Anf. 78 Birgitta Ahlqvist (S)
Herr talman! Målet för PGU, Politiken för global utveckling, är, som vi alla vet, att bidra till en rättvis och hållbar utveckling men också att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina villkor. Samma mål gäller naturligtvis för det svenska östbiståndet.
Dessutom ska biståndet präglas av två perspektiv, rättighetsperspektivet, som innefattar både mänskliga rättigheter och demokrati, och de fattigas perspektiv, som innebär att det är de fattigas behov, intressen och förutsättningar som ska vara utgångspunkt när man arbetar för att uppnå målet.
Fattigdomens kärna är brist på materiella resurser och makt. Tillväxt är naturligtvis nödvändigt men inte tillräckligt för att bekämpa fattigdomen. De fattiga själva måste vara med i kampen mot fattigdom. Därför måste vi skapa förutsättningar för dem, till exempel öka de fattigas tillgång till produktiva resurser som utbildning, kapital, jord, information och kunskap, men också makt.
Det svenska östbiståndet inleddes 1990. Stödet till Polen och Baltikum har under åren haft karaktären av EU-integrationsbistånd. Det nya svenska östbiståndet fortsätter i samma anda med övriga länder i det forna Sovjetunionen men också med länderna på västra Balkan.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Ryssland kommer däremot gradvis att minskas och ersättas av det europeiska grannlandssamarbetet ENPI, European Neighbourhood Policy Instrument, som är, kan man säga, ett samarbete på mera jämlika villkor. Det grannlandssamarbetet ska också omfatta de baltiska länderna och Polen, och så småningom Ukraina och förhoppningsvis Vitryssland.
EU har naturligtvis en oerhört viktig roll att spela i detta område, vilket man tyvärr inte alltid visar. Det gäller både finansiellt och politiskt engagemang. Därför är det viktigt för Sverige och den svenska regeringen att i sitt arbete få länderna i öst att närma sig EU men också att få EU att engagera sig politiskt och ekonomiskt i öst och att EU:s politik för Moldavien, Ukraina och Vitryssland får ett mycket tydligt medlemsperspektiv.
Herr talman! Ett väl fungerande partisystem är en förutsättning för den representativa demokratin. Därför är det viktigt att det partinära stödet finns. De svenska partierna har gett, och kan naturligtvis också fortsättningsvis ge, värdefulla bidrag till uppbyggandet av partiorganisationer i öst. Det är viktigt att det finns kvar, och det är viktigt att det kan utvecklas. Den nyligen genomförda utvärderingen av Sida angående detta partinära stöd och de rekommendationer som där ges är mycket intressanta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande UU12
Nytt östbistånd
och avslag på de tre reservationerna.
Det råder stor enighet i utrikesutskottet om detta betänkande. Alla partier utom Folkpartiet ställer sig bakom förslaget till beslut, vilket är mycket glädjande. Som vi hörde tidigare har Folkpartiet reserverat sig på tre punkter, och jag ska kortfattat kommentera dessa punkter.
Folkpartiet anser enligt sin första reservation att UD ska inrätta en transitionsenhet som ska främja övergången till demokrati i utvecklingsländer. Det tycker jag och utskottet också låter mycket intressant. Men beslutskompetensen ligger inte hos riksdagen, utan den ligger hos regeringen. Utskottet anser därför att man inte ska göra något tillkännagivande i denna fråga. Men Folkpartiet delar alltså inte den åsikten.
I den andra reservationen tas, som vi hörde, Sidas nya profilenhet på Gotland upp. Den ska som vi vet stödja kommuner, organisationer och vänorter kring Östersjön. Medlen för att driva denna enhet uppgår till 22 miljoner per år. Och det ska tas från utgiftsområde 5 som handlar om fredsfrämjande verksamhet, vilket inte är biståndspengar. Eftersom dessa länder nu är EU-medlemmar kommer det bilaterala biståndet till dem inte att fortsätta. Detta handlar alltså om en annan typ av verksamhet än biståndsverksamhet. Därför har vi avstyrkt den reservationen.
Den tredje reservationen handlar om, som Birgitta Ohlsson tog upp i sitt inlägg, egeninsatser när det gäller projekt i Vitryssland som vi faktiskt har haft under en period. Folkpartiet vill att vi fortsättningsvis ska särbehandla just Vitryssland genom att ta bort dessa egeninsatser.
När det gäller egeninsatser för icke-statliga organisationer som är involverade i biståndsarbete utomlands finns det en princip som gäller för alla. Den innebär att man ska betala 10 % i egeninsatser. Syftet som Sida anger är att visa vem som äger programmet och ge ett mer långsiktigt engagemang. I och för sig kan dessa två argument kanske diskuteras. Men det viktiga är att man har samma princip för alla länder.
Avslutningsvis: För mig är det otänkbart att tala om östbistånd utan att nämna Barentsregionen. Jag vill därför ta upp nordvästra Ryssland som är en del av Barentsområdet. Den delen skiljer sig oerhört mycket från övriga Ryssland och bör naturligtvis behandlas därefter. Det är ett fattigt område med många sociala problem, drogproblem och hiv/aids, och det finns oerhört mycket att göra där uppe, även om det har hänt mycket under de senaste tio åren. Vi som bor i norra Sverige har under många år haft ett samarbete med nordvästra Ryssland, och vi anser att det är viktigt att få fortsätta med detta.
I dag har UD inrättat ett Barentssekretariat i Luleå, vilket har till syfte att stärka det svenska arbetet med frågor som rör denna region. Vi skulle se det som mycket positivt om Sida kunde göra samma sak eftersom vi tycker att kunskapen och arbetet finns uppe i norr, och där borde också resurserna finnas. Sidas personal kunde därför inrymmas i detta Barentssekretariat, och den är hjärtligt välkommen dit.
Jag yrkar, som sagt, bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande 12 och avslag på de tre reservationerna.