågor kommer det att bli direktiv och lagstiftning. När jag framförde detta i debatten sa statsministern att den sociala pelaren innebär fina planer som vi alla ska jobba efter. Men nu har det visat sig att den ena lagstiftningen efter den andra läggs fram, till exempel kvotering i föräldraförsäkringen. Det handlar om frågor som vi själva vill styra över.

Känner inte Serkan Köse någon oro för att EU tar över mer och mer av arbetsmarknadspolitiken? Delar Serkan Köse min oro på det området?

Anf. 153 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag tackar Désirée Pethrus för frågan.

Jag vill säga några ord om pelaren, och sedan tänker jag svara på Désirée Pethrus frågor.

Det framgår i skrivningarna om den sociala pelaren att lönebildning förblir medlemsländernas angelägenheter och att arbetsmarknadens parters rätt till kollektivavtal ska respekteras. Det står tydligt i skrivningarna.

Som jag nämnde tidigare anser vi att EU inte ska ha befogenhet att fastställa lönenivåer i medlemsstaterna. Ett direktiv om minimilöner anser vi skulle innebära ett allvarligt hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Vi kommer att verka för att den svenska arbetsmarknadsmodellen värnas inom EU-samarbetet. Den fajten kommer vi att ta.

Anf. 154 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Jag vill först tacka de övriga partierna för att ni har visat att Sverigedemokraterna är ett mittenparti i Sveriges riksdag. Förra veckan fick vi skäll från vänster, och i dag får vi skäll från höger. Det bekräftar den tesen.

Fru talman! Sverigedemokraternas utgångspunkt är alltid att sociala frågor, till exempel arbetsrättsliga regler, inte ska hanteras på EU-nivå utan även i fortsättningen vara nationella frågor. Det är viktigt att belysa i detta ärende.

För Sverigedemokraterna är det självklart att samma arbetsvillkor ska gälla för alla arbetstagare som jobbar i Sverige. Vi har varit väldigt konsekventa i vår politik för att stärka skyddet för arbetstagarna och upprätthålla den svenska modellen. För oss är det därför välkommet, fru talman, att regeringen tagit ett steg i den riktningen. Därför har vi valt att inte lägga fram ett eget förslag här i dag. Men som det framgår av vårt särskilda yttrande vill vi att man gör mer från regeringens håll. Vi kommer inte att släppa frågan, då grunden är att vi vill se en förändrad arbetskraftsinvandringspolitik som är behovsprövad och nationellt styrd och inte som i dag en ren konkurrensfaktor på den svenska arbetsmarknaden.

Fru talman! Det som blir lite märkligt i debatten är att regeringen till stor del lovordar införandet av den sociala pelaren men har en annan åsikt i denna fråga, som till stor del berörs av pelaren. På andra sidan har vi flera partier som varit väldigt skeptiska mot den sociala pelaren och betonat vikten av nationell kompetens men som här i stället lovordar fri rörlighet över Europas gränser - det fundament som hela den sociala pelaren bygger på.

För Sverigedemokraterna är det självklart att svensk arbetsmarknadspolitik ska grunda sig på nationella regler och inte anpassas efter andra länder. Det handlar även om förlorade skatteintäkter, snedvriden konkurrens med mera, saker som på sikt kommer att påverka den svenska välfärden.

Här vore det önskvärt att fler partier blev tydliga i sina ståndpunkter. Vill man ha ökad makt till EU eller ökat nationellt självbestämmande?

Då Sverigedemokraterna anser att detta förslag från regeringen är ett litet steg på vägen mot en sverigedemokratisk arbetsmarknadspolitik ställer vi oss bakom propositionen.

Jag hade tänkt sluta där, fru talman. Men det gör jag inte, för jag har lyssnat på debatten här. Det stör mig inte, men jag blir lite konfunderad över hur långt från verkligheten många partier är.

Man lyfter fram byggsektorn som ett tydligt exempel på hur viktigt det är med utstationerad arbetskraft. Ja, det är bra med utstationerad arbetskraft i byggsektorn när vi inte har tillräckligt med byggnadsarbetare. Men före pandemin började byggsektorn mattas av. Det började läggas varsel, och de som varslas först är svenska byggnadsarbetare. De ersätts med utstationerad arbetskraft - en ren konkurrensfaktor. Det här vet jag, för jag upphandlade ganska många jobb under den förra lågkonjunkturen. Jag tappade många entreprenader, delvis för att billig utstationerad arbetskraft konkurrerade ut svensk arbetskraft.

Man diskuterar löner, och vi hörde - jag tror att det var från Kristdemokraterna - att det har förhandlats fram ett avtal om svensk minimilön. Ja, det stämmer. Enligt Byggnads handlar det om 137 kronor i timmen som det räcker att man betalar ut till utstationerad arbetskraft. Snittlönen i Sverige för en svensk byggnadsarbetare är 203 kronor i timmen. Det är en skillnad på 66 kronor. Där har vi en enorm konkurrensfaktor, framför allt när det blir mindre att göra och färre jobb.

Jag tycker att det här är ett bra förslag, och jag välkomnar det. Det ska vara konkurrens på lika villkor, och man ska inte använda låg lön som en ren konkurrensfaktor. Men det gäller att se problemen från båda sidor, både från löntagarnas sida och från företagens sida.

Nu har Centerpartiet lämnat lokalen - tyvärr, för jag hade ett par frågor till Martin Ådahl. Därifrån ser man ganska tydligt en form av förakt mot löntagarsidan, och det tycker jag är lite tråkigt. Politik måste bygga på synpunkter från bägge håll. Framför allt kan den inte bara bygga på ett nyhetsbrev från Svenskt Näringsliv.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)