Nordiska rådet

Anf. 106 CHRIS HEISTER (M)

Herr talman! Jag tänker inte utveckla detta alltför mycket här, det tänker jag nämligen göra i Nämnde- mannautredningen. Eftersom jag har tagit upp frågan är det bara att konstatera - Kia Andreasson sade att hon inte var socialdemokrat - att det alltid är gott att ha vänner i regeringsunderlaget. Det är alldeles uppenbart att om en verksamhet som för ett antal bedrevs på 94 ställen i Sverige - med en mycket god geografisk spridning och med de avstånd som fanns till människor, till dem som är åtalade, ska dömas eller frikännas och till de nämn- demän som ska delta i processen - halveras eller blir väsentligt mycket mindre får alla de människor som ska medverka i förhandlingarna får längre avstånd. Det kommer att leda till att vittnena får resa längre, de åtalade får resa längre, nämndemännen får resa längre om man nu inte ska ha nämndemännen från precis intill där man befinner sig. Det innebär att stora områden blir utan i så fall. Det tycker jag inte är svårt att förstå. Jag känner oro för detta. Man ska inte överdriva det, men det finns en sådan aspekt som är viktig för Nämndemannautredningen att ta upp, som kanske inte direkt framgår av direktiven men som kreativa ledamöter - jag är säkert inte ensam - vill diskutera.

Anf. 107 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Herr talman! De hittillsvarande sammanslagning- arna och nedläggningarna av små domstolar kan inte ha någon som helst inverkan på nämndemännens deltagande i domstolarna. Det har inte alls skett nå- gon 50-procentig nedskärning. Det vi hittills har gjort är ändå ganska marginellt. Moderaterna måste väl erkänna att väldigt små domstolar som inte har stort underlag - det har gällt en till två domare - på vissa ställen i Sverige där avstånden inte är så stora har fått vidkännas förändringar som kan vara skäliga. Det har absolut ingen inverkan på nämndemännens deltagan- de.

Anf. 108 ELVER JONSSON (Fp)

Herr talman! Jag vet att Kia Andreasson med nästan osviklig säkerhet känner en lojalitet mot en gång Domstolskommitténs direktiv om att göra stora besparingar och framför allt att lägga ned ett antal domstolar. På annat sätt kan man inte tolka de inlägg som görs av Kia Andreasson. Det är bra att det finns en lojalitet mot de direktiven, de flesta andra har övergivit dem. Det är klart att det hittills inte har skett så många nedläggningar. Men faran skulle kunna minimeras, Kia Andreasson, under maj månad då justitieutskot- tet, och sedan riksdagen i mitten av juni, ska ta ställ- ning till den skrivelse som finns från regeringen om domstolsväsendets reformering. Från Moderata sam- lingspartiet, Kristdemokraterna, Centern och Folk- partiet har vi yrkat på att det nu skulle vara stopp och belägg. Efter de beslutade nedläggningarna ska det inte fattas några fler beslut innan man har fått i gång en ordentlig oberoende utvärdering. Ställer Kia And- reasson upp på det är det tacknämligt om man i kam- maren får besked om det. De signalerna skulle säkert sprida sig något utanför denna kammare, det är jag alldeles övertygad om, inte minst till regeringssamar- betsparterna, som då säkert skulle börja fundera hur man skulle hantera frågan. Det är klart att några få nedläggningar inte bety- der så mycket, men den långa katalog som nu finns för Värmland, Norrbotten och Kalmar innebär att avstånden ökar dramatiskt om det i princip bara är en tingsrätt i varje län.

Anf. 109 EWA LARSSON (Mp)

Herr talman! Så som framförts här innan behand- lar vi i detta betänkande processrättsliga frågor och motioner från den allmänna motionstiden 2000. I betänkandet föreligger åtta reservationer samt ett särskilt yttrande, varav intet är helt främmande för denna kammare då vi som sagt tidigare har behandlat tidigare likartade ärenden. Moderaternas yrkande på att specialdomstolar ska avskaffas har vid de två senaste riksmötena varit uppe till behandling. I denna fråga har vi socialdemokrater ingen annan uppfattning nu än vad vi tidigare fram- fört. Vi anser att specialdomstolarna var för sig har sin roll och att varje specialdomstol ska bedömas efter dess egna meriter, inte utifrån principiella stånd- punkter. Vad beträffar jourdomstolar har också denna framställan gjorts tidigare. Även om det är viktigt med en snabb handläggning får det inte bli så att rättssäkerheten ifrågasätts, vilket kan vara en fara med en omedelbar handläggning. Det kan t.ex. uppstå problem med att genomföra vittnes- och målsägande- förhör nattetid. Vidare skulle säkerligen många av de misstänkta och andra som ska höras vara påverkade av alkohol eller narkotika. Ambitionen att engagera vårdnadshavare i lagföringen kommer i praktiken att försvåras. Dessa svårigheter kommer förmodligen också att gälla socialtjänstens samverkan. Det pågår, herr talman, i dag åtgärder för att korta handläggningstiderna i brottmål. I detta sammanhang kan nämnas KLÖS-projektet i Jönköpings län. KLÖS står för kvickare lagföring genom ökad samverkan. Detta projekt involverar polis, åklagare, domstolar och kriminalvård. Också i Handen pågår ett projekt för snabbare lagföring. Jag tror att det är rätt väg att gå att förstärka samverkan mellan myndigheterna inom rättsväsendet ytterligare. I reservation 6 framför moderaterna att en miss- tänkt bör kunna ges kräkmedel i syfte att säkra bevis- ning om narkotikabrott när den misstänkte svalt nar- kotika. Det finns i dag regler för undersökningar av människor vid brottsmisstanke. På den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras. Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre och tagande av prov från människokroppen samt undersökning av sådana prov. En undersökning får inte utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa och skada. Vi socialdemokrater anser att det är ett mycket allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att utsätta någon för tvångsmedicinering. Vi vill dock avvakta det beredningsarbete som pågår i Regerings- kansliet. Vi vill bl.a. invänta remissvaren vad beträf- far Narkotikakommissionens betänkande i den del där kommissionen har föreslagit att det i narkotikastraff- lagen ska tas in en bestämmelse om att den som är skäligen misstänkt för narkotikabrott som inte är ringa ska kunna ges läkemedel eller liknande vid kroppsbesiktning. Folkpartiet föreslår i reservation 8 att vi ska låta strafföreläggande avse också fängelse. Strafföreläg- gande är en summarisk process i vilken åklagarna kan lagföra brott som hör hemma under allmän åtal. Vi socialdemokrater anser att brott som leder till frihetsberövande straff ska prövas inför domstol med tanke på den rättssäkerhet vi står för i vårt land. Vi anser också att allvaret i en gärning som föranleder fängelse ska prövas i en domstol. Vidare anser vi att det inte är rätt att i ännu ett avseende ge en åklagare större möjlighet att bestämma påföljd än vad som tillkommer en ensam lagfaren domare. Herr talman! Jag känner mycket väl till att man kan skriva särskilda yttranden i betänkanden, men det föreföll mig lite egendomligt att kristdemokraterna och moderaterna lyfte fram frågan om nämndemän- nens situation här så tydligt. Jag själv, Anders G Högmark och Ragnwi Marcelind har förmånen att sitta med i denna utredning och företräda och repre- sentera våra partier. Vi har också tagit del av direkti- ven som finns, och vi vet att det är i utredningen vi ska jobba med dessa frågor för att så småningom komma fram med betänkande och förslag. Jag måste säga att det förefaller mig mycket egendomligt att man lyfter fram det på det sätt man gör. Till sist, herr talman, vill jag understryka vikten av att regeringen påskyndar utvecklingsarbetet för att förbättra kvaliteten på rättsintyg när det gäller miss- handlade kvinnor. Med de försök som har gjorts i bl.a. mitt hemlän Kalmar, där läkare har fått särskild utbildning och stöd för utfärdande av intyg, har det visat sig att man har uppnått en god standard som i sin tur måste leda fram till bättre och säkrare utred- ningar. Inte minst värdefullt är det att nå bästa kvali- tet för att säkra de utsatta kvinnornas rättssäkerhet. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till för- slaget i betänkandet och avslag på samtliga reserva- tioner.

Anf. 110 AGNETA BRENDT (S)

Herr talman! Jag måste tillstå att jag nog inte är ensam om att i grunden känna en tvekan inför tvångsmedel av olika slag med tanke på ingreppet i integriteten. Ann-Marie Fagerström redovisade att det kunde vara en risk och till skada för patienten. I detta fall är det en misstänk heroinlangare, som jag kallar för dödens kurir. Det civila samhället - rättssamhället - får göra en rimlig avvägning om man har mycket starka skäl att misstänka att vederbörande är just en sådan knarklangare som kan sända ungdomar och andra in i döden. Eventuellt får han några smärre men om man tvångsmedicinerar. Man kan självfallet göra olika avvägningar. Varje fall är unikt. Jag tycker att det hade funnits all anledning för regeringen att rappa på lite grann i sitt beredningsar- bete i en sådan allvarlig fråga. I ett par år har man, tror jag, berett denna fråga. Den är inte enkel. Nu kommer Narkotikakommissionen. Har Ann-Marie Fagerström någon idé om när be- redningsarbetet - tänkandet och funderandet i Rege- ringskansliet - skulle kunna vara avslutat och ligga till grund för någon form av förslag i någon riktning? Det är den ena frågan. Den andra frågan gällde påståendet att det är lite märkligt att man utvecklar sig i ett särskilt yttrande. Det tycker jag inte alls är märkligt. Vi i de fyra parti- erna drog tillbaka ett antal reservationer och försökte sammanfatta detta i ett särskilt yttrande. Det avspeg- lar vår syn, våra förväntningar och våra förhoppning- ar vad gäller denna utredning. Det är inte säkert att vi exakt delar åsikt om di- rektivens inriktning. Vi försöker politiskt att arbeta för att de frågor vi gärna vill få in - de aspekter som vi vill få belysta - också kommer in. Då har vi använt denna teknik. Den får man använda och jobba med i en parlamentarisk demokrati där öppenheten för- hoppningsvis är ett signum. Jag skulle vilja upprepa frågan. Vi kommer från samma landskap - Småland. Vi har i dag ett antal tingsrätter. Ljungby tingsrätt och Värnamo tingsrätt samarbetar. Det finns nämndemän i Värnamo, och det finns nämndemän i Ljungby. Tänk om vi skulle ha slagit ihop detta och fått en tingsrätt i Jönköping och en tingsrätt i Växjö. Kommer det att öka antalet nämndemän i Ljungby och Värnamoregionen? Jag tror knappast detta. Därför tror jag att det är en viktig aspekt att ta upp i en sådan utredning.

Anf. 111 EWA LARSSON (Mp)

Herr talman! Vad jag framförde i mitt anförande var att jag tyckte att det var märkligt att man lyfte fram frågan på det sätt man gjorde här i kammaren. Det finns direktiv. Vi känner till direktiven för utred- ningen om nämndemännen. Det är, som jag ser det, i utredningen vi ska arbeta fram ett betänkande och ett förslag när det gäller de frågeställningar som Anders G Högmark lyfter fram i kammaren nu. Jag är absolut inte beredd att svara på de frågorna. Det tycker jag ska komma vartefter, när vi lägger fram vårt betänkande efter det att vi har kommit fram till våra svar.

Anf. 112 AGNETA BRENDT (S)

Herr talman! Jag hade inte hyst några överdrivna förhoppningar om något svar, om jag ska vara upp- riktig. Men det ger en möjlighet för en vidare allmän- het att se vilka frågeställningar som kommer in i utredningen och hur olika partier vill prioritera vissa frågeställningar, förutom de direktiv som finns. Det är självfallet, herr talman, att direktivet är huvuddo- kumentet. Jag är ganska övertygad om att vice ordföranden i justitieutskottet som ordförande genom sin närvaro har fångat den stämning som finns, nämligen att det är bra om utredningen på ett brett sätt kan fånga upp frågeställningar inte minst gällande representativitet för nämndemännen också geografiskt, så att det framöver exempelvis ska kunna kännas meningsfullt att jobba som nämndeman från t.ex. Värnamo eller Ljungby. Ann-Marie Fagerström känner kanske spe- ciellt för Oskarshamn, vars tingsrätt väl också är hotad.

Anf. 113 EWA LARSSON (Mp)

Herr talman! Jag är inte alls orolig för att allmän- heten ska undgå direktiven. Jag känner min egen roll i utredningen, och jag hoppas att Anders G Högmark och alla andra som sitter i utredningen ser till att allmänheten får vetskap om vilka frågor vi jobbar med. Svaren i vårt slutbetänkande ska vi väl främst hämta från allmänheten. Vi ska ut på tingsrätterna. Vi ska ut till allmänheten. Vi ska ut i nämndemannakå- ren. Vi ska gå ut och verkligen plocka in så mycket som möjligt. Det handlar inte heller om att det kommer upp nå- gonting nytt. Alla partier har varit eniga. Vi har under många år - i alla fall sedan jag blev riksdagsledamot 1994 - krävt att man ska titta på nämndemannaorga- nisationen och tillsättningen. De direktiv som finns har vi verkligen framfört åsikter omkring. Där tror jag inte att Anders G Högmark kan ta åt sig äran, utan det kan vi nog göra allesammans oavsett partitillhörighet.

Anf. 114 AGNETA BRENDT (S)

Herr talman! Jag tänker inte kommentera det här med nämndemännen så mycket, men jag måste säga att jag blir förvånad över att Ann-Marie Fagerström reagerar på att vi lyfter frågan. Det här är ju ett mo- tionskrav som finns med i betänkandet där vi har avstått från att reservera oss. Vi har i stället avgett ett särskilt yttrande. Då har vi ju all anledning att kom- mentera varför vi inte vidhåller vår reservation. Jag skulle bara vilja ställa en fråga till Ann-Marie Fagerström som över huvud taget inte har kommente- rat vår reservation 1, där vi vill att kravet på pröv- ningstillstånd ska avskaffas. Jag skulle vilja fråga Ann-Marie Fagerström om hon tycker att det som sker i dag är helt korrekt, att människor som döms till bötesstraff inte får någon andra chans i en andra in- stans. De som har dömts kan efter första domen inte överklaga. Precis som jag beskrev i mitt anförande har det här drabbat ett stort antal människor, vilket också har beskrivits ganska mycket i medierna under 1999 och 2000. Tycker Ann-Marie Fagerström och socialde- mokraterna att det är förenligt med rättssäkerhet att en sådan här prövning inte får göras i en andra in- stans?

Anf. 115 ELVER JONSSON (Fp)

Herr talman! Om Ragnwi Marcelind lyssnade på vad jag sade inledningsvis kunde hon höra att jag sade att jag känner att det är helt rätt att man har rätt att skriva ett särskilt yttrande. Det är inte det som jag har tyckt varit konstigt i den här frågan, utan det är det sätt som man lyfter frågan på här i kammaren. Jag behöver inte förtydliga mig bättre än vad jag har gjort. Jag anser nämligen att vi alla har möjlighet att påverka. Vi har varit med om direktiven. Vi har alla tillsammans varit med om att framföra att vi tycker att det måste till förbättringar i nämndemannakåren. Det var just det som jag poängterade. Herr talman! När det gäller den andra frågan som jag fick så tycker jag i likhet med kristdemokraterna att en förutsättning för en rättsstat, precis som Ragnwi Marcelind framförde i sitt anförande, är att det måste finnas en rätt till domstolsprövning. Jag vill inte alls ha någon skillnad i det fallet. Däremot anser jag i motsats till kristdemokraterna att man har en möjlighet i dag. Man uppfyller de krav som varje individ har rätt att ställa vid en eventuell domstol- sprövning. Där skiljer vi oss åt.

Anf. 116 AGNETA BRENDT (S)

Herr talman! Det här är ju helt felaktigt. Ann- Marie Fagerström är väldigt dåligt underrättad. Hon kan sätta sig in i det beslut som fattades med anled- ning av propositionen 1992/93 där den här möjlighe- ten drogs tillbaka. Innan dess var det möjligt vid vilket mål som helst att kräva att få pröva målet i en andra instans, men 1994 beslutades att alla som döms till bötesstraff och till fängelse upp till sex månader inte skulle ha möjlighet att få det här prövningstill- ståndet. Domarna kan besluta sig för att de inte får det. Det har drabbat ett stort antal människor, och det har lett till precis de svårigheter som remissinstanser- na faktiskt talade om när den här propositionen an- togs 1994. Det var ett stort antal remissinstanser som motsatte sig utredningens förslag, och i och med att man har haft en rättstradition i Sverige där det alltid har varit möjligt att överklaga i en andra instans så tyckte man att det var allvarligt att den regeln föränd- rades. Min fråga är bara om regeringen, socialdemo- kraterna och Ann-Marie Fagerström är villiga att faktiskt titta på den här frågan. Det kanske finns an- ledning att återkomma. Det kan nämligen inte vara rimligt att människor ska drabbas på det här sättet när de nekar och säger att de är oskyldiga. Och så raseras en hel värld runtomkring dem därför att de inte har rätt att överklaga.

Anf. 117 ELVER JONSSON (Fp)

Herr talman! Som svar till Ragnwi Marcelind på den frågan kan jag säga att som jag ser det, och som vi socialdemokrater har påtalat i betänkandet, är det tillräckligt med det lagförslag som finns.

Anf. 118 AGNETA BRENDT (S)

Herr talman! Efter den här debatten hade man kanske kunnat avstå, men med anledning av att jag inte har haft några reservationer när det gäller den här motionsgenomgången vill jag ändå lyfta upp ett par frågor. Det är bl.a. det här särskilda yttrandet och det som har diskuterats under de senaste minuterna. Det gäller nämndemännen. Dessa förtroendevalda är ju en otroligt viktig demokratisk del av vårt rätts- väsende. Och det sades här för en stund sedan från talarstolen att man hade krävt utredning sedan 1994 i detta ärende, och vi har ett antal gånger haft ett krav om att tillsätta en utredning. När de här motionerna, som nu behandlas, skrevs var inte utredningen tillsatt. Därför var det kravet återigen med här. Att vi har gjort gemensam sak och gjort ett särskilt yttrande i stället för att reservera oss tycker jag var lämpligt. Men man blir ju förvånad över den diskussion som har varit här, bl.a. när Kia Andreasson säger att de som väljer och utser dem har haft möjligheter. Jag har just pekat på att vi måste göra det möjligt för olika grupper att ställa upp. Det är det som har varit problemet, och det är därför som vi kanske inte har en representativ grupp från befolkningen bland nämn- demännen. En sak som finns i min motion som inte har tagits upp i riktlinjerna för kommittén är bl.a. basutbild- ningen för nämndemännen och kontinuerlig vidareut- bildning av nämndemännen. Det är otroligt viktigt att de får det, men det är också en sak som vi har tagit med i det särskilda yttrandet. Jag hoppas att kommit- tén beaktar denna viktiga del. Vi framhåller kompe- tens i alla sammanhang, och det är inte minst viktigt i det här. Sedan vill jag lyfta upp ytterligare en sak, och det är rättsintyg. Vi har haft en diskussion om det i ut- skottet. Det finns utförligt beskrivet här hur man önskar att det skulle vara. Vi vet ju att en stor del av vålds- och sexualbrottsutredningarna avskrivs på grund av brist på bevis. Ett av de viktigaste bevisen är just rättsintygen. Vi vet att det tidigare har varit väl- digt många underkända sådana, och vi har haft kla- gomål när det gäller rättsintygen. Därför har man gett utbildning, precis som det står i betänkandet, men det gäller ju att få ut det här i verkligheten. Jag är glad åt att Rättsmedicinalverket har fått i uppdrag att få huvudmannaskapet för en viss del, bl.a. uppföljningen och kvalitetssäkringen av dessa rätt- sintyg, eftersom de har en sådan stor och viktig bety- delse som bevis när det gäller vålds- och sexualbrott och för att man ska kunna fälla gärningsmän, så att kvinnorna och barnen får fred. Vi från Centerpartiet står naturligtvis bakom det här särskilda yttrandet.

Anf. 119 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Herr talman! Jag vill bara rätta till en sak. Om Gunnel Wallin uppfattade mig som att det var jag som uttryckte att vi hade krävt en utredning sedan 1994 vill jag bara förtydliga mig och säga att jag sade att vi har sett problemet sedan jag blev riksdagsleda- mot 1994 och lyft fram det. Då är jag mycket glad för att vi äntligen har fått till en utredning därom. Det gäller direktiven kring tillsättandet av nämndemän- nen.

Anf. 120 AGNETA BRENDT (S)

Herr talman! Jag kan bara säga att trägen vinner, och det är ju skönt att den är till stånd. Se nu till, ni som sitter där, att det blir ett bra resultat och att man lyfter upp alla perspektiv! Det är det viktigaste.

Anf. 121 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Herr talman! Gunnel reagerade när jag sade att partierna borde skärpa sig när det gäller nominering av nämndemän. Det var väl rätt uppfattat? Det är ju så, Gunnel Wallin, att partierna nomine- rar nämndemän och nämndekvinnor som slutligen fastställs av kommunfullmäktige, men det är inget krav på att de som utses till nämndemän och nämn- dekvinnor ska vara medlemmar i respektive parti utan endast på att de ska vara pålitliga svenska medborga- re. Det är därför partierna i alla dessa tider har haft tillfälle att göra den spridning som vi vill ha när det gäller kön, olika yrken och olika åldrar. Detta har inte partierna tagit allvarligt på, utan min erfarenhet är att de först nominerar människor till de olika nämnderna och att detta kommer i sista hand - på slutet. Man har alltså inte tagit det på tillräckligt allvar. Jag har genom åren sagt att vi som representanter för de olika partierna i justitieutskottet har en stor uppgift i att tala om ute i partiorganen hur viktigt detta uppdrag är och hur viktig spridningen är.

Anf. 122 AGNETA BRENDT (S)

Fru talman! Kia Andreasson har tidigare i debat- ten här i dag pekat på hur viktigt det är att analysera. Det gällde då statistik, men jag tycker att det är vik- tigt att analysera även andra frågor. Det gäller t.ex. varför vi inte får personer att ställa upp som nämn- demän. Det beror inte på att de inte tycker att arbetet är intressant. Men om man måste betala för att ställa upp, för att ta sig till platsen och om rättegångarna varar veckovis så är detta inte rimligt. Det är inte rimligt att ha en sådan arbetsbörda med den ersätt- ningen. Det är ingen som tar på sig uppdragen. Det har vi sett, och därför har vi krävt en utredning. Partierna har säkert tagit det på allvar, och vi har gjort det genom att motionera om förändringar i nämndemännens villkor.

Anf. 123 CHRIS HEISTER (M)

Fru talman! Det är inte endast det som har varit problemet. Men jag vidhåller vad jag sade om de faktorerna. Det finns också andra aspekter, och det är därför utredningen har kommit till stånd. Jag har också hävdat att man behöver se över reglerna. Min kritik av partiernas nomineringar kvarstår ändå. Det finns många människor som är intressera- de, Gunnel Wallin, och som inte bara ser krasst på pengarna. De ser detta som en viktig uppgift och de är intresserade av att följa med i rättsprocessen, vilket vi ska vara tacksamma för. Jag tror alltså inte att detta är huvudorsaken. Men det är en faktor som vi måste titta över - det har jag också sagt. Det görs också nu. Men det är frågan om vem som ska nominera nämndemännen och nämndekvinnorna som är det svåra problemet.

Anf. 124 AGNETA BRENDT (S)

Fru talman! Jag är lite förvånad över den här dis- kussionen, men jag tycker i alla fall att det är viktigt att vi får en bred representation i nämndemannakåren och att det även finns nämndemän från Eslövs kom- mun.

Anf. 125 CHRIS HEISTER (M)

Fru talman! I det betänkande vi nu ska gå till be- slut om behandlas civil och militär krishantering. Vårt land har åtagit sig en viktig uppgift: att delta i internationell krishantering. En trovärdig civil och militär krishanteringsförmåga, både inom EU:s ram och tillsammans med länder utanför EU, ska hjälpa till att skapa stabilitet och fred både i Europa och i övriga delar av världen. Men, fru talman, nyckelorden är trovärdig förmå- ga och trovärdiga redskap. I de motioner som behandlas i betänkandet tas upp hur resurser och förmåga bör byggas upp för att vi ska kunna leva upp till Sveriges åtaganden. I be- handlingen av motionerna och förslagen hänvisar majoriteten i många fall till kommande försvarsbeslut eller kommande utredningar. Tydlighet och konsekvens i uppbyggnaden av vå- ra resurser för att kunna delta i internationella upp- drag fullt ut är inriktningen på de moderata reserva- tionerna till betänkandet. Vi ser en risk i regeringens och majoritetens in- ställning, som tyvärr ibland kan förefalla både vack- lande och konfliktfylld vad gäller uppbyggnaden av den militära förmågan fullt ut och viljan att avsätta resurser. Detta gäller också formuleringen av uppgif- ter och hur man ska fatta beslut. Den första konflikten rör mandat och uppgifter. Det är i dag bara vissa typer av förband som avsätts för internationell krishantering. Men tyvärr går det inte att bara delta i vissa uppgifter när konflikt över- går i kris, och kanske i en ännu värre situation. An- tingen är man med - och då helt - eller inte alls. Förbanden som ska delta i internationella uppdrag måste därför ha hela bredden av förmågor. Förbanden måste kunna samma saker, oavsett om det är natio- nella eller internationella uppdrag. Om våra förband i de internationella uppdragen inte har hela bredden blir de beroende av andra länders förband för vissa uppgifter. Lite hårdraget kan man exemplifiera det hela med att svenska soldater kanske får gå vakt på andra länders förläggningar för att deras soldater i sin tur ska kunna frigöras för att utföra de nödvändiga uppgifterna. Om vi inte vill att Sverige ska delta i vissa upp- gifter så bör begränsningen göras i mandatet och formuleringen av uppgiften, och inte genom att vissa redskap saknas. För de mandat och uppgifter som vi i riksdagen ger måste det finnas de rätta militära red- skapen, som Försvarsmakten måste kunna välja allt- efter läge och situation. I vår första reservation har vi moderater visat på dessa brister, och krävt att de svenska förbanden ska kompletteras med en amfibiestridsgrupp och ett stridsvagnskompani. Så skulle förmågan komplette- ras, och vi skulle kunna klara hela bredden av upp- gifter. Vår vilja att ta gemensamt ansvar bör inkludera internationellt sammansatta förband. Sverige bör ta initiativ till ett internationellt flygtransportförband för försörjningstransporter - en viktig funktion som i dag saknas i EU:s krishantering. Sverige bör ta lednings- ansvar för den nordiska brigad som håller på att ut- formas, och ta initiativ till en gemensam Östersjöflot- tilj för att kunna hantera kriser också i närområdet. Den andra konflikten som jag berör gäller resur- serna till internationell krishantering. Besluten om att ställa upp i krishanteringsuppdrag måste naturligtvis följas av beslut om tillräckliga resurser. Regeringen har t.ex. utlovat två bataljoner eller 2 000 soldater. Men det är i dag knappast möj- ligt att rekrytera dessa. Förra årets försvarsbeslut drog ned antalet värnpliktiga så långt att det fordras att mer än varannan blir frivillig för utlandstjänstgöring. Resurserna skars ned mycket drastiskt för försva- ret och med stora krav på förändring, vilket inte ökar möjligheten att avsätta kraft till utveckling av vare sig nationell eller internationell förmåga. Sedan förra våren har det tillkommit flera nya besparingsbeting som innebär att Försvarsmakten har svårt att genom- föra den tänkta omställningen och att genomföra utbildningsövningar. Tvärtom tycks verksamheten snarast behöva bromsas upp totalt. Nu ligger dessutom på riksdagens bord förslaget till tilläggsbudget, som innebär nya nedskärningar. I försvarsutskottet har vi också fattat ett beslut om organisation av stridskrafterna som kommer att ta ytterligare resurser från förbandsverksamhet och internationella uppdrag. Konkurrensen mellan internationella uppdrag och utbildningsverksamheten på förbanden riskerar nu att ytterligare skärpas genom det förslag som regeringen aviserat om att föra ihop anslagen för internationella uppdrag och den vanliga förbandsverksamheten så att de internationella uppdragen ska finansieras inom ramen för den ordinarie förbandsverksamheten. Ef- fekten blir att ju större internationella insatser som vi ska delta i, desto mindre resurser kommer det att finnas för förbandsverksamhet och utbildning av just de värnpliktiga som sedan ska rekryteras till de inter- nationella insatserna. Ju större åtaganden vi har, desto mindre blir möjligheterna att utföra dem. Anslagen för internationella insatser måste läggas separat och som ett beredskapsanslag så att beslut kan fattas snabbt när krisen kommer. Det är tyvärr sällan man får någon förvarning. Beslut om resurser och insatser måste naturligtvis följas åt. Vi föreslår också att anslaget för internationella insatser ska överföras till utrikesutskottets område och där utgöra en del av avvägningen inom säkerhetspolitiken. Enligt något resonemang skulle ett förslag till sammanläggning av anslagen för förbandsverksamhet och internationella uppdrag kunna motiveras av att man då får en större anslagskredit som skulle kunna utnyttjas. Vad jag förstår skulle man med detta reso- nemang genomföra internationella uppdrag på kredit, dvs. politiker skulle kunna lägga ut uppdrag helt utan att ta ansvar för resurserna. Under de senaste dagarna har vi fått höra att försvaret har att hålla sig inom sin ram. Rimligtvis borde samma regel gälla för politiska beslut. De internationella uppdragen är numera en hu- vuduppgift för det svenska försvaret. Då måste det också vara en uppgift och skyldighet för våra office- rare att tjänstgöra utomlands. En officer bör kunna tjänstgöra med sitt förband vid såväl nationella som internationella uppdrag. Men detta kräver att villkor, förmåner och löner anpassas, och det kommer att kosta. Om vi vill visa vår vilja att delta fullt ut måste vi vara beredda att se till att vi har de villkor som gör att våra officerare kan och vill arbeta också vid våra utlandsuppdrag. Hemmavarande familj måste naturligtvis också få ett omfattande stöd för att en utlandstjänstgöring ska kunna ingå i den normala uppgiften för en officer. Målet ska vara att tjänstgöring i både Boden och Bosnien är lika naturligt. Fru talman! Vår vilja och förmåga att delta i in- ternationell krishantering måste vara tydlig och tro- värdig. Det handlar om de så viktiga målen att säkra fred, rädda människoliv och förhindra folkmord. Konflikt och krig är tyvärr realitet. Trovärdig kris- hanteringsförmåga är det redskap vi har för att nå dessa mål. Det får inte finnas någon tvekan eller otydlighet i vår vilja eller förmåga. Med detta yrkar jag bifall till den moderata reser- vationen nr 1 i försvarsutskottets betänkande 6.

Anf. 126 AGNETA BRENDT (S)

Fru talman! Det här betänkandet behandlar ett antal, närmare bestämt tio, motioner som väcktes under den allmänna motionstiden. Alla har anknyt- ning till civil och militär internationell krishantering. Det finns tre reservationer i betänkandet. Motionerna har sorterats in under sex underrubriker. Internationell krishantering har i och med beslutet att Sverige ska delta i uppbyggnaden av en europeisk krishanteringsstyrka tagit fart under senare år. Jag är säker på att många motionärer delar min tillfredsstäl- lelse över detta, även om det innebär att ett flertal av de motionskrav som väcktes för snart ett år sedan och som behandlas nu har blivit lite överspelade av hän- delseutvecklingen. När det gäller förmågan till internationella insat- ser finns det tre motioner som samtliga avstyrks av utskottet. De behandlar förmågan att delta på vissa sätt, kartläggning av förmågan osv. Där har det hänt ett antal saker som utskottet redovisar i betänkandet. Det har kanske inte alltid blivit i exakt samma form som motionärerna velat och kanske inte fullt ut lika mycket. Men det har hänt mycket under året, och det är i sig tillfredsställande. Moderaterna tycker att det ska finnas en Öster- sjöflottilj. Vi bedriver i alla fall ett mycket brett sam- arbete kring Östersjön. Det syftar kanske inte precis till att skapa en Östersjöflottilj, men det tar förvisso sikte på säkerheten runt Östersjön i andra former. Vi tycker att det är väldigt bra. Beslutsfattande och finansiering av internationella insatser är en fråga som har varit uppe i utskottet med jämna mellanrum de senaste åren. Vi har behandlat den och förutsatt, och vi förutsätter även i detta be- tänkande, att regeringen återkommer med finansie- ringsprinciper. Nu säger vi att vi vill ha det senast till hösten. Vi uttrycker det så att medel ska finnas avsatta från början. Jag menar att det kanske inte nödvän- digtvis behöver tolkas så att en summa pengar alltid ska finnas avsatt i budgeten. Principen för finansie- ringen ska vara sådan att i samma ögonblick som man beslutar om deltagande måste pengarna också vara beslutade, ungefär som kd formulerar det i ett av sina krav. Vi har resonerat mycket om det här i utskottet, men vi har inte kommit fram till någon bra lösning. Det enda vi har kommit fram till är att vi är oense om ifall pengarna ska finnas att hämta utom eller inom försvarsbudgeten. Moderaterna vill lägga kostnaderna utanför försvarsanslaget. Men problemet ligger egentligen inte där. Så länge det går att beräkna i förväg vilka pengar som ska användas är det en sak. Då kan man lägga fast dem inom eller utom försvarsbudgeten. Men vi är ju beroende av en händelseutveckling som vi inte styr. Det är när vi skulle behöva reservera pengar som det blir svårt. Det handlar om att reservera pengar för det som är oplanerat, oväntat och plötsligt. Vi är inte glada över den lösning som vi hittills har haft, att man successivt måste omfördela från andra verksamheter. Men ingen har lyckats komma på hur det annars ska gå till. Hur gör man annorlunda? Är det lättare att omfinansiera om man lägger pengarna utanför för- svarsanslaget? Det förstår inte jag. Men även om frågan är svårlöst är vi förtröstans- fulla i utskottet. Vi är säkra på att försvarsberedning- en kommer att åstadkomma ett jättefint underlag för regeringen så att den kan återkomma i höst och be- rätta hur det här ska gå till på ett bra sätt. När det gäller resurser för krishantering finns det två motioner som särskilt tar upp samordningen, behovet av civil-militär samverkan och civila insatser i krishanteringen. Det är oerhört angeläget. Det är väl inte alldeles säkert att man alltid kan översätta de erfarenheter som vi drar på svensk mark i internationell verksamhet. Men något lite kan man kanske ändå spela på det. Jag tycker att det är lite intressant att peka på den försöksverksamhet som man har haft med civil svensk krishantering på Got- land. Den har visat mycket positiva resultat. Alla de inblandade myndigheterna, som verkligen samarbetar på gräsrotsnivå, pekar på hur oerhört mycket positiva- re det är med en tät samordning framför att vara skil- da myndigheter. Detta är naturligtvis inte riktigt över- sättbart, men det finns kanske en och annan erfaren- het att vinna. Samtidigt är vi naturligtvis medvetna om att det krävs mycket arbete bara för att åstadkomma detta på svensk botten med svenska myndigheter. När vi bör- jar prata om att flytta över samma system på interna- tionell bas får vi kanske vara medvetna om att svårig- heterna inte är mindre. Detta är oerhört angeläget, och det är självklart att vi utgår ifrån att Sverige, som har tagit många initiativ just när det gäller den civila delen, fortsätter att hålla fanan högt när det gäller de civila insatserna. När det gäller samordning mellan civila och mili- tära internationella insatser finns det en vänstermo- tion som föreslår samordningstjänst. Det är också ett viktigt krav. Men det är ett krav som delvis möts, än så länge visserligen på utredningsnivå och kanske med liten annan inriktning. Men man tar ändå upp problemet med att det också är viktigt att samorgani- sera. Ekonomiska förmåner vid internationella insatser kan delas upp i försäkrings- och trygghetsförmåner och löneförmåner - kanske lite grovt. I alla fall är det så de flesta motionärerna ser det. När det gäller försäkringsskyddet hade utskottet i höstas en hearing om de värnpliktiga och deras för- säkringsskydd. Den hearingen finns redovisad i be- tänkandet. Det var en spännande och intressant histo- ria. Vi kunde bl.a. komma fram till att försäkrings- skyddet i och för sig kanske inte var så dåligt, men det var vansinnigt krångligt. Ibland kan ju det nästan vara samma sak. Om man inte förstår hur bra det är kanske det inte är så mycket bevänt med det. Men man jobbar på att förbättra det. När det gäller förmåner och villkor är det på gång ett nytt avtal för utlandspersonal. Man har nyligen bestämt löneförbättringar på 20 %. Det kanske är för lite, men det är i alla fall en bit på väg. När det gäller försäkringsfrågorna har det skett förbättringar och det finns förbättringar att göra. Slutligen finns det under rubriken "Personalfrågor" en motion som går ut på att man bör se till att internationella insatser är en självklar del av yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet. Det är en fråga som i dag hanteras i försvarsberedningen. Den ingår i den personalförsörjningsutredning som nyss har lämnats och som bereds av beredningen. Vi i utskottet utgår från att regeringen återkommer i frå- gan med en lösning som kan vara tillfredsställande. Jag inledde med att säga att saker och ting händer fort. En del saker har blivit överspelade. Jag vill av- runda med att säga att andra frågor som väntar på sin lösning ju hanteras i försvarsberedningen därför att de har hamnat i utredningar som nu avlämnas på löpande band under våren. Jag vill bara här en gång till bekla- ga att moderaterna inte vill delta i försvarsberedning- ens arbete, inte bara därför att det skulle minska an- talet motioner i de här frågorna. Det kanske rent av skulle leda till att det blev ännu bättre resultat i be- redningen.

Anf. 127 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! Sverige ska nu mer och mer inriktas på att delta i internationella insatser med både civila och militära resurser. Frågan om samordning av mi- litära och civila resurser har framställts i två utred- ningar. I två utredningar har man just tagit upp frågan om de internationella insatserna och hur detta ska kunna samordnas. Den ena är Internationell konflikthantering - att förbereda sig tillsammans. Den tar upp den tvärsekto- riella kompetensutvecklingen, att få en gemensam bas i kunskapen. Den andra är Att verka för fred - ett gemensamt fredscentrum i Sverige. Den utredningen tar upp sam- ordningsfrågorna. Erfarenheterna från internationellt arbete är att det har varit svårt att samordna civilt och militärt, så att resurserna kan utnyttjas maximalt och så att kontakt- ytorna mellan den militära och civila delen blir bra. Därför har vi också lagt fram ett konkret förslag i en motion om att man borde ha en tjänst i syfte att få till stånd regelbundna möten och diskussioner mellan den civila och militära delen och mellan personalen på plats. Den tjänsten anser vi kunde placeras på ambas- saden i det aktuella landet. Försvarsmakten har svarat mycket positivt på för- slaget i vår motion. Man säger att det ostridigt finns behov av att utveckla samordningen mellan de svens- ka militära och civila områdena i krisområden vid internationella insatser. Man säger också att man inte har något emot att en tjänst som vi föreslår inrättas. Man talar också om behovet av att samordna de civila delarna. Det finns många olika civila delar som också behöver samord- nas och dessutom till den militära delen. Att som i vår motion föreslå att en person får an- svaret för att ordna möten och kontakter och vara det forum som ska bidra till att förbättra samordningen tycker man också är vettigt. Vi är mycket glada för det stöd vi har fått från Försvarsmakten i frågan. Utskottet påtalar att regeringen nu arbetar med de båda utredningar jag nämnde. Det är ofta så att saker är på gång och att man redan diskuterar det. Det är inget ovanligt. Det kommer många frågor nu i höst. Utskottet säger också att man förutsätter att man i det här arbetet prövar och verkställer åtgärder som ska effektivisera samordningen. Sedan kommer de här frågorna tillbaka till riksdagen. Vi har tyckt att det här har varit positivt, så vi har inte lagt ett yrkande om det. Men vi har skrivit ett litet yttrande där vi påtalar att det hade varit bättre om utskottet redan nu hade fastlagt behovet av samord- ning som vi hade formulerat i motionen. Men vi av- vaktar naturligtvis regeringens förslag i det här avse- endet. Eftersom Försvarsmakten är positiv, eftersom be- hoven är klart definierade och eftersom den tjänst vi föreslår gör nytta och kan rymmas inom befintliga resurser ser vi mycket hoppfullt på de förslag som kommer från regeringen i detta. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 128 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Fru talman! I en bilaga till det här betänkandet finns det en utskrift från den offentliga utskottsut- frågningen "Civil och militär krishantering inom Europeiska unionen - nya utmaningar för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik", som tillkom på initia- tiv av Kristdemokraterna. Mycket har förändrats inom säkerhets- och för- svarspolitiken under de senaste tio åren, från Warza- wapaktens fall via det vidgade säkerhetsbegreppet och globaliseringen till EU:s ökade ambitioner och vilja att skapa en gemensam krishanteringsförmåga. EU:s medlemsländer har gått igenom sina nationella styrkor och anmält vad de kan bidra med, och i Brys- sel byggs det samtidigt upp en institutionell struktur för militär och civil samordning liksom institutioner för planering, övervakning och genomförande. År 2003 beräknas EU:s gemensamma krishanterings- styrkor vara klara för användning med en snabbin- satsstyrka med 60 000 soldater. Att kunna förebygga och hantera kriser effektivt är avgörande för att rädda människoliv, garantera människors rättigheter och hindra krig och förödelse. Det behövs ett internationellt samarbete för att effek- tivt kunna hantera kriser, och därmed kan EU nu öka sin förmåga att säkra freden i Europa. Det gynnar Sveriges säkerhet, Europas säkerhet och kan bidra till den globala säkerheten. Samarbetet leder till många nationella frågor som vi i Sverige behöver reda ut: Hur förbättrar vi vår förmåga att snabbt kunna rycka ut i internationella insatser? Hur löser vi finansieringen? Hur garanterar vi de svenskar som vi sänder ut på internationella uppdrag och deras anhöriga ett gott försäkringssystem? Hur gör vi svenska styrkor mer interoperabla med övriga EU- och Natostyrkor? Jag vill i mitt anförande beröra några av våra mo- tionsyrkanden utifrån ovan nämnda frågor. Fru talman! Internationell verksamhet är ett medel för att även utveckla och stärka vår nationella för- svarsförmåga. Det betyder att förbanden utvecklas mot både nationella och internationella insatser. Av Partnerskap för fred-samarbetet följer att den av Nato med partnerländerna utvecklade standarden för sam- verkan är grunden för utvecklingen av Sveriges för- måga. Kristdemokraterna noterar att de anmälda förban- den omfattar samtliga stridskrafter, och på sikt bör flera av våra kvalificerade förband finnas med bland anmälda förband. Det kan gälla bl.a. amfibieförband och helikopterförband. Försvarsberedningen bekräf- tade i sin senaste rapport att alla operativa insatsför- band i princip ska kunna användas för internationell verksamhet. Den totalbild som Kristdemokraterna har efterlyst över de ambitioner, den förmåga och de förbandsty- per som Sverige ska kunna sätta in snabbt internatio- nellt, har tillgodosetts. Det är nu viktigt att arbetet med att alla svenska insatsförband ska kunna bli in- teroperabla fortsätter. Fru talman! Kristdemokraterna anser att om Sve- rige ska vara trovärdigt i sitt deltagande i den inter- nationella fredsfrämjande verksamheten får det inte ta fem månader för en snabbinsatsstyrka att komma på plats i en konfliktregion. Det skadar vårt anseende och är destabiliserande i konfliktområdet. Kristdemo- kraterna anser att samtidigt som man fattar ett poli- tiskt beslut om deltagande bör finansieringsfrågan vara löst för att insatsen inte ska försenas ytterligare. Jag noterar att Tone Tingsgård instämmer i detta. Vid riksdagens försvarsbeslut våren 2000 diskute- rades den svenska förmågan att delta i internationella insatser. Försvarsutskottet skrev då: Processen för statsmakternas beslut måste emellertid också effekti- viseras. I det sammanhanget är finansieringsfrågan väsentlig. Utskottet utgår från att regeringen snarast återkommer med förslag till riksdagen efter vilka principer som utlandsinsatser bör finansieras. Utskottet menar i detta betänkande att grundprin- cipen bör vara att erforderliga medel från början ska finnas avdelade för internationella insatser och att det är otillfredsställande att finansiering sker genom omfördelning från andra verksamheter. Regeringen föreslår i årets vårproposition att de nuvarande ansla- gen Förbandsverksamhet och Fredsfrämjande insatser slås samman till ett anslag för att skapa en större flexibilitet i planeringen och användningen av resur- serna. Kristdemokraterna anser att detta kan innebära en onödig konkurrens beträffande medel till reguljär förbandsverksamhet och fredsfrämjande insatser. Försvarsmakten behöver naturligtvis en opera- tionsbudget för effektiva krishanteringsinsatser. Kristdemokraterna anser därför att det snarast bör skapas en fast ekonomisk struktur med angivna medel för den totala fredsfrämjande verksamhet som hamnar under utgiftsområdena 5, 6 och 7. Eftersom volymen internationella insatser inte är konstant över åren skulle en beredskapskredit för fredsfrämjande insatser vara ett sätt att effektivisera beslutsfattande och pla- nering. Deltagandet i internationella fredsfrämjande insat- ser får inte urholka det nationella försvaret. Pengar ska vara öronmärkta för de fredsfrämjande insatserna. Om det inte finns tillräckliga medel i de avsedda anslagsposterna får det inte drabba andra nödvändiga verksamheter inom totalförsvaret. Nu får vi avvakta ett förslag från regeringen i den här frågan. Fru talman! När en internationell fredsfrämjande eller humanitär insats planeras måste ju speciella hänsyn tas till klimatförhållanden, fara för epidemier, risker för NBC-attacker och andra viktiga miljöfakto- rer. Det betyder att nödvändiga resurser måste anpas- sas särskilt för de förhållanden som råder i det till- tänkta insatsområdet. Detta ställer krav på sjuk- vårdsmaterielen, behov av transporter av sjuk och skadad svensk personal samt krisstöd. Här måste också en hög samverkansförmåga med andra länders sjukvårdsmateriel eftersträvas. Kristdemokraterna vill därför betona att ett ökat utlandsåtagande förutsätter en väl förberedd och fun- gerande hälso- och sjukvårdsorganisation. Fälthygien och hälsoskydd är av största vikt för personalens hälsa och därmed för förbandens förmåga att verka. Svensk personal med kompetens inom dessa områden bör därför medfölja vid internationella insatser så att insatspersonalen så långt möjligt får tillgång till sjuk- vård i svensk regi. Försvarsmaktens sjukvårdscentrum på Hammarö utanför Karlstad är kompetenscentrum för sjuk- vårdstjänsten inom Försvarsmakten och utbildar me- dicinsk personal i avancerad förstahjälpen och för- medlar bl.a. kunskap om biologiska stridsmedel och vatten- och livsmedelshygien. Det har nu skett en förstärkning där inom hälsovårdsområdet liksom på SWEDINT för att säkerställa veterinärkompetens vid rekognoscering inför internationella missioner. Krist- demokraterna vill dock betona att man i framtiden bör överväga att ha resurser och kompetens avseende vatten- och livsmedelshygien ständigt tillgängliga även på plats i insatsområdet. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till försla- get i betänkandet.

Anf. 129 CHRIS HEISTER (M)

Fru talman! Jag kommer i mitt korta anförande att kommentera den moderata reservationen nr 3 under punkt 3. Reservationen bygger på en motion som jag in- lämnade under allmänna motionstiden och gäller möjligheten att ta till vara och utnyttja landets resur- ser vid återuppbyggnad av bostäder och infrastruktur efter internationella konflikter och krissituationer. Räddningsverket som har god kompetens och er- farenhet när det gäller humanitära insatser vid olika typer av krissituationer är kanske inte den mest läm- pade organisationen för återuppbyggnaden efter att de humanitära räddningsinsatserna är genomförda. Reparationen av 1 000 hus i Bihac måste betraktas som ett misslyckande, och det finns fler exempel. Vi anser att den organisation som Försvarsmakten anlitar i liknande situationer - Byggnads- och repara- tionsberedskapen, förkortat BRB - bör kunna använ- das även vid civila hjälpinsatser. Byggnads- och reparationsberedskapens tillkomst var en följd av erfarenheterna under andra världskri- get. Försvarsdepartementet insåg tidigt att byggföre- tagens resurser organisatoriskt måste säkerställas för rikets försvar. Under de 55 år som BRB har verkat har organisationen, som är byggbranschens bered- skapsorganisation, vidareutvecklats. I dag består verksamheten av huvuddelen av den svenska bygg- branschen som frivilligt har tecknat avtal med För- svarsmakten om att stå till totalförsvarets förfogande då BRB-förordningen gäller eller när man har skrivit andra avtal för förhållanden som rått vid vissa tillfäl- len. BRB är organiserat som en spegelbild av byggfö- retagens nuvarande fredsorganisation. Man har här, egentligen utan kostnad, tillgång till en beredskap på 50 000 man som är ständigt uppgraderad. De finns också etablerade i stora delar av världen. Samarbete med Försvarsmakten vid de internatio- nella insatserna är etablerad sedan många år. Vad avser det övriga totalförsvaret finns för närvarande inte samma möjligheter. Med det nätverk som finns inom BRB, både na- tionellt och internationellt, genom de civila byggfö- retagen, borde BRB nyttjas bättre då återuppbyggnad, reparations- och röjningsarbete ska utföras med svensk medverkan. Det som här avses är inte de humanitära rädd- ningsinsatserna som utförs av annan del av totalför- svaret, utan det är först den efterföljande insatsen som gäller infrastrukturell uppbyggnad av drabbade områ- den som är viktig just för en sådan här organisation. De kan vara snabbt på plats med både byggnads- arbetare, maskiner och materiel. Det är också viktigt eftersom det ofta är mycket bråttom med sådan här återuppbyggnad. Förordningen för Byggnads- och reparationsbe- redskapen måste därför ändras för att man ska ha tillgång till den också i det civila försvaret. De är de mest kompetenta i infrastrukturell uppbyggnad för de säkerhetsfrämjande arbeten som Sverige ska delta i. Utskottet delar ju i stort sett uppfattningen, och har tagit upp det under tidigare riksmöten och påpekat för regeringen att man bör se över det här. Så har dock ännu inte skett, utan i stället har man lagt in detta i en utredning. En sådan skulle ta alltför lång tid, vilket vi har ansett bör ges regeringen till känna. Vi har därför fullföljt detta i utskottet. Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga mo- derata reservationer men ansluter mig till Anna Lil- liehööks yrkande som gällde reservation nr 1.

Anf. 130 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Fru talman! Med anledning av betänkandet FöU6 vill jag ta upp några i sammanhanget aktuella frågor. Jag besökte de svenska SFOR-soldaterna i Bosni- en i juni 1997. Våra soldater ville då göra mig upp- märksam på under vilka skilda villkor de olika be- folkningsgrupperna levde där. Jag uppmärksammades på att de muslimska byarna hade nya fina tegeltak och hela fönster, medan folket i de serbiska byarna bodde i ruiner. Våra soldater menade att det inte kunde bli fred när de folkgrupper som man ville skulle försonas behandlades så olika. Hos den danske chefen för den nordiskpolska bataljonen fick jag se hur biståndet fördelades. Muslimerna fick 98 % av återuppbygg- nadsstödet, medan serberna fick 2 %. Den danske chefen ville att jag skulle berätta om detta hemma. Det har jag också gjort, men jag måste säga att det inte är många som har velat lyssna. När jag var på den svenska ambassaden i Belgrad i juni 1999, just när Natos bombningar hade upphört, fick jag av en svensk ambassadtjänsteman veta att fördelningen av biståndet i Bosnien då var något jämnare. Serberna fick nog ungefär 10 % av bistån- det, sade han. Denna vecka fick jag ytterligare en siffra, nämligen att ca 35 %, alltså en tredjedel, går till serberna. Men jag fick också veta att de områden där serberna bor och där biståndet hela tiden sedan kriget i Bosnien slutade har varit lågt, inte har kunnat utvecklas, utan fattigdomen är där mycket stor. Ar- betslösheten uppgår till över 60 %. Utskottet besökte i november förra året den svenska ledningen för uppbyggnaden av den civila krishanteringen i Bryssel. Jag frågade då hur det fungerade i området kring Tuzla och fick höra att det största problemet som man har i arbetet med att byg- ga upp den civila krishanteringen och skapa fred och försoning fortfarande är att man måste straffa vissa grupper. Vi har de senaste dagarna kunnat se hur 20 000 serber i den serbiska staden Banja Luca i Republika Srpska demonstrerat mot att en moské under pompa och ståt och med många prominenta inbjudna skulle grundläggas för återuppbyggnad i staden. Fru talman! Jag undrar om konflikthanterande verksamhet inte kräver människokännedom. I det här området kan husen inte göras tjänliga som bostäder för den ena gruppen av två tidigare stridande folk. I stället använ- der man pengarna till att bygga upp en moské. Varje människa borde kunna förstå att detta inte bidrar till fred och försoning. Banja Luca är huvudstad i Republika Srpska. Där bor en serbisk befolkning som vet att i Kosovo har klostren i Methoja, serbernas ursprungsland, jämnats med marken utan att omvärlden har höjt på ögonbry- nen. Det handlar om kristna kyrkor och kloster från 900-talet och framåt. Om det ska bli fred måste alla människors lika värde beaktas. I ett TT-meddelande i dag kritiserar den nye de- mokratiskt valde presidenten i Serbien Vojislav Kostunica serbernas agerande i Banja Luca, men han säger också att det internationella styret i Bosnien- Hercegovina bär en stor del av ansvaret för våldsam- heterna. Han anser att våldsamheterna provocerades fram av det faktum att den internationella styrande organisationen utsätter hela befolkningen för tryck. Det finns ingenting som liknar en demokratisk ordning, säger han. Somliga partier vinner val, men de avgörande rösterna läggs av de internationella representanterna. Fru talman! Naturligtvis är det viktigt att Sverige i alla berörda forum följer upp om de metoder som används i syfte att skapa fred och demokrati också ger förutsättningar för detta och inte i stället skapar konflikter. Vad gäller det som hände i Banja Luca vill jag också säga att det i samma pressmeddelande som jag hämtade de första uppgifterna från också framhålls att USA tillåts utöva utpressning mot den nye jugosla- viske presidenten för att denne ska lämna ut Milose- vic. Det framhålls särskilt att jugoslavisk lag inte tillåter utlämnande av landets medborgare för åtal, något som är regel också i Sverige och i många andra länder, bl.a. i USA. Ett utlämnande skulle också krä- va en författningsändring. De jugoslaviska myndig- heterna tvivlar dessutom på domstolens opartiskhet. Jag tycker att det här är viktigt. Vill vi verkligen fred måste vi faktiskt bry oss om de här underliggan- de faktorerna och inte acceptera det som pågår. Det drabbar de vanliga människorna. Det är civilbefolk- ningen som får lida för detta. Jag tycker därför att det är bra att det ska komma ett par utredningar till ut- skottet om internationell krishantering och om att verka för fred. Jag förutsätter att utskottet kommer att ta till sig den analys som ska göras. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet FöU6.

Anf. 131 CHRIS HEISTER (M)

Fru talman! De tre kristdemokratiska ledarna och statsmännen Alcide de Gasperi, Italien, Robert Schuman, Frankrike, och Konrad Adenauer, Tysk- land, beslutade efter andra världskriget att något måste göras för att förhindra att ett nytt krig skulle utbryta mellan Europas stater. Resultatet blev att kol- och stålunionen bildades. Kol och stål var ju ingredi- enserna i krigsmaterielen på den tiden och är det även i våra dagar, även om elektroniken och kärnkraften har tagit över en del. Kol- och stålunionen var första början till Europeiska unionen, EU, som vi just nu är så involverade i. Dessa tre ledare hade varit med om andra världs- kriget och hade till uppgift att leda sina länder in i fredliga förhållanden och en återuppbyggnad av Europa. De hade krigets förödelse framför sina ögon varje dag, och de såg dess meningslöshet och förned- ring. Det är ganska lätt att förstå att de inte önskade några fler krig på jorden, åtminstone inte i Europa. Genom att på olika sätt bygga broar mellan Euro- pas länder hoppades man att vi alla skulle förenas, så att freden kunde bestå. Aldrig mera krig, sade man. Genom att bygga upp en gemenskap inom handelns och arbetsmarknadens områden och genom att försö- ka riva gränser skulle vi öka förståelsen för varandra och beroendet av varandra. Det skulle innebära att vi inte kan kriga mot varandra. För inte krigar man väl mot sina vänner? Sakta har också Sverige mer och mer dragits in i gemenskapstanken. Det europeiska samarbetet är således i grund och botten ett fredsprojekt. Med den pågående östutvidg- ningen finns möjligheter att upprätta ett enat och fredligt Europa. Strävandena från olika länder i Öst- och Centraleuropa att bli medlemmar har i sig en generell stabiliserande och säkerhetsfrämjande effekt. Dessa strävanden, anser vi kristdemokrater, bör upp- muntras och stödjas. När det gäller den internationella civila och mili- tära krishanteringen är Sverige mycket aktivt. Genom EU:s ökade satsningar på internationell krishantering kommer Sveriges säkerhetspolitik att inlemmas i ett allt bredare internationellt samarbete för mänsklig säkerhet. Fru talman! I dag är många av oss eniga om att framtida hot mot säkerheten inom Europa företrädes- vis bör lösas och hanteras gemensamt inom ett utvid- gat EU. Vi kristdemokrater ser EU:s gemensamma säker- hets- och försvarspolitik som ett medel för att uppnå EU:s grundläggande syfte, en stabil fred i Europa. Denna politik bör i första hand drivas genom före- byggande, stabilitetsskapande politik och humanitära insatser, men i andra hand även med fredsbevarande eller fredsframtvingande medel. Det handlar om att slå vakt om det okränkbara människovärdet, inte bara i ord utan också i handling, även om det kan innebära uppoffringar. Men en effektiv krishantering kräver stora resur- ser. De höga målsättningar som EU satt upp motsva- ras knappast av de befintliga verkliga resurserna. Följden av detta kan bli en farlig övertro på EU:s egen förmåga. Vi anser därför att medlemsländerna i EU gemensamt bör bygga upp en ekonomisk fond för krishantering. En viss specialisering mellan med- lemsländerna är en ytterligare tänkbar väg att sänka kostnaderna. För att förebygga akuta likviditetskriser och för- seningar bör det därför finnas förberedda finansie- ringsvägar. Detta anser vi kristdemokrater är en förut- sättning. Det behövs också resurser inom underrättelse- tjänst och planering/samordning, och den s.k. Policy Planning and Early Warning Unit bör utvecklas för att kunna svara för underrättelsesamarbete och om- världsanalys, för att verka fredsfrämjande och före- byggande. Det är i detta sammanhang oroväckande att Sveri- ges neddragningar av försvaret minskar vår möjlighet att bidra till den gemensamma krishanteringsförmå- gan. Med den drastiska nedrustning som majoriteten i riksdagen beslutat växer i praktiken ett gap mellan Sveriges åtaganden och resurser. Fru talman! Det förefaller mig som om riksdagens majoritet inte uppmärksammat eller t.o.m. kanske nonchalerat detta. År 1989 när Berlinmuren föll hade Sverige 31 brigader. Efter det senaste försvarsbeslutet återstår nu fyra. Med de stora neddragningar som gjorts och de strömhopp av officerare som försvarets olika grenar i dag utsätts för minskar inte bara kvan- titeten utan också försvarets kvalitet. Färre värnplik- tiga och färre yrkesofficerare ska lösa ett ökande antal internationella åtaganden. Den ekvationen går inte ihop för mig. Fru talman! Vi kristdemokrater anser, trots de tra- gedier vi fått bevittna under de senaste decennierna, att världsutvecklingen efter det kalla kriget har öpp- nat nya och hoppingivande möjligheter till en säker och människovärdig tillvaro för alla individer. Därför arbetar kristdemokraterna också för att tillföra utri- kes- och säkerhetspolitiken ett tydligare fokus på mänskliga rättigheter. Målet måste vara att värna varje enskild människas säkerhet. Detta är förklaring- en till att internationella fredsfrämjande insatser måste utvecklas och bli effektivare. Vi anser att den civila krishanteringen måste ges hög prioritet så att EU kan vara handlingskraftigt även i icke-militära krissituationer. Det gäller resurser inom polis, sjukvård, räddningstjänst, kontroll av och arbete för mänskliga rättigheter m.m. I ett sönder- brutet och mer eller mindre nedmejat land måste hela infrastrukturen byggas upp för att samhället ska börja fungera. Det handlar om rättsväsendets alla grenar och funktioner, vägar och kommunikationer, arbets- marknad och näringsliv, jordbruk, bostäder, skolor, sjukhus m.m. Det uppbyggnadsarbetet är nödvändigt för en bestående fred och människors framtidstro. Internationell fredsfrämjande verksamhet blir en allt viktigare del i vår utrikespolitik. Det handlar om ett brett spektrum av åtgärder för att stabilisera kris- härdar världen över. I dessa åtgärder ingår det vi traditionellt kallar fredsbevarande insatser - övervak- ning av vapenstillestånd och liknande uppgifter. Men begreppet rymmer betydligt vidare insatsmöjligheter, såsom preventiv diplomati, medling, demokratibi- stånd och s.k. fredsframtvingande verksamhet. Det senare innebär att det internationella samfundet kan ingripa med våldsmakt för att skydda civilbefolkning eller åstadkomma vapenvila. Fru talman! Kristdemokraterna anser att Sida bör vara en av flera huvudaktörer vid ett internationellt fredscentrum, som vi föreslår ska byggas upp. Den personal som myndigheten i dag rekryterar för inter- nationellt arbete bör utbildas vid det centrumet. Sam- tidigt kan Sidas kompetens på ett antal områden komma andra organisationer till del. Vi anser att det finns mycket att vinna på större samverkan mellan biståndsverksamhet och den kapacitet som finns inom det fredsfrämjande området, både på den militära och den civila sidan. Över huvud taget är det önskvärt att de olika or- ganisationer som verkar för fred och utveckling i världen samordnar sin verksamhet. Därför menar vi att också frivilliga hjälporganisationer bör få en viktig roll i och kunna utnyttja ett sådant fredscentrums resurser. Kanske kan även näringslivet dra nytta av kontakter med ett sådant kompetenscentrum. Utbild- ning och annan verksamhet på ett internationellt fred- scentrum bör naturligtvis knytas till relevanta forsk- ningsinstanser, som alltså bör vara representerade på centrumet. Fru talman! Att försöka skapa fred, förebygga krig, bygga upp i stället för att riva ned, är kanske den viktigaste uppgiften vi har. Jag yrkar således bifall till utskottets förslag i betänkandet FöU6 Civil och mili- tär internationell krishantering.

Anf. 132 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Fru talman! Med tanke på den sena timmen och att det säkert finns ett stort intresse för att vi ska bli klara till kl. 18 så ska jag vara mycket kortfattad och bara yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 133 EWA LARSSON (Mp)

Fru talman! Detta är nionde gången under detta riksdagsår som denna fråga är uppe till behandling. Det visar det stora intresse som finns för denna fråga. Vi har väckt en motion i denna fråga, men vi är gans- ka nöjda med betänkandet. Därför tänker jag bara hänvisa till vårt särskilda yttrande och uppmana le- damöterna att läsa det, så får vi återkomma nästa år igen.

Anf. 134 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Fru talman! Ersättningsfrågorna i samband med de inträffade naturkatastroferna under sommaren och hösten 2000 föranledde att jag skrev en motion om att inrätta en nationell katastroffond. Regeringen avsatte visserligen 100 miljoner kro- nor som stöd till de drabbade kommunerna för att kommuner som hade dålig ekonomi skulle kunna reparera skador som hade uppstått. Dessa pengar togs från kommunakuten. När regeringen tog bort 100 miljoner från kommunakutens budget innebar det att många kommuner i landet som hade hoppats på att få hjälp från akuten inte fick det. I förlängningen inne- bar det att flera kommuner indirekt drabbades nega- tivt av de översvämningar som uppstod under 2000. Det är många länder som har byggt upp nationella katastroffonder. Ibland kallas de naturskadefonder. Jag tänker ge några exempel på hur det kan fungera. I Norge har man en statlig naturskadefond som är uppbyggd med skattemedel och som får årliga anslag från Stortinget. I Schweiz har man en naturskadefond som grun- dades som en privaträttslig stiftelse till vilken för- bundsstaten årligen lämnar bidrag. I Kanada har man en civil myndighet under det kanadensiska försvarsdepartementet som har ansvar för den civila beredskapen. Stöd vid katastrofer sker i form av kostnadsdelning beräknat utifrån delstatens folkmängd och utgår när katastrofkostnaderna för delstaten överstiger ett belopp som motsvarar 1 dollar per capita av delstatens invånarantal. I en jämförelse med Sverige skulle det innebära ca 10 kr per medbor- gare. Just nu sitter en utredare och gör en översyn av civilt försvar och beredskap mot svåra påfrestningar på samhället. Uppdraget skulle ha redovisats senast den 1 maj men lär komma i morgon. I utdraget låg bl.a. direktiv om att "samtliga förslag ska kostnadsbe- räknas, och de ekonomiska konsekvenserna av det offentliga åtagandet för såväl stat som kommun ska övervägas och redovisas." Fru talman! När vi nu tittar i backspegeln kan vi se att de översvämningar som inträffade förra året kostade ofantliga summor för de drabbade orterna. Jag tror att alla håller med om att det hade varit omöjligt att beräkna dessa kostnader i förväg. Det känns föga betryggande att utskottet säger: "Sverige har dock i ett internationellt perspektiv varit förskonat från naturkatastrofer - - -." Bara under ett par månader drabbades vi av nästintill oöverskådliga skador. Med det menar jag att vi ännu inte har sett de slutliga skadeverkningarna. I Arvika med dess omnejd har man inte hunnit få facit ännu, eftersom vattnet stod högt när vintern kom. Och i södra Norrland har t.ex. strömfåror i åar ändrat riktning, vilket kommer att påverka landska- pet, och vi vet ännu inte hur det kommer att sluta. När vi dessutom förstör det jordklot som vi lånat från våra barn, så att klimatet blir förändrat, då kan vi nog inte påstå att vi vet att vi är förskonade från na- turkatastrofer. Räddningsverket kommer enligt utskottets skriv- ning att begära högre anslag till förebyggande åtgär- der. Man vet naturligtvis inte om man kommer att få det eller ej. Och om man får pengar till nästa år, så vet man inte hur det blir under kommande år. Man lever således i en osäker planering för framtiden. Det skulle vara en trygghet om vi, liksom andra länder, kunde starta en katastroffond. Fru talman! Jag är besviken över att utskottet inte har tillstyrkt motionen. Men jag tror på att det är droppen som urholkar stenen, så jag kommer att väcka nya motioner. Och jag är övertygad om att även andra ledamöter kommer att göra det.

Anf. 135 EWA LARSSON (Mp)

Fru talman! I försvarsutskottets betänkande 10 behandlas nio motioner väckta under allmänna mo- tionstiden hösten 2000. Motionerna berör Försvar- smaktens organisation i fred från norr till söder. För- svarsbeslutet från den 30 mars förra året har inneburit många och stora vita fläckar på Sverigekartan. Ur militärstrategisk synpunkt är vissa områden givetvis viktigare än andra. Den geopolitiska situationen för Norden har för- ändrats. Skiljelinjen mellan öst och väst har blivit en triangel med centrum i Östersjön. Östersjön är den enda plats där Sverige gränsar till områden där säker- hetspolitisk och ekonomisk instabilitet råder. Det är därför nödvändigt med en militär närvaro i alla regio- ner. I den moderata kommittémotionen Fö325 tar vi upp den regionala närvaron i enligt vår mening käns- liga områden. Vi anser t.ex. att Gotlands roll som militäroperativ plattform måste säkerställas. Det måste finnas en handlingsberedskap för både luftope- rativ förmåga och basering av fartygsenheter i Fårö- sund. Den östliga landgränsen i norra Sverige har enligt vår mening avgörande betydelse för utformningen av försvaret. Den 60 mil långa gränsen från Haparanda i söder till Treriksröset i norr har i dag ingen militär närvaro. Möjliga flyktingströmmar, men också militär aktivitet i anslutning till baserna på Kolahalvön, utgör säkerhetspolitiska utmaningar. Kontinuerlig militär närvaro med markförband i den allra nordligaste delen av Sverige är därför nödvändig. Fru talman! Militär närvaro är viktig, men minst lika viktigt är att uppträda integrerat med olika strids- krafter. Grundorganisationen bör ges en tydlig inrikt- ning med en integrerad verksamhet för att möjliggöra en effektivare produktion som i sin tur svarar mot kraven på en bredare kompetensutveckling för befäl- skåren. Därför är en större och mera spridd regional när- varo med allsidiga förband ur Försvarsmakten som bedriver integrerad verksamhet nödvändig för att upprätthålla erforderlig kompetens såväl för försvaret av landet som vid internationella insatser. Utskottsmajoriteten skriver bl.a.: "Förutsättningarna för att upprätthålla en regional närvaro med allsidiga förband är begränsade." Man fortsätter: "Med den organisationsstruktur som är fastlagd och den utbildningsvolym som verksamheten för närvarande omfattar - främst inom markstridskrafter- na - finns inga realistiska förutsättningar att åstad- komma det som eftersträvas i motionen beträffande regional närvaro och en integrerad verksamhet." Tydligare kan det inte sägas. Det finns enligt ut- skottsmajoriteten inte förutsättningar för militär när- varo i viktiga försvarsstrategiska regioner i landet. Fru talman! Vi moderater delar inte den uppfatt- ningen. Jag yrkar därför bifall till vår reservation 3 under punkt 6.

Anf. 136 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i för- svarsutskottets betänkande 10. Fru talman! Regeringen angav i propositionen Det nya försvaret hösten 1999 att helikopterförbandet på Säve bör kvarstå t.o.m. 2003. Och vid försvarsut- skottets behandling av propositionen krävde kristde- mokraterna en fortsatt permanent helikopterenhet på Säve. I utskottets betänkande angavs att tidpunkten 2003 inte behöver preciseras som en bortre gräns vad avser helikoptrar för Försvarsmaktens eget behov på Säve. Den 30 mars 2000 beslutade riksdagen i enlighet med försvarsutskottets förslag. Utskottets beslut innebär enligt Kristdemokraterna att det även efter år 2003 ska finnas ett permanent helikopterförband baserat på Säve för sjöoperativ marin samverkan och för att tillgodose samhällets behov av mångsidigt användbara helikoptrar för olika räddningsinsatser. Vi upprepade därför vårt krav i vår budgetmotion i höstas, som nu behandlas. Utskottsmajoriteten har dock funnit att denna fråga ej bör omprövas. Krist- demokraterna anser, i motsats till utskottsmajoriteten, att den sjöoperativa kompetensen i saltvatten genom beslutet kommer att nedgå. Fru talman! Helikopterenheter behövs för att stödja stridskrafterna. Deras styrka är god rörlighet och förmåga att samverka bl.a. med sjöstridskrafter. Eftersom deras förmåga att verka i olika insatsgrup- per ska öka måste bl.a. ubåtsjaktsförmågan upprätt- hållas i saltvatten, vilket är den miljö som besättning- arna måste tränas i för att kunna delta internationellt. Alla internationella hav utanför Östersjön är salta. Om vi ska ha internationell kompetens måste övning- ar och utbildning ske i saltvattenförhållanden. Många Nato- och PFF-länders övningsmönster erbjuder faktiskt goda möjligheter till kostnadseffektiva samövningar i västerhavet. Att ha tränad personal med därtill anpassad utrustning har också ett stort värde när incidenter inträffar. Kristdemokraterna anser att ett helikopterförband permanent ska baseras på Säve även efter år 2003. På så sätt kan vi tillvarata den sjöoperativa helikopter- kompetens som finns på västkusten, vilket ger goda möjligheter till kompetensutveckling i samband med införskaffandet av nya tunga kvalificerade helikopt- rar. Fru talman! Med hänsyn till Sveriges maritima beroende och de krav som redan i fred ställs på över- vakning och kontroll för att markera svenska intres- sen, dvs. visa flaggan, i Östersjön och västerhavet, bör den marina förbandsvolymen och beredskapen upprätthållas på en nivå som medger tidiga insatser i västerhavet med ytstridsfartyg. Det handlar alltså om Försvarsmaktens uppgift och resurser att hävda vår territoriella integritet. Trots att de operativa behoven av örlogsfartyg i västerhavet finns, försvinner nu det sista fartygsför- bandet, 18:e patrullbåtsdivisionen, i Göteborg i som- mar. Från rekryteringssynpunkt och för att bevara och utveckla kompetens vidhåller Kristdemokraterna sitt krav på att en fortsatt permanent basering av fartygs- förband bör ske i Göteborg. Jag oroar mig för att marinen annars kan riskera att förlora personal och få svårigheter med den framtida rekryteringen om inte de nuvarande fartygen i Göteborg ersätts med nya. Utskottsmajoriteten förutsätter att en återkom- mande övningsverksamhet kommer att upprätthålla erforderlig kunskap i de förhållanden som råder i västerhavet. Kristdemokraterna ställer sig tveksamma till att detta kan ske i tillräcklig omfattning genom att låta fartyg och besättningar pendla till västkusten från Östersjön sex månader per år. En basering av två kustkorvetter i Göteborg skulle ge det marina taktiska konceptet bättre förutsättningar att utvecklas. Tolv ytstridsfartyg baserade i Östersjön och inga fartyg baserade i västerhavet är en alltför kraftig slagsida! Kompetensen i saltvattenförhållanden måste sä- kerställas. Därför bör det finnas en plattform på väst- kusten när den nya insatsorganisationen utvecklas. Därigenom skulle vi också nå en balanserad fördel- ning av den svenska flottan längs vår långa kust. Marina förband samövar i dag inom ramen för PFF i stor utsträckning i västerhavet, vilket gör att Göteborgsbaserade fartygsförband har nära till inter- nationella övningar. Samövningsmöjligheterna med andra länders örlogsfartyg är således goda. Detta är särskilt viktigt inför ett framtida svenskt deltagande i internationella insatser. Det bilaterala avtalet med Norge i syfte att öka interoperabiliteten med Nato genom samövningar talar också för en permanent "utbildningshamn" baserad på västkusten. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 137 ELVER JONSSON (Fp)

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten. Det framgår ju ganska tydligt av de båda inlägg som hål- lits här av Olle Lindström respektive Åke Carnerö var vi skiljer oss. Egentligen handlar det, menar jag, om en befarad utveckling, om vad som eventuellt sker. Detta framgår också av betänkandet - av samman- fattningen i betänkandet framgår de här motsättning- arna. Vi tycker oss dock med ganska stor tillförsikt kunna se att vi inte behöver ändra i exempelvis riks- dagens beslut om basering av helikoptrar på Säve. Jag tror att Försvarsmakten där kommer att kunna upp- rätthålla en tillräcklig beredskap. Av det skälet yrkar vi bifall till utskottets förslag i betänkandet och av- slag på de motioner som föreligger.

Anf. 138 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Fru talman! Jag vill också ta upp detta med heli- kopterbataljon på Säve. I samband med förra årets riksdagsbeslut sade riksdagen att Försvarsmaktens helikoptrar har mycket viktiga såväl militära som civila uppgifter. Man utgår från att detta tillgodoses i den nya organisationen. Men utskottet sade också då att omsättningen av gamla helikoptrar och anskaff- ningen av nya inte innebär att tidpunkten 2003 nu behöver preciseras som en bortre gräns vad avser helikoptrarna för Försvarsmaktens behov på Säve. Vänsterpartiet hade en motion i frågan och vi var väldigt nöjda med det beslut som fattades i samband med detta. Vi vidhåller fortfarande att det är viktigt att helikopterverksamheten i enlighet med riksdags- beslutet, vad avser Försvarsmaktens eget behov, ska finnas kvar efter år 2003 - alltså inte bara, även om det är oerhört väsentligt för att tillgodose samhällets behov av allsidiga helikoptrar, räddningsresurser utan också helikopterresurser för sjöoperativ marin verk- samhet. Vi har inget särskilt yrkande i frågan. Däremot har vi ett särskilt yttrande. Sedan ska jag snabbt ta mig från västkusten upp till Kiruna. I en motion från Siv Holma och Stig Eriksson påtalas frågan om att hemvärnet får nya uppgifter. Medelåldern bland hemvärnsmän i Kiruna är hög och det finns behov av nyrekrytering. I motio- nen föreslås att efter nedläggningen av Lapplands jägarregemente en ny verksamhet startas för utbild- ning av bl.a. hemvärnsmän. I utskottets betänkande hänvisas det till en utred- ning inom Försvarsmakten som just ska se över be- hovet av utbildningsinssatser för hemvärnsmän. Vi i utskottet utesluter inte den idé som framförts från motionärerna om att Lapplands jägargrupp kan få en roll i sammanhanget. Vi vill dock avvakta det rege- ringsarbete med de s.k. nationella skyddsstyrkor som just nu genomförs i Regeringskansliet. Detta anser vi nämligen vara mycket positivt. Därför kommer vi i Vänsterpartiet att noga följa utredningen. Vi ser alltså att det finns ett behov och att detta behov kan till- fredsställas på det sätt som motionärerna vill. Därför har vi ställt oss bakom utskottets skrivning. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 139 ELVER JONSSON (Fp)

Anf. 140 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Anf. 141 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 142 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Anf. 143 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 144 LEIF PAGROTSKY (Statsråd)

Anf. 145 ANITA JOHANSSON (S)

Anf. 146 ÅKE GUSTAVSSON (S)

Anf. 147 ELVER JONSSON (Fp)

Anf. 148 ÅKE GUSTAVSSON (S)

Anf. 149 C L BJÄLKEBRING (V)