Anf. 66 Eric Palmqvist (SD)
Fru talman! Den gångna veckan gjorde jag ett företagsbesök i skånska Höganäs. Där besökte jag Höganäs AB, som är ett av blott fem företag i hela världen som tillverkar metallpulver som man kan pressa och sintra och därigenom tillverka avancerade metallföremål av. Vi fick till och med se exempel på hur man kan använda det till att 3D-printa komplexa metalldelar.
Vi fick höra att Höganäs AB är marknadsledande med cirka en tredjedel av den globala marknaden, som det alltså bara finns fem aktörer på. Vi fick också veta att de är äldst i gamet och att de satsar väldigt mycket på forskning och utveckling.
Av deras metallpulver kan man tillverka massor av komplexa komponenter. I sammanhanget framhålls inte minst bilkomponentindustrin som en viktig kund. En spännande marknad är också elmotortillverkarna, som kan tillverka effektivare elmotorer till bland annat fordonsindustrin genom att applicera magnetiskt metallpulver på rätt ställe i elmotorerna.
De berättade för oss att allt började i lilla skånska Höganäs, där huvudkontoret fortfarande ligger, och att det numera är ett globalt företag med verksamheten utspridd i stora delar av världen.
Som brukligt är vid företagsbesök visades vi runt i anläggningen. Vi fick även titta på en ny pilotanläggning som, om den visar sig fungera storskaligt, kommer att vara banbrytande för deras miljöarbete.
Vi fick också se deras tre ugnar, som är 256 meter långa och som är själva hjärtat i deras produktion. De berättade för oss att den nyaste ugnen, som är från 1971, planeras att ha en livslängd till 2040 och att de andra två ugnarna, som är ännu äldre, så småningom kommer att bytas ut mot nya ugnar, också de med en livslängd på 70-80 år. Att investera i nya ugnar är ingen struntsak, och allt måste därför bli rätt för att de ska kunna räkna hem investeringen under den tekniska livslängden.
Under besöket fick vi också veta att Höganäs AB köper sin magnetit - alltså råvaran, för er som inte vet vad magnetit är - från LKAB:s gruva i min egen hemkommun. Vi fick till och med se de stora högarna i råvarulagret.
Fru talman! Vad har då denna betraktelse från ett sydsvenskt företag med gruv- och mineralpolitik att göra? Här tänkte jag fortsätta min betraktelse.
Då jag kom till ett vårvintrigt Gällivare kunde jag helt enkelt inte låta bli att fara förbi min tidigare arbetsplats, Vitåforsgruvan i Malmberget. Där blickade jag ut över industriområdet och imponerades av att det som bryts där blir till marknadsledande produkter nere i skånska Höganäs i andra änden av landet - först som metallpulver, sedan som fordonskomponenter och därefter till lastbilar och bilar som går på export ut i hela världen.
Jag fortsatte sedan ned till centrala Gällivare. Där tittade jag på den nya gymnasieskola som ska invigas i höst och på vårt sjukhus, som är ett av Norrbottens två stora regionsjukhus. Jag kunde inte låta bli att reflektera över att allt detta hänger ihop.
Vitåforsgruvan har under lång tid levererat järnmalm till svensk industri och genererat arbetstillfällen och välstånd, eftersom det har funnits kunder i andra ändan som behövt det man kan göra av malmen.
Företag som Höganäs AB finns helt enkelt därför att vi har och har haft tillgång till råvaran. Vårt utbildningsväsen har dessutom försett oss med ingenjörer i världsklass, och den förr så framåtsyftande energipolitiken säkrade industrins behov av billig, ren och leveranssäker el.
Inget av detta kommer av någon naturlag eller av en slump. Sambandet mellan tillgång till råvaror, tillgång till kompetens och tillgång till energi har varit den mix som skapat de fantastiska värdekedjor som möjliggjort för oss att bygga skolor, infrastruktur, sjukvård och annat som kommer hela befolkningen till gagn. Exemplet med Höganäs och LKAB är ett talande exempel som är lätt för mig, som utflyttad skåning som jobbat tolv år under jord i LKAB:s gruva i Malmberget, att relatera till.
Men sambanden och värdekedjorna är i princip desamma oavsett om vi talar om vår inhemska brytning av koppar, zink och silver eller om nya innovationskritiska metaller och mineral.
Fru talman! Man ska ha klart för sig att om en av dessa komponenter fallerar havererar också de övriga. Utan råvara, ingen industri. Utan högkvalitativ utbildning, ingen forskning som gör oss konkurrenskraftiga. Utan stabil och leveranssäker el, ingen elintensiv basindustri. Och utan industri blir det ingen export, inga arbetstillfällen, inga skatteintäkter och ingen välfärd.
Eller om man vill spetsa till det lite: Utan gruvor blir det ingen tung exportindustri och ingen välfärd.
Det oroar mig därför mycket att det i denna kammare finns de som inte verkar se sambanden och som inte förstår vikten, värdet och betydelsen av en inhemsk och miljösmart gruvindustri utan raljant svänger sig med uttalanden om att "det får vara färdigcurlat med svensk gruvindustri".
Det oroar mig när beslutfattare i denna kammare tycks ha som mål för sin politiska gärning att bekämpa en inhemsk näring som i en internationell kontext ligger i absolut världsklass när det gäller teknikutveckling och miljöarbete, vilket inte bara gagnar oss som nation utan också bidrar till att skapa en bättre värld.
Jag är stolt över att företräda ett parti vars gruv- och mineralpolitik är väl avvägd och framåtsyftande på område efter område. I Sverigedemokraternas kommittémotion föreslår vi exempelvis att den svenska mineralstrategin uppdateras och att SGU och Bergsstaten stärks ekonomiskt och ges ett tydligare informationsuppdrag.
Vi pekar också på vikten av att göra kontinuerliga avsättningar för att finansiera sanerings- och återställningsarbeten. Vi vill även häva förbudet mot uranbrytning, då uran är en markör för andra, mer svårprospekterade innovationskritiska mineral som industrin behöver för att lyckas med omställningen till en högre grad av elektrifiering.
Inte minst betonar vi sverigedemokrater vikten av att undanröja de problem som i dag präglar tillståndsprocesserna. Tillståndsprocesserna upplevs i dag som otydliga, långsamma och oförutsägbara, vilket har fått till följd att Sveriges anseende som gruvnation att göra framtida satsningar i har sjunkit drastiskt under senare år.
I vår kommittémotion framhåller vi inte bara vikten av att få till stånd en lösning, utan vi presenterar även ett konkret förslag - en så kallad one-stop-shop-lösning.
Slutligen, fru talman, står jag naturligtvis bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men i syfte att inte förlänga eftermiddagens votering mer än nödvändigt nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 10.