Anf. 2 Jan Lindholm (MP)
Fru talman! Civilutskottets betänkande 32
Nya åtgärder som kan genomföras utan krav på bygglov
är enligt mitt tycke ett rätt ovanligt betänkande. Regeringen har bedrivit ett lagstiftningsarbete som i varje steg har fått mycket hård kritik. Trots att den kritiken också förts fram till oss i utskottet har majoriteten valt att inte låta sig påverkas av den kritiken.
När jag säger att det är ett ovanligt betänkande syftar jag framför allt på den samlade slutsats som Lagrådet drar i sin remissbehandling. Där framgår nämligen klart och tydligt att de underlag, i form av utredningar, som regeringen har tagit fram inte har den kvalitet som fodras för att de ska kunna ligga till grund för lagstiftningsarbete.
När de verkställande instanserna, från tjänstemän ute i kommunerna till dem som i slutändan ska uttolka lagen vid kommande tvister i domstol, inte anser att förarbetena håller måttet för att fungera vid tillämpningen innebär det även, vilket tydligt påpekas, att det kommer att bli rättsosäkert och att det på andra sätt kommer att bli problematiskt att i framtiden hantera tvister om mindre till- och ombyggnader såväl i kommunerna som i länsstyrelserna och domstolarna.
Regeringen har till synes helt medvetet kört över landets hela profession på området.
Fru talman! Vad handlar den här, som jag kallar den, skandalen om? Den handlar om ett antal ändringar i plan- och bygglagen. Syftet är precis som rubriken antyder, att bygglovsbefria ett antal åtgärder som i dag kräver bygglov. Det låter inte särskilt dramatiskt, men jag lovar er som lyssnar att det är mer än så.
Det föreslås att utöver den numera ganska välkända friggeboden på 15 kvadratmeter ska ytterligare en komplementbyggnad om maximalt 25 kvadratmeter få byggas för åretruntbruk. Ett enbostadshus ska även få omvandlas till en tvåfamiljsfastighet. En befintlig huvudbyggnad på en fastighet ska dessutom utan bygglov kunna kompletteras med ytterligare 15 kvadratmeter liksom med två takkupor. Tillbyggnaden får ha samma takhöjd som det ursprungliga husets nockhöjd.
Summan av dessa åtgärder blir att den traditionella villatomten omvandlas till en borggård. Med 4 ½ meters vallgrav mot grannarna kan den enskilde med en tillbyggnad och två friliggande nya byggnader bygga in sig på sin borggård. Vi kommer alltså att få en helt ny bebyggelsekaraktär.
Regeringen föreslår, till mångas stora förvåning, att dessa åtgärder ska vara bygglovsbefriade och att de även ska få utföras i de fall de strider mot gällande detaljplan. Den som vill göra detta måste i och för sig i de flesta fall först lämna in en anmälan om att åtgärderna ska vidtas. Kommunen ska därefter lämna ett startbesked, som inte kan överklagas av någon annan än den sökande, det vill säga att om den sökande inte får sitt startbesked kan hon eller han överklaga det.
Grannar kan inte överklaga. Däremot kan grannar, när väl byggnationen har startat eller till och med när den är färdig, begära att ett tillsynsärende startas hos kommunen. Kommunens beslut kan därefter överklagas till länsstyrelsen och slutligen till mark- och miljödomstol. I värsta fall innebär det att man i stället för att lösa konflikter i förväg tvingas lösa dem när byggnaden väl är på plats.
Flera handläggare runt om i landet har tolkat regeringens förslag så att de i princip kommer att tvingas genomföra samma arbete som vid ett bygglovsärende innan de kan lämna ett startbesked. Eftersom kommunallagen anger att taxor ska återspegla de faktiska kostnaderna har redan många handläggare dragit slutsatsen att startbeskedet i stort sett kommer att hamna på samma avgiftsnivå som bygglovet.
Det blir alltså mer komplicerat för den enskilde att hålla reda på sina skyldigheter och rättigheter. Rättsosäkerheten ökar trots att ingen i kommunerna uppfattat att man kan göra någon form av arbetstidsbesparing.
Frågan blir kanske hängande i luften i den här debatten, men kan det finnas något annat motiv som gör att regeringen hastar igenom en så bristfällig lagstiftning som denna än viljan att inför valet framstå som handlingskraftig? Men vilken väljare vill ha en handlingskraftig rättssabotör till regering?
Då, fru talman, kommer vi till redogörelsen av själva skandalen.
Från flera remissinstanser har det framförts allvarlig kritik mot att regeringen ställer orimliga krav på snabba remissvar samt att man förlägger remisstiderna mycket olämpligt. Några remissinstanser har av den anledningen aktivt valt att avstå från att yttra sig. Det tycker jag är mycket allvarligt för den slutliga produkten.
Som grund för regeringens förslag ligger tre förarbeten. Plangenomförandeutredningens betänkande, som remitterades den 16 maj med sista svarstid den 31 augusti, innebar att remissinstanserna hade 15 veckor på sig, semesterveckorna inräknande. Det ansågs vara ganska normalt och därmed acceptabelt även om det alltid är problematiskt med remisshantering över semestrar.
Promemorian om vissa plan- och byggfrågor från Socialdepartementet remitterades den 20 juni med sista svarstid den 12 september. Det innebar en remisstid på 12 veckor inklusive semesterveckorna, vilket i praktiken är i knappaste laget men kanske ändå acceptabelt. Men det är som sagt alltid problematiskt med remissbehandling över semestrar.
Med Boverkets rapport, vilken jag uppfattar som den viktigaste nyckelprodukten i sammanhanget, förhåller det sig dock annorlunda, som Lagrådet uttrycker det i sitt yttrande. Boverket tvingades arbeta under mycket stor tidspress. Uppdraget gavs i mitten av november, och rapporten remitterades den 13 december. Sista svarstiden för remissen sattes till den 10 januari, vilket innebär en remisstid på bara fyra veckor, dessutom under jul- och nyårshelgerna. I praktiken innebar det maximalt tolv arbetsdagar.
Villkoren för Boverkets uppdrag och remisshanteringen av det har av många uppfattats som skandalartade, precis som jag uttrycker det. Det är inte konstigt att många som arbetat med de här frågorna har känt sig totalt överkörda när någon egentlig utredning i praktiken inte kunnat genomföras. Lagrådet konstaterar att regeringen beslutade om lagrådsremissen mindre än en månad efter att remisstiden på den senaste rapporten från Boverket gått ut samt att regeringen i den lagrådsremissen knappast bemödade sig om att ens försöka bemöta den kritik som trots de korta och olämpliga remisstiderna ändå hade framförts.
Dessa fakta, samt att regeringen nästan inte tagit någon som helst hänsyn till kritiken vare sig när man utarbetat lagrådsremissen eller när man skrivit den proposition som vi debatterar i dag, visar att regeringen inte riktigt förstått sin roll. Utrednings- och beredningsresurser ska inte användas för att bedriva valpropaganda utan för att utforma lagstiftning, och det är uppenbart att det arbete regeringen har presterat inte kan klassas som lagstiftningsarbete.
Lagrådet är tydligt med att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav. Dessutom konstaterar Lagrådet att den förhastade processen resulterat i ett lagförslag behäftat med allvarliga lagtekniska brister. Och de är inte ensamma om att tycka det. Det är många som skriver så.
Eftersom syftet med regeringens förslag anges vara att underlätta är det märkligt att regeringen inte försöker bemöta alla de remissinstanser som hävdar att förslaget kommer att få precis motsatt effekt. Det blir mer arbete högre upp i instanskedjan, säger till exempel Mark- och miljööverdomstolen. Energimyndigheten konstaterar att regeringen glömt bort energifrågorna och avstyrker av det skälet. Trafikverket avstyrker på grund av att man inte hanterat trafikkonflikter. Naturvårdsverket avstyrker av många skäl, men bland annat därför att strandskyddsfrågorna inte är behandlade i förslaget. Riksantikvarieämbetet anser att miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö inte är beaktat i arbetet och avstyrker av den orsaken. Handisam konstaterar som många andra att man helt har glömt bort tillgänglighetsfrågorna i utredningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att intentionerna med plan- och bygglagen som sådan om förutsägbarhet inte är möjliga att förena med regeringens förslag och avstyrker av det skälet. Länsstyrelsen i Västra Götaland, liksom många kommuner, avstyrker regeringens förslag med motiveringen att man i alla fall kommer att tvingas göra i princip samma utredningsarbete som tidigare. Varför då göra lagstiftningen ännu mindre tydlig? Många kommuner skriver att förslaget kommer att få - lyssna nu - förödande konsekvenser för värdefulla miljöer. Är det detta som är regeringens mål? Man säger också från kommunernas sida att förslaget innebär ökad rättsosäkerhet för fastighetsägare, grannar och kommuner. Sveriges Kommuner och Landsting skriver att de är tveksamma till om just de undantag från bygglovsplikt som regeringen har valt att föreslå verkligen är de mest lämpade. En av de tyngsta instanserna ifrågasätter alltså om det är rätt saker man har försökt lagstifta kring när man nu vill underlätta.
Svenska Byggnadsvårdsföreningen avstyrker förslaget med motivet att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan komma att förvanskas och att helhetsmiljöer därmed kan ta skada. Och visst kan man konstatera att vi kan skapa helt andra boendemiljöer på det här sättet. Sveriges Stadsarkitektförening avstyrker med motiveringen att förslaget i propositionen inte beretts i enlighet med regeringsformen, att det kommer att leda till ökade granntvister, att det bryter mot Europakonventionen om egendomsskydd, att det motverkar arbetet för en hållbar stadsutveckling och att det i praktiken innebär att vi får längre och mer svårförutsägbara planerings- och byggprocesser. Föreningen anser helt enkelt att förslaget är ett hån mot landets byggnadsnämnder och ett slag i ansiktet på hela professionen. Mycket av den kritik som Sveriges Stadsarkitektförening lämnar kan man återfinna i många andra remissvar.
Mark- och miljööverdomstolen skriver att förslaget om takkupor kan vara genomförbart - lyssna nu noga - under förutsättning att konsekvenserna utreds. Detta säger en domstol. Det tycker jag är en uppsummering av hela denna skandalartade hantering. Så kan vi inte hålla på och stifta lagar. Men visst, många av förslagen är nog inte så tokiga, och vi i Miljöpartiet skulle förmodligen ha kunnat tillstyrka en hel del av dem om vi bara hade fått rimliga underlag att ta ställning till. Sanningen är nämligen så sorglig att regeringen har stressat fram förslaget i en sådan takt att det mesta faktiskt återstår att konsekvensbeskriva. Det är inte rimligt att riksdagen fattar beslut när det är så stora hål i beslutsunderlaget. Det är inte vallöften eller valplattformar vi ska ta ställning till här i riksdagen, utan genomförbara lagförslag.
Vi miljöpartister anser även att riksdag och regering inte ska köra över dem som ska genomföra våra beslut så till den milda grad som med detta förslag. Om samtliga, från kommunens handläggare till domstolarna, säger att förslaget inte fungerar i praktiken, är det då inte rent vansinne att inte göra ett omtag och konsekvensbeskriva, som vi i Miljöpartiet föreslår i vår följdmotion? Eller är det så att ni i Alliansen faktiskt inte bryr er om huruvida det som ni beslutar här i riksdagen fungerar eller inte? Ni kunde inte ens gå handläggarna till mötes så långt att ni kunde skjuta upp ikraftträdandet till dess de kommer tillbaka från semestern. Det är ett utslag av rent maktmissbruk som man inte vill se i vårt land.
Jag tycker att det är sorgligt när så goda idéer fuskas bort så totalt. Vi i Miljöpartiet hade gärna sett ett förslag med fungerande regler för ett antal åtgärder som skulle kunna vidtas utan bygglov. Men nu läggs förslaget fram utan att konsekvenserna är utredda, och vi kan inte tillstyrka något som inte går att bedöma.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.